Kitabı oku: «Ett Tappert Anfall », sayfa 3

KAPITEL FEM

Gwendolyn öppnad ögonen. Hela världen snurrade runt och hon kämpade för att förstå var hon befann sig. Hon såg Silesias stora röda stenportar passera förbi, såg tusentals imperiesoldater se undrande på henne. Hon såg Steffen gå vid henns sida och hon såg himlen, skumpa upp och ned. Hon insåg att hon blev buren. Att hon låg i någons armar.

Hon vred på nacken och såg Argons lysande, intensiva ögon. Hon insåg att det var han som bar henne, att Steffen gick vid sidan av och att de tillsammans var på väg genom Silesias öppna portar, förbi tusentals imperiesoldater som klev åt sidan och stirrade när de passerade. De omgavs av ett vitt ljussken, och Gwendolyn kände att hon skyddades av någon sorts sköld där hon låg i Argons armar. Hon förstod att han kastat någon sorts besvärjelse som höll trupperna undan.

Hon kände sig tröstad och trygg i Argons armar. Varenda muskel i kroppen gjorde ont och hon var utmattad, och hon var inte säker på att hon skulle kunna gå om hon försökte. Hennes ögonlock slöts och öppnades där de gick och hon såg världen passera i fragment. Hon såg en del av en hoprasad mur, ett fallet bröstvärn, ett nedbränt hus, en hög med bråte, och hon såg att de gick över borggården, förbi de innersta portarna nära Klyftan. Hon såg att de passerade även dessa, och såg soldater stiga åt sidan.

De nådde Klyftans rand och plattformen vid metallspjuten, och när Argon ställde sig där med henne så sänktes den, ned till djupen av Silesias lägre nivåer.

När de nått den lägre staden uppfattade Gwendolyn mängder av ansikten. Det var vänliga, oroade ansikten, silesiska invånare som såg henne passera som någon sorts uppvisning. Alla såg undrande och oroat på henne, på väg vidare nedåt mot stadens torg.

Hundratals människor trängdes runt dem där nere. Hon såg sig omkring och kände igen många bekanta ansikten – Kendrick, Srog, Godfrey, Brom, Kolk, Atme, och mängder av män ur Silvergardet som hon kände igen… De samlades runt henne med förtvivlade ansiktena som lystes upp av den tidiga morgonsolen. Samtidigt drog dimmorna in från Klyftan med en kall vind som bet till i henne. Hon blundade i ett försök att få alltsammans att försvinna. Hon kände sig som ett föremål i någon sorts utställning, söndertrasad i den allra djupaste förtvivlan. Hon kände sig förödmjukad. Och hon kände att hon svikit dem alla.

De fortsatte förbi alla människor, genom den lägre stadens trånga gränder och under ännu ett bågformat valv som ledde till det lägre Silesias lilla palats. Gwen gled in och ut ur medvetande när de steg in i det utsökta röda palatset, gick uppför trappor och bort längs en lång korridor och genom ännu en hög, välvd dörröppning. Slutligen öppnades dörren och de steg in i ett rum.

Rummet var dunkelt. Det såg ut som ett stort sovrum med en urgammal himmelssäng i mitten och en gammal eldstad av marmor som sprakade i närheten. Flera tjänare fanns på plats i rummet, och Gwendolyn kände hur Argon bar henne till sängen och lade ner henne försiktigt. När han gjort det var det många som kom fram och såg ned på henne med oroade ansikten.

Argon drog sig undan, tog flera steg bakåt och försvann i trängseln. Hon tittade blinkande efter honom men såg honom inte längre. Han hade gått. Hon saknade den skyddande kraft som omslutit henne som en sköld. Hon kände sig kallare, mindre skyddad, nu när han inte var där.

Gwen slickade sina spruckna läppar, och ett ögonblick senare kände hon hur någon lyfte hennes huvud och lade det på en kudde och satte en kanna vatten till hennes mun. Hon drack och drack och insåg hur törstig hon var. Hon tittade upp och såg en kvinna hon kände igen.

Illepra, den kungliga helerskan. Illepra såg ned på henne med sina mjuka, hasselbruna ögon fyllda av oro. Hon gav henne vatten, torkade håret ur pannan på henne och baddade den med en varm trasa. Hon lade en hand på hennes panna, och Gwen kände hennes helande energi i kroppen. Hennes ögon blev tunga, och snart slöts de, trots att hon kämpade emot.

*

Gwendolyn visste inte hur lång tid som gått när hon öppnade ögonen igen. Hon kände sig fortfarande utmattad och desorienterad. I drömmarna hade hon hört en röst, och nu hördes den igen.

”Gwendolyn.” Rösten ekade i huvudet på henne och hon undrade hur många gånger den sagt hennes namn.

Hon tittade upp och såg Kendrick se ned på henne. Intill honom stod hennes bror, Godfrey, tillsammans med Srog, Brom, Kolk och flera andra. Vid hennes andra sida stod Steffen. Hon hatade hur de såg på henne nu. De tittade på henne som om hon var något man skulle tycka synd om, som om hon återvänt från de döda.

”Min syster”, sa Kendrick med ett leende. Hon hörde oron i hans röst. ”Berätta vad som hände.”

Gwen skakade på huvudet, för trött för att berätta allt.

”Andronicus”, sa hon. Rösten var hes och inte starkare än en viskning. Hon harklade sig. ”Jag försökte… ge mig själv… för staden. Jag litade på honom… Så dum…”

Hon skakade om och om igen på huvudet och en tår rullade nedför kinden.

”Nej, det var vackert gjort”, rättade Kendrick och tog hennes hand. ”Du är den modigaste av oss alla.”

”Du gjorde vad alla stora ledare hade gjort”, sa Godfrey och klev fram.

Gwen skakade på huvudet.

”Han lurade oss…”, sa hon, ”… och han gav sig på mig. Han lät McCloud ta mig.”

Gwen kunde inte hjälpa det utan började gråta när hon sa det, oförmögen att hålla tillbaka. Hon visste att det inte var vad en ledare borde göra, men hon kunde inte hjälpa det.

Kendrick höll hårdare om hennes hand.

”De skulle till att döda mig…”, sa hon, ”men Steffen räddade mig.”

Männen såg på Steffen med nyvunnen respekt där han stod vid hennes sida med böjt huvud.

”Det jag gjorde var för lite och försent”, svarade han ödmjukt. ”Jag var bara en mot många.”

”I vilket fall så räddade du vår syster, och för det ska vi alltid stå i tacksamhetsskuld till dig”, sa Kendrick.

Steffen skakade på huvudet.

”Jag är skyldig henne långt mycket mer än det”, svarade han.

Gwens ögon tårades.

”Argon räddade oss båda”, sa hon till sist.

Kendrick blev mörk i ansiktet.

”Vi ska hämnas dig”, sa han.

”Det är inte mig själv jag oroar mig för”, sa hon, ”utan staden… vårt folk… Silesia. Andronicus… han kommer att anfalla…”

Godfrey klappade henne på handen.

”Oroa dig inte för det nu”, sa han och klev fram. ”Vila. Låt oss diskutera det här. Du är trygg här nu.”

Gwen känd hur ögonen höll på att sluta sig igen. Hon visste inte om hon drömde eller var vaken.

”Hon behöver sova”, sa Illepra, och klev fram som för att skydda henne.

Gwendolyn hörde alltsammans bara vagt, och kände hur hon blev tyngre och tyngre och drev ut och in i medvetslösheten. I huvudet blixtrade bilder av Thor förbi, och sedan bilder av hennes far. Hon hade svårigheter att avgöra vad som var verkligt och vad som var dröm, och hon hörde bara bitar av samtalet som pågick i rummet.

”Hur allvarliga är hennes skador?”, hördes en röst, kanske Kendricks.

Hon kände Illepra lägga handen på hennes panna. Och de sista ord hon hörde innan ögonen helt föll igen var Illepras:

”De kroppsliga skadorna är små, min herre. Men såren i själen går djupt.”

*

När Gwen vaknade igen var det till ljuden av en sprakande brasa. Hon visste inte hur lång tid som gått. Hon blinkade till flera gånger och såg sig omkring i det dunkla rummet. Hon visste inte hur lång tid som passerat men såg att folksamlingen i rummet försvunnit. De enda som var kvar i rummet var Steffen, som satt på en stol intill sängen, och Illepra, som böjde sig över henne och applicerade en salva på hennes handleder. Och det fanns ännu en människa i rummet, en vänlig gammal man som såg på henne med oro tecknad i ansiktet. Hon kunde nästan känna igen honom, men hade svårt att placera ansiktet. Hon var så trött, så trött. Som om hon inte sovit på åratal.

”Min fru”, sa den gamle mannen och böjde sig fram. Han höll någonting stort i båda händer, och hon såg ned och insåg att det var en läderinbunden bok.

”Det är Aberthol”, sa han. ”Din gamle lärare. Hör du mig?”

Gwen svalde och nickade långsamt och öppnade en aning på ögonlocken.

”Jag har väntat i timmar på att få prata med dig”, sa han. ”Jag såg att du började röra på dig.”

Gwen nickade långsamt. Hon mindes honom och var tacksam över att ha honom där.

Aberthol böjde sig fram och öppnade den stora boken, och hon kände vikten av den i sitt knä. Hon hörde hur de gamla sidorna frasade när han bläddrade i den.

”Det är en av de få böcker jag räddade”, sa han, ”innan de brände Lärdomens hus. Det är den fjärde krönikan om huset MacGil. Du har läst den. Där hittar man berättelser om erövringar, triumfer och nederlag förstås – men där finns också andra berättelser. Berättelser om stora ledare som sårats. Om skador i kroppen, men också i själen. Alla tänkbara typer av sår, min fru. Och det är det jag har kommit hit för att säga: de bästa av alla män och kvinnor har utstått de mest onämnbara behandlingar, skador och tortyr. Du är inte ensam. Du är inte mer än en fläck på tidens hjul. Det är många som lidit betydligt mer än du – och många som överlevt och gått vidare till att bli stora ledare.

”Känn ingen skam”, sa han och höll henne om handleden. ”Det är det jag vill säga till dig. Känn aldrig skam. Det ska inte finnas några skamkänslor i dig – bara ära och mod efter vad du har gjort. Du är en lika stor ledare som någon av Ringens tidigare. Och det som har hänt förminskar inget av det.”

Gwen rördes av hans ord och kände en tår rulla ned för kinden. Hans ord var precis vad hon behövde, och hon var så tacksam för dem. Hon kunde se, med sitt eget förstånd, att han hade rätt.

Men med känslorna hade hon svårt att känna det. En del av henne kunde inte låta bli att känna det som att hon skadats för evigt. Hon visste att det inte var så, men det var så hon kände.

Aberthol log och höll fram en mindre bok.

”Kommer du ihåg den här?”, frågade han och vände på den lilla röda lädervolymen. ”Det var din favorit genom hela barndomen. Legenderna om våra förfäder. Det är en särskild berättelse här som jag tänkte läsa för dig för att hjälpa dig få tiden att gå.”

Gwen var rörd av gesten, men klarade inte mer. Sorgset skakade hon på huvudet.

”Tack ska du ha”, sa hon med hes röst och ännu en tår utför kinden. ”Men jag kan inte lyssna på den nu.”

Han fick en besviken min i ansiktet, men så nickade han och förstod.

”En annan gång”, sa hon och kände sig nedslagen. ”Jag behöver vara för mig själv. Var snälla och lämna mig. Allesammans”, sa hon och vände sig med en blick mot Steffen och Illepra.

De reste sig och böjde sina huvuden och vände om och skyndade ut ur rummet.

Gwen kände skuldkänslor, men hon kunde inte sluta. Hon ville bara rulla ihop sig till en boll och dö. Hon hörde deras steg försvinna bort genom rummet och hur dörren stängdes efter dem, och tittade upp för att försäkra sig om att rummet var tomt.

Men till hennes förvåning så var det inte det. Där stod en ensam figur innanför dörren, rak i ryggen och med perfekt hållning, som alltid. Hon gick långsamt och värdigt fram mot Gwen och stannade några meter från hennes säng och såg ned med en uttryckslös blick.

Hennes mor.

Gwen var förvånad över att se henne där. Änkedrottningen, lika ståtlig och stolt som alltid, och med samma kalla blick. Det fanns inget av det medlidande bakom de där ögonen, som hon sett i alla andra besökares.

”Varför är du här?”, frågade Gwen.

”För att träffa dig.”

”Men jag vill inte träffa dig”, sa Gwen. ”Jag vill inte träffa någon.”

”Jag bryr mig inte om vad du vill”, sa hennes mor, lugnt och självsäkert. ”Jag är din mor, och jag har rätt att träffa dig när jag så önskar.”

Gwen kände den gamla ilskan mot sin mor flamma upp. Hon var den sista människa Gwen ville träffa för tillfället. Men hon kände sin mor och visste att hon inte skulle gå förrän hon sagt vad hon hade i tankarna.

”Så prata då”, sa Gwendolyn. ”Tala och få det ur världen och lämna mig sedan.”

Hennes mor suckade.

”Det här känner du inte till”, sa hennes mor, ”men när jag var ung, i din ålder, så blev jag angripen på samma sätt som du.”

Gwen såg chockat på henne. Hon hade inte haft en aning.

”Din far visste om det”, fortsatte änkedrottningen. ”Och han brydde sig inte om det. Han gifte sig med mig i alla fall. Just då var det som att hela min värld hade fallit samman. Men det hade den inte.”

Gwen slöt ögonen och kände ännu en tår rulla nedför kinden och försökte stänga ute bilden av det från huvudet. Hon ville inte höra sin mors berättelse. Det var lite för sent för hennes mor att komma med någon medkänsla. Trodde hon att hon bara kunde valsa in här efter så många år av stränghet, komma med en historia för att väcka medkänsla och förvänta sig att allt var bra så?

”Är du färdig nu?”, frågade Gwendolyn.

Hennes mor tog ett steg fram. ”Nej, jag är inte färdig”, sa hon kärvt. ”Du är drottning nu – och det är dags att du börjar bete dig som en”, sa hennes mor med en röst som var hård som stål. Gwen hörde en styrka i den som hon aldrig hört förut. ”Du tycker synd om dig själv. Men varje dag och överallt finns det kvinnor som upplever långt mycket värre saker än du. Vad som hände dig är ingenting i ett större sammanhang. Förstår du vad jag säger? Det är ingenting alls.”

Hennes mor suckade.

Om du vill överleva och känna dig hemma i den här världen så måste du vara stark. Starkare än alla män. Männen kommer åt dig, på ett eller annat sätt. Men det kommer inte an på vad du råkar ut för – utan hur du uppfattar det. Hur du reagerar på det. Det är det enda du kan kontrollera. Du kan krypa ihop och dö. Eller så kan du vara stark. Det är det som skiljer flickor från kvinnor.

Gwen insåg att hennes mor försökte vara till hjälp, men hon sårades av hennes brist på medkänsla. Och hon avskydde när man föreläste för henne.

”Jag hatar dig”, sa Gwendolyn till henne. ”Det har jag alltid gjort.”

”Det vet jag att du gör”, sa hennes mor. ”Och jag hatar dig också. Men det betyder inte att vi inte kan förstå varandra. Det är inte din kärlek jag vill ha – det jag önskar för dig är att du ska vara stark. Den här världen styrs inte av människor som är svaga och rädda, utan av folk som skakar på huvudet åt alla motgångar som om de knappt existerade. Du kan välja att falla ihop och dö om det nu är det du vill. Det finns gott om tid för det. Men det är trist. Var stark och lev. Verkligen lev. Var ett exempel för andra. För en dag, det lovar jag dig, så dör du i alla fall. Och så länge du är i livet så kan du lika gärna leva.”

”Gå härifrån!”, skrek Gwendolyn, oförmögen att höra ett ord till.

Hennes mor såg kallt på henne, och så till sist, efter en lång tystnad, vände hon om och stegade påfågelslik ut ur rummet och smällde igen dörren efter sig.

I tystnadens och tomheten därinne började Gwen att gråta, och hon grät och grät. Mer än någonsin tidigare önskade hon att allt bara skulle försvinna.

KAPITEL SEX

Kendrick stod på den breda avsatsen vid Klyftans rand och såg ut över de virvlande dimmorna. Hjärtat höll på att brista i bröstet på honom. Det gjorde ont att se systern i det där tillståndet och han var nedslagen som om det var han själv som blivit angripen. Han såg i ansiktet på alla silesier att de uppfattade Gwen som mer än bara deras ledare – hon var som en av deras familj. Och de var nedslagna de också. Det var som om Andronicus skadat dem alla.

Kendrick kände att det var hans fel. Han borde ha förstått att hans syster skulle göra något liknande, eftersom han visste hur modig och stolt hon var. Han borde ha förutsett att hon skulle försöka överlämna sig själv innan någon fick en chans att stoppa henne, och han borde ha funnit ett sätt att hindra henne. Han förstod sig på hennes natur, visste hur tillitsfull hon var och vilket gott hjärta hon hade. Men som krigare visste han också hur brutala andra ledare kunde vara. Han var äldre och visare än hon, och han kände att han svikit.

Kendrick kände också skuld eftersom alltihop, hela den här svåra situationen, hade varit för mycket att lägga på axlarna på en enda människa, på en nykrönt härskare som bara var en flicka på sexton år. Det var en börda som hon inte skulle ha behövt bära på egen hand. Sådant tungt ansvar skulle ha varit svårt att bära även för honom – ja, till och med för deras far. Gwendolyn gjorde så gott hon kunde under omständigheterna, och kanske till och med bättre än någon annan av dem skulle ha gjort. Själv hade han ingen aning hur de skulle få bukt med Andronicus. Det var det ingen som hade.

Han blev röd av ilska i ansiktet när han tänkte på Andronicus. Det var en ledare utan moral, utan principer, utan mänsklighet. Det stod klart för Kendrick att om de kapitulerade nu så skulle de alla gå samma öde till mötes: Andronicus skulle dräpa eller förslava var och en av dem.

Stämningen i luften var annorlunda nu. Kendrick såg det i ögonen på alla män och han kände det i sig själv. Silesierna var inte längre inställda bara på att överleva och försvara sig själva. Nu ville de ha hämnd.

”SILESIER!”, vrålade en röst.

Det blev tyst i folksamlingen och folk tittade upp. Vid randen av Klyftan uppe vid den övre staden stod Andronicus och blickade ned mot dem, omgiven av sina hejdukar.

”Jag ger er ett val!”, mullrade han. ”Överlämna Gwendolyn så låter jag er leva! Om inte, så kommer jag från och med solnedgången att regna eld över er, en eld så fruktansvärd att ingen av er kommer att överleva.”

Han tystnade och log.

”Det är ett generöst erbjudande. Tänk inte för länge.”

Och med det vände sig Andronicus och stormade iväg.

Silesierna vände sig långsamt ned igen och såg på varandra.

Srog klev fram.

”Mina silesier!”, dundrade Srog till en stor och ständigt växande skara av krigare, med en allvarligare min än någon Kendrick tidigare sett på honom. ”Andronicus har angripit vår högsta, vår mest älskade ledare, dotter till vår kära kung MacGil och en stor drottning i sin egen rätt. Därmed har han angripit oss alla. Han har försökt befläcka vår heder – men har bara lyckats befläcka sin egen!”

”JA!” Folkmassan röt till svar och männen grep sina svärd med ny eld i ögonen.

”Kendrick”, sa Srog och vände sig mot honom. ”Vad föreslår du?”

Kendrick såg långsamt in i ögonen på alla de män han hade framför sig.

”VI ANFALLER!”, röt han och kände hur det brann i ådrorna.

Man skrek till bifall i folkmassan, som blev allt tätare och tätare, och där fanns ingen rädsla i ögonen. Var och en av alla dessa människor, såg han, var redo att kämpa till döden.

”VI DÖR SOM MÄN, OCH INTE SOM HUNDAR!”, röt Kendrick igen.

”JA!”, vrålade folkmassan till svar.

”VI SKA KÄMPA FÖR GWENDOLYN! FÖR ALLA VÅRA MÖDRAR OCH SYSTRAR OCH HUSTRUR!”

”JA!”

”FÖR GWENDOLYN!”, skrek Kendrick.

”FÖR GWENDOLYN!”, skrek folkmassan.

Folket vrålade av extas och fler och fler strömmade till hela tiden.

Med ett sista vrål följde de Kendrick och Srog som ledde vägen uppför den smala avsatsen, högre och högre mot övre Silesia. Tiden var kommen att visa Andronicus vilken slags män som utgjorde Silvergardet.

KAPITEL SJU

Thor stod tillsammans med Reece, O’Connor, Elden, Conven, Indra och Krohn vid flodmynningen och såg ned på Convals döda kropp. Stämningen var mörk. Thor kände den som en tyngd över bröstet som drog honom ned mot jorden när han såg på sin döde vapenbroder. Conval. Död. Det verkade på något vis omöjligt. Det hade varit sex av dem på den här resan så långt han kunde minnas. Han hade aldrig trott att de kunde bli fem. Det fick honom att känna sin egen dödlighet.

Thor tänkte på alla de gånger som Conval hade funnits där för honom, mindes hur han alltid hade varit där, varje steg på den här resan, från den första dag då Thor blivit med i Legionen. Han hade varit som en bror. Conval hade alltid stått upp för Thor och alltid lagt ett gott ord för honom, och till skillnad från vissa andra så hade han accepterat Thor som en kamrat redan från början. Att se honom ligga död där – och särskilt till följd av hans eget misstag – fick Thor att känna sig illamående. Om han aldrig litat på de där tre bröderna så hade Conval kanske varit i livet nu.

Thor kunde inte tänka på Conval utan att tänka på Conven. De två tvillingarna var oskiljaktiga och alltid tycktes avsluta varandras tankar. Han kunde inte ens föreställa sig den smärta Conven måste känna. Conven såg ut som om han inte var vid sitt fulla förstånd. Den glada, bekymmersfria Conven som han lärt känna hade försvunnit i ett enda slag.

De stod ännu på slagfältet där allt hade hänt. Imperiesoldaternas kroppar låg i högar omkring dem. De stod som fastfrusna och såg ned på Conval, och ingen av dem ville ge sig av innan de gett honom en ordentlig begravning. De hade hittat några fina pälsverk på en av Imperiets officerare och tagit dem till svepning åt Convals kropp. Så hade de lagt honom i en liten båt, samma som de använt för att ta sig hit, lagt honom rak och stel och med ansiktet mot himlen. Det var en krigares begravning. Conval såg redan så stel ut, stilla och blå, som om han aldrig hade levat.

Thor visste inte hur länge de stått där, var och en försjunken i sin egen sorg, och ingen av dem ville låta kroppen gå. Indra rörde sin hand i små cirklar över Convals huvud medan hon med slutna ögon sjöng något på ett språk Thor inte förstod. Han såg hur mycket hon brydde sig om honom när hon utförde den högtidliga begravningsriten, och ljudet gav honom en känsla av frid. Ingen av pojkarna visste vad de skulle säga. Alla stod där dystra och tysta och lät Indra sköta riten.

Till sist, slutade Indra och tog ett steg tillbaka. Conven klev fram med tårar rullande för kinderna och föll på knä intill sin bror. Han lade sin egen hand på broderns och böjde huvudet.

Så rätade Conven på sig och gav båten en knuff. Den guppade ut på flodens stilla vatten, och så, som om strömmarna förstått, snabbade de på och drog iväg med båten, lugnt och försiktigt. Den gled iväg, längre och längre från gruppen, och Krohn gnällde när den försvann bort, ut till ingenstans där en dimma reste sig och svalde båten. Den försvann.

Thor kände det som att även hans kropp hade slukats till underjorden.

Långsamt vände sig pojkarna mot varandra och tittade bort, över slagfältet och mot terrängen bortom det. Bakom dem var den underjord från vilken de kommit, på ena sidan låg vidsträckta gräsfält, och på den andra ett tomt ödeland av hårdbakad öken. De hade kommit till en skiljeväg.

Thor vände sig till Indra.

”För att nå Bottenlös måste vi korsa öknen?”, frågade han.

Hon nickade.

”Finns det inget annat sätt?”, frågade han.

Hon skakade på huvudet.

”Det finns andra sätt, men inte lika räta. Ni skulle förlora flera veckor. Om ni ska ha något hopp om att hinna ikapp tjuvarna så är det enda sättet.”

De övriga kastade långa, bistra blickar mot öknen, där värmen steg i vågor under hettan av solen.

”Den ser obönhörlig ut”, sa Reece och klev fram till Thors sida.

”Jag har aldrig hört talas om någon som korsat den och överlevt.”, sa Indra. ”Den är enorm, och fylld av fientliga odjur.”

”Vi har inte tillräckligt med proviant”, sa O’Connor. ”Vi skulle aldrig klara det.”

”Men det är den väg som svärdet har tagit”, sa Thor.

”Om vi nu förutsätter att svärdet ännu existerar”, sa Elden.

”Om tjuvarna nått fram till Bottenlös”, sa Indra, ”då är ert kära svärd förlorat för alltid. Ni skulle riskera era liv för en dröm. Det bästa ni kan göra nu är att återvända till Ringen.”

”Vi återvänder inte”, sa Thor beslutsamt.

”Och särskilt inte nu”, tillade Conven, och klev fram med en blick som var full av både sorg och beslutsamhet.

”Vi ska finna svärdet, eller dö i försöket”, sa Reece.

Indra skakade på huvudet och suckade.

”Jag förväntade mig heller inget annat av er killar”, sa hon. ”Dumdristiga in i det sista.”

*

Thor vandrade sida vid sida med de andra genom ödemarken, kisande mot den brännande solen och flämtande i den obönhörliga hettan. Han hade trott att han skulle njuta av att bli kvitt det ständiga dunklet i underjorden och av att få se solarna igen. Men han hade gått från en extrem till en annan. Här i öknen fanns inget annat än sol: gul sol och gul himmel med strålarna ständigt riktade mot honom och ingenstans att ta skydd. Han hade ont i huvudet och kände sig yr. Han släpade fötterna efter sig som om han varit ett helt liv på vandring, och när han tittade bort såg han att det lika mycket gällde de andra.

De hade vandrat en halv dag, och han kunde inte förstå hur de någonsin skulle klara att fortsätta. Han tittade bort mot Indra och såg hur hon höll sin kåpa över huvudet, och han undrade om hon haft rätt. Kanske var det ett dumdristigt försök. Men han hade svurit att finna svärdet. Och vad hade de egentligen för val?

Fötterna sparkade upp virvlar av damm där de gick fram, vilket gjorde det ännu svårare att andas. Inget annat än solbränd jord syntes vid horisonten, och det var platt så långt ögat nådde. Inte den minsta skymt av byggnad, väg eller berg syntes till – inte något. Inget annat än öken. Det såg ut som att de kommit till världens ände.

Men en sak fann Thor tröst i: för första gången på hela resan var han säker på att de var på rätt väg. Nu var de inte längre i händerna på bröderna och deras idiotiska karta. Nu lyssnade de på Indra, och de litade mer på henne än de någonsin litat på dem. Han var säker på att de var på rätt väg – men inte på att de skulle överleva resan.

Thor började höra ett lågt, svischande ljud, och när han tittade ned på marken såg han hur sanden virvlade omkring honom i cirklar. De andra såg det också, och Thor blev förvirrad när han såg sanden långsamt samlas, virvlarna bli tätare och stiga mot himlen. Snart hade ett moln av damm rest sig från marken och lyft högre och högre.

Plötsligt kände han hela kroppen bli torrare. Det var som varenda droppe i kroppen sögs ut och han kände ett akut behov av vatten. Han hade aldrig varit så törstig.

Han sträckte sig i panik efter sitt vattenskinn och fumlade med det och lyfte det till munnen. Men när han gjorde det så vände vattenstrålen och rann mot himlen, utan att nå hans läppar.

”Vad är det som händer?”, ropade han flämtande till Indra.

Hon såg med skräck i ögonen mot himlen och drog huvan tätare omkring sig.

”Omvänt regn!”, ropade hon.

”Vad innebär det?”, ropade Elden och höll sig flämtande om halsen.

”Det regnar uppåt!”, ropade hon. ”All fukt sugs upp i himlen!”

Thor såg resten av sitt vatten strömma uppåt från lägeln, som sedan torkade ut och sprack och föll som ett torrt flarn till marken.

Han föll på knä och höll sig om halsen. Det gick knappt att andas. Och runtomkring honom gjorde de andra samma sak.

Så hördes ett fruktansvärt muller, som ljudet av tusen åskoväder, och Thor tittade upp och såg himlen svartna. Ett ensamt åskmoln syntes på himlen, och det rusade mot dem med fruktansvärd hastighet.

”NER!”, skrek Indra. ”Himlen vänder!”

Knappt hade hon stängt munnen innan himlarna öppnade sig och en vägg av vatten forsade ner som en väldig våg som slog Thor och de andra till marken.

Thor rullade runt, runt i vattenvågen och visste inte hur länge han vräktes omkring. Till sist, när vågorna drog förbi, sattes han ned på marken igen. Efter det följde kraftiga regnbyar, och han lutade huvudet bakåt och drack och drack, precis som de andra, tills han äntligen var otörstig igen.

Långsamt kom var och en av dem på fötter igen, flämtande och blåslagna. De vände sig mot varandra. De hade överlevt. När chocken och rädslan lagt sig började de långsamt skratta.

”Vi lever!”, ropade O’Connor.

”Är det allt den här öknen kan komma med?”, frågade Reece, glad över att vara i livet.

Indra skakade dystert på huvudet.

”Ni firar i förtid”, sa hon och såg orolig ut. ”Efter regnen kommer ökendjuren ut för att dricka.”

Det hördes ett fruktansvärt ljud, och Thor tittade bort och såg till sin fasa hur en hel armé av så varelser reste sig ur sanden och kom löpande mot dem. Han såg sig över axeln och insåg att den sjö som bildats av regnvattnet låg bakom dem, och att de stod mitt i vägen för de törstiga djuren.

Mängder av varelser vars like han aldrig sett kom rusande. Det var stora, gula djur som liknade bufflar, men dubbelt så stora och med fyra armar och horn, och de kom springande mot dem på två ben. De sprang på ett märkligt vis, ibland på alla fyra, och så upprätt igen. De röt när de kom närmare och marken skakade.

Thor gjorde som de andra och drog svärdet och beredde sig till försvar. När det första av djuren närmade sig rullade han ur vägen åt sidan utan att hugga, i hopp om att de bara skulle rusa förbi mot vattnet.

Varelsen sänkte sitt huvud för att spetsa Thor på hornen, och missade precis när han rullade runt. Till Thors fasa så var det tydligt att den inte nöjde sig med det – den cirklade runt i raseri och kom rusande rätt mot honom igen. Det verkade som att den var mer intresserad av att få död på Thor än att få vatten.

Den anföll igen med sänkta horn, och Thor gjorde ett högt hopp i luften och högg av ett horn när den kom rusande. Djuret skriade, kom upp på två ben och snodde runt och slog till så att Thor vräktes i marken.

Djuret lyfte ett ben för att stampa på honom, men Thor snurrade ur vägen så att hoven istället gjorde ett märke i sanden och slog upp ett moln av damm. Djuret lyfte en hov för att stampa igen, men den här gången höjde Thor svärdet och stack i dess bröst.

Besten skriade igen när svärdet sjönk in till fästet, och Thor rullade undan alldeles innan det föll dött ihop på marken. Det var tur att han gjort det: vikten av varelsen skulle ha krossat honom mot marken.

Thor kom på fötter just som en annan av bestarna anföll, och han hoppade ur vägen, men lyckades inte innan ett av hornen skurit upp ett sår i hans arm så att han skrek av smärta och tappade svärdet. Nu var han utan svärd, så han drog slungan, lade en sten i den och kastade mot odjuret.

Besten stapplade till och råmade när stenen sjönk in i ögat – men den avbröt inte sitt anfall.

Thor sprang, sicksackande åt höger och vänster för att komma ur vägen – men varelsen var för snabb. Det fanns ingenstans kvar att springa, och i det ögonblicket visste han att han skulle bli spetsad. Han såg sig om över axeln mot vapenbröderna och förstod att det inte gick mycket bättre för dem, som alla flydde från ett av odjuren.

Besten närmade sig tills den var så nära att Thor kunde höra dess flåsande i örat och känna stanken av den då den sänkte den hornen. Thor beredde sig på stöten.