Kitabı oku: «Hjältars Väg», sayfa 2
Kapitel två
Thor strövade i timmar bland kullarna, kokande inombords, tills han fann en slänt där han satte sig ned, höll armarna omkring knäna och blickade mot horisonten. Han såg hur vagnarna avlägsnade sig och molnet av damm de lämnade efter sig i timmar.
Det skulle inte bli några fler besök. Nu var han dömd att bli kvar här i byn, i åratal i väntan på en andra chans – om de nu någonsin skulle komma tillbaka. Och om hans far någonsin skulle tillåta. Nu skulle det bara bli han och hans far, ensamma i huset, och all hans fars ilska skulle nu gå ut över honom. Han skulle fortsätta som faderns springpojke, åren skulle gå och han skulle vara fast där i huset, fast i ett tarvligt liv – medan hans bröder vann ära och berömmelse. Det brände av harm i hans ådror över all orättvisa och förnedring. Det här var inte hur han ville leva sitt liv. Så mycket visste han.
Thor sökte desperat efter någon sorts lösning, något sätt att ändra på saker och ting. Men det fanns ingen lösning. Det här var de kort han fått att spela med av livet.
Efter att ha suttit i timmar på sluttningen reste han sig modfällt och började kryssa uppför de välbekanta kullarna, allt högre och högre. Det var ofrånkomligt att han till sist kom tillbaka, på väg till fårflocken på den högsta kullen. Allteftersom han klättrade så dalade den första solen, medan den andra nådde toppen av sin bana och kastade ett grönaktigt ljus. Thor tog tid på sig. Han släntrade långsamt fram och lossade stenslungan från bältet, utan att riktigt tänka på det. Lädret var slitet efter åratal av användning. Han fingrade i påsen vid höften där han hade sin samling av slungstenar, alla handplockade från bäckar och fall, och den ena lenare än den andra. Ibland sköt han mot fåglar och ibland mot olika gnagare. I början missade han jämnt. Men så en dag träffade han ett mål i rörelse, och efter det träffade han alltid vad han siktade på. Att slunga sten var nu en del av hans väsen – och det hjälpte dessutom för att bli av med en del av all ilska. Hans bröder kunde måhända hugga svärd genom vedträn – men de skulle aldrig kunna träffa en flygande fågel med sten.
Thor lade tankspritt en sten i slungan, lutade sig tillbaka, låtsades att målet var hans far, och slungade med all kraft. Han träffade en avlägsen trädgren som gick rakt av och föll till marken. När han insett hur lätt han dödade de djur han tog till måltavla så slutade han sikta på dem. Han nästan skrämdes av sin egen makt och hade ingen lust att skada något, så nu siktade han på grenar istället. Om det inte gällde en räv som var efter hans får förstås. Men de hade lärt sig att hålla sig undan, med följden att Thors hjord var tryggast i byn.
Thor tänkte på sina bröder och på var de befann sig just nu, och han kände hur han kokade av ilska igen. Efter en dagsritt skulle de anlända till Kungsgård. Han kunde se det framför sig. Hur de anlände under stort jubel, mottagna av folk klädda i sina finaste kläder. Krigare skulle hälsa dem, medlemmar av Silvergardet. De skulle tas emot och få en plats att bo i Legionens baracker, en plats att öva på kungens fält, och de finaste vapen. Var och en av dem skulle utnämnas till väpnare åt en berömd riddare. Och en dag skulle de själva bli riddare, med egen häst, eget heraldiskt vapen och egen väpnare. De skulle få delta i alla festligheter och äta vid kungens bord. Ett förtrollat liv. Och det hade just gått honom ur händerna.
Thor mådde rent fysiskt illa och försökte tvinga sig själv att tänka på annat. Men det var omöjligt. En del av honom, djupt inom honom, ropade att han inte skulle ge upp och att hans öde var bättre än det här. Han visste inte vad det var, men var helt säker på att det ödet inte fanns här. Han kände att han var annorlunda. Att det var något särskilt med honom. Att ingen förstod honom. Och att de alla underskattat honom.
Thor nådde den högsta kullen och såg sin fårhjord. Väl tränade som de var höll de fortfarande samman och tuggade nöjt på vad det fanns av gräs att äta. Han räknade dem och höll utkik efter den röda färg som han färgat in ullen på deras ryggar. När han räknat färdigt stod han som bedövad. Ett får saknades.
Han räknade igen, och så igen. Han kunde inte förstå det: ett saknades.
Thor hade aldrig förlorat ett får, och säkert var att hans far aldrig skulle låta honom komma undan med det. Ännu värre var att han avskydde själva tanken på att ett av hans får förlorats, och att det nu gick ensamt och oskyddat i vildmarken. Han avskydde synen av oskyldigt lidande.
Thor skyndade upp på toppen av kullen och spanade längs horisonten, tills han fick syn på det. Långt bort, med flera kullar emellan – där var ett ensamt får med ett rött märke i ullen. Det var det bångstyrigaste av hjordens får. Hjärtat sjönk i bröstet när han insåg att fåret inte bara flytt, utan flytt västerut och mot Mörkskogen, av alla platser.
Thor svalde. Mörkskogen var förbjudet område – för får, men också för människor. Det var bortom bygränsen, och så länge Thor haft ben att gå med så hade han också vetat att inte gå dit. Han hade aldrig varit där. Där – det kunde legender berätta – väntade en säker död och farliga djur, men inga kända stigar.
Thor såg upp mot den mörknande himlen och övervägde med sig själv. Han kunde inte överge det där fåret. Om han skyndade så fanns möjligheten att hinna tillbaka i tid.
Med en sista blick över axeln skyndade han iväg västerut, mot Mörkskogen. Mörka moln började samlas på himlen. Han hade en sugande, obehaglig känsla i magen, men hans ben tycktes bära honom av egen vilja. Det fanns ingen återvändo, inte ens om han önskat.
Det var som att springa rakt in i en mardröm.
*
Thor hastade nedför kullarnas, utan att stanna, och rakt in under Mörkskogens täta kronor. Stigarna slutade där skogen tog vid. Han sprang över okänd mark nu, löven från sommaren rasslade under hans fötter.
När han steg in i skogen uppslukades han av dunklet. Furorna tornade upp sig hindrade ljuset. Och det var kallare här, han kände en kåre när han korsade skogsgränsen. Det var inte bara mörkret, eller kylan – det var något annat, något som han inte kunde sätta namn på. En känsla av att vara iakttagen.
Thor såg upp mot de urgamla grenarna. De var knotiga, bredare än honom själv och vred sig och knakade i vinden. Han hade knappt gått femtio steg då han började höra märkliga läten av djur. Han vände sig om, men kunde knappt se den öppning han kommit ifrån. Redan nu kändes det som om det inte fanns någon väg ut. Han tvekade.
Mörkskogen hade alltid funnits där, i byns och i hans medvetandes gränsland som något dunkelt och gåtfullt. Ingen herde som förlorat ett får till skogen hade följt efter. Inte heller hans far. Sägnerna om den här platsen var för många och för olustiga.
Men det var redan något med den här dagen som fick Thor att inte längre bry sig, och kasta all försiktighet åt sidan. En del av honom önskade inget hellre än att korsa alla gränser, ta sig så långt som möjligt hemifrån och låta livet föra honom vart det ville.
Han fortsatte längre in, men stannade sedan, osäker på vart han skulle gå. Men han såg spår, grenar som böjts där fåret måste ha gått, och följde den riktningen. Efter en stund vände han igen.
Innan en timma passerat var han hopplöst vilse. Han försökte minnas den riktning han kommit ifrån – men det gick inte längre att vara säker. Olusten spred sig i maggropen, men han tänkte att enda vägen ut var framåt, och fortsatte.
Längre fram såg han sol tränga ned genom lövverket, och skyndade ditåt. Han kom till en glänta, och stannade framme vid kanten. Han stod som förstenad – oförmögen att tro sina ögon.
Med ryggen mot Thor, klädd i en lång, blå sidenkappa stod en man. Nej – inte en vanlig man, det kände han även på avstånd. Han var något annat. Kanske en druid. Han stod där, rak, lång och med huvudet täckt av en kåpa – helt stilla och till synes utan ett bekymmer i världen.
Thor stod kvar, osäker på vad han borde göra. Han hade hört det talas om druider, men aldrig mött någon. Av tecknen sydda på kåpan och dess gyllene utsmyckning syntes att det inte heller var vilken druid som helst: det där var kungliga tecken, tecken som hörde till hovet. Thor begrep det inte. Vad gjorde en kunglig druid här ute?
Efter vad som kändes som en evighet vände sig druiden långsamt och såg på honom. Thor förstod då att det var ett ansikte han kände igen, och ett som fick honom att tappa andan. Ansiktet var ett av rikets mest kända – det hörde till kungens druid, Argon: rådgivare till Västerrikes kungar i århundraden. Vad han gjorde här, långt från Kungsgård och mitt i Mörkskogens hjärta var en gåta. Thor började undra om alltsammans var inbillning.
”Nej, dina ögon förråder dig inte.” Argon talade, med blicken riktad mot Thor.
Rösten var djup, uråldrig, som om det var träden som talade. Hans stora, kristallklara ögon tycktes se rakt in i Thor, och mäta och väga honom. En stark kraft strömmade ifrån honom – det var som att stå inför solen.
Thor knäföll och böjde huvudet.
”Herre”, sa han. ”Jag beklagar att jag stört er.”
Brist på aktning inför en av kungens rådgivare innebar fängelse eller död, det hade Thor fått lära sig sedan barnsben.
”Ställ dig upp, gosse”, sa Argon. ”Om jag önskat att du skulle knäfalla så hade jag sagt det.”
Thor reste sig långsamt och såg på honom. Argon tog flera steg närmare. Han blev stående och stirrade, tills Thor kände sig illa till mods.
”Du har din mors ögon”, sa Argon.
Thor baxnade. Han hade aldrig mött sin mor, eller någon annan hans far som känt henne. Man hade sagt att hon dött i barnsäng när han föddes. Det hade alltid givit honom skuldkänslor, och han misstänkte att det var orsaken till att hans övriga familj hatade honom.
”Jag tror att du misstar mig för någon annan”, sa Thor. ”Jag har ingen mor.”
”Har du inte?”, frågade Argon med ett leende. ”Så du är född helt av manfolk?”
”Vad jag menar, herrn, är att min mor dog när jag föddes. Jag tror att du mistar mig för någon annan.”
”Du är Thorgrin av klanen McLeod, yngst av fyra bröder – och den ende som inte valdes ut.”
Thor bara stirrade. Han visste inte vad han skulle tro. Att någon av Argons betydelse visste vem han var – det var mer än han kunde begripa. Han kunde inte ens föreställa sig att någon utanför byn visste vem han var.
”Men… hur kan du veta det?”
Argon log, men svarade inte.
Thor blev genast nyfiken.
”Hur…”, fortsatte han, och försökte hitta de rätta orden, ”…hur kan du känna till min mor? Har du träffat henne? Vem var hon?”
Argon vände och gick sin väg.
”Frågor får vänta till en annan gång”, sa han.
Thor såg honom gå, full av frågor. Det var ett så förvirrande och märkligt möte, och allt gick så fort. Han kunde inte låta Argon gå utan skyndade efter.
”Vad gör du här egentligen?”, frågade Thor samtidigt som han sprang för att komma ikapp. Argon gick raskare än vad det verkade, stödd på en stav vit som elfenben och med uråldrig utseende.
”Du väntade väl inte på mig, eller gjorde du det?”
”Vem annars?”, frågade Argon.
Thor hastade efter, vidare in i skogen och bort från gläntan.
”Men varför väntade du på mig, och hur kunde du veta att jag skulle vara här? Vad är det du vill?”
”Många frågor”, sa Argon. ”Du fyller luften med dem. Istället borde du lyssna.”
Thor följde efter, allt djupare in i skogen, och gjorde sitt bästa för att hålla mun.
”Du kom för att söka ditt förlorade får”, konstaterade Argon. ”Ett storsint åtagande. Men du slösar med din tid. Den tackan överlever inte.”
”Hur kan du veta det?”
”Jag känner till hela världar som du aldrig kommer veta om, pojke. Inte ännu i vilket fall.”
Thor grubblade samtidigt som han skyndade för att hänga med.
”Men lyssnar gör du inte. Det är din natur. Envis, som mor din. Du kommer att fortsätta efter den där tackan, fast besluten att rädda henne.”
Thor rodnade. Argon tycktes läsa hans tankar.
”Du är en modig gosse”, fortsatte han. ”Viljestark. Alltför stolt. Goda egenskaper. Men en dag kan de bli din undergång.”
Argon stegade upp för en mossbeklädd ås, och Thor kom efter.
”Och du vill gå med i Legionen”, sa Argon.
”Ja visst!”, svarade Thor ivrigt. ”Finns det någon möjlighet? Kan du göra så att det blir så?”
Argon skrattade till – ett dovt, ihåligt läte som fick Thor att rysa.
”Jag kan få allt och ingenting att ske. Ditt öde är redan skrivet. Men det är upp till dig att välja det.”
Thor förstod inte.
De nådde åskrönet och Argon höll upp och vände sig mot honom. Thor stod bara något steg bort, och kraften från Argon brände i honom.
”Ödet ditt är ett viktigt öde”, sa han. ”Överge det inte”.
Thor såg upp. Hans öde? Viktigt? Han kände hur han svallade över av stolthet.
”Jag förstår inte. Du talar i gåtor. Snälla, berätta mer.”
Plötsligt var Argon försvunnen.
Thor kunde inte tro sina ögon. Han stod kvar där och såg sig omkring, lyssnade och undrade. Var det inbillning alltsammans, något sorts storhetsvansinne?
Thor vände om och granskade skogen runtom. Från höjden på åsen såg han längre än förr. Nu såg han hur det rörde sig en bit bort. Han hörde ett ljud och var säker på att det kom från sitt får.
Han snubblade nedför åsens mossiga slänt, i riktning mot ljudet och tillbaka genom skogen. Han kunde inte sluta tänka på mötet med Argon, svårt att förstå att det verkligen hänt. Varför var kungens druid här, av alla ställen? Han hade väntat på honom. Men varför? Och vad menade han med talet om ödet?
Ju mer Thor tänkte på det, desto mindre förstod han. Argon hade varnat honom för att fortsätta, men samtidigt lockat honom vidare. När Thor fortsatte framåt var det med föraningen att någonting viktigt höll på att ske.
Han kom runt en krök och stod som lamslagen inför synen framför sig. Det var som om alla hans värsta mardrömmar besannats på en och samma gång. Han kände håret resa sig och förstod att det varit ett allvarligt misstag att ge sig så långt in i Mörkskogen.
Där, rakt framför honom och knappt trettio steg bort, var en sybold. På alla fyra och med spelande muskler, tornade den upp sig – stor som en häst. Det var Mörkskogens mest fruktade best, kanske den mest skrämmande i hela riket. Thor hade aldrig sett en sybold, men hört berättelser. Den liknade ett lejon, men var större, grövre. Skinnet var scharlakansrött och ögonen glödde gulaktigt. Legenderna hävdade att oskyldiga barns blod givit besten dess färg.
Bara ett fåtal gånger hade Thor hört att någon sett besten. Men de berättelserna uppfattades allmänt som tveksamma, kanske för att ingen verkligen överlevde ett möte. Vissa menade att sybolden var en skogsgud och ett ont varsel. Men vad den förebådade, om det hade Thor ingen aning.
Försiktigt tog han ett steg tillbaka.
Sybolden stod där, med halvöppna, väldiga käftar och dregel droppande från huggtänderna. Dess gula ögon stirrade tillbaka. I käften hängde Thors förlorade får, upp och ned och bräkande, till hälften genomborrat av tänderna. Halvdött. Sybolden tog sin tid med att döda. Den tycktes njuta av det, och av den långsamma tortyren.
Thor stod inte ut med fårets plågade ljud. Det ryckte hjälplöst, och han kände sig ansvarig.
Hans första infall var att vända om och springa. Men han visste redan att det inte var lönt. Det fanns inget den besten inte kunde springa ikapp. Att springa skulle bara egga den. Och han kunde inte lämna fåret att dö så där.
Han blev stående, stel av skräck men medveten om att han måste handla. Reflexerna tog över. Långsamt förde han handen ned i påsen, grep om en sten och lade den i slungan. Handen skakade, men han svingade slungan, tog ett kliv framåt – och kastade.
Stenen sköt genom luften och träffade. Det var ett perfekt kast. Fåret träffades genom ögat, så stenen sköt rätt in i dess hjärna.
Tackan hängde nu lealös. Död. Thor hade åtminstone besparat djuret lidande.
Sybolden blängde hätskt, rasande över att Thor avlivat dess leksak. Långsamt öppnades de väldiga käkarna och fåret föll med en duns till marken. Sedan fäste den ögonen på Thor. Odjuret morrade, med ett dovt, otäckt läte ändå från buken.
När den började lunka mot honom bultade hjärtat i bröstet. Thor lade ännu en sten i slungan, lutade sig bakåt och förberedde ett nytt kast.
Sybolden kastade sig fram, snabbare än någonting Thor sett förut. Han steg fram och slungade stenen, med en bön att den skulle träffa och fullt medveten om att han inte hade tid att kasta igen.
Stenen träffade och slet ut odjurets högra öga. Det var ett väldigt kast, ett som skulle ha sänkt ett mindre djur till marken.
Men det här var inget mindre djur. Besten var ostoppbar. Den vrålade av smärta, men utan att stanna. Även utan ett öga, även med en sten in i hjärnan, rusade den vidare mot Thor. Det var inget han kunde göra.
Ett ögonblick senare var odjuret över honom. Med väldiga klor svepte den över hans skuldra.
Thor skrek och föll till marken. Det kändes som tre knivblad högg i hans kött och varmt blod sprutade ut från såren.
Odjuret tryckte honom med alla fyra mot marken. Tyngden var oerhörd, som om en elefant på hans bröst. Thor kände bröstkorgen krossas samman.
Besten sköt tillbaka med huvudet, öppnade de väldiga käkarna så att huggtänderna blottades, och sänkte dem mot Thors hals.
Thor sträckte armarna och höll emot djurets hals som var hård av muskler. Han kunde knappt hålla emot, armarna skakade och tänderna kom närmare. Han kände djurets heta andedräkt och hur dregel droppade mot hans hals. Ett dovt muller röt i djurets bröst och ringde i hans öron. Han förstod att nu skulle han dö.
Thor slöt ögonen.
Gode Gud. Ge mig styrka. Låt mig bekämpa detta odjur. Snälla, jag ber. Jag skall göra allt du ber mig. Jag kommer att ha en stor skuld till dig.
Något hände. En oerhörd hetta steg genom kroppen och rusade genom hans ådror, en kraft som strömmade genom honom. Han öppnade ögonen och häpnade över synen. Från handflatorna strömmade gyllene ljus, och otroligt nog kunde han nu möta djurets styrka och hålla tillbaka dess gap.
Thor fortsatte pressa till dess att besten till och med trycktes bakåt. Styrkan sköt fram, en åskvigg av ren kraft – och bara ett ögonblick senare flög odjuret av och landade tre meter bort, på rygg.
Thor satt upp, utan att förstå vad som hade hänt.
Djuret kom på fötter igen och rusade ursinnigt mot honom. Men den här gången var någonting annorlunda – Thor kände det. Kraften strömmade igenom honom och han kände sig starkare än någonsin.
Besten tog ett språng genom luften mot honom, men Thor gick ned på knä, greppade odjuret om livet och lät det slungas vidare av egen kraft. Odjuret föll genom löven, brakade in i ett träd och sjönk till marken.
Thor vände sig om, förbluffad. Hade han just kastat iväg en sybold?
Odjuret blinkade och såg sedan mot Thor. Igen anföll det.
När besten den här gången kastade sig över honom höll Thor fast runt nacken. De föll båda till marken, först med odjuret över Thor. Men han rullade överst igen. Han höll fast, och klämde åt med båda armar, samtidigt som besten försökte lyfta huvudet igen och få tag i honom med tänderna. Den var nära att lyckas. Thor, som kände sig starkare igen, tryckte händerna djupare in i köttet och släppte inte taget. Han lät kraften rusa igenom sig och ofattbart nog kände han sig snart starkare än odjuret.
Han ströp sybolden till döds. Till sist låg den lealös under hans händer. Han höll kvar ännu någon minut.
Han reste sig långsamt, andfådd och med vidöppna ögon, med en hand runt den skadade axeln. Han kunde inte tro vad som just hade hänt. Hade han, Thor, just dödat en sybold?
Han förstod att det var ett tecken, särskilt den här dagen. Någonting av oerhörd betydelse hade hänt. Han hade just dödat det mest ökända och fruktade odjuret i riket. Själv. Utan något vapen. Det var overkligt, ingen skulle tro honom.
Han stod där, vacklande, och undrade över den kraft som kommit över honom. Vad betydde det, och vem var han egentligen? De enda som hade sådana krafter var druiderna. Men varken hans mor eller far var druider, och då kunde han inte heller vara det.
Eller kunde han?
Thor kände plötsligt att det var någon bakom honom. Han snurrade runt och fick se Argon, med ögonen fästade på djuret.
”Hur kom du hit?”, frågade Thor förundrad.
Argon svarade inte.
”Såg du vad som hände?”, frågade Thor, fortfarande osäker på om det verkligen hade hänt. ”Jag förstår inte hur jag gjorde det.”
”Men i själva verket vet du”, svarade Argon. ”Djupt inom dig vet du. Du är inte som andra.”
”Det var som… som om en kraft kom över mig”, sa Thor. ”En kraft, jag visste inte att jag hade den.”
”Energifältet”, sa Argon. ”En dag kommer du att vara väl bekant med det. Kanske till och med lära dig styra det.”
Thor höll om skuldran. Smärtan var nästan outhärdlig. Han tittade ned och såg hur handen fläckades av blod. Han kände sig yr och undrade vad som skulle hända om han inte fick hjälp.
Argon tog tre steg fram, greppade Thors hand och tryckte den bestämt mot såret på axeln. Han höll den där, lutade sig tillbaka och slöt ögonen.
Thor kände en värme stråla genom armen. Inom några sekunder hade det klibbiga blodet på handen torkat upp, och smärtan började avta.
Han såg ned, men kunde inte begripa det: såret var läkt. Allt som återstod var tre ärr där klorna skurit genom skinnet – men de såg redan ut av vara flera dagar gamla. Såren var helt slutna, och han blödde inte längre.
Thor blickade häpet mot Argon.
”Hur gjorde du det där?”, frågade han.
Argon log.
”Det var inte jag som gjorde det, utan du. Jag bara riktade kraften från dig.”
”Men jag har ju inga helande krafter”, svarade Thor förbryllad.
”Har du inte?”, svarade Argon.
”Men jag förstår inte. Det här är inte riktigt klokt…”, Sa Thor, alltmer otåligt. ”Snälla, försök att förklara.”
Argon såg bort.
”Det finns ting som det tar tid att lära.”
Thor kom att tänka på något.
”Betyder det här att jag kan gå med i Legionen?”, frågade Thor upphetsat. ”Om jag nu kan ta död på en sybold så skall jag väl kunna hävda mig mot de andra pojkarna.”
”Visst kan du det”, svarade han.
”Men det var mina bröder som valdes – inte jag.”
”Dina bröder hade aldrig besegrat det här odjuret.”
Thor stirrade tillbaka, fullt av tankar i huvudet.
”Men de har ju redan ratat mig, hur ska jag någonsin bli en av dem?”.
”När började krigare be om lov?”, frågade Argon.
Argons ord sjönk in. Thor kände en varm känsla i kroppen.
”Menar du att jag helt enkelt bara skall dyka upp? Utan inbjudan?”
Argon log.
”Det är du som skapar ditt öde, ingen annan.”
Thor blinkade till – och när han öppnade ögonen igen var Argon försvunnen.
Thor kunde inte tro sina ögon. Han såg sig omkring, runtom åt alla håll i skogen, men inget spår av druiden.
”Här borta!”, hördes en röst.
Thor vände om mot ett väldigt klippblock. Rösten hade hörts från toppen och han klättrade genast uppåt.
Han nådde dit upp men förundrades över att det inte heller där fanns något spår av Argon.
Däremot fanns annat att se från utsiktspunkten. Han blickade över Mörkskogens trädkronor. Han kunde se var skogen slutade, att den andra solen nu gick ned i mörkgrönt, och därbortom, landsvägen, mot kungens hov.
”Där är din väg”, hördes rösten igen. ”Om du törs.”
Thor vände snabbt på klacken men såg ingenting. Det var bara en röst, ett ensamt eko. Men han visste att Argon fanns där någonstans, och att han sporrade honom att gå vidare. Och han visste, i djupet av sin själ, att det var rätt sak att göra.
Utan att tveka längre skyndade Thor nedför klippan och vidare, genom skogen och mot vägen i fjärran.
Han sprang för att möta sitt öde.
