Kitabı oku: «Genom Canada», sayfa 7
TRETTONDE KAPITLET
De Klippiga Bergen. – British Columbia
Men jag fortsätter min resa.
Det bär nu af upp i de Klippiga bergen, dessa obeskrifliga, vilda, himmelsstormande berg, som komma den resande att riktigt häpna. Vid en station, som heter Laggan, sammanträffade jag åter med min hustru och dotter, som rest före mig för att få vistas uppe i bergen några dagar. Där ligga två platser, Banff och Laggan, som lära vara utomordentligt härliga. Dit reser en ständig ström af turister, och där har man goda hotell att taga in uti. Själf fick jag icke komma dit, utan måste nöja mig med, att de mina hade några härliga dagar där. För mig gällde det icke att se naturen utan att uppsöka och samla svenskar omkring Guds ord. Därför måste jag åka förbi sådana där platser, där jag dock kanske behöft att få hvila ut en eller annan dag.
Det är fast obegripligt, hur det varit möjligt att taga sig fram med en järnväg genom dessa klippor. Men det har gått, och nu reser man där utan svårighet eller fruktan, ehuru det nog hvad dag som helst kan hända, att ett eller annat klippblock kommer störtande från några tusen fots höjd ned öfver banan. Den som då är i vägen, hans plats i världen blir tom för att strax intagas af en annan. Banan blir reparerad, människoströmmen kommer åter, och när man reser förbi stället, så titta alla ut och den ene säger till den andre: »Det var här, som den förfärliga olyckan inträffade, då ett klippblock störtade ned öfver tåget och krossade flera hundra människor». Sedan sätta de sig ned eller lägga sig att sofva lugnt, såsom om aldrig någon dylik olycka kunde hända, medan de själfva resa den vägen. Sådan är världens gång.
Det är klart, att en bana, som går fram i dylika trakter, måste hafva många skarpa kurvor och starka lutningar, som göra den största försiktighet hos lokomotivförare och banbetjäning nödvändig.
Man berättade för mig, att mellan Laggan och närmaste station i väster voro alldeles särskilda försiktighetsåtgärder vidtagna. För den händelse, att lokomotivföraren i den långa skarpa lutningen skulle förlora herraväldet öfver tåget finnes på fyra ställen sidospår med lutning uppåt. Kommer alltså ett tåg redlöst rusande utför, så växlas det af vakten in på ett sådant sidospår, där det snart hejdas af motlutningen.
Vi ha nu lämnat Alberta och äro inne i British Columbia, som är Canadas västligaste provins. Efter en dags resa stanna vi i en stad, som heter Revelstoke, underskönt belägen såsom i en gryta, bildad af himmelshöga, snöbetäckta berg, mellan hvilka Columbiafloden tränger sig. fram. Här talade jag två gånger i en amerikansk metodistkyrka. Någon svensk andlig verksamhet finnes icke i staden eller trakten. Svenskarnes antal är ej heller stort. Mina åhörares, antal den första dagen på kvällen utgjorde kanske 50—70 personer. Andra dagen var sammankomsten kl. 3 på e. m. och då voro åhörarne knappt hälften så många. Det var en olämplig tid för en sammankomst. Men det kunde ej bli annorlunda, emedan vi skulle resa kl. 6 på aftonen.
I Revelstoke bodde vi i ett svenskt hotell. Det var ett i förhållande till stadens litenhet ganska stort hotell, kalladt Centralhotellet, som därjämte fördelaktigt utmärkte sig genom sin snygghet. Det ägdes af några bröder Abrahamsson, och vi rönte där mycken välvilja. Någon betalning för vår vistelse i hotellet ville man på inga villkor taga emot.
Ett trefligt litet besök gjorde jag i en annan svensk familj, dit jag blef kallad för att döpa ett litet barn. Modern har varit skollärarinna i Skåne, ej långt från Lund, och är nu sedan sex år gift här. Barnet var åtta dagar gammalt, och det var med stor glädje jag döpte och välsignade det. »Icke döpt af svenska kyrkan», skulle man skrifva i kyrkboken i Sverige. Löjligt så visst – alldeles som om »kyrkan» kunde döpa, eller som om därpå komme någonting an. Men denna »visa» formel för anteckning, var resultatet af fem dagars öfverläggning vid en konferens af svenska kyrkans 12 biskopar för några år sedan, då konungen hade kallat dem tillsammans för att öfverlägga om det s. k. »lekmannadopet», som vid den tiden upprörde »kyrkan» vida mer än all den gudlöshet, som är rådande inom henne.
I Revelstoke lämnade Hallonquist oss och återvände till Winnipeg. Med stor saknad skildes vi från honom. Det var för att vara oss till tjänst, som han följt med ända hit, elfva hundra eng. mil från Winnipeg.
Bufflar. Se sid. 92.
Men jag reser vidare. Efter 16 timmars järnvägsfärd kommo vi framemot middagen till Vancouver, en stad i Canada vid Stilla Hafvet. Här predikade jag på kvällen i en ganska treflig stor sal, som ägdes eller hyrdes af en skandinavisk metodistmission, hvars föreståndare var en norsk metodistpastor vid namn Hauge, en äldre, hjärtans välvillig man. Han bragte på tal frågan om behofvet af en svensktalande vice konsul i Vancouver. Efter min predikan föreslog han och antog församlingen en resolution därom, hvilken lämnades till mig med anhållan, att jag måtte verka för saken, när jag komme till Stockholm och träffade konungen.
Vancouver var slutpunkten för min resa. Det hade väl varit meningen, att jag skulle resa öfver till staden Victoria, som lär vara utomordentligt vacker, belägen på ön Vancouver, samt station för den engelska Stilla-hafs-flottan. Men det vardt ingenting af. Några timmars väg söder om staden Vancouver ligger en stad vid namn Everett, som icke alls fanns till, när jag var i dessa trakter 1889, men som nu är en ganska stor stad, där många svenskar bo. Missionsförsamlingen där ville nödvändigt, att jag skulle komma dit, och dess pastor Haleen mötte mig i Vancouver för att riktigt ta mig. Ja, hvad var att göra? Jag måste glömma mina 66 år, låta min hustru och dotter fara till Victoria och själf följa med till Everett. Men därmed hade jag lämnat Canada och kommit in i Förenta Staterna.
Nu återstår endast att säga några ord om British Columbia. Det är, såsom jag nämnt, Canadas västligaste provins och ligger vid Stilla Oceanen. Det är mer än dubbelt så stort som hela Sverige men har icke mer än omkring 200 tusen invånare.
British Columbia har ända in på midten af 1800-talet varit ett obekant land. Ön Vancouver upptäcktes visserligen i slutet af 1700-talet, men därvid stannade det ända till 1847, då det förr omnämnda Hudson Bay Compani trängde fram ända till Vancouverön och anställde en agent där. Emellertid var framgången ringa till år 1858, då stora skaror af folk började strömma dit för att söka guld. På fem månader det året anlände ej mindre än 20 tusen guldsökare från Californien till Victoria. Från kusten spridde de sig uppåt landet längs de guldförande floderna. De funno också guld i stor myckenhet. Ännu idkas också guldvaskning. Man beräknar värdet af guld, som togs i British Columbia 1901, till öfver 4 millioner dollars. Men guldet, som där är att taga, är dock intet att räkna i jämförelse med de oerhörda rikedomar i jordbruksland, skog och mineralier af alla slag, som provinsen har att bjuda på. En blick in i dess skogar kan läsaren få af bilden på sid. 97. Canadas träexport under 1903 uppgick till nära 41 millioner dollars och hade på fyra år mer än fördubblats.
En annan källa till oerhörd rikedom äro British Columbias fiskerier. De stora fjordarna och floderna riktigt vimla af lax och andra fisksorter. Tillgången på vildt i skogarna är också utomordentligt rik.
Skogshygge på Amerikas Västkust. Se sid. 96.
Man frestade mig att bli grufägare i British Columbia. En svensk grufagent – förut baptistpastor – som jag hade sällskap med mellan Revelstoke och Vancouver, ville att jag skulle köpa 5,000 aktier i ett nytt grufbolag. Jag borde passa på nu, ty i nästa månad komme priset att höjas; och så rik som jag var, borde det vara en småsak för mig att köpa 5,000 aktier. Han visade äfven prof på rika malmer. Aktierna skulle icke kosta mer än 60 cents per styck, om jag minnes rätt. Nå ja, det är mycket möjligt, att stora rikedomar där äro att vinna. Men icke blir jag delägare där vare sig för 5 eller 5,000 aktier. Ty ett tu tre händer det, att en grufarbetare där super sig full, och då telegraferas till alla tidningar i Sverige, att jag blifvit brännvinsbrännare och krögare, att jag säkerligen har spritaktier för 100 tusen dollars, som jag samlat genom mina predikningar. Så ritas gubbar i Söndags-nisse och Svenska Dagbladet m. fl. På detta sätt förstöres utan gagn en massa trycksvärta, som kunde bättre användas i »den vetenskapliga bibelkritikens» tjänst, samt en massa munväder, som annars kunde lämna kraft nog till att drifva en stor väderkvarn. Och till en så stor förspillning vill jag icke vara orsak. Däremot tänkte jag skarpeligen på att lägga mig till med en farm i Canada. Man får, såsom jag förr omtalat, homesteadland, så kalladt, 160 tunnland för 10 dollars, och dessutom för samma pris flera tusen fot virke till att bygga sig ett hus. Det var lockande. Men så sade jag till mig själf: »Hvad skall det tjäna till? Gör du det, blir du säkerligen så rik, att en oändlig mängd hederliga svenskar både i Amerika och Sverige få ondt i magen vid tanken därpå. Men ett sådant lidande skall du icke vålla dem, allrahelst som de torde hafva tillräckligt ondt i magen ändå.» Alltså lämnade jag kvar i Canada den »million», som jag nog annars hade kunnat förtjäna där.
Först året 1871 slöt sig British Columbia till Dominion, of Canada. Victoria blef dess hufvudstad. Där ligger nu ett nytt, ståtligt parlamentshus. Staden Vancouver är en raskt uppblomstrande stad. Dess nu pågående uppsving daterar sig från år 1887, då Canadian Pacific järnväg nådde fram dit. Samtidigt inrättades ångbåtslinjer från Vancouver till Japan, Kina och Australien, allt af järnvägsbolaget. Bolaget har ock här byggt en järnbanestation, som hör till de ståtligaste i världen, äfvensom ett järnvägshotell, som i lyx och bekvämlighet täflar med det yppersta, som man någonstädes ser. Staden har en befolkning af 30 tusen invånare, men växer alltjämt. Dess gator äro belagda med asfalt till flera engelska mils längd och elektriska spårvägar löpa åt alla håll.
Och nu säger jag Canada farväl för första och sista gången. Det har blifvit kalladt ett framtidsland, och sannare titel kan det ej få. Med växande rikedom skall det snart i industriellt afseende göra sig oberoende af Förenta Staterna. Redan nu växer industrien i Canada på ett sätt, som ingifver Uncle Sam respekt, där han ej blundar för verkligheten.
