Kitabı oku: «Räfskinnet», sayfa 5

7

Den ödesdigra midnattstimmen hade inbrutit. Öfverallt i och omkring slottet rådde ett skenbart lugn. Genom de mörka korridorerne smög sig dock en man sakta ned till den underjordiska delen. Det var slottsfogden Fuchs, som nu skulle sätta sin plan i verkställighet.

Nära nog uppfödd på Miltnitz, hade han under långa år vant sig vid dess irrgångar, dem han kunde leta sig igenom äfven under den mörkaste natten.

Denna kännedom om lokalen kom honom nu väl till pass.

"Snart ska' jag nå mina önskningars mål", tänkte han för sig sjelf, "och snart ska' den trotsiga Minnchen vara min."

Men hur noga han än kände till belägenheten, var det likväl förenadt med ej så få besvärligheter att taga sig fram i de underjordiska hvalfven, der det ena hindret efter det andra stängde vägen eller gjorde den svår att beträda.

Många gånger var slottsfogden nära att slå sig förderfvad vid de fall han gjorde. Icke heller vågade han använda blindlyktan. Odowalsky hade strängeligen förbjudit honom att göra det.

Efter många kullerbyttor stod han ändteligen framför augustinermunkens fängelse. Innan han tog ifrån jernbommen lyssnade han dock en stund uppmärksamt efter om han ej skulle förnimma något ljud, som kunde häntyda på att han ej var ensam. Men öfverallt var det tyst som i grafven.

Med darrande händer grep han derefter tag i jernbommen, öppnade försigtigt låset och tog derefter lika försigtigt ifrån det tunga stängslet.

Han kunde tydligt höra hur hans hjerta bultade. Var han ensam? Skulle ej i nästa ögonblick svenske ryttare kasta sig öfver honom? Då vore han för alltid förlorad.

Men icke det minsta ljud hördes utom hans egen lätta andedrägt.

Med mera stadig hand öppnade han derefter dörren till augustinermunkens fängelse.

"Är det du, min son?" hördes en dämpad röst der inifrån.

"Ja, men för Guds skull tyst", svarade slottsfogden med hviskande stämma. "Är ni färdig, fromme fader?"

"Ja."

"Nå, så kom då. Ingen minut är att förlora."

Slottsfogden kände derefter hur en kall fuktig hand sträcktes emot honom. Det var munkens. Han grep den genast och drog med halft våld den andlige ut i gången.

Pater Clemens darrade som ett asplöf, och då han förnam hur Fuchs stängde igen dörren, samt lade jernbommen på sin förra plats började hans tänder att häftigt skallra mot hvarandra.

Det var tanken på att steget nu var oåterkalleligen taget som födde denna fruktan.

"För himmelens skull bemanna er", hviskade slottsfogden nästan lika förskräckt som munken, ty de emot hvarandra skallrande tänderne gåfvo genljud i den tomma gången.

I stället för svar började pater Clemens att frammumla en massa latinska böner.

"Tig", hväste slottsfogden och kramade munkens hand så våldsamt att dess egare nära nog uppgifvit ett anskri. "Vi måste vara så tysta som i grafven, annars ansvarar jag ej för att flykten ska' lyckas."

Med nästan öfvermenskliga ansträngningar lyckades det slutligen pater Clemens att betvinga sin fruktan. Utan att gifva ifrån sig ett enda ljud följde han slottsfogden.

Snart stodo de utan äfventyr i gamle Odowalskys hemliga arbetsrum. Då först vågade slottsfogden riktigt andas ut. Pater Clemens ville taga sig en kort hvila här, men dertill nekade Fuchs på det bestämdaste.

"Det vore nära nog detsamma som att upptäckas", sade han. "Medan vi äro i farten måste vi fullborda vår flykt."

"Men jag känner mig så medtagen", jemrade sig munken.

"Nå, så blif qvar då", inföll slottsfogden harmfullt. "Jag går ensam, jag."

Och med dessa ord närmade han sig den vägg, der nyckeln till lönngången befann sig.

"Nej, nej! jag går med", utbrast pater Clemens och rätade på sig. "Men du kan väl ej undra på att jag känner mig medtagen då jag ej på två hela dygn kunnat sofva för bara ängslans skull."

"Nej, det är visst inte underligt", inföll slottsfogden, "men vid tillfällen sådana som dessa måste man göra våld på sig sjelf. Är ni färdig nu?"

"Ja min son."

"Se här, tag denna dolk och denna pistol. Den är laddad."

"Hvad ska' jag göra med dem?"

"Försvara er naturligtvis ifall någon fara hotar."

Pater Clemens var i själ och hjerta en af de fegaste personer man kunde uppleta. Han kunde ej heller påminna sig när han sednast ens hade ett vapen i sin hand. Sedan han en stund betraktat den långa skarpslipade dolken, ty inne i detta rum vågade slottsfogden taga fram blindlyktan, sade han:

"Min son, det är bäst att du tager dem tillbaka. Du är van vid att handtera dem och kan derför bättre försvara oss."

Slottsfogden var icke heller af naturen särdeles modig. Men nu tyckte han dock att det gick för långt. Munkens drägt afhöll honom dock ifrån att utfara i så hårda ordalag han önskade. Dock kunde han ej afhålla sig ifrån att hånfullt utbrista:

"Nåväl, vördige fader, jag ska' gerna taga vapnen tillbaka, men er sjelf får ni i alla händelser försvara. Skulle det komma till strid så har jag nog med att reda mig sjelf."

Då han efter detta tal utsträckte handen för att återtaga vapnen, ångrade sig pater Clemens och sade:

"Jag inser nu att det är klokast att jag behåller dem sjelf. Men för att säga dig sanningen, min son, så kan jag ej påminna mig när jag sist handterade dylika. Jag tror att jag glömt bort hur de ska' användas."

Oaktadt den mindre behagliga ställning, i hvilken de båda flyktingarne befunno sig kunde dock ej slottsfogden underlåta att en smula draga på munnen åt munkens okunnighet.

"Nåväl, fromme fader", sade han derefter. "Se efter hur jag gör, så kanske att ni sedan kommer ihåg det."

Då han med dessa ord spände hanen på pistolen hoppade pater Clemens några steg åt sidan.

"Akta dig", utbrast han med högre stämma än som rådligt var, "den kan brinna…"

Med en snabb rörelse lade slottsfogden sin lediga hand öfver augustinermunkens läppar.

"Olycklige", hväste han fram. "Med edert vanvettiga och dumma rop har ni ledt ryttarne på våra spår. Jag hör deras steg der ute. Fort in i gången!"

Med dessa ord tryckte han på knappen. De flata stenarne vände sig hastigt.

"In nu", fortfor han och tog pater Clemens häftigt i armen. "Endast några minuter till och vi äro förlorade!"

Han hade sagt sannt. Knappt hade han och munken kommit in i lönngången och stenarne återtagit sin fordna plats, förrän dörren till gamle Odowalskys hemliga arbetsrum rycktes upp.

Det lilla rummet upplystes af skenet från tvenne facklor.

"Jag tyckte bestämdt att jag hörde en mensklig röst här inne", sade ryttmästaren och såg sig nyfiket omkring.

"Ja, så tyckte äfven jag", inföll korporal Styf.

Hvar och en af de fyra ryttare, som medföljde, påstod också att han med säkerhet hört en människoröst.

Det lilla rummet underkastades derefter en grundlig undersökning. Resultatet deraf blef, såsom vi veta, att ingen mensklig varelse påträffades.

"Nå, då ska' vi väl se efter hur den fromme munken har det", utbrast ryttmästaren. "Visa vägen du, Styf."

Att söka beskrifva Fredrik Dahlspets' harm och förbittring då han fann munkens fängelse tomt skulle vara fåfängt. Han spillde likväl ej nu många ord utan befallde i stället korporalen att vid dagens inbrott företaga en rekognoscering omkring Miltnitz för att söka få tag i flyktingen. Under nattens lopp skulle dock hela slottet noga undersökas.

Äfven denna undersökning gaf samma resultat som den i det lilla rummet.

"Jag kan inte förstå det på annat sätt än att här måtte finnas en massa lönngångar", mumlade då ryttmästaren för sig sjelf. "Sådana nästen som detta äro ej bygda till annat än karnaljeri."

* * * * *

"Nu måste vi skynda om lifvet är oss kärt", utbrast slottsfogden då gången väl blifvit stängd efter dem. "Utan tvifvel kommer slottet att undersökas, och vi måste vara utanför dess murar innan undersökningen slutar. Mod nu, fromme fader!"

Denna uppmaning behöfde slottsfogden ej gifva en gång till. Farans närhet och tanken på att han genom sin otillständiga rädsla nära nog gjort flykten om intet, uträttade mera än alla förmaningar.

"Gå du bara framåt, min son, och låt mig få hålla i din ena hand, så lofvar jag dig att ej låta dig höra ett enda ljud."

Och pater Clemens höll ord oaktadt han flere gånger snafvade och stötte sig rätt kännbart. Icke det minsta ljud kom öfver hans läppar.

Lönngången var, såsom förut är nämndt, icke särdeles lång. Men derigenom att den på många år ej varit begagnad hade stenar lossnat från taket och försvårade gåendet der.

Efter något mer än en qvarts timme stodo flyktingarne ändteligen vid gångens andra ända. Slottsfogden stötte häftigt till den der befintliga dörren. Den gaf genast vika, och snart stodo de ute i friska luften.

Samtidigt utstötte de hvar sin djupa suck af lättnad. Flyktens värsta del var nu fullbordad. Utan att gifva sig lång tid skyndade de med snabba steg bort åt det håll, der Arnold Mayers hem var beläget.

Nu kunde slottsfogden med ännu större säkerhet hoppas att lyckan skulle stå honom bi. Han gladde sig också deråt, och som det alltid kännes behagligare att för en annan få yppa sina känslor, vare sig att de äro glada eller sorgliga, så gjorde han det äfven nu för pater Clemens.

"Men bara vi ej stöta på motstånd der borta", inföll augustinermunken med en viss ängslan.

"Nej var bara lugn. Dessutom ska' ni fromme fader, ej behöfva deltaga i bortförandet, endast ni vill hålla vakt och varsko mig ifall något misstänkt skulle synas."

Detta gick munken beredvilligt in på, och vandringen fortsattes.

Efter en, såsom pater Clemens tyckte, nästan ändlös vandring öfver åkrar och ängar stannade slutligen Fuchs.

"Om jag ej misstager mig, så ä' vi nu framme", hviskade han.

"Men om du misstagit dig, min son", utbrast munken ängsligt.

"Nej, nej, det har jag ej gjort."

"Du har väl varit här många gånger förut, kan jag förmoda?"

"Om jag varit här! Ha, ha, ha! Det är alldeles detsamma som om jag sporde er, fromme fader, om ni någonsin varit i ett kloster. Men stanna nu här. Skulle ni få höra något misstänkt, så hvissla bara så hårdt ni kan."

Utan att afvakta munkens svar gick räfskinnet med kattlika smygande steg fram mot byn Reinau. En lycka för honom var att Arnold Mayers gård låg ett stycke aflägsen från de öfriga boningshusen. Det var också härpå som han byggde sin onda plan.

8

Innan Minnchen gick till hvila i den lilla kammaren bredvid farfadrens kände hon sig mer än vanligt orolig. Arnold Mayer såg också att det ej stod rätt till med henne och sade för den skull:

"Hur är det med dig, barn? Är du sjuk?"

"Nej, farfar, men jag känner mig så orolig."

"Åh, det betyder rakt ingenting. Du har ännu inte hunnit glömma äfventyret i skogen, och det är tanken derpå, som oroar dig. Gå du och lägg dig och försök att sofva godt, det är det bästa råd jag kan gifva dig."

"Det förefaller mig alltid som om en större olycka skulle stå för dörren."

"Ja, så tycker man alltid när man är i en sådan der spänning. Men lyd du mitt råd. Försök att slå alla dumma griller ur dina tankar och…"

"Jag har nog försökt det må du tro, farfar, men det lyckas icke alltid."

"Hm, hm. Hur länge har du varit så der orolig?"

"Ända sedan i morgse."

"Jaså, inte längre."

"Inte längre! Jag tycker det är nog att först behöfva gå och ängslas och sedan ej få sofva när man så väl behöfver det."

"Det kan du allt ha rätt i, min flicka. Nå hur yttrar sig din räddhåga?"

"Det kan jag alls inte redogöra för."

"Nå, det var en annan sak. Men då är det ju helt enkelt omöjligt för mig att bringa dig någon tröst. Du vet ju likväl att du ej behöfver frukta för något så länge du har mig i din närhet."

"Det vet jag nog, farfar, men ändå så…"

"Inte något pjåsk längre nu", afbröt gubben Arnold en smula harmsen. "Du är ju stora flickan och borde kunna ha så pass mycket förstånd att du försökte sjelf resonnera bort dina dumma föreställningar."

Utan att vidare plåga gubben Arnold med sina griller tog hon "god natt" och gick in i sitt rum.

Men här påkom henne ängslan ännu mera. Flere gånger skyndade hon fram till dörren för att väcka farfadren, som redan somnat, men hvarje gång drog hon sig tillbaka.

"Bah, det är nog endast ett foster af en uppjagad inbillning såsom farfar säger", utbrast hon för sig sjelf. "Jag ska' visa honom att jag kan vara modig."

Efter denna hjeltemodiga föresats började hon att kläda af sig. Men hon hade icke hunnit mer än till hälften då hennes ångest ånyo tilltog och nu i ännu högre grad.

Åter skyndade hon fram till dörren. Handen låg redan på klinkan.

"Nej", sade hon ånyo, "farfar sofver så godt att det vore synd att väcka honom för en kanske inbillad fara. Men jag tror att jag ska' lägga mig med kläderna på mig. I morgon skrattar kanske farfar åt mig, men det gör ingenting."

Hon kastade sig derefter, halfklädd som hon var på sängen och försökte att sofva. Omöjligt. Ingen blund fick hon i sina ögon. Oroligt låg hon och vände sig på alla kanter, men sömnen ville ändock ej infinna sig.

Hon gick fram till fönstret och såg utåt. Endast mörkret mötte hennes blickar. Hon började derefter att varsamt gå några slag öfver golfvet men oron vek detta oaktadt ej bort ifrån henne.

Ännu en gång stod hon vid dörren till farfadrens kammare, men ändock trädde hon ej in dit.

Men slutligen gick det med henne som det alltid plägar gå med den, som är marterad af en gnagande oro. Oron sjelf manar sömnen. Då Minnchen för andra gången kastade sig på sängen dröjde det icke länge, förrän hennes ögonlock slöto sig.

"Gode Gud, beskydda mig", bad hon ur djupet af sitt rena oskuldsfulla hjerta, "och beskydda äfven farfar."

Längre kom hon icke i sin bön. Ögonlocken blefvo tunga som bly, och snart förkunnade den lätta andedrägten att hon sof.

* * * * *

Med smygande steg närmade sig räfskinnet det lilla fönstret på

Minnchens kammare, samt lade örat intill rutan.

"Hon sofver", mumlade han för sig sjelf. "Godt det är just så som jag vill ha det. Men, om gubben Arnold vaknar… det var bestämdt dumt af mig att jag lemnade munken der borta. Det är så godt att jag hemtar hit honom. Nej, nej, den fege stackaren ska' bara förderfva allt för mig. Jag uträttar sjelf min egen sak bäst."

Innan han skred till utförande af sitt beslut gjorde han ett slag omkring boningshuset för att öfvertyga sig om att ingen spionerade på honom.

Nöjd med sin undersökning skyndade han derefter tillbaka till det lilla fönstret. Här stannade han ännu några minuter obeslutsam. Det var alldeles som om en inre röst varnande hållit honom tillbaka.

"Bah", tänkte han straxt derpå, "jag är väl ingen munk eller en blödig qvinna eller ett barn. Framåt! Försöker man inte så kan man ej heller ha hopp om att vinna något."

Med dessa ord lade han en tjock oljad duk mot rutan och tryckte till.

Det djerfva försöket lyckades. Icke det minsta ljud förnams.

"Nu fort in", tänkte han. "Den kyliga vinden ska' kanske väcka henne, och då är det för sent."

Som det lilla fönstret ej låg särdeles högt från marken var det utan nämnvärd svårighet som slottsfogden kunde praktisera sig in i rummet. Han hade varit der inne ett par gånger förut och då i friarärenden och visste alltså hvar sängen var belägen.

Snart var han framme vid den. Med ena handen trefvade han sakta efter Minnchens hufvud och snart fick han reda på detsamma. Att kasta en tjock näsduk öfver hennes mun och sedan knyta den hårdt bak i nacken var ett ögonblicks verk. Derpå upplyfte han den stackars flickan på sina kraftiga armar och lagade så att hon ej med sina händer kunde komma åt näsduken.

Minnchens förskräckelse då hon uppvaknade kan lättare tänkas än beskrifvas. Hennes första rörelse var naturligtvis att befria sig ifrån näsduken. Men då hon märkte att detta ej skulle lyckas, försökte hon att med anlitande af alla sina krafter göra sig lös.

"Stilla", hväste i detta ögonblick slottsfogden. "Gör du om dessa försök så har du dolken genast i ditt hjerta!"

Minnchen kände igen denna röst, och hon var nära att svimma af förskräckelse. Slottsfogden på Miltnitz hade alltid utgjort hennes fasa, och då han en gång friat till henne hade hon flytt sin kos alldeles som en skrämd hind.

Fuchs hade endast tanke för att så fort som möjligt komma derifrån. Han närmade sig derför fönstret med all den skyndsamhet han i dessa ögonblick förmådde utveckla.

Nu ångrade han ännu mera att han icke tillsagt pater Clemens att passa på vid fönstret och taga emot den unga flickan, men nu var det för sent att reparera felet, ty den största möjliga skyndsamhet var af nöden.

Minnchen var icke heller någon lätt börda och slottsfogdens krafter långt ifrån öfvermenskliga. I dessa ögonblick ansträngde han sig likväl så mycket han förmådde, ty att nu släppa bytet kunde naturligtvis ej komma i fråga.

Han skyndade således fram till fönstret. I häftigheten stötte han mot en stol, så att den föll omkull med stort buller.

En förfärlig ed sväfvade på slottsfogdens lappar då han samtidigt förnam att någon rörde sig i rummet näst intill.

Det var gamle Arnold, som vaknade. Han reste sig upp i sängen…

"Hvad kunde det vara", mumlade han för sig sjelf. "Ah, det är kanske tjufvar. Jag måste se efter."

Han hade också rätt, såsom vi veta. Det var verkligen en tjuf, men icke en af det slag som han menade.

Hastigt kastade han på sig de nödvändigaste kläderne, tände en lykta och beväpnade sig med en duktig knölpåk.

Så rustad öppnade han varsamt dörren och trädde in i Minnchens rum. Det kalla draget från fönstret kom honom att i första ögonblicket studsa tillbaka.

Men, huru skildra den förskräckelse, som bemäktigade sig honom då lyktskenet föll på gruppen framme vid fönstret! I förstone trodde han att allt endast var en synvilla, men genom att kasta en blick på den tomma sängen blef han genast öfvertygad om att så icke var förhållandet utan att allt var en grym verklighet.

Han igenkände också genast slottsfogden på Miltnitz.

"Ha, din skurk", utbrast han och störtade fram med knölpåken höjd öfver sitt hufvud sedan han först nedsatt lyktan på en stol. "Inte nog med att du pinar dem du har under dig, äfven öfver andra söker du att draga olycka! Släpp genast flickan, annars krossar jag din skalle som ett nötskal!"

Slottsfogden var nu i verkligheten i större fara än han någonsin förut varit, ty gubben Arnold egde ovanliga krafter för sin höga ålder. Den uppretade sinnesstämning, i hvilken han befann sig, bidrog också till att mångdubbla hans styrka.

Det var en dyster scen, som nu tedde sig i det lilla rummet. Vid fönstret stod räfskinnet med den nästan sanslösa Minnchen i sina armar. Midt på golfvet stod Arnold Mayer hotande och färdig att med det enda vapen han nu hade till hands, kasta sig öfver den fräcke qvinnoröfvaren, och öfver denna tafla kastade den lilla lyktan ett fladdrande fantastiskt skimmer, som lät de handlande personerne framträda i en högst egendomlig dager.

"Tillbaka, gubbe, annars skjuter jag", hväste slottsfogden och gjorde en hotande rörelse mot den plats, der han hade pistolen.

"Så mycket bättre", utbrast gubben Arnold. "Hela byn ska' då komma i rörelse och…"

Han fullbordade icke meningen utan tog ytterligare ett par steg fram mot qvinnoröfvaren.

Slottsfogden insåg att Arnold Mayer hade rätt. Han måste göra så litet buller som möjligt för att ej sjelf råka illa ut.

Men på en gång ändrade Arnold Mayer taktik. Han lät knölpåken sjunka och sade i bedjande ton:

"Gif mig min sondotter tillbaka, och du ska' alltid…"

"Tala inte derom", afbröt slottsfogden och drog med ena handen omärkligt ut den långa skarpslipade dolken. För sig sjelf tänkte han derefter:

"När jag rätt tänker på saken, så är det aldra bäst att först som sist göra sig af med gubben. Han kommer annars att alltid falla mig besvärlig."

Arnold Mayer måtte ha kunnat läsa dessa slottsfogdens tankar, ty ögonblickligen hade han fattat sitt beslut. Han förtröstade också derpå att Fuchs, hindrad af sin börda, icke skulle kunna vara nog snabb i vändningarne.

Slottsfogden kände också hur senorne i den arm med hvilken han var tvungen att stödja Minnchen, allt mer och mer slappades. Han önskade derför att Arnold Mayer icke skulle dröja länge med anfallet.

Detta lät ej heller vänta länge på sig. Under upphäfvande af höga rop för att om möjligt väcka någons uppmärksamhet, störtade gamle Arnold fram mot slottsfogden.

Den grofva knölpåken sväfvade redan hotande öfver qvinnoröfvarens hufvud. Ögonblicket var kritiskt för honom. Så som han nu uppehöll Minnchen med venstra armen var hon honom till det största besvär.

Han lät henne derför falla till golfvet, kastade sig med ett häftigt språng åt sidan och rusade på den på detta anfall helt och hållet oförberedde Arnold Mayer.

Denne var ej heller nog vig att undvika den stöt som räfskinnet riktade mot honom. Den hvassa dolken trängde djupt in i gubbens venstra öfverarm.