Kitabı oku: «Skräddarne i Greiffenhagen», sayfa 4

3

Det hus, i hvilket "mäster Hans", Franz Sehwanenfelz och Arnold blifvit inhyste, badade sina murar i Oderflodens vatten. Det var ett gammalt, till hälften förfallet magasin, fordom förvaringsrum för spanmål, nu tomt och öfvergifvet, utom af råttorna, hvilka också med sitt "tislande och tassande" och sitt pipande läte gjorde de fångne alla möjliga förtretligheter. Men en lycka i deras bedröfvelse var att de ej blifvit åtskilde. De kunde åtminstone nu få utbyta sina tankar.

"Just en härlig julafton, den här", brummade Franz Schwanenfelz, "och till på köpet har den fördömde italienaren tagit ifrån mig värjan, så att jag inte ens har ett försvarsmedel mot de djerfva fyrfotingarne, som ränna öfver mina ben, som om de vore akrobater. Vet du, Hans, hvem jag tror att vi ha att tacka för den här mindre trefliga julafton?"

"Jag menar, att det är da Capuas biktfar."

"Ja, det är alldeles säkert. Du vet att jag aldrig kunnat se den skenhelige jesuiten utan att mitt blod svallat öfver. Nå väl, i går förmiddag gick jag som hastigast in i Johanniskyrkan för att höra på deras messa, ty jag var ordentligt förargad. Jag blef der inte heller många minuter. Vid utgåendet mötte jag pater Ambrosius, den jag skulle vilja kalla djefvulen i egen person. Han stannade när han fick syn på mig och sade: 'Hvi har du blifvit en affälling Franz Schwanenfelz? du var dock i din mannaålder den rätta heliga kyrkan varmt tillgifven'."

"Och hvad svarade ni då, mäster Franz?" inföll Arnold, då Schwanenfelz gjorde en paus.

"Jag svarade så: så länge jag var ett nöt, trodde jag på eder, men sedan jag genom att läsa bibeln och Martin Luthers skrifter fått ögonen öppna för edra fel och edra vedervärdigheter lemnade jag eder, och aldrig mera ska' jag erkänna påfvens och de late munkarnes öfvervälde."

"Bra sagdt", inföll Hans Wippenbach, "men oförsigtigt i alla fall. Det är utan tvifvel detta ditt frimodiga svar, som vi ha att tacka för att vi sitta här nu."

"Tror jag också", sade 'mäster' Franz, "ty munken gaf mig en så hatfull blick, att jag ordentligt hajade till. Troligtvis gick han genast till Fernando da Capua och berättade alltsammans. Jag vill ej önska min medmenniska något ondt, men sannerligen vid Gud, att jag skulle ha något emot om den skurkaktige franciscanern finge pinas mer än andra i den skärseld, som både du och jag en gång trodde på, ty det är han värd."

"Far, far", utbrast Arnold, som en stund hållit på med att undersöka fängelserummet, "nu tror jag, att jag vet i hvilket rum vi befinna oss."

"Såå, jaha, du brukar ha god blick, pojke. Sjung ut med hvad du har på hjertat. Har du på samma gång kunnat finna något medel till flykt, så vore det kärkommet, ty det anar mig, att vi i annat fall ej skola se morgondagens sol nedgå."

"Om jag ej misstagit mig, så ligger vägen till flykt temligen öppen för oss", svarade Arnold, "ty några års gammalt murbruk plägar ej vara fastare, än att det utan stor svårighet kan genombrytas, och det till och med på ganska kort tid. Jag har så många gånger hört berättelsen om hur aflatskrämaren Tezels efterföljare, Arcimbaldus, som satt fängslad i detta hus, en natt vid juletid flydde undan, att jag aldrig kan glömma den. Emellan detta fönster", fortfor han och pekade på en glugg högt uppe på väggen, "och golfvet genombröt Arcimbaldus väggen och begaf sig ut. Hålet murades sedan igen och – men det der känner ni nog lika bra som jag ty – "

"Du har rätt, Arnold", afbröt Franz Schwanenfelz, i det han gjorde stora ögon. "Den der historien har jag alldeles glömt, ända till dess du nu påminde mig derom. Den kommer oss nu väl till pass, emedan den gifver oss en fingervisning till att – "

Mästerskräddaren tystnade då dörren i detsamma öppnades och tvenne personer inträdde. Den som gick först, bar en lampa, hvars sken ganska tydligt upplyste det lilla rummet. Arnold hade hastigt lemnat sin plats vid väggen, den han höll på att noga undersöka.

Bakom den, som bar lampan, syntes en person, tätt insvept i en fotsid kappa af purpursammet. Hela hans hållning förrådde en förnäm person. Han stannade några ögonblick framför de tre fångarne, och "mäster Hans" tyckte sig, såsom han längre fram plägade berätta, se den okändes ögon lysa som tvenne brinnande eldkol. Plötsligt sjönk purpurkappan till golfvet och framför de fångne stod en man i medelåldern och iklädd en rik italiensk riddardrägt. Hans första ord lydde:

"Kännen I mig?"

"Fernando da Capua", ljöd det enstämmigt från de tre fångarnes läppar.

"Rätt gissadt", sade italienaren, i det hans läppar drogo sig till ett hånleende. "Jag har sjelf kommit hit för att bebåda eder, att eder sista dag randas i morgon, så framt I ej viljen återgå till den lära, som I öfvergifvit, nemligen den katolska. Hvad svaren I?"

"På den frågan hafva vi ej något svar att afgifva", sade "mäster Hans" med fast stämma. "Jag och min kamrat", och härvid pekade han på Franz Schwanenfelz, "äro redan till-åren komne, och hvad min son Arnold beträffar – "

"Ah, honom ämnar jag spara till andra tider", afbröt da Capua under ett vidrigt skratt. "Det är ondt om ungt folk nu för tiden, och kejsaren kan nog behöfva friska armar i sinom tid. Dessutom behöfver man i mitt hemland goda arbetare, och det påstås ju här i staden, att din son Arnold redan vid sina unga år är så god mästerskräddare som trots någon efter tjugo års praktik. För resten skolen I bota för pater Ambrosii död, ty det är utan tvifvel på edert föranstaltande som han för en timme sedan blef skjuten utanför 'Kung Gambrinus'."

"Ambrosius skjuten! Den skenhelige skurken har således redan i qväll, på sjelfva julafton, farit till helvetet, som så länge väntat honom", utbrast Franz Schwanenfelz, i det han slog ihop händerna. "Himlen har då bönhört mig. Gud vare lofvad!"

Fernando da Oapua såg bokstaftigen ut som ett lefvande frågetecken, der han med uppspärrade ögon, vidöppen mun och framåtlutad kropp afhörde mästerskräddarens utgjutelser, gångne rakt från hjertat. Rytande af raseri drog han sin värja, och hade icke "mäster" Franz så vigt kastat sig åt sidan, skulle han troligtvis icke ens fått se juldagens sol uppgå. "Mäster Hans" och Arnold hade slutit sig intill hvarandra, beredde på att dö i hvarandras armar.

Fernando da Oapua var sydländing, och het som en sådan. Hans vrede var dock snart öfvergående, icke så till vida, att den försvann; lade blott hämsko på den för ögonblicket, för att vid ett annat tillfälle låta den utbryta så mycket häftigare. Med ett iskallt hånleende kring de tunna läpparne sade han:

"Dig vill jag spara till längre fram, men då ska' du dö den qvalfullaste död, som kan upptänkas. Med detta 'längre fram' menar jag tills i morgon, och jag svär vid mitt skägg, att hvarken du eller dina medfångar skola se nästa sol gå ned, såvida I ej återvänden i den katolska kyrkans sköte."

Fångarne svarade med en mun: "Aldrig skola vi böja våra nackar en gång till under de påfviskes ok. Heldre fördraga vi den smärtsammaste död."

Fernando da Capua log, men det var med en ond andes leende, då han redan i förväg fråssar vid tanken på sina offers qval. Sedan Italienaren ganska uppmärksamt undersökt rummet, aflägsnade han sig med en hotelse på läpparne. Länge lyssnade fångarne till ljudet af hans bortdöende steg, men när dessa försvunnit utbrast Arnold lifligt, i det han tryckte fadrens och Schwanenfelz' händer:

"Nu eller aldrig. Låtom oss försöka att genombryta muren. Med förenade ansträngningar ska' det lyckas innan dagningen. Äro vi ej frie då, är det ej lönt att vidare tänka på någon räddning."

Efter en kort bön, framsagd af "mäster Hans" med rörd och allvarlig stämma, grepo fångarne verket an.

Det var ett hårdt arbete, så mycket mera som verktyg saknades, och mörkret låg tungt öfver det af en nästan qväfvande atmosfer uppfylda rummet. Men våra tre vänner arbetade oförtrutet. Det ena murbrukstycket efter det andra lossnade under deras händer, från hvilka blodet flöt och naglarne voro nästan bortslitne. Men de kände icke smärtorna, ty de arbetade för lifvet, för friheten.

"Bara sten, tät hopfogad", klagade Franz Schwanenfelz. "Hvar är det hål, hvarigenom Arcimbaldus flydde och som du säger ska' finnas här? Du har kanske misstagit dig. Detta rummet är ej det, som du menar."

Arnold svarade icke. Han hade fallit på knä i ett af de hörn, som vette utåt floden, och om de gamle kunnat upptäcka honom, skulle de fått se honom i sitt anletes svett arbeta invid sjelfva golfvet. Efter en stunds ömsesidig tystnad hördes ändteligen Arnolds stämma:

"Jag har alls inte misstagit mig om rummet, endast om det ställe, der hålet ska' finnas. Historien påstår, att det ska' ligga mellan gluggen der uppe och golfvet, men just här i högra vrån, här har jag funnit det. Och vet ni hvem jag har att tacka för den upptäckten?"

"Nej", sade båda de gamle med en mun.

"Jo, råttorna."

"Råttorna! Hur så?"

"Helt naturligt, tycker jag. Ni vet att här finnes godt om dylika, och om dessa icke hade någon utgång, så måste de stanna qvar här inne. Derför började jag för en stund sedan en ordentlig jagt i mörkret efter dessa små djur, dem vi sannolikt ha' att tacka för vår räddning. Jag träffade ingen, men hörde i stället just i detta hörn ett ihållande rasslande, liksom när en ödla krälar öfver vissnadt löf. Derpå blef det tyst. Jag undersökte noga hörnet, och jag försäkrar, att jag inte lemnat en enda tum af muren oberörd. Ändtligen i sista ögonblicket sjönk min hand ett godt stycke in i muren, jag krafsade ifrigt och murbruket ordentligt söndersmulade sig under mina fingrar. Jag har funnit utgången. Den leder måhända rakt ned i Odern, men hvad gör det; bättre att i vederlag mot friheten få ett kallt bad, än att marteras af de djefvulske kroaterna. Kom hit, far och 'mäster' Franz; jag har redan lyckats göra hålet så stort, att jag kan sticka in armen ända till armbågen, och ännu har jag inte träffat på en enda sten."