Kitabı oku: «Elias Lönnrot: Biografiskt utkast»

G. W. Edlund, Helsingfors, 1884.

Till läsaren.

Detta utkast till en lefnadsteckning har uppstått af det minnestal, förf. höll vid den sorgefest, hvilken det finska universitetet d. 13 maj 1884 firade för att hedra den store hädangångnes minne. Allt, hvad talaren vid detta tillfälle yttrade, återfinnes i detta häfte och derutöfver har tillkommit åtskilligt, nästan lika mycket som festtalet, af sådant, som skrifvits både före och efter festen. Några mindre betydande uppgifter hafva dessutom hemtats ur det minnestal af prof. S. G. Elmgren, hvilket denne på svenska höll vid Finska Vetenskapssocietetens årshögtid d. 29 april och senare utgifvit af trycket.

I förväntan på en mera omfattande lefnadsskildring torde den finska allmänheten låta denna konturteckning få gälla för hvad hon också endast är, en första, blott för den närmaste framtiden gjord flyktig framställning af Elias Lönnrots verk och personlighet.

Helsingfors i juni 1884.

TILL ELIAS LÖNNROTS MINNE.

Innehållsförteckning

Elias Lönnrots lefnadsdag är afslutad. Den var lång, men hade den varit än aldrig så lång, skulle vi likväl önskat, att den räckt ännu längre: så kär var han oss, så svårt hade vi att tänka oss skilsmessan från honom. Men det tillkom ej oss att bestämma hans lifslängd, och vi mottaga med ödmjukhet den Allsmäktiges domslut. Vi sakna honom, men klaga ej. Vi äro nedstämda, men sörja ej. Vi äro bedröfvade, men knota ej. Vi tacka Gud, som låtit en så rikt begåfvad, så ädel och så kärleksfull man födas till ett barn af det finska folket och unnat honom ett så långt, verksamt lif till vårt bästa. Lika litet som den enskilde individen, lefver ett folk af bröd allena. Redan den unge konung Salomo bad i forntiden, att Herren ville förläna honom icke rikedom och verldsliga egodelar, utan "ett förståndigt hjerta". Förstånd och snille äro i vår tid likaså nödvändiga som i Salomos dagar och äfven likaså sällsynta; de äro den största gåfva, den enskilde och genom honom hela hans folk kan erhålla. Lyckligt det folk, som till siare och skalder egt män, sådane som Runeberg och Lönnrot!

Liksom Runebergs, så var Lönnrots lefnadslopp i yttre afseende föga skiftesrikt. Han föddes i ett torftigt hem,[1] sattes i skola, led brist men vann kunskaper, blef student, lifnärde sig med konditionerande, aflade sina lärdomsprof på ett tillfredsställande, om också icke lysande sätt, fick tjenst och skötte den otadeligt. Se der nästan alltsammans! För att vara ett lif, tillhörigt folkets störste man, vore väl detta på förvånande händelser, halsbrytande företag och stormiga själsskakningar blottade lefnadslopp att anses temligen fattigt, såvida ej denne hjeltes bragder varit af andlig art, af den art som manar minnestecknaren att för sin framställning söka det intresseväckande på helt andra områden än de nyssomnämda.

Vid tidpunkten för Lönnrots första uppträdande på den fosterländska literaturens mark, d.v.s. år 1830 eller ett par år tidigare, var finska språket så föga uppodladt, att det nuvarande slägtet väl knappast förmår göra sig någon föreställning om dess literära armod och dess ringa betydelse för samhällslifvet. Bibelöfversättningen oberäknad, bestod den finska literaturen då för tiden af psalmboken, ett par predikosamlingar. "Sionin virret" ("Zionssånger"), "Hunajan pisarat" ("Honungsdroppar"), "Ilolaulu Jesuksesta" ("Glädjesång om Jesus") och några andra skrifter af samma slag. Något annat än andlig literatur fans knapt till namnet. Sålunda existerade icke något historiskt arbete utom "Ajantiedot" (den korta krönikan främst i psalmboken), icke någon resebeskrifning utom Bunyans "Kristityn vaellus" ("En kristens resa"), icke något arbete af politiskt innehåll utom "Europan valdakundain tasavoiman vaarasta",[2] icke något naturvetenskapligt arbete utom Frosteri "Hyödyllinen huvitus luomisen töistä" ("Nyttigt tidsfördrif om skapelsens verk"), icke något dramatiskt verk utom "Höga visan" och intet modernt skaldförsök utom "Arkkiveisut" (godtköpsvisor). Lagboken var visserligen öfversatt till finskan, om också mycket otillfredsställande, och derutöfver öfversattes väl äfven en del författningar; men i embetsväg användes finskan endast i debetsedlarna och de grekisk-ortodoxe presternas prestbetyg. Undervisning på finska meddelades endast vid läsförhör och i skriftskolan, och af läroböcker funnos endast abc-boken och katekesen. Den enda ledningen i räkenkonsten erbjöd den i abc-boken intagna multiplikationstabellen, och först år 1839 utgaf just Lönnrot i sin "Mehiläinen" den första metodiskt uppstälda anvisning för "de fyra vanligaste räknesätten". Geografins första grunder offentliggjorde v. Becker i sin veckotidning "Turun Wiikkosanomat", och den första karta med ortnamn på finska var en liten, plumpt gjord, i Stockholm tryckt sådan öfver Europa, som utdelades med andra årgången af detta blad. Tidningar hade ingen dristat sig att utgifva, allt sedan Lizelius år 1776 misslyckats med sitt blad "Tietosanomat", hvilket lefde endast ett halft år, tills v. Becker år 1820 begynte utgifva ofvannämda veckoblad. Först så sent som år 1829 började "Oulun Wiikkosanomia" och år 1833 "Sanansaattaja Wiipurista" utkomma.

Sålunda var finska språket vid Lönnrots första uppträdande lik en ouppbruten vildmark på alla andra områden än det andliga, och till och med en så entusiastisk yngling som han utan tvifvel var torde i sina drömmar om att kunna uträtta någonting för modersmålet intagits af ej ringa betänkligheter; så djup var den öfverallt rådande tystnaden och så stor bristen på högre ideella sträfvanden. Denna tystnad var likväl ej dödens. De djupa ledens brist på bildning och omöjligheten för dem att komma sig till den på annat sätt än genom svenska språkets förmedling begynte likväl småningom kännas tryckande för folket sjelft och det egna språkets tillbakasatta ställning förekomma detsamma förnedrande och onaturligt. Äfven hos de mera framstående af allmogeklassen väckte dessa missförhållanden bittra känslor. Detta synes t. ex. af Paavo Korhonens sång "Om finska språket", skrifven mot slutet af tretiotalet, i hvilken han yrkar på detta språks uppodling och användning såsom embets- och domstolsspråk.

Sålunda erbjödo då våra literära förhållanden äfven några hugneliga och direkt uppmuntrande sidor. Voro ej v. Becker, Renvall och Sjögren sådane forskare och skriftställare, i hvilkas fotspår en yngling, som kände sig vara i besittning af förmåga, fann sig manad att träda? Och de der psalmdiktarne, uppeggade ej också deras arbeten honom, som allt ifrån sin späda barndom hört sjungas och läst hundratals godtköpsvisor, att pröfva sina krafter i jemnbredd med dem eller att kanske öfverträffa dem? Att Lönnrot af desse mäns verksamhet mottagit sådana väckelser är så mycket säkrare som han sedan i sina mannaår, om ock delvis ett halft århundrade senare, på ett så storslaget sätt både såsom ordboks- och psalmförfattare, förverkligade sina ungdomsplaner och förhoppningar och äfven såsom språkforskare både på det inhemska språkets och på de dermed beslägtade språkens områden svingade sig upp till v. Beckers och Sjögrens jemnlike.

Men jag har ju, under det jag velat påvisa hvilken andel Topelius hade i att leda Lönnrot in på folkdiktningens område och v. Becker i hans förfaringssätt vid de episka sångernas ordnande, hunnit alltför långt i förväg. Låtom oss derför återgå till framställningens början.

Den tanken, att de sånger, som uppspirat ur allmogens hjertan och lefde på dess läppar — den s. k. folkdikten — borde tagas vara på och utgifvas, var icke ny ens vid tiden för Lönnrots framträdande. Redan femtio år tidigare hade Porthan och hans män, af hvilka Ganander var den främste, begynt uppsamla folkdikter. De tyckas likväl för det mesta fäst afseende endast vid trollsångerna, och att döma af den till sitt omfång icke obetydliga "Mytologi", Ganander utgaf, synes han hafva känt ett stort antal sådana. Men de episka sångerna voro till den grad sammanblandade med trollsångerna, att ej heller de kunde bli dessa forskare obekanta, om ock de ej förutsågo deras stora betydelse. Folkvisorna eller de lyriska dikterna deremot tyckas de ej hafva tillagt något synnerligt värde. Men deras efterföljare i detta århundrades början försmådde ej heller dessa, utan togo till vara allt, hvad de hörde från folkets mun.

Folkdiktningens värde hade nemligen nu betydligt stigit. Ganander och Porthan hade ansett henne endast för en källa till kännedom om förfädernas hedniska trosföreställningar. Nu begynte hon betraktas från den vaknande nationalitetsidéens synpunkt. Man hade begynt uppsöka och samla folkdiktens alster äfven hos andra folk. Macpherson hade med sina gaeliska sånger väckt en till och med alltför stor uppmärksamhet, de serbiska sånger, Vuk Stepanovitsch samlat, ansågos ej kunna nog beundras, och de svenska folkvisor, Afzelius utgifvit, förtjuste sinnen och uppvärmde hjertan äfven på denna sidan om Bottenhafvet. Härtill kom att man begynte tillägga folkdikten ett högre värde äfven i estetiskt hänseende. Såväl de omnämda som andra samlingar af folkdikter bekräftade — man insåg det nu — det berättigade i de loford, Herder i sin bok "Stimmen der Völker in Liedern" egnat folksången. Den blomma, som växer i skogens djup eller på åkerrenen, sade mången nu, är ofta till färg och form skönare och doftar härligare än den, som uppdrages af trädgårdsmästaren, om också den senare är mera prunkande, frodigare och fylligare.

Under dessa förhållanden kan det ej förvåna, att ett så mottagligt och varmt sinne som Lönnrots helt och hållet lät sig hänföras af folkdiktningen. Efter aflagd kandidatexamen tog han renseln på ryggen och begaf sig på en fotvandring, afsedd enkom för samlandet af folksång. Han besökte de trakter, Topelius anvisat honom, och hvad han der fann, det veta vi. Första gången (år 1828) genomvandrade han det område af Karelen, som hör till Kuopio län; andra gången (år 1831) utsträckte han sin färd längre norrut, till trakterna af Kajana. Afkastningen af dessa färder utgjorde fyra smärre häften, utgifna under den gemensamma titeln "Kantele", i hvilka de skilda diktslagen, de episkt-mytiska och de lyriska, ännu äro sammanblandade.[3] Under sin tredje färd (år 1832) utsträckte han sitt insamlingsarbete i finska Karelen till Repola, bortom finsk-ryska gränsen. Deremellan egnade han också sina medicinska studier en sådan omsorg, att han redan år 1830 kunde aflägga kandidat- och år 1832 licentiatexamen, vid hvilket sistnämnda års promotion han mottog doktorshatten. Samma år ville det sig så lyckligt, att provincialläkartjensten i Kajana blef ledig. Lönnrot lyckades bli förordnad att till en början sköta denna tjenst som vikarie, och blef sedermera ett år derefter utnämnd till ordinarie provincialläkare i distriktet. Sålunda hade han då med ens så godt som nått målet för sina önskningar: han befann sig nu midt uppe i sångens förlofvade land och just hans befattning ålade honom att lefva och röra sig bland allmogen. Detta gjorde han också träget, främst på tjenstens vägnar, men äfven för att samla sånger. För detta ändamål uppger han sig under åren före utgifvandet af Kalevala i dess första upplaga äfven hafva gjort fyra resor till ryska Karelen.

Sålunda kunde Kalevala snart se dagen. Företalet till denna nationaldikt är dagtecknadt den 28 februari 1835.

Med hänsyn till den snabbhet, hvarmed Lönnrot på den tiden tyckes hafva arbetat, och då vi veta att de lyriska sångerna voro ojemförligt lättare att ordna än de episka hade varit, förefaller det oss till en början förvånande, att ej Kanteletar följde snarare på Kalevala, ty antalet upptecknade lyriska sånger torde hafva varit mångfaldigt större än de episka sångernas och trollsångernas, hvilka samlaren endast erhöll af sällsynte här och der boende runosångare, medan deremot i det närmaste hvarannan qvinna i goda sångtrakter kunde för honom sjunga lyriska sånger. Denna vår förvåning förskingras dock, när vi erinra oss, att Lönnrot redan året derpå vidtog med en literär verksamhet af helt annat slag, nemligen med utgifvandet af en månadsskrift. Af "Mehiläinen" — detta var skriftens namn — utkom visserligen blott ett tryckark i månaden, men för en redaktör, som befann sig i statens tjenst och ej kunde påräkna biträde af andre, gaf äfven det lilla månadshäftets periodiska utgifvande rätt mycket arbete, så mycket mer som bladets trycknings- och utgifningsort var Uleåborg, dit postgång från Kajana fans blott en gång i veckan. Härtill kommer att Lönnrot från och med slutet af år 1836 företog en längre resa till Lappland, under hvilken en mera omfattande språkforskning tyckes ha afledt hans verksamhet från det uteslutande upptecknandet af sånger. Detta var skälet till att Kanteletar utkom först fem år senare än Kalevala eller år 1840, men då också fullständigt i tre delar inom ett år; första delen till Universitetets 200:åriga jubelfest, vid hvilken äfven Lönnrot var närvarande.[4]