Kitabı oku: «Molnbilder»

 
Die Sehnsucht und der Träume Wehen
Sie sind der weichen Seele süss,
Doch edler ist ein starkes Streben
Und macht den schönen Traum gewiss.
 

Uhland.

1850

Menniskans Brud

 
Ej den tviflandes dystra löje,
Ej den sörjandes klagoljud,
Ej den döendes sista suckar
Till en mild och barmhertig Gud;
Icke detta jag nu besjunger,
Nu besjunger jag menskans brud.
 
 
Nu besjunger jag hennes ögon,
Ljufligt tolkande hjertats glöd,
Nu besjunger jag kindens fägring.
Frisk och liflig och rosenröd;
O, för henne ger allting vika
Sorg och tvifvel och dyster död.
 
 
Kom, du tviflande fräcka sälle,
Kyligt löje uppå din mund;
Kom och se genom dessa ögon
Ned i oskuldens hjertegrund,
Se, och högt skall du då förnimma
Lifvets värde i samma stund.
 
 
Kom dn bleka, du sorgsna broder,
Vederqvick dina ömma sår,
Vederqvick dina sjuka ögon
Här, vid glansen af denna vår;
Se, ja, se i de milda ögon,
Och din smärta i doft förgår.
 
 
Du, o döende broder, hvilken
Svårt försakar på lifvets färd.
Bida stilla – jag sakta leder
Bruden fram till din hufvudgärd.
Ljuft omstrålad af hennes blickar
Börjar gladt du din himlafärd.
 
 
Ljuft det blifver för dig, i himlen
Tälja sagan om denna brud.
Glädje lyser i englars ögon
Wid den sagan om henne – Gud
Ler åt menskan, att menskans ande
Lycklig funnit en sådan brud.
 
 
Nämn dess namn för Guds hvita englar,
Säg att sången är jordens skatt,
Säg att sången på sina vingar
Höjer jorden ur dyster natt.
Säg att menskorna vid dess toner
Blifva vackra och leka gladt.
 
 
Tälj för englarne i Guds rike,
Hur vi sjunga, vi små också;
Att, fast dömda till grusets lagar,
Ljuft vi älska vår jord ändå.
Säg att bröderna här med sången
Andens blommor i lifvet så.
 

Stjernehelsning

 
Det var en mörk Oktobernatt
Derute stormen gick,
Vid fenstret Italine stod
Med skum och sorgsen blick.
Hon såg dit ut i regn och vin
Så kall om panna, blek om kind.
 
 
Dess läppar skälfde som till bön,
De rosenröda två,
Och barmen blyg, och underskön,
Sågs högt i vågor gå.
Hvad sörjde hennes veka själ,
Hvad sörjde Italine väl?
 
 
Då bröt ur natten fram ett ljus
Ur natten mörk och kall,
Och genom stormens vilda brus
Och genom regnets svall,
Det trängde dit, der tärnan stod.
Det var en stjerna, blid och god.
 
 
Och vänligt föll dess vackra sken
På Italines kind.
Hon var i natten ej allen,
Allen med storm och vind.
En himlasyster hört dess bön,
En liten stjerna underskön.
 
 
Jag bringar dig en helsning varm,
Jag hört den, der jag gick.
Den kom utur en dödmans barm,
Utur en brusten blick:
Det var din älskling som jag såg,
Högt höjd på hafvets vreda våg.
 
 
Han såg mig och han ropte matt:
O hulda himlavän,
Framför till henne, du, i natt
Min sista helsning än!
Och vågen skjönk, han skjönk med den
I dödens famn din trogna vän.
 
 
Och stjernan log sitt löje klart
Till tröst for systerns ve;
Det blef så tyst, så underbart,
Och stormen tystnade;
Och molnen svunno. Himlens ljus,
De logo ned på jordens grus.
 
 
Hvem såg i natten flickans bild,
Liftom och utan ljud,
Så undergifven och så mild,
En enka såsom brud?
Ett löje sågs blott skyggt och matt,
Och stjernan nickade: Godnatt.
 

Den sköna bilden

 
O, kunde jag mig smyga
Intill ditt läger nu,
Och se dig vackert hvila
I drömmens sköte ljuf.
 
 
Jag ville flägta myggan
Ifrån din friska kind,
Jag ville öppna fenstret
För doftrik morgonvind.
 
 
Din barm är lugn och ljuflig
En drömomgjuten vår. —
Säg, hvilka drömmar tecknat
Der sina blomsterspår?
 
 
O, drömmer du om rosors
Om liljors klara kalk?
O, drömmer du om annat
Kanske, du lilla skalk?
 
 
Du är väl ej en skönhet
Ur någon lång roman.
Den vackraste ej heller
Uti den lilla sta'n.
 
 
Men – hvad ej många äga,
Det har du qvar ännu
Ikring ditt anlet gjutet,
Din barndomsfrid, så ljuf.
 
 
En sällan skådad värme
I hvarje drag och min,
Och tusen ömma löften
På läpparnes rubin.
 
 
Jag vill en stund här sitta
Och läska godt min själ;
Som vandraren i öknen
Gör vid oasen väl.
 
 
Oas i lifvets öken,
Hur' har jag träffat dig!
O ljus i lifvets töcken,
Hur' teddes du för mig?
 
 
Det fins en vacker saga
Om genier och ler,
Men menskorne, som mognat.
Tro ej den sagan mer.
 
 
Jag vet ochså, att feer
Ej kunna likna dig;
Det är en mensklig glädje
Som du har väckt hos mig.
 
 
En vida högre glädje
Än någon mystisk fe,
Fast än så ljuf och älsklig
Och magiskt lockande.
 
 
Fast än så ljuf och älsklig
Förmådde skänka mig,
Ty sagans alla feer
De blekna dock för dig.
 

Stjernesången

 
Öfver qvällens vågor,
Domnande alltren,
Styrde jag min kosa
Fram i qvällens sken.
 
 
Vågens lekar domna,
Vinden tynar af.
Och det blir så stilla
Öfver land och haf.
 
 
Blida stjernor vakna
Opp till lif och glans.
Millioner verldar
Ställa sig till dans.
 
 
Le emot hvarandra
Blicka, ack! så godt.
Nicka – just som hade
De hvarann förstått.
 
 
O, de vilja mötas
I en kärlekskyss,
Men den bleka månen
Väktarn står och lyss.
 
 
Onämnbara känslor
Lifva stjernans barm,
Skenet är så kyligt,
Men dess själ är varm.
 
 
Vackert är ditt öga,
Himlasyster der,
Lilla vackra stjerna,
Jag har dig så kär!
 
 
Se, din gång är bunden
Utaf ödets lag,
O, men jag är menska
Fri och stolt är jag.
 
 
Se, min ande inga
Hand och bojor tål,
Fri och stolt den sväfvar
Till sitt djerfva mål.
 
 
Solar, månar, stjernor
Följa Guds behag,
Menskan blott, den store,
Är sin egen lag.
 
 
Dansen, blida stjernor,
Edert långa lif,
Dansen der till menskans
Glada tidsfördrif.
 
 
Jag vill älska eder,
Vackra stjernor der,
Jag, er store broder,
Som en menska är.
 
 
Då blef natten dyster,
Stjernans skimmer dog,
Och en väldig åska
Sig tillsammans drog
 
 
Vågen börjar brusa,
Båten vräktes lätt;
Och den store menskan
Undslapp jemnt och nätt.
 

Min Blomma

 
En liten blomma mitt bjerta är
Men mycket ljuflig och vacker
Hon lider mycket i lifvets storm
Af sorgens täta attacker.
 
 
Hon böjes ofta af ödets slag
Hon står så blottad på fältet,
Till syskon har hon blommor sina
Och öfver sig himlafältet.
 
 
Hon fryser ofta i kylig natt.
Den stackars blomman, mitt hjerta,
Hon drömmer ofta en dyster dröm
Om lifvets vexande smärta.
 
 
Men blir det morgon engång igen
Då öppnas doftrika kalken,
Fast daggtåren glänser i djupblå grund
Hon ler den tokiga skalken.
 
 
Hon ler som funnes ej frost och natt,
Som kunde döda den arma,
Lättfärdig är hon, min blomma, visst
Och det så Gud sig förbanna.
 

Dödens val

 
Han mötte mig som flicka,
Knappt sjuttonårig än,
Han såg i mina ögon
Och blef på stund min vän.
 
 
Han kände mina tankar,
Jag kände icke hans,
Jag glömde honom hastigt
I lifvets yra dans.
 
 
Han såg mig som förlofvad,
Förlofvad med en ann,
Och gömde tyst och stilla
Sitt hjertas heta brand.
 
 
Han såg mig såsom maka,
Han såg min kind bli blek.
Han såg att hjertat blödde
Inunder ödets svek.
 
 
Då kom han som en broder
Till mig, och sade så:
Se, dessa smärtor alla,
De skola snart förgå.
 
 
En kommer tyst och stilla,
I mörk, men herrlig skrud,
Var då, min flicka, redo
Att blifva himlens brud.
 
 
Då glöm hvad ondt du lidit,
Då glöm all sorg, han bad,
Och gå till himlalifvet
Försonad, fri och glad.
 
 
Men döden har ej kommit
Till mig med frälsningen,
Han sökte upp istället
Min enda, enda vän.
 
 
Hel, dödens blida engel
Som rättvist skiftat har,
Som tog den gode undan,
Den sämre lemnat qvar!
 

Det sköna bandet

 
Hvad binder vid din sida mig,
Hvad älskar jag bos Dig,
Hvad gör, att i din enkelhet
Du är så kär för mig?
 
 
Det är ej ögats vackra blå,
Så smältande ock klart;
I lifvets och i tidens svall
Förbleknar detta snart.
 
 
Det är ej löjet kring din mund,
Ej rosen på din kind;
Snart flygtar löjet skyggt – och
Förgås i kylig vind.
 
 
Det är ej barmens hvita hvalf,
Som lent i vågor går,
Ej vextens varma smidighet —
Ack, detta allt förgår!
 
 
Det är en högre, bättre makt,
Som manar mig till dig;
Det är ditt hjertas friskhet blott,
Som gör dig kär för mig.
 
 
Det är den tro, jag hyser gladt,
Att du mig älskar sannt,
Att intet i din öppna själ
Förblir mig obekant.
 
 
Att ljuft din känsla möter min,
Och smälter skönt i den,
Att hvarje ord, att hvarje blick
Är tolk af kärleken.
 
 
Att, när jag trött af lifvets storm
Vill finna fridsäll hamn,
Att med en himmelsk ömhet då
Du öppnar mig din famn.
 
 
Att vid ditt hjertas milda slag
Jag finner frid och ljus,
Och – att du ljuft försonar mig
Med lifvets kalla grus.
 
 
Det är det löfte, tyst och blygt,
Som du engång mig gaf:
Att troget, troget följa mig
Till kylig, fridsäll graf.
 
 
Att dela sällspord fröjd med mig
Och sorgens bitterhet;
Att dela, om det galler så,
Med mig min uselhet.
 
 
Det är ej ögats vackra glans,
Som binder mig vid dig;
Det är en högre, bättre makt,
Som gör dig kär för mig.
 
 
Det är din andes rena ljus,
Ditt hjertas blida frid,
Som lugnande kan lysa ned
Uti mitt väsens strid.
 

War det väl för sista gången

 
Var det väl för sista gången,
Flicka, som jag såg dig så?
Hvarför, vackra Italine,
Hvarför skulle jag då gå?
 
 
Då jag engång återkommer,
Säg mig, är du lika ljuf,
Är ditt öga fritt ooh öppet,
Flicka, leende som nu?
 
 
Kanske blekes du af smärta
I det kalla lifvets strid,
Kanske, att ditt barnahjerta
Trolöst svikes om sin frid?
 
 
Hvar finns toner för min ängslan.
För min oro hvar fins ljud?
Kanske skall jag se dig åter
Äter – som en annans brud?
 
 
Rosig i en annans armar,
Utan högre lif ändå!
Hvarför, vackra Italine,
Hvarför skulle jag då gå?
 
 
Var det slut med lek och löjen,
Oss, emellan – var det slut?
Krossades mitt lifs förhoppning,
Knoppning uti en minut?
 
 
Då jag gick – ej ord, ej blickar,
Ej en darrning i min röst,
Intet, intet Italine
Tydde lågan i mitt bröst.
 
 
Blott mitt hjerta gret, och sången
Känner, hvad jag kände då —
Var det väl för sista gången,
Italine, var det så?
 

Min Sångmö

 
Du himmelska älskarinna,
Du dotter af Jordens Gud,
Hvi blef du min älskarinna,
Hvi blef du mitt hjertas brud?
 
 
Dn kommer till mig i tårar
Ibland, och i löje bland;
Du väcker uti mitt hjerta
Den varmaste längtans brand.
 
 
Och när mina känslor jaga
Och storma sin vilda färd,
Då öppnar du stilla famnen
Och bjuder mig fridens verld,
 
 
Du målar så ljusa bilder
För mig uti dröm och frid.
Och åter manar du mägtigt
Min ande till kamp och strid.
 
 
Du äger löje och tårar.
Du äger blixtar och brand,
Du äger vintrar och vårar
Och froster och solskensbrand,
 
 
Du äger ljus i ditt öga – ,
Mig gaf du det der jag går.
Och klar jag ser uti lifvet,
Och mägtiga toner slår.
 
 
Du ter dig ibland lik flamman
Af norrskens glödande haf,
Du ter dig ibland lik stjernan,
Som ler öfver älskad graf.
 
 
Du visar dig än lik solen,
Stolt, herrlig och underskön,
Och strålar på jordens söner
Din kärlek vid deras bön.
 
 
Då lågar med dig jag väldig,
Då slår jag min högsta ton,
Då sjunger med dig jag stolt om
Att menskan är himlens son.
 
 
Men ter du dig ljuf lik rosen
Och mild som en sommarvind,
Då ger jag dig menskoögon
Och menskans rodnande kind.
 
 
Då ger jag dig ljusa lockar
Och armar att famna mig,
Och kallar dig Italine
Och skalkas och ler med dig.
 
 
Men alltid min kärlek brinner
För dig, ty du är min brud,
Du är ju en medlarinna
Emellan mig och min Gud.
 

Ord egnade —

 
Jag fattar med glädje lyran
Och stämmer den upp, min vän,
Jag bringar dig här min helsning
Och hyllning och bön igen.
 
 
Sen sist jag i diktens verldar
Dig klädde i doft och glans,
Sen dess har så mången blomma
Ren vissnat från hjertats krans.
 
 
Sen dess har jag mig förändrat,
Till allvar mitt löje blef.
Jag föga är lik den gossen
Som förr Italine skref.
 
 
Jag kastat en blick i lifvet,
Den möttes af lifvets köld.
Jag stod der så stum af smärta,
Så utan vapen och sköld.
 
 
Dock föddes jag ej att lida,
Jag samlade stolt mitt mod,
Och står nu åter i ledet
En kämpe, så frisk och god.
 
 
Min stig belyser en stjerna,
Dess sken är så ljuft och gladt,
Dess sken är mitt hjertas dager,
Det lyser min kalla natt.
 
 
Den stjernan är Italine,
En blixt i min känsloverld,
En källa i lifvets öken,
Ett månsken på nattlig färd.
 
 
Säg, vill du heta likt stjernan,
Likt stjernan mig sänd af Gud?
Säg, vill du blifva, lik stjernan
Mitt hjertas trolofvade brud?
 

Döden

 
Kall du skipar dina hårda lagar,
Sträng du räknar våra fröjdedagar,
Grafvens tyste, mörke son!
Halfva fröjder du blott menskan unnar,
Der du obevekligt sträng förkunnar
Att vårt lif blott var ett lån.
 
 
Jag dig hatar – dödens dystra engel
Liljan bryter du ifrån dess stängel,
Medan den i blomning står.
Blek du träder fram uppå vår bana,
Blek och dyster, då vi minst det ana,
Njutande vår lyckas vår.
 
 
Helig är för dig ej makans smärta,
Säkert icke brudens varma hjerta,
Icke barnets ömma håg!
Sorg och saknad dina stigar följa
Allt i svart och dystert ses sig hölja,
Der du vandrar fram ditt tåg.
 
 
Lömskt du smyger till ditt offers sida,
Låter grymt det några stunder lida,
Manar sen med grafvens röst.
Sorg du sänder i millioner hjertan,
Och din följeslagare är smärtan,
Tärande i kränkta bröst. —
 
 
Blida Gudom! dock ej sorg du bringar
Salig sväfvar uppå dina vingar
Anden till sitt hem igen.
Icke blomman i dess vår du bryter,
Blott dess lott uti en bättre byter,
Blida, goda menskovän!
 
 
Brudens dröm ej vid din kyss försvinner,
Högre kärlek i det hjerta brinner,
Som ser himlens öppna dag.
Frid och sällhet på ditt anlet thronar,
Höga engel, der du ljuft försonar
Menniskan med ödets lag.
 
 
Se, af dina starka armar buren
Löser anden sig ifrån naturen,
Du är lifvets skönsta akt.
Hel dig! Gudom, som vårt mål upplyser;
Ingen vid ditt milda löje ryser,
Dödens blida brodersmakt!
 
 
Och en dag – när alla fröjder bleknat,
Och min själ för lifvets stormar veknat,
Kom och helsa mig, min vän!
Dina kyssar göra slut på striden,
Dina kyssar bringa anden friden,
Som den mistat har igen!