Kitabı oku: «Hjertesår och Hjertebalsam, eller Den dygdiges Seger öfver Ödet och Döden»

PERSONERNA:

Madame Pleureuse.

Madame Chat-Amie.

Madame Cheri-babiche.

Madame Careusseuse.

Zemire deras vän.

En Fransk riddare.

Andar och Spöken.

Diverse annat löst folk, såsom:

Eko, en hynda.

Grolla, |

Broka, |

Jeppe, | Kattor.

Fix, |

Jussa. |

Ämnet är lånadt ifrån Medeltiden.

Första Öppningen

[Theatern föreställer en svartklädd sorgkammare. Midt på golfvet står en liten kista (tjenlig blott för ett ganska litet barn) sirad med krusflor och silfverstjernor, hvilka på det aftagna locket afbilda Constellationerna Jungfrun och Lilla Hund. Ofvanför dem är fästad en rik myrtenkrans, knuten med hvita och gröna band. Sex mareschatter, med brinnande vaxljus, stå på hvardera sidan af kistan. Systrarna i djup sorgdrägt med dok, förkläde och krage, sitta gråtande kring kistan. Snyftande och suckar hindra dem länge att frambringa ett ord. En douce sorgmusik ljuder högtidligt genom rummet.]

Madame Pleureuse.

 
O! gråt du sorgsna verld, som qvalets törnen känner
Rys! se det grymma sår, som detta hjerta bränner!
Fly ej den tåreflod, som min ögas rand
Sig hvälfver brusande till grafvens dystra land;
Der i det mörka hus jag sluta får min plåga.
Och uti dödens famn utsläcka hjertats låga.
Det tysta kanske snart de suckars hemska ljud.
Som lätta qvalets tyngd och lyda sorgens bud!
Men grymma menskor I! när haden I ett hjerta?
Ett hjerta såsom mitt, så ömt för varje smärta?
När kändes än ett qval, en suckan eller nöd
Vid nästan olycksfall, ja vid hans grymma död?
Så sörjde ej en mo då hon sin älskling saknar.
Då från sin morgondröm oroligt hon uppvaknat.
Af sorgsna miner möts, som båda älskares fall.
Der han neddignat har för svärd och kulors knall.
Ej sörjde så en mö, ej kände hon min smärta
Så ingen sörja kan, som ej har detta hjerta!
Men verld du anar ej hvad ödet från mig tog.
Du vet ej, kalla verld, vem dödens lia slog
Du har kanske en mor, kanske en far förlorat.
Förlusten af ditt allt har ej din sorg förstorat,
Törhända har du mist en älskad maka blott?
Hur dräglig din förlust, hur säll din ljufva lott.
Emot det qval mig tar, mot denna skatt jag saknar.
Jag är beröfvad allt, till plågor blott jag vaknar!
Hvem kan förstå min nöd, hvem tolka allt det qval.
Som sönderskär min bröst. – I Gudars stora sal.
Om det förunnas mig att nånsin ditin komma.
Der skall jag söka än den ros och denna blomma.
Vilkoret för mitt lif, min evigt ömma vän.
Min liflust, lifvets allt! När träffas vi igen? —
Hon var blott för mig: jag lefde blott för henne.
Till ett vi sammansmält; vi voro ej mer tvenne;
Jag var blott der som hon, och hon blott der som jag.
Hvem kunde skilja oss vid mörker eller dag?
Nej ingen skiljde oss!
 

(med affekt)

 
O, himla makter alla
Blås upp i er bason, så jord och himlar skalla!
Rör upp båd haf och berg, omstört den gröna strand.
Må kunnig bli min sorg kring alla jordens land.
Ja! storma, bullra, bryt, knyt, flyr, skryt, hvälf ock krossa.
Gjut vatten öfverallt, låt edra eldar blossa;
Ty snart mitt lif tar slut i denna sorgsna stund!
Basuna för allt folk, att jag har mist en – hund!
 

(Paus)

 
Men Systrar än en plikt för oss här återstår;
Må på den dödas stoft vi gjuta nu en tår.
En tår på askan än skall friska upp dess safter.
Kanske fördölja sig der underfulla krafter.
Att blomster tusen slag må frödas på dess graf.
Ty ödet oss betog, hvad ödet gifmildt gaf,
O! gråten Systrar då, låt våra tårar rinna.
De träffa väl vår fot om de ej himlen hinna!
 

Alla Systrarne (Tutti lamentoso).

 
Uu, uu, uu, uu, uu, uu!
Yy, yy, yy, yy, yy, yy!
Voj, voj, voj, voj, voj, voj, uj uj, uj uj, uj uj, uj!
Uj uj, uj uj, uj uj, voj voj, voj voj, voj voj, voj!
 

Madame Pleureuse.

 
Så fira värdigt vi vår döda älsklings minne.
Så med gemensam sorg man lätta kan sitt sinne.
Och när, med nedtryckt själ, man vandrar hand i hand.
Man lindra kan sitt bröst och hinna tröstens land.
O låtom smärtans qval i toner sakta strömma.
Och pris om hennes lof, som vi dock aldrig glömma;
Uppstämmom systrar då vår sidsta sorgesång.
Om lyckans slipprighet om detta lifvets gång.
Med hjertats hårda qval, med saknans ömma tuner.
Den sörjda följa vi till himlens regioner.
Vi träffas der en gång, vi se hvarann igen.
Det är ju dygdens lön, hon blir det för vår vän.
Upphöjom då dess lof, hur hon ikring oss dansat,
Hur med en bakvänd mine hon gladlynt till oss svansat,
Och om hon misstog sig om hvad var fram och bak,
Det var ju bagatell, en alltför ringa sak.
Medgifvom systrar der, vi älska dessa låter,
De pryda oss en hvar, ja kungar, potentater!
Det gaf ett nytt behag, ty modestie det var,
Och [med en djup suck] i vår syndatid är blygsamheten rar.