Kitabı oku: «Nordmanna-Mystik», sayfa 10

Denne slog sig visserligen lika fullt till ro där, men, såsom han snart nog måste erkänna för sin höge gynnare, konung Harald Hårfager, lämnade valans spådom honom ingen ro; den rörde sig ständigt i hans sinne; och han ville ej längre dölja för konungen, att han ämnade hämta några trollkunniga finnar, som kunde säga honom landets beskaffenhet och det härads utseende, där han skulle bygga sitt bo.

»Jag tänker sända dem upp till Island», sade han.

Kung Harald rådde honom härtill; »ty jag är viss om», sade han, »att du ändock kommer att fara dit».

Han lät sedan norrifrån hämta tre finnar.

»Smör och tenn skolen I få», sade han, »om I viljen å mina vägnar företaga en färd till Island, där uppleta min talisman och sedan underrätta mig om landets beskaffenhet.»

De förklarade detta vara en farlig färd, men de skulle dock våga sig på den, enär han så ifrigt önskade det.

»Stäng oss inne i ett hus», sade de, »och låt ingen där störa oss».

Det skedde, och när Ingemund efter tre dagars förlopp kom till dem, reste de sig, svårt stönande, upp och sade:

»För oss finnar har detta varit mödosamt – ett tungt arbete hafva vi haft. Dock återkomma vi med sådana meddelanden, att du af dem kan känna igen landet, ifall du kommer dit. Det kostade oss stort besvär att finna talismanen. Ja, kraftiga hafva valans ord varit, ty mycket ondt hafva vi för deras skull måst utstå. Vi kommo i land på ett ställe, där tre fjordar skuro in från nordost, och innanför den ena af fjordarna blänkte stora sjöar. Därpå kommo vi ned i en djup dal, och inunder fjället i dalen voro några skogsbackar, och invid dem öppnade sig en mindre dal, lämplig att bebyggas – och där, i en ny skogsbacke, funno vi din talisman. Men när vi tänkte taga den, for den öfver i en annan backe, och allt som vi följde efter den, försvann den för oss. Alltjämt hvilade något dunkelt öfver den. Därför måste du hämta den själf.»

Nu insåg Ingemund klart, att det till intet tjänade att spjärna emot ödet. Också tillställde han strax därefter för sina vänner och andra höfdingar ett präktigt gästabud, där han högtidligt meddelade sitt beslut att ändra sin lefnadsställning och draga upp till Island – »mera för det ödet så ville än af egen böjelse».

När han omsider kommit till den fjärran ön och där hälsats välkommen af sina väntande fosterbröder, drog han tillsammans med dessa, med hustru, barn och allt sitt följe norrut, tills de nådde Vatnsdalen. Där kände han igen trakten efter finnarnes beskrifning.

Platsen för sin egen bostad valde han i en liten dal, och han lade där grunden till en gård. Han reste ett gudahus, hundra fot långt; och då han grof i jorden för att där resa sina högsätespelare, fann han sin talisman, såsom det blifvit honom förespådt.

»Så är det dock sant», sade han till sist, »att det till intet gagnar att strida emot sitt öde; och härmed skola vi vara nöjda.»

Inom kort blef Ingemund en mäktig höfding på den af honom en gång föraktade ön. —

Bilden af en sådan forntidsvala, för hvars ords kraft t. o. m. de trollkunnige finnarne måste enligt sägnen utstå vånda, utgör sålunda en storslagen illustration till nordboarnes föreställningar om ett förutbestämdt öde.

Drömmarne

Drömmarne i allmänhet

En mycket framstående roll spelade drömtydningen.

Det finnes knappast en saga, hvari det ej upprepade gånger berättas om drömmar och deras tydning.

Hvad som föranledde nordmännen att tillägga drömmarne, på hvilka vi redan sett åtskilliga prof, en mycket djup betydelse, var å den ena sidan deras tro på ett öfver all världen härskande öde, hvars vilja uttalades äfven i människodrömmen, å den andra deras föreställning om det helt och hållet själfständiga lif, som själen på egen hand förmådde föra, när kroppen låg försänkt i sömn.

Det fanns personer, som ansågos hafva erhållit en särskild gåfva att drömma. Om en sådan kunde det heta: »att han på förhand kände ännu icke timade ting, berodde icke minst på hans skicklighet att drömma sådant, som kunde tydas».

»Det händer ideligen», säger en man om sin hustru, »att hon i sömnen får veta händelser, som tyckas henne viktiga.»

Att drömmandet ansågs såsom ett bevis på själens sanna hälsa, framgår däraf, att den, som sades vara »drömstulen» d. v. s. saknade förmågan att drömma, gick och gällde som andligen svag. På ett dylikt fall skola vi längre fram lämna exempel.

Denna uppfattning sammanhänger utan tvifvel med tron på själens förmåga att sväfva fullständigt fritt omkring, medan kroppen hvilade i sömn. Och drömmen blef sålunda betraktad som en själens vederkvickande utflykt, hvilken denna behöfde för att kunna bibehålla sin friskhet.

Hvarje man och kvinna tyckes ha kunnat tyda drömmar. Dock finnes det en och annan, om hvilken det säges, att han eller hon varit mera än vanligt kunnig i tydningskonsten.

»De tydde drömmar bättre än andra människor», heter det, »och därför sökte många råd hos dem.»

Drömtydningen synes så småningom ha utbildat sig till ett slags sport. Sålunda berättas följande om tvänne personer, Torhadd och Sten.

Torhadd var vid mycket godt lynne och sade, att nu skulle de spela schack.

»Ty man har sagt mig», fortsatte han, »att ingen spelar detta spel bättre än du, och jag har äfven mitt nöje däraf.»

Sten var genast med härom. Men snart låg Torhadd under i spelet, och han sade:

»För mycket har man ej sagt mig om din konstfärdighet; men nu sluta vi; jag hafver en annan begäran till dig».

Sten frågade, hvad han nu ville.

»Jo, man har äfven sagt mig, att ingen förstår att bättre utlägga drömmar än du.»

Därefter berättade Torhadd för Sten icke mindre än tolf mycket underliga drömmar, som han haft, och Sten måste tyda dem.

Det sätt, hvarpå schackspelet här sättes vid sidan af drömtydningen, gifver vid handen, att denna senare varit ansedd som ett slags idrott, och det har därvid kommit an på att lämna tydning af alla, äfven de mäst sällsamma drömmar, dem man fått sig förelagda.

Häraf kunna vi sluta oss till, att drömtydningen ej försiggått efter bestämda regler, såsom förhållandet t. ex. varit hos kaldeerna. Den har alltså ej haft den ringaste vetenskapliga karaktär utan endast varit ett värk af ögonblicklig inspiration eller fyndighet.

Detta bekräftas däraf, att den, som haft drömmen, endast sällan är tillfreds med dess tolkning utan säger rent ut, att en bättre nog kunnat finnas. Slika uttalanden skulle ej kunnat göras, om tydningen skett efter fastställda regler.

Hvad de i urkunderna bevarade drömmarnes äkthet angår, blifver det vid ett närmare skärskådande klart, att de allra flesta äro i sitt nuvarande skick konstprodukter.

Deras innehåll öfverensstämmer nämligen mästadels med de senare skildrade, förutsedda händelserna så in i de minsta detaljer, att man ej gärna kan tänka sig dem vara i värkligheten drömda så, som de framställas.

Sålunda drömmes det mer än en gång om vargar, hvilkas uppgifna antal sedan visar sig på siffran motsvara det antal fiender, som företaga det i drömmen förutspådda angreppet. Ja, förloppet och utgången af en strid eller af andra tilldragelser finna oftast i en redan omtalad dröm sina nästan ängsligt noggranna förebilder.

Mången dröm har under bilden af ett stamträd en helt och hållet genealogisk karaktär och har därtill den tydliga uppgiften att förhärliga en viss släkt.

Andra drömmar äro endast att anse som omhöljen för afsiktliga varningar eller uppmaningar, gifna åt vederbörande af dem, som säga sig ha haft drömmarne.

Äfven visa sig drömmar byggda uteslutande på en ordlek.

Måste vi alltså antaga, att de i den gestalt, hvari de möta oss inom den fornnordiska literaturen, merändels äro sagoförfattarens värk, så är härmed dock ingalunda den möjligheten utesluten, att åtminstone de, hvilkas tillkomst synes mera naturlig, kunnat i sina enklaste grunddrag en gång värkligen ha varit drömda.

Själfva stommen kan mycket väl ursprungligen hafva rört sig i en fornnordisk mans eller kvinnas själ, innan författaren för sin berättelses tarf omformat och utsmyckat den.

Olika slag af drömmar

Vi dröja först vid fylgja-drömmarne, hvilka vi på tal om fylgjorna redan i all korthet omnämt.

I dessa drömmar uppenbara sig andra människors själar såsom djurgestalter.

Man antog, att människosjälen förmådde i egenskap af fylgja under sömnen lämna kroppen.

Men för att den sedan måtte kunna klart visa sig i dröm för en annan människa, behöfde den, menade man, en ny skepnad och den klädde sig då alltid i djurhamn.

Frågar man, hvarför fylgjan alltså syntes för den drömmande såsom ett djur, måste man erinra sig, hvilken oerhördt stor betydelse djurvärlden städse haft för den ännu på kulturens första stadier stående mänskligheten.

Jakt, fiske och boskapsskötsel bragte människor och djur i ett fiendtligt eller vänligt förhållande till hvarandra, hvilket emellertid alltid var sådant, att människan kom i tillfälle att på det noggrannaste iakttaga det förföljda eller det tämjda djurets natur.

Dettas oförmåga att listigt dölja eller förnuftigt behärska sina drifter hade till följd, att dess karaktärsbild afslöjade sig för människans blickar vida tydligare än hennes medmänniskors.

Sålunda erhöllo djurens kroppsliga och andliga egenskaper för henne ett typiskt värde. Och när man hos en vän eller fiende iakttog liknande egenskaper, trodde man sig ej kunna klarare beteckna dessa än genom att jämföra dem med just de djur, som syntes så oförtydbart vara deras lefvande inkarnationer.

Djurgestalten blef alltså den nya hamn, hvari människosjälen – fylgjan – troddes draga ut på sina färder genom drömmarnes land.

Den fornnordiska drömfaunan är synnerligen rikhaltig och är i nästan hvarje saga företedd genom ett eller flere exempel.

Bland vilda däggdjur, i hvilkas skepnad fylgjan klädde sig, märka vi: vargen eller ulfven, skogsbjörnen och isbjörnen, svinet och hjorten, räfhonan, läjonet och leoparden.

Uppträdde hon som tamt däggdjur, kunde hon vara oxe, tjur, häst eller valp.

Kom hon flygande i fågelhamn, syntes hon som örn, korp, lom, svan, hök eller falk.

Hon kunde äfven visa sig som orm och drake. —

Se här några exempel på

fylgjadrömmar

Då det blef Orvar Odd en gång vägradt att göra en färd till Bjarmaland tillsammans med sin broder Gudmund och deras frände Sigurd, lämnade han dem i vredesmod, och de lågo sedan en hel månad med sina skepp under ön Rafnista utan att få vind.

En natt jämrade sig Gudmund i sömnen. Man talade om, att man borde väcka honom, men Sigurd menade, att han först borde drömma den dröm, han hade, till slut.

När han vaknat, sporde Sigurd: »Hvad drömde du, frände? Det lät, som om du hade det så svårt.» Och Gudmund svarade:

»Jag drömde, att vi lågo alldeles som nu här inne under ön med våra båda skepp; och jag såg en isbjörn ligga i ring rundt om ön, och ofvan skeppen möttes djurets hufvud och svans. Det syntes så ilsket, att jag aldrig sett dess like förr; all raggen reste sig utefter dess rygg. Och så tycktes det mig, som om det ville kasta sig öfver skeppen och trycka dem i djupet.»

»Lätt är att se», sade Sigurd, att detta djur är vår frände Odds fylgja – det är hans emot oss fiendtliga sinne. Och är det min mening, att vi ej komma bort härifrån, ifall icke han får följa med oss».

Man kom öfverens om att erbjuda Odd ett eget skepp med full utrustning.

Därefter gaf han sig åter i följe med dem; och vinden blef förlig, så snart seglen hissats. —

Storbonden Gisle Sursson på Island meddelar, hur han i en dröm sett den mans fylgjor, som hemligen dräpt hans svåger Vesten. Som äfven dråparen är hans frände, vill han emellertid ej röja honom, och han uttrycker sig därför så:

»Jag hade mig en dröm i går natt och en i natt. Bägge skvallra om, hvem dådet gjordes af, men ej skall jag därför säga det. I går drömde jag, att en huggorm slingrade sig ut från en gård och stack Vesten till döds. I natt såg jag, hur från samma gård en varg rände – äfven den bet Vesten ihjäl. Jag har ej sagt någon dessa drömmar förr än nu, ty jag ville ej, att de skulle tydas.»

En välbekant, vacker fylgjadröm är den, som Helga den fagras fader Torsten Egilsson kort före hennes födelse berättar för sin gäst, drömtydaren Bärgfinn, och hvari hela hennes lefnadssaga förebådas.

»Jag drömde», talade han, »att jag stod utanför hufvuddörren hemma på Borg. Jag såg upp mot husen, och på takåsen satt en fin och fager svanhona. Jag tyckte henne vara min och kände, hur hon var mig kär.

»Då såg jag en stor örn komma flygande ned från fjällen. Den kretsade fram till gården och satte sig ned bredvid svanen. Den kluckade till henne blidt, och hon syntes betagen däraf. Jag såg, att örnen var svartögd och hade järnklor. Den tycktes mig vara ett ståtligt djur.

»Sedan såg jag en annan fågel nalkas söderifrån. Äfven den flög fram mot min gård Borg, sänkte sig ned bredvid svanen och ville fjäsa för henne. Det var också en stor örn.

»Men så snart den kommit till, begynte den andra att resa fjädrar, och de foro ihop och spändes skarpt och länge, och jag såg dem bägge blöda.

»Deras strid lyktades så, att de segnade båda döda ned på hvar sin sida om takåsen.

»Men svanhonan satt kvar och hukade sig sorgset ned.

»Därpå såg jag en fågel susa fram mot väster. Det var en falk. Den flög hän till svanen och tedde sig vänligt emot henne. Sedan flögo de bägge tillsammans bort åt samma håll. Då vaknade jag. Och har denna dröm intet att betyda», tillade han i likhet med så många andra af forntidens »drömmare», hvilka hälst ville betrakta en hotfull dröm såsom betydelselös; »den torde blott båda oväder; i luften skola stormar mötas, som komma ur de väderstreck, från hvilka jag såg fåglarne flyga.»

»Den meningen har jag icke om drömmen», sade drömtydaren Bärgfinn.

»Gör då af den, hvad du finner rimligast», svarade Torsten, »och låt mig höra».

Bärgfinn sade:

»Fåglarne, du sett, månde vara människors fylgjor.

»Din husfru går hafvande, och hon skall föda ett däjligt och fint möbarn, som du kommer att hålla mycket af.

»Från de väderstreck, ur hvilka du såg örnarne flyga, skola två ansenlige män komma och fria till din dotter.

»De skola fattas af mäktig kärlek till henne och kämpa om henne, och i den kampen skola de bägge dö.

»Därefter skall ur det väderstreck, ur hvilket falken flög, en tredje man träda fram och bedja om hennes hand. Med honom varder hon gift.

»Nu har jag tydt din dröm, och så skall den sannas.»

Sagan, som börjar med denna dröm, redogör sedan för dess uppfyllelse. Fylgjorna i örnhamn visa sig hafva varit de bägge skalderna Gunnlög Ormtungas och Ramn Anundssons fylgjor. Deras kärlek till Helga den fagra, Torstens dotter, bringar dem i kamp med hvarandra, och de falla till sist båda i holmgång.

Lik drömmens svan, som satt ensam kvar och hukade sig sorgset ned, sörjer Helga den fallne Gunnlög.

Då gifter hennes fader henne med den raske och rike bonden Torkel, hvars fylgja var falken.

_______________________________

Enär den uti djurhamn framträdande fylgjan ursprungligen hör tillsammans med den mänskliga kroppen, finnes det å andra sidan exempel på, att denna senare kommer att i drömmarne låna ett och annat från denna hamn, som själen sålunda tagit.

En man drömmer t. ex., att han hugger en annan »sönder i midjan», och »det tycktes mig då», säger han, »att ett varghufvud satt på hans hals.»

När biskop Fredrik, under sitt arbete för kristendomen på Island, en gång närmade sig Hägranäs ting, rusade hela hopen af hedna män upp emot honom och hans följeslagare under väldiga rop. Vapnen skakades emot sköldarne, och stenar kastades. Då sade biskop Fredrik, innan han vände om:

»Nu går den dröm i fullbordan, som min moder i forna dagar drömde. Hon tyckte sig se ett varghår sticka fram på mitt hufvud, och nu jagas vi med fruktansvärdt våld undan som farliga vargar.»

_______________________________

Naturmänniskan tänker sig icke blott djurvärlden besjälad; äfven den liflösa naturen, ja, t. o. m. konstprodukten äger för henne en själ.

»I drömlanden», heter det hos Tylor, »bygga de döde karenernas själar upp husen med sina yxors själar och med sina knifvars själar tälja de sitt ris. Algonkinjägarnes skuggor jaga bäfrarnes och elefanternas själar, och på sina snöskors själar skrida de öfver snöns själ.»

Kvarlefvor af denna uppfattning af det liflösa finna vi ännu hos nordmännen.

Ja, t. o. m. i våra dagar döljer sig en räst däraf i namnen på skepp och lokomotiv. Enär dessa te sig för ögat, som om de rörde sig af sig själfva, älskar människan att i dem liksom se ett lefvande väsen.

Något liknande gjorde äfven nordboarne, men de gingo längre. Svärdet, som de buro, försvarade dem i striden; den kraft, med hvilken de förde det, tycktes det själf besitta. Det var deras bästa och trognaste vän – hvarför skulle de då ej tilldikta det en själ?

Ofta drömmes det om svärd. När man drömmer, att ett sådant brister, betyder det stor olycka eller död.

En kämpe Torbjörn anar döden vid sitt uppvaknande efter en dröm, hvari han såg sig hålla sitt goda svärd i handen; »men det sprang itu, så snart jag därmed gaf ett hugg», sade han.

Enligt Eddan vaknar konung Atle i sömnen och säger till sin maka Gudrun:

 
»Nyss ur sömnen
mig nornor väckte»;
– på sin dröm han ville
tydning veta —
»Jag tyckte, att du Gudrun,
Gjukes dotter,
mig med svekfullt
svärd stack.»
 

Äfven den klädedräkt, hvari någon uppenbarade sig i drömmen för en annan, kunde värka betydelsefull.

Bittra tårar gråter en af sagornas kvinnor, efter det hon i en drömsyn sett sin broder träda henne till mötes i röd kortrock och röda strumpor, ty hon anar hans snara, blodiga slut.

En man drömmer sig klädd i en blänkande linnerock – och inom kort flyter han död i Isafjorden.

Föremål, hörande till klädedräkten, såsom ringar och andra dyrbarheter kunde äfven ensamma visa sig i drömmarne och där båda framtid.

I de fyra drömmar, som Gudrun Osvifversdotter omtalar för den drömkunnige höfdingen Gäst Oddleifsson, ser hon dylika föremål, hvilka, enligt hans tolkning, beteckna hennes blifvande fyra män.

Redan på denna tid satte kvinnan det allra högsta pris på kostbara kläder och smycken; och det kan därför ej förvåna oss, om det dyrbaraste, som enligt nordmannauppfattning kunde bli hennes, nämligen mannen, liknades vid sådana.

Gudruns drömmar äro, liksom höfdingen Gästs tydning af dem, i hög grad karaktäristiska.

»Jag har drömt mycket i vinter», säger hon, »men i synnerhet är det fyra drömmar, som gifvit mig åtskilligt att tänka på. Ingen har hittills tydt dem så, som jag önskat; och de blifva väl häller aldrig tydda efter mitt sinne.»

»Säg mig dina drömmar», sade Gäst, »måhända jag kan få ut någon mening af dem.» Därpå berättade Gudrun:

»Mig tycktes, att jag stod vid en bäck, och jag bar min krokhufva, men den klädde mig illa, och då kände jag lust att göra mig af med den, fastän många afrådde mig. Men jag brydde mig ej om deras råd utan ref hufvan af mig och slängde den ut i bäcken.

»Längre var ej den drömmen.»

Och hon fortsatte:

»Den andra drömmen begynte så, att jag tyckte mig stå vid en sjö, och på min hand hade kommit en silfverring, som klädde mig mycket väl och som jag höll för en stor kostbarhet. Den hoppades jag få länge behålla. Men bäst som det var, for den af min hand och ut i sjön, och jag såg den aldrig mera.

Detta gick mig så till sinnes, som om jag förlorat den dyraste klenod.»

»Den drömmen är ej mindre betydelsefull», förklarade Gäst.

»I min tredje dröm tyckte jag mig äga en guldring, så att min förra förlust nu var ersatt; det förekom mig, som skulle jag få glädja mig längre åt denna ring än åt den andra. Och dock syntes den icke kläda mig så mycket bättre, som guld är dyrbarare än silfver. Därpå snafvade jag och föll omkull, och som jag ville taga emot mig med handen, slog guldringen mot en sten och sprang i två bitar, ur hvilka blod sipprade.

»Och sorgen syntes mig större än skadan.

»Då föll det mig in, att en rämna funnits på ringen, och när jag besiktigade styckena, skönjde jag ännu flera rämnor. Men likväl förekom det mig, som om ringen skulle hafva förblifvit hel, ifall jag blott vårdat den bättre.»

»Dina drömmar minskas icke i växten», sade Gäst.

»Slutligen», fortsatte Gudrun Osvifversdotter, »såg jag mig i den fjärde drömmen bära en guldhjälm, besatt med ädelstenar.

»Jag tyckte mig äga dessa klenoder, men den olägenheten fanns dock, att hjälmen kändes väl tung, så att jag knappt förmådde bära den, och jag lutade med hufvudet.

»Detta lade jag emellertid ej hjälmen till last, och jag tänkte ej häller skilja mig vid den – men likväl föll den från mitt hufvud och rullade ut i Hvamsfjorden.

»Då vaknade jag. Nu har jag sagt dig alla mina fyra drömmar.»

»Klart ser jag», svarade Gäst, »hvad dessa drömmar förebåda. Men nog skall min tydning synas dig något enformig, ty de teckna sig för mig alla på samma sätt.

»Fyra män skall du äga, och med den förste skall du blifva gift utan ditt eget tycke.

»Du bar nämligen en hufvudbonad, som du tyckte kläda dig illa. Därför kommer du att föga älska honom, och enär du tog af dig hufvan och kastade den i vattnet, skall du komma att öfvergifva honom, ty om dem, som ödsla bort sina egodelar, säger man, att de kasta dem i vattnet.

»I den andra drömmen ägde du en silfverring.

»Det betyder, att du skall varda gift med en annan ansenlig man, som du skall hålla mycket af men blott besitta en kort tid. Ringen for i sjön – det skall ej förvåna mig, om du mister den mannen genom drunkning.

»Din tredje dröm, hvari du såg en guldring på din hand, bebådar, att du skall få dig en tredje man, som dock ej skall tyckas dig så mycket mera värd än den föregående, som guld är sällsyntare och dyrbarare än silfver.

»Att ringen sprang sönder genom din ovårdsamhet och att du såg blod komma ur bitarne, det betyder, att denne din husbonde skall varda dräpt, och klart skall du sedan se de brister, som vidlådt detta giftermål.

»Hvad slutligen den fjärde drömmen vidkommer, den, hvari du bar en guldhjälm, som var smyckad med ädelstenar och var dig för tung, så säger den, att din fjärde man är en stor höfding, som skall förstå att härska öfver dig. Du tyckte, att hjälmen försvann i Hvamsfjorden: i den skall denne din make se sin sista dag. Mera vill jag icke säga om den drömmen.»

Medan han sålunda utlade hennes lefnadssaga, satt hon blodröd i ansiktet; och hon talade icke ett ord, förrän han slutat. Då sade hon:

»Fagrare spådomar hade du kunnat gifva mig, om jag blott gifvit dig ämne därtill. Haf dock tack, ty du har tydt mina drömmar.» —

Äfven skägget, såsom det sannskyldiga tecknet på manlighet, kunde i drömmen utmärka mannen själf.

När sålunda en isländsk höfding drömmer sig ha ett så stort skägg, att han därmed kan täcka hela den vida Bredafjorden, menar han, att detta med visshet tyder på, att han skall utsträcka sitt inflytande öfver hela fjorden och de bygder, som dit höra.

Drömmar om öfversvämmande floder, slagrägn och bärgras bebåda helt naturligt betydande katastrofer.

Till och med bestämda handlingar kunna i drömmarne finna sitt symboliska uttryck.

Innan Torkel Surt höll på Islands Alting sitt epokgörande tal, hvarigenom årsräkningen på ön fastställdes, drömde han, att han stod på Lagbärget, när folket flockade sig som talrikast därikring, men det föreföll honom, som om han ensam vore vaken, medan alla de andra där ikring honom sofvo.

Den drömmen tydde man så, att allt folket skulle tiga, medan han talade på Lagbärget, och när han tystnat, skulle de yttra sitt bifall.

Till hvilka underligheter denna drömsymbolik kunde utveckla sig, visar den dröm, Jomsvikingasagans Ingeborg berättar för sin make Palne och som tydligen innebär en uppmaning till denne att taga hämd på konung Harald Gormsson, hvilken låtit bringa hans egen broder om lifvet.

»Jag drömde», sade hon, »att jag var här i denna gård. Jag tyckte mig hafva uppe en lingrå väf; mycket var ej färdigt af den. Ränningen var behängd med sina vikter; i det jag nu väfde, föll ifrån dess midt baktill en vikt ned, och jag tog upp den. Då såg jag, att alla dessa vikter voro manshufvud: det, som lossnat och jag upplyft, betraktade jag. Och jag kände igen det.»

Palne sporde, hvem det hufvudet tillhört.

Hon utropade:

»Harald Gormsson!»

»Detta är bättre drömdt än odrömdt», sade han.

_______________________________

Mycket ofta framställde sig i drömmar de öfvermänskliga väsen, som ansågos stå i nära förhållande till människolifvet. Sådana voro framför allt spådiser och trollkvinnor samt landets, släktens eller den enskildes skyddsandar.

I blodshämdens tid, då man ej gärna gick utom husknuten obeväpnad, enär man dagligen kunde vänta sig ett öfverfall, måste en sådan ständigt hotande fara helt naturligt kasta sin skugga äfven på den drömmande själen.

Och för denna visade sig då dessa beväpnade spådiser, som gåfvo sina löften om bistånd i förestående strider.

Ibland kallas de trollkvinnor och bebåda då krigiska sammandrabbningar genom att i drömmen utföra hemska, mystiska handlingar. Det är mycket blodiga syner, de framkalla. Ty sådan tiden var, sådana voro ock drömmarne.

Innan Harald Hårdråde gjorde sitt krigståg till England, visade sig för honom i en dröm en dylik kvinna, som i ena handen höll ett kortsvärd, i den andra ett tråg för att däri uppsamla blod, medan en annan uppenbarade sig, sittande på en varg med ett manslik i de bloddrypande käftarne.

Eller såg man två blodiga kvinnor ro framåt i en blodström inne i ett stort hus, på hvars fönster det rägnade blod.

En man vid namn Ån hade följande burleska dröm om en dylik ohygglig spådis omedelbart före den drabbning, hvari han så illa misshandlades, att hans inälfvor hängde ute.

»Bort till mig», berättade han, »kom en fasaväckande kvinna och ryckte mig fram öfver sängstolpen. I ena handen hade hon en stor knif, i den andra ett ris. Hon satte knifven för mitt bröst och ristade upp magen, tog ut inälfvorna och satte riset dit i stället. Därpå gick hon ut.»

Men natten efter striden visade hon sig från en vida bättre sida.

Då hände sig, att den fallne Ån reste sig, fastän man trott honom vara död. De, som vakade öfver liket, blefvo mycket förskräckta och ansågo, att här skedde ett under. Men Ån sade till dem:

»För Guds skull rädens icke för mig, ty jag lefde och hade min sans, till dess jag med ens föll i dvala. Då drömde jag om samma kvinna som förr – men nu tycktes hon mig taga riset af min mage och lägga inälfvorna dit i stället; och befann jag mig mycket väl af det bytet.»

Därpå blefvo hans sår förbundna, och allt sedan blef han kallad Ån Rismage. —

Mera tilltalande äro skyddsandarne.

Det är en dylik, en land- eller släkt-vätt, som kommer till Olof den helige i sömnen, då denne fortfarande håller fast vid sin kristliga föresats att draga till Jerusalem. Härifrån afråder vätten honom med följande ord:

»Drag hällre till dina ättjordar i Norge, ty där skall du blifva konung till evig tid.»

Inför en man vid namn Kodran, som nyligen öfvergått till kristendomen, stod plötsligen en natt hans hedne skyddsande med sorgmodig uppsyn. Skälfvande som af rädsla, beklagade denne sig öfver, att Kodran låtit tillkalla ärkebiskopen, ty han höll just då som bäst på med att fördrifva honom från hans ärfda grund.

Det vigvatten, bispen stänkte kring, föll svidande på hans små barns hufvud, och det gjorde honom ondt att höra deras gråt. Därpå försvann han.

Men Kodran lät biskopen lika fullt fullborda den heliga handlingen.

Då framträdde ännu en gång den gamle skyddsanden för honom i sömnen, och han sade med snyftande röst:

»Nu måste vi skiljas; det är ute med vår sammanlefnad och med vår vänskap. Och härtill är allenast din feghet skulden. Nu må du se dig om efter den, som mäktar taga dina håfvor i så sorgfällig vård, som jag det gjort. Man kallar dig rättskaffens och trohjärtad; men mig har du nu lönat med ondt för hvad godt jag bevisat dig.»

Därpå svarade den kristnade Kodran:

»Jag hafver ärat dig såsom en nyttig och mäktig gud, så länge jag icke kände sanningen, men nu, då jag funnit dig skenfager och vanmäktig, är jag i min rätt, och jag gör ingen synd, när jag öfvergifver dig och ställer mig under den guds beskydd, som är vida mäktigare och bättre än du.»

En person kunde t. o. m. äga såväl en skyddsande som en ond spådis, hvilka båda bekämpade hvarandra i hans drömmar.

Den förut nämde, olycklige Gisle Sursson, som enligt sagan var en härlig kämpe, fastän lyckan var honom föga trogen, hade två »drömkvinnor», en god och en ond, hvilka under den långa tid, han var biltog, esomoftast besökte honom i sömnen.

Gisle var en klok man, heter det, och han plägade drömma mycket. Han hade alltid rediga drömmar.

En höstnatt, då den biltoge uppehöll sig dold hos sin trofasta hustru Öd, jämrade han sig högt i sömnen. Då han vaknat, frågade hon, hvad han drömt.

»Jag hafver», svarade han, »två drömkvinnor. Den ena vill mig väl och gifver mig jämt lyckosamma råd, men den andra säger mig alltid sådant, som gör mig illa till mods. Hon spår mig blott ondt.

»Men nu drömde jag, att jag kom till ett hus och att jag gick in om dörren. Därinne kände jag igen många af mina fränder och vänner. Där voro sju bål: somliga brunno matt, men andra lyste klara. Då trädde min goda huldra in i salen och sade till mig, att eldarne bådade min ålders längd, de år, som stodo mig åter. Och hon rådde mig att, så länge jag lefde, låta hednisk sed fara, ej syssla med galder eller annan trolldom men vara god mot döfva och halta, fattiga och hjälplösa. Längre var ej min dröm.»

När nästa höst var inne och nätterna åter blefvo längre, infunno sig drömmarne igen. Allt starkare kommo de då öfver honom. Det var hans onda spådis, som nu visade sig, och synerna voro ängslande. Tidt och ofta kom hon till honom; hon hade leda later, och alltid ville hon stänka blod öfver honom – tvätta honom i blod.

När blott två år stodo igen af dem, som han, enligt den välvilliga huldrans utsago, hade att lefva, visade sig denna i sin tur en senhöstnatt för honom.

Hon red en grå häst och bjöd honom att följa med till sin boning. Det ville han gärna. De kommo fram till ett hus, hvilket nästan var som en hall. Hon ledde honom inom dörren, och han såg hyenden på bänkarne samt fager bonad öfverallt. Hon bad honom stanna och göra sig glad.

»Hit skall du fara, när du är död», sade hon, »och här skall du lefva i rikedom och salighet.»

Så gingo de år tillända, om hvilka drömmen talat.