Kitabı oku: «Nordmanna-Mystik», sayfa 4

Dofrejätten i Norge

Fylkeskonungen Halfdan den svarte kom underfund med, att mycket goda klenoder esomoftast försvunno från hans »gullhus», det skrin, hvari de förvarades.

Då blef konungen betänksam, ty han antog, att den tjufven skulle komma ännu oftare; och han ställde därför med klok list så till, att enhvar, som ginge in till skrinet för att därur taga guld, måste stanna kvar och bida sin tid. Och som han kunde förstå, att den, som höll på med dessa ogärningar, var både stor och stark, lät han smida sig ett både stort och starkt fotjärn samt sno sig de säkraste länkar af bly.

När man sedan tidigt en morgon såg efter »gullhuset», inträffade det, att man därinvid fann en ansenlig jätte.

Detta troll var både digert och högrest.

Men som icke mindre än sextio man kastade sig öfver honom, kom han till sist i järn, och de bundo hans händer med blylänkarne.

Denna behandling tog han lugnt.

Då konung Halfdan sporde honom efter namnet, sade han sig heta Dofre, och han hade hemma i det fjäll, som bar hans namn.

Därpå frågade kungen, om han värkligen stulit hans guld.

»Nog är det sannt», sade han och bad om nåd. Han erbjöd sig till och med att ersätta det stulna med dess tredubbla värde.

Men konung Halfdan förklarade, att han aldrig skulle få någon nåd, utan fjättrad skulle han invänta den stund, då ting komme att sättas och han därå skulle dömas till den nesligaste död.

Han förbjöd strängt enhvar att bringa denne jätte någon hjälp eller gifva honom mat. Den, som det gjorde, skulle mista intet mindre än sitt lif.

Därpå gick konungen ifrån Dofrejätten, som satt där ensam och fjättrad kvar.

Kort därefter kom konungens son Harald, sedermera konung Harald hårfager, hem och fick höra hvad som timat och hvad hans fader sagt. Då visste han, att det till intet skulle tjäna att bedja för Dofre.

Harald var då endast fem år gammal.

När han kom till kammaren, hvari Dofre satt bunden, syntes denne nedtryckt af sorg.

»Du har det icke rätt godt», sade gossen; »vill du kanske få lifvet till skänks af mig?»

»Med tanke på din faders ord», svarade han, »vet jag ej riktigt, om jag kan taga emot den gåfvan och därmed kasta dig i sådan fara.»

»Hvad behöfver du sörja för det?» återtog Harald.

Han drog ett kortsvärd, som han fått som gåfva af en trollkunnig finne och som var ett härligt vapen. Med det högg han järnet och blylänkarne af Dofre.

När denne sålunda kom loss, tackade han gossen för lifvets gåfva; och sedan höll han ej länge på med att binda sina skor.

»Han lade svansen på ryggen», berättas det, »och satte i väg bort, så att man såg hvarken väder eller rök af honom.»

Strax därefter saknades Dofre, och då konungen sporde, hvem som var skyldig till detta dåd, förklarade pilten själf, att han löst jätten. Då vardt kung Halfdan så svårt förbittrad, att han jagade bort sonen; någon lust att dräpa honom hade han icke.

Och han hotade att låta enhvar, som komme Harald till hjälp, få hårdt umgälla detta.

Han bad sonen söka sin hjälp hos Dofre troll.

Därpå vankade Harald ut i mark och skog. Och han låg ute i flera nätter.

Så stod han på den sjätte dagen ensam å en öppen plats i skogen, mycket medtagen af törst och hunger. Och han såg en stor och stark man närma sig. Han kände igen Dofre troll.

»Nu har du det icke häller rätt godt», sade denne; »och kan man säga, att du mäst för min skull hafver det så – vill du nu följa mig hem till min boning?»

Den lille Harald jakade, och jätten tog honom upp i famnen och gick med raska steg bort med honom till en bärgsklyfta.

När han trädde dit in, hukade han sig ej tillräckligt långt ned; hvadan han kom att köra pilten, som satt på hans arm, så hårdt upp mot hällebärget, att han föll i vanmakt.

Dofre tyckte sig hafva gjort mycket illa, ifall han dräpt gossen, och det grep honom så djupt, att han storgrät.

Men bäst som han af smärta förvred dragen och skakade på hufvudet, kvicknade Harald till. Då han såg upp mot Dofregubben, syntes denne honom mycket märklig, i det han gråtande bredde ut mungiporna och spärrade upp ögonen.

»Sant är det dock att säga, fosterfader min», sade svennen, »att ej mången är fager, när han gråter, ty nu är du mycket ful att se, och du är stor i ansiktet. Men var glad, ty mig fattas intet.»

Då gladdes Dofre, och han satte pilten ned i sin klippboning.

Harald stannade där i fem år, och aldrig saknade han där, hvad han behöfde.

Ja, Dofre älskade honom så mycket, att han aldrig nändes säga honom emot. Han gaf honom allsköns kunskaper och vande honom vid idrotter. Och Harald växte till och vardt allt starkare.

Det är berättadt, att Dofre en dag sade till honom:

»Nu tycker jag mig hafva lönat dig rätt, för det du skänkte mig mitt lif, ty jag hafver höjt dig till konungamakten: din fader är död, och jag var ej långt ifrån honom, när han dog. Nu skall du fara hem och taga emot hans rike. Och lägger jag dig på hjärtat, att du ej låter skära ditt hår eller dina naglar, förrän du varder envåldskonung öfver allt Norge. Jag skall vara din hjälpare, och när dig skall jag vara i striderna. Däraf skall du få gagn; jag varder farlig för dina fiender, enär jag ej blifver lätt att se. Lef nu väl och lyckosamt! Gånge dig allt till heder och lycka, till ära och sällhet, fastän du varit här nere hos mig!»

När Harald återkom hem, vardt han tagen till konung öfver de fylken, som varit hans faders. Sina män förtalde han, hvar han vistats under dessa fem år, och vardt han kallad Harald Dofrefostre.

Men sedan han underlagt sig allt Norges land, fick han namnet Hårfager.

_______________________________

I sägnen

om tjuren Brandkrosse

omtalas en annan nordisk bärgkung, som visserligen visar sig tjufaktig och dolsk mot människan, men som till sist dock, när man väl lyckats få tag i honom, är mycket mån om att på ett fullt tillfredsställande sätt godtgöra, hvad han förbrutit.

Bonden Grim på Island hade en tjur, lyder sägnen, som hette Brandkrosse och som han satte ett mycket stort värde på. Han gaf den mjölk hela året om, och i tio år hade han ägt den.

En vacker sommar, när höt stod stackadt rundt om husen, hände det sig, att tjuren började visa sig besynnerlig. Den sprang ut och in, och stackarne kastade den omkull. Man sökte gripa den men lyckades ej, och den vardt dess mer rasande, ju flera som kommo till.

Omsider sprängde han i väg rakt ut till Yttre Krossavik, kastade sig i vattnet och sam ut i hafvet, så långt man kunde ögna den ifrån land.

Det gick bonden Grim djupt till sinnes, att hans älsklingsdjur försvunnit. Han blef slö och njöt föga mat och sömn.

Förgäfves sökte hans broder Torsten trösta honom; och då intet annat halp, föreslog denne, att de tillsammans skulle göra en utlandsfärd, på det att broderns sinne måtte lättas.

Så lämnade de Island. Skeppet var lastadt med skinnvaror, och de landade vid Trondhjem.

Där kom en man till dem, som kallade sig Karlshöfde, och ville ha tjugofyra skinnpälsar för sin herres, bonden Getes, räkning. Dem fick han mot löfte, att de i stället skulle få mjöl.

Karlshöfde gjorde ett bylte af skinnen, kastade det på ryggen och ilade bort.

När bröderna sedermera ej hörde något af mjölet, beslöto de att söka upp Gete, gäldenären.

De drogo upp längs alla dalar, frågade efter honom, hvart de kommo, men ingen kände något till honom.

Slutligen funno de i en aflägsen dal en gammal man. När icke häller denne kunde lämna något besked om den eftersökte, sporde de honom, om han ej kände något ortnamn, hvari namnet Gete ingick, och de fingo då veta, att inne mellan bärgen reste sig några klippmurar, som kallades Getehamrarne.

Dit foro de och funno en klipphåla, som de trädde in i.

När de gått en stund i mörker, fingo de se en eld flamma långt inne i hålan, och vid elden satt en man, i hvilken de igenkände en gammal bekant – Karlshöfde, han, som sprungit sin kos med skinnen.

Han for upp emot dem, bjöd dem välkomna och tog emot deras ytterkläder för att förvara dem.

Så satte de sig ned vid eldskenet, och som de sågo sig omkring, förekom det dem, som om Grims försvunna tjur Brandkrosse stod där lifslefvande inne under bärgväggen.

Då bad Karlshöfde dem stiga längre in – in i själfva hallen.

Där sutto män på de väggfasta bänkarne, och de igenkände på dem sina skinnpälsar. I högsätet satt en man, klädd i röd päls. Han var stor och ståtlig att se.

Vänligt hälsade han dem och bad dem stanna där, så länge de ville; hvarefter han anvisade dem plats vid sin sida.

Det var kung Gete.

Sedan blefvo de rikligt undfägnade med mat och goda dryckesvaror.

Vid Getes andra sida sutto två sköna kvinnor, hans hustru och hans dotter.

Men snart visade sig Grim inbunden och förstämd. Detta märkte kung Gete, och han sade:

»Jag hafver en sak att godtgöra, Grim. Det var jag, som sände min träl Karlshöfde efter ditt älsklingsdjur Brandkrosse, den bästa tjur, som fanns på hela Island. Och när du första kvällen här tyckte dig se den, var det allenast dess hud, som stod uppstoppad med mjöl. Huden och mjölet vill jag nu gifva dig som vederlag för djuret, sådant det var i lefvande lifvet. Tillika har det förekommit mig, som om du mera än tillfälligtvis haft dina ögon fästa på min dotter Droplög, som här ler vid min sida. Och står din håg till henne, så skall jag nog gifva dig henne till äkta, och god hemgift följer, ifall du vill taga henne med dig hem till Island. På mödernesida är hon välboren, och på fädernesida är hon icke häller kommen af småfolk.»

Detta förslag tilltalade Grim, och ett präktigt bröllopsgille hölls i kung Getes bärgasal.

Snart uppstod god kärlek mellan de nygifta, och Grim var nu mycket nöjd med sin ställning.

En dag, då det led fram mot våren, sporde kung Gete Grim, hvad han nu tänkte taga sig före, och denne svarade, att han ville fara hem till Island lika gärna, som han ville lefva.

Då bad Gete bröderna köpa sig ett skepp; pänningar skulle icke fattas Grim och hans husfru.

Så gjorde man allt färdigt till afresan. Vid afskedet växlades många goda ord, och trälen Karlshofde kom ned till skeppet, bärande Brandkrosses hud, fylld med mjöl, och han lade den försiktigt ned, där plats anvisades.

Strax därefter kom han åter ned med nytt mjöl; det var vederlaget för skinnpälsarne; och tredje gången kom han med tvänne kistor, af hvilka den ena var fylld med husfrun Droplögs kläder och smycken och den andra med hennes hemgift, som bestod af guld, silfver och kostliga klenoder.

Bröderna och bärgakungens dotter hade en lyckosam färd öfver hafvet och de landade vid Inre Krossaviken på Island. Där fördes den uppstoppade tjuren Brandkrosse i land; och efter den ha de båda vikarne fått sitt namn.

Båda bröderna lefde sedan lyckligt som dugande bönder.

Droplög var en driftig och tystlåten kvinna, hjälpsam, trofast mot sina vänner, men storslagen och oböjlig, när det blef gjordt henne emot. Grym var hon mot sina fiender.

Hon blef stammoder till de fräjdade Droplögssönerna, om hvilka en saga finnes, men hon blef ej gammal; och från den dag, hon dog, kände Grim sig föga glad. —

_______________________________

Om människornas

manhaftiga och hiskliga strider

med de inhemska, leda trollen ha sagorna naturligtvis mycket att förtälja.

Vi meddela en af de mera drastiska berättelserna.

Det hade kommit till konung Olof Tryggvasons öron, att troll höllo till i Hedarskog, så att man där på hvarjehanda sätt led skada af dem.

Konungen sammankallade sina män och sporde, hvem af dem ville draga åstad och frälsa den trakten. En rask och reslig man vid namn Brynjolf, länderman i Trondhjem, åtog sig färden, och med 160 man bröt han upp.

Öfver natten gästade de en bonde, och när denne om morgonen följde dem till vägs, förklarade han det vara stor skada, att Norges kvinnor ej längre finge hafva någon fröjd af sådana män.

Sedan fortsatte de sin ridt, till dess de i en skog sågo framför sig en stor byggnad, och snart fingo de se tre trollkvinnor komma löpande ut därifrån.

De två hade ett ungdomligt utseende, och den tredje, som var den resligaste, var alldeles luden liksom en skogsbjörn. Alla hade de svärd i händerna.

Där sågs äfven vandra fram en högrest man – »ifall han så kunde kallas» – följd af två piltar. Han bar ett draget svärd, som tycktes spruta gnistor.

Alla trollen voro ondskefulla att se.

Genast vardt det strid; och den högreste mannen och den ludna häxan voro lika duktiga i huggen.

Striden slöts så, att Brynjolf och hela hans följe stupade, utom tre man, som kommo undan i skogen och sedan skyndade till konungen med dessa tidender. Och snart spordes de vida omkring.

Då frågade en dag bonden Styrkar – den berömde bågskytten Einar Tambarskälfvers fader – sin gäst, isländingen Torsten Oxefot, om han ville draga med honom till Hedarskog. Torsten, som var en för sina kroppskrafter fräjdad man, var genast redo, och tidigt en morgon begåfvo de sig på skidor upp bland fjällen och stannade ej, förrän de i kvällningen kommo till ett härbärge för farande folk. Här tänkte de hvila öfver natten.

Och medan Styrkar gjorde upp eld, gick Torsten ut att hämta vatten i en närliggande fjällsjö. Han bar ett spjut, som han fått af Styrkar, i den ena handen och en vattenspann i den andra.

Då han närmade sig sjön, såg han en ung kvinna – äfven hon bärande en vattenspann – gå längs med stranden.

Hon var ej synnerligen hög men underbart tjock.

När hon varsnade Torsten, kastade hon spannen från sig, tog ett stort skutt och lopp hemåt. Torsten satte äfven ned sin spann och sprang efter henne.

När flickan det såg, ökade hon farten, och nu sprungo båda, så mycket de orkade, men afståndet mellan dem förblef detsamma.

Till sist såg Torsten en stor och stark byggnad resa sig. Det var den, som Brynjolf sett. I den slank den digra flickan in och smällde dörren igen efter sig. I detsamma slungade Torsten efter henne sitt spjut, som for i dörren och flög igenom den.

Torsten steg in i byggnaden och fann spjutet sitta i golftiljan, men flickan såg han icke till. Så kom han till en sängkammare, där ljus brann i en stake.

Han såg, att en kvinna – »i fall man så kunde kalla henne» – låg därinne i sängen, både högrest och tjock, både svart och blå i ansiktet, med stora, breda drag.

Hon låg i en silkessärk, så röd, som om den varit tvagen i människoblod. Hon sof djupt och snarkade oerhördt högt.

Svärd och sköld hängde ofvan henne; och Torsten steg upp på sängkanten, tog ned svärdet och drog det.

Sedan drog han kläderna af trollhustrun och såg, att hon var alldeles luden utom under den vänstra armen, där det fanns en bar fläck. Och det föll honom in, att där och endast där bet järn på hennes kropp.

Han rände svärdet dit in, så att käringen vaknade, men ej var det vid en god dröm!

Famlande med bägge händerna, såg hon upp. Men i samma ögonblick släckte Torsten ljuset i staken och hoppade ned, medan hon störtade fram mot dörren, dit hon trodde dråparen smugit sig.

Men när hon nådde den, segnade hon död ned med svärdet sittande kvar i sin kropp.

Torsten gick hän till henne, ryckte åt sig svärdet och vandrade vidare, tills han kom till en dörr, som stod på glänt.

Han såg en stor man sitta därinne på ena långbänken. Det var en väldig skepnad, och öfver honom hängde hans härkläder.

Vid hans sida satt ett högrest kvinnotroll, argsint att betrakta och ej just så gammalt. Två skalliga gossar lekte på golfvet.

»Är du sömnig, fader Järnsköld?» frågade hon.

»Ingalunda, dotter Skjaldis», svarade han; »stormanstankar sysselsätta mig.»

Han ropade på de båda piltarne, Håk och Hake, och bad dem gå hän till sin moder Skjaldvar och se till, om hon var vaken eller sof.

De lupo ut ur rummet, och Torsten drog sig undan för dem.

»Det lyster mig att följa dem», sade kvinnotrollet om en stund eftertänksamt, »ty kanhända var det olämpligt, fader, att sända ut parflarne i mörkret, ty jag vill säga dig, att jag nu i afton såg två män komma löpande nedför fjället, de där voro underbart rappa i fötterna, och den ene förföljde mig hit.»

I detsamma rusade hon fort men klumpigt på dörren, så att Torsten åter måste rygga raskt undan.

Hon tumlade där i mörkret öfver sin döda moder. Där hon föll, kändes det henne kallt och underligt, och hon skyndade ut ur byggnaden. Men Torsten for efter och högg med sitt svärd af henne ena handen. Då ville hon åter in i huset, men han häjdade henne i dörren. Hon var väpnad med en trollglafven, och skarp blef striden mellan dem, tills hon föll död till jorden.

Då kom fadern Järnsköld ut i dörren med dragen klinga, så skinande och hvass, att Torsten aldrig förr sett en sådan. Strax högg Järnsköld till honom, men han vek undan, så att svärdet for ned i marken ända till fästet. När Järnsköld sålunda kom att luta sig ned, gaf Torsten honom banehugget.

Han trädde åter in i huset, men medan han trefvade sig framåt, visste han intet af, förrän han blef lyft högt upp och sedan satt i golfvet.

Det var trollkäringen Skjaldvar, som gick igen; och hon var nu vida värre att nappas med än nyss. Hon böjde sig fram öfver honom och ville bita af hans strupe.

Nu föll det Torsten i tankarne, att den, som skapat himmel och jord, måste vara mäktig. Många och märkliga voro de berättelser, han hört om konung Olof och den tro, han påbjöd, och med rent hjärta och helig håg lofvade han nu att taga emot denna tro och tjäna konung Olof, så länge han lefde, ifall han blott komme lefvande ifrån Hedarskog.

Just som käringen närmade sig med tänderna hans strupe och han gjort sitt löfte, strömmade en underbart klar stråle in i huset och slog henne i ögonen.

Denna syn bekom henne så illa, att all kraft gick ur henne, och hon började att gäspa hiskligt.

Därpå kastade hon upp, så att det flödade ned öfver Torstens ansikte, och nära var, att han blifvit kväfd.

»Man finner det häller icke otroligt, att någon part af allt det ohyggliga, hon utspydde, inkommit i Torstens bröst, ty han tycktes sedermera äga förmågan att skifta hamn.»

Så lågo de bägge mellan himmel och helvete, ty ingen af dem förmådde resa sig upp.

Under tiden låg Styrkar på bänken i härbärget och undrade, hvarför kamraten dröjde. Som han låg där, kommo två piltar inspringande med styggt utseende och kortsvärd i händerna.

Genast öfverföllo de honom, men han bröt en stock ur bänken och genompryglade dem därmed, tills de båda gåfvo upp andan.

Sedan gick han ut, alltjämt undrande, hvar Torsten dvaldes, men när han kom fram till den stora byggnaden, såg han märkena efter hvad som timat: två resliga troll lågo där dräpta, men Torsten såg han ej. Och det anade honom, att denne var stadd i någon nöd.

Då gaf han jordens och himmelens skapare det löftet, att han skulle anamma den tro, som konung Olof bjöd, ifall han denna natt finge träffa Torsten, sin vän, oskadd och lefvande.

Han steg in i byggnaden och stötte snart på både honom och kvinnotrollet, där de lågo på golftiljorna.

Han sporde Torsten, om han ännu hade mål i mun, och denne svarade, att sådant fattades honom icke, men hjälp behöfde han.

Styrkar grep då tag i käringen och drog henne undan honom; och raskt reste Torsten sig upp, fastän han styfnat i alla leder af hennes famntag.

Sedan bröto de halsen af henne, men det gick trögt, ty den var mycket tjock.

Och Torsten berättade för kamraten hela sitt äfventyr.

»En bragdstor man är du», sade denne, »och dessa dina bedrifter skola omtalas, så länge Nordlanden äro bebyggda.»

De förde alla trollen tillsammans, hvarefter de tände ett bål och brände dem därå till kalla kol.

Sedan drogo de till konung Olof och berättade för honom de tilldragelser, som timat i Hedarskog. Och konungen utbrast i stort lof till Gud för de järtecken, han sålunda gifvit syndiga människor här i världen.

Båda blefvo de döpta, och Styrkar återvände hem, medan Torsten Oxefot blef konung Olofs man och följde honom ända till sin dödsstund.

_______________________________

Till sist må en berättelse meddelas, hvilken skildrar den bekymrade, oroliga stämning, som man i Norden tillade trollen vid tiden för kristendomens införande, då de sågo sin makt vara på vägen att gå under.

I Norge lät man helt naturligt deras hat vända sig mot den nya trons allra strängaste förkunnare och utbredare, den ofta nämde konung Olof Tryggvason, hvars makt de beklaga sig öfver och som de förgäfves söka att med all sin list förgöra. —