Kitabı oku: «Nordmanna-Mystik», sayfa 6

Det såg ruskigt ut i rummet efter gengångarens huserande där. Hela ytterdörren var bruten sönder, och man hade gjort en dörr af de sammanbundna styckena. Den ena brädväggen var både öfver och under tvärbjälken bräckt i bitar. Alla sängarne voro flyttade från sina platser.

Ljus brann i rummet om natten. Då denna till en tredjedel var liden, hörde Grette, huru det dånade därute.

Någon gick uppe på taket, satte sig gränsle öfver takåsen och slog med hälarne, så att det brakade i allt timret. Detta varade en lång stund. Sedan gick den, som var däruppe, åter ned.

Steg närmade sig ytterdörren, och då denna öppnades, såg Grette gengångaren sticka in hufvudet, som syntes honom fruktansvärdt tjockt och förundransvärdt bredt i dragen.

Glåm trädde sakta in, och när han kommit inom dörren, rätade han upp sig, så att han nådde ända upp till takresningen. Därpå gick han fram till sofrummet, lade armarna upp på tvärbjälken och blängde in.

Husbonden Torhall gaf ej ett knyst från sig, ty han tyckte sig redan hafva fått nog, då han hörde oväsendet därute.

Grette låg lugn och alldeles orörlig.

Glåm såg emellertid, att ett bylte låg där på bänken, och han trädde fram och tog ett mycket hårdt tag i Grettes kappa. Denne spjärnade emot bänkstolpen med fötterna och förblef orubbad.

För andra gången och ännu kraftigare ryckte Glåm i kappan, men den låg orörligt kvar.

Då grep han för tredje gången tag med båda händerna så fast, att Grette sattes upprätt på bänken, och kappan slets isönder, så att hvardera hade sitt stycke.

Glåm betraktade det, han höll i, och undrade mycket, hvem det var, som stretat emot så kraftigt.

I detsamma for Grette inunder hans armar, tog honom om midjan och spände med all sin styrka armarna om hans rygg. Han tänkte få honom att ramla baklänges, men Glåm kramade hans armar så hårdt, att han måste släppa sitt tag, och han vek sedan tillbaka från bänk till bänk.

Bjälkarne lossnade, och allt bröts i stycken, som de törnade emot.

Då sökte Glåm att slita honom med sig ut ur huset, och Grette satte fötterna emot, hvarhälst han det kunde. Men slutligen lyckades det gengångaren att släpa ut honom ur sofrummet.

Nu vardt kampen ännu häftigare, ty odjuret ville hafva honom ur huset, men för Grette stod det klart, att om det varit honom svårt att brottas därinne, skulle det varda honom än värre därute. Och han spjärnade åter emot af alla krafter.

Glåm fördubblade sin styrka, och när de till sist voro ända borta i dörröppningen, drog han Grette tätt intill sig. Men när denne såg, att motstånd ej längre lönade sig, begagnade han sig af läget, sådant det var: han tryckte sig själf våldsamt emot gengångaren, i det han satte fötterna mot en jordfast sten, som stod midt i dörren.

Detta hade den andre ej väntat, och han stupade baklänges ut genom dörröppningen, så att skuldrorna stötte emot den upptill och allt timmervirket lossnade från det frusna jordtaket.

Han föll, så lång han var, med Grette öfver sig.

Månen var uppe, och den skymdes emellanåt af drifvande skyar. Men just som Glåm föll, lyste månskenet åter fram, och i samma stund spärrade han upp båda ögonen; och Grette har själf sagt, att denna syn var den enda i hans lif, som ingifvit honom skräck.

Då sveko honom krafterna, trött som han var och därtill skrämd af Glåms hastigt rullande ögon. Han förmådde ej draga sitt kortsvärd och låg nästan som emellan himmel och helvete.

Emellertid fanns i Glåm mera olycksbringande kraft än i andra gengångare, ty han talade sålunda:

»Mycken möda hafver du gjort dig, Grette, att få tag i mig; och ej skall det väcka förvåning, att du ej får något gagn af detta ditt möte med mig. Jag kan omtala för dig, att du nu äger endast hälften af all den styrka och mandom, som ödet tillärnat dig, ifall du icke hade träffat mig. Väl står det icke i min makt att fråntaga dig den kraft, du redan besitter, men det mäktar jag, att du aldrig varder starkare än du nu är, och likväl är din styrka stor nog – det skola många få erfara. Väl hafver du hittills gjort dig fräjdad af dina bedrifter, men hädanefter skall du af dem endast få dråpmål och fredlöshet, och allt, hvad du dig företager, skall bringa dig ofärd och olycka. Fredlös varder du, som sagdt, och ständigt blir det din lott att dväljas ensam. Den förbannelsen lägger jag äfven på dig, att du alltjämt skall se framför dig dessa mina ögon, sådana de nu stirra, och skall för den skull ensligheten synas dig ännu mera osäll. Allt detta skall till sist gifva dig döden.»

Knappt hade Glåm sagt dessa ord, förrän den maktlöshet, som Grette kände, försvann; och han drog sitt svärd, högg hufvudet af gengångaren och satte det invid hans bakdel.

Nu kom husbonden Torhall ut. Han hade klädt sig, medan Glåm lät talet gå, och han vågade ej träda närmare, förrän Grette svängt sitt svärd.

Torhall lofvade Gud och tackade innerligt Grette för segern öfver detta spöke.

Sedan brände de Glåm till kallt kol. De lade hans aska i en skinnsäck, som de gräfde ned i jorden långt borta från kreatursstigar och allfarväg.

Torhall sände bud efter folket i de närmaste gårdarne, och han visade och berättade för dem, huru allt hade tillgått. Alla beundrade denna bragd, och allmän var meningen, att ingen i hela landet kunde mäta sig med Grette Åsmundsson i styrka, tapperhet och annat, som pryder en man. Men den förbannelse, som Glåm uttalat, gick dock i fullbordan⁷.

_______________________________

I en af de sägner, som stamma från nordmännens, de s. k. väringarnes, uppehåll i Konstantinopel, omtalas t. o. m. en förhäxad gengångare, som uppenbarar sig både såsom man och orm.

Sägnen lyder så.

En dag blef väringen Erlends hustru vansinnig, och han bad därför sin höfding Nordbrikt⁸ om ett råd, som kunde vara henne till bot, ty Nordbrikt ansågs som en mycket vettig man.

Han lofvade att göra, hvad han kunde, och skyndade bort till hennes sofgemak, där han strax gaf sig i tal med henne och bad henne uppvisa sina smycken och andra dyrbarheter. Då hon framtagit dem alla, frågade han: »hvarifrån ha så härliga och sällsynta klenoder kommit till dig?»

Det visste hon ej.

»Jag misstänker», fortsatte han, »att de allra kostbaraste blifvit dig gifna.»

Hon jakade.

»Hvad har du», sporde han vidare, »till gengäld gifvit den, som skänkt dig dessa skatter?»

»Intet har jag gifvit», svarade hon.

»Detta passar sig icke», återtog han; »jag skall skänka dig ett vackert smycke, som du må förära skatternas gifvare.»

Det var hon med om.

Nordbrikt lät strax smida ett guldkors, som han sedan lät viga.

Därpå besökte han kvinnan för andra gången och lämnade henne korset.

»Nu önskar jag», sade han, »att du noga säger mig, huru det är fatt med dig.»

»En man, som ter sig fager för mina ögon», svarade hon, »gästar mig hvarje natt här i min bädd. Det är han, som gifvit mig de bästa af mina klenoder.»

»Nu handlade du väl, när du sade mig hela sanningen», återtog han; »det kors, du här fått, skall du hafva när dig och gifva honom, så snart han kommer».

Sedan berättade Nordbrikt allt för Erlend, hennes man. »Och skola vi hålla vakt», sade han, »när denne man nästa gång besöker henne.»

En afton, ej lång tid därefter, sågo de en man komma gående till hennes sofgemak. Han var både reslig och vän.

Strax steg han i bädden till henne: men hon visade honom korset och sade:

»Jag vill icke hafva så många gåfvor af dig utan att gifva dig något tillbaka – här skänker jag dig denna dyrbarhet!»

Men när han såg korset, blef han illa till mods och försvann. Och hon låg ensam kvar i bädden, mycket medtagen.

Sedan höllo Nordbrikt och Erlend vakt öfver henne och hulpo henne, såsom de bäst kunde, till krafter igen. Då sade Nordbrikt:

»Det anar mig, att denne gengångare i forna dagar varit en ond man. Måhända har han därtill blifvit förhäxad och gjorts till en orm, eller finnes här icke något ormbo i närheten?»

Ett sådant fanns värkligen; och Nordbrikt begaf sig med en stor skara väringar till platsen, där det sades vara. Men där reste sig höga och branta bärg, så att de ej kunde komma fram.

De buro då samman en väldig hög ved och gjorde däraf ett bål, och när elden växte och röken hvirflade, kom fram ur en klippa den, som bodde därinne och ej var täckelig att se, fastän blott munnen syntes.

»Mera få vi icke gjordt denna gången», sade Nordbrikt, »utan vända vi nu om till borgen. Troligt är dock, att elden ej bekommit detta odjur väl; hvarför han nog flyttar sina bopålar härifrån.»

Nästa natt drömde en bonde, att en man kom till honom och bad, att han måtte få ett skepp, hvarpå han kunde forsla bort sina egodelar. Skeppslegan skulle han lägga efter sig i farkosten.

Bonden tyckte sig låna honom denna. Och när han om morgonen vaknade, gick han ned till sin hamnplats och såg, att hans skepp nyligen varit användt: i förstammen stod ett ansenligt stop af guld.

Sedan hörde man aldrig, att något ondt kom ifrån denna gast. Erlends hustru fick åter sin hälsa, och öfver Nordbrikts klokskap förvånades alla högeligen.

_______________________________

För att få lifvet ur de mera ondsinta gengångarne måste man, såsom framgår af berättelsen om Grettes kamp med Glåm, först hugga hufvudet af dem, sätta detta vid bakdelen och sedan uppbränna liket samt nedgräfva askan så långt från kreatursstigar och allfarvägar som möjligt.

Man kunde äfven strö askan ut för vinden, eller kastade man den i hafvet, ty då, menade man, skulle den svårligen kunna samlas till kropp igen. Eller bragte man den i ihåliga stockar, hvilka man sedan nedsänkte i det djupaste vatten, man kunde finna.

Emellertid kunde dock, trots alla dessa försiktighetsåtgärder, olycka infinna sig.

Då man ändtligen trodde sig ha fått bukt med den ondskefulle och oregerlige Torolf Bögefot genom att bränna hans lik på bål och sedan ösa askan ut i hafvet, kom han likväl att anstifta ännu mera ondt.

Där bålet hade varit, lågo nämligen kvar några stenar, och dem slickade en ko, och denna ko födde en tjurkalf, som till sist vardt kollrig och stångade ihjäl en af de män, som varit med om att bränna Torolfs lik.

Så svårhandterliga kunde gengångarne vara.

_______________________________

På sätt, som nu skildrats, behandlade man äfven högboarne, med hvilka dristige män understundom vågade sig i strid för att komma i besittning af deras i högen samlade skatter.

Således omtalas t. ex. i Romund Greipssons saga ett envig med en högbo, hvilket i mycket liknar Grettes kamp med Glåm. Högbon framställes äfven här såsom ett synnerligen mänskligt spöke; han t. o. m. kokar sin mat inne i högen, under hvilken sysselsättning han blifver öfverraskad af fredstörarne.

Romunds envig med högbon Tråen

Den danske kämpen Romund, som var en vacker man, den där ej kände till fruktan, fick under en härfärd veta, att i Valland⁹ fanns en stor hög, hvari en af detta lands forne konungar dvaldes.

Denne, hvars namn var Tråen, hade under sin lifstid vunnit allt med trolldom. Mycket ondt hade han gjort, och då han var så gammal, att han ej längre kunde strida, lät han sätta sig lefvande i högen tillsammans med mycket gods.

Då Romund kom med sitt folk seglande mot Vallands västliga kust, sågo de högen resa sig rakt framom framstammen.

Det dröjde ej länge, innan de voro i färd med att bryta upp den. Men först efter sex dagar fingo de den öppnad, och då sågo de, att där nere i högens botten satt å en stol ett storväxt spöke. Det var en man, tjock och svart i ansiktet, klädd i guld från hjässan till fotabjället, så att det glänste rundt om honom, och han blåste på en eld, som lågade mellan hans fötter.

Romund hissade sig på ett rep ned i högen; och snart bar han samman stora skatter, dem han fastband vid repändan. Ett svärd fick han se, som hängde uppe på en stolpe, och han ryckte det ned, fäste det vid sin länd och gick sedan hän till stolen. Därå satt konung Tråen och åt ur en kittel, som hängde öfver den stora elden emellan hans fötter.

»Nu ärnar jag», sade Romund, »lämna denna hög, eftersom ingen hindrar mig därifrån. Men hur står det till med dig, du gamle man? Ser du icke, att jag tagit dina skatter, medan du suttit krokig och lugn, din leda hund? Hvad hafver flugit dig i ögonen, eftersom du bara stirrade på mig, när jag tog ditt svärd och din halskedja och många andra af dina klenoder?»

Konung Tråen svarade, att han blott önskade sitta i lugn på sin stol.

»Förr kunde jag slåss», sade han, »men nog hafver jag blifvit en alltför stor stympare, ifall du ensam härnere skulle få råna mig. Nu förbjuder jag dig att roffa bort min rikedom! Må du taga dig i akt för död man!»

»Maka du dig ner på dina ben, din rädda usling», ropade Romund; »och tag ditt svärd tillbaka, om du har mod!»

»Det är ingen heder», genmälte konung Tråen, »att bära vapen på den vapenlöse – må du hällre i brottning pröfva krafter med mig!»

I förtröstan på sin styrka kastade Romund svärdet, och när Tråen såg detta, flyttade han ned den fyllda kitteln, hvarur han ätit, och blåste förbittrad på elden.

Romund såg nu, att han bar en gullglänsande kofta; hans båda händer voro förtorkade, och naglarne voro böjda inåt mot fingerspetsarne.

»Stig ned från stolen, din arga skalk», utbrast åter Romund, »beröfvad allt ditt gods!»

Då sparkade kung Tråen undan kitteln och sprang ned emot Romund. Denne samlade all sin kraft, och så häftigt nappatag togo de, att grus och stenar hvirflade kring.

Efter en skiftande, hetsig brottning erkände Tråen sig till sist öfvervunnen, och Romund lyckades göra sig lös från honom och få tag i det bortkastade svärdet.

»Berätta mig nu», sade Romund, »huru många du med detta svärd besegrat i holmgång däruppe ofvan jord!»

»Hundratjugofyra», svarade högbon, »och aldrig fick jag själf en skråma. Med konung Sämund från Sverige täflade jag i idrotter, och hans mening var, att jag sent skulle varda öfvermannad.»

»Ja, du hafver länge», sade Romund, »vållat människor men, och det är en mycket god gärning att låta dig så fort som möjligt dö.»

Han högg hufvudet af konung Tråen och behandlade honom sedan, såsom plägseden var med dräpta gengångare. Han tillredde ett bål, hvarå han uppbrände liket.

Därefter lämnade han högen med de tagna skatterna, som han sedan delade med sina män.

_______________________________

Vi hafva nu betraktat de väsentligaste grupperna af de öfvernaturliga väsen, som våra hedniska förfäder trodde på.

När man undantager fylgjorna, som väl ansågos som värkliga andar, synas de öfriga, dessa troll, jättar och gengångare, blott genom sin styrka och sin stora trolldomskunskap hafva skilt sig från människorna.

De kunna, som sagdt, besegras med vapen, och de gifva vika för lagen. Deras makt räcker alltså ej stort längre än vanliga dödliges.

Dämoner, sådana som Österlandet tänker sig dem, kunna de på intet sätt kallas; de framträda blott undantagsvis, vid särskilda tillfällen, bland människorna, och de fordrifvas hastigt igen på ett eller annat ofta handgripligt sätt.

I följande afdelning skola vi se, att nordboarne känt och nyttjat en mängd magiska metoder, hvilka varit i bruk under de mest olikartade förhållanden i lifvet. Men denna trolldom står alls icke i något samband med de nu skildrade väsena. Lika litet som dessa voro dämoner, lika litet går den fornnordiska magien ut på att besvärja andar.

II.
DEN FORNNORDISKA MAGIEN

Runor och galdrar

Den förut omnämde isländske skalden och vikingen Egil Skalle-Grimsson gästade i det tionde århundradet en bonde i Värmland. Då skalden satt med sina män till bords, fick han se, att en kvinna låg sjuk borta på gafvelbänken. »Hon smärtades svårt», heter det. Bonden, hennes fader, meddelade då, att hon länge varit sjuk.

»Det är ett ihängset ondt», sade han, »ingen natt får hon sömn. Det är, som om hon vore förhäxad.»

»Har man pröfvat något som bot för hennes sjukdom?» frågade skalden.

»Runor hafva ristats», svarade fadern, »det var en bondeson här i närheten, som det gjorde. Men sedan vardt det vida värre. Kan du göra något för en sådan ohälsa?»

»Måhända», svarade Egil, »blir hon icke sämre, om jag ser en smula om henne.»

När han var mätt, gick han bort, där kvinnan låg, och talade med henne.

Han befallte sedan, att man skulle lyfta bort henne ifrån bänken. Det gjordes. Han undersökte liggstället och fann en hvalfiskbard, på hvilken kvinnan legat, och på den voro runor ristade. Han läste dem; och strax tog han upp sin knif, täljde bort dem och kastade sedan de fiskbenflisor, hvarpå de sutto, in i spiselelden. Hela hvalfiskbarden brände han också upp. Därpå kvad han:

 
»Ej man runor riste,
om man ej dem reder!
Mången vådligt villad
vardt af dunkla stafvar:
tio mörka tecken
täljda skifvan gömde.
Det har kval och kvidan
kvinnan länge vållat.»
 

Sedan ristade han på ett nytt fiskben nya runor och lade det under bäddens kudde, hvarå kvinnan därefter hvilade.

»Då förekom det henne», säger sagan, »som om hon vaknade upp af en sömn, och hon sade sig vara frisk, fastän krafterna ej voro stora. Och hennes fader och moder blefvo öfvermåttan glada, och de bjödo Egil njuta den gästvänskap, han äskade.»

Af denna lilla berättelse framgår synnerligen tydligt de forntida nordboarnes uppfattning af runorna och den makt, som ansågs bo i dem.

Bondesonen, som måhända haft för afsikt att rista kärleksrunor på fiskbensskifvan, hade emellertid såsom oskicklig i runkunskapen ej ristat de för ändamålet rätta runorna. Först när den runkunnige skaldens rätta läkedomsrunor värkat, blef hon frisk.

Detta, som för nutiden endast ter sig såsom skrock och vidskepelse, stod för våra förfäder i det närmaste samband med hvad de höllo för lifvets högsta visdom.

Odin själf blef allvis, först sedan han gjort sig runkunnig. Af honom äro runorna uppfunna; det heter i Havamal:

 
»Runor skall du finna,
rätt tydda stafvar,
mycket stora stafvar,
mycket starka stafvar,
som mäktige talarn tecknat,
som rådande makter ristat
och yppersta Åsen rest.»
 

Runorna ansågos ej som rent yttre tecken utan såsom mystiska, med inneboende kraft.

Då man förmådde åt ett begrepps, en saks benämning gifva en yttre form medels vissa af dessa runor, och man med dem äfven kunde gifva uttryck åt det man ville, att detta begrepp, denna sak skulle värka, ansåg man sig ha så införlifvat dessa senare med sig själf, att man hade full makt öfver dem.

När skalden Egil skar in de rätta runor, som särskildt bjödo hälsa, blef sjukdomen vanmäktig.

Hvad man med dessa runor för öfrigt ansåg sig kunna åstadkomma, är omtaladt i en af Eddans sånger, där valkyrjan Segerdrifva gifver Sigurd Fafnesbane undervisning i deras bruk.

 
»Segerrunor du läre,
om du segra vill;
rista dem på svärdets hjalte,
några vid udden,
några vid äggen,
och nämn två gånger 'Ty'.
 
 
»Ölrunor du läre,
om en annans hustru,
som du tror, skall blifva dig trogen;
rista dem på hornet
och på handens rygg,
märk nageln din med 'Nöd'.
 
 
»Hjälprunor du läre,
om hjälpa du vill
från fostret födande kvinna;
rista dem på handlof
och rundt kring leden,
bed om dugande disers hägn!
 
 
»Lär bränningsrunor,
om bärga du vill
segelhästen på hafvet;
rista dem på stammen
och på styrbladet,
bränn in dem med eld i åran!
Hur bränning bryter
och bölja svartnar,
hinner du då hamn från hafvet.
 
 
»Stjälkrunor du läre,
om sjuka du vill bota
och kunna för sår sörja;
i barken du dem riste
rundt om stammen,
hvars löfstjälkar åt öster luta!
 
 
»Målrunor du läre,
att ingen skall mäkta
sin sorg med svek dig gälda!
Dem må du sno,
dem må du snärja,
dem alla må du samman sätta,
när mäktige män
mötas på ting
och fara att dom fälla.
 
 
»Hugrunor du läre,
om högre än andra
du vill i visdom vara!»
 

Det var alltså, öfverhufvud taget, i lifvets viktigare förhållanden, man trodde sig kunna hjälpa både sig själf och andra genom att använda denna trolldom med runor.

Det samma gäller om galdrarne eller trollsångerna, hvilka likaledes ansågos härstamma ifrån Odin.

Af den utförliga skildring, som i Havamal lämnas af dessa trollsånger, må de mäst upplysande stroferna här meddelas. Det är Oden själf, som talar.

 
»Sånger jag kan,
som ej konungen vet,
som ingen i världen vet.
Den första heter hjälp,
och hjälpa den kan
för sorg och för sot
och för smärtor alla.
 
 
»Den andra, jag sjunger,
de öfva borde,
som vilja läkare varda.
 
 
»Den tredje jag sjunger,
om mig tarfvas att få
fjättrar åt fiender mina:
äggarne deras
döfvar jag,
att hvarken slag eller slughet bita.
 
 
»Den fjärde jag sjunger,
om fängslat man har
med länkar lemmarne mina.
Då sjunger jag galdern,
att fri jag gångar,
från fötterna länkarne falla,
från händerna bort far bojan.
 
 
»Den femte jag sjunger,
om fiendespjutet
jag ser mot min fylking fara:
hur häftigt det flyger,
jag häjdar det dock,
jag binder det med min blick.
 
 
»Den sjunde jag sjunger,
om salen jag ser
brinna kring bänkade kämpar:
så bredt han ej brinner,
att ej bärga jag mäktar —
slik galder kväda jag kan.
 
 
»Den nionde jag sjunger,
om jag söker med nöd
bärga min båt på bölja:
då hämmar jag å vågen
vindens gång
och stillar den stormande sjön.
 
 
»Den tionde jag sjunger,
om jag trollkvinnor ser
lömskt genom luften fara:
strax jag det vållar,
att vilse de fara
ut ur sin hamn, ur sin håg.
 
 
»Den sextonde sjunger jag,
när älskog jag söker
och jag ungmöns vilja vill vinna.
Den hvitarmades tankar
lockar jag till mig,
att helt hon mig skänker sin håg.» —
 

Vi hafva härmed fått veta, hvad man menade sig kunna uträtta med dessa magiska tecken och sånger, och skola nu se till, hvad fornkällorna kunna lära oss om deras praktiska användning, samt hurudana dessa i Havamal omnämda galdersånger i själfva värket varit beskaffade.

Det är tyvärr ej mycket, vi af källorna få veta om själfva bruket af runor och galdrar.

Visserligen förekommer det ideligen tal om trolldom, men mycket sällan säges det, huru denna utöfvas, eller hvilken metod man i de särskilda fallen använder, och ännu mera sällan lämnas någon beskrifning på detaljerna.

Användningen af runorna ensamt, utan galdrar, är sällsynt. Ett exempel gifves oss i den nyssnämda berättelsen om den isländske skaldens besök i den värmländska bondstugan. Ett annat erbjudes i Fritjofs fader Torsten Vikingssons saga, där kungadottern Oluf bringas att ändra ett en gång fattadt beslut därigenom, att en kafle, ett runsiradt stycke trä, blir i det afgörande ögonblicket kastadt i hennes sköte. Men om själfva inskriften säges intet.

Troligt är emellertid, att trollrunorna endast varit de allmänna runtecknen, framställda i synnerligen förvridna former. I en af sagorna heter det nämligen om en trolldryck:

»Det fanns inne i hornet allsköns runor, ristade och rödfärgade, dem jag ej tyda kunde: Haddingars lands långa ödlor, oskurna ax och många djurs slingringar.» —

Ofta nyttjas runor däremot i förening med galdrar. Äfven härom finnes i Egil Skalle-Grimssons saga en upplysande berättelse.

Då Egil var på ett gästabud tillsammans med konung Erik Blodyx' trollkunniga gemål Gunhild, drack han i botten hvarenda bräddad bägare, som bjöds honom, och han drack ur grannens äfven, samtidigt med att han lät sina skarpa speglosor hagla öfver ställets värd, en man vid namn Bård.

Då gick denne fram till drottningen och sade, att där var en gäst, som skämde ut dem: han drack aldrig så, att han icke sade sig törsta.

Drottningen och Bård blandade då hemligen gift i drycken och läto den sedan föras in. Bård signade bägaren och gaf den åt tärnan, som bar ikring ölet.

Hon bragte Egil den och bad honom dricka.

Han tog emot hornet, men som han misstänkte dess innehåll, tog han fram sin knif och stack sig i handen, hvarpå han ristade runor på hornet och stänkte blod på dem. Så kvad han:

 
»Ristom runor på hornet,
rodne hvar staf i blodet!
mumlom kraftord, medan
munnen vid randen dröjer:
lustigt dricka vi drycken,
däjan, den glada, oss räckte;
veta vi vilja, hur ölet
värkar, som Bård oss signat.
 

Då han kvädit detta, brast hornet sönder, och drycken flöt ned i golfhalmen.

Denna strof, som skalden här improviserar, visar sig alltså vara en värkande galdersång. Dess senare hälft, som han frammumlar öfver de på hornet ristade, blodbestänkta runorna, innehåller en indirekt uppfordran till den misstänkta drycken att röja sin sanna natur; och denna röjes.

I dylika poetiska tilltal till de liflösa tingen, framställda, liksom om dessa voro lefvande väsen, tyckas de gamles galdrar hafva bestått.

Detta blifver nästan med klara ord utsagdt i en annan sagoepisod.

Den store kämpen Ketil Häng hade blifvit utfordrad till holmgång af vikingakonungen Tramar, som af Oden fått den gåfvan, att intet järn bet på honom. Det svärdet, som Ketil nyttjade i tvekampen, bar namnet Dragvandel. Så heter det i sagan:

»Det tillkom den, som var utmanad, att hugga först, och Ketil högg Tramar på skuldran; men han stod lugn för hugget, ty svärdet bet icke på honom. Dock vacklade han åt sidan, enär hugget föll tungt. Därefter högg Ketil honom på den andra skuldran, men ännu bet svärdet icke.

Då kvad Ketil:

 
»Dragvandel, du slöas!
Slappande trolldom,
klinga, dig möter —
du mäktar ej bita!
Icke jag trott,
din ägg skulle stötas
från giftiga skuldror,
om ock Oden gaf giftet.»
 

Och han kvad åter:

 
»Hur är det, Dragvandel?
Hvi är slö du vorden?
Hur än jag hugger,
ej hårdt du biter;
förr du ej skälft
i sköldegny!»
 

Då kvad Framar:

 
»Skälfver nu gubbens
skägg, när svärdet
sviker den karske —
till kamp han det äggar!»
 

Och Ketil återtog:

 
»Ej törs du oss ägga;
kamptröga karlar
månde till stora
hugg mig ej mana.
Bit nu, Dragvandel,
eller du briste!
Lyckan, den goda,
lämnat oss bägge.
Dock skall en tredje
gång den ej svika.»
 

Om en stund fortsatte han:

 
»Ej fara det finnes,
förr'n Dragvandel brister!
Tre gånger det svärdet
sviker oss ej.»
 

»Då vände han svärdet i handen och höll dess andra ägg fram. Kung Framar stod lugn, då svärdet träffade honom tvärs öfver skuldran. Det stannade ej förrän vid höften, så att den ena sidan fläktes helt från kroppen. Då dog kung Framar.»

Här uppfordrar alltså Ketil Häng med klara ord svärdet Dragvandel att bita, och motståndaren säger också uttryckligen om honom, att han äggar svärdet till kamp. Då nu dessa Ketils till värser formade ord värkligen leda till det önskade resultatet, så att vapnet till sist, och det med kraft, biter på den förtrollade motkämpen, så kunna de ej uppfattas annat än som en galdersång.

Det synes därför höjdt öfver allt tvifvel, att galdersångerna oftast och, så att säga, i hvardagslag varit dylika poetiska, af den tillfälliga stämningen inspirerade upprop till de liflösa tingen.

De hafva alltså i allmänhet ej utgjorts af bestämda, en gång för alla gifna trollformler.

Och när någon gång äfven dylika uttalas, visa till och med de sig vara tydligen riktade mot tingen själfva.

Något hänvändande till andar eller besvärjande af sådana förekommer icke.

När den mäktige trollkarlen Svan i Björnfjorden vill beskydda en man mot de fiender, som söka efter honom, går han med honom utanför huset, tager ett getskinn och viftar därmed öfver sitt hufvud, utropande:

»Varde tjocka och skrämsel och under – stora för alla dem, som efter dig leta!»

Härigenom uppkom »en så tät och förmörkande dimma, att förföljarne i förvirringen föllo af hästarne och famlade kring, några i en sumpmark, andra i skogen, där de höllo på att bryta ben och armar»; hvarefter de måste återvända hem med oförrättadt ärende.

Allt ådagalägger således, att man har tänkt sig runor och galdrar riktade icke mot dämoner, utan mot själfva tingens natur. —

Men ej blott mot de liflösa tingen utan äfven mot de döde kunde galdrarne vändas. Med dem kunde dessa kvädas upp ur sina grafvar, ja, någon gång så, att de i sin ordning sjöngo galder för den väckande.

För tvänne galdersånger af detta slag vilja vi redogöra, enär de bäst visa, hvilken underbart hög stämning och hvilket poetiskt djup sådana sånger kunde besitta.

Den ena är den, hvarmed sköldmön Hervar i Hervarsagan på Samsö manar upp ur grafven sin fader Angantyr för att af honom erhålla svärdet Tyrfing, som han har med sig därnere.

Denna sång låter den namnlöse skalden sköldmön kväda i den kända, majestätiska scenen, då ute på ön, efter solens nedgång, eldar låga upp ur högarna, i hvilka hennes fader och hans bröder jämte deras fallne män hvila, sedan de stupat i striden mot Hjalmar den hugfulle och Orvar Odd.

»Hon ser eldarne fladdra, men framåt går hon utan att rädas. Hon trampar flammorna, som vore de rök, till dess hon når bärsärkarnes hög.»

Först ropar hon fadern vid namn, sedan dem alla, till dess den förre omsider öfverväldigas af galdersången och reser sig motvilligt upp ur högen.

I skinande rustning, belyst af lågorna, sjunger sköldmön:

 
»Nu vakne du, Angantyr!
Härvar dig väcker,
enda dottern
af dig och Tova.
Gif mig ur högen
härliga svärdet,
som dvärgarne smidde
åt Svaverlame.
 
 
»Härvard och Rane,
Hjorvard, Angantyr!
Till er under ekarnas
rötter jag ropar,
väpnad med hjälm
och ljungande svärd,
med sköld och rustning
och skinande spjut.
 
 
»Jag menar till mörk
mull I blifvit,
I stridige söner
af starke Arngrim —
om ingen af eder,
Öfuras söner,
med mig vill tala
vid Munarvåg.»
 
 
»Härvard och Rane,
Hjorvard, Angantyr!
Må alle I hafva
en sådan håg,
som om I multnaden
därnere i myrhög,
om ej svärdet I lämnen,
som smiddes af Dvalen.
Kostliga vapen
ej vålnader gömme!»
 

Då hördes Angantyrs stämma ur högen:

 
»Hvi hör jag dig ropa,
Härvar, min dotter?
Du färdas våldsam
mot fara nu!
Yrande är du,
förutan vett
på villande väg —
du väcker de döde!»
 

Till sist öppna sig alla högarne, och »det var, som om de alla stode i ljus låga». Och Angantyr ropar:

 
»Upp dödsporten sprungit!
Högarne öppnas,
rundt om stränderna
stråla lågor.
Hiskligt därute
är allt att se;
kan du – till skeppen
skynda dig, mö!»
 

Men Härvar, som fått sin galdersång att värka, släpper icke taget, förrän svärdet räckes henne ur högen. Hon förklarar:

 
»Så I ej brännen
bål om natten,
att jag för edra
eldar rädes.
Ungmöns hjärta
icke skälfver,
fast spöke hon ser
stånda i dörr.»
 

I detta kväde framställes alltså »högboarne» som manade upp ur sin grafslummer, helt motvilligt, genom själfva galderns makt.

Men det finnes en annan sång, en af pärlorna bland fornsånger, i hvilken skalden skildrar, huru den döda reser sig utan vånda, ja, gärna upp ur sin grift och därtill själf sjunger lyckobringande trollsång för den, som väckt henne.

Denna sång heter Groas galder.

Den behandlar samma ämne, som ligger till grund för en af de vackraste nordiska folkvisorna, den bekanta medeltidsballad, som i det 16:de århundradet påträffats i Danmark och senare i Sverige, allt i flera uppteckningar. Det är balladen om den unge Sveidal, som han kallas i den äldsta danska uppteckningen, eller som han heter i de svenska, Svedendal, Silfverdal.