Kitabı oku: «Återvändningsgränd»

PROLOG

Jerry Hilyard körde upp sin Mercedes Benz på uppfarten utanför sitt hus strax efter klockan ett en måndagseftermiddag och log brett för sig själv. Det fanns inget bättre än att ha sitt eget företag och vara rik nog att åka hem precis när man kände för det.

Jerry såg fram emot att se förvåningen i sin hustrus ansikte när hon fick veta att han skulle ta ut henne på en överraskningslunch. Han hade egentligen föredragit brunch, men han visste att Lauren fortfarande var bakfull från kvällen innan. Hon hade varit ute alldeles för sent, eftersom hon hade valt att gå på sin 20e gymnasieåterförening – vilket han inte kunde förstå sig på. Han tänkte att hon kanske skulle vara mindre grinig nu på eftermiddagen; kanske till och med kunna få i sig en Bloody Mary eller två.

Han log när han tänkte på de goda nyheterna han skulle dela med sig av: deras tvåveckorssemester i Grekland. Bara han och hon, utan barnen. De skulle åka nästa månad.

Jerry gick in genom dörren med portföljen i handen och kände sig uppspelt när han tänkte på deras eftermiddag. Dörren var låst, men det var inte ovanligt. Hon hade alltid haft svårt att lita på folk, även i ett välbärgat område som deras.

När han låste upp dörren och gick in i köket för att hälla upp ett glas vin, reagerade han på att det inte kom något ljud från tv:n i sovrummet. Huset var precis lika tyst som det hade varit på morgonen, innan han hade åkt till jobbet. Kanske var hon fortfarande väldigt bakfull?

Han undrade hur det hade gått på återföreningen. Hon hade inte sagt någonting om det på morgonen. Han hade gått i samma klass som hon, men han avskydde sentimentalt strunt som gymnasieåterföreningar. Det var bara en ursäkt för alla att få jämföra sig med varandra och se vem som hade lyckats bäst. Men när Laurens kompisar hade övertalat henne att gå hade hon verkligen hetsat upp sig över att få återse några av de gamla klasskompisarna. Eller det var intrycket han hade fått i alla fall. Det höga alkoholintaget indikerade kanske att det hade varit en tuff kväll, på alla sätt och vis.

Dessa tankar snurrade i Jerrys huvud när han gick upp för trapporna till övervåningen där deras sovrum låg. Men när han kom fram till dörren stannade han upp.

Det var väldigt tyst.

Visst, det vore egentligen inte så konstigt om Lauren hade tagit sig en tupplur istället för att slå igång Netflix och sträckkolla på vad det nu var för serie som gällde denna vecka. Men det var en annan slags tystnad... som om hon varken rörde på sig eller andades där inne. Det var som om han kunde höra tystnaden – en tystnad han bokstavligen kunde känna.

Det är någonting som inte stämmer, tänkte han.

Det var en skrämmande tanke, men trots rädslan öppnade han dörren. Han var tvungen att ta reda på, var tvungen att försäkra sig om att...

Försäkra sig om vadå?

Först kunde han bara se rött. På lakanen och väggarna... en mörkröd nyans så tjock och mörk att det nästan var svart på vissa ställen.

Ett skrik tryckte sig ut genom lungorna och ut genom munnen. Han visste inte om han skulle springa fram till henne eller ner för trapporna till telefonen.

Slutligen gjorde han varken eller. Hans ben vek sig under tyngden av hans plågsamma skrik och han ramlade ner på golvet, som han började hamra med sina knutna nävar inför den förskräckliga synen han hade framför sig.

KAPITEL ETT

Chloe fokuserade, kisade lite till genom pistolens sikte och sköt.

Rekylen var lätt, vilket även skottet var... Hon upplevde det nästan som fridfullt. Hon andades djupt och sköt igen. Det var enkelt och kändes helt naturligt för henne just nu.

Hon kunde inte se hur hon hade träffat måltavlan i slutet av skjutbanan, men hon visste att hon hade fått till minst två bra skott. På senare tid hade hon fått en bra känsla för det. Det var ett av bevisen på att hon började bli en allt bättre agent. Hon kändes sig mer bekväm med sin pistol; magasinet och avtryckaren kändes som en förlängning av hennes egen hand när hon verkligen var inne i zonen. Förut hade hon bara gått till skjutbanan för att lära sig mer och för att bli en bättre skytt. Men nu njöt hon av det. Hon kände sig fri på något vis, som om det var en slags befrielse, även om hon bara sköt på pappfigurer.

Och hon behövde verkligen den känslan nuförtiden.

Det hade varit stillastående på jobbet ett par veckor nu, så Chloe hade fått lov att nöja sig med att assistera andra agenter med datainsamling och research. Hon hade nästan fått chansen att jobba med en arbetsgrupp som försökte sätta dit ett litet hackerteam, vilket hon hade blivit alldeles till sig över. Det var då hon hade insett hur händelselöst hennes liv hade varit den senaste tiden.

Det var därför hon hade bestämt sig för att besöka skjutbanan. Det var inte nödvändigtvis hennes favorithobby, men hon visste att hon dessutom behövde träningen. Även om hon hade varit en av de bästa i klassen på akademin, var det ännu viktigare nu när hon hade flyttats från den Kriminaltekniska Expertgruppen till Programmet för Gripanden av Våldsamma Gärningsmän. I det här läget var det alltid positivt att bli en bättre, skarpare skytt.

Hon fortsatte skjuta på måltavlan nästan femtio meter bort och plötsligt insåg hon varför folk tyckte så mycket om att vara här. Man var helt själv. Det var bara du, ditt vapen och målet du siktade på. Det var otroligt Zen på ett vis – fokusen och intentionen bakom det. Och sedan hörde man ljudet av skottet som fyllde det tomma luftrummet. Chloe hade alltid varit fascinerad av hur nära man kunde komma sitt vapen. När hon var ordentligt fokuserad var det som att hennes arm och hennes Glock blev ett; som om hon kunde kontrollera vapnet med sin tankekraft. Det fick henne också att inse hur viktigt det var för henne att påminna sig själv om att bara använda vapnet när det var absolut nödvändigt. Eftersom hon började känna sig så van med vapnet kunde det nästan börja kännas för naturligt att trycka på avtryckaren.

När hon var färdig på skjutbanan samlade hon in sina måltavlor och gick igenom dem. Hon hade ett förvånansvärt högt antal prickträffar, men också några missar utefter kanterna.

Hon tog några bilder på måltavlorna och skrev ner lite anteckningar, för att göra bättre ifrån sig nästa gång. Sedan kastade hon måltavlorna och gick iväg från skjutbanan. På vägen ut greps hon av en ny känsla, som hon kunde tänka sig var en stor favorit bland de som spenderade mycket tid på skjutbanan. Det var känslan av alla rekyler som vibrerade i händerna och handlederna. Det skapade en unik känsla hon inte kunde sätta ord på.

Hon gick ut till lobbyn och såg ett bekant ansikte som kom in genom dörren precis när hon skulle gå ut. Det var Kyle Moulton, mannen som var hennes partner, men också mannen hon inte hade sett mycket av de senaste veckorna, eftersom det hade varit så stillastående. Hon greps av en klassisk skolflickepanik när Moulton log varmt mot henne.

“Agent Fine”, sa han, med en nästan sarkastisk ton. De kände varandra tillräckligt väl för att skippa titeln Agent och bara använda förnamnen. Chloe var dessutom övertygad om att det inte bra var hon som kände att den romantiska spänningen mellan dem växte sig allt starkare. Hon hade känt på sig det nästan omedelbart första gången hon hade sett honom, och känslan hade varit den samma för tre månader sedan när de hade löst sitt första fall tillsammans.

“Agent Moulton”, svarade hon.

“Lättar du på trycket eller har du bara inget bättre för dig?” frågade han.

“Både och”, sa hon. “Jag känner mig rastlös på senare tid, om du förstår vad jag menar?”

“Det gör jag. Tycker också att det är trögt att sitta bakom skrivbordet. Men... tja, jag visste inte att du brukade komma till skjutbanan.”

“Försöker bara vässa mina skickligheter.”

“Aha”, sa han och log.

Tystnaden som följde var den typiska tystnaden Chloe började vänja sig vid. Hon hatade att föreställa sig grejer, men hon föreställde sig ändå att han kände precis som hon. Det var uppenbart, med tanke på blickarna de gav varandra och Moulton kunde inte ens se henne i ögonen i mer än tre sekunder – som just nu, i det ögonblicket, där de stod bredvid varandra i dörröppningen till skjutbanan.

“Ok, men alltså”, sa Moulton, “det här kanske låter dumt och det kanske till och med är lite olämpligt av mig att fråga, men jag undrar om du vill äta middag med mig ikväll. Alltså, inte som partners.”

Chloe kunde inte dölja leendet som spreds över hennes läppar. Hon ville säga något lite vasst och sarkastiskt till honom. Kanske en kliché som “Det var väl på tiden”, eller något sådant.

Istället sa hon bara: “Ja, det skulle jag verkligen vilja göra. “

“Ärligt talat, har jag velat bjuda ut dig ett tag nu, men... tja, det var så mycket att stå i. Men under de senaste veckorna har det varit desto lugnare.”

“Jag är glad att du bestämde dig för att fråga mig nu.”

Tystnaden infann sig återigen och den här gången kunde han möta hennes blick ordentligt. För ett ögonblick var hon ganska säker på att han skulle kyssa henne. Men ögonblicket passerade och han nickade mot dörrarna.

“Ok, men då ses vi sen”, sa han. “Ring mig och låt mig veta vilken restaurang du skulle vilja gå till.”

“Det ska jag.”

Hon stod där en stund och tittade på medan han gick ut på skjutbanan. Hon tänkte att det hade varit en lite spänd början på deras relation. Det var precis som på lågstadiet, när man hade hört från någon att det var en kille som ville ha chans på en. Det fick henne att känna sig väldigt ungdomlig och pirrig, så hon skyndade sig ut till bilen.

Klockan närmade sig fem och eftersom hon inte hade några planer bestämde hon sig för att åka raka vägen hem. Det var ingen idé att återvända till det lilla kontorsbåset bara för att se klockan ticka i en kvart eller så. När hon tänkte på hur mycket klockan var, insåg hon att hon inte hade så mycket tid på sig att förbereda sig inför middagen med Moulton. Hon hade ingen aning om vilken tid han brukade äta middag, men antog att det var runt klockan sju – vilket gav henne lite drygt två timmar att hitta restaurang och välja vad hon skulle ha på sig.

Hon skyndade sig till parkeringshuset och klev in i bilen. Återigen kände hon sig alldeles pirrig i kroppen. Tänk om de skulle hamna i hennes bil av någon anledning? Den var ganska skitig, med tanke på att hon inte hade brytt sig om att städa den sedan hon och Steven hade gjort slut. Och när hon tänkte på Steven insåg hon att det var därför det kändes så ovant att gå ut på dejt. Hon hade bara haft en seriös relation före Steven, och sedan hade hon och Steven varit tillsammans i fyra år innan de förlovade sig. Hon var inte alls van vid dejtingscenen och hela grejen kändes lite utdaterad och, om hon skulle vara helt ärlig, lite skrämmande.

Hon gjorde sitt bästa för att lugna ner sig under den femton minuter långa bilfärden hem till lägenheten. Hon hade ingen aning om hur Kyle Moultons historia såg ut eller hur ofta han dejtade. Han kanske var lika rostig som hon var. Men om man skulle döma av hans utseende, hade hon svårt att tänka sig det. Och med tanke på hans utseende hade hon ingen aning om vad han såg i henne.

Han kanske gillar tjejer med en mörk historia som kastar sig in i arbetet, tänkte hon. Killar tycker att det är sexigt nuförtiden, eller hur?

När hon hade kommit fram till sin gata hade nervsystemet lugnat ner sig en hel del. Oron började långsamt övergå till entusiasm. Det hade gått sju månader sedan hon hade gjort slut med Steven. Det var sju månader utan att ens kyssa en man, utan sex, utan...

Nu lugnar vi ner oss här, sa hon till sig själv när hon parkerade bilen i slutet av sitt kvarter.

Hon klev ut ur bilen och började gå mot lägenheten. Hon tänkte på vad hon hade i garderoben som såg bra ut, men inte för bra ut. Hon hade några idéer på vad hon kunde ha på sig, och några idéer på restauranger också, eftersom hon hade varit sugen på japanskt ett tag nu. Lite sushi kunde verkligen vara passande, faktiskt, och -

Hon såg att det satt en man på hennes yttertrappa. Han såg ganska uttråkad ut, eftersom han vilade huvudet i ena handen, och använde den andra för att bläddra igenom mobilen.

Chloe sakta ner lite och sedan stannade hon upp. Hon kände den här mannen väl. Men det var ingen chans att det kunde vara han, ute på yttertrappan framför hennes lägenhetsbyggnad.

Inte en chans.

Hon tog långsamt ett steg framåt. Mannen märkte äntligen att hon var där och tittade upp. Deras blickar möttes och när de gjorde det kände Chloe att hennes hjärta darrade till.

Mannen som satt där var Aiden Fine – hennes far.