Kitabı oku: «Den perfekta hustrun», sayfa 3
KAPITEL FEM
Jessie var så upphetsad att hon ringde Kyle på väg hem från universitetet, även om hon visste att han alltid var upptagen och nästan aldrig svarade. Det var ingen skillnad den här gången, men hon lämnade ett röstmeddelande.
Hej älskling, sade hon efter pipet. Jag ville bara tala om att min första dag för terminen gick otroligt bra. Professorn är lite speciell, men jag tror att det kommer att fungera att jobba med honom och jag hoppas att få börja min praktik snart, kanske redan den här veckan om allt går som det skall. Jag känner mig faktiskt lite omtumlad. Jag hoppas att du har en bra dag också. Jag tänkte laga till oss en lite speciell middag i kväll, nu har vi ju hitta kartongerna med alla kökssaker. Ring och tala om när du tror att du kommer att vara hemma så skall jag förbereda något gott , vi kanske kan öppna en av de där vinflaskorna vi sparat och kanske också börja expandera vår lilla familjeenhet. Ok, vi hörs. Jag älskar dig.
Hon stannade till vid Bristol Farms och kostade på sig att köpa ett par fina havsabborrar som hon planerade att fylla och steka hela. Hon hittade även lite broccoli som såg fin ut och tog dem också. På väg mot kassan såg hon potatishjärtan och tog även några sådana.
Hon funderade på att köpa någon smarrig efterrätt, men visste att Kyle hade jobbat hårt och inte ville ha, dessutom hade de lite italiensk glass i frysen om de skulle vilja ha. När hon betalat hade hon hela menyn klar för sig.
*
Jessie tittade på de orörda mattallrikarna på matbordet, sedan tittade hon på sin telefon för tredje gången på fem minuter. Klockan var nästan kvart över sju och fortfarande inget från Kyle.
Han hade sms:at henne straxt efter att hon lämnat sitt röstmeddelande om middagsplanerna och skrivit att han tyckte det var en utmärkt idé och att han beräknade att vara hemma runt arton trettio. Men nu hade det snart gått ytterligare fyrtiofem minuter och han hade fortfarande inte kommit. Vad värre var, han hade inte kontaktat henne heller.
Hon hade förberett allt så det skulle vara varmt och på bordet vid arton fyrtiofem om han skulle vara lite försenad.
Men han hade inte dykt upp. Hon hade sms:at honom två gånger och lämnat ett röstmeddelande, men han hade inte besvarat något av dem. Nu låg fisken där, nästan kall och stirrade på henne med en osympatisk blick
Slutligen vid nitton tjugoett, ringde han henne. Av oljudet i bakgrunden förstod hon att han var på en bar.
Hej, Jess, skrek han för att överrösta musiken. Ledsen för det sena svaret. Hur är det med dig?
Jag har varit orolig över dig svarade hon och försökte hålla sin frustration borta från rösten.
Åh, svarade han och lät bara lite ångerfull, jag avsåg inte att oroa dig, ledsen, något dök upp i sista stund. Teddy ringde runt arton och sade att han hade några potentiella kunder till mig. Han frågade om jag kunde möta dem på en bar som heter Sharkie´s nere i marinan. Jag tyckte inte att jag kunde säga nej till en sådan möjlighet när jag är den nya killen på kontoret, ja du vet.
Du kunde inte ringa och låta mig veta?
Mitt fel, men allt gick så fort vrålade han, så det slank mellan stolarna. Jag fick inte en chans att smita undan för att ringa dig förrän nu.
Jag har lagat till en stor och extra fin middag till oss i kväll för att fira, minns du det Kyle? Jag öppnade en flaska vin som kostar hundra dollar. Det var tänkt att bli en romantisk kväll.
Jag vet svarade han, jag vet. Men jag kan inte missa det här tillfället. Jag tror att jag kan räkna in båda Teddys vänner som klienter och vi kan fortfarande prova på lite barntillverkning när jag kommer hem.
Jessie suckade djupt för att kunna hålla rösten lugn innan hon svarade. Klockan kommer att vara mycket innan du kommer hem, jag kommer att vara trött och du halvfull, det var inte så jag tänkt mig det.
Lyssna Jessie. Jag är ledsen att jag inte ringde, men vill du att jag bara skall släppa ett sådant här tillfälle? Jag sitter inte bara och dricker drinkar här. Jag gör affärer och försöker att skaffa ett par nya vänner samtidigt. Vad är det för fel i det?
Jag antar att jag just lär mig dina prioriteringar, svarade hon.
Jessica, du vet att du alltid är den som kommer först för mig insisterade Kyle, jag bara försöker hitta en balans i allting. Jag antar att jag gjort bort mig. Jag lovar att komma hem runt nio. Passar det in i ditt schema?
Han hade låtit uppriktig fram till sista meningen som dröp av sarkasm och förbittring. Den känslomässiga väggen som Jessie hade upprättat mellan dem hade långsamt smulats sönder tills hon hörde de orden.
Gör som du vill sade hon bryskt och stängde av samtalet.
Hon stod upp och fick ett glimt av sig själv i matsalsspegeln. Hon hade tagit på sig en blå klänning med satinhalsring och en lång slits ner på höger sida som började vid hennes övre lår. Håret var uppsatt i en nonchalant knut som hon hade hoppats skulle fungera som en del av förförelsen efter middagen. Klackskorna som hon satt på sig ökade hennes längd från hennes vanliga etthundrasjuttioåtta centimeter till väl över etthundraåttiotre.
Plötsligt kändes allt så löjligt. Hon spelade ett sorgligt spel. Men när det kom till kritan var hon bara ännu en patetisk hemmafru som väntade på att hennes man skulle komma hem och ge hennes liv en mening.
Hon tog tallrikarna, gick ut i köket och slängde båda portionerna, fisk och alltihop i soporna. Sedan gick hon och klädde om till en mjukisdräkt. När hon kom ner igen tog hon den öppnade Shiraz-flaskan och fyllde upp sig ett fullt glas, tog sig en klunk och gick in till vardagsrummet.
Hon sjönk ner i soffan, slog på TV:n och började titta på vad som visade sig vara en del av en maratonserie som kallades livet under noll. En reality-serie som handlade om människor som frivilligt bodde i en avlägsen del av Alaska. Hon rättfärdigade det med att det fanns folk som hade det värre än hon och att serien skulle göra att hon mera uppskattade att hon bodde i ett fashionabelt hus i södra Kalifornien, drack dyrt vin och hade en 178-centimeters platt-TV. Någonstans under tredje episoden och efter halva Shirazflaskan somnade hon.
*
Hon väcktes av Kyle som försiktigt skakade hennes skuldra. Hon tittade upp med trötta ögon, hon kunde se att han var halvfull
Vad är klockan? frågade hon mumlande.
Lite över elva.
Skulle du inte komma hem runt nio? frågade hon.
Jag blev uppehållen sade han fåraktigt. Lyssna älskling, jag vet att jag skulle ha ringt dig tidigare, det var idiotiskt att inte göra det, jag är verkligen ledsen.
Ok svarade hon. Hennes mun kändes torr och hon hade huvudvärk.
Han drog ett finger längs med hennes arm.
Jag vill kompensera dig, erbjöd han sig suggestivt.
Inte i natt Kyle svarade hon, ryckte bort hans hand och reste sig upp. Jag känner inte för det. Inte ens lite grann. Kanske du nästa gång kan försöka att inte få mig att känna mig som jag vore bortkastad tid. Jag skall gå och lägga mig.
Hon gick uppför trappan och motstod frestelsen att titta på honom för att se hans reaktion. Bara gick utan ett ord till. Kyle sade inget och hon gick direkt till sängen och lade sig utan att ens släcka lyset. Trots muntorrheten och huvudvärken somnade hon inom en minut.
*
Jessie kände en stickig gren skrapa mot hennes kind när hon sprang genom den mörka skogen. Det var vinter och hon visste att även hennes bara fötter, hennes fotsteg som klampade på de torra löven som låg över snön var så högljudda att han antagligen skulle höra henne, men hon hade inget val. Hennes enda chans var att röra på sig och hoppas att han inte skulle hitta henne, men hon kände inte till skogen lika väl som han gjorde. Hon sprang blint och hade helt tappat orienteringen. Hon tittade efter något hon kunde känna igen för att veta var hon var. Hennes ben var för korta, hon förstod att han var på väg att hinna i fatt.
Hon kunde höra hans tunga fotsteg och hans ännu tyngre andhämtning och det fanns ingenstans där hon kunde gömma sig.
KAPITEL SEX
Jessie satt upprätt i sängen, hon vaknade av sitt eget skrik. Det tog en stund för henne att orientera sig och inse att hon var i sin egen säng i Beach Port, fortfarande iklädd de kläder hon haft på sig när hon onykter lagt sig kvällen innan. Hon badade i svett, hennes andhämtning var kort och ytlig och hon tyckte hon kude höra blodet rusa genom ådrorna.
Hon lyfte sin hand upp till sin vänstra kind, ärret från grenen fanns fortfarande där men det hade bleknat så det gick nästan att helt dölja det med smink, till skillnad från det längre som sträckte sig utmed hennes högra nyckelben, men hon kunde fortfarande känna var det stod ut från resten av huden. Hon kunde nästan känna de skarpa stygnen fortfarande.
Hon tittade åt vänster och såg att sängen var tom. Hon kunde se att Kyle hade sovit där på grund av avtrycket på hans kudde och det oordnade lakanet, men hon kunde inte se honom någonstans. Hon lyssnade efter ljudet från duschen men huset var tyst. När hon tittade på väckarklockan såg hon att klockan var sju och fyrtiofem. Han hade redan åkt till jobbet.
Hon släpade sig ur sängen och försökte ignorera den bankande huvudvärken när hon hasade sig till badrummet. Efter en femton minuters dusch, hälften av tiden tillbringade hon med att bara sitta på de kalla golvplattorna, kände hon sig redo att klä sig och gå ner. I köket såg hon en lapp stödd på frukostbordet. Hon läste ”Beklagar gårdagskvällen återigen. Skulle älska ett nytt försök när du känner dig mogen. Jag älskar dig.
Jessie lade meddelandet åt sidan, gjorde i ordning sig en kopp kaffe och en tallrik gröt, det enda hon kände att hon kunde få i sig nu. Hon lyckades få i sig hälften av gröten och slängde resten. Därefter gick hon till det det främre vardagsrummet där ett dussintal ouppackade flyttlådor väntade på henne.
Hon satte sig I fästmanssoffan, ställde kaffekoppen i hörnet av bordet och drog en av lådorna mot sig. När hon frånvarande gick igenom lådan, kryssade hon av saker när hon hittade dem, hennes tankar gick till NRD-uppsatsen.
Hade det inte varit för deras gräl, skulle Jessie nästan säkert ha berättat för Kyle inte bara om hennes förestående praktik på anläggningen utan också om efterdyningarna av hennes ursprungliga avhandling, inklusive förhöret med henne. Det skulle ha varit en kränkning mot hennes NRD och beslutet kring det, men hon hade önskat att han skulle veta.
Han kände självklart till de breda dragen, eftersom hon hade diskuterat projektet med honom när hon utförde det. Men panelen hade avkrävt henne tystnad om det, även vad det gällde inför sin man.
Det hade känts konstigt att dölja en så stor del av sitt liv för sin partner. Men hon var säker på att det var nödvändigt och förutom annat än några allmänna frågor om hur det hela hade gått, pressade han henne inte riktigt på ämnet. Några vaga svar lämnade honom nöjd, vilket hade varit en lättnad vid den tidpunkten.
Men gårdagen, med sin entusiasm för vad hon skulle göra - att besöka ett mentalsjukhus för mördare – hade gjort att hon varit beredd att äntligen berätta för honom, trots förbudet och dess konsekvenser. Om deras gräl hade haft ett positivt resultat var det att det hindrade henne från att berätta för honom vilket hade satt bådas deras framtid i fara.
Men vilken typ av framtid är det om jag inte kan dela mina hemligheter med min egen man och om han glömmer att behålla dem för sig själv?
En liten krusning av melankoli kom över henne vid tanken. Hon försökte pressa bort den ur huvudet men kunde inte riktigt sopa bort den.
Hon ryckte till när dörrklockan ringde. Hon tittade på sin klocka och insåg att hon suttit på samma plats, förlorad i sin dysterhet med händerna vilade på en oöppnad låda under de senaste tio minuterna.
Hon reste sig och gick mot dörren samtidigt som hon försökte skaka av sig dysterheten för varje steg. När hon öppnade dörren, stod Kimberly från tvärs över gatan framför henne med ett muntert leende i ansiktet. Jessie försökte matcha det.
Hej granne, sade Kimberly entusiastiskt. Hur går det med uppackningen?
Sakta erkände Jessie, men tack för att du frågar, hur är det med dig?
Jag mår fint. Jag har faktiskt några kvinnor från grannskapet hos mig just nu för förmiddagskaffe och undrade om du ville ha också.
Absolut svarade Jessie, glad att få en ursäkt att komma bort från huset några minuter.
Hon tog nycklarna, låste och följde med Kimberly tvärs över gatan. När de kom in vändes fyra huvuden mot dem. Inget ansikte verkade bekant för henne. Kimberly presenterade alla för henne och tog henne sedan med till kaffemaskinen.
De förväntar sig inte att du skall komma ihåg deras namn viskade hon samtidigt som hon hällde upp kaffe åt dem. Så känn ingen press, de har alla varit i din situation.
Det var skönt erkände Jessie. Jag har haft så mycket snurrande runt i huvudet de senaste dagarna att jag knappt kommer ihåg mitt eget namn.
Det förstår jag sade Kimberly. Men jag skall varna dig, jag berättade om den här FBI-profileringssaken så du får kanske ett par frågor om det.
Åh, jag jobbar inte för FBI, jag har inte ens tagit min examen ännu.
Tro mig—det gör inget. De tror allihop att du är en verklighetens Clarice Starling. Mina över/underreferenser för seriemördare är tre.
Kimberly hade underskattat dem.
Sitter du I samma rum som de här karlarna frågade en av kvinnorna som hette Caroline och hade hår som var så långt att det nådde ner till ryggslutet.
Det beror på institutionens regler svarade Jessie, men jag har aldrig intervjuat någon utan att en mer erfaren profilerare eller undersökningsledare också varit närvarande.
Är seriemördare så smarta som de verkar vara i filmer, frågade en lite muslik kvinna som hette Josette tveksamt.
Jag har inte intervjuat tillräckligt många för att kunna säga något definitivt, svarade Jessie, men baserat på litteraturen och min personliga erfarenhet skulle jag svara nej. De flesta av dessa män—de flesta är män—är inte smartare än du och jag. Några klarar sig en längre tid på grund av dåligt utförda utredningar, andra för att de väljer offer som ingen bryr sig särskilt mycket om—prostituerade och hemlösa. Det tar ofta lång tid innan dessa människor saknas och ibland har de bara tur. När jag tagit min examen blir mitt jobb att ändra på deras tur.
Kvinnorna fortsatte artigt att ställa frågor, som det verkade totalt ointresserade av det faktum att hon inte tagit sin examen, ännu mindre att hon formellt inte tagit hand om ett profileringsfall.
Så du har egentligen aldrig löst ett fall frågade en särskilt nyfiken kvinna som hette Joanne.
Inte än, tekniskt sett är jag bara en student. De professionella hanterar de aktuella fallen.. På tal om professionella, vad gör ni själva frågade hon och hoppades att förflytta intresset från henne själv.
Jag jobbade med marknadsföring tidigare sade Joanne. Men det var innan Troy föddes. Han håller mig rätt upptagen hela dagarna numera. Han är ett heltidsjobb i sig själv.
Jag kan tänka mig det. Är han någonstans och sover nu eller? frågade Jessie och tittade sig omkring
Troligen sover han sade Joanne och sneglade på klockan, men han skall upp snart för mellanmål, han är på dagis.
Åh sade Jessie innan hon ställde sin nästa fråga så försiktigt som möjligt, Jag trodde att de flesta barn på dagis hade arbetande mammor.
Jo svarade Joanne, uppenbarligen inte förolämpad, men de har det så bra att jag inte kunde låta bli att skriva in honom. Han går inte varje dag. Men onsdagar är en utmaning, så jag brukar ta honom dit då. De här mittvecksdagarna är jobbiga, eller hur?
Innan Jessie hann svara, öppnades dörren från garaget och en bastant man, någonstans runt trettio och med tjockt orubbligt rött hår kom in i rummet.
Morgan! Utbrast Kimberly glatt. Vad gör du hemma?
Jag glömde min rapport svarade han. Min presentation är om tjugo minuter så jag måste tillbaka fort.
Morgan, tydligen Kimberlys man, såg inte alls förvånad ut över att se ett halvt dussin kvinnor i sitt vardagsrum. Han tittade på dem och gjorde en generell hälsning till gruppen. Joanne lutade sig mot Jessie.
Han är något slags ingenjör, sa hon tyst, som om det var en sorts hemlighet.
För vem? En av försvarsentreprenörerna frågade Jessie.
Nej, för något slags företag som servar fastighetsföretag.
Jessie förstod inte varför det förtjänade en sådan diskretion men beslutade att inte fråga. Ögonblicket senare rusade Morgan tillbaka in i vardagsrummet med en tjock pappersbunt i handen.
Trevligt att träffa er, damer, sade han. Tyvärr kan jag inte stanna. Kim, kom ihåg att jag har den där grejen på klubben ikväll så jag kommer tillbaka sent.
Okej, älskling, svarade hans fru och sprang efter honom för att få en kyss innan han rusade ut genom dörren.
När han åkt återvände hon till vardagsrummet, fortfarande förvånad av hans oväntade hemkomst.
Jag svär att han kommer och går, så man kunde tro att han var en kriminalprofilerare eller något likande.
Kommentaren fick gruppen att börja fnittra. Jessie log, utan att vara säker på vad det var som var så roligt.
*
En timma senare var hon tillbaka i sitt eget vardagsrum och försökte samla energi för att öppna flyttkartongen framför henne. När hon försiktigt skar genom tejpen funderade hon på kaffetillställningen. Det var något konstigt med den, men hon kunde inte sätta fingret på vad.
Kimberly var jätterar. Jessie gillade henne verkligen och uppskattade speciellt hennes försök att hjälpa sin nya granne känna sig hemmastadd och de andra kvinnorna var alla trevliga och personliga även om de var lite intetsägande, men det var något ... mystiskt kring deras interaktioner, som om de alla delade en hemlighet som Jessie inte var delaktig i.
En del av henne tyckte att hon var paranoid när hon misstänkte något sådant. Det skulle inte vara första gången hon drog felaktiga slutsatser. Men ändå, alla hennes instruktörer i det rättspsykologiska programmet på USC hade berömt henne för hennes intuitiva känsla. De tycktes inte tro att hon var paranoid, mer misstänksamt nyfiken, som en professor hade beskrivit henne. Det hade låtit som ett komplimang då.
Hon öppnade lådan och drog fram det första föremålet, ett inramat foto från deras bröllop. Hon stirrade på det ett ögonblick och tittade på de glada uttrycken i hennes och Kyles ansikten. På vardera sidan av dem var familjemedlemmar, alla de strålade också.
När hennes blick gled över gruppen på fotot, kände hon plötsligt melankolin från tidigare komma tillbaka och ta ett oroligt grepp om hennes bröst. Hon påminde sig själv att ta djupa, långa andetag, men det lugnade henne inte alls.
Hon var inte säker på exakt vad som frambringade känslan - minnen, den nya miljön, grälet med Kyle, eller en kombination av allt? Vad det än var kände hon igen ett grundläggande faktum. Hon kunde inte kontrollera detta på egen hand längre. Hon behövde prata med någon och trots känslan av akut misslyckande som började överväldiga henne när hon sträckte sig efter telefonen ringde hon numret som hon hade hoppats att hon aldrig skulle behöva ringa igen.
KAPITEL SJU
Hon gjorde upp om ett möte med sin gamla terapeut, doktor. Janice Lemmon, och bara att veta att det skulle kräva ett besök tillbaka till hennes gamla favoritplatser gjorde henne lugn. Paniken hade börjat ge vika nästan omedelbart efter att hon planerat sessionen.
När Kyle kom hem den kvällen—till och med tidigt—beställde de hemkörd mat och tittade på en uppenbart dålig, men ändå ganska rolig film, Trettonde våningen.. Ingen av dem bad den andra om ursäkt, men de verkade ha hittat tillbaka till sin komfortzon. Efter filmen gick de inte ens upp för att ha sex, i stället älskade de i soffan. Det påminde Jessie om deras dagar som nygifta.
Innan han åkte till jobbet den här morgonen hade han till och med gjort henne frukost. Det smakade hemskt, svartbränt rostbröd, rinniga ägg och halvstekt bacon, men hon uppskattade försöket. Hon kände sig lite ångerfull över att hon inte berättat om sina planer för dagen, men å andra sidan hade han inte frågat så hon hade i vart fall inte ljugit.
Det var inte förrän hon befann sig på motorvägen och kunde se Los Angels centrala skyskrapor som Jessie verkligen kände den gnagande gropen av nervositet i magtrakten. Hon hade åkt från Orange County vid lunchtiden och resan tog mindre är en timma, hon kom in i staden tidigt så att hon kunde gå runt lite. Hon parkerade i området nära doktor Lemmons mottagning mittemot Original Pantry på hörnet av Figueroa och West 9.
Sedan fick hon idén att ringa sin gamla vän från studietiden och tidigare rumskamrat från USC, Lacey Cartwright, som bodde och arbetade i området, för att höra om hon hade tid att träffas. Hon lämnade ett meddelande i hennes röstbrevlåda. När hon började gå nerför Figueroa i riktning mot Bonaventure Hotel, sms:ade Lacey henne för att säga att hon var för upptagen den dagen men att de kunde träffas nästa gång Jessie var i stan.
Vem vet när det blir?
Hon släppte sin besvikelse och fokuserade på staden omkring sig, tog in de livliga sevärdheterna och ljuden som var så annorlunda än hennes nya livsmiljö. När hon kom till 5:te gatan gick hon åt höger och fortsatte sakta framåt.
Det här påminde henne om de dagar, för inte så länge sedan, när hon gjorde exakta det samma flera gånger i veckan. Om hon kämpade med en fallstudie, hade hon ofta gjort så, bara gått ut och promenerat längs gatorna och använt trafiken som vitt brus när hon bearbetade fallet i huvudet tills hon hittade ett sätt att närma sig det. Hennes arbete blev nästan alltid bäst om hon hade haft tid att vandra runt i centrum och improviserat runt det lite.
Hon gick igenom det kommande samtalet med doktor Lemmon i huvudet och gick mentalt tillbaka till gårdagens kaffestund hemma hos Kimberly. Hon kunde fortfarande inte fastställa karaktären på den mystiska hemligheten hon tyckte sig sett hos kvinnorna som hon träffade där. Men en sak framträdde så här i efterhand - hur desperata de alla hade varit att få höra om detaljerna i hennes profilstudier.
Hon kunde inte komma på om det berodde på att yrket hon gick in verkade så ovanligt eller helt enkelt att det var ett yrke. När hon tänkte på det insåg hon att ingen av kvinnorna arbetade.
Några hade gjort det. Joanne hade jobbat inom marknadsföring. Kimberly hade sagt att hon tidigare, när de bott i Sherman Oaks arbetat som mäklare. Josette hade drivit ett litet galleri i Silverlake, men nu var de alla hemmafruar. Och medan de verkade nöjda med sina nya liv, verkade de också hungriga efter detaljer från yrkesvärlden, girigt, nästan oskyldigt slukande något som fängslade.
Jessie stannade och insåg att hon på något sätt hade kommit till Biltmore Hotel. Hon hade varit här många gånger tidigare. Det var känt för att bland annat ha varit värd för några tidiga Oscarsutdeningar på 1930-talet. Hon hade också en gång fått höra att det var där Robert Kennedy mördades av Sirhan Sirhan 1968.
Innan hon bestämt sig för att skriva sin uppsats om NRD, hade hon lekt med tanken att profilera Sirhan. Så hon hade dykt upp oanmäld där en dag och frågat dörrvakten om de gav guidade turer på hotellet som inkluderade platsen för skjutningen. Han blev förvirrad.
Det tog några förvirrade minuter innan han förstod vad hon menade och ytterligare några till för att artigt förklara att mordet hade inte skett där, men vid det nu rivna Ambassador Hotel.
Han försökte mildra slaget och berättade för henne att JFK hade fått den demokratiska nomineringen till president på Biltmore 1960. Men hon kände sig för bortgjord för att stanna kvar och höra den historien.
Trots skammen gav händelsen henne en värdefull lektion som hon behållit sedan dess: Gör inga antaganden, särskilt inte i ett arbete där fel antagande kan få dig dödad. Nästa dag bytte hon avhandlingens ämne och beslutade att göra sin efterforskning grundligare innan hon besökte en plats.
Trots detta misslyckande kom Jessie ofta tillbaka, eftersom hon älskade den gammaldags glamouren på platsen. Den här gången kom hon genast in i sin komfortzon när hon slingrade sig genom hallarna och balsalarna under tjugo minuter.
När hon passerade genom lobbyn på väg ut märkte hon en ung man i kostym som stod nonchalant intill piccolons plats och granskade en tidning. Det som fångade hennes uppmärksamhet var hur svett han var. Med luftkonditioneringen som fanns i hela hotellet förstod hon inte hur det kunde var fysiskt möjligt och ändå, med några sekunders mellanrum, torkade han bort svettpärlorna som konstant bildades på pannan.
Varför står en kille så avslappnat och läser en tidning medan han samtidigt svettas så?
Jessie rörde sig lite närmare och tog fram sin telefon. Hon låtsades läsa ett meddelande men satte den i kameraläge och lutade den så att hon kunde titta på killen utan att egentligen titta mot honom. Då och då tog hon ett foto.
Han verkade egentligen inte läsa tidningen utan snarare använda den som rekvisita medan han ibland tittade upp i riktningen mot väskorna som placerades på bagagevagnen. När en av piccolorna började skjuta vagnen i riktning mot hissen, satte mannen i kostymen tidningen under armen och slöt upp bakom honom.
Piccolon körde in vagnen in i hissen och den kostymklädda mannen följde efter och ställde sig på andra sidan vagnen. Precis när dörrarna stängdes såg Jessie att den kostymklädda mannen tog en portfölj från sidan av vagnen utan att piccolon observerade det.
Hon såg hur hissen sakta tog sig uppåt i byggnaden och stannade på åttonde våningen. Efter cirka tio sekunder vände den neråt igen. När den gjorde det gick hon bort till säkerhetsvakten som stod nära entrén. Vakten, en man runt fyrtio med ett älskvärd utseende log mot henne.
Jag tro att ni har en tjuv som opererar på hotellet sade Jessie utan vidare inledning för att han skulle förstå situationen snabbt.
Varför det? frågade han med lite rynkad panna.
Jag såg den här killen, sade hon och höll upp telefonens foto, ta en portfölj från en bagagevagn i hissen. Det är möjligt att det var hans, men han smög med det och han svettades som någon som var nervös över något.
Ok, Sherlock, sade vakten skeptiskt. Om vi antar att du har rätt hur skall jag hitta honom? Såg du vilken våning hissen stannade på?
Åtta. Men om jag har rätt, spelar det ingen roll. Om han är hotellgäst antar jag det är hans våningsnummer och att det är där han bor.
Om han inte är gäst då, frågade vakten.
Om han inte är gäst tror jag att han kommer ner i den hiss som kommer till lobbyn just nu.
Just som hon sade det öppnades hissdörrarna och den svettiga kostymklädda mannen klev ut med tidningen i ena handen och portföljen i den andra.
Jag antar att han kommer att gömma den där någonstans och sedan börja om igen sade Jessie.
Vänta här sade vakten och sedan i sin radio, jag behöver hjälp i lobbyn snarast.
Han närmade sig den kostymklädda mannen, som såg honom ur ögonvrån och ökade takten. Så gjorde också vakten. Den kostymklädde började springa och tog sig ut genom dörren, men kolliderade där med en annan vakt som var på väg in. Båda ramlade till marken.
Jessies vakt tog tag i honom och höll fast kostymmannen, ställde honom upp och låste hans ena arm bakom hans rygg och tryckte sedan upp honom mot hotellets vägg.
Har ni något emot att jag kontrollerar er väska? frågade han barskt.
Jessie ville se hur det hela utlöpte men såg, efter en snabb titt på sin klocka, att hennes tid hos doktor Lemmon var om fem minuter. Hon blev tvungen att ta en taxi för att hinna i tid. Hon skulle inte ens ha tid att säga till vakten, dessutom var hon rädd att han skulle be henne stanna för att ge polisen sin berättelse och det hade hon inte tid med.
Hon klarade det knappast och hade just andfådd satt sig ner i väntrummet när doktor Lemmon öppnade dörren för att välkomna henne in.
Sprang du hit från Westport Beach frågade doktorn med ett skratt.
Ja, på sätt och vis faktiskt.
Tja, kom in och sätt dig lite bekvämare sade doktor Lemmon och stängde dörren bakom henne. Hon hällde upp två glas vatten från en kanna fylld med citron- och gurkskivor. Hon hade fortfarande samma fruktansvärda permanent som Jessie kom ihåg, med snäva små blonda slingor som studsade när de rörde hennes axlar. Hon bar tjocka glasögon som gjorde att hennes skarpa, uggleliknande ögon verkade mindre. Hon var en liten kvinna, knappt över etthundrafemtiotre centimeter. Hon var senig, förmodligen ett resultat av den yoga hon berättat för Jessie att hon utförde tre gånger i veckan. För en kvinna i mitten av sextio såg hon bra ut.
Jessie satte sig i den bekväma fåtöljen som hon alltid satt i vid dessa sessioner och kom omedelbart tillbaka i den gamla känslan som hon var van vid. Hon hade inte varit här på ett tag, väl över ett år, och hade hoppats att hålla det så. Men det var en tröstplats, där hon kämpade med och ibland lyckades få fred med sitt förflutna.
Dr. Lemmon räckte henne vattnet, satte sig mittemot henne, tog upp ett anteckningsblock och en penna och lade dem på sitt knä. Det var hennes tecken på att sessionen formellt hade börjat.
Vad skall vi prata om i dag Jessie frågade hon varmt.
Bra nyheter först antar jag. Jag skall göra min praktik på DSH-Metro, NRD-enheten.
Åh wow. Det är imponerande. Vem är din handledare?
Warren Hosta på UC-Irvine svarade Jessie. Känner du till honom?
Vi har interagerat sade läkaren kryptiskt. Jag tror att du är i goda händer. Han är lite kantig men han kan sina saker, det är det som är det viktiga för dig.
Jag är glad att höra det eftersom jag inte hade mycket val konstaterade Jessie. Han var den enda som panelen godkände i området.
Jag antar att för att få vad du vill måste du följa deras linje. Det här är vad du ville eller hur? Det är det svarade Jessie.
