Kitabı oku: «Grannens Lögn», sayfa 2
“Jag skulle behöva byta några ord med dig, är du snäll.”
Chloe gick fram till instruktören och såg att han också vinkade till sig en annan agent.
“Agent Fine, jag ser här att du är ett nytt tillskott till GVG, tillsatt via rekommendation från Direktör Johnson.”
“Det stämmer.”
“Trevligt att ha dig här. Nu skulle jag vilja introducera dig för din nya partner, Agent Nikki Rhodes.”
Han pekade mot den andra agenten, som visade sig vara den otrevliga kvinnan från tidigare. Nikki Rhodes log mot Chloe på ett sätt som signalerade att hon visste att hon var vacker. Och Chloe kunde bara hålla med. Lång, perfekt solbränd, glittrande blå ögon och irriterande spikrakt blont hår.
“Trevligt att träffas”, sa Rhodes.
“Detsamma”, sa Chloe.
“Så, gå och luncha tillsammans”, sa instruktören. “Jag har förstått att ni ska påbörja ert första fall redan imorgon bitti. Ni utexaminerades båda med toppbetyg, bäst i respektive klass, så jag har höga förväntningar på er.”
Rhodes log mot henne och Chloe kunde känna hur konstlat det var. Hon hatade att döma ut en människa så snabbt, men hennes magkänsla brukade aldrig ha fel när det gällde sådant. Instruktören hade vänt sig till resten av gruppen och lämnade de två kvinnorna ifred. När Rhodes märkte att instruktören inte längre såg på dem, vände hon sig om och gick utan att säga någonting alls.
Chloe höll sig för sig själv för stunden och försökte samla sig. Hon hade vaknat upp samma morgon ivrig att påbörja sin karriär som medlem av den Kriminaltekniska Expertgruppen. Hennes framtid hade varit utstakad. Och nu hade hon blivit placerad i ett nytt departement hon inte alls var bekant med, och tilldelad en partner som trodde hon var bättre än alla andra.
“Hon verkar inte direkt vara så förtjust i folk, eller hur?” var det någon som sa bakom henne.
Hon vände sig om och såg mannen som hade gått bredvid henne fram till podiet - den snygga som hade frågat om hon var lite våldsam.
“Nej, det verkar hon inte.”
“Då kan du tänka dig hur det var att läsa de flesta kurserna med henne på akademin”, sa han. “Det var deppigt. På tal om det... jag kommer inte ihåg att jag någonsin såg dig i några av mina kurser eller moduler.”
“Jo... jag är väl ny, kan man säga. Jag blev placerad i det här departementet imorse.”
Han såg lite chockad ut. “Oj, ok. Jaha, välkommen till GVG i så fall. Jag heter Kyle Moulton och om din nya partner inte vill äta lunch med dig, så gör jag gärna det istället.”
“Javisst”, sa Chloe. “Det går i linje med resten av min dag.”
“Hur menar du?”
“Inget annat har gått som planerat, heller.”
Moulton bara nickade när de gick ut från auditoriet. Även om Moulton var en främling (en väldigt snygg sådan), så tyckte hon att det var trevligt att han gick bredvid henne på vägen till den uppdukade lunchen, som väntade någon annanstans i byggnaden. Hon var rädd att hon skulle ifrågasätta alla sina beslut om hon var tvungen att ta sig an denna oplanerade framtid helt på egen hand.
“Planer är överskattade hur som helst”, sa Moulton.
“Jag tycker inte det. Planer ger struktur. Planer innebär förutsägbarhet.”
“Jag tror inte att förutsägbarhet var en av punkterna i våra arbetsbeskrivningar”, skojade Moulton.
Chloe log och nickade, men hon hade aldrig sett det på det sättet. Ärligt talat skrämde det henne lite. Vilket var konstigt, egentligen. Hennes liv hade alltid varit en oförutsägbar hög med total skit, så varför skulle det vara annorlunda med hennes karriär?
Som tur var hade hon lärt sig att ta det som det kommer. Och om snorkiga idioter som Nikke Rhodes dök upp längs vägen, kunde de antingen anpassa sig eller dra åt helvete.
KAPITEL TRE
Följande morgon, åkte Chloe på en otrevlig väckning, som satte tonen för den kommande karriären. Hennes mobil ringde redan klockan 05:45, och det var från en av FBI:s Biträdande Direktörer, som jobbade direkt under Direktör Johnsons. Hon han knappt rassla ur sig ett nyvaket “Hallå?” förrän mannen på andra sidan linjen började prata.
“Det här är Biträdande Direktör Garcia. Är detta Agent Chloe Fine?”
“Det är det.” Hon satte sig upp i sängen och hennes hjärta bultade av adrenalinet som redan rusade genom hennes kropp, och skakade av den sista sömnigheten.
“Du ska träffa Agent Rhodes i Bethesda klockan sju. Ni kommer att arbeta med vad som ser ut att vara ett ganska enkelt gängvåldsfall, förmodligen från MS-13. Om du har några frågor bör du kontakta mig direkt, på detta nummer. Agent Rhodes kommer få exakt samma information. När vi har avslutat samtalet kommer du att få adressen via textmeddelande till din mobil. Har du några frågor, Agent Fine?”
Chloe var säker på att hon hade frågor, men det var inget hon kunde sätta ord på nu, gryningen innan hennes första riktiga uppdrag.
“Nej.”
“Bra. Var försiktig och smart där ute, Agent Fine.”
Och det var det. Så fick hon sitt första uppdrag. Hon förstod att de kommande fallen förmodligen inte skulle levereras på det här sättet; inte enligt gårdagens orientering. Men ändå, det var ett ganska effektivt sätt att få igång henne första dagen på hennes nya arbetsplats.
Hon hade redan lagt fram kläderna och duschat kvällen innan, för att förbereda sig väl och se till att hon skulle komma i tid till sitt första uppdrag. Hon tog på sig kläderna, fixade en bagel med Philadelphia-ost och fyllde en termos med kaffe, som hon hade programmerat till klockan 05.00 redan kvällen innan. Under tiden fick hon ett textmeddelande från Direktör Garcia, med adressen i Bethesda. När Chloe kom fram till sin bil hade det bara gått en kvart sedan hon tog emot samtalet.
Hon hade varit i Bethesda, Maryland, flera gånger så hon visste att det gick snabbt att köra dit - lite under en timme, speciellt när det var så här tidigt på dagen och hon slapp den tunga morgontrafiken. När hon hade kommit ut från Washingtons gator och ut på motorvägen, skrev hon in adressen i sin GPS och såg att det skulle ta henne tjugotvå minuter att köra dit.
Hon ville ringa Danielle. Hon kunde känna att det här skulle bli en minnesvärd och meningsfull dag och hon ville dela det med någon som stod henne nära. Men hon visste att Danielle fortfarande låg och sov - dessutom skulle hon säkert inte förstå hur spännande det här var för Chloe. Och det var helt ok. De hade olika intressen och passioner, och ingen av dem var speciellt bra på att simulera entusiasm.
Hon kom fram till adressen två minuter innan GPS-tiden. Det var en sliten lägenhetsbyggnad med bara en våning, den typen som brukade få besök av polisen minst ett dussin gånger per helg, på grund av våldsbrott, droger, sexuella övergrepp och allting annat man kunde tänka sig.
Hon hade förväntat sig att vara först på plats, så hon kände sig lite nedslagen när hon såg att Rhodes redan var där, speciellt eftersom hon redan var på väg till lägenhetens ytterdörr.
Irriterad, parkerade hon bilen på gatan och skyndade sig upp på trottoaren. Hon kom fram precis när Rhodes öppnade ytterdörren, för att gå in till brottsplatsen.
“God morgon”, sa Rhodes, utan att mena det.
“God morgon. Flög du hit eller?”
Rhodes ryckte nonchalant på axlarna. “Det tar mig inte lång tid att göra mig redo på mornarna. Det är ok, Agent Fine. Det här är inte en tävling.”
När de gick in, såg de en man som stod i mitten av ett rörigt vardagsrum. Han vände sig mot dem och hans blick vilade lite på Agent Rhodes. Hon hade på sig ett par enkla svarta byxor och en konservativ svart topp. Hon hade plattat sitt hår och även om hon påstod att hon behövde väldigt lite tid för att göra sig i ordning på morgonen, var det uppenbart att hon hade sminkat sig lite.
“Kommer ni från FBI?” frågade mannen.
“Ja”, sa Chloe snabbt, som om hon ville påpeka att det stod två agenter där. Inte bara den snygga, långa, blonda.
“Agenter Rhodes och Fine”, sa Rhodes. “Och du är?”
“Detektiv Ralph Palace, från Marylands mordrotel. Jag tar bara lite anteckningar, jag har förstått att ni har tagit över fallet nu.”
“Kan du ge oss ett snabbt intro?” frågade Chloe.
“Det är ganska enkelt. Gängrelaterat mord. MS-13 är väldig aktiva i området, så allting pekar på det. Makens, makans och den trettonåriga sonens kroppar avlägsnades igår eftermiddag, ungefär sju timmar efter att vi mottog anmälan. Vapenskott har rapporterats och här ser det ut så här.” Han viftade med armarna runt om i rummet och syftade på röran i lägenheten. “Vi märkte ganska snabbt att pappan tidigare haft anknytning till ett konkurrerande gäng, Binzos.”
“Om MS-13 är involverade, varför tar inte ICE hand om det här?” frågade Chloe.
“För att vi inte kan bevisa det ännu”, sa Palace. “När det gäller immigrationsrelaterat gängvåld, måste vi vara ganska säkra på saken. Annars kan vi åka på stämningar och bli anklagade för orättvis behandling av etniska grupper.” Han skakade på huvudet och suckade. “Så, om ni skulle kunna hitta tillräckliga bevis vore det toppen.”
Han gick mot ytterdörren och tog upp ett visitkort från plånboken. Det var ingen överraskning att han gav det direkt till Rhodes. “Ring mig om ni behöver något.”
Rhodes brydde sig inte om att svara när hon stoppade visitkortet i fickan. Chloe antog att hon hade varit den typen av tjej på högstadiet och gymnasiet som var van vid att killar ständigt glodde på henne. Det här mötet med Palace hade säkerligen bara varit ett av många tillfällen.
Chloe gick runt i lägenheten och såg sig omkring. Soffbordet framför soffan hade blivit omkullkastat. Någonting - kanske en läskedryck i mörk färg - hade spillts från bordet i samband med uppståndelsen. Den mörka vätskan hade blandats med vad som uppenbarligen var torkat blod, på den ljusa, lurviga heltäckningsmattan som löpte hela vägen fram till köket. Blodet hade också stänkt på väggarna. Det fanns också lite blod på linoleumgolvet i köket.
“Hur ska vi dela upp det här?” frågade Rhodes.
“Jag vet inte. Om det var skottlossning är det stor chans att en kula fastnade i väggen eller golvet. Och med tanke på hur rörigt det är här inne, var det inte fråga om en vanlig vapenstrid. Det uppstod en kamp. Och det pekar på att det också finns avtryck här inne.”
Rhodes nickade. “Vi behöver också ta reda på hur mördaren kom in. Såg du ytterdörren? Inga tecken på inbrott. Det betyder att en av familjemedlemmarna släppte in honom - kanske någon de kände väl och litade på.”
Chloe höll med och blev imponerad av Rhodes, som redan hade noterat ytterdörren på vägen in.
“Om du går ut och ser om du kan hitta några tecken på inbrott”, sa Rhodes, “Så ska jag se om jag kan finna några ledtrådar gällande vilken typ av vapen som användes här... kulfragment eller något sådant.”
Chloe nickade instämmande men märkte redan att Rhodes gjorde sitt bästa för att positionera sig själv som ledare. Men Chloe tog det med en klackspark. Baserat på vad Palace hade sagt - och det faktum att fallet hade blivit tilldelat två rykande färska agenter med översikt av en Biträdande Direktör - visste hon att det var ett litet uppdrag. Så, om Rhodes redan började med något maktspel, var det ingenting att haka upp sig på. Inte ännu, i alla fall.
Chloe gick ut igen och tänkte igenom scenariot. Om mördaren var någon som familjen kände, varför uppstod det tumult? Om mördaren hade använt en pistol, och fyrat av tre skott efter varandra, då hade det inte blivit mycket tid över för någon kamp. Men hon kunde inte se några tecken på inbrott på dörren. Det var därför troligt att mördaren hade brutit sig in på något annat sätt, snarare än att han hade blivit insläppt. Men om det inte var ytterdörren, vart var det då?
Hon gick sakta runt byggnaden och insåg att det var lite överdrivet att kalla det för en lägenhetsbyggnad. Hon blev mer och mer övertygad om att det var någon typ av kommunal byggnad för människor i nöd. Det här var den yttersta byggnaden och den låg intill tre identiska byggnader. Mellan varje byggnad fanns det en gräsplätt, som bestod mestadels av dött gräs.
Hon hittade ingenting på den vänstra sidan. Där var det så gott som tomt, förutom en liten gasbehållare och en trasig tapp med en oanvändbar slang. Men när hon gick till baksidan såg hon ett flertal möjligheter. Först fanns det tre fönster. Ett i köket och två i sovrummen. Det fanns också en stege i betong som ledde upp till bakdörren. Hon testade dörren och den visade sig var olåst. Den ledde in till ett väldigt litet område, som verkade ha använts som en liten hall. Ett par skitiga skor stod på golvet och en sliten, smutsig ytterjacka hängde på en krok på väggen. Hon kollade dörren och karmen och såg att det var intakt. Hon kunde inte se några tecken på att någon hade försökt bryta sig in.
Hon gick tillbaka och kollade på varje fönster, för att se om hon kunde hitta något, och det gjorde hon. På det tredje fönstret, in till det största sovrummet, saknades det två små träbitar från fönsterkarmen. Det var gjort utan finess, som om det var kantstött. Den ena biten saknades från den nedersta delen av karmen, precis över fönsterbrädet. Den andra skadan var gjord längs upp på den nedersta delen av karmen. Vad som än hade orsakat skadorna hade också fått fönsterglaset att spricka, men det hade inte varit hårt nog för att krossa glaset.
Hon ville inte röra någonting utifall det fanns några fingeravtryck. Men när hon ställde sig på tårna kunde hon se att skadan hade gjort att man nu kunde öppna låset från utsidan.
Hon gick tillbaka in genom bakdörren och gick in till det största sovrummet. Det fanns inga tydliga indikationer på att någon hade klivit in genom fönstret. Men hon visste att det kunde vara lättare att se när man hade dammat av stället.
“Vad gör du?”
Hon vände sig om och såg att Rhodes stod i dörröppningen till sovrummet. Hon såg skeptisk ut när hon studerade Chloe.
“Det här fönstret har manipulerats från utsidan”, sa Chloe. “Vi måste damma av för avtryck.”
“Har du handskar?” frågade Rhodes.
“Nej”, sa Chloe. Det var ironiskt; om hon hade varit ute med den Kriminaltekniska Expertgruppen, som hade varit den ursprungliga planen, då hade hon haft dem på sig. Men eftersom Johnson hade flyttat över henne till ett nytt departement igår, hade hon inte haft tankarna på att ta med sig några bevis-relaterade grejer.
“Jag har några i bilen”, sa hon. Sedan kastade hon över en nyckelknippa till Chloe och såg irriterad ut. “I handskfacket. Och var snäll och lås när du är klar.”
Chloe muttrade ett tyst “Tack” när hon gick förbi Rhodes på vägen ut. Hon undrade varför Rhodes hade handskar med sig i bilen. Som hon, Chloe, hade förstått det, skulle byrån förse alla agenter med de lämpliga materialen och all utrustning som behövdes för varje fall. Hade Rhodes blivit tilldelad förnödenheter? Hade hennes sena tillskott till GVG redan fått henne att se dum ut?
Hon gick ut och hittade en box med latexhandskar i Rhodes handskfack. Där fanns det också ett bevis-kit, som hon också tog med sig. Det var bara ett litet kit för nödsituationer, men det var bättre än ingenting alls. Och även om det visade att Rhodes var förberedd, så var det också ett tecken på att hon inte hade några planer på att göra Chloe någon tjänst. Varför hålla det hemligt att hon hade handskar och ett nöd-kit i handskfacket, om hon inte hade planerat att behålla det för sig själv?
Fast besluten att inte haka upp sig på sådana detaljer, tog Chloe på sig handskarna på vägen tillbaka till huset. När hon gick förbi Rhodes igen gav Chloe henne bevis-kittet. “Tänkte att vi kan komma att behöva det här, också.”
Rhodes såg sammanbitet på Chloe när hon gick tillbaka till fönstret. Hon kollade området med skadorna och såg att hon hade haft rätt; nu behövde man bara trycka till utifrån för att få upp fönstret.
“Agent Fine?” sa Rhodes.
“Ja?”
“Jag vet att vi inte känner varandra, så jag ska säga det här så artigt som jag kan: Kan du vara snäll och vara lite jävla försiktig?”
Chloe vände sig tillbaka mot Rhodes och såg på henne med en utmanande blick. “Ursäkta mig?”
“Kolla på mattan under dina fötter, för guds skull!”
Chloe vände blicken neråt och kunde känna att hennes hjärta sjönk. Det fanns ett fotavtryck där, som var ofullständigt, men man kunde se den översta halvan väldigt tydligt. Det var gjort av vad som såg ut att vara en blandning av damm och gyttja.
Och hon hade klivit i det.
Skit också…
Hon tog ett snabbt steg bakåt. Rhodes gick fram och ställde sig på knät för att undersöka fotavtrycket. “Förhoppningsvis förstörde du det inte så pass att vi inte kan använda det”, spottade hon ur sig.
Chloe höll sin replik för sig själv. Rhodes hade trots allt rätt. Hon hade av någon anledning missat något så smärtsamt uppenbart som ett fotavtryck. Det är för att jag är för tankspridd, tänkte hon. Kanske Johnsons departementbyte påverkar mig mer än vad jag hade trott.
Men hon visste att det var en dålig ursäkt. Hittills hade hela brottsplatsen handlat om bevisinsamling - vilket var det hon hade velat fokusera på från första början.
Chloe kände sig både generad och arg när hon gick ut ur rummet för att samla sig och sina tankar.
“Herregud”, sa Rhodes när hon undersökte avtrycket. “Fine... kan du inte gå ut och kika om du ser något av värde? Det finns skotthål i köksväggen jag inte hann undersöka när du var där ute. Jag tar hand om det här... om det går.”
Återigen fick Chloe kämpa för att hålla tillbaka sina repliker. Det var hon som hade gjort fel, så hon var tvungen att leva med att Rhodes betedde sig som en idiot. Hon sa ingenting, utan gick ut ur rummet och hoppas att hon skulle hitta någonting av värde som kompensation.
Hon gick in i köket och såg kulhålen Rhodes hade talat om. Hon såg höljen i varje hål, över en decimeter in i väggen. Hon var säker på att de kunde lista ut vilken typ av vapen de hade använt bara baserat på det. I Chloes ögon var det alltid hjälpsamt med kulhål - man fick i alla fall tillräckligt med information för att kunna ta sig vidare med fallet.
Det kanske finns någonting annat, dock, tänkte hon.
Hon gick tillbaka till hallen och stannade upp framför öppningen in till vardagsrummet. Om mördaren hade kommit in genom fönstret i det stora sovrummet, hade det förmodligen varit där skottlossningen hade börjat. Det fanns inget blod eller kaos i sovrummet, så det verkade inte ha hänt någonting där inne.
Hon såg bort mot soffan och såg blodet som hade sprutat över golvet framför. Förmodligen det första skottet, tänkte hon. Hon observerade rummets layout och kunde se hur det hade utspelat sig i sitt huvud. Det första skottet hade dödat någon på soffan. Om det hade suttit någon annan på soffan då, hade de hastigt flugit upp, kanske vält omkull bordet. Kanske hade de ramlat över bordet eller försökt hoppa över det. Oavsett, blodet och den utspillda läskedrycken på andra sidan av det omkullkastade soffbordet indikerade att den här personen inte hade klarat att fly undan.
Det fick henne ändå att fundera. Hon gick sakta in till vardagsrummet och följde vägen hon antog att kulorna hade tagit. Mängden levrat blod som hade torkat in på soffan var bevis nog att personen som hade suttit där hade dött omedelbart. Hon kunde inte se något kulhål i soffan, vilket betydde att den hade penetrerat offrets huvud.
Hon kunde se två tydliga kulhål i köksväggen, drygt sju centimeter ifrån varandra. Hon kunde se dem från soffan. Men om det fanns två kulhål där kunde det också finnas kulhål på andra platser i lägenheten. Om hon kunde lyckas hitta fler kulhål hade det varit lättare att lista ut hur förloppet hade sett ut.
Hon gick fram till soffbordet och böjde sig ner. Om någon hade snubblat över bordet innan den blev skjuten, då skulle mördaren ha siktat lågt. Hon såg sig omkring efter andra skotthål, men kunde inte hitta något. Mördaren hade uppenbarligen träffat sitt mål.
Hon hittade däremot någonting annat hon inte hade letat efter. Det stod ett litet skrivbord mot väggen till höger om henne. På bordskivan stod det en dekorativ skål och en inramad bild. Instoppad mellan bordsbenen stod det en sliten korg med gamla brev och böcker. Mellan korgen och bordets bakre ben låg det en mobil.
Hon plockade upp den och såg att det var en iPhone. Hon tryckte på startknappen och skärmen lystes upp. Skärmbilden visade en bild av en svart panter. Hon tryckte på “hem”-knappen och förväntade sig en lösenordsskärm. Men till hennes förvåning kom det inte upp någon. Istället kom in direkt, utan några problem.
Det måste ha varit sonens mobil, tänkte hon. Och föräldrarna kanske hade avaktiverat lösenordsfunktionen för att alltid ha tillgång till innehållet.
Det tog henne en stund att förstå vad det var hon tittade på. Det var en bild på en pojkes ansikte, men några konstiga zombie-liknande drag hade målats över bilden. Men när hon såg ramen runt fotot förstod hon att det var en video (eller en “snap”) från Snapchat, som inte hade skickats iväg ännu.
“Skit också”, viskade hon.
Sedan insåg hon hur varm mobilen kändes. Hon tittade uppe i högra hörnet och såg att batteri-ikonen var röd, vilket betydde att batteriet nästan var slut.
Hon sprang mot hallen med mobilen i handen. “Rhodes, ser du någon iPhone-laddare här inne?” ropade hon.
Det uppstod en paus innan Rhodes svarade. “Ja. På nattduksbordet.”
När hon hade avslutat meningen var Chloe redan inne i rummet igen. Hon såg laddaren Rhodes hade nämnt och sprang fram.
“Vad är det?” frågade Rhodes.
Chloe kunde inte låta bli att tänka: Det skulle du bra gärna vilja veta va, din jävel. Men innan hon sa någonting anslöt hon först laddaren till iPhonen.
“Jag tror att sonen var på Snapchat när mördaren kom in. Och jag tror att han höll på att skicka en snap till en kompis. Men han fick aldrig chansen att skicka iväg den.”
Hon startade videon som hade varit uppe på skärmen när hon hittade mobilen. Det var en video av en pojke, kanske tolv eller tretton år gammal. Han stack ut sin tunga och hans ansikte var inramat av en zombie-liknande animation. Inom två sekunder kom det första skottet. Någon stötte till mobilen och sedan hörde man nästa skott. Det verkade som att pojken ramlade ner på golvet, och mobilen blev återigen tillstött, och sedan blev skärmen svart - då hade mobilen förmodligen landat bakom det lilla skrivbordet.
Det var så snappen slutade. Den varade totalt i cirka fem sekunder.
“Spela den igen”, sa Rhodes.
Chloe spelade videon igen och den är gången fokuserade hon på de gånger mobilen hade blivit tillstött. Under ungefär en fjärdedel av en sekund kunde man se en silhuett av en figur som stod i hallen, på väg in i vardagsrummet. Det var bara ett ögonblick, men det var där. Och eftersom det var en nyare modell var videokvaliteten fortfarande hög även under hektiska rörelser. Chloe kunde inte se ett ansikte med sitt otränade öga, men hon visste att byrån inte skulle ha några svårigheter med att köra en bild-för-bild-analys och förbättra kvaliteten på inspelningen.
“Här har vi hårt bevis”, sa Rhodes. “Vart hittade du mobilen?”
“Under skrivbordet som stod mot väggen i vardagsrummet.”
Chloe märkte att Rhodes var uppspelt över mobilfyndet, men att hon ville samtidigt inte ge Chloe för mycket beröm. Istället nickade hon instämmande och gick tillbaka till att damma efter avtryck under fönstret.
De hade båda en känsla av att de var klara där, tack vare Snapchat-videon. De hade det ultimata beviset och allting som kom efteråt var bara en fråga om metodologi och rutin.
Chloe tänkte att hon lika gärna kunde spela med och undvika någon ytterligare ansträngdhet mellan dem. Hon tog med sig mobilen ut till vardagsrummet. Sedan gick hon in i köket för att gräva ut kulorna ur väggen. Men hon visste att det viktiga i utredningen skulle vara mobilen hon hade hittat, och det var det som skulle hjälpa dem att fånga mördaren som hade dödat hela familjen. På samma gång kunde hon inte låta bli att känna att det var för enkelt. Hon var säker på att Rhodes hade samma tanke - och att hon skulle hitta ett sätt att vända det hela mot Chloe.
