Kitabı oku: «Innan han dödar»

KAPITEL SJU

Mackenzie kunde inte minnas när stationen senaste hade varit så kaotisk. Det första hon såg när hon kom in genom entrédörrarna var Nancy som kom springande i korridoren mot någons kontor. Hon hade aldrig tidigare sett Nancy röra sig så snabbt. Dessutom hade varenda polis hon passerade, på väg till konferensrummet, ett oroligt ansiktsuttryck.

Det verkade som att morgonen skulle bli händelserik. Det fanns en spänning i luften som påminde henne om den tjocka atmosfären som infann sig innan en riktigt häftig sommarstorm.

Hon hade känt av spänningen redan innan hon åkte hemifrån. Det första samtalet hade kommit 07:30 och hon hade informerats att de skulle följa upp ledtråden inom några timmar. Tydligen hade det, medan hon sov, visat sig att ledtråden som hon lyckats få ur Kevin varit väldigt lovande. En arresteringsorder hade utfärdats och en plan för gripande höll på att arbetas fram. En sak hade dock redan fastslagits: Nelson ville att hon och Porter skulle plocka in den misstänkte.

Under de tio minuter som hon varit på stationen hade det varit kaos. Medan hon hällde upp en kopp kaffe, röt Nelson ut sina order till alla samtidigt som Porter såg gravallvarlig ut i en stol vid konferensbordet. Porter påminde om ett tjurigt barn som försökte få uppmärksamhet. Hon visste att det måste störa honom något enormt att denna ledtråd hade kommit från en pojke som Mackenzie pratat med — en pojke som han hade varit beredd att gå ifrån.

Mackenzie och Porter hade fått uppdraget, och två andra bilar var anvisade att följa dem ifall de skulle behöva uppbackning. Det var den fjärde gången under hennes karriär som hon hade fått uppdraget att utföra ett sådant gripande, och hon skulle aldrig tröttna på adrenalinpåslaget som infann sig när det skedde. Trots energipåslaget som forsade genom henne höll sig Mackenzie lugn och samlad. Hon gick ut från konferensrummet med ett upphöjt lugn och självförtroende, och började känna att det här var hennes fall nu, oavsett hur gärna Porter ville att det skulle vara hans. När hon var på väg ut kom Nelson fram till henne och tog henne lätt i armen.

"White, kan jag få prata med dig en sekund?"

Han tog henne åt sidan och puttade henne mot kopiatorrummet innan hon hann svara. Han såg sig omkring med en konspiratorisk blick och säkerställde att ingen annan befann sig på höravstånd. Sedan tittade han på henne på ett sätt som fick henne att undra om hon gjort något fel.

"Lyssna", sa Nelson, "Porter kom till mig igår kväll och frågade om han fick bli omplacerad. Jag sa blankt nej. Jag sa till honom att det vore dumt av honom att hoppa av det här fallet nu. Vet du varför han vill bli omplacerad?

"Han tycker att jag trampade honom på tårna igår kväll", sa Mackenzie. "Men det var tydligt att ungarna inte gav honom några svar och att han inte tänkte försöka särskilt mycket för att nå dem heller".

"Åh, du behöver inte förklara det där för mig", sa Nelson. "Jag tycker att du gjorde ett jävligt bra jobb men den äldsta grabben. Han hade till och med sagt till några av de andra som åkte dit — inklusive socialtjänsten — att han verkligen gillade dig. Jag ville bara att du skulle veta att Porter är förbannad idag. Om han ger dig någon skit, så säger du till mig. Men jag tror inte att han kommer att göra det. Även om han inte är din största beundrare, så fattade jag, utan att han sa det rätt ut, att han respekterar dig skitmycket. Men det stannar mellan oss, okej?"

"Ja, sir", sa Mackenzie, överraskad över det plötsliga stödet och uppmuntrandet.

"Då så", sa Nelson, och klappade henne försiktigt på ryggen. "Stick och hämta in killen nu".

Mackenzie gick ut till parkeringsplatsen där Porter redan satt i bilens förarsäte. Han gav henne en vad fan var det som tog sådan tid-blick när hon skyndade sig mot bilen. Så fort hon satt sig, körde Porter ut från parkeringen innan Mackenzie ens helt hunnit att stänga dörren.

"Jag antar att du tog del av hela rapporten i morse?" frågade Porter medan han svängde ut på motorvägen. Två andra bilar körde upp bakom dem, med Nelson och fyra andra poliser som förstärkning om det skulle behövas.

"Det gjorde jag", sa Mackenzie. "Clive Traylor, en fyrtioettårig dömd sexualförbrytare. Satt sex månader i fängelse för att ha attackerat en kvinna 2006. Han arbetar för närvarande i ett lokalt apotek men gör också en del träarbete från ett litet skjul på sin tomt."

"Jaha, då måste du ha missat Nancys senaste memo", sa Porter.

"Har jag?" frågade hon. "Vad har jag missat?"

"Fanskapet hade flera träpålar bakom sitt skjul. Intel visar att pålarna har nästan exakt samma storlek som den vi hittade ute på majsfältet."

Mackenzie skrollade igenom sina mail på telefonen och såg att Nancy hade skickat ut informationen för mindre än tio minuter sedan.

"Det låter som vår kille då", sa hon.

"Det kan du ge dig på", sa Porter. Han lät som en robot, som om han hade blivit programmerad att säga vissa saker. Han tittade inte på henne en enda gång. Det var tydligt att han var förbannad, men det var okej för Mackenzie. Så länge han använde ilskan och beslutsamheten till att fånga in den misstänkte, så kunde hon inte bry sig mindre.

"Jag får väl nämna elefanten i bilen", sa Porter. "Det gjorde mig skitförbannad när du tog över igår kväll. Men tamejfan, du utförde någon form av mirakel med grabben igår. Du är skarpare än vad jag gett dig beröm för, jag erkänner det. Men respektlösheten..."

Han tappade bort sig där, som om han var osäker på hur han skulle slutföra meningen. Mackenzie svarade ingenting. Hon tittade bara rakt fram och försökte smälta faktumet att hon precis hade fått vad som nästan skulle kunna anses vara komplimanger från två väldigt osannolika håll, under de senaste femton minuterna.

Plötsligt kände hon att det här kunde bli en riktigt bra dag. Förhoppningsvis skulle de mot slutet av dagen ha plockat in mannen som var skyldig till mordet på Hailey Lizbrook och flera andra olösta mord de senaste tjugo åren. Om det var belöningen, kunde hon sannerligen tolerera Porters sura humör.

*

Mackenzie tittade ut och kände sig nedstämd av att se hur bostadsområdena förändrades, när Porter körde in i de försummade förorterna till Omaha. Välbärgade kvarter ledde till lägenhetskomplex med billiga hyresrätter och efter dem kom de mer ruffiga bostadsområdena.

Snart hade de nått Clive Traylors område, som bestod av bostäder för de med lägre inkomster, belägna på halvdöda gräsmattor och försedda med skeva postlådor längs gatan. Raderna av hus såg ut att aldrig upphöra, det ena huset såg mer försummat ut än det andra. Hon visste inte vad som var mest ledsamt för henne: försummelsen eller den förlamande monotonin.

Clives kvarter var tyst, och när de körde in där kände Mackenzie ett välbekant adrenalinpåslag. Utan att tänka, rätade hon på ryggen och gjorde sig redo att konfrontera en mördare.

Enligt övervakningsteamet som hade övervakat fastigheten sedan 03:00, så var Traylor fortfarande hemma. Han behövde inte stämpla in på arbetet förrän klockan ett.

Porter saktade in när de närmade sig och han parkerade precis utanför Traylors hus. Sedan tittade han på Mackenzie för första gången den morgonen. Han såg att vara på helspänn. Hon insåg att hon antagligen också gjorde det. Trots deras olikheter kände sig Mackenzie ändå säker med honom när det kom till att möta något potentiellt farligt. Sexistisk hårding eller inte, gubben hade ändå gedigen erfarenhet och visste för det mesta vad gjorde.

"Är du redo?" frågade Porter.

Hon nickade och tog mikrofonen från radioenheten på instrumentpanelen.

"Det här är White", sa hon in i mikrofonen. "Vi är klara att gå in på ditt kommando."

"Kör", löd Nelsons enkla svar.

Mackenzie och Porter klev långsamt ur bilen. De ville inte alarmera Traylor om han skulle råka titta ut genom fönstret och se två främlingar som kom gående på hans gräsmatta. Porter tog täten när de gick upp för verandans skrangliga trappsteg. Verandan var täckt av vita färgflagor och resterna av hundratals döda insekter. Mackenzie kände hur hon spände sig när hon gjorde sig redo. Vad skulle hon göra när hon såg ansiktet på mannen som hade mördat de där kvinnorna?

Porter drog upp den klena myggnätsdörren och knackade sedan på ytterdörren.

Mackenzie stod bredvid honom, beredd och med hög puls. Hon kände hur svetten började sippra fram i handflatorna.

Det gick några sekunder innan hon hörde fotsteg som kom emot dem. Sedan kom ljudet av låset som öppnades, dörren öppnades på glänt och Clive Traylor tittade ut på dem. Han såg perplex ut — och sedan väldigt orolig.

"Kan jag hjälpa er?" frågade Traylor.

"Herr Traylor," sa Porter, "Jag är kriminalinspektör Porter och det här är kriminalinspektör White. Om du har en stund över skulle vi gärna vilja prata med dig."

"Vad handlar det om?" frågade Traylor defensivt.

"Om ett brott som utfördes för två kvällar sedan", sa Porter. "Vi har bara några frågor och så länge du kan svara ärligt, så tar det inte mer än fem eller tio minuter innan du slipper oss."

Traylor verkade fundera på detta en stund. Mackenzie var rätt säker på att hon förstod vilka tankar som for genom hans huvud i den här stunden. Han var en dömd sexualförbrytare och skulle han visa minsta ovilja att hjälpa polisen när de bad honom, skulle varningslamporna lysa och kanske även leda till att hans nuvarande aktiviteter undersöktes närmare.

Och det var det sista en man som Clive Traylor ville.

"Ja, kom in", sa Traylor till slut, uppenbart obekväm med situationen. Men han öppnade dörren och de klev in i huset, som såg ut som ett studentrum.

Böcker låg i travar överallt, tomma ölburkar var utspridda här och där, och kläder låg sporadiskt utslängda var än det fanns yta för dem. Stället luktade som om Traylor nyligen bränt något på spisen.

Han visade dem vägen till sitt lilla vardagsrum, och Mackenzie tog in hela rummet, analyserade blixtsnabbt om det här var en mördares hus. Det låg mer kläder i en hög på soffan och soffbordet var fullt av smutsig disk och en laptop. Att se sådan oordning fick Mackenzie att inse att Zacks livsstil kanske inte var så grisig som hon trott. Traylor bad dem inte att sätta sig, vilket var bra för det fanns inte en chans att Mackenzie skulle vilja sätta sig någonstans i det här huset.

"Tack för att du tar dig tiden", sa Porter. "Som jag sa, så skedde ett brott för två kvällar sedan — ett mord. Vi är här för att du har en rätt svajig historia med offret."

"Vem var det?" frågade Traylor.

Mackenzie tittade noggrant på honom, studerade hans ansiktsuttryck och hållning, i hopp om att få någon vibb. Än så länge kunde hon bara konstatera att han var väldigt obekväm med att ha polisen hos sig.

"En kvinna som hette Hailey Lizbrook."

Traylor verkade fundera på detta en stund men sedan skakade han på huvudet.

"Jag känner ingen med det namnet."

"Är du säker på det?" frågade Porter. "Vi har bevis på att hon lämnade in en ansökan om besöksförbud mot dig förra året."

Han insåg plötsligt och himlade med ögonen.

"Jaså, hon. Jag visste inte att hon hette så."

"Men du visste var hon bodde?" sa Mackenzie.

"Ja, det visste jag", sa Traylor. "Ja, jag följde henne hem från The Runway några gånger. Polisen var här och pratade med mig om det. Men jag har inte brutit mot besöksförbudet en enda gång, det lovar jag."

"Så du förnekar inte att du förföljt henne vid någon tidpunkt då?" frågade Porter.

Mackenzie såg hur generad Traylor blev och missmod kom över henne. Hon kände sig plötsligt säker på att det här inte var mannen de letade efter.

"Nej, jag erkänner det. Men efter besöksförbudet så höll jag mig borta. Jag slutade gå till den strippklubben."

"Okej", sa Porter. "Kan du berätta för mig var du var i förrgår kväll?"

"Tja, jag jobbade till nio och sedan kom jag hem. Jag tittade på tv och gick till sängs vid midnatt."

"Har du några bevis för det?" frågade Porter.

Traylor såg överrumplad ut, och letade efter ett lämpligt svar. "Fan, jag vet inte. Jag loggade in på min internetbank. Kan det vara bevis?"

"Det kan det vara", sa Porter och pekade mot datorn på soffbordet. "Visa oss."

Traylor började brottas med något i den stunden. Han sträckte sig långsamt mot datorn, men tvekade sedan. "Det, tja, det är en inskränkning av min personliga integritet. Kom tillbaka med ett tillstånd, så ska jag—"

"Jag föddes inte igår", sa Porter. "Vi har fler poliser utanför och jag kan få hit dem på trettio sekunder. Vi har redan fått tillstånd. Så gör nu det här så lätt som möjligt och visa mig din webbhistorik."

Traylor svettades praktiskt taget vid det här laget. Mackenzie var rätt säker på att han inte var mördaren, men något höll han hemligt.

"Vad är problemet?" sa Mackenzie

"Ni får vända er direkt till min bank efter den informationen", sa han.

"Varför?"

"För att det finns ingen sparad historik på den här datorn."

Porter tog ett steg framåt och upprepade sitt krav. "Visa oss."

Mackenzie och Porter stod på var sin sida av Traylor. Mackenzie tittade uppmärksamt och noterade att Traylor klickade fram sin webbläsare väldigt snabbt. Men Mackenzie hade sett startsidan och det räckte för henne.

Hon tog ett steg bort från Traylor medan han visade Porter att historiken var tom. Hon lyssnade medan han förklarade för Porter att han alltid raderade historiken för att göra sig av med cookies och skräp i cache-minnet. Hon lät Porter diskutera den uråldriga bortförklaringen med honom medan hon kikade ut i hallen. Det fanns inga bilder på väggarna, bara bråte på golvet och längs väggarna. Mitt i röran såg hon en låda som såg misstänkt ut.

Mackenzie gick tillbaka till vardagsrummet just som konversationen mellan Porter och Traylor höll på att hetta till.

"Ursäkta mig", sa hon och överröstade dem. "Herr Traylor, jag litar på dig, jag är ganska säker på att du inte haft något att göra med mordet på Hailey Lizbrook. Jag kan berätta för dig att många olika faktorer pekade på att det var du, inte minst pålarna bakom skjulet där ute. Men nej, jag tror inte att du har mördat någon."

"Tack för det", fräste han sarkastiskt.

"White", sa Porter "vad håller du på—"

"Men du kommer att behöva förklara för mig vilka andra olämpliga aktiviteter du har varit involverad i."

Han såg förvånad ut, nästan förolämpad. "Inget", sa han. "Jag vet att jag inte har ett perfekt brottsregister. Är du väl en dömd sexualförbrytare, så blir livet aldrig det samma igen. Folk ser på dig på ett annat sätt och—"

"Snälla, lägg ner det där snacket", sa Mackenzie. "Är du säker på att du inte har varit involverad i någonting du inte borde?"

"Jag lovar."

Mackenzie nickade och tittade sedan på Porter med ett smalt leende. "Inspektör Porter, vill du handfängsla honom eller ska jag göra det?"

Innan Porter hann svara, rörde sig Traylor. Han kolliderade med Mackenzie och försökte knuffa henne mot marken för att kunna fortsätta ner mot hallen. Han hade dock uppenbarligen inte räknat med att hon skulle vara så stadig. Hon spjärnade med fötterna mot golvet och rätade på knäna, vilket fick Traylor att förvirrat studsa tillbaka.

"Helvete", muttrade Porter och fumlade efter sitt tjänstevapen.

Medan han försökte komma åt sin pistol, satte Mackenzie sin armbåge hårt i bröstet på Traylor när han försökte finta sig förbi henne. Han gav ifrån sig ett uff och såg på henne med en förvånad min. Han tappade balansen och var på väg ner, men innan han ens nuddat golvet hade Mackenzie greppat tag om hans nacke och kastat honom i golvet.

Traylor skrek till när Mackenzie satte sitt knä i hans rygg och vispade fram handklovarna, som en magiker som trollar fram en sjal ur handen.

"Glöm det", sa Mackenzie och kisade mot Porter. "Jag gör det."

Hon låste handklovarna runt Traylors handleder. Porter rörde sig inte. Hans hand var som fastfrusen på höften, med pistolen ännu vilande i hölstret.

*

Mackenzie tittade på plastpåsen och kände sig illamående över tanken på vad hon antog fanns på USB-stickorna i den. De var totalt elva stycken. Efter hårda förhör hade de upptäckt att de här USB-stickorna var det som Traylor hade siktat in sig på när han gjorde misstaget att försöka tackla sig förbi Mackenzie.

"Herrejävlar", sa Nelson och såg nästan lite för glad ut när han såg Clive Traylor fösas in i baksätet av polisbilen. "Det var inte det gripandet jag hade hoppats på idag, men det här var verkligen inte dåligt heller."

Knappt en timme hade passerat sedan Traylor hade nekat till någon form av inblandning i något olagligt. Under den timmen hade hans laptop konfiskerats och hans historik hade återställts. Åtskilliga USB-stickor, fyllda med foton och video, hade också hittats i huset. I och med det som hittades på hans dator, inklusive webbsidor som besökts de senaste två dagarna och USB-stickorna, så hade Clive Traylor haft i sin ägo fler än femhundra bilder och tjugofem videofilmer med barnpornografi. Dessutom sålde han filerna online. Den senaste transaktionen hade skett till en IP-adress i Frankrike, för en summa av tvåhundra dollar — en transaktion som hade bekräftats av Traylors bank.

Clive Traylor hade inte varit i närheten av majsfältet där Hailey Lizbrook hade mördats för två dagar sedan. Istället hade han varit på nätet och spridit barnpornografi.

När Mackenzie hade sett att Traylors webbläsare var i inkognitoläget på startsidan och sedan lådan i hallen, som hade hårdvara för att blockera IP-nummer, så hade hon kunnat lägga bitarna på plats. Faktumet att Traylor var en dömd sexualförbrytare hade gjort ekvationen ännu enklare att lösa.

Nelson stod med Mackenzie och Porter, medan Traylor kördes iväg.

"Vi tror att vi bara skrapat på ytan av det här", sa han. "Så fort vi kan komma förbi mjukvaran som han installerat, så tror jag att vi kommer att hitta jävligt mycket mer. Förbannat bra jobbat av er."

"Tack, sir", sa Porter, tydligt i konflikt med sig själv över hur mycket av äran han egentligen kunde ta åt sig.

"Förresten", sa Nelson, nu med ögonen fokuserade på Mackenzie, "jag skickade några grabbar till skjulet här bakom. Det fanns inget där — bara lite ofärdigt snickeri, en bokhylla, några bord, den typen av grejer. Jag beordrade dem att kolla pålarna bakom skjulet också och det visade sig att de är gjorda av furuträ, precis som allt det andra han snickrat ihop. Så det var bara ett stort sammanträffande."

"Jag var säker på att det var rätt kille", sa Porter.

"Tja, låt inte det här påverka er", sa Nelson. "Dagen är ung."

Nelson lämnade dem för att gå och prata med teknikerna som arbetade med att komma djupare in i Traylors laptop.

"Det var skarptänkt av dig där inne", sa Porter. "Jag hade missat båda de där grejerna — mjukvaran på hans dator och hårdvaruboxen."

Han lät nedstämd, nästan ledsen.

"Tack", sa Mackenzie och kände sig lite obekväm. Hon ville berätta för honom hur hon hade kunnat dra sina slutsatser, men tänkte att det bara skulle irritera honom. Så hon höll tyst, som vanligt.

"Nåja", sa Porter och slog ihop händerna, som om hela ärendet var avslutat.

"Låt oss åka tillbaka till stationen och se vad mer vi kan gräva upp om vår mördare."

Mackenzie nickade och tog en stund på sig att kliva in i bilen. Hon tittade mot Clive Traylors hus och skjulet på baksidan. Hon kunde se toppen av pålarna från där hon stod.

Visst, på pappret hade det här verkat solklart. Men nu när det hade resulterat i något helt annat, fick hon åter konstatera att de mer eller mindre var tillbaka på ruta ett.

Det fanns fortfarande en mördare där ute, och för varje minut som passerade så gav de honom en ny chans att döda igen.

KAPITEL ÅTTA

Som pojke var en av hans favoritsysselsättningar att sitta ute på verandan och titta på deras katt, när den smög runt i trädgården. Det var särskilt intressant när den råkade på en fågel, eller som vid ett tillfälle, en ekorre. Han tittade på när katten lurpassade på en fågel i femton minuter, lekte med den och slutligen slet den i stycken så att fjädrarna flög i luften.

Han tänkte på katten nu, när han tittade på kvinnan som kom hem från ännu en kväll på jobbet — en arbetsplats där hon stod på scen och visade upp sin nakna hud. Precis som katten från barndomen, hade han lurpassat.

Han hade skrotat idén om att ta henne på arbetsplatsen; säkerheten var god och även under gatubelysningens skumma sken i den tidiga morgonen så var risken för att bli påkommen för stor. Istället väntade han på parkeringsplatsen utanför lägenhetskomplexet där hon bodde.

Han hade parkerat precis framför trapporna längst bort på högersidan av komplexet, eftersom det var de trapporna hon tog för att komma upp till sin lägenhet på andra plan. Sedan, efter klockan tre, hade han gått upp för trapporna och väntat på trappavsatsen mellan första och andra våningen. Det var dåligt upplyst och dödstyst vid den här tiden på dygnet. Han hade dock en gammal mobiltelefon med sig, som han kunde använda för att låtsas prata vid händelse av att någon skulle passera.

Han hade följt efter henne under två nätter nu, så han visste att hon skulle komma hem någon gång mellan tre och fyra på morgonen. Under båda de tillfällen som han hade följt efter henne och parkerat på andra sidan gatan, så hade han bara sett en person använda trapporna mellan tre och fyra på morgonen, och den personen hade varit redigt berusad.

Från trappavsatsen hade han sett hennes bil parkera, och nu tittade han på medan hon öppnade bildörren och klev ut. Till och med när hon bar sina vardagskläder så verkade hon vilja visa upp benen. Och vad hade hon haft för sig hela kvällen?

Visat de där benen och fått män att tråna efter henne.

Hon närmade sig trapphuset och han satte telefonen mot örat. Några steg till så skulle hon vara precis framför honom. Han kände hur vadmusklerna spändes och gjorde sig redo för språng. Återigen tänkte han på katten från sin barndom.

När han hörde hennes lätta steg där nere, låtsades han prata i telefonen. Han pratade tyst, men inte så tyst att det skulle verka som om han höll på med något hemligt. Han tänkte att han kanske skulle le mot henne när hon dök upp.

Och så kom hon upp på trappavsatsen, i färd med att ta sig an trappstegen mot andra våningen. Hon kastade en blick på honom, såg att han var upptagen och verkade ofarlig. Hon hälsade på honom med en liten nickning. Han nickade tillbaka, med ett leende.

När hon hade ryggen vänd åt honom, agerade han snabbt.

Han förde ner högerhanden i jackfickan och drog fram en trasa som han hade dränkt i kloroform några sekunder innan han klivit ur bilen. Sin andra arm använde han för att omfamna hennes hals och dra henne baklänges så att hon tappade fotfästet. Hon fick bara fram ett litet förvånat gnäll innan trasan pressades mot henne mun.

Omedelbart kämpade hon emot och lyckades på något sätt att bita i hans lillfinger. Bettet var kraftigt och först var han säker på att hon hade bitit rätt igenom fingret. Han drog tillbaka handen bara för en kort stund, men det var tillräckligt med tid för att hon skulle kunna slita sig loss från greppet och röra sig ifrån honom.

Hon satte fart upp för trapporna och gav ifrån sig ett förtvivlat kvidande. Han visste att kvidandet snart skulle utvecklas till ett skrik. Han dök framåt, sträckte ut armen och fick tag i det silkeslena benet. Han tappade luften när hans bröst och mage landade på trappstegen, men han lyckades ändå ta ett hårt tag om benet och dra henne mot sig. Med ett desperat litet skrik föll hon mot marken, och med ett skälvande smack slog hennes ansikte i den hårda trappan.

Hon rörde sig inte, och han skyndade sig upp för trappan för att få en närmare titt på henne. Hon hade slagit i tinningen mot trappan. Förvånande nog blödde hon inte, men trots det svaga ljuset kunde han se att en bula redan hade börjat växa fram.

Han agerade snabbt, stoppade tillbaka trasan i fickan, och insåg att hon hade bitit ganska rejält i hans lillfinger. Han lyfte sedan upp henne och upptäckte att hennes ben var lealösa. Hon hade blivit knockad.

Men han hade varit med om det här tidigare. Han lyfte upp henne från den sidan där bulan höll på att bildas och lutade all hennes vikt åt det hållet. Sedan drog han ner henne för trappan med en arm runt hennes midja. Benen släpade odugliga efter henne. Med sin andra hand tog han fram den döda telefonen och höll den mot örat, ifall de skulle råka passera någon under de knappa fem meterna som separerade dem från hans bil. Han hade förberett replikerna om det här skulle ske: Ja, vad ska jag säga. Hon är full och har däckat. Jag tänker att det är bäst att jag hjälper henne hem.

Men den sena timmen gjorde att skådespelarinsatsen inte behövdes. Trapphuset och parkeringsplatsen var helt döda. Han fick in henne i bilen utan problem och utan att ha sett till någon annan.

Han startade bilen och körde ut från parkeringsplatsen, i östlig riktning.

Tio minuter senare guppade hennes huvud mjukt mot fönstret i passagerarsätet, och hon mumlade någonting som han inte förstod.

Han böjde sig mot henne och klappade henne på handen.

"Det är okej", sa han. "Allt kommer bli okej."

KAPITEL NIO

Mackenzie höll på att läsa igenom den slutgiltiga rapporten om Clive Traylor och funderade på hur hon hade kunnat missta sig, när Porter kom in på hennes kontor. Han såg fortfarande lite butter ut från händelserna under morgonen. Mackenzie visste att han hade varit säker på att Traylor varit den skyldige och han hatade att ha fel. Men hans konstant sura humör var något som Mackenzie hade vant sig vid för länge sedan.

"Nancy sa att du letade efter mig", sa Porter.

"Ja", sa hon. "Jag tror att vi behöver ta ett besök på strippklubben där Hailey Lizbrook jobbade."

"Varför?"

"För att prata med hennes chef."

"Vi har redan pratat med honom på telefon", sa Porter.

"Nej, du har pratat med honom på telefon", påpekade Mackenzie. "I hela tre minuter dessutom, kan det ju vara värt att nämna."

Porter nickade långsamt. Han hade helt klivit in i på kontoret nu och stängde dörren bakom sig. "Lyssna", sa han, "jag hade fel angående Traylor i morse. Och jag blev jävligt imponerad av hur du tog ner honom. Det är tydligt att jag inte har visat dig tillräckligt med respekt. Men det betyder inte att du har rätt att tala nedlåtande till mig."

"Jag talar inte nedlåtande till dig", sa Mackenzie. "Jag påpekar helt enkelt att i det här fallet har våra ledtrådar knappt gett något resultat, så vi behöver undersöka alla möjligheter".

"Och du tror att ägaren till strippklubben kan vara mördaren?"

"Antagligen inte", sa Mackenzie. "Men jag tror att det är värt att snacka med honom för att se om han kan leda oss vidare mot någonting. Har du kollat hans brottsregister, förresten?"

"Nej", sa Porter. Han grimas skvallrade om att han hatade att behöva erkänna det.

"Han har en historia av våld i hemmet. Och för sex år sedan utreddes han för att ha låtit en sjuttonåring arbeta för honom. Hon berättade senare att hon bara fått jobbet för att hon utförde sexuella tjänster åt honom. Men han dömdes inte, för tjejen var på rymmen hemifrån och ingen kunde bevisa hur gammal hon var.

Porter suckade. "White, vet du när jag senast var på en strippklubb?"

"Jag vill helst inte veta", sa Mackenzie. Hon kunde knappt tro det, men Porter log.

"Det var längesen", sa han och himlade med ögonen.

"Tja, men det här är ju i tjänsten, inte för nöjes skull."

Porter skrockade. "När man är i min ålder är gränsen mellan de båda hårfin ibland. Men kom igen då, så åker vi. Jag antar att strippklubbarna inte har förändrats jättemycket de senaste trettio åren."

*

Mackenzie hade bara sett strippklubbar på film tidigare, och även om hon inte vågat berätta det för Porter, så hade hon inte riktigt vetat vad hon kunde förvänta sig. När de klev in på klubben hade klockan precis passerat sex på kvällen. Parkeringsplatsen började fyllas på med sönderstressade män som kom direkt från jobbet. Vissa av dem gav Mackenzie lite väl mycket uppmärksamhet när hon och Porter gick genom lobbyn och mot baren.

Mackenzie försökte ta in stället så gott hon kunde. Ljuset var dunkelt, som ett permanent skymningsljus, och det spelades hög musik. För tillfället dansade två kvinnor vid en stång, på en catwalk-liknande scen. De hade bara på sig tunna trosor och gjorde sitt bästa för att se sexiga ut till en Rob Zombie-låt.

"Så", sa Mackenzie medan de väntade på bartendern, "har det förändrats?"

"Inte förutom musiken", sa Porter. "Den här musiken är fruktansvärd."

Han tittade inte mot scenen, det fick hon ge honom. Porter var en gift man sedan tjugofem år. Han var snarare fokuserad på raderna av spritflaskor bakom baren än de barbröstade tjejerna på scen, och det fick henne att respektera honom lite mer. Hon hade inte karaktäriserat Porter som en man som respekterade sin fru särskilt mycket, men hon var glad över att ha haft fel i det här fallet.

Bartendern kom till slut fram till dem och hans ansiktsuttryck blev allvarligt direkt. Även fast varken Porter eller Mackenzie bar någon polisuniform så var de klädda på ett sätt som gjorde det tydligt att de var där i ett särskilt ärende — och troligtvis inte ett ärende av den positiva sorten.

"Kan jag hjälpa er?" frågade bartendern.

Kan jag hjälpa er? tänkte Mackenzie. Han frågade oss inte vad vi ville ha att dricka. Han frågade om han kan hjälpa oss. Han har sett vår sort här förut. Självmål av ägaren.

"Vi skulle vilja prata med herr Avery, tack", sa Porter. "Och jag tar en rom och cola."

"Han är upptagen just nu", sa bartendern.

"Det tror jag det", sa Porter. "Men vi behöver prata med honom." Han tog fram sin bricka ur innerfickan på rocken och visade upp den, innan han stoppade tillbaka den igen som om han just utfört ett trolleritrick. "Han är faktiskt tvungen att prata med oss, annars kan jag ringa några samtal och göra det riktigt officiellt. Det är hans val."

"En sekund", sa bartendern och fick plötsligt bråttom. Han gick till den andra sidan av baren och genom svängdörrarna som påminde Mackenzie om den sorten hon sett på salooner i de där gamla usla westernfilmerna.

Hon tittade tillbaka mot scenen där det nu bara var en kvinna, som dansade till Van Halens "Running with the Devil". Det var någonting med kvinnans rörelser som fick Mackenzie att undra om strippor saknade värdighet, och om det i så fall var det som gjorde att de inte brydde sig om att de visade upp sina kroppar, eller om de bara hade så bra självförtroende. Hon visste att det inte fanns en chans att hon någonsin skulle kunna göra något liknande. Även om hon hade gott självförtroende så gällde det inte hennes kropp, trots alla oförskämda blickar som okända män gav henne då och då.

"Du ser lite vilsen ut", sa någon bredvid henne.

Hon tittade åt höger och såg en man som närmade sig. Han såg ut att vara i trettioårsåldern och som att han suttit i baren ett tag. Han hade den typen av glansiga ögon som hon sett många av under olika fylledispyter.

"Det finns en anledning till det", sa Mackenzie.

"Jag menar bara", sa mannen, "att man inte ser många kvinnor på sådana här ställen. Och när de är här, så är de vanligtvis här med sin make eller pojkvän. Och helt ärligt så har jag svårt att se att ni två", sa han och pekade på Porter, "är ett kärlekspar".

Mackenzie hörde hur Porter skrockade. Hon visste inte vad som störde henne mest: att den här mannen hade varit kaxig nog att sätta sig bredvid henne och börja snacka eller att Porter tyckte att det var helfestligt.

"Vi är inte ett kärlekspar", sa Mackenzie. "Vi är arbetskollegor."

"Bara här för att dricka, eller?" frågade han. Han hade lutat sig allt närmare — tillräckligt nära för att Mackenzie skulle känna hans andedräkt som stank av tequila. "Kan jag inte få köpa en till dig?"

"Lyssna", sa Mackenzie, fortfarande utan att titta på honom. "Jag är inte intresserad. Så du kan fortsätta vidare till nästa stackars offer".

Mannen lutade sig närmare och stirrade på henne en stund. "Du behöver ju inte vara en sån subba".

Mackenzie vände sig mot honom och de fick för första gången ögonkontakt, vilket fick mannens blick att plötsligt förändras. Han förstod att hon menade allvar, men han hade druckit för mycket och då kunde han uppenbarligen inte kontrollera sina impulser. Han lade sin hand på henne axel och log mot henne. "Förlåt", sa han. "Det jag försökte säga var, eller, nej, jag menade vad jag sa. Du behöver ju inte vara en sån—"

"Ta bort handen från mig", sa Mackenzie lugnt. "Sista varningen."

"Gillar du inte känslan av en mans hand?" frågade han skrattande. Hans hand gled ner mot hennes arm och vi det här laget hade beröringen förvandlats till tafsande. "Så det är därför du är här för att kolla på nakna brudar, va?"

Mackenzies arm for upp blixtsnabbt. Den arma berusade mannen förstod inte vad som hade hänt förrän efter att hon slagit underarmen i nacken på honom så att han trillade av barstolen och tappade luften. När han slog i marken väsnades det tillräckligt mycket för att en av väktarna skulle komma springande från den bakre delen av loungerummet.

Porter hade rest sig upp, och klev in mellan väktaren och Mackenzie. Han visade sin bricka och ställde sig, till Mackenzies förvåning, rakt framför den mycket större väktaren. "Ta det nu lugnt, storpojken", sa Porter, medan han praktiskt taget höll sin bricka tryckt mot väktarens ansikte. "Om du vill slippa spektaklet av att någon grips på det här sjaskiga bygget, så skulle jag föreslå att du kastar ut det här rövhålet."

Väktaren tittade på Porter och sedan på den berusade mannen, som fortfarande hostade och kippade efter andan på golvet. Väktaren hade förstått sina alternativ och nickade. "Absolut", sa han och drog upp den berusade mannen på fötterna igen.

Mackenzie och Porter såg på medan väktaren eskorterade den berusade mannen till dörren. Porter gav Mackenzie en liten knuff och skrockade. "Du är allt full av överraskningar, va?"

Mackenzie ryckte bara på axlarna. När de vände på sig mot baren, hade bartendern återvänt. En annan man stod bredvid honom och stirrade på Mackenzie och Porter som om de var gatuhundar som han inte litade på.

"Har ni lust att förklara vad allt det där handlade om?" frågade mannen.

"Är du William Avery?" frågade Porter.

"Det är jag."

"Jo, herr Avery", sa Mackenzie, "dina gäster behöver lära sig att hålla käften och händerna i styr."

"Vad handlar det här om?" frågade Avery.

"Finns det någonstans där vi kan talas vid i enrum?" frågade Porter.

"Nej, det går bra att prata här. Det här är den tiden på kvällen då vi har mest att göra. Jag måste hjälpa till här i baren."

"Det behöver du verkligen", sa Porter. "Jag beställde en rom och cola för fem minuter sen och har fortfarande inte sett röken av den.

Bartendern rynkade pannan och vände sig sedan mot flaskorna bakom honom. I hans frånvaro, böjde sig Avery framåt och sa, "om det här handlar om Hailey Lizbrook, har jag redan berättat allt jag vet om henne till era snutkollegor."

"Men du har inte pratat med mig", sa Mackenzie.

"Och?"

"Jag har ett annorlunda tillvägagångssätt än nästan alla andra, dessutom är det här fallet vårt", sa hon och nickade mot Porter. "Så, jag behöver få svar på några fler frågor från dig."

"Och om jag inte vill det?"

"Tja, om inte", sa Mackenzie, "så kan jag intervjua en kvinna vid namn Colby Barrow. Låter det namnet bekant? Jag tror att hon var sjutton år när hon började jobba här, inte sant? Hon fick jobbet för att hon utförde oralsex på dig, vill jag minnas. Fallet är avslutad, det vet jag. Men jag undrar ändå om det finns något hon skulle kunna berätta för mig om dina affärsmetoder som möjligtvis sopades under mattan för sex år sedan. Jag undrar om hon skulle kunna förklara för mig varför du inte verkar bry dig ett skit om att en av dina dansare mördades för tre nätter sedan."

Avery tittade på henne som att han ville smälla till henne. Hon hade gärna sett honom försöka. Hon hade mött alldeles för många män av den här typen de senaste åren — män som inte brydde sig ett skvatt om kvinnor förrän lampan var släckt och de behövde sex eller något att slå på. Hon stirrade tillbaka, för att visa att hon var mer än en slagpåse.

"Vad vill du veta?" frågade han.

Innan hon svarade, levererade bartendern äntligen Porters drink. Porter smuttade på den och log gillande mot Avery och bartendern.

"Fanns det män som kom in och samlades kring Hailey? frågade Mackenzie. "Hade hon stammisar?"

"Hon hade en eller två", sa Avery.

"Vet du vad de heter?" frågade Porter.

"Nej. Jag ägnar ingen uppmärksamhet åt männen som kommer hit. De är som vilka andra män som helst, liksom"

"Men om vi skulle behöva ha reda på det", sa Mackenzie, "tror du att några av dina andra dansare möjligen känner till namnen?"

"Tveksamt", sa Avery. "Och ska vi vara ärliga så är det ju så att de flesta av dansarna bara frågar efter namnet för att vara trevliga. De skiter fullständigt i vad männen heter. De vill bara få betalt."

"Var Hailey en bra anställd?" frågade Mackenzie

"Ja, det var hon faktiskt. Hon var alltid villig att ta extra pass. Hon älskade sina två pojkar, vet ni."

"Ja, vi har träffat dem", sa Mackenzie.

Avery suckade och tittade bort mot scenen. "Alltså, ni är välkomna att prata med vilka ni vill av tjejerna om ni tror att det kan vara till hjälp för att hitta Haileys mördare. Men jag kan inte låta er göra det här, inte just nu. Det skulle göra dem upprörda och vara dåligt för affärerna. Men jag kan ge er en lista över deras namn och telefonnummer, om ni verkligen behöver det."

Mackenzie funderade på saken en stund och skakade sedan på huvudet. "Nej, jag tror inte att det är nödvändigt. Men tack för att du tog dig tid."

Efter att hon sagt det knackade hon Porter på axeln. "Vi är klara här."

"Inte jag", sa han. "Jag behöver fortfarande dricka upp."

Mackenzie skulle precis börja argumentera emot när Porters telefon ringde. Han svarade och tryckte sin lediga hand mot sitt andra öra för att stänga ute det fruktansvärda oljudet av Skrillex-låten som dånade ur PA-systemet. Han pratade kortfattat och nickade några gånger under samtalet innan han lade på. Sedan svepte han resten av sin drink och lämnade över bilnycklarna till Mackenzie.

"Vad är det?" frågade hon.

"Det verkar som att jag är klar", sa han. Han spände ansiktet. "Det har skett ett nytt mord."

KAPITEL TIO

De körde i lite mer än två och en halv timme från strippklubben efter att de tagit emot samtalet. Kvällsmörkret hade stegvis lagt sig under hela vägen, vilket förstärkte Mackenzies dystra sinnesstämning, och när de kom fram till platsen var det mörkt. De körde till slut av motorvägen, in på en lappad asfaltsväg och vidare in på en grusväg som ledde till ett stort öppet fält. När de närmade sig destinationen kom domedagskänslan över henne.

Hennes strålkastare lyste precis framför henne medan hon försiktigt körde ner för en guppig grusväg, och långsamt började hon se ett flertal polisbilar som redan var på plats. Vissa av dem stod vända mot mitten av fältet och deras strålkastare avslöjade en ohygglig men välbekant syn.

Hon försökte att inte rygga tillbaka av synen, men misslyckades.

"Herregud", sa Porter.

Mackenzie parkerade. Utan att slita blicken från brottsplatsen klev hon ur bilen och började gå långsamt framåt. Gräset var vildvuxet på fältet, på sina håll nådde det upp till hennes knän, och hon kunde se den lätt upptrampande stigen som hade börjat ta form efter var poliserna hade gått. Det var för många poliser här; hon oroade sig redan för att brottsplatsen kunde ha kontaminerats.

Hon tittade upp och tog ett snabbt andetag. Det var en annan kvinna, avklädd ner till underkläderna, bunden vid en påle som såg ut att vara runt två och en halv meter hög. Den här gången gjorde synen av kvinnan, upphängd på det här sättet, att Mackenzie påmindes om ett minne av hennes syster. Steph hade också varit strippa. Mackenzie visste inte riktigt vad Steph gjorde nu för tiden, men det var lätt att tänka sig att hon skulle kunna hamna i en sådan här situation.

Medan Mackenzie närmade sig offret såg hon sig om och räknade till totalt sju poliser. Två poliser stod en bit vid sidan av brottsplatsen och pratade med två tonåringar. Längre fram pratade Nelson i telefon med någon.

Han fick syn på dem, vinkade dem till sig och avslutade snabbt sitt samtal.

"Fick ni med er något av värde från strippklubben?"

"Nej, sir", sa Mackenzie. "Jag är övertygad om att Avery är oskyldig. Han erbjöd namn och nummer till alla sina anställda om vi behövde dem, men jag tror inte att vi behöver hans hjälp."

"Vi behöver någons hjälp", sa Nelson medan han tittade mot pålen och såg illamående ut.

Mackenzie gick fram till kroppen och såg direkt att den var i värre skick än Hailey Lizbrooks kropp. Till att börja med var kvinnans vänstra sida av ansiktet delvis täckt av en stor bula och blåmärken. Det fanns också torkat blod i och omkring hennes öra. Piskrappen på hennes rygg såg ut att ha tillkommit av samma vapen, fast den här gången med större kraft och i tätare följd.

"Vem hittade kroppen?" frågade Porter.

"De två ungdomarna där", sa Nelson och pekade mot platsen där en av poliserna fortfarande pratade med de två tonåringarna. "De erkände att de hade kommit hit för att röka gräs. De sa att de hade gjort det under en ungefär månads tid. Men ikväll upptäckte de detta."

"Samma kroppstyp som Hailey Lizbrook", tänkte Mackenzie högt. "Jag tror att vi kan anta att hon hade samma yrke, eller liknande, också."

"Jag behöver en lösning på det här, hörni", sa Nelson. "Och jag behöver det nu."

"Vi försöker", sa Porter. "White brinner för det här fallet och—"

"Jag behöver resultat", sa Nelson, nära nog rasande. "White, jag köper till och med lite av ditt utanför boxen-tänkande nu."

"Får jag låna en ficklampa?" frågade hon.

Nelson stoppade handen i rockfickan och tog fram en liten Maglite som han villigt kastade mot henne. Hon fångade den, tände den och började se sig omkring. Hon avskärmade sig från Nelsons ängsliga raljerande och lät honom lätta på trycket med Porter.

Under sådana här tillfällen kom en särskild noggrannhet över henne, och omvärlden smälte bort medan hon finkammade brottsplatsen efter ledtrådar. Hon såg snabbt ett flertal intressanta. Till exempel så visste hon att Nelson och de andra poliserna hade tagit samma väg för att ta sig till kroppen, för att undvika att kontaminera brottsplatsen; förutom deras nedslitna gångstig från bilarna till kroppen, fanns det ett flertal andra märken i det vildvuxna gräset, som troligen lämnats av mördaren.

Hon rörde sig en bit bort från gångstigen och förde långsamt ficklampans sken i en båge på fältet som omgav brottsplatsen. Hon såg till att memorera ett par saker, tittade tillbaka mot de två tonåringarna, och gick sedan tillbaka till pålen. Hon studerade kroppen i jakt på fler ledtrådar och kände sig allt säkrare på att undersökningar av den här kroppen, precis som Hailey Lizbrooks kropp, inte skulle visa några spår av sexuella övergrepp.

Hon funderade på det låg någonting djupare än bara ett skådespel bakom uppförandet av pålen. Något med det hela verkade beslutsamt, nästan nödvändigt, för mördaren. För en kort stund kunde hon se honom framför sig, hur hans händer rörde sig mot pålen och satte igång.

Han släpar den med stolthet, kanske till och med låter den vila mot hans rygg. Det ligger ansträngning bakom uppgiften, en grundförutsättning för morden. Kämpa med pålen, ta den till platsen, gräva hålet och montera den — det finns en tillfredställelse över arbetet. Han förbereder platsen för mordet. Han känner lika mycket behag av det här arbetet som av mordet.

"Vad tänker du White?" frågade Nelson och såg på henne när hon gick i cirklar runt kroppen.

Mackenzie blinkade och drogs ur hennes inre bild av mördaren. Hon insåg hur djupt försjunken i sina tankar hon varit och rös till.

"Ett par spontana observationer är att du kan se spåret från där han dragit pålen från grusvägen och hit", sa hon. "Det bevisar att pålen inte var här från början. Han hade med sig den. Och det betyder att han antingen kör en pickup eller skåpbil av något slag."

"Det var det jag tänkte", sa Nelson. "Något mer?"

"Tja, det är svårt att säga säkert i mörkret", sa hon, men jag är rätt säker på att mördaren hade offret invirat i någonting när han tog henne hit."

"Varför tror du det?"

"Jag ser inget blod alls på gräset, men några av såren på hennes rygg — särskilt kring hennes bakdel — är fortfarande ganska blöta."

Medan Nelson smälte det här, satte sig Mackenzie på huk bakom pålen och pressade handen mot gräset. Med den andra lät hon ficklampans sken lysa mot foten av pålen.

Hennes puls rusade när hon såg siffrorna: N511/J202.

Han använder kniv eller en mejsel, och han lägger mycket tid och ansträngningar på att säkerställa att inristningarna är tydligt läsbara. Inristningarna är viktiga för honom, och dessutom vill han att de ska synas. Oavsett om det är medvetet eller omedvetet, så vill han att någon listar ut varför han gör det här. Han behöver att någon förstår hans motiv.

"Kommissarien?" sa hon.

"Ja White?"

"Jag har hittat de där siffrorna igen."

"Helvete", sa Nelson och gick till där hon satt på huk. Han tittade ner och suckade tungt.

"Har du någon aning om vad det betyder?"

"Inte den blekaste, sir."

"Okej", sa Nelson. Han hade händerna på höfterna och tittade upp mot den mörka himlen, som en slagen man. "Så, vi har fått ett par nya svar här, men inget som kommer lösa det här saken inom den närmaste tiden. En man som kör en pickup eller skåpbil, har tillgång till träpålar och—

"Vänta", sa Mackenzie. "Där sa du någonting."

Hon gick tillbaka till baksidan av pålen. Hon böjde sig för att titta på delen där kvinnans händer varit bundna med rep.

"Vad är det?" frågade Porter och kom för att titta.

"Är du bra på knopar?" frågade hon.

"Inte direkt."

"Det är jag", sa Nelson och kom för att se efter. "Vad har du här?"

"Jag är ganska säker på att det är samma typ av knop som användes på Hailey Lizbrook."

"Vadå då?" sa Porter.

"Det är lite ovanligt", svarade Mackenzie. "Kan du knyta en sån knop? Jag kan det inte."

Porter tittade på den igen, och såg ställd ut.

"Jag är rätt säker på att det är en råbandsknop", sa Nelson.

"Det var vad jag tänkte", sa Mackenzie. "Och även om det kan vara långsökt, så skulle jag kunna tänka mig att vår mördare har kännedom om båtar. Han kanske bor nära vatten eller har bott nära vatten någon gång."

"Kör pickup eller skåpbil, kanske bor nära vatten och har någon form av moderskomplex", sa Nelson. "Inte mycket att gå på, men det är mer än vad vi hade igår."

"Och med tanke på den ritualistiska stilen på de här morden", sa Mackenzie, "och den korta tiden mellan de båda, så kan vi bara anta att han kommer att göra det igen."

Hon vände sig om och tittade på honom, samtidigt som hon försökte se så allvarlig ut som hon bara kunde.

"Med all respekt, sir", jag tycker det är dags att vi kopplar in FBI.

Han rynkade pannan.

"White, deras metoder skulle sinka oss. Vi skulle haft två mord till innan de ens skulle ha hunnit skicka någon."

"Jag tror att det är värt ett försök", sa hon. "Vi har tagit oss vatten över huvudet."

Hon hatade att behöva säga det, men Nelson ansiktsuttryck visade att han höll med. Han nickade allvarsamt och hans blick drogs tillbaka till kroppen på pålen. "Jag kommer att ringa", sa han slutligen.

Bakom dem hörde de en väldigt välartikulerad svordomssalva från en av poliserna. Allihopa vände sig om för att se vad som försiggick och såg ett guppande strålkastarljus som närmade sig på grusvägen.

"Vad i helvete är nu det här?" frågade Nelson. "Ingen annan borde känna till det här och—"

"En nyhetsbil", sa polisen som just hade svurit.

"Hur?" sa Nelson. "För helvete, vem fan är det som håller på att läcka information till de här rövhålen?"

Platsen blev plötsligt full av aktivitet när Nelson gjorde allt han kunde för att förbereda inför medias ankomst. Han var rasande och såg ut som att hans huvud skulle explodera när som helst.

Mackenzie tog tillfället i akt att ta så många bilder hon kunde: av märkena i gräset, knopen runt offrets handleder och siffrorna vid foten av pålen.

"White, Porter, stick härifrån och åk tillbaka till stationen", sa Nelson.

"Men, sir", sa Mackenzie, "vi behöver fortfarande—"

"Gör som jag säger", sa han. "Ni två har hand om det är fallet, och om media får nys om det kommer de ständigt vara i på er och sinka er. Stick nu härifrån."

Det var en rimlig tankegång och Mackenzie gjorde som hon var tillsagd. Men när hon var på väg tillbaka till bilen med Porter, fick hon en annan tanke. Hon vände sig mot Nelson igen och sa: "Sir, jag tänker att vi borde ta prover på träet, på den här pålen och på den förra. Ta ett prov och låt få det analyserat. Kanske den typen av trä som används till de här pålarna kan ge oss någon ledtråd."

"Jävligt bra tänkt, White", sa han. "Stick nu."

Mackenzie gjorde precis det, samtidigt som hon såg ännu ett par strålkastare komma åkande bakom de första. De första tillhörde en nyhetsbil med bokstäverna WSQT på sidan. Den hade just parkerat på motsatt sida av polisbilarna. En reporter och en kameraman skyndade sig ur bilen, vilket fick Mackenzie att direkt tänka på dem som gamar som cirkulerade över ett färskt byte.

När hon precis skulle hoppa in i bilen, åter i förarsätet, klev en annan medarbetare av reportergänget ur nyhetsbilen och började fotografera. Mackenzie kände obehag när hon märkte att kameran riktades åt hennes håll. Hon sänkte huvudet, satte sig i bilen och startade motorn. När hon gjorde det såg hon att tre poliser redan var på väg i full fart mot nyhetsbilen, med Nelson i mitten. Trots det gjorde reportern sitt bästa för att tränga sig fram.

De körde iväg, men Mackenzie visste att det redan var för sent.

När morgonen kom skulle hon vara på alla tidningars framsida.

KAPITEL ELVA

Det visade sig att Nelson hade haft fel angående FBI. Mackenzie fick telefonsamtalet 06:35 med uppmaningen om att köra till flygplatsen och hämta upp agenten som hade flugits in. Hon hade blivit tvungen att jäkta eftersom flyget landade 08:05, och hon kände sig besvärad över att första intrycket av henne skulle vara att hon inte ens hunnit fixa håret.

Håret var dock det minsta bekymret för henne, där hon satt i den obekväma stolen på flygplatsen och väntade vid gaten. Hon drack hetsigt ur sin kaffemugg och hoppades att det skulle hjälpa henne att tänka bort faktumet att hennes kropp bara fått fem timmars sömn natten innan. Det var hennes tredje kaffe den här morgonen och hon visste att hon skulle börja darra om hon inte saktade ner. Men hon hade inte råd att vara trött och hafsig.

Hon gick igenom allt hon hade i huvudet medan hon väntade på att agenten skulle kliva av planet. Hon tänkte på den hemska brottsplatsen från gårdagskvällen och kunde inte undkomma känslan av att hon missat något. Förhoppningsvis skulle FBI-agenten kunna hjälpa till med att leda in dem på rätt spår.

Nelson hade mailat henne agentens dossié, som hon hade läst som hastigast över sin frukost som bestod av en banan och en skål havregrynsgröt. Därför kände hon direkt igen agenten när han kom gående på ombordstigningsbryggan och in på flygplatsen. Jared Ellington, trettioett år gammal, examen från Georgetown och med en bakgrund som bland annat inkluderade en kort period av profileringsarbete inom terrorismbekämpning. Han hade svart, bakåtslickat hår, precis som på bilden, och hans kostym skvallrade om att det här var en man på tjänsteuppdrag.

Mackenzie gick över till gaten för att hälsa på honom. Hon störde sig på faktumet att hon så självmedvetet hela tiden tänkte på hur hennes hår såg ut. Hon kände sig sliten och småsur över att ha fått jäkta iväg under morgonen. Hon var för övrigt inte en person som någonsin hade brytt sig särskilt mycket om första intryck eller hur hon såg ut. Så varför gjorde hon det nu?

Kanske för att han kom från FBI, en myndighet hon kände vördnad inför. Eller så var det kanske för att hon inte kunde undgå att bländas av hans utseende. Det fick henne att känna avsmak över sig själv, inte bara på grund av Zack, utan också på grund av det brådskande och allvarliga arbetet som borde få all fokus.

"Agent Ellington", sa hon och sträckte fram handen. Hon försökte låta så professionell hon bara kunde. "Jag är Mackenzie White, en av kriminalinspektörerna som arbetar med fallet."

"Trevligt att träffas", sa Ellington. "Kommissarien har berättat för mig att du har huvudansvaret för det här fallet, stämmer det?"

Hon gjorde sitt bästa för att dölja förvåningen, men nickade.

"Det stämmer", sa hon. "Jag vet att du precis klivit av planet, men vi måste skynda oss så att du kommer till stationen."

"Självklart", sa han. "Visa vägen."

De gick genom flygplatsen och ut till parkeringsplatsen. De var tysta under hela promenaden och Mackenzie passade på att studera honom. Han verkade ganska avslappnad, inte formell och rigid som de få andra FBI-agenterna hon träffat på. Han verkade också vara väldigt seriös och intensiv. Hans frisyr gav ett mycket mer professionellt intryck än några av hennes manliga kollegor.

Medan de körde ut på motorvägen och kämpade sig fram i morgontrafiken, började Ellington skrolla igenom en serie av mail och dokument på telefonen.

"Berätta för mig, inspektör White", sa han, "vad för typ av person tror du att vi letar efter? Jag har kollat igenom anteckningarna som kommissarie Nelson skickat till mig och jag måste säga att du verkar vara rätt skarp."

"Tack", sa hon. Hon var snabb med att borsta av sig komplimangen och fortsatte: "Beträffande vilken typ av person, så tänker jag att det härrör från missförhållanden i uppväxten. När man betänker att offren inte blivit sexuellt utnyttjade, men avklädda till underkläderna, så indikerar det att de här morden är baserade på ett hämndbehov mot någon kvinna som kränkt honom tidigt i livet. Så jag tror att det kan vara en man som känner skam inför sex, eller åtminstone tycker att det är äckligt."

"Jag märker att du inte har uteslutit en religiös kontext", sa Ellington.

"Nej, inte än. Själva sättet han visar upp offren på anspelar tydligt på korsfästelse. Plus faktumet att alla de kvinnor han mördar är symboler för manliga begär. Det gör det svårt att utesluta den religiösa kontexten."

Han nickade, fortfarande skrollande i telefonen. Hon sneglade åt hans håll medan hon tog sig fram genom trafiken, och hon slogs över hur snygg han var. Det var inte tydligt vid en första anblick, men det fanns någonting väldigt alldagligt och samtidigt oborstat med honom. Han skulle aldrig få huvudrollen, men skulle definitivt fungera som en attraktiv birollskaraktär i hjältelaget.

"Jag vet att det här är oartigt", sa han, "men jag försöker se till att jag är välinsatt i detta. Som du säkert vet, så blev jag inkopplad på ärendet för mindre än sex timmar sedan. Det har varit intensivt."

"Nej då, det är inte oartigt alls", sa Mackenzie. Hon kände att det var uppfriskande att befinna sig i bilen med man utan att ha konversationer fulla av gliringar och sexism. "Får jag fråga dig vad dina första tankar om mördaren är?"

"Min stora fråga är varför han väljer att visa upp kropparna alls", sa Ellington. "Det får mig att tänka att morden inte bara handlar om någon personlig vendetta. Han vill att folk ska se vad han har gjort. Han vill göra det till ett skådespel, vilket antyder att han känner stolthet över det här. Jag skulle gå så långt som att säga att han känner att han gör världen en tjänst."

Mackenzie kände en bubblande upprymdhet när de närmade sig polisdistriktet. Ellington var raka motsatsen till Porter och verkade ha samma synsätt och porträtt av mördaren som hon hade. Hon kunde inte dra sig till minnes är hon senast fått möjligheten att fritt dela med sig av sina tankar med en kollega utan att behöva vara rädd för att förlöjligas eller få något nedlåtande svar. Hon hade redan märkt att Ellington var lätt att prata med och att han uppskattade att höra andras åsikter. Och ärligt talat gjorde det inte heller någonting att han var trevlig att titta på.

"Jag tycker att det verkar som att du är på rätt spår här", sa Ellington. "Bara mellan oss, så tror jag att vi kan ta fast den här killen. Om vi ser till informationen om knoparna, faktumet att han kör en pickup eller skåpbil och uppenbarligen använder samma vapen varje gång, så finns det mycket att gå efter. Jag ser fram emot att jobba med dig, inspektör White."

"Det samma", sa hon, och kastade ännu en blick mot honom, medan han fortsatte att plikttroget läsa sina mail i telefonen.

Hennes upprymdhet var nu i full blom; hon kände sig motiverad till arbetet på ett sätt hon inte känt på väldigt länge. Hon kände sig inspirerad, pånyttfödd — och som att saker och ting i hennes liv var på väg att förändras.

*

Lite mindre än en timme senare kastades Mackenzie tillbaka till verkligheten, när hon såg hur agent Jared Ellington stod upp längst fram i konferensrummet som var packat med lokala poliser som tydligt visade att de inte behövde hans hjälp. Några runt bordet antecknade, men det fanns en spänning i luften som avspeglade sig på allas ansikten. Hon noterade att Nelson såg nervös och obekväm ut vid bordsänden. Beslutet att kontakta FBI hade varit hans att fatta, och det var tydligt att han var osäker på om det varit rätt val.

Ellington gjorde samtidigt sitt bästa för att försöka ta kontroll över rummet genom att återberätta materialet som han och Mackenzie diskuterat på vägen från flygplatsen — att de letade efter en mördare som troligtvis hade någon typ av aversion mot sex och som dessutom var stolt över morden. Han gick också igenom vilka ledtrådar som de hade och vad de kunde betyda. Det var inte förrän han kom in på ämnet om att analysera träet från pålarna som han fick någon respons från poliserna som satt runt bordet.

"Vad beträffar träslagsanalyserna", sa Nelson, "så borde vi kunna ha resultat klara inom några timmar."

"Men vad skulle det leda till?" frågade Porter.

Nelson tittade mot Mackenzie och nickade, för att visa att hon fick tillåtelse att svara på frågan. "Tja, baserat på provsvaren kan vi kika på företag inom skogsavverkning eller sågverk och få fram information om ifall någon nyligen köpt den typen av trästycke.

"Det verkar långsökt", kommenterade en äldre polis längst bak.

"Det gör det" sa Ellington och återfick snabbt allas uppmärksamhet. "Men bättre att agera på långsökta idéer än att inte agera alls. Och snälla, missförstå mig inte; jag är inte här för att ta över det här fallet. Jag är bara här som en del av lösningen, en bundsförvant som kan säkerställa att ni har full åtkomst till vilka som helst av de resurser som finns hos FBI. Det inkluderar faktainsamling, arbetskraft och allt annat som kan vara till hjälp för att gripa den här mördaren. Jag är bara här tillfälligt — förmodligen inte längre än trettiosex till fyrtioåtta timmar — och sen försvinner jag. Det här är er uppvisning, gänget. Jag är bara den inhyrda hjälpen."

"Så hur börjar vi?" frågade en annan polis.

"Efter den här informationsgenomgången kommer jag, tillsammans med kommissarie Nelson, arbeta med att dela upp er på lämpligt sätt", sa Ellington. "Några av er kommer att åka ut och prata med Hailey Lizbrooks kollegor. Som jag har förstått det så har vi en fullständig obduktionsrapport från den avlidna som hittades igår kväll. Så fort vi säkerställt vem hon är kommer några av er att behöva besöka hennes familj och vänner för att försöka få fram mer information. Vi kommer också behöva att någon av er kollar närmare på lokala sågverk efter att vi får tillbaka resultaten från träslagsanalysen."

Mackenzie noterade återigen de negativa attityderna hos poliserna runt bordet. Hon hade svårt att förstå hur de kunde vara för stolta (eller kanske för lata, tänkte hon) för att ta direkta order från någon de inte kände, oavsett hans plats i näringskedjan. Var småstadsmentaliteten verkligen så svår att bryta sig loss från? Hon hade ofta funderat på det när hon varit måltavla för det förnedrande sätt som de flesta männen i det här rummet hade uppvisat sedan hennes första dag.

"Det var allt jag hade för den här gången", sa Ellington. "Några frågor?"

Givetvis var det ingen som hade några frågor. Men Nelson reste sig och ställde sig bredvid Ellington längst fram i rummet.

"Agent Ellington kommer att jobba med inspektör White. Om ni behöver prata med honom kan ni hitta honom på hennes kontor. Jag vet att det här är lite oortodoxt, men låt oss ta det för vad det är och utnyttja generositeten från FBI."

Det mumlades och muttrades som svar, när poliserna reste sig runt bordet. Medan de köade upp och började lämna konferensrummet märkte Mackenzie att några av dem tittade på henne mer ogillande och obekvämt än vanligt. Hon tittade bort och anslöt till Nelson och Ellington längst fram i rummet.

"Är det något jag borde få veta?" frågade hon Nelson.

"Vad menar du?"

"Jag får otrevligare blickar än vanligt", sa hon.

"Otrevliga blickar?" frågade Ellington. "Varför brukar du få otrevliga blickar?"

"För att jag är en handlingskraftig yngre kvinna som säger vad jag tycker", sa Mackenzie. "Det gillar inte männen som jobbar här. Det finns några som tycker att jag borde vara hemma, i köket."

Nelson såg mycket generad ut, och ganska förbannad också. Hon tänkte att han nog skulle säga något för att försvara sig själv och poliserna, men han fick inte chansen, för Porter kom fram till dem och slängde dagens tidning på bordet.

"Jag tror att detta är anledningen till de otrevliga blickarna", sa han.

De tittade ner på tidningen. Mackenzie stelnade till och Nelson började svära bakom henne.

På framsidan stod det "ÅKERMÖRDAREN HÄRJAR FORTFARANDE FRITT". Underrubriken löd: "Orolig polisstyrka står handfallen när ännu ett offer hittas."

Bilden under visade Mackenzie som klev in i bilen som hon och Porter hade åkt ut till fältet med under gårdagen. Fotografen hade fångat hela vänstra sidan av hennes ansikte. Det värsta var att hon var ganska snygg på bilden. Oavsett om hon ville erkänna det eller ej, så gjorde placeringen av bilden under rubriken att hon mer eller mindre utmålades som ansiktet utåt för mordutredningen.

"Det är orättvist", sa hon och avskydde hur orden lät när de kom ur hennes mun.

"Killarna tror att du får en kick av det här", sa Porter. "De tror att du är så angelägen om att lösa det här fallet för att få publicitet."

"Känner du så?" frågade Nelson honom.

Porter tog ett steg tillbaka och suckade. "Nej, personligen inte. White har bevisat mycket för mig de senaste dagarna. Hon vill fånga den här killen, oavsett vad."

"Så varför står du inte upp för henne?" sa Nelson. "Ta lite konflikter medan vi väntar in svaret på vem det senaste offret är och resultatet av träslagsanalysen."

Porter såg ut som ett barn som just fått en utskällning för att ha ljugit. Han böjde ner huvudet och sa "ja, sir." Sedan lämnade han rummet utan att titta upp.

Nelson tittade åter ner på tidningen och sedan på Mackenzie. "Jag tycker du ska ta tillvara på det här. Om media vill sätta ett vackert ansikte på utredningen, låt dem göra det. Det kommer bara vara positivt för dig när du väl fångat in den där jäveln."

"Ja, sir."

"Agent Ellington, vad behöver du ha av mig?" frågade Nelson.

"Bara din bästa kriminalinspektör."

Nelson flinade och pekade med tummen mot Mackenzie. "Du tittar på henne."

"Då har jag troligtvis allt jag behöver."

Nelson gick ut från konferensrummet och lämnade Ellington och Mackenzie ensamma. Mackenzie började samla ihop sin laptop och sina anteckningar medan Ellington såg sig omkring i rummet. Det var tydligt att han kände sig malplacerad och inte visste hur han skulle hantera det. Hon var lite malplacerad själv. Hon var glad över att alla andra lämnat rummet. Hon tyckte om att vara ensam med honom; det fick henne att känna som att hon hade en förtrogen mitt uppe i allt, någon som såg henne som en jämlike.

"Så", sa han, "ser de verkligen ner på dig för att du är ung och kvinna?"

Hon ryckte på axlarna.

"Det verkar så. Jag har sett nyanställda, män förstås, som får en del gliringar, men de tilltalas inte på samma nedlåtande sätt som jag. Jag är ung, motiverad, och enligt somliga ser jag rätt bra ut. Det är något med den kombinationen som stör dem. Det är enklare för dem att bara förminska mig till någon överambitiös bimbo än att se mig som en kvinna under trettio som har högre arbetsmoral än dem."

"Det är olyckligt", sa han.

"Jag har märkt av lite förändring de senaste dagarna", sa hon. "Särskilt Porter verkar ha ändrat uppfattning."

"Tja, låt oss lösa det här fallet, så kommer resten att ändra uppfattning också", sa Ellington. "Kan du ordna så att vi får alla foton från båda brottsplatserna inlämnade på ditt kontor?"

"Ja", sa hon. "Möt mig där om tio minuter."

"Det kan du lita på."

Mackenzie insåg där och då att hon tyckte om Jared Ellington lite för mycket för hennes eget bästa. Att jobba med honom de kommande dagarna skulle bli utmanande och intressant — men av andra anledningar än utredningsarbetet.

KAPITEL TOLV

Mackenzie kom hem strax efter klockan sju den kvällen, fullt medveten om att hon kunde bli inkallad igen när som helst. Det fanns så många öppna dörrar nu, så många potentiella ledtrådar som krävde hennes uppmärksamhet. Hon kände hur hennes kropp började bli trött. Hon hade inte sovit bra sedan hon besökt den första mordplatsen och hon visste att om inte gav sig själv tid att vila, så skulle det sluta med att hon gjorde något klumpigt misstag på jobbet.

När hon steg in genom dörren såg hon Zack sitta på soffan med en Xbox-kontroll i händerna. En ölflaska stod på soffbordet framför honom, och två urdruckna flaskor stod uppradade på golvet. Hon visste att han hade haft en ledig dag och hon antog att det var så här han hade spenderat den. I hennes ögon fick det honom att framstå som ett ansvarslöst barn och det var inte vad hon ville se när hon kom hem efter en dag som den här.

"Hej älskling", sa Zack och tittade knappt upp.

"Hej", sa hon torrt och gick mot köket. Synen av ölen på soffbordet hade fått henne att vilja ha en också. Men hon kände sig både utmattad och på helspänn, så hon beslutade att ta en kopp pepparmyntste istället.

Medan hon väntade på att vattnet skulle koka upp, gick Mackenzie till sovrummet och bytte kläder. Hon hade inte ens tänkt på middag, men slogs nu av insikten att det fanns väldigt lite att äta hemma. Det var ett tag sedan hon senast varit i mataffären och handlat, och hon kunde ge sig fan på att Zack inte tänkt tanken att köpa hem något heller.

När hon bytt om till träningsshorts och t-shirt gick hon tillbaka ut till den visslande kitteln. Medan hon hällde det kokande vattnet över tepåsen hörde hon ljudet av skottlossning i bakgrunden, från Zacks spel. Hon ville åtminstone ta upp ämnet och kände sig nyfiken på hur han skulle svara. Hon kunde inte hålla frustrationen inom sig.

"Vad åt du till middag?" frågade hon.

"Har inte ätit än", sa han med ögonen fixerade vid tv-skärmen. "Hade du tänkt laga något?"

Hon stirrade på hans bakhuvud och hon undrade för en sekund vad Ellington hade för sig. Hon hade svårt att tänka sig att han spelade tv-spel som någon misslyckad tonåring. Hon väntade en stund, lät ilskan rinna av henne och tog sedan ett steg in i vardagsrummet.

"Nej, jag lagar ingenting. Vad har du gjort hela eftermiddagen?"

Hon kunde höra hans suck över explosionerna i spelet. Zack pausade spelet och vände sig för första gången om för att titta på henne. "Och vad fan ska det betyda?"

"Det var bara en fråga", sa hon. "Jag frågade vad du har gjort den här eftermiddagen. Om du inte hade spelat ditt lilla spel så kanske du hade kunnat laga middag. Eller åtminstone hämtat en pizza eller något."

"Förlåt mig", sa han högt och sarkastiskt. "Hur ska jag kunna veta när du kommer hem? Du låter mig aldrig få veta såna saker."

"Tja, ring och fråga", fräste hon.

"Vad fan skulle jag göra det för?" frågade Zack medan han släppte handkontrollen och reste sig upp. "De få gånger jag faktiskt ringt till dig på arbetstid går samtalet direkt till röstbrevlådan och du bryr dig aldrig om att ringa tillbaka."

"Det är för att jag jobbar Zack", sa hon.

"Jag jobbar också", sa han. "Jag sliter häcken av mig på den jävla fabriken. Du har ingen aning om hur hårt jag jobbar."

"Jo det har jag", sa hon. "Men berätta en sak för mig: när såg du mig senast sitta på röven? Jag kommer hem och nästan alltid är det första jag ser dina smutskläder på golvet och massa disk i diskhon. Och vet du en sak Zack? Jag jobbar också hårt. Jag jobbar jävligt hårt och jag ser skit varje dag som skulle få dig att bryta ihop. Jag behöver inte dessutom komma hem till en liten pojke som spelar tv-spel och frågar vad det blir till middag."

"Liten pojke?" frågade han nästan skrikande.

Mackenzie hade inte menat att ta det så långt, men där var det. Det var helt enkelt en sanning som hon hållit inom sig i flera månader, och nu när hon släppt ut den så kände hon en lättnad.

"Det är så det känns ibland", sa hon.

"Din fitta."

Mackenzie skakade på huvudet och tog ett steg tillbaka. "Du har tre sekunder att ta tillbaka det där", sa hon.

"Äh, dra åt helvete", sa Zack. Han gick runt soffan och mot henne. Hon märkte att han ville konfrontera henne, men han visste bättre än att göra det. Han visste att hon lätt skulle kunna vinna över honom i ett slagsmål; det var en av sakerna som han inte hade några problem med att säga till henne när han ventilerade saker som han störde sig på i deras förhållande.

"Ursäkta mig?" sa Mackenzie, och hoppades nästan att han skulle bli aggressiv och ge sig på henne. Och när hon kände det kom också en annan tydlig insikt till henne: förhållandet var över.

"Du hörde mig", sa han. "Du är inte lycklig och inte jag heller. Det har varit så ett tag Mackenzie. Och helt ärligt så är jag trött på att ha det så. Jag är trött på att komma på andra plats och jag vet att jag inte kan tävla mot ditt jobb."

Hon sa ingenting. Hon ville inte säga något mer som skulle kunna provocera honom. Kanske skulle hon ha sådan tur att bråket skulle vara över snart och det hela skulle avslutas utan en utdragen kamp.

Till slut var allt hon sa: "Du har rätt. Jag är inte lycklig. Just nu har jag inte tid för ett samboförhållande. Och verkligen inte för bråk som det här."

"Okej, då så. Ledsen att jag tagit upp så här mycket av din tid", sa Zack tyst. Han plockade upp sin ölflaska, drack ur resten och dunkade sedan ner den i bordet igen — med sådan kraft att Mackenzie trodde att glaset på bordet skulle spricka.

"Jag tror att det är bäst att du går nu", sa Mackenzie. Hon spände ögonen i honom och släppte honom inte med blicken, för att visa att detta inte var förhandlingsbart. De hade haft bråk förr där det nästan slutat med att han packat sina saker och lämnat. Men den här gången var det tvunget att hända. Den här gången skulle hon se till att det inte blev några ursäkter, inget försoningssex, inga manipulativa konversationer om hur mycket de behövde varandra.

Zack tittade till slut bort, och när han gjorde det såg han rasande ut. Han höll dock avståndet mellan dem med några centimeter och klampade iväg mot sovrummet. Mackenzie hörde hur han gjorde sig redo att ge sig av. Hon stod i köket och rörde passivt i sin tekopp och lyssnade på honom.

Så det här är vad jag har blivit, tänkte hon. Ensam och känslokall.

Hon rynkade ansiktet och hatade den oundvikliga situationen som uppstått. Hon hade haft en mentor en gång som varnat henne för just det här — hur en karriär med höga ambitioner inom polisyrket skulle leda till ett alldeles för hektiskt och upptaget liv för att kunna ha något som ens liknade en hälsosam kärleksrelation.

Efter några minuter hörde Mackenzie hur Zack började muttra för sig själv. Medan byrålådor drogs ut och stängdes igen, hörde hon orden jävla fitta, arbetsnarkoman och hjärtlös jävla robot.

Orden gjorde ont (hon hyste inga illusioner om att hon var så hårdhudad att de inte gjorde det), men hon skakade av sig dem. Istället för att fokusera på dem började hon plocka upp efter röran som Zack skapat under dagen. Hon städade upp tomma ölflaskor, lite smutsig disk och ett par strumpor, medan mannen som skapat oredan — en man som hon en gång i tiden blivit förälskad i — fortsatte att svära och kalla henne för fula saker i sovrummet.

*

Vid 20:30 var Zack borta och Mackenzie hade gått och lagt sig en timme senare. Hon kollade sina mail och såg lite rapporter som skickats fram och tillbaka mellan Nelson och andra poliser, men det var inget som förtjänade någon större uppmärksamhet. Nöjd över att det faktiskt verkade som att hon skulle få en handfull timmar av oavbruten sömn, släckte hon lampan på nattduksbordet och slöt ögonen.

Hon provade att sträcka ut sig och känna på den tomma sidan av sängen. Det var inte särskilt uppskakande att ha Zacks sida av sängen tom. Han var ofta iväg och jobbade något sent skift när hon somnade. Men nu när hon visste att han var borta för alltid, kändes sängen plötsligt mycket större. Medan hon sträckte ut sig och kände den tomma sidan av sängen, funderade hon på när hon egentligen slutat vara kär i honom. Det var åtminstone en månad sedan, det var hon säker på. Men hon hade inte haft några förhoppningar om att det de en gång haft skulle komma tillbaka.

Istället hade det bara blivit värre. Hon hade ofta tänkt att Zack hade känt av att hon blivit allt mer distanserad allt eftersom hennes känslor svalnade. Men Zack var inte typen som tog upp sådana saker. Han undvek konflikter till varje pris, och även om det tog emot att behöva erkänna det, så var hon ganska säker på att han hade stannat kvar så länge som möjligt av rädsla för förändring och för att han var för lat för att flytta ut.

Just som hon försökte få klarhet i de där sakerna, ringde telefonen. Fantastiskt, tänkte hon. Det var den sömnen.

Hon tände lampan igen och förväntade sig att se Nelsons eller Porters nummer på telefondisplayen. Eller kanske var det Zack som ringde för att be om en andra chans. Istället såg hon ett nummer som hon inte kände igen.

"Hallå?" sa hon och gjorde sitt bästa för att inte låta trött.

"Hej inspektör White" sa en mansröst. "Det här är Jared Ellington."

"Jaha, hej."

"Ringer jag för sent?"

"Nej", sa hon. "Vad händer? Har du några nyheter?"

"Nej, tyvärr inte. Faktiskt så fick jag veta ikväll att vi inte får resultaten från analysen på det där träet förrän imorgon bitti."

"Okej, då vet vi i alla fall hur morgondagen ser ut", sa hon.

"Exakt. Men du, jag undrar om vi skulle kunna träffas över frukost", sa han. "Jag skulle vilja gå igenom detaljerna i brottsfallet med dig. Jag vill säkerställa att vi tänker på samma sätt kring det här och har koll även på smådetaljerna.

"Visst", sa hon. "Vilken tid vill du—"

Hon avbröt sig själv och tittade mot sovrumsdörren.

För en sekund hade hon hört något som rörde sig där ute. Återigen hade hon hört den där jäkla golvplankan knarra. Men hon hade också hört ett hasande ljud. Hon klev sakta ur sängen, med telefonen fortfarande tryckt mot örat.

"White, är du kvar?" frågade Ellington.

"Ja, jag är här", sa hon. "Förlåt. Jag frågade vilken tid du vill träffas."

"Vad sägs om klockan sju på Carol’s Diner? Vet du var det är?"

"Det vet jag", sa hon medan hon gick mot dörröppningen. Hon tittade ut och såg bara skuggor och dämpade konturer. "Och klockan sju låter bra."

"Vad bra", sa han. "Då ses vi."

Hon hörde honom knappt när hon gick ut från sovrummet och ut i den lilla hallen som ledde till köket. Men hon lyckades få ur sig ett "låter bra", innan hon avslutade samtalet.

Hon slog på ljuset i hallen. Ljuset avslöjade att köket var tomt och gav ett svagt sken till vardagsrummet. För bara några nätter sedan hade det inte varit någon där. Men bara för att vara på den säkra sidan gick hon till vardagsrummet och tände ljuset.

Självklart var det ingen där. Det fanns ingenstans att gömma sig i rummet och det enda som saknades där var Xbox-konsolen som Zack tagit med sig. Mackenzie såg sig omkring i rummet en gång till, och gillade inte faktumet att hon var så lättskrämd. Hon trampade till och med på den lösa golvplankan för att jämföra knarrandet mot det hon hört tidigare.

Hon kollade låset på ytterdörren och gick sedan tillbaka till sovrummet. Hon tittade bakom sig en sista gång innan hon släckte lampan och lade sig för att sova igen. Innan hon hade släckt lampan hade hon plockat fram sitt tjänstevapen ur byrålådan och lagt den ovanpå nattduksbordet, på en armlängds avstånd.

Hon såg den blänka i det dunkla sovrummet. Hon visste att hon inte skulle behöva använda den, men det kändes säkrare att ha den framme.

Vad höll på att hända med henne?

KAPITEL TRETTON

"Pappa? Pappa, det är jag. Vakna."

Mackenzie gick in i sovrummet och stålsatte sig. Hon vände sig bort från synen av sin döda pappa.

"Vad hände, pappa?"

Hennes syster var också i rummet. Hon stod på andra sidan av sängen och tittade på sin pappa med en besviken min.

"Steph, vad hände?" frågade Mackenzie.

"Han ropade efter dig men du dök inte upp. Det här är ditt fel."

"Nej!"

Mackenzie tog ett steg framåt igen och sedan, även fast hon visste att det var galenskap att göra det, så kröp hon ner i sängen och närmare sin pappa. Hon visste att snart skulle hans hud bli kall och blek.

Mackenzie ryckte till. Skrämd av mardrömmen var hon nu vaken klockan 03:12, och hon var genomblöt av svett.

Hon satt upp och andades häftigt. Plötsligt började hon gråta okontrollerat.

Hon saknade sin pappa så mycket att det gjorde ont.

Hon satt där, ensam och grät sig själv till sömns.

Men hon visste att det skulle dröja timmar innan hon faktiskt skulle somna. Om det skulle hända alls.

Av någon märklig anledning så längtade hon till att få kasta sig över brottsfallet igen. Det var, på något vis, mindre smärtsamt.

*

När Mackenzie anlände till Carol’s Diner några timmar senare var hon vaken och alert. Hon satt vid det lilla matbordet och tittade på agent Ellington. Tanken på hur påverkad hon hade blivit av mardrömmen och hur lättskrämd hon varit under gårdagskvällen var pinsam. Vad fan var det för fel på henne?

Hon visste vad det var. Brottsfallet hade krupit under huden på henne och väckt upp gamla minnen som hon trott var glömda. Det påverkade hennes liv. Hon hade tidigare hört talas om att sådant hände andra, men hon hade själv aldrig upplevt det förrän nu.

Hon undrade om Ellington hade upplevt det. Från hennes sida av bordet såg han välkammad och professionell ut — precis som Mackenzies bild av hur en FBI-agent såg ut. Han var välbyggd men inte kraftig, självsäker men inte stöddig. Det var svårt att föreställa sig honom bli särskilt påverkad av någonting.

Han upptäckte att hon tittade på honom, men istället för att vända bort blicken generat, höll hon kvar den.

"Vad är det?" frågade han.

"Inget särskilt", sa hon. "Jag funderar bara på hur det känns att med ett enda telefonsamtal kunna få FBI att undersöka något, som skulle ta mig flera timmar att ens försöka övertala det lokala polisdistriktet att undersöka.

"Det är inte alltid så enkelt", sa Ellington.

"Men i det här fallet verkar FBI motiverade i alla fall", påpekade Mackenzie.

"Det ritualistiska tillvägagångssättet skriker i princip seriemördare", sa han. "Och nu, när ännu en kropp har hittats, verkar det som att det är precis vad vi har att göra med."

"Och har Nelson varit tillmötesgående?" frågade hon.

Ett underfundigt leende framträdde i hans annars samlade ansiktsuttryck. "Han försöker att vara det. Ibland är småstadsmentaliteten svår att bryta sig loss från."

"Jo tack, jag vet", sa Mackenzie.

Servitrisen kom för att ta deras beställning. Mackenzie valde en vegetarisk omelett medan Ellington beställde en enorm frukosttallrik. Med den distraktionen ur världen, slog Ellington ihop sina handflator och lutade sig framåt.

"Så," sa han. "Var står vi nu?"

Mackenzie förstod att han gav henne en chans att visa hur hon arbetar. Det märktes på sättet han sa det och på det subtila leendet. Han var snygg på ett oborstat sätt, och Mackenzie var lite obekväm med hur ofta hennes blick drogs mot hans mun.

"Vi måste dröja vid ledtrådarna nu och verkligen studera dem", sa hon. "Senast vi hade vad vi trodde var ett lovande spår, så visade sig att vi hade helt fel."

"Men ni tog fast en kille som sålde barnporr", påpekade Ellington. "Så det var inte helt förgäves."

"Det är sant. Men jag antar att du har märkt av hur hierarkierna i vårt polisdistrikt ser ut. Om jag inte löser det här snart, så kommer jag vara fast i den här rollen under en väldigt lång tid."

"Det är jag inte så säker på. Nelson har höga tankar om dig. Om han nu erkänner det för de andra gubbarna är en annan femma. Det är därför han har ordnat så att jag ska komma in och hjälpa dig. Han vet att du kan lösa det här."

För första gången släppte hon blicken från honom. Hon visste inte hur hon skulle lyckas lösa det här fallet om hon blev uppskrämd av minsta lilla ljud hemma, eller inte kunde sova utan sin pistol vid sängkanten.

"Jag tänker att vi börjar med träslagsanalysen", sa hon. "Vi undersöker de som levererar den träsorten och hela vägen tillbaka till när trädet sågas ner. Om det inte leder till någonting, får vi verkligen börja pressa kvinnorna som Hailey Lizbrook arbetade tillsammans med. Vi kanske till och med behöver gå så långt att vi kollar igenom övervakningsfilmerna från klubben där hon arbetade."

"De är bra idéer allihop", sa han. "En annan idé som jag kommer lägga fram till Nelson är att ordna med civilpoliser som får vara på plats på några av strippklubbarna inom en radie av hundrasextio kilometer. Vi kan ta några av poliserna från Omaha-kontoret om vi måste. Om man kollar igenom gamla fall — där jag måste säga att du slog huvudet mitt på spiken under ett tidigare möte, enligt vad Nelson berättat — så behöver vi hålla utkik efter en man som är ute efter prostituerade kvinnor också. Vi kan inte anta att han bara är ute efter strippor."

Mackenzie nickade, även fast hon började tvivla på att fallet som hon hade påmints om från åttiotalet, där en prostituerad kvinna varit fastbunden vid en linjestolpe, var relaterat till det här fallet. Men oavsett vilket så var det trevligt att hennes ansträngningar blev bekräftade av någon med erfarenhet.

"Okej", sa Ellington. "Så, jag måste få fråga."

"Fråga vad?"

"Det är tydligt att du undermineras på lokal nivå. Men det är också tydligt att du sliter hårt och vet vad du gör. Nelson sa till och med att du är en av hans mest lovande kriminalinspektörer. Jag var tvungen att kolla din meritlista, förstår du. Allt jag såg var imponerande. Så varför stanna där du förlöjligas och inte får en ärlig chans, när du lätt skulle kunna jobba som inspektör någon annanstans?

Mackenzie ryckte på axlarna. Det var en fråga hon ställt till sig själv många gånger, och svaret var hemskt, men enkelt. Hon suckade. Hon ville egentligen inte prata om det, men samtidigt ville hon inte missa chansen. Hon hade pratat om skälen till att stanna på lokal nivå med Zack några gånger — när de fortfarande pratade med varandra — och Nelson kände till en del av hennes historia också. Men hon kunde inte komma ihåg när någon senast frivilligt bad henne att prata om det.

"Jag växte upp precis utanför Omaha", sa hon. "Min barndom var... inte den bästa. När jag var sju år gammal mördades min pappa. Det var jag som hittade kroppen där i hans sovrum."

Ellington rynkade pannan. Hans ansiktsuttryck visade medkänsla.

"Jag är ledsen", sa han tyst.

Hon suckade.

"Han var privatspanare", tillade hon. "Men han hade varit områdespolis i typ fem år innan."

Ellington suckade också.

"Jag har en teori om att åtminstone en av fem poliser har någon form av obearbetat trauma från tidigare i livet, som är brottsrelaterat", sa han. "Det är det traumat som gör att de velat bli poliser."

"Ja", sa Mackenzie och visste inte riktigt hur hon skulle ställa sig till faktumet att Ellington precis analyserat henne på under tjugo sekunder. "Det låter troligt."

"Hittades någonsin din pappas mördare?" frågade Ellington.

"Nej. Baserat på brottsakterna jag läst och det lilla min mamma berättat om vad som hände, så hade han utrett en mindre grupp som höll på med att smuggla narkotika från Mexiko när han mördades. Mordet utreddes ett tag men de släppte det inom tre månader. Och så var det med det."

"Tråkigt att höra", sa Ellington.

"Efter det, när jag insåg att det förekom en massa slappt och slarvigt arbete inom rättssystemet, så ville jag göra något inom polisyrket. Bli kriminalinspektör, för att vara exakt.

"Så du nådde din dröm vid tjugofem", sa Ellington. "Imponerande."

Innan hon hann säga någonting mer, kom servitrisen med deras mat. Hon serverade dem, och medan Mackenzie började äta sin omelett blev hon förvånad när hon upptäckte att Ellington slöt ögonen och bad en tyst bordsbön.

Hon kunde inte undvika att stirra på honom en stund medan han höll ögonen stängda. Hon hade inte föreställt sig honom som en religiös man, men det fanns något rörande i att se honom be över sin tallrik. Hon sneglade mot hans vänsterhand och såg att den saknade vigselring. Hon undrade hur hans liv såg ut. Hade han en ungkarlslya med kylen full av öl, eller var han snarare typen som hade ett vinställ och bokhyllor från IKEA fyllda av klassisk och modern litteratur?

Hon jobbade med en öppen bok här. Mer intressant var hur han hade kommit att bli FBI-agent. Hon undrade hur han var i ett förhörsrum, eller i stundens hetta när pistoler drogs och en misstänkt var sekunder ifrån att antingen ge upp eller börja skjuta.

Hon visste inget av detta om Ellington — och det var spännande.

När han öppnade sina ögon och började äta, släppte Mackenzie honom med blicken och fokuserade på sin mat igen. Efter en stund kunde hon inte hålla sig längre.

"Okej, så du då?" frågade hon. "Vad fick dig att börja jobba på FBI?"

"Jag växte upp på åttiotalet", sa Ellington. "Jag ville vara John McClane och Dirty Harry, fast med mer finess."

Mackenzie log. "De är rätt bra förebilder. Farliga, men spännande."

Han var precis i färd med att säga någonting mer när hans telefon ringde.

"Ursäkta mig", sa han och tog fram telefonen ur kavajfickan.

Mackenzie lyssnade på hans sida av konversationen, vilken visade sig vara kort. Efter några jakande svar och ett snabbt Tack, stängde han ner samtalet och tittade dystert ner på sin mat.

"Är allt okej?" frågade hon.

"Ja", sa han. "Men vi blir tvungna att packa ihop nu. Resultaten från träslagsanalysen har kommit."

Han tittade på henne.

"Brädgården där det kom ifrån är mindre än en halvtimme härifrån."

KAPITEL FJORTON

Mackenzie hade alltid älskat doften av nysågat trä. Det gick tillbaka till jularna som hon spenderade med sina farföräldrar efter att hennes pappa hade dött. Henne farfar värmde upp huset med en gammal vedspis, så längst in i huset luktade det alltid cederträ och den inte helt otrevliga doften av aska.

Hon påmindes om den gamla vedspisen när hon klev ur bilen på grusparkeringen vid Palmers brädgård. På hennes vänstra sida fanns ett sågverk, där en enorm stock på ett band var på väg mot en såg som var ungefär lika stor som bilen hon just klivit ur. På andra sidan låg flera högar av virke som väntade på att sågas itu.

Hon studerade processen en stund. Stockarna lyftes upp av en anordning som såg ut som en blandning av en liten lyftkran och en kloautomat för leksaker, sedan lades de in i någon slags ålderdomlig maskin och placerades på det löpande bandet. Slutligen fördes stockarna mot en såg som hon antog var justerad efter varje stock genom en mekanism eller kontrollpanel som hon inte kunde se från där hon satt. När hon vände sig om såg hon en lastbil köra ut från brädgården, med omkring tre och en halv meter uppsågat och staplat virke i sin last.

Märkligt nog hade hon tänkt på Zack medan hon tittat på det hela. En gång hade han sökt jobb på ett ställe som det här på andra sidan stan, under samma period som han blivit erbjuden jobbet på textilfabriken; när han hade förstått att de hade roterande skift på brädgården, hade han tagit det, i hopp om att få mer fritid. Hon tänkte att han kunde ha varit duktig på att jobba med trävirke; det hade alltid varit naturligt för honom att bygga saker.

"Det ser ut att vara ett hårt jobb", sa Ellington.

"Vårt är rätt tufft också", sa hon, nöjd över att tankarna på Zack försvann ur huvudet.

"Så är det", instämde Ellington.

Framför dem fanns en alldaglig betongbyggnad som endast kunde identifieras genom svarta stencilbokstäver som löd KONTOR. Hon gick bredvid Ellington till huvuddörren och blev återigen förvånad när Ellington öppnade dörren för henne. Hon var inte säker på om någon arbetskollega någonsin visat sådan hövlighet mot henne sedan hon började bära polisbrickan.

Inomhus var oljudet från utsidan endast en dämpat mullrande. Kontoret bestod av en stor disk med flera rader av arkivskåp bakom. Doften av sågat trä genomsyrade hela stället och det verkade vara spån överallt. En man stod bakom disken och skrev någonting i en liggare när de kom in. När han fick syn på dem var det tydligt att han blev lite förbryllad — förmodligen av Ellingtons kostym och Mackenzies business casual-kläder.

"Hallå där", sa mannen bakom disken. "Kan jag hjälpa er?"

Ellington tog kommandot, vilket var okej för Mackenzie. Han hade behandlat henne med yttersta respekt och han hade mer erfarenhet än vad hon hade. Det fick henne att undra var Porter höll hus. Hade Nelson hållit kvar honom på kontoret för att gå igenom fotografierna? Eller var han ute på intervjuuppdrag, kanske i samtal med Hailey Lizbrooks arbetskamrater?

"Jag är agent Ellington och det här är kriminalinspektör White", sa Ellington. "Vi skulle vilja prata med dig en stund om ett brottsfall som vi håller på att försöka lösa."

"Jaha, visst", sa mannen, uppenbart fortfarande förbryllad. "Är ni säkra på att ni är på rätt ställe?"

"Japp", sa Ellington. "Vi kan inte avslöja alla detaljer om brottsfallet, men det jag kan säga är att en träpåle har återfunnits på varje brottsplats. Vi gjorde en träslagsanalys och den tekniska undersökningen ledde oss hit."

"Pålar?" frågade mannen och såg förvånad ut. "Pratar du om Åkermördaren?"

Mackenzie rynkade pannan. Hon tyckte inte om att brottsfallet redan hade blivit samtalsämnet på allas läppar. Om en ensam man på en brädgård hade hört talas om det, var det lätt att anta att nyheten om fallet höll på att sprida sig som en löpeld. Dessutom var det hennes ansikte som syntes på alla tidningar som skrev om fallet.

Mycket riktigt tittade mannen noga på henne, och hon tyckte sig se att han hade ett igenkännande ansiktsuttryck.

"Ja", sa Ellington. "Har du märkt av någon som utmärkt sig på något sätt, som kommit hit och köpt dessa pålar?"

"Jag skulle gärna hjälpa er", sa mannen bakom disken. "Men jag är rädd att det här kommer att bli som att hitta en nål i en höstack för er. Ni förstår, jag tar emot och säljer virke från företag eller mindre vedgårdar. Allt som lämnar det här stället går vanligtvis till en annan brädgård eller till något företag.

"Vad för typ av företag?" frågade Mackenzie.

"Det beror på vad vi pratar om för trä", sa han. "Majoriteten av det trä jag säljer går till byggföretag. Men jag har också några kunder som arbetar med snickeri, inom exempelvis möbler."

"Hur många kunder har du under en månad?" frågade Ellington.

"Sjuttio eller så under en bra månad", sa han. "Men de senaste månaderna har varit rätt lugna. Så då kanske det kan vara lättare för er att hitta vad ni letar efter."

"En sak till", sa Mackenzie. "Markerar ni virket som lämnar brädgården på något sätt?"

"För större beställningar sätter jag ibland på ett märke på ett trästycke per lass."

"Ett märke?"

"Ja, det görs av en liten press jag har här utanför. Märket markerar datum och namnet på min brädgård, på trästycket."

"Men inget graverat eller inristat?

"Nej, inget sånt", sa mannen.

"Skulle du kunna ta fram ett register över vilka kunder som har köpt färdigsågade pålar av cederträ?" frågade Ellington.

"Ja det kan jag göra. Vet ni vilken storlek?"

"Ett ögonblick", sa Ellington och tog fram sin telefon, antagligen för att leta fram informationen.

"Två och en halv meter", sa Mackenzie direkt ur minnet.

Ellington tittade mot henne och log.

"Trettio centimeter under jord", sa Mackenzie, "och två meter och tjugo centimeter ovanför marken."

"Pålarna var ganska gamla också", sa Ellington. "Träet var inte färskt. Provresultaten indikerade att de inte hade blivit behandlade på något sätt heller."

"Det gör det hela lite lättare", sa mannen. "Om det kommer härifrån, så plockas äldre virke från mitt kasseringslager. Ge mig ett par minuter så kan jag ta fram informationen. Hur långt tillbaka behöver ni gå?"

"Vi kan säga tre månader tillbaka, för att vara på den säkra sidan", sa Ellington.

Mannen nickade och gick till ett av de till synes uråldriga arkivskåpen bakom honom. Medan de väntade ringde Mackenzies mobiltelefon. När hon svarade var hon livrädd för att det skulle vara Zack som ringde för att be om någon slags försoning. Hon kände sig lättat när hon förstod att det var Porter.

"Hallå?", svarade hon.

"Mackenzie, var är du just nu?" frågade Porter.

"Jag är med Ellington på Palmers brädgård och följer upp provsvaren från träslagsanalysen."

"Några resultat?"

"Det ser ut som att det kan bli en eller flera nya ledtrådar."

"Ja, jävlar", sa Porter. "Jag avskyr att behöva säga det här, men det blir inte bättre." Han tvekade en stund och hon hörde en svag suck på andra sidan linjen, innan han tillade:

"Ännu en kropp har hittats."

KAPITEL FEMTON

När de anlände till den nya brottsplatsen fyrtio minuter senare kände sig Mackenzie än mer illa till mods av faktumet att den här gången hade det skett närmare hem. Brottsplatsen låg precis trettiofem minuter från hennes bostad, på bakgården av en kåk som övergivits för länge sedan. Hon kunde praktiskt taget känna hur skuggan av den nyligen mördade kvinnan sträckte sig över slättmarken, över stadens gator, och föll utanför hennes ytterdörr.

Hon gjorde sitt bästa för att dölja sina sköra nerver, när hon och Ellington gick mot pålen. Hon tittade mot det gamla huset, särskilt in genom de tomma fönsterramarna. För henne såg de ut som stora vakande ögon, som plirade hånande mot henne.

En liten samling poliser var samlade runt pålen, och Porter stod i mitten av dem. Han iakttog Mackenzie och Ellington medan de närmade sig pålen, men Mackenzie märkte det knappt. Hon var för upptagen med att smälta det hon såg. Hon hade direkt upptäckt två tydliga skillnader med det här offret.

För det första hade den här kvinnan små bröst, medan de två tidigare offren hade varit storbystade. För det andra fanns piskrappen som tidigare koncentrerats till kvinnornas ryggar, nu också på kvinnans mage och bröst.

"Det här håller på att spåra ur", sa Porter, men en tunn och sliten röst.

"Vem hittade kroppen?" frågade Mackenzie.

"Markägaren. Han bor tre kilometer östlig riktning härifrån. Han hade en kedja uppsatt vid den privata grusvägen och hade upptäckt att den blivit avklippt. Han säger att det aldrig är någon här, förutom några enstaka jägare under hjortsäsongen, men den är ju som ni vet inte än på flera månader. Och dessutom känner han alla männen som jagar här."

"Är det en privat väg?" frågade Mackenzie och tittade tillbaka mot grusvägen som de just kört på för att komma till platsen.

"Ja. Så den som gjorde detta", sa han och nickade mot den hängande kroppen, "klippte av kedjan. Han visste var han skulle åka för att visa upp nästa trofé. Han planerade det här."

Mackenzie nickade. "Det visar att han har ett uppsåt snarare än bara något okontrollerat psykologiskt begär."

"Finns det något som tyder på att markägaren är involverad?" frågade Ellington.

"Jag har två män som förhör honom i hemmet just nu", sa Nelson. "Men jag tvivlar på det. Han är sjuttioåtta år gammal och haltar när han går. Jag har svårt att se honom både dra runt på pålar och lura in strippor i sin bil."

Mackenzie tog ett steg närmare kroppen, och Ellington följde efter. Den här kvinnan såg mycket yngre ut än de tidigare — kanske i tjugoårsåldern. Hennes huvud hängde rakt ner mot marken, men Mackenzie kunde se det mörkröda läppstiftet som smetats ut på hakan och kinden. Hennes mörka mascara hade också runnit och lämnat mörka spår längs hennes ansikte.

Mackenzie gick runt till baksidan av pålen. Piskrappen var likadana som på de två andra. En del vara fortfarande så färska att blodet var fuktigt och inte hade torkat in ännu. Hon böjde sig ner mot foten av pålen, men stoppades av Nelson.

"Jag har redan kollat", sa han. "Dina siffror är där."

Ellington gjorde henne sällskap och hukade sig ner för att se efter. Han tittade upp på Mackenzie. "Ingen aning om vad de här siffrorna representerar?"

"Inte den blekaste", sa hon.

"Det säger sig ju självt", sa Nelson, "att det här fallet nu är av högsta möjliga prioritet, över allt annat. Agent Ellington, hur snabbt kan vi få in förstärkning?"

"Jag kan ringa ett samtal och troligen få hit mer folk i eftermiddag."

"Snälla, gör det. Fick ni några resultat från brädgården?"

"Vi fick sexton namn", sa Mackenzie. "De flesta av dem är byggföretag. Vi måste kolla var och en och se om de kan lämna någon användbar information."

"Jag sätter några andra på det", sa han. "Just nu behöver jag att du och Ellington följer de mer lovande ledtrådarna. Ni två har huvudansvaret för det här, så ni har fria tyglar att göra vad fan som än krävs för lösa det här. Jag vill ha den här sjuka jäveln i ett förhörsrum innan dagen är slut. Under tiden kommer jag att sätta mina män på att systematiskt undersöka kartan över de omgivande sexton milen eller så. Vi delar upp det i isolerade områden som det här, fältet från förra mordet och de majsfält som är lätta att nå."

"Något annat?" frågade Ellington.

"Inget jag kan komma på. Håll mig bara uppdaterad om allt, även de små detaljerna. Jag kommer prata mer med dig om det om en stund", sa Nelson. Han tittade sedan åt Mackenzies håll och nickade mot henne, åt höger. "White, kan jag få prata med dig en sekund?".

Mackenzie gick ifrån pålen och följde Nelson till sidan av det förfallna huset, undrande över vad det här handlade om.

"Känner du dig bekväm med att jobba med Ellington?" frågade han.

"Ja, sir. Han har varit perfekt och otroligt hjälpsam när det kommer till att prata igenom saker."

"Bra. Kolla här, jag är inte en idiot. Jag vet vilken potential du har och jag vet att om det finns någon av de som jobbar för mig som kan gripa här jäveln, så är det du. Och jag tänker fan inte låta FBI bara komma farande och ta över det här från oss. Så jag vill att du jobbar med honom. Jag har redan pratat med Porter och omplacerat honom. Han arbetar fortfarande med fallet, men jag har ordnat så att han tar han om dörrknackning och såna grejer."

"Och han är okej med det?"

"Det är inget du behöver oroa dig för. Nu behöver du bara fokusera på fallet och följa magkänslan. Jag litar på att du tar rätt beslut; du behöver inte stämma av med mig efter varje litet fynd. Gör bara vad du måste för att få ett slut på det här. Kan du göra det för mig?"

"Ja, sir."

"Det var det jag trodde", sa Nelson med ett litet leende. "Nu får du och Ellington dra härifrån och fixa lite resultat."

Han gav henne en lätt klapp på ryggen, som trots allt var ungefär att tolka på samma sätt som när Ellington öppnade dörren för henne på brädgården. Det var en stor överdrift för att komma från Nelson, och hon uppskattade det. De gick tillsammans tillbaka till kroppen och Mackenzie tittade på siffrorna igen. Hon kände att det var något med det här, att nyckeln för att lösa det här fallet fanns gömd i de där jäkla siffrorna.

Hon hade på känn att en del av honom ville åka fast. Siffrorna var hans lockbete.

"Är du okej?" frågade Ellington, där han stod på andra sidan av pålen.

Hon nickade och reste sig upp.

"Har du någonsin jobbat med ett sånt här fall tidigare?"

"Bara två", sa han. "Ett av dem resulterade i åtta mord innan vi fick fast honom."

"Tror du att det kommer hända den här gången?" frågade hon.

Hon gillade inte att frågan fick henne att verka osäker och kanske till och med oerfaren, men hon var tvungen att få veta. Allt hon behövde göra var att påminna sig om hur rädd hon varit i flera minuter i hennes eget hem, uppskakad av vad som troligtvis varit ett inbillat ljud från en knarrande golvplanka, för att förstå hur mycket det här fallet höll på att påverka henne. Hon hade förlorat en pojkvän, höll på att tappa tålamodet, och hon tänkte inte tillåta sig att förlora någonting mer på grund av det här.

"Inte om vi kan stoppa det", svarade Ellington. Han suckade. "Så berätta för mig, vad ser du här som är nytt?"

"Tja, att mördaren valde en väg mitt ute i ingenstans verkar konstigt. Kedjan som var uppsatt framför vägen stoppade honom inte. Inte nog med det, han visste att den var där. Han var förberedd på att klippa av den."

"Och det betyder?"

Hon visste att han testade henne, men han gjorde det inte för att förolämpa hennes intelligens. Han utmanade henne, och hon njöt av det fullt ut.

"Det betyder att de områden han väljer inte är slumpmässiga. Han väljer dem av en anledning."

"Så det är inte bara morden som är förutbestämda, utan även platserna."

"Det verkar så. Jag tror att jag—" sa hon, men stannade mitt i meningen.

Till höger, vid kanten av den glesa skogen, såg hon något som rörde sig.

För en sekund trodde hon att hon hade inbillat sig.

Men sedan såg hon det igen.

Någonting rörde sig djupare in mot skogen. Hon kunde i alla fall se tillräckligt för att säkerställa att det var en människa.

"Hallå!"

Det var allt hon kom på att säga och det lät lite överexalterat. Ljudet av hennes röst fick gestalten att springa allt snabbare, och alla försök till att lyckas smyga hade nu övergivits och ersatts av en flykt genom smällande grenar och prasslande lövverk.

Mackenzie agerade på ren instinkt och satte fart mot skogen. Innan Ellington ens hunnit börja springa efter henne var hon utanför gårdsplanen och inne i skogen. Träden omkring henne såg lika övergivna och färglösa ut som huset bakom henne, vars mörka fönster fortfarande plirade mot henne.

Hon slog grenarna ur vägen medan hon sprang genom skogen. Hon kunde svagt höra Ellington bakom henne men hon tänkte inte ödsla tid eller energi på att vända sig om och se efter.

"Stanna!" begärde hon.

Det förvånade henne inte att gestalten fortsatte att springa. Mackenzie hade snabbt uppskattat att hon var snabbare än sitt byte, och hon närmade sig med den snabbhet som hon alltid sett som en av sina atletiska talanger. Några grenar slog mot hennes ansikte och några spindelnät klistrade fast sig mot hennes hud, men hon fortsatte oförfärat rakt framåt.

När hon närmade sig gestalten kunde hon se att det var en man som var i klädd i en svart huvtröja och ett par mörka jeans. Eftersom han inte helt tittade bakom sig en enda gång kunde Mackenzie inte avgöra hur gammal han var, men hon kunde se att han var lätt överviktig och uppenbarligen inte i särskilt bra form. Hon hörde hur han flåsade när hon var tätt inpå.

"För helvete", sa hon när hon nådde honom med sin arm och greppade tag om hans axel. "Jag sa stanna!"

Med de orden gav hon honom en hård knuff, som skickade honom till marken. Han rullade ett varv innan han stannade.

Jag har honom, tänkte Mackenzie.

Mannen försökte resa sig upp men Mackenzie gav honom en snabb spark mot knävecket så att han ramlade igen. Han slog ansiktet mot en trädrot när han föll.

Mackenzie satte sitt knä hårt i ryggen på honom och sträckte sig efter sitt vapen. Ellington kom till slut fram och han hjälpte till att trycka ner mannen mot marken. Nu när hela Ellingtons kroppsvikt vilade på mannen hade han slutat att försöka slingra sig. Mackenzie sträckte sig mot sitt bälte och plockade fram handklovarna, medan Ellington drog mannens händer bakom hans rygg till ljudet av ännu ett jämrande i smärta. Mackenzie låste fast handklovarna och drog sedan upp mannen på fötter.

"Vad heter du?" frågade Mackenzie.

Hon ställde sig framför honom och såg hans ansikte för första gången. Killen såg ofarlig ut, överviktig och var troligtvis i sena trettioårsåldern.

"Är det inte meningen att ni ska ställa sådana frågor innan ni attackerar mig?"

Ellington skakade lätt på honom och greppade tag om hans axel. "Hon ställde en fråga till dig."

"Ellis Pope", sa mannen. Han var påtagligt uppskakad.

"Och vad gör du här?"

Först sa han ingenting, och under den tystnaden hörde Mackenzie ytterligare tumult från skogen. Det här ljudet kom från höger, och när hon vände sig åt det hållet såg hon Nelson och tre andra poliser komma rusande genom skogens smala träd och lövverk.

"Vad fan pågår?" skrek Nelson. "Jag såg hur ni två for iväg i backspegeln och—"

Han hejdade sig när han såg den tredje personen bredvid dem, med handfängsel på händerna bakom ryggen.

"Han säger att han heter Ellis Pope", sa Mackenzie. "Han befann sig i kanten av skogen och spanade på oss. När jag skrek efter honom började han springa."

Nelson var uppe i ansiktet på Pope och det var tydligt att Nelson ansträngde sig för att inte attackera honom fysiskt. "Vad gör du här ute, herr Pope?" frågade Nelson. "Håller du dig i närheten för att njuta av ditt eget hantverk?"

"Nej", sa Pope, mer uppskakad än någonsin.

"Så vad gör du då här?" frågade Nelson. "Det här är den enda gången jag kommer ställa frågan innan jag tappar fattningen."

"Jag jobbar som reporter", sa han.

"För vilken tidning?" frågade Mackenzie.

"Ingen tidning. En hemsida. The Oblong Journal."

Mackenzie, Nelson och Ellington sneglade obekvämt på varandra, innan Mackenzie långsamt tog fram sin telefon ur fickan. Hon drog fram webbläsaren, sökte efter The Oblong Journal och öppnade hemsidan. Hon navigerade snabbt till sidan med medarbetare, och fann inte bara namnet Ellis Pope, utan också en bild som tydligt bekräftade att det var samma man som nu stod framför dem.

Det hörde till ovanligheterna att Mackenzie svor, men hon räckte över telefonen till Nelson och gav ifrån sig ett ansträngt "Helvete."

"Så", sa Ellis Pope, när han insåg att han långsamt började få kontrollen över situationen. "Vem av er grisar ska jag prata med för att väcka åtal?"

KAPITEL SEXTON

Mackenzie kände sig lite ur slag i Ellingtons sällskap, och märkligt nog förstärktes den känslan ytterligare när de satt sida vid sida i en bar två timmar senare. Hon visste att de båda såg trötta och lite slitna ut, vilket fick dem att smälta in väl bland de övriga gästerna. De var inte de enda som var relativt propert klädda; människor som kom direkt från jobbet var också lite överklädda där de dök upp till baren skjortor, slipsar och byxdressar de burit under arbetsdagen. Ljuset från eftermiddagssolen sken in genom de två fönstren på andra sidan baren, men det var neonljuset och reflektionen från lamporna ovanför hyllan med spritflaskor bakom baren som skapade stämningen.

"Har du någon idé om hur Pope fick reda på var mordplatsen låg så snabbt?" frågade Ellington henne.

"Ingen aning. Det måste finnas en mullvad i kåren."

"Det var det jag tänkte", sa Ellington. "Och på grund av det kan jag inte föreställa mig att Nelson kommer att straffa dig särskilt hårt för det här. Det fanns ju ingen möjlighet att du kunde misstänkt att den som rörde sig i skogen var journalist. Särskilt inte när Pope stack iväg sådär."

"Vi får hoppas det", sa hon.

Mackenzie visste att hon hade sluppit lätt undan. Hennes överordnade hade sett henne tackla ner en knubbig och försvarslös online-journalist hårt till marken. Och även fast Pope inte hade fått mer än ett litet sår på tinningen efter att han landat på en trädrot, och även fast han befann sig på privat mark, så fanns det fortfarande fog för att straffa henne. Men hon hade inte fått mer än motsvarande en smäll på fingrarna. Hon hade sett Nelson dela ut mycket värre straff för mindre än det. Det fick henne att undra hur mycket förtroende han hade för henne egentligen. Att hon fick fortsätta som att ingenting hade hänt, medan Ellis Pope högst troligen höll på att ringa runt, tydde på att Nelson hade ett enormt förtroende för henne.

Men det klart, han hade också krävt att hon skulle sticka någonstans utom hans synhåll och ta en ordentlig funderare, innan hon skulle misshandla nästa arma krake som bara råkade stå i hennes väg. Eftersom hon såg det som en chans att komma undan innan han kom på andra tankar än att låta henne fortsätta jobba med fallet, så hade hon gjort precis det.

Medan hon smuttade så ansvarsfullt det bara var möjligt på en stout på fat från ett lokalt bryggeri, försökte hon komma på när hon senast gått till en bar som ett sätt att fly undan världen. Vanligtvis använde hon jobbet för detta ändamål — vilket var lättare att erkänna för sig själv nu när Zack var ute ur bilden. Men nu när jobbet hade skickat iväg henne ett tag, kändes det surrealistiskt att sitta i en bar.

Det var än mer konstigt att sitta bredvid en FBI-agent som hon träffat igår för första gången. Under den korta tiden hon spenderat med agent Ellington, hade hon listat ut ett par saker om honom. Först och främst var han en gammaldags gentleman: han öppnade dörrar för henne, frågade alltid efter hennes åsikt innan han tog beslut, refererade till de som var äldre än honom som herr och fru, och han verkade också vara beskyddande gentemot henne. När de hade kommit in på baren hade två män gjort väldigt lite för att dölja att de kollade in henne. Då hade Ellington tagit ett kliv åt sidan och blockerat henne från deras vy.

"Du vet varför männen i din poliskår visar sån avsky mot dig, va?" sa Ellington.

"Jag har antagit att det bara var så de blivit uppfostrade", sa Mackenzie. "Om jag inte har förkläde på mig och serverar dem en macka eller en öl, vad gör jag då för nytta?"

Han ryckte på axlarna. "Det kan vara en del av det, men nej, jag tror att det handlar om något annat. Jag tror att det är för att du är ett hot mot dem. Dessutom tror jag att de är rädda för dig, på något vis. De är rädda för att du ska få dem att verka dumma eller odugliga."

"Hur tänker du då?"

Han log mot henne. Och även fast det inte fanns något särskilt romantisk bakom leendet, så var det trevligt att få en sådan blick. Hon mindes inte när Zack senast tittat på henne på det sättet — som något att uppskatta snarare än att utnyttja eller tolerera.

"Tja, låt oss få de uppenbara skälen ur världen: du är ung och du är kvinna. Du är mer eller mindre den sprillans nya datorn som kommit till kontoret för att ta alla jobb. Du är också en vandrande encyklopedi över kriminalteknik och brottsutredningar, efter vad jag har förstått. Lägg därtill att du jagade ifatt en stackars journalist idag, så har du hela paketet. Du är den nya modellen och de är de gamla trötta maskinerna. Ungefär så."

"Så det handlar om rädsla för utveckling?"

"Visst. Jag tror nog inte att de skulle se det så, men det är vad det handlar om i grunden."

"Jag antar att det här är en komplimang?", frågade hon.

"Självklart. Det här är den tredje gången som jag har parats ihop med en högmotiverad kriminalinspektör och du är utan tvekan den mest kompetenta och drivna som jag har träffat. Jag är glad över att vi parades ihop."

Hon nickade bara, eftersom hon ännu inte visste hur hon skulle hantera hans komplimanger och utvärderingar. I jobbet hade han varit väldigt professionell och regelmässig — inte bara i hur han hanterade jobbet, men också hur han hade varit mot henne. Men när han nu pratade på ett sätt som var mindre reserverat så hade Mackenzie svårt att förstå var på jobbet-Ellington slutade och var ledig-Ellington började.

"Har du någonsin funderat på att börja jobba på FBI?" frågade Ellington.

Frågan slog henne med sådan häpnad att hon inte kunde svara på en stund. Självklart hade hon tänkt på det. En gång i tiden hade det varit hennes dröm. Men inte ens som bestämd tjugotvååring med målet att göra karriär inom polisyrket, hade FBI verkat som en dröm som gick att nå.

"Det har du alltså?" frågade han.

"Är det så tydligt?"

"Ganska. Du såg precis generad ut. Det får mig att tro att du har tänkt på det men aldrig försökt nå dit."

"Det var en dröm som jag hade ett tag", sa hon.

Det var pinsamt att erkänna det, men det fanns någonting med hur han läste henne som fick henne att inte bry sig så mycket om det.

"Du har vad som krävs", sa Ellington.

"Tack", sa hon. "Men jag tror att mina rötter växt sig för starka här. Det känns som att det är för sent."

"Det är aldrig för sent, vet du."

Han tittade på henne, professionell och intensiv.

"Jag kan rekommendera dig och se om det faller i god jord."

Hon blev alldeles tagen av hans erbjudande. Å ena sidan ville hon, mer än något annat, å andra sidan kom hennes gamla osäkerhet upp till ytan. Trodde hon verkligen att hon var kompetent nog för FBI?

Hon skakade långsamt på huvudet.

"Tack", svarade hon. "Men nej."

"Varför inte?" frågade han. "Inte för att prata illa om männen du jobbar med, men du används på fel sätt."

"Vad skulle jag göra på FBI?" frågade hon.

"Du skulle vara en enastående agent på fältet", sa han. "Fan, du kanske skulle kunna bli profilerare också."

Mackenzie tittade eftertänksamt ner i sitt glas, och kände sig ganska förvånad. Återigen hade hon chockats till tystnad och nu kände hon att hon hade mycket att ta ställning till. Tänk om hon skulle klara jobbet som agent? Hur drastiskt skulle det förändra hennes liv? Hur givande skulle det vara att arbeta med det hon älskade utan hindret av män som Nelson och Porter, som höll henne tillbaka?

"Är du okej?" frågade Ellington.

Hon kisade fortfarande ner i den mörka ölen framför henne, och suckade. Hon tänkte på Zack för en stund och kunde inte komma på när de senast hade en givande konversation. När hade han senast peppat henne på samma sätt som Ellington gjorde i den här stunden? När hade förresten någon man pratat så prisande om henne precis framför henne?

"Jag är okej", sa hon. "Jag uppskattar allt du säger. Det är bara det att du gett mig mycket att fundera på."

"Bra" sa Ellington lugnt och självsäkert. "Men låt mig fråga dig detta: brukar du hålla tillbaka dig själv?"

"Jag tror inte att det handlar om mig själv", sa hon. "Jag tror att det bara är... jag vet inte. Mitt förflutna kanske?"

"Din pappas död?"

Hon nickade.

"Det är en del av det", sa hon.

Det handlar också om en rad misslyckade förhållanden, tänkte hon, men tyckte inte att det var passande att säga högt. Och medan hon dröjde vid det, slog det henne plötsligt att de två sakerna kanske hängde ihop — hennes pappas död och hennes förhållanden. Kanske grundorsaken till det hela, när allt kom omkring, var döden.

Skulle hon någonsin återhämta sig från det? Hon kunde inte se hur det skulle gå till. Det verkade inte spela någon roll hur många dåliga människor hon än satte bakom galler.

Han nickade som att han förstod precis.

"Jag förstår", sa han.

Sedan frågade hon honom, med ett stort leende så att han skulle förstå att hon skämtade: "Psykoanalyserar du mig, agent Ellington?"

"Nej, jag pratar med dig. Jag lyssnar. Inget mer."

Mackenzie drack upp sin öl och skickade ölglaset till barkanten. Bartendern greppade glaset direkt, fyllde på det och ställde det framför henne.

"Jag vet varför det här brottsfallet har skrämt upp mig så mycket", sa hon. "En man utnyttjar kvinnor. Kanske handlar det inte om sex, men de tillfogas smärta och skam för att han ska göra någon sinnesrubbad poäng av det hela."

"Och det här är det första fallet av den här typen som du har haft?"

"Ja. Jag menar, jag har varit på våld i hemmet-ärenden där en make har misshandlat sin fru, och jag har förhört två kvinnor efter att de våldtagits. Men inget som det här."

Hon drack ur sin öl, och insåg att det gick lite väl fort. Hon hade aldrig varit någon stordrickare, och den här ölen — hennes tredje för kvällen — tog henne mot en gräns som hon inte hade klivit över sedan tiden på högskolan.

"Jag vet inte om min magkänsla betyder något för dig", sa Ellington, "men den här killen kommer vara fast inom några dagar. Jag är rätt säker på det. Han börjar bli för kaxig och någon av de här ledtrådarna vi samlar på oss kommer löna sig så småningom. Sedan är faktumet att du leder det hela ett stort plus."

"Hur kan du vara så säker?", frågade hon. "Angående min förmåga menar jag? Och varför är du så snäll mot mig?"

Han fyllde henne med självförtroende, men på samma gång förstärkte det en egenskap hos henne som hon visste var en av hennes sämsta sidor. Hon visste att hon hade en tendens att bli defensiv runt män som gav henne komplimanger, huvudsakligen för att det alltid betydde att de ville ha en sak av henne. När hon såg på Ellington och hur han log mot henne, tänkte hon att det kanske inte skulle vara så dåligt om han var ute efter just den saken. Hon tänkte att hon nog faktiskt skulle gilla det riktigt jäkla mycket. Han skulle ju åka tillbaka imorgon förstås, så chanserna var väldigt goda att hon aldrig skulle se honom igen.

Det kanske är precis vad jag behöver, tänkte hon. En kväll. Inga känslor, inga förväntningar, bara mörkret och den här FBI-agenten som är för bra för att vara sann, som alltid säger precis rätt saker och—

Hon stängde ner tanken. Den var ärligt talat alldeles för lockande. Sedan insåg hon att Ellington fortfarande inte hade svarat på hennes fråga: Varför är du så snäll mot mig?

Han drog tillbaka sitt leende och svarade slutligen.

"Därför att," svarade han, "du förtjänar en chans. Jag fick min befattning för att en kompis kände en kompis som kände en ställföreträdande chef. Och jag kan garantera dig att hälften av grottmänniskorna i din kår har samma historia, eller liknande."

Hon skrattade, och ljudet av skrattet fick henne att inse att hon var på väg över den där gränsen. Hon försökte komma på när hon senast varit full medan hon svepte det sista ur ölen och skickade ner glaset mot barkanten. När bartendern sträckte sig efter det, skakade hon på huvudet.

"Kan du köra?" frågade hon. "Jag är något av en lättviktare. Förlåt."

"Ja, inga problem."

När bartendern kom med notan, var Elliot snabb med att plocka upp den innan hon hunnit lägga handen på den. I samma stund som hon såg honom göra det bestämde hon sig för att hon skulle ta reda på hur en natt utan känslor, med en man som hämtad från en dröm, kändes. Hon hade ju trots allt sitt hem och sin säng för sig själv nu, så vad skulle problemet vara?

Det gick ut mot bilen och hon märkte att Ellington gick väldigt nära henne. Han öppnade bildörren för henne, vilket gjorde honom ännu charmigare i hennes ögon. När han stängde dörren och gick runt till förarsidan, lutade Mackenzie huvudet bakåt mot nackstödet och tog ett djupt andetag. Från en övergiven kåk med en död kvinna vid en påle till denna stund, på gränsen till att ge en sexuell invit till en man hon träffat för första gången under gårdagen — hade verkligen allt det här hänt under loppet av mindre än tolv timmar?

"Din bil är vid stationen va?" frågade Ellington.

"Det är den", sa hon. Och sedan, med bultande hjärta, frågade hon tvekande, "men vi passerar min lägenhet på vägen — vi kan också bara stanna där om du vill."

Han såg förbryllat på henne och hans mungipor såg ut att inte kunna bestämma sig för om de skulle le eller pressas ihop. Det var tydligt att han förstod vad hon föreslog; hon var säker på att han fått liknande erbjudanden tidigare.

"Åh, Jesus", sa han och strök handen genom håret. "För att ytterligare demonstrera min starka vilja och karaktär för dig, så är det nu jag berättar för dig att jag är en gift man."

Mackenzie tittade på hans vänsterhand — samma hand hon hade sneglat på flera gånger i baren för att vara på den säkra sidan. Det fanns ingen ring där.

"Jag vet", sa han. "Jag bär den aldrig när jag jobbar. Jag gillar inte hur det känns när jag blir tvungen att dra upp pistolen."

"Herregud", sa Mackenzie. "Jag är—"

"Nej, det är okej", sa han. Och tro mig, jag är mer än smickrad. Jag menade allt jag sa där inne. Och även fast jag är säker på att den primala mannen inom mig kommer att plåga mig mentalt för det här beslutet under hela mitt liv, så älskar jag min fru och min dotter väldigt mycket. Jag tror att jag—"

"Kan du bara köra mig till min bil?" frågade Mackenzie skamset. Hon tittade ut genom rutan och kände för att skrika.

"Jag är ledsen", sa Ellington.

"Var inte det. Det är mitt fel. Jag borde vetat bättre."

Han startade bilen och körde ut från parkeringen. "Bättre än vad?" frågade han medan de körde tillbaka till stationen.

"Inget", sa hon. Hon tittade fortfarande inte på honom.

Men under tystnaden som låg tung på vägen till stationen, tänkte hon: Jag borde vetat bättre än att tro på något som var för bra för att vara sant.

Medan de körde hem under tystnad ville hon bara krypa ihop och dö. Hon hatade sig själv och undrade om hon just sumpat den bästa chansen som hon fått på väldigt, väldigt länge.

KAPITEL SJUTTON

Mackenzie vaknade 06:45 nästa morgon till ljudet av ett inkommande sms. Hon var redan halvt medveten och klädd i sina underkläder. Hon kollade meddelandet och hennes hjärta kändes tungt när hon upptäckte att meddelandet kom från Ellington.

På väg hem. Jag ringer dig senare idag och kollar läget.

Hon funderade på om hon skulle ringa honom där och då. Hon var fullt medveten om att hon uppträtt som en omogen tonåring som blivit dumpad, igår. Med vad fasen, hon hade ju inte precis blivit avvisad. Ellington hade ju bara haft karaktär nog att motstå, och adderat trogen till den långa listan av sina beundransvärda karaktärsdrag.

I slutändan bestämde hon sig för att släppa det. Hon kände sig fortfarande skamsen, men framförallt besegrad, vilket inte var en känsla som hon upplevde särskilt ofta. Mördaren fanns fortfarande där ute och de var inte ett dugg närmare att hitta honom än de varit tre dagar tidigare. Hon hade förlorat sin sambo, tillika pojkvän sedan tre år och hade sedan trollbundits av en FBI-agent mindre än tjugofyra timmar senare. Till råga på allt hade hon börjat drömma om en lovande framtid när hon var med Ellington; hon hade sett vad hennes jobb hade kunnat vara med någon som respekterade henne och, på sätt och vis, beundrade henne. Och nu var allt förlorat.

Hon hade Porter och Nelsons tvivel att se fram emot, mitt uppe i ett brottsfall som krupit under huden på henne.

Medan hon knäppte sin skjorta satt hon på sängkanten och stirrade på sin mobiltelefon. Plötsligt var det inte Ellington som hon ville ringa till. Hon tänkte på någon annan — någon som delade samma trauma och känsla av misslyckande som hon kände så väl.

Men en klump i magen plockade hon upp telefonen från nattduksbordet och skrollade genom kontakterna. När hon kom till namnet Steph tryckte hon på RING, och var nära på att avsluta samtalet direkt.

När det började ringa hade hon redan ångrat sig. Det ringde två gånger på andra sidan linjen innan samtalet besvarades. Hennes systers röst var välbekant, men hon hörde den allt för sällan.

"Mackenzie", sa Stephanie. "Det är tidigt."

"Du sover aldrig längre än till fem", påpekade Mackenzie.

"Det är sant. Men jag vill bara poängtera det. Det är tidigt."

"Förlåt", sa hon. Det var ett ord hon ofta använde när hon pratade med Steph. Inte för att hon faktiskt menade det, men Steph hade en förmåga att obesvärat lasta över skulden på Mackenzie över de minsta av saker.

"Vad har Zack gjort den här gången?" frågade Steph.

"Det handlar inte om Zack", sa Mackenzie. "Zack är ute ur leken."

"Bra", sa Steph pragmatiskt. "Han tog bara upp plats."

Tystnad uppstod för en stund. Det var tydligt att Steph lätt hade kunnat gå igenom resten av hennes liv utan att någonsin prata med sin syster igen. Det var ett faktum hon klargjort åtskilliga gånger. De hatade inte varandra — inte alls — men att ha kontakt var en påminnelse om deras förflutna. Och det förflutna var något som Steph hade spenderat större delen av sitt trettiotreåriga liv att fly ifrån.

Steph lät som vanligt halvsovande när hon pratade i telefon.

"Ingen idé att bli för detaljerad. Räkningarna är knappt betalda. Alkoholiserad pojkvän känd för att svinga högerkrokar mot mig. Konstant migrän. Vad vill du höra om?"

Mackenzie tog ett djupt andetag.

"Tja, vi kan väl börja med pojkvännen som slår dig?" sa Mackenzie. "Varför anmäler du honom inte för misshandel?"

Steph skrattade bara. "För mycket besvär. Nej tack."

Mackenzie höll tillbaka en serie av svar på de andra sakerna. Bland dem fanns: Varför återvänder du inte till högskolan, tar din examen, lämnar ditt meningslösa jobb? Men detta var inte ett bra läge för den typen av råd. Just nu, över telefon, var det bäst om konversationen hölls ytlig. De hade båda lärt sig för länge sedan att det var för det bästa.

"Så berätta", sa Steph. "Du ringer ju bara när saker går åt helvete för dig. Handlar det bara om att Zack lämnar? För om det handlar om det, kan jag säga dig att det var det bästa som någonsin kunde hända dig.

"Det är en del av det", sa Mackenzie. "Men det handlar också om det här brottsfallet som kryper under huden på mig på ett sätt jag aldrig upplevt tidigare. Det får mig att känna mig, jag vet inte, otillräcklig. Till råga på allt bjöd jag in en gift man att ligga med mig igår och—"

"Gjorde ni det?" avbröt Steph.

"Gud, Steph. Är det vad fokuserar på bland allt det här?"

"Det var det enda intressanta jag hörde. Vem var det?"

"En FBI-agent som skickats för att hjälpa till med fallet."

"Okej", sa Steph, som uppenbarligen kände sig färdig med konversationen. Tystnad uppstod återigen under några sekunder, innan hon upprepade sin fråga: "Sa han ja?"

"Nej."

"Aj då", sa Steph.

"Känner du inte för att prata?" frågade Mackenzie.

"Sällan. Jag menar, vi är främlingar Mackenzie. Vad vill du ha av mig?"

Mackenzie suckade, överväldigad av vemod.

"Jag vill ha min syster", sa Mackenzie. Orden som kom ur hennes mun överraskade henne själv. "Jag vill ha en syster som jag kan ringa till och som ringer mig då och då för att berätta om någon äckelpotta som tafsar på jobbet."

Steph suckade. Det var ett ljud som verkade vandra de hundratrettio milen som fanns mellan dem, för att komma ut på andra sidan telefonen och slå henne i ansiktet.

"Det är inte jag", sa Steph. "Du vet att varje gång vi pratar så kommer pappa på tal. Och sen går det bara utför. Eller ännu värre, vi börjar prata om mamma."

Ordet mamma gav Mackenzie ännu en smäll genom luren. "Hur mår hon?" frågade Mackenzie.

"Samma som vanligt. Jag pratade med henne förra månaden. Hon bad om att få låna pengar."

"Lånade du ut då?"

"Mackenzie, jag har inga pengar att låna ut till henne."

Det blev tyst i luren igen. Mackenzie hade erbjudit att låna ut pengar till Steph vid ett flertal tillfällen men varje försök hade mötts med hån, ilska och förakt. Så efter ett tag hade Mackenzie helt enkelt slutat att försöka.

"Var det allt?" frågade Steph.

"En sak till, om det är okej", sa Mackenzie.

"Vad är det?"

"När du pratade med mamma, nämnde hon mig åtminstone en gång?"

Steph tystnade för en stund och svarade till slut. När hon gjorde det var hennes halvsovande röst tillbaka. "Vill du verkligen göra det här mot dig själv?"

"Frågade hon om mig?" frågade Mackenzie. Hennes röst var nu högre och mer krävande.

"Det gjorde hon. Hon frågade om jag trodde att du skulle kunna låna ut pengar till henne. Jag sa att hon fick fråga själv. Det var allt."

Mackenzie kände sig förkrossad. Det var allt hennes mamma någonsin ville ha av henne.

Hon höll telefonen mot örat, kände en tår som rann och visste inte vad hon skulle säga.

"Lyssna", sa Steph. "Jag måste verkligen gå."

Samtalet avslutades.

Mackenzie kastade telefonen på sängen och stirrade på den en stund. Konversationen hade inte pågått in mer än fem minuter men det kändes som en livstid. Samtidigt hade den här konversationen märkligt nog gått bättre än de senaste samtalen de haft, som alla hade slutat i bråk som handlade om familjedynamik och vems fel det var att det gått utför för deras mamma efter pappans död. Men, på ett sätt, hade det här samtalet varit värre.

Hon tänkte på de dåliga åren mellan kvällen hon hittade sin pappa död till kvällen då hennes mamma hade hamnat på psykiatriavdelningen på sjukhuset för första gången. Mackenzie var sjutton när det hände; Steph gick på högskolan och siktade på att ta journalistexamen. Efter det hade saker och ting gått utför för alla tre, men Mackenzie var den enda av dem som lyckats hålla ut och ta sig ut på andra sidan så gott det gick efter omständigheterna.

Medan hon klädde på sig tänkte hon på sin mamma, och undrade varför den stackars kvinnan hade valt att hata henne genom alltihop. Det var en fråga som hon höll gömd så långt bak i sitt medvetande som hon bara kunde, och som bara kom fram när hon mådde som sämst.

I ett försök att göra allt hon kunde för att undvika att hamna i det läget, plockade hon på sig sin telefon, bricka och pistol. Hon gav sig sedan beslutsamt av mot jobbet. Men var skulle hon ta vägen nu? Vad var nästa steg?

För första gången sedan hon blivit befordrad till kriminalinspektör, kände hon att hon nått vägs ände.

Vägs ände, tänkte hon. Orden började forma en idé i hennes huvud.

Hon tänkte på sidan av grusvägen där den andra kroppen hade hittats. Var inte vägs ände nådd på det fältet?

Och det övergivna huset? Grusgången som hade lett till det och det tredje offret, hade lett till vägs ände i en liten jordplätt framför kåken.

"Vägs ände", tänkte hon högt när hon lämnade lägenhetshuset.

Och plötsligt visste hon var hon skulle ta vägen.

KAPITEL ARTON

Hans vardagsrum var nästan helt mörkt, endast de tunna ljusstrimmorna från morgonsolen som lyckades smita in genom persiennerna gav lite ljus. Han satt i en gammal, utsliten fåtölj och tittade mot det gamla rullskrivbordet längst bort i ena hörnet av rummet. Skrivbordets jalusi var uppdraget, så att de föremål som han behållit från varje offer var synliga.

Där fanns en plånbok, med ett körkort som tillhörde Hailey Lizbrook. Där fanns också en kjol som hade tillhört kvinnan han hängt upp på fältet; en tofs rödlätt hår med svarta toppar från kvinnan han hade lämnat bakom det övergivna huset.

Det fanns fortfarande plats för minnessaker som han skulle hämta från resten av sina offer—minnessaker från varje kvinna som han tog för arbetets skull. Arbetet som herren hade delegerat till honom. Även fast han var nöjd över hur saker och ting gått så här långt, visste han att hade arbete kvar att göra.

Han satt i fåtöljen och stirrade på sina minnessaker — sina troféer — och väntade på att solen skulle stiga färdigt. Endast när dagen var i full gång skulle han börja arbeta igen.

Medan han tittade på föremålen på rullskrivbordet undrade han (inte för första gången) om han var en dålig man. Han trodde inte det. Någon var tvungen att göra det här jobbet. De svåraste jobben blev alltid kvar åt dem som inte var rädda för att utföra dem.

Men ibland när han hörde kvinnorna skrika och be för sina liv undrade han om det var något fel på honom.

När ljusstrålarna på golvet hade skiftat från halvgenomskinligt gult till ett nästan för starkt vitt ljus, visste han att det var dags.

Han reste sig ur fåtöljen och gick till köket. Från köket lämnade han huset genom en myggnätsdörr som ledde till trädgården.

Trädgården var liten och inhägnad av ett gammalt trådstaket som såg malplacerat ut, samtidigt som det liksom kamouflerades av det försummade bostadsområdet. Gräset var högt och fullt av ogräs. Getingar surrade och andra insekter jäktade iväg när han närmade sig i det höga gräset.

På baksidan av trädgården fanns ett gammalt skjul som tog upp hela vänstersidan. Det var en anskrämlig tillbyggnad på den redan fula fastigheten. Han gick till skjulet och drog upp dörren som hängde på de rostiga gångjärnen. Det gnisslade när dörren öppnades och avslöjade det råa mörkret från insidan. Innan han klev in såg han sig om mot grannhusen. Ingen var hemma. Han kände till deras rutiner mycket väl.

Nu när klockan var 09:00 kände han sig säker. Han klev in i sitt skjul och stängde dörren bakom sig. Doften av trä och damm låg som ett tjockt täcke i luften. När han kom in rusade en stor råtta längs väggen i bakre delen av skjulet och smet undan genom en springa mellan plankorna. Han ägnade ingen uppmärksamhet åt gnagaren utan gick direkt mot de tre långa träpålarna till höger. De var upptravade som en liten pyramid, med en placerad över de andra två. För tio dagar sedan hade ytterligare tre pålar funnits där. Men de hade kommit till god användning i hans arbete.

Och nu var det dags att förbereda ännu en.

Han gick fram till pålarna och strök kärleksfullt sin hand över den översta pålens slitna yta av cederträ. Han gick längst in i skjulet där det fanns ett litet arbetsbord. Där fanns en gammal handsåg med rostiga och naggade tänder, en hammare och ett stämjärn. Han plockade upp hammaren och stämjärnet och återvände till pålarna.

Han tänkte på sin far när han vägde hammaren i sin hand. Han hade varit snickare. Många gånger hade hans far berättat för honom att frälsaren Jesus Kristus också hade varit snickare. Tanken på sin far ledde honom till att tänka på sin mor. Det fick honom att minnas varför hon hade lämnat dem när han bara varit sju år gammal.

Han tänkte på mannen som bodde längre upp på gatan och hur han brukade komma förbi när hans far inte var hemma. Han mindes de gnisslande sängfjädrarna och de fula orden som kom från sovrummet, blandat med hans mors skrik — skrik som lät både glada och smärtsamma, allt på samma gång.

"Vår hemlighet", hade hans mor sagt. "Han är bara en vän och din far behöver inte få reda på någonting, eller hur?"

Han höll med. Hans mor verkade ju dessutom glad. Därför hade han blivit så förvirrad när hon lämnade dem.

Han placerade sina händer på den översta pålen och slöt ögonen. En fluga på väggen hade kunnat tro att han bad en bön över pålen eller till och med kommunicerade med den på något sätt.

När han var klar öppnade han ögonen och började använda hammaren och stämjärnet.

I det knappa ljuset som trängde in genom springorna i plankorna, började han karva.

Först kom N511, sedan J202.

Sedan skulle det offras.

Det skulle han se till ikväll.

KAPITEL NITTON

Mackenzie hade inte mycket förhoppningar när hon klev in på det lilla caféet. Efter att hon hade haft det obekväma telefonsamtalet med sin syster, hade hon ringt ett annat samtal till någon som hon inte hade pratat med på ett bra tag. Konversationen hade varit kort och koncis, och resulterat i att de bestämt träff över en kaffe.

Hon tittade nu upp och fick direkt syn på mannen som hon hade ringt. Det var svårt att missa honom; bland alla jäktade människor på väg till jobbet, de flesta unga och välklädda, utmärkte han sig med sitt vita hår och flanellskjorta.

Han var vänd med ryggen åt henne, och hon gick fram till honom och placerade varsamt sin hand på hans axel.

"James", sa hon. "Hur är läget?"

Han vände sig och gav henne ett brett leende medan hon satte sig mitt emot honom.

"Mackenzie, du blir då bara vackrare och vackrare", sa han.

"Och du blir bara mer och mer insmickrande", sa hon. "Det är fint att se dig, James."

James Woerner var i sjuttioårsåldern men såg snarare ut som att han var åttio. Han var lång och smal, vilket gjorde att poliserna han en gång i tiden jobbat med hade gett honom smeknamnet Crane, efter Ichabod Crane. Det var ett namn som han hållit fast vid även efter han pensionerat sig från kåren och spenderat åtta år som konsult för det lokala polisdistriktet, och vid två tillfällen även för den delstatliga huvudpolismyndigheten.

"Så vad är det som pågår som är så illa att du blivit tvungen att kontakta en gammal gubbe som mig?" frågade han.

Det var en humoristiskt ställd fråga men Mackenzie kände obehag av faktumet att James var den andra personen under loppet av två timmar som antog att hon ringt för att hon hade problem med någonting.

"Jag undrade om du någonsin har haft ett brottsfall som krupit under huden på dig", sa hon. "Och jag menar inte bara att någonting är besvärligt. Jag pratar om ett fall som påverkar dig så mycket att du blir paranoid när du är hemma och det känns som att varje misslyckad ledtråd är ditt fel."

"Jag antar att du pratar om den uselt namngivna Åkermördaren?" frågade James.

"Hur..." frågade hon nästan men insåg sedan att hon redan visste svaret, samtidigt som James fortsatte att förklara.

"Jag såg din bild i tidningen", sa han och smuttade på sitt kaffe. "Jag blev glad för din skull. Du behöver ett sånt här fall på meritlistan. Jag vill minnas att jag sa till dig för flera år sedan att du var ämnad att lösa den här typen av brottsfall."

"Det gjorde du", sa hon.

"Ändå hänger du kvar i det lokala polisdistriktet?"

"Det gör jag."

"Behandlar Nelson dig okej?"

"Så bra han kan, med tanke på gänget som jobbar för honom. Han har praktiskt taget gett mig huvudansvaret för det här fallet. Jag hoppas att det är ett sätt för honom att ge mig chansen att bevisa vad jag kan, så att den där machoskiten från de andra kan få ett slut."

"Jobbar du fortfarande med Porter?"

"Jag gjorde det, men han omplacerades när en FBI-agent dök upp."

"Samarbetar med FBI", sa James med ett leende. "Jag tror att det var en av mina andra spådomar om dig. Med strunt samma."

Han log och lutade sig framåt.

"Berätta för mig varför det här brottsfallet påverkar dig så illa. Och om du bara skrapar på ytan, så tar jag mitt kaffe och går. Mitt schema är fullspäckat av att göra ingenting idag."

Hon log.

"Det glamorösa pensionärslivet", sa hon.

"Det har du förbaskat rätt i", sa James. "Men försök att inte undvika något nu."

Hon visste bättre än att försöka väja för en direkt fråga. Det hade hon lärt sig när han hade tagit henne under sina vingar för fem år sedan, och lärt henne grunderna i profileringsarbete och hur man kunde tänka som en brottsling. Mannen var fruktansvärt envis och gick alltid rakt på sak — vilket, tänkte Mackenzie, var anledningen till att de kommit så bra överens.

"Jag tror det är för att det är en man som uteslutande verkar mörda kvinnor. Dessutom mördar han kvinnor som använder sina kroppar för att försörja sig."

"Och varför stör det dig?"

Det gjorde ont att säga det, men hon gjorde det ändå.

"Det får mig att tänka på min syster. Och när jag tänker på min syster så tänker jag på min pappa. Och när jag gör det så känner jag mig misslyckad för att jag inte lyckats fånga den här killen än."

"Arbetade din syster som strippa?" frågade James.

Hon nickade.

"I typ sex månader. Hon hatade det. Men hon tjänade tillräckligt med pengar för att komma på fötter igen efter en tuff tid. Jag blir alltid ledsen när jag tänker på att hon jobbade med det. Och även om jag inte ser min syster på de där träpålarna på brottsplatserna, så vet jag att chanserna är goda att kvinnorna som den här killen mördar troligen hade liknande livsstilar som Steph."

"Men Mackenzie, du är väl medveten om att det är självskadebeteende att ständigt återkomma till din pappa så fort saker och ting inte går din väg, eller hur? Du behöver inte plåga dig själv med det där."

"Jag vet. Men jag kan inte hjälpa det."

"Okej, låt oss bortse från det för en stund. Jag antar att du ringde mig för att få någon form av vägledning, eller hur?"

"Ja."

"Tja, de dåliga nyheterna är att allt jag har läst i tidningarna är precis vad jag själv skulle säga. Ni letar efter en man som känner avsky mot sex och som troligen har haft problem med en hustru, syster eller mamma under sitt liv. Jag skulle dock tillägga att den här killen inte är ute särskilt mycket. Hans förkärlek för att visa upp sina offer på landsbygden får mig att tänka att han är en småstadskille. Han bor antagligen i ett av stadens slumområden. Om inte i den här stan, så säkerligen inte längre bort än inom en radie av femton mil eller så. Men det är bara en gissning."

"Så vi skulle kunna smalna av vårt sökfokus till någon som har färdiga cederträpålar i de mer sjabbiga delarna av stan?"

"Till att börja med. Så, berätta för mig, har du gjort några särskilda observationer på brottsplatserna som fallit i skymundan för de fruktansvärda gärningarna i sig?"

"Bara siffrorna", sa hon.

"Ja, jag har läst om dem, men bara två gånger. Medierna är för besatta av kvinnornas yrke för att vilja gräva djupare i något de inte omedelbart förstår. Som de där siffrorna. Men kom ihåg: ta aldrig en brottsplats för given. Varje plats har en berättelse. Även om den berättelsen är gömd i något som till en början verkar trivialt, så finns berättelsen där. Det är ditt jobb att hitta den, läsa den och lista ut vad den betyder.

Hon begrundade det. Vad, undrade hon, hade hon förbisett?

"Det finns något annat jag behöver fråga dig om", sa hon. "Jag är på väg att göra något som jag aldrig gjort förut och jag vill inte förvärra situationen för mig själv. Det skulle potentiellt kunna krypa ännu djupare under huden på mig."

James studerade henne en stund och gav henne sedan samma pillemariska leende som ibland hade gett henne obehagskänslor när han varit hennes mentor. Det betydde att han hade kommit på något utan att hon behövt säga det och att han nu hade övertaget.

"Du ska återvända till mordplatserna", sa han.

"Ja."

"Du ska försöka att komma in i hjärnan på mördaren", sa han. "Du ska försöka se brottsplatsen genom ögonen på en man som har några brister inombords — ett hat mot kvinnor och en rubbad typ av rädsla för sex."

"Det är planen", sa hon.

"Och när ska du göra det?"

"Så fort jag lämnar caféet."

James verkade fundera på det hela en stund. Han smuttade på sitt kaffe och nickade för att visa sitt gillande.

"Jag vet att du är fullt kapabel att göra det", sa han. "Men är du mentalt redo?"

Mackenzie ryckte på axlarna och sa, "jag måste vara det."

"Det kan vara farligt", varnade han. "Om du börjar se de här platserna genom mördarens ögon, så kan det också förvanska hur du lärt dig att se de här platserna. Du måste vara redo för det — att kunna dra gränsen mellan den typen av mörk inspiration och ditt behov att hitta den här killen och fånga in honom."

"Jag vet", sa Mackenzie tyst.

James trummade med fingrarna på sidan av koppen. "Skulle du vilja att jag följde med dig?"

"Jag funderade på att fråga dig", sa hon. "Men jag tror att det här är något jag behöver göra själv."

"Det är säkert rätt beslut", sa James. "Men jag måste varna dig: när du ser saker och ting från mördarens perspektiv, tillåt då aldrig dig själv att dra förhastade slutsatser. Försök att börja med ett tomt blad. Lås dig inte vid antaganden som att den här killen bara hatar kvinnor. Låt platsen tala till dig innan du projicerar dig själv mot platsen."

Mackenzie kunde inte låta bli att flina. "Det låter ganska new age", sa hon. "Har du funnit en ny väg i livet?"

"Nej. Efter pensionen finns det inga nya vägar att finna. Så, när måste du ge dig av på det här lilla äventyret?"

"Snart", sa hon. "Jag skulle vilja besöka den första platsen vid lunchtid.

"Bra", sa han. "Det betyder att du har lite tid. Så, glöm den här åkermördarsmörjan tills vidare. Gå och köp en kaffe och underhåll en gammal man en liten stund. Vad säger du om det?"

Hon gav honom en blick som hon försökt att dölja för honom under det året han varit hennes mentor. Det var samma blick som en ung tjej ger sin far när hon vill göra honom glad. Även om hon aldrig psykoanalyserat sig själv för att blottlägga den här sanningen, så visste hon det direkt, från första veckan då hon spenderat två timmar under två dagar med honom. James Woerner hade varit en fadersfigur för henne under den tiden av hennes liv och det var något hon alltid skulle vara tacksam över.

Så när han bad henne att ta en kopp kaffe och hålla honom sällskap, var hon glad över att kunna vara till lags.

Majsfältet, grusvägarna och den där gamla kåken hade varit där i åratal utan att flytta på sig. De kunde vänta en timme eller så.

KAPITEL TJUGO

Under James Woerners kortvariga mentorskap var hennes instinkt en av de sakerna han ständigt återkom till när han berömde henne. Hon hade en magkänsla, hade han sagt, som var bättre än att spå i handflator eller teblad som indikation på vad som behövde göras härnäst. Det var därför hon inte slösade med tiden på majsfältet där Hailey Lizbrooks kropp hade upptäckts eller det öppna fältet där den andra kroppen varit upphängd.

Hon åkte direkt tillbaka till det övergivna huset där det senaste offret hade visats upp. Under hennes första besök hade hon känt att de mörka fönstren hade varit ett par ögon som följde varje rörelse hon gjorde. Hon hade känt djupt i hjärtat att platsen hade mer att erbjuda. Men efter allt som hade hänt med Ellis Pope, hade det varit en känsla som hon inte hade fått möjlighet att följa.

Hon parkerade sin bil framför platsen och stirrade på huset genom vindrutan en stund innan hon klev ur. Framifrån såg huset illavarslande ut, precis som alla hemsökta hus som någonsin presenterats på film eller i böcker. Hon tittade på huset och försökte se det på samma sätt som en mördare skulle se det. Varför välja den här platsen? Var det huset i sig eller den överväldigande känslan av ensamhet som tilltalade honom?

Detta ledde henne i sin tur till att fundera på hur länge mördaren hade letat efter platserna där han skulle visa upp sina offer. De rättsmedicinska undersökningarna verkade indikera att kropparna fördes ut till platserna och dödades — inte dödades i förväg för att sedan helt enkelt bindas upp för allmän beskådan på platserna. Varför? Vad var meningen?

Mackenzie klev till slut ur bilen. Innan hon gick mot den förfallna verandan gick hon runt sidan av huset och till platsen där det tredje offret hade varit upphängt.

Kroppen och pålen hade blivit flyttade; platsen var synligt rörd, upptrampad av fötter från en handfull myndigheter som besökt platsen. Mackenzie stod där pålen hade varit, hålet var fortfarande synligt och lös jord tecknade konturerna perfekt.

Hon satte sig på huk och lade sin hand på hålet. Hon tittade mot den omgivande skogen och baksidan av huset, och försökte se vad mördaren hade sett i den stund då han börjat misshandla kvinnan. Hon kände kalla kårar längs ryggraden medan hon blundade och försökte se det framför sig.

Piskan han hade använt var flersvansad, kanske även förstärkt med något vasst, av sårens utseende att döma. I vilket fall som helst måste den ha använts mycket kraftfullt för att kunna öppna huden på det sätt som den gjort. Antagligen stryker han omkring först. Går i cirklar kring pålen och njuter av hur de gråter och ber för sina liv. Sedan händer något. Något slår slint i huvudet på honom och kanske offret säger något som provocerar honom. Det är då han börjar piska dem.

Här, på denna platsen, hade han gått till attack med större ursinne än tidigare; piskrappen fanns inte uteslutande på ryggen som tidigare, utan sträckte sig även mot bröstet och magen, några hade även nått ner mot hennes bakdel. Vid något tillfälle tänker mördaren att hans arbete är färdigt och han slutar.

Och sedan då? Säkerställer han att de är döda innan han lämnar platsen i en pickup eller skåpbil? Hur länge stannar han här med dem?

Om han dödar av andra orsaker än bara lust, på grund av hat mot kvinnor och/eller sex, så stannar han antagligen kvar ett tag, ser dem blöda, ser hur livet lämnar deras ögon. Medan de dör kanske han tar mod till sig och tittar på deras kroppar, väger ett bröst i sin skakande hand för att få uppleva hur det känns. Känner han sig trygg eller mäktig, äcklad eller upprymd över att se dem blöda, att se dödens kappa svepa över dem och lämna deras nakna kroppar för visning.

Mackenzie öppnade ögonen och tittade på hålet där hennes hand fortfarande vilade. Undersökningarna visade att alla tre hålen hade grävts slarvigt och snabbt med en spade, istället för med de mer jämna och exakta stolpborrarna. Han hade haft bråttom med att komma igång och han hade satt ner pålarna i hålen och fyllt igen med jorden. Var hade kvinnorna varit under tiden? Drogade? Medvetslösa?

Mackenzie reste sig upp och gick tillbaka till husets framsida. Hon hade ingen direkt anledning att tro att mördaren hade varit inne i huset, men faktumet att han hade valt gårdsplanen utanför till ett av sina troféställ gjorde huset medskyldigt.

Hon tog ett kliv upp på verandan och den knarrade omedelbart under henne. Det verkade som att hela verandan höll på att ge vika för hennes vikt. Någonstans ute i skogen kvittrade en fågel som svar.

Hon tog sig in i huset genom att knuffa undan den nästan helt förfallna trädörren som släpade längs golvet. Doften av damm och mögel slog mot henne direkt, det var försummelsens odör.

Att komma in i huset var som att komma in i en svartvit film. När hon väl kommit in, sa den gamla trogna magkänslan, som James en gång i tiden hållit så högt, till henne att det inte fanns något avvikande där inne, inget stor aha-ledtråd som skulle lösa fallet.

Men hon kunde ändå inte motstå. Hon undersökte de tomma rummen och hallarna. Hon studerade de spruckna väggarna och putslagningarna och försökte föreställa sig att en familj en gång bott i det här rucklet. Till slut hade hon kommit till den bakre delen av huset där det såg ut som att det en gång funnits ett trivsamt kök. Det gamla spruckna linoleumgolvet hade krullat ihop sig och avslöjade det ruttna golvet där under. Hon kastade sin blick tvärs över köket och fick syn på de två fönster som vette mot baksidan — samma två fönster som hon hade känt stirrade på henne den första gången hon var här.

Hon gick genom köket och höll sig nära den eftersatta bänkskivan längs väggen, för att undvika att gå på det tvivelaktiga golvet. Medan hon rörde sig slogs hon av den absoluta tystnaden inne i huset. Det här var en plats för spöken och minnen, inte för en desperat kriminalinspektör som fumlade i mörkret efter förståelse för vad en mördare gick igenom. Oavsett vilket så tog hon sig till den bakre väggen och tittade ut genom det första fönstret, som satt till vänster om en gammal och illa tilltygad diskho.

Platsen där pålen och det tredje offret hade varit gick att se från fönstret utan hinder. Från insidan av huset såg det inte alls lika skrämmande ut. Mackenzie försökte föreställa sig i vilken ordning allt hade skett, från hennes position vid fönstret, som om hon såg hela händelsen på tv. Hon såg mördaren dra fram kvinnan till pålen som han redan satt upp där. Hon undrade om kvinnan var medvetslös eller berusad på något sätt, med vacklande ben och hans händer under hennes armar eller runt hennes rygg.

Det gav henne en tanke som ingen brytt sig om att undersöka ännu. Hur får han dem till pålen? Är de utslagna? Drogade? Övermannar han dem bara helt enkelt? Kanske borde vi få rättsläkaren att kolla efter någon form av substans som orsakar ett dvallikt tillstånd...

Hon stirrade på platsen ytterligare en stund och började känna hur skogens avskildhet tillsammans med bakgården tyngde henne. Det fanns inget där ute, bara trä, djur som gömde sig och vindens sus.

Hon lämnade köket och gick istället ut till det som en gång varit ett vardagsrum. Ett gammalt ärrat skrivbord stod längs väggen. Det var tydligt böjt på ovansidan och många av de utspridda pappren som låg på det såg ut som löv som legat på marken och dränkts av regnvatten under flera år. Mackenzie tog sig fram till skrivbordet och rotade igenom några papper.

Hon såg fakturor för grisföda och spannmål. Den äldsta var daterad till juni 1977 och kom från ett företag som sålde jordbruksprodukter, från Chinook i Nebraska. Anteckningsblock som hade åldrats så mycket att de blå linjerna hade blivit osynliga, bar någons blekta handskrift. Mackenzie ögnade igenom texten och såg vad som verkade vara anteckningar från en söndagsskola. Hon såg referenser till Noaks ark, David och Goliat och Simson. Under röran av papper fanns två böcker: en andaktsbok som hette Guds helande ord och en bibel som såg ut att vara så gammal att hon var rädd att den skulle smula ihop om hon så mycket som vidrörde den.

Samtidigt kände hon att hon inte kunde slita blicken från Bibeln. Att se den väckte minnen från korsfästelsen som hon hade lärt sig om under de fåtal gånger hon hade vågat sig in i en kyrka med sin mamma när hon var liten. Hon tänkte på Kristus på korset och vad det hade representerat, och hon sträckte sig efter boken.

Hon tänkte på korset Kristus hade dött på och sammanförde synen av det med synen av de tre kvinnorna vid deras pålar. De hade uteslutit religiösa motiv för morden men hon kunde inte förneka att detta väckte funderingar.

Hon slog upp Bibeln och bläddrade förbi de första sidorna och gick direkt till innehållsförteckningen. Hon visste mycket lite om Bibeln, så hälften av alla namn i boken kände hon inte igen.

Hon skummade igenom innehållsförteckningen lite ofokuserat, och var precis på väg att lägga ner boken igen när hon fick syn på något som fick hennes hjärta att slå snabbare. Namnen på böckerna. Sifforna bredvid dem.

När hon såg förkortningarna påmindes hon om något annat.

Pålen.

Siffrorna.

N511

J202

Med skakande händer började hon leta längst upp i innehållsförteckningen, och placerade sitt finger på Moseböckerna. Hon drog sedan fingret nedåt och letade efter en bok som började med "N". Inom några sekunder stannade hon vid Fjärde moseboken: Numeri.

Hon bläddrade igenom de dammiga sidorna, doften av ruttnande papper slog mot hennes ansikte. Hon slog upp Numeri och letade sedan fram kapitel 5. När hon hittade det, drog hon fingret längs sidan tills hon kom till vers 11.

N511. Numeri, kapitel 5, vers 11.

Hon läste, och för varje ord slog hennes hjärta fortare. Det kändes som att temperaturen i huset hade fallit till sexhundrasextiosex minusgrader.

Och HERREN talade till Mose och sade: Tala till Israels barn och säg till dem: Om en hustru svikit sin man och varit honom otrogen, i det att någon annan har legat hos henne och beblandat sig med henne, utan att hennes man har fått veta därav, och utan att hon har blivit röjd, fastän hon verkligen har låtit skända sig; om alltså intet vittne finnes mot henne och hon icke har blivit gripen på bar gärning, men misstankens ande likväl kommer över honom, så att han får misstanke mot sin hustru, och det verkligen är så, att hon har låtit skända sig; eller om misstankens ande kommer över honom, så att han får misstanke mot sin hustru, och detta fastän hon icke har låtit skända sig: så skall mannen föra sin hustru till prästen...

Hon läste det flera gånger. Hennes händer skakade men hon kände sig upprymd på samma gång. Stycket fyllde henne med en känsla av föraning om vad som skulle hända, och det fick nästan hennes mage att vända sig ut och in.

Hon bläddrade tillbaka till innehållsförteckningen. Hon såg att det fanns flera böcker som började med J, men att lösa den lilla gåtan var inte hennes specialområde. Dessutom var hon ganska säker på att hon hade tillräckligt att gå på i och med stycket från Numeri.

Mackenzie stängde bibeln och lade tillbaka den bland alla bortglömda papper. Hon sprang ut ur huset och tillbaka till bilen, plötsligt jäktad.

Hon behövde återvända till stationen.

Och ännu viktigare, hon behövde prata med en pastor.

Den här mördaren var inte så slumpmässig som alla hade trott.

Han hade ett modus operandi.

Och hon var på väg att knäcka det.

KAPITEL TJUGOETT

Mackenzie hade inte varit i en kyrka sedan bröllopet för hennes rumskamrat på högskolan. Efter hennes pappas död så hade hennes mamma försökt att släpa med sig henne och Steph till kyrkan otaliga gånger, och det var av den anledningen som Mackenzie gjorde allt hon kunde för att undvika det.

Men när hon klev in i altarrummet i metodistkyrkan New Life, så fick hon villigt erkänna att där fanns en särskild skönhet. Det var mer än de målade glasfönstren och det utsmyckade altaret — det var något helt annat, som hon helt enkelt inte kunde sätta fingret på.

När hon fortsatte längs altargången fick hon syn på en man som satt på en av kyrkbänkarna längst fram. Han hade uppenbarligen inte hört henne komma in, för han satt försjunken i en bok.

"Pastor Simms?" frågade hon. Hennes röst dånade som den allsmäktige själv i det grottlika altarrummet.

Mannen tittade upp från sin bok och vände sig mot henne. Han var en man i femtioårsåldern, klädd i buttondown-skjorta och kakibyxor. Han bar den typen av glasögon som fick honom att framstå som oändligt snäll.

"Inspektör White, gissar jag?" frågade han och reste sig upp.

"Du gissar rätt", sa hon.

Han såg lite överraskad ut när hälsade på henne vid huvudändan av altargången.

"Ursäkta min förvåning", sa han. "När kommissarie Nelson ringde för att be om att få lite av min tid för dina efterforskningar, så förväntade jag mig inte en kvinna. Med tanke på brottens avskyvärda tillvägagångssätt, så framstår det för mig ganska udda att en kvinna skulle ha ansvaret för utredningen. Inget illa menat, förstås."

"Ingen fara."

"Du vet, Clark talar mycket gott om dig."

Namnet Clark gjorde henne perplex, och det tog en stund för henne att inse att han pratade om Nelson — kriminalkommissarie Clark Nelson.

"Jag har fått höra det ofta på sistone", sa hon.

"Ja, men det måste ju vara trevligt."

"Och oväntat", sa hon.

Simms nickade, som att han förstod precis. "Nelson kan stöna och stånka en del ibland. Men han är också oerhört vänlig när han sätter den sidan till. Jag kan föreställa mig att det är svårt för honom att visa den sidan på jobbet."

"Så han går i kyrkan här?" frågade Mackenzie.

"Javisst", sa han. "Varje söndag. Men nu avviker jag från ämnet. Varsågod", sa han och gestikulerade mot bänken han suttit på. "Sätt dig."

Mackenzie satte sig och tittade på boken som pastor Simms hade läst. Det förvånade henne inte alls att det var Bibeln.

"Så kommissarie Nelson berättade för mig att du har frågor om helig skrift som skulle kunna leda till att gripa mannen som har mördat de här stackars kvinnorna."

Hon tog fram sin mobiltelefon och letade fram bilden som hon tagit av den gamla bibeln i det övergivna huset. Hon räckte över den till honom och han tog den, rättade till sina glasögon och tittade på den.

"Numeri, kapitel fem, verserna elva till tjugo eller så. Tror du att du skulle kunna berätta för mig hur du tolkar den här versen?" frågade hon.

Han tittade flyktigt på bilden och gav sedan tillbaka telefonen.

"Tja, det säger sig själv i stora drag. Inte alla bibelverser måste tolkas. Den här talar helt enkelt om att kvinnor som misstänkts för att ha begått äktenskapsbrott ska tvingas att dricka bittert vatten. Om de var oskyldiga skulle de inte skadas. Men om en kvinna hade sexuella relationer med någon annan än hennes make, så skulle vattnet kasta en förbannelse över henne."

Hon begrundade det.

"Mördaren har ristat in N511 i varje påle där han hängt upp ett offer", sa hon. "Och baserat på den typen av kvinnor som han valt ut, så verkar metaforen rätt passande."

"Ja, det skulle jag hålla med om", sa Simms.

"Han ristar också in J202 i pålarna. Det finns för många böcker i Bibeln som börjar med J för att jag ska kunna göra någon kvalificerad gissning. Jag hoppades att du skulle ha lite kunskap om detta?"

"Tja, Numeri är en bok från Gamla testamentet och om den här mördaren utför sitt dödande baserat på vad han tycker är lagar från Gamla testamentet — oavsett hur missriktade hans tolkningar och handlingar än må vara — så kan jag ganska säkert säga att den andra referensen också är till Gamla testamentet. Om så är fallet, är jag ganska säker på att referensen är till boken om Josua. I kapitel tjugo i Josua talar Gud om fristäder. Dessa var städer dit människor som av misstag dödat andra kunde fly utan att åtalas."

Mackenzie grubblade över detta en stund, hennes puls steg och något inom henne föll på plats. Hon plockade upp Bibeln, hittade Josua och letade efter stycket. När hon hittade det, läste hon högt. Det kändes lite läskigt att höra helig skrift komma ur hennes mun, ekande i den tomma kyrkan.

Herren talade till Josua: Säg till israeliterna att utse de asylstäder som jag talade med dem om genom Mose, städerna dit en dråpare skall kunna fly om han dödat en människa utan uppsåt eller avsikt. De skall tjäna som tillflyktsorter undan blodshämnaren. Den som flyr till någon av dessa städer skall stanna utanför stadsporten och lägga fram sin sak för stadens äldste. De skall då släppa in honom i staden och anvisa honom en plats där han får bo. Om blodshämnaren förföljer dråparen...

Hennes röst blev svagare. Hon var förbluffad. Hon visste att hon äntligen hittat förklaringen till siffrorna. Det kändes spännande och samtidigt som att hon tömdes på luft. Hon hade öppnat ett fönster mot hans modus operandi nu — men samtidigt var det fortfarande så otydligt. Inget av det här skulle leda henne direkt till honom.

"Det finns mer än så här, vet du", sa Simms.

"Ja, jag ser det", sa hon. "Men jag tror att det räcker så. Säg mig, pastorn, vet du hur många fristäder det fanns?"

"Sex, allt som allt."

"Vet du var de låg?"

"I stora drag", svarade han.

Han plockade upp bibeln och bläddrade till slutet. Han visade en serie ordförklaringar och kartor för henne. Han kom till en karta som representerade Israel under biblisk tid, rättade till sina glasögon och pekade ut sex platser.

"Naturligtvis," sa han "så är dessa platser kanske inte exakta, men—"

Hennes hjärta började slå hårt medan hon gjorde sammankopplingar som nästan verkade för bra för att kunna vara sanna. Hon greppade tag om boken.

"Kan jag ta en bild?"

"Självklart", svarade han.

Hon fotograferade den med skakande händer.

"Inspektören, vad står på?" frågade han och iakttog henne. "Har jag varit till hjälp på något sätt jag inte förstår?"

"Mer än du anar", svarade hon.

KAPITEL TJUGOTVÅ

När Mackenzie kom in i konferensrummet surrades det där inne. Nancy satt på sin vanliga plats längst bort vid bordet och delade ut de senast uppdaterade rapporterna om åkermördarfallet. Poliserna tog plats runt bordet och mumlade allvarligt, som om de var på en begravning. Medan Mackenzie trängde sig förbi för att komma längst in i rummet, där Nelson pratade med en annan polis, märkte hon att hon fick mycket blickar från poliserna som hon passerade. Vissa hade samma bistra ansiktsuttryck när de såg henne som de hade haft tre dagar tidigare i det här rummet. Men (och kanske var det här bara något hon inbillade sig) några tittade på henne med genuint intresse och, vågade hon påstå, respekt.

Nelson såg henne komma och avslutade sin konversation med den andra polisen direkt. Han lade armen om henne och vände henne bort från gänget som fortsatte att strömma in i rummet. "De här nyheterna", sa han. "Kommer de att belöna oss med ett gripande inom de närmsta timmarna?"

"Jag vet inte", sa Mackenzie. "Men de kan säkerligen smalna av vårt sökfokus. De kommer ta oss väldigt nära."

"Då får du ta hand om det här", sa han. "Kan du göra det?"

"Ja", sa hon och försökte nonchalera knuten i magen som började formas.

"Okej, då kör vi", sa han. Med de orden vände han sig om mot resten av rummet och slog sina kraftiga händer i bordet flera gånger. "Okej, allihop", ropade han. "Ta plats och täpp igen trutarna. Mackenzie har gjort ett genombrott i fallet och ni ska ge henne er fulla uppmärksamhet. Spara eventuella frågor tills hon är klar."

Till Mackenzies förvåning tog Nelson en av de kvarvarande stolarna som stod längs väggen en bit bort från konferensbordet. Han tittade på henne och det var då hon insåg att allt låg på henne. Kanske var det för att testa henne eller så hade han helt enkelt uttömt alla sina alternativ. I vilket fall som helst så var det här hennes chans att ta det här polisdistriktet i sin hand och visa alla vad hon var gjord av.

Hon tittade ut över rummet och såg Porter bland alla ansikten. Han gav henne ett snabbt leende, nästan som att han ville undvika att någon annan såg det. Det var troligen den gulligaste gesten han någonsin visat henne och hon tänkte att Porter ständigt hade överraskat henne positivt på sistone.

"Jag återbesökte en av brottsplatserna i morse", förklarade Mackenzie. "Även om besöket i sig inte var genombrottet, så ledde det mig dit. Som många av er redan vet, så har varje påle som mördaren bundit fast kvinnorna vid haft två kodliknande kombinationer av bokstäver och siffror: N511 och J202. Efter att jag pratat med en pastor tidigare idag, så kom jag fram till att dessa är referenser till Numeri 5:11 och Josua 20:2.

"Stycket i Numeri talar om ett förhållningssätt från Gamla testamentet till äktenskapsbrott. En kvinna som hade begått äktenskapsbrott togs till prästen och fick vad de kallade bittert vatten. Tanken var att det välsignade vattnet skulle kasta en förbannelse över kvinnor som begått äktenskapsbrott och inte skulle påverka kvinnor som var trogna. I princip så var det kyrkans sätt att döma eller anklaga kvinnor som misstänkes vara orena.

"Vad beträffar referensen till Josia, så handlar stycket om fristäder — städer dit människor kunde fly om de av misstag råkat mörda, eller dödat för att försvara sig själva, deras familj eller deras folk. I dessa fristäder kunde inte åtal väckas mot mördaren. Faktum är att i stycket står det att en fristad ska tjäna som tillflyktsort undan blodshämnaren, för alla människor som vistas där.

"Så, enligt den pastorn som jag pratade med, fanns det sex av dessa städer. Och det får mig att tro att minst tre ytterligare mord kommer att ske."

"Varför då?" frågade Nelson, utan att bry sig om sin tidigare regel om att inte ställa några frågor förrän i slutet.

"Jag tror att mördaren dödar de här kvinnorna för att använda dem som en representation av varje fristad. Och när han mördar dem tycker han att han tar rollen som blodshämnaren. Utöver det så bygger han, på sätt och vis, en stad."

Rummet föll i tystnad en stund medan de väntade på att hon skulle utveckla resonemanget. Hon vände sig om mot väggen bakom henne, där en välanvänd whiteboardtavla nyligen rensats. Hon tog en filtpenna och ritade en enkel karta från minnet, baserad på den karta som pastor Simms hade visat henne i kyrkan.

"Det här är de ungefärliga platserna för de sex städerna", sa hon och ritade stora prickar på hennes slarvigt ritade karta. De bildade en oval form, där det var ungefär lika långt mellan varje stad.

"Så, om man skulle ta en karta över området som visar platserna där vi har hittat varje kropp", sa hon, "så skulle det se ut nästan exakt så här."

Nancy började omedelbart att knappa på sin dator längst bort vid bordet. "Jag tar fram en karta", sa hon utan att titta upp från skärmen. "Ljuset, tack."

Polisen närmast strömbrytaren på väggen släckte ljuset, medan en annan satte igång projektorn som stod på mitten av det överbelamrade konferensbordet. Mackenzie tog ett kliv åt sidan för att ljuset skulle kunna lysa direkt på whiteboardtavlan.

Nancy hade tagit fram samma karta som var bifogad i rapporterna som hon delat ut tidigare. Den visade varje motorväg, sekundär väg och stad inom en radie av tjugofyra mil. På kartan hade tre X placerats ut där varje offer hade hittats.

"Även om platserna inte radar upp sig perfekt", sa Mackenzie, "så ligger de extremt nära i anslutning till varandra. Vad detta betyder är att om det inte helt enkelt är en slump — vilket, vid den här punkten, jag tycker det är uppenbart att det inte är — så kan vi mer eller mindre exakt ange platsen där nästa brottsplats kommer att vara."'

"Hur vet vi vilken ordning han kommer gå efter?" frågade en av poliserna runt bordet. "Om det återstår tre, finns det någon garanti för att han kommer gå i geografisk ordning?"

"Nej det finns ingen garanti", medgav Mackenzie. "Men än så länge har han gjort det."

"Och vi är fortfarande osäkra på hur han väljer ut sina offer?" frågade Porter.

"Det kollas upp just nu", sa Mackenzie. "Vi har medarbetare som har kontakt med de tre strippklubbarna som finns inom den radien på hundrasextio kilometer. Men jag tänker att vi måste anta att han inte är främmande för att rikta in sig på prostituerade också."

"Det här bittra vattnet?" frågade en annan. "Vad är det för typ av vatten?"

"Jag vet inte säkert", sa Mackenzie. "Men vi har redan informerat rättsläkaren om att undersöka maginnehållet på offren för att se om det finns något utöver det vanliga där: gift, kemikalier, eller något sånt. Personligen tror jag att det bara skulle kunna vara heligt vatten, och om så är fallet är det omöjligt att bekräfta det."

"Menar du att välsignat vatten inte har ett magiskt sken?" frågade en annan polis. Det hördes några småskratt runt bordet.

"Hallå", sa Nelson och ställde sig längst fram i rummet igen. Han gick fram till tavlan och tog en röd filtpenna. Han ringade in det område på den projicerade kartan som bäst verkade stämma överens med var den fjärde staden låg på kartan som Mackenzie tidigare hade ritat.

"Jag sätter White som ansvarig för att ta hand om området precis här", sa han. "Jag vill ha minst åtta lediga poliser där ute inom en timme för att kartlägga området. Få grepp om stället, lär er vägarna och patrullera området kontinuerligt tills ni hör något annat från mig. Nancy, från dig behöver jag att du ringer till den delstatliga huvudpolismyndigheten och lämnar en förfrågan om att få använda en helikopter för att övervaka området."

"Ja, sir", sa Nancy.

"En sak till", sa Mackenzie. "Bara omärkta bilar. Det sista vi vill är att den här killen ska ana något."

Nelson funderade på detta och hon märkte att något med det hela irriterade honom. "Nja, eftersom vi bara har fyra omärkta bilar så blir vi begränsade. Så jag kommer att tillåta patrullbilar, men de får inte stå parkerade. Så, med allt vi nu vet, så finns det inga ursäkter för att inte gripa den här killen innan en fjärde kvinna måste dö. Några frågor?"

Alla var tysta i rummet medan de reste sig upp. Det fanns en gnutta spänning i luften som Mackenzie nästan kände som en fysisk närvaro. Poliser började ivrigt lämna rummet med känslan av att de närmade sig lösningen på det här förbannade fallet. Hon visste hur de tänkte: vid det här laget hade potentiellt vem som helst chansen att gripa den misstänkte. Även om någon annan (i det här fallet, hon) hade knutit ihop ledtrådarna och presenterat dem med en slutgiltig lösning, så kunde vem som helst bli hjälte nu.

Mackenzie var på väg mot dörren när Nelson stoppade henne. "Förbannat bra jobbat, Mackenzie. Och jag ska säga dig en sak till: Ellington prisade dig när han kom tillbaka till Quantico. Jag fick ett samtal från hans chef och de gav dig komplimanger."

"Tack."

"Om du nu bara kunde hålla dig från att jaga ifatt överviktiga online-journalister och skrämma livet ur dem, så tror jag att du skulle ha en lovande karriär framför dig. Det där äcklet Pope har kopplat in två olika advokater som ringer och frågar efter dig. Jag tror inte att han kommer låta det här vara."

"Jag är ledsen, kommissarien", sa hon, och hon menade det.

"Tja, lägg det åt sidan för tillfället", sa Nelson. "Låt oss fokusera på att fånga den här mördaren. Journalister är nästan lika jävliga men Ellis Pope binder åtminstone inte fast kvinnor vid träpålar och slår ihjäl dem."

Det kröp i henne inombords över hur lättsamt Nelson pratade om offren. Det påminde henne om att även mitt uppe i det plötsliga och oväntade flödet av förtroende och hyllningar från mannen, så var han samma vanedjur som han varit sedan hon först började jobba för honom."

"Och om det är okej med dig", sa han, "så åker jag dit tillsammans med dig. Jag har gett dig ansvaret för den här platsen, och jag skulle vilja vara din partner."

"Visst", sa hon och hatade omedelbart idén.

Medan de gick ut från konferensrummet letade hon efter Porter. Det var nästan komiskt, på ett ironiskt vis, hur mycket hon hade föredragit att dela bilen med Porter nu när det här fallet höll på att avslutas.

Kanske var det bara för att det kändes bekant, eller så var det för att hon fortfarande kände att Nelson var lite för mycket av en mansgris för att ta henne på allvar, trots hyllningar från FBI.

Men Porter hade försvunnit i lunket och spänningen som rådde när alla hade lämnat konferensrummet. Hon såg honom inte i korridoren när hon stannade till vid sitt kontor för att hämta sin bricka och pistol, och han syntes inte till på parkeringen.

Nelson mötte upp henne vid bilen och det fanns inga tvivel om vem som skulle köra. Han satte sig omedelbart bakom ratten och verkade mycket otålig medan han väntade på att hon skulle sätta sig i passagerarsätet och spänna fast säkerhetsbältet. Hon gjorde sitt bästa för att dölja sin irritation men tänkte att det egentligen inte spelade någon roll. Nelson var så uppslukad av förhoppningen om att fånga Åkermördaren att han knappast ägnade henne en tanke — hon var bara en kugge i den mansdominerande maskinen som hade tagit dem så här långt.

Plötsligt verkade Ellingtons förslag om att försöka få över henne till FBI mer lockande än någonsin.

"Redo att fånga in det här rövhålet?" frågade Nelson medan de körde ut från parkeringen bakom två patrullbilar.

Mackenzie bet sig i underläppen för att dölja det sarkastiska leendet som försökte sprida sig i hennes ansikte, och sa:

"Mer än du anar."

KAPITEL TJUGOTRE

Mackenzies telefon började ringa mindre än tio minuter in i hennes biltur med Nelson. Hon kollade numret på displayen, och även fast hon inte sparat det så hade hon det i färskt minne. Hon hade nästan glömt av att Ellington hade skickat ett meddelande där han skrev att han skulle ringa henne. Hon visste att han hade skickat meddelandet samma morgon men det verkade vara så längesen. Hon tittade på klockan på telefonens aktivitetsfält och såg att den bara var 15:16. Den här dagen visade sig vara otroligt lång.

Hon undvek att svara, eftersom hon inte ville försvåra den här redan kaotiska dagen ytterligare. Samtidigt som hon undvek Ellingtons samtal, pratade Nelson i telefon med Nancy. Han var korthuggen i sitt tonfall. Det var tydligt att han var på gränsen och bortom sönderstressad, något som Mackenzie själv började känna.

Han avslutade samtalet några sekunder senare och började trumma nervöst på ratten med sina tummar. "Nancy pratade precis med delstatspolisen", sa han. "De kommer att sätta in en helikopter som ska flyga över området inom en och en halv timme."

"Det var goda nyheter", sa Mackenzie.

"Säg mig", sa Nelson. "Tror du att han mördar kvinnorna innan han binder fast dem runt pålarna eller tror du att han mördar dem där?"

"Det finns inga bevis som talar för det ena eller det andra", sa Mackenzie. "Men den första brottsplatsen, på majsfältet, får mig att tro att kvinnorna lever när han binder dem vid pålarna. Det fanns spår på marken där piskan eller vad han nu använder hade dragits."

"Och?"

"Så han vankade av och an. Han var nervös och väntade på något. Om kvinnan redan död, varför vänta där med piskan?"

Nelson nickade och gav henne ett uppskattande leende. "Vi kommer ta fast den här jäveln", sa han medan han fortsatte att trumma på ratten.

Mackenzie ville så gärna medverka i hans entusiasm, men något kändes inte rätt. Det kändes nästan som att hon hade missat något men kunde inte för sitt liv komma på vad det skulle kunna vara. Hon funderade över detta i tystnad, och Nelson fortsatte köra.

De kom fram till vad Nelson refererade till som intresseområdet, tjugo minuter senare. Hon hade lyssnat på flera korta telefonsamtal från Nelsons sida under bilfärden och förstått att Nelson skulle låta blockera en area av åttio kvadratkilometer. Området bestod mest av buskskog och länsvägar. Några av de vägarna vad omgivna av majsfält, precis som den första brottsplatsen som hade varit starten på den här galenskapen hade varit.

Medan de körde fram på just en sådan väg, sprakade kommandoradion. "Inspektör White, är du där?" frågade en mansröst.

Mackenzie tittade på Nelson, som om hon bad om tillåtelse. Han gestikulerade mot CD-radion som var installerad på instrumentpanelen och log. "Varsågod", sa han. "Det är din show."

Mackenzie kopplade loss mikrofonen från radion och tryckte ner knappen. "Det här är White. Vad har du för något?"

"Jag är här ute på landsväg 411 och råkade på en sidoväg — som inte är mer än en gammal grusväg, egentligen. Den leder rakt till ett majsfält som inte finns på kartan. Den är ungefär åttahundra meter lång och slutar tvärt vid en liten röjd del av majsfältet."

"Okej", sa hon. "Hittade du något?"

"Det kan man säga, inspektören", sa polisen i andra änden. "Jag tror att det är bäst att du kommer hit så fort du kan."

*

Det var bortom obehagligt att hon plötsligt fann sig själv på ännu ett majsfält. Det var nästan som att cirkeln vad sluten, förutom att det inte kändes som att hon var i slutet av någonting. Tvärtom kändes det som att hon var tillbaka på ruta ett.

Hon stod vid kanten av det röjda majsfältet med Nelson och polisassistent Lent, mannen som hade kontaktat henne via radion. De tre stod bland de smalnade stjälkarna och tittade ut över den lilla röjda ytan.

En träpåle stod upprest i mitten. Till skillnad från de andra identiska pålarna de tidigare sett, hade denna ingen kropp fastbunden vid sig. Pålen var kal och såg nästan ut som någon udda antik monolit i det tomma fältet.

Mackenzie gick långsamt fram till den. Den var av cederträ, precis som de andra tre. Hon satte sig på sina knän och kände jorden vid pålens fot. Den var mjuk och hade uppenbarligen grävts upp och sedan packats tillbaka ganska nyligen.

"Den här pålen har inte varit här särskilt länge", sa Mackenzie. "Den lösa jorden är mycket färsk. Jag skulle nästan gissa att det gjordes tidigare idag."

"Så han förbereder platsen innan han tar hit sina offer", spekulerade Nelson. "Jag vet inte om det är genialt eller bara kaxigt."

Mackenzie kände avsky av blotta tanken att nämna ordet genialt i samband med den här mördaren, men hon lät det vara. Hon återgick till baksidan av pålen och såg omedelbart karvningar längs pålens fot, flera centimeter från den lösa jorden som höll fast pålen i marken: N511/J202.

"Jag skulle inte säga att det är varken eller", sa Mackenzie. "Vad jag dock vet är att han mer eller mindre har lämnat sitt visitkort till oss. Vi vet att han kommer tillbaka, och att han troligen kommer att ha sitt senaste offer med sig."

När hon reste sig slogs hon av en känsla av hämnd som hon aldrig tidigare känt. Mannen bakom de här brotten hade lyckats att skaka om henne riktigt ordentligt. Han hade blivit någon slags spöke med förmågan att hemsöka henne, i lägenheten, i hennes psyke och i hennes självförtroende. Han hade fått henne att skärras av ljudet av knarrande golvbrädor och fått henne att nå en ny lägsta nivå där hon stötte på drömlika FBI-agenter. Han hade påverkat henne så mycket att hon inte hade haft varken energi eller känslor nog att bry sig om sitt trasiga förhållande.

Till råga på allt tog han kvinnor som sina offer, endast av anledningen att de använde sina kroppar för att försörja sig. Och vem fan var han att döma dem för det?

"Jag vill vara här", sa Mackenzie. "Jag vill vara på patrull eller spaning eller vad vi än håller på med för att säkerställa att vi tar honom. Jag vill sätta handklovarna på den jäveln."

Hon visste att det lät själviskt, men hon brydde sig inte. I den stunden kunde hon inte bry sig mindre om vad Nelson tänkte om henne. Hon brydde sig inte om han återvände till gubbarna på stationen och skrattade åt hur den söta lilla tjejen hade krävt saker av honom. Plötsligt var gripandet av mannen bakom de här morden viktigare än någonting annat — inklusive hennes jobb och hennes rykte.

"Jag kan se till att ordna det", sa Nelson och log. "Härligt att se dig riktigt förbannad, White. Jag visste inte att du hade det i dig."

Hon höll tillbaka kommentaren som dansade längs hennes tunga, och tänkte den helt enkelt istället.

Inte jag heller.

KAPITEL TJUGOFYRA

Mackenzie kände sig säker på att mördaren inte skulle slå till förrän på kvällen, och de andra höll med henne. Det gav dem ytterligare fyra timmar av dagsljus för att förbereda sig på vad de hoppades skulle bli ett framgångsrikt gripande. Även om något verkligen skulle hända innan mörkrets intrång, fanns det patrullbilar stationerade längs landsväg 411 som höll koll på om ett fordon körde in på grusvägen som ledde till platsen som mördaren hade förberett. Med tillskottet i form av en helikopter från delstatspolisen på väg för att assistera, kändes det som en seger redan innan solen gått ner.

Mackenzie befann i en av de omärkta bilarna på landsväg 411, lättad över att vara ensam. Nelson hade återvänt till stationen för att träffa en rådgivare från delstatspolisen, och gett henne tillåtelse att stanna kvar och hålla koll på platsen och brottsfallet. Hennes bil var parkerad två kilometer från grusvägen, delvis gömd från landsväg 411 genom att ha backats in mot ingången av vad som varit en gammal avskuren väg som bönder tog för att ta sig fram mellan majsfälten.

Hon hade suttit där i en kvart och den enda bil hon hade sett åka förbi var en polisbil som lämnade platsen och åkte tillbaka till stationen. Hon kände sig fortfarande säker på att det inte skulle ske någonting förrän sent på kvällen eller under natten, och hon visste att hon hade en utdragen väntan framför sig. Hon undrade om Nelson hade gett henne det här uppdraget för att få henne ur vägen eller om han såg det som att han gav henne en roll som skulle göra henne till huvudperson i händelseutvecklingen.

Med en suck tittade hon ut över den händelselösa sträckan som var landsväg 411. Hon plockade upp telefonen och stirrade på notifikationen om det missade samtalet från Ellington för en och en halv timme sedan. Hon gjorde sitt bästa för att inte tänka på händelserna från gårdagskvällen när hon hade gjort bort sig inför honom, medan hon tryckte på notifikationen. När hans nummer visades tryckte hon på det direkt, så att hon inte skulle hinna komma på andra tankar.

Han svarade på tredje signalen, och hon störde sig på hur fint det kändes att höra hans röst. "Ellington här", sa han.

"Det är Mackenzie White", sa hon. "Jag såg att du hade ringt."

"Åh, hej! Jag hörde att ni fått en lovande öppning."

"Det verkar så, men vi får se. Vi hittade nästa påle, redan upprest och redo."

"Jag hörde det. Hur känner du inför det?"

"Bra", sa hon.

"Du låter tveksam."

"Det verkar bara för bra för att vara sant. Det känns som att något saknas."

"Så kanske det är", sa Ellington. "Dina instinkter är rätt vassa. Jag ifrågasätter inte dem."

"Det gör vanligtvis inte jag heller."

En obekväm tystnad uppstod mellan dem och Mackenzie försökte komma på något annat att prata om. Han hade redan hört allt om den nya öppningen i fallet, så det var meningslöst att ta upp det igen. Det här är patetiskt, Mackenzie, tänkte hon.

"Så", sa Ellington och bröt tystnaden. "Jag tog mig friheten att arbeta fram en profil efter att jag fick höra om de religiösa sambanden. Chanserna är mycket goda att vi letar efter någon som har en historia av religion. Kanske en präst eller pastor, även om det historiskt sett pekar på en religiös uppfostran i ett strikt religiöst hem. Kanske gick han på en religiös privatskola. Jag tänker också att antingen hade han ingen mamma eller en mamma som inte var närvarande. Han var troligen utåtagerande som barn — inte på samma extrema sätt som vi ser nu, men en typisk bråkstake."

"Vad baseras allt det här på?" frågade hon. "Bara tidigare brottsfall?"

"Ja, mestadels", sa han. "Jag kan inte ta äran för de här insikterna alls. Men om jag ska vara ärlig, så är det en formel som stämmer ungefär i sjuttio procent av fallen."

"Okej, så om den här platsen inte blir lyckosam, så letar vi efter en av typ tusen möjliga misstänkta."

"Kanske inte så många. Baserad på min profilering, så skulle jag också anta att det här är en lokal förmåga. Om han kartlägger sin egen stad, som du har poängterat, så skulle jag säga att han har växt upp här. Och med det som grund så skulle jag ringa några samtal. Det finns en katolsk grundskola inom tio mil från Omaha. Det finns en till i delstaten, men jag tror att den som ligger närmast Omaha är bäst att satsa på."

"Det är fantastiskt", sa Mackenzie.

"Vad är fantastiskt?"

"Bara så där så har du smalnat av sökområdet och har till och med en potentiell källa till bakgrundsinformation."

"Tja, FBI brukar ju vara helt okej på att göra efterforskningar." Han skrattade lite åt sitt eget skämt, men när Mackenzie inte skrattade så slutade han tvärt.

"Tack, Ellington."

"Visst. En sak till innan vi lägger på bara."

"Vad är det?" frågade hon. Hon var nervös och hoppades att han inte skulle ta upp hennes pinsamma raggningsförsök kvällen före.

"När jag avrapporterade till min chef, så berättade jag för honom att du är fantastiskt och att jag försökte locka dig till den mörka sidan."

Hon kände sig smickrad.

"Den mörka sidan betyder FBI?"

"Precis. Han verkar i alla fall intresserad. Så om du någonsin skulle känna dig sugen på att dra dig åt vårt håll, så kan jag ge dig hans kontaktuppgifter. Det skulle kunna vara en konversation som är värd att ha."

Hon tänkte över det hela och även om hon ville säga något mer, om hur mycket hon uppskattade honom, så var "tack" allt hon lyckades svara. Hela idén verkade vara för drömlik. Så fantastiska saker brukade inte hända henne.

"Är du okej där borta?" frågade Ellington.

"Ja, jag är helt okej. Men jag måste avsluta nu. Den här saken håller på att närma sig slutet och jag måste fokusera."

"Det förstår jag. På dem nu."

Ett brett leende spred sig i hennes ansikte. Även om hon trott att han hade varit en karaktär som var för bra för att vara sann, så visade det sig att Ellington kunde vara precis lika töntig och bristfällig som alla andra.

Hon stängde ner samtalet och tittade ut på landsväg 411 igen. Det började krypa i kroppen på henne, som att hon slösade med sin tid genom att sitta där. Hon tog fram webbläsaren på telefonen, sökte efter lokala katolska grundskolor och upptäckte att Ellington hade varit mitt i prick med det han hittat.

Hon sparade adressen på telefonen och tog sedan fram Nelsons nummer. Han svarade efter fyra signaler och lät irriterad över att ha blivit avbruten i sitt rövslickeri av delstatspolisen.

"Vad händer White?"

"Jag vill följa upp en ledtråd, sir", sa hon. "Men det skulle kräva att jag lämnar 411 i två eller tre timmar."

"Absolut inte", sa Nelson. "Du är ansvarig för det här, så du måste stanna där. Det här är din show, White. Fundera inte ens på att låta det här glida dig ur händerna. Om vi inte har gripit den här killen imorgon, så kan vi snacka igen. Om det är en väldigt lovande ledtråd, kan vi skicka någon annan som får kolla upp det."

"Nej", sa Mackenzie. "Det är bara magkänsla."

"Okej", sa han. "Stanna där tills jag säger något annat."

Hon fick inte ens chansen att svara innan han lade på.

Hon tog fram adressen till den katolska skolan på sin GPS och sparade den. Sedan tittade hon åt höger där, en bit längre ner för landsväg 411, en ensam påle stod tom på ett majsfält, och väntade på ett offer.

Hon visste att hon borde stanna, följa order och sitta där i timmar utan att göra någonting.

Men medan hon satt där var det något som skavde i henne. Tänk om han mördade offren innan han tog ut dem till pålarna.

Om det var så, betydde det att en kvinna var fast någonstans, precis nu, och torterades. En kvinna som skulle dö medan Mackenzie bara satt där och väntade på att hennes döda kropp skulle dyka upp.

Hon stod inte ut med tanken.

Och tänk om den katolska skolan — den enda i området, den som perfekt passade in på profileringen från FBI — kunde ge henne ett namn? En identitet?

Det kunde leda dem till mördaren innan han kom hit. Det kunde kanske rädda nästa offer innan det var för sent.

Mackenzie satt där och väntade. Hon kände hur hon brann inombords och kunde höra nästa offer skrika i hennes huvud. Varje minut som passerade var plågsam.

Till slut trampade hon ner gaspedalen och svängde ut därifrån.

Hon tog fram Holy Cross på sin GPS.

Att trotsa en direkt order som den här kunde kosta henne både jobbet och hela hennes framtid.

Men hon hade inget val.

Hon hoppades bara att hon skulle hinna dit och tillbaka innan det var för sent.

KAPITEL TJUGOFEM

Idiot.

Ordet ekade i hans huvud när han passerade färdleden på motorväg 32 och landsväg 411.

Idiot.

Om han hade behövt något bevis för att Gud var på hans sida, hade han fått det i och med tajmingen av alltihop. Han hade var på väg mot platsen där det fjärde mordet skulle ske — det som skulle vara hans fjärde stad — när han såg polisbilen som åkte längs landsväg 411. När han fick syn på den fortsatte han bara rakt fram längs motorväg 32, med bultande hjärta.

Kanske var det bara en slump. Kanske polisen var ute och patrullerade rutinmässigt, på jakt efter fortkörare.

Eller så hade de hittat pålen. Han visste att de letade efter honom; han hade sett artiklarna om Åkermördaren i tidningarna men hade inte brytt sig om att läsa dem eller kolla på nyhetsklippen om hans arbete på tv. Han gjorde det inte för att få uppmärksamhet eller för att bli känd. Han gjorde det för att sprida Guds vrede, och för att lära världen om kärlek, barmhärtighet och renhet.

Detta skulle dock förstås inte polisen förstå. Och om de nu hittat platsen där den fjärde staden skulle resas, så kunde det betyda slutet för honom. Han skulle inte få möjligheten att slutföra sitt arbete och det skulle inte göra Gud nöjd.

Han skulle behöva flytta den fjärde platsen. Kanske det bara skulle vara bra för honom i slutändan. Kanske polisen skulle vara så upptagen med att försöka hitta honom på den här fjärde platsen att han skulle kunna slutföra sitt arbete någon annanstans utan att riskera att åka fast.

Han kom till en butik längs motorväg 32 och körde in med sin skåpbil på parkeringen. Han vände bilen mot vägkorsningen och körde tillbaka utan att ens kasta en blick mot landsväg 411.

Med sitt offer redan utvalt och förberett skulle han fortfarande hinna bygga sin fjärde stad ikväll, så som han hade planerat.

Han skulle återuppta sitt arbete någon annanstans.

*

Hon öppnade ögonen och kände direkt en blixt av huvudvärk. Hon kved och upptäckte att hennes röst lät konstig — nästan dov. Hon försökte lyfta sin hand mot munnen men insåg att det inte gick. Hon förstod att hon hade en munkavle av en tygtrasa, som var hårt knuten och skar in i hennes mungipor.

Hon blinkade snabbt och försökte göra sig av med smärtan i huvudet. Allt eftersom hennes ögon började fokusera och hon började vakna ur sin omtöcknade dimma, så förstod var hon befann sig. Hon var på ett trägolv täckt av smuts. Hennes armar var fastbundna bakom hennes rygg och hennes fotknölar var också fastbundna. Hon var avklädd till underkläderna.

Det var det här sista faktumet som fick henne att minnas. En man hade kommit från ingenstans igår natt när hon var på väg hem. Klocka var fyra och hon hade...gud, vad hade hon gjort?

Men den ljusrosa behån hon hade på sig gjorde det omöjligt att glömma vad hon hade gjort igår. Hon hade gjort sitt bästa för att övertyga sig själv om att en eskort var annorlunda än det som de där andra kvinnorna höll på med. Hon var mer stilfull, mer kontrollerad.

Men när allt kom omkring, så hade hon gjort samma sak som vad de andra kvinnorna gjorde. Hon hade fått frikostigt betalt (femtonhundra dollar för en och en halv timmes "arbete" var inte så illa) och efteråt hade hon inte mått så dåligt som hon hade trott att hon skulle göra.

Men sedan hade det kommit en man ur skuggorna. Han hade bara sagt hej och sedan lagt sin arm runt hennes hals. Hon hade känt en doft av något och sedan glidit in i medvetslöshet. Hon hade hört honom viska i hennes öra om offer och bittra vatten.

Och nu var hon här. Hon hade fortfarande sina trosor på sig och kände ingen smärta, så hon var ganska säker på att hon inte blivit våldtagen. Men hon var illa ute i vilket fall som helst.

Hon försökte ta sig upp på knäna, men varje gång hon var nära att lyckas gjorde hennes tätt hopbundna fotknölar att hon tippade omkull och slog ner i golvet igen. Hon låg där och grät. Hon försökte komma ihåg det sista mannen hade sagt till henne innan vad det nu var som han hade placerat under henne näsa hade fått henne att däcka.

Långsamt började det komma tillbaka till henne. Och förvånande nog gjorde galenskapen i det hela att hon snarare ville bryta ihop och ge upp, än att försöka ta sig ur situationen.

Var inte orolig, hade han sagt. Jag ska bygga en stad åt dig.

KAPITEL TJUGOSEX

Det tog Mackenzie lite mer än en timme att nå den katolska skolan Holy Cross, då hon kört i 140 kilometer i timmen hela vägen. Skoldagen var slut när hon kom fram. Hon skyndade sig upp för trapporna där hon fick hjälp av en receptionist, och det visade sig att hon lyckats få fatt på rektorn vid rätt tid på dagen.

Rektorn var en rund dam som uppfyllde samtliga stereotypa karaktärsdrag som Mackenzie hade om nunnor. Till en början var rektor Ruth-Anne Costello varm och inbjudande, men så fort Mackenzie kommit in på hennes kontor och satt sig framför hennes skrivbord, blev rektorn genast strikt och pratade med en brysk ton.

"Vi har hört surret om den här så kallade Åkermördaren", sa rektor Costello. "Är det därför du har kommit hit?"

"Det stämmer", sa Mackenzie. "Hur visste du det?"

En bister min uppenbarade sig på rektorns ansikte, men den var mer ilsken än bekymrad. Mackenzie tänkte att det var en min som gick att finna på det flesta medarbetare på en sådan här skola vilken dag som helst.

"Tja, de här stackars kvinnorna hängs upp på träpålar och pryglas, inte sant? Den religiösa symboliken går inte att ta miste på. Och så fort en mördare utför sina dåd efter vrickade och vilsna tolkningar av religionen, så är det alltid de privata religiösa skolorna som hamnar under lupp."

Mackenzie kunde bara nicka. Hon visste att detta var sant; hon hade sett det flera gånger sedan första året på högskolan, då hon började fokusera på att göra karriär inom polisyrket. Men hennes tystnad berodde också på faktumet att rektor Costello hade rätt: de religiösa undertonerna i Åkermördarens handlingar var uppenbara. Mackenzie hade själv känt det när de hade hittat den första kroppen. Så varför i hela fridens namn hade hon nonchalerat det?

För att jag var rädd att uttrycka det inför Nelson och Porter av rädsla för att ha fel att sedan omedelbart förlöjligas, tänkte hon.

Men nu hade hon chansen att rätta till det och hon tänkte inte sumpa det.

"Tja", sa Mackenzie, "vi har en väldigt specifik profil. Jag hoppades på att om jag kunde få prata med dig eller kanske någon som varit här länge, så skulle jag kanske kunna hitta en potentiellt misstänkt. Och även om jag inte skulle hitta en misstänkt, i alla fall någon som vet något om morden."

"Nåväl", sa Costello, "jag har varit här i trettiofem år. Jag var studiehandledare först och blev sedan rektor, vilket jag varit i nästan tjugo år nu."

Hon reste sig upp och gick till den vänstra sidan av kontoret där flera gammalmodiga arkivskåp stod uppradade längs väggen. "Du vet", sa Costello, "du är inte den första kriminalinspektören som kommer och snokar runt här när det skett ett brott som verkar ha religiösa influenser. Inte på långa vägar."

Costello drog ut fyra mappar från arkivskåpet och bar fram dem till skrivbordet. Hon släppte ner dem på skrivbordet med en kraft som tydligt visade att hon var irriterad. Mackenzie sträckte sig fram för att plocka upp dem men Costellos hand var redan på väg mot dem. Utan att titta på Mackenzie började Costello prata igen, och hennes knubbiga pekfinger knackade på var och en av mapparna.

"Den här", sa hon och pekade på den första mappen, är Michael Abner. När han gick i skolan här i början av sjuttiotalet, ofredade han en flicka på lekplatsen och togs på bar gärning när han onanerade på flickornas toalett i femte klass. Han dog dock 1984. En hemsk bilolycka, tror jag bestämt. Så han kan förstås inte vara misstänkt."

Med de orden flyttade Costello mappen från skrivbordet. Hon fortsatte sedan hastigt med att utesluta två andra mappar, eftersom en av dem hade dött fem år tidigare i lungcancer och den andra hade spenderat sitt liv i rullstol — uppenbarligen inte en person som kunde släpa träpålar till mordplatser.

"Den här sista", sa Costello, tillhör Barry Henderson. När han gick här på Holy Cross hamnade han i flera slagsmål, ett av dem slutade det med att två pojkar hamnade på akuten. När han kom tillbaka efter sin avstängning började han skicka snuskiga brev till lärarna, vilket kulminerade i att han försökte våldta bildläraren medan han sjöng sin mors favoritpsalm. Detta hände 1990. Jag måste tyvärr meddela dig att inte heller han kan vara den skyldige. Han har nämligen varit under rättspsykiatrisk vård under de tolv senaste åren."

Mackenzie såg till att memorera informationen och såg sedan hur Costello lade tillbaka mapparna i arkivskåpet. När hon stängde skåpet, gjorde hon det men en smäll som fick det att låta som att en liten bomb briserade inne på kontoret.

"Och dessa är de enda eleverna du haft under de senaste trettiofem åren som skulle kunna vara kapabla att utföra sådana dåd som Åkermördaren har gjort?"

"Det finns ingen möjlighet att veta det", sa Costello. "Med all respekt, vi håller inte ögonen på varje elev som potentiellt skulle kunna ha en kriminell framtid. Då skulle vi behöva detaljerade rapporter om varje barn som bryter mot minsta lilla regel. De fyra jag just visade dig var de mest extrema fallen, och jag har haft dem nära till hands under de senaste åren för att det besparar mig mycket tid när polisen kommer hit. Särskilt när de har kommit på vad det tycker är en passande gärningsmannaprofil. De vill alltid skuldbelägga religionen för brott som de inte kan lösa själva."

"Det finns ingen skuldbeläggning här", sa Mackenzie.

"Det klart att det finns", sa Costello. "Säg mig, inspektören. Har du kommit hit för att helt enkelt få ett namn på en misstänkt eller för att få svar på vilken sorts religiös doktrin som gjort denne så skruvad att den nu utför dessa fruktansvärda handlingar?"

"Jag bryr mig inte om hur informationen kommer fram", fräste Mackenzie. "Jag måste bara få reda på vem som mördar de här kvinnorna. Varför är sekundärt just nu."

Mackenzie började känna sig som en idiot för att hon hade åkt till Holy Cross. Vad hade hon förväntat sig? En lätt och behändig lösning? En tidigare elev som matchade Ellingtons gärningsmannaprofil till punkt och pricka?

"Tack för att du tog dig tid, fru Costello", sa hon dämpat. Hon reste sig och gick mot dörren. När hennes hand greppade dörrhandtaget, stoppade rektor Costello henne.

"Varför tror du att det är så, inspektör White?"

"Vadå?"

"Varför letar rättsväsendet efter svar från religionen när de inte kan lösa vad de tror är brottsfall med religiösa motiv?

"Det är bara så att det stämmer in på profilen i de flesta fall", sa Mackenzie.

"Gör det?" frågade Costello. "Eller är det för att människan inte kan acceptera ondskan för vad den verkligen är? Och eftersom vi inte kan acceptera den, så måste vi hitta något lika ogripbart att skylla ondskan på?"

Hon fick en fråga på läpparna och den smet ut innan hon kunde hejda sig.

"Vad är ondska, fru Costello? Hur ser ondska ut?

Rektor Costello log tunt. Det var ett leende som antydde någon slags mörk kunskap.

"Ondska ser ut som dig. Den ser ut som mig. Vi lever i en fallen värld, inspektören. Ondska finns överallt."

Dörrhandtaget under Mackenzies hand kändes plötsligt kallt. Hon nickade och lämnade kontoret utan att vända sig om och titta på rektor Costello för att säga adjö.

Medan hon tog sig ut genom Holy Cross labyrintartade korridorer, vibrerade hennes mobiltelefon i fickan. Hon tog fram den och såg Nelsons namn och nummer på displayen. Hon kände sig nedslagen. Mördaren, tänkte hon. Han dök upp när jag var borta och Nelson kommer vara ursinnig på mig.

Hon svarade på samtalet med en klump av rädsla i magen. "Hallå, kommissarien".

"White", sa han. "Var är du?"

"På den katolska grundskolan Holy Cross", sa hon. "Jag följer upp Ellingtons profilering."

Nelson var tyst en stund medan han funderade på det hela. "Vi kan gå igenom varför i helvete du trotsar min order och ödslar tid på att åka dit, senare", sa han. "Men just nu behöver jag att du svänger förbi stationen på vägen tillbaka."

"Men landsväg 411 då?" frågade hon. "Jag skulle vilja åka tillbaka dit innan rusningstrafiken."

"Ännu en anledning till att du inte borde ödsla tid på att följa upp Ellingtons ledtrådar. Kom hit nu bara."

"Är allt okej?" frågade hon.

Men Nelson hade redan avslutat samtalet och lämnat Mackenzie kvar att lyssna på ljudet av en död telefonlinje.

KAPITEL TJUGOSJU

Mackenzies oroskänslor förstärktes ytterligare när hon kom in på stationen och såg Nancy som satt bakom receptionsdisken. När Mackenzie kom in log Nancy bara som hastigast mot henne och tittade sedan ner mot sitt skrivbord igen. Detta var mycket olikt Nancy, en kvinna som vanligtvis gjorde allt för att le och vara tillmötesgående mot alla som kom in på stationen.

Det var nära att Mackenzie frågade Nancy om hon visste vad som stod på, men hon avstod. Det sista hon ville var att framstå som svag och ur balans nu när hon var så nära att lyckas lösa det här fallet. Så hon passerade receptionsdisken och fortsatte längst ner, plikttroget marscherande mot Nelsons kontor.

Hon öppnade dörren och klev in. Hon försökte att framstå som självsäker och som att hon hade full kontroll. Men hon visste, när hon stängde dörren bakom sig, att det hade varit ett misstag att ta två och en halv timme av sin eftermiddag för att besöka Holy Cross. Hon hade dragit förhastade slutsatser i ett försök att vara så perfekt som möjligt, för att hon ville undersöka minsta lilla möjlighet, särskilt om de kom från respektingivande FBI-agenter, för att gå till botten med det här fallet.

Nelson tittade upp på henne, och blottade för en sekund ett bekymrat ansiktsuttryck.

"Slå dig ner, White", sa han och nickade mot stolarna på andra sidan av det stökiga skrivbordet.

"Vad står på?" frågade hon. Hennes röst avslöjade att hon var nervös men det var det sista hon tänkte på när Nelson nu tittade dömande på henne.

"Vi har ett problem", sa han. "Och du kommer inte att gilla lösningen. Vårt avskum till vän Ellis Pope har officiellt lämnat in ett klagomål mot dig. För tillfället håller han tyst om det — bara mellan oss och advokaten. Men han säger att om vi inte vidtar åtgärder omedelbart kommer han att gå till pressen med det. Vanligtvis skulle jag inte bry mig om ett sånt hot, men tidningarna och till och med vissa av tv-kanalerna porträtterar dig som huvudansvarig för den här utredningen. Om Pope tar sitt klagomål till media, kommer saker och ting gå riktigt illa."

"Sir, jag agerade på impuls", vädjade Mackenzie. "En skum figur smög omkring vid sidan av en mordplats. Det var privat mark. Han gjorde intrång. Sen stack han iväg på ett misstänkt sätt. Vad borde jag ha gjort? Skulle jag bara låtit honom springa iväg? Allt jag gjorde var att stoppa honom. Jag använde inte övervåld."

Han rynkade pannan.

"White, jag är på din sida. Hundra procent. Men det finns en annan faktor som jag inte kan förbise. Delstatspolisen är involverad nu. De har också fått nys om konfrontationen med Pope. Sen är det också faktumet att du var borta när de dök upp på platsen vid landsväg 411 i eftermiddags. Jag är själv förbannad över det. Men de sa att det var slarvigt arbete från din sida. Det ger inte ett bra intryck.

Han höll upp handen innan hon kunde prata.

"Och som om det inte vore nog, så fick jag telefonsamtal från Ruth-Anne Costello för en halvtimme sedan. Hon klagade på att du varit oförskämd och aggressiv. Även hon lämnade in ett klagomål."

"Skämtar du?"

Nelson såg nedstämd ut när han skakade på huvudet.

"Nej, tyvärr gör jag inte det. Lägg ihop allt det där och vi har en jävla röra."

"Så vad gör vi för att lösa det här?" frågade hon. "Vad ber Pope om för att hålla tyst? Hur kan vi lugna delstatspolisen och göra nunnan glad?"

Nelson suckade och grinade illa när han tittade mot taket. Det var tydligt att han inte vad glad över vad han snart skulle behöva säga.

"Det betyder att med omedelbar verkan, så avsätter jag dig från åkermördarfallet."

Mackenzie blev alldeles kall. Tanken på att mördaren skulle fortsätta vara där ute och döda, samtidigt som hon inte skulle ha möjlighet att stoppa det, blev bara för mycket för henne.

Hon visste inte vad hon skulle säga.

Nelson rynkade pannan i allt djupare veck.

"Jag drog en lans för dig och försökte att få dem att backa", sa han. "Jag försökte till och med förhandla med dem om att låta dig avsluta fallet och sedan bli avstängd en vecka eller så. Men Pope och delstatspolisen gick inte med på det. Jag är inträngd i ett hörn här, jag är ledsen."

Mackenzie kände hur ilska ersatte rädslan som hade bubblat upp i hennes mage. Hennes första instinkt var att börja skrika på Nelson men hon märkte att även han var ganska arg över hur saker och ting hade blivit. Dessutom hade han visat henne så mycket mer respekt de senaste dagarna att hon inte tvivlade på att han verkligen försökt på alla sätt han hade kunnat.

Detta var inte hans fel. Om det fanns någon att skuldbelägga så var det Ellis Pope. Och möjligen även hon själv. Ända sedan hon hade hört den knakande golvplankan för tre nätter sedan så hade hon inte varit sig själv. Att saker hade gått snett med Ellington hade inte hjälpt heller.

Jo, det här var mest hennes eget fel. Och det var kanske det värsta av allt.

"Så vem har hand om fallet nu?" frågade Mackenzie.

"Delstatspolisen. Och de har FBI i beredskapsläge om de behövs. Men eftersom vi tror att vi vet den exakta platsen där mördaren kommer dyka upp härnäst, så hoppas vi att det blir ett ganska lätt fall att lösa nu."

"Sir, jag kan inte..."

Hon avbröt sig där. Hon visste inte vad hon skulle säga. Hon hade aldrig varit mycket för att gråta, men hon var så arg där hon satt på Nelsons kontor att hennes kropp inte verkade hitta något annat utlopp för känslorna än att hota med tårar.

"Jag vet", sa han. "Det här är skit. Men när allt är över — när den här skitstöveln sitter inspärrad och pappersarbetet är klart — så kommer jag att se till att ditt namn syns överallt på bästa möjliga sätt. Det lovar jag dig White."

Hon reste sig upp i ett chockartat tillstånd och stirrade mot dörren som om den skulle kunna transportera henne till någon magisk värld där den här konversationen aldrig ägt rum.

"Så vad ska jag göra nu?" frågade hon.

"Åk hem. Bli full. Gör vad som krävs för att skaka av dig det här. Och när fallet är löst ringer jag dig. Delstatspolisen kommer inte bry sig om den här pärsen när mördaren är gripen. Ellis Pope är den enda vi behöver bekymra oss om och det är lätt gjort nu när du är ute ur rampljuset."

Hon öppnade dörren och steg ut.

"Jag är så jävla ledsen över det här, White", sa han innan hon stängde dörren. "Det är jag verkligen."

Hon kunde bara nicka medan hon stängde dörren om honom.

Hon gick genom korridoren med blicken fixerad vid marken så att hon inte skulle behöva se någon i ögonen som hon passerade. När hon kom fram till receptionen tittade hon upp på Nancy. Nancy, som uppenbarligen antog att Mackenzie nu blivit informerad, gav henne en artigt bister min.

"Är du okej?" frågade Nancy.

"Jag kommer bli det", sa Mackenzie. Men hon visste inte om det var sant.

KAPITEL TJUGOÅTTA

Idén om att bli full var förvisso lockade, men det påminde henne också om vad som hade hänt senast hon tog ett glas. Visst, det vara bokstavligt talat bara igår, men genansen över det som hade hänt fick det att kännas som att det var flera år sedan och att det sedan dess hade plågat henne varje dag. Så istället för att dricka bort sin ilska så sysselsatte sig Mackenzie med det enda alternativet hon kände till.

Hon åkte hem och lade ut alla dokument som handlade om Åkermördaren på sitt soffbord. Hon bryggde en kanna kaffe och gick igenom varenda detalj som hon hade om brottsfallet. Även om en del av henne tänkte att den fjärde mordplatsen som var under bevakning var ett bombsäkert sätt att få honom gripen, så sa hennes instinkter att mördaren skulle vara smart. Allt som krävdes var att han skulle se minsta lilla tecken på polisnärvaro för att han skulle ändra sina planer. Nelson och delstatspolisen insåg troligtvis också detta, men faktumet att de nu var så nära skulle eventuellt göra dem lite väl konservativa i sitt tillvägagångssätt.

Ute var det mörkt. Hon tittade mot sina persienner för en stund och funderade på hur de senaste dagarnas händelser skulle komma att påverka hennes liv. Hon tänkte på Zack och insåg, kanske för första gången, att hon var glad över att han var borta. Om hon var ärlig mot sig själv, så hade hon bara tolererat relationen för att hon inte skulle behöva vara ensam — något hon varit rädd för ända sedan hon klivit in i sina föräldrars sovrum och hittat sin pappa död.

Hon undrade också vad Ellington gjorde. Hans samtal tidigare var bevis för att han fortfarande var engagerad i åkermördarfallet, även om han bara jobbade bakom kulisserna. När hon tänkte på honom, undrade hon också ifall hon skulle hade tagit profileringen och besöket till Holy Cross på så stort allvar om det hade kommit från någon annan. Var det så att hon försökt imponera på honom eller hade hon försökt imponera på Nelson?

När hon återvände till dokumenten framför henne, fick hon en mycket enkel men samtidigt utmanande tanke: Varför försöka imponera på någon alls? Varför inte bara göra ett bra jobb och göra saker så bra jag kan efter mina förmågor? Varför bry sig om vad någon annan tycker om mig, särskilt en oduglig ex-pojkvän, manschauvinistiska överordnade eller en gift FBI-agent?

Plötsligt ringde mobiltelefonen, som om den väckts av hennes tankar. Hon plockade upp den där den låg bland de utspridda dokumenten och pärmarna på hennes soffbord, och hon såg att det var Ellington. Hon grimaserade mot telefonen och var nära att inte svara. Han ringde antagligen för att få ett tack över spåret som lett henne till Holy Cross, eller så hade han ännu någon insiktsfull idé som skulle få henne på villovägar och leda till reprimander. Hade hon varit mer klartänkt i den stunden hade hon undvikit att svara. Men nu fanns fortfarande en hel del ilska från Nelson kontor kvar i henne som krävde att hon svarade.

"Hej agent Ellington", sa hon.

"Hallå där White. Jag vet att jag ringer och stör igen, men jag håller på att avsluta för dagen här och jag ville bara kolla om den där profileringen ledde till någonting."

"Nej det gjorde den inte", sa Mackenzie rakt på sak. "Faktum är att det verkar som att det enda som mitt besök till en katolsk skola ledde till var att göra den högsta nunnan förbannad."

Ellington hade uppenbarligen inte väntat sig ett sådant svar; den andra sidan av linjen var tyst i fem långa sekunder innan han svarade.

"Vad hände?" frågade han.

"Det var en återvändsgränd. Och medan jag var där och fick en lektion av rektorn om ondskans natur, dök delstatspolisen upp till platsen där vi tror att det fjärde mordet planeras. Eftersom jag inte var där, utnyttjade de sin auktoritet och tog över fallet.

"Aj fan."

"Jo, det är inte slut där", fräste Mackenzie. "Kommer du ihåg Ellis Pope?"

"Ja, reportern."

"Han, ja. Tja, han bestämde sig för att väcka åtal idag med hotet om att gå till medierna och berätta om vårt lilla handgemäng. Delstatspolisen hörde talas om det också. De kontaktade Nelson, så sedan en timme tillbaka är jag officiellt petad från fallet."

"Skojar du med mig?" frågade han.

Hans förvåning väckte ytterligare ilska i henne, men som tur var insåg hon att hon var otrevlig utan anledning. Att hon hamnat här var inte hans fel. Han kollade ju bara läget och erbjöd sig att lyssna.

"Nej, jag skojar inte", sa hon och försökte lugna ner sig. "Jag har fått order om att stå vid sidlinjen medan det gamla goda gänget ror hem det här fallet."

"Det är inte rättvist."

"Jag håller med", sa hon. "Men jag vet att Nelson inte hade något val."

"Så vad kan jag göra?" frågade Ellington.

"Inte mycket, är jag rädd. Om du verkligen vill hjälpa till mer med fallet kan du ringa Nelson. Du kan faktiskt få problem om du pratar med mig om det här mer."

"White, det här var verkligen tråkigt att höra."

"Det är som det är", sa hon.

Tystnad uppstod på linjen igen och den här gången gav hon inte Ellington chansen att återuppta konversationen. Om han gjorde det, var hon rädd att hennes missriktade ilska skulle bubbla upp igen och han förtjänade verkligen inte det.

"Jag måste gå", sa hon. "Ta hand om dig."

"Kommer du klara dig?" frågade han.

"Ja." sa hon. "Det har varit en chock bara."

"Okej, ta hand om dig."

"Tack."

Hon avslutade samtalet utan att vänta på något mer svar. Hon kastade tillbaka telefonen på bordet, bredvid fotokopior av bibeltexten som de hade dechiffrerat från pålarna. Hon läste dem om och om igen men hittade inget nytt. Hon tittade sedan på kartan som tagits från baksidan av Bibeln och en övergripande karta som Nancy hade gjort, där alla potentiella mordplatser var listade. Den verkade vara väl sammanställd och enkel.

Och det var därför Mackenzie kände sig obekväm. Det var därför hon kände att hon behövde fortsätta gräva, för att hitta någonting som fortfarande låg gömt. Hon drack kaffe och slukades upp av dokumenten som om det vore ännu en dag på jobbet. Hon förlorade sig i arbetet trots att det inte var hennes brottsfall längre.

*

När hennes mobiltelefon vibrerade igen, visade displayen att klockan var 19:44. Hon blinkade och kliade sig i huvudet, småchockad. Nästan två timmar hade passerat sedan Ellingtons samtal men det kändes som att knappt någon tid hade passerat.

Hon blev förbryllad när hon såg att det var Nelson. Hon gav ifrån sig ett grovt skratt när hon plockade upp telefonen, och undrade vad mer hon hade gjort som skulle leda till bestraffning.

Hon svarade, och hennes blick vandrade återigen mot fönstret och kvällsmörkret utanför. Var mördaren där ute, redo att binda fast nästa offer? Eller var han redan igång?

"Du var den sista personen som jag förväntade mig skulle ringa", sa Mackenzie.

"White, nu behöver du hålla tyst och lyssna noga på mig", sa Nelson. Hans röst var mjuk och nästan varsam, något hon aldrig hört från honom förut.

"Okej", sa hon, osäker på hur hon skulle tolka hans röstläge och instruktioner.

"För tjugo minuter sedan stannade polisassistent Patrick en man på landsväg 411. Han körde en röd Toyota-pickup. Det låg en bibel i passagerarsätet och rep på golvet. Den här mannen, Glenn Hooks, är pastor i en liten baptistkyrka i staden Bentley. Här är grejen: åtta textstycken var markerade i Bibeln, och en av dem handlade om de sex fristäderna.

"Herregud", viskade Mackenzie.

"Patrick har inte gripit den här mannen ännu, men han insisterade på att mannen skulle komma med till stationen. Han grälade om saken, men Patrick har honom nu. Och de är på väg, jag skickar en annan grupp till hans hus för att se om de kan hitta något misstänksamt."

"Okej", var allt Mackenzie kunde säga.

"Delstatspolisen vet inget om det här", fortsatte Nelson. "Mellan dig och mig, så vill jag ha det så. Jag ville få första tjing på den här gubben innan delstatspolisen blev involverad. Jag avslutade just samtalet med Patrick. De kommer till stationen inom tio minuter. Jag vill ha dig här för att förhöra gubben. Och jag behöver att du gör det snabbt för jag vet inte hur länge vi kan hålla det här i skymundan från delstatspolisen. Du kan ha tjugo eller trettio minuter innan du måste sticka härifrån."

"Efter allt du sa till mig på ditt kontor, tror du verkligen att det här är den bästa idén?"

"Nej, det är ingen bra idé", sa Nelson. "Men det är allt jag har just nu. Jag vet att jag skickade hem dig för mindre än fem timmar sedan, men jag frågar inte om du kan göra det här, jag beordrar dig. Du är fortfarande officiellt avsatt från fallet. Det har inte förändrats. Det här görs under bordet. Jag behöver att du gör det här, White. Fattar du?"

Hon hade aldrig tidigare känt sig så respektlöst behandlad och på samma gång uppskattad. Hon fick en känsla av upprymdhet, som samtidigt trycktes tillbaka av ilskan som hon känt under merparten av dagen.

Kom ihåg, tänkte hon. Det här handlar inte om att imponera på något. Det handlar inte om att ha rätt eller fel, eller framstå som bra. Det här handlar om att göra ditt jobb och sätta en man som torterar och mördar kvinnor, bakom galler.

"White?" fräste Nelson.

Hon tittade ner på soffbordet och såg fotografierna. Kvinnorna som hade blivit fråntagna all värdighet, terroriserade, slagna och dödade. Hon var skyldig dem rättvisa. Hon var skyldig deras familjer något slags avslut.

Hon kramade telefonen hårt i handen, och med ett bestämt och stenhårt ansiktsuttryck sa hon:

"Jag är där om femton minuter."

KAPITEL TJUGONIO

När Mackenzie kom fram till stationen väntade redan två poliser på henne vid ingången. Till hennes glädje såg hon att en av dem var Porter. Han gav henne ett sympatiskt leende när hon kom fram till dörrarna, och utan att ett ord öppnade männen dörrarna och släppte in henne. De hade tagit tre steg in på stationen när Mackenzie insåg att Porter och den andra polisen agerade sköld åt henne. De gick på var sina sida om henne i rask takt och såg till att hon smälte in, ifall någon på stationen skulle se henne och få för sig att ställa till en scen.

De nådde snabbt korridoren där de såg Nelson som stod utanför förhörsrummet. Han rätade på ryggen när han upptäckte dem och Mackenzie såg att han verkligen var på helspänn — som om han lika gärna skulle kunna lyfta från marken som en raket vilken sekund som helst.

"Tack", sa han när de kommit fram till honom.

"Självklart", sa Mackenzie.

Nelson gav Porter och den andra polisen en brysk nickning och de kilade omedelbart iväg. Efter bara ett steg vände sig dock Porter mot henne igen och viskade. "Jävligt bra jobbat", sa han med samma leende som han visat henne vid ingången.

Hon nickade bara som svar och log tillbaka. Poliserna fortsatte sedan ner för korridoren och tillbaka till ingången på byggnaden.

"Okej", sa Nelson. "Den här gubben, Hooks, han är på det stora hela samarbetsvillig. Han är bara rädd och nervös. Han snackar en hel del och har inte frågat efter att få en advokat än. Så om du inte pressar honom för hårt, så kan vi lyckas komma ur det här utan att en advokat kommer hit och fördröjer det hela."

"Okej."

"Vi kommer att följa allt i granskningsrummet, så om något går fel kan någon vara inne hos dig inom mindre än tio sekunder. Känns det bra?"

"Ja, det känns bra."

Nelson gav henne en uppmuntrande klapp på ryggen och öppnade sedan dörren för henne. Till hennes förvåning gick Nelson iväg från rummet, ner i korridoren och in i granskningsrummet. Mackenzie tittade mot den öppna dörren en sekund innan hon klev in.

Han är där inne, tänkte hon. Åkermördaren är där inne.

När hon kom in i förhörsrummet kastades mannen vid det lilla bordet i mitten av rummet mellan hopp och förtvivlan; först sträckte han på sig, rak i ryggen som en fura. Sen rynkade han hela ansiktet, såg förvirrad ut och slutligen såg han nästan lättad ut.

Mackenzie gick igenom ett liknande register av känslor när hon nu såg mördaren för första gången. Han såg ut att vara i femtioårsåldern, hade börjat få lite gråa hårstrån och åldersrynkor. Han var spinkig men ganska lång. Han tittade på henne med sina djupt insjunkna bruna ögon som var lätta att läsa av: han var rädd och djupt förvirrad.

"Hej, herr Hooks", sa hon. "Jag heter inspektör White. Jag tänker att om du kan svara på några av mina frågor så ärligt som möjligt, så är chanserna goda att du kommer härifrån rätt fort. Jag har förstått att du har varit samarbetsvillig så här långt, så låt det fortsätta på det viset, okej?"

Han nickade. "Allt det här är bara ett stort missförstånd", sa Hooks. "De tror att jag har mördat tre kvinnor. De tror att jag är Åkermördaren."

"Är du inte det då?" frågade hon.

"Självklart inte! Jag är pastor vid baptistkyrkan Grace Creek."

"Ja det har jag förstått", sa Mackenzie. "Bibeln i din bil hade flera textstycken markerade. Ett av dem råkar vara tätt förknippat med åkermördarfallet."

"Ja, det är vad de andra poliserna har sagt. Fristäderna, eller hur?"

Mackenzie fick samla sig en stund. Hon var förbannad över att någon redan hade avslöjat deras ess i rockärmen och berättat för Hooks om sammankopplingen med fristäderna. Nu blev hon tvungen att byta infallsvinkel. Allt hon med säkerhet visste var att hennes magkänsla lät henne veta att Hooks bestämt inte var Åkermördaren. Rädslan i hans ögon var genuin och avslöjade egentligen allt de behövde veta, så vitt hon kunde se.

"Repet som vi hittade på golvet av bilen då?"

"Grace Creeks bibelskola börjar om två veckor", sa Hooks. "Repen var kvar från en av scendekorationerna som vi gjort. Vi har ett djungeltema i år och använde repet för att skapa klätterväxter och en liten svängbro."

"Och var ligger Grace Creek?"

"Vid motorväg 32."

"Som löper parallellt med landsväg 411, eller hur?"

"Det gör den."

Mackenzie blev tvungen att vända sig med ryggen åt Hooks en stund för att dölja sitt ansiktsuttryck. Hur kunde Nelson och hans lismande poliser ha varit så blinda och dumma? Hade de inte undersökt någonting innan de tog in den här stackars mannen?

När hon lugnat ner sig vände hon sig mot honom igen. Hon gjorde sitt bästa för att dölja för honom att hon var övertygad om att han inte var mördaren. "Av precis vilken anledning har du markerat stycket om fristäderna?"

"Jag planerar att predika om det om tre eller fyra veckor."

"Får jag fråga varför?" frågade Mackenzie.

"Det är för att prata om synd på ett vis som inte får församlingen att känna sig skyldiga. Vi är alla syndare, vet du. Även jag. Även de mest gudfruktiga. Men många människor uppfostras i en tro att synd innebär att dömas för evigt, och fristäderna är en mycket bra illustration över hur Gud förlåter synder. De handlar alla om grader av synd. De var primärt menade för de människor som utfört mord oavsiktligt. Alla synder är inte likvärdiga. Och även de som mördat, om det varit oavsiktligt, kan förlåtas."

Mackenzie funderade på det en stund, och kände hur en pusselbit inom henne höll på att falla på plats. Det fanns något med det här, men hon visste ännu inte vad.

"En sista fråga, herr Hooks", sa hon. "Din Toyota är rätt gammal. Hur länge har du ägt den?

Hooks tänkte en stund och ryckte på axlarna. "Åtta år eller så. Jag köpte den begagnad från en av medlemmarna i Grace Creek."

"Har du någonsin fraktat någon typ av trä i den?"

"Ja. Jag hade flera plywoodskivor i den förra veckan, som var till dekorationen. Och ibland hjälper jag människor med att samla ved under vintern och köra hem det till dem."

"Inget större än det?"

"Nej. Inte som jag kan komma på."

"Tack så mycket, herr Hooks. Du har varit till stor hjälp. Jag känner mig rätt säker på att du kommer härifrån på nolltid."

Han nickade, mer förvirrad än någonsin. Mackenzie såg på honom en sista gång innan hon lämnade rummet och stängde dörren. I samma stund som hon kom ut från förhörsrummet kom Nelson ut från granskningsrummet en bit bort. Han såg nervös ut när han närmade sig henne och hon kunde känna hur anspänningen släppte från honom i vågor.

"Tja, det där gick snabbt." sa han.

"Han är inte mördaren", sa Mackenzie.

"Och hur i helvete kan du vara så säker på det?" frågade han.

"Med all respekt, sir, frågade ni honom ens om repet?"

"Det gjorde vi", fräste Nelson. "Han spottade ur sig någon historia om att han behövde det till en bibelskola i hans kyrka."

"Brydde sig någon om att kolla upp det?"

"Jag väntar på ett samtal vilken sekund som helst", sa han. "Jag skickade ut en bil dit för en halvtimme sedan."

"Sir, hans kyrka ligger typ en kvart från platsen i fråga. Han sa att han planerade att predika om fristäderna snart."

"Det var ju hemskt passande, eller hur?"

"Det är det", sa hon. "Men sedan när är en så svag koppling motiv för ett gripande?"

Nelson tittade bistert på henne och satte händerna på höften. "Jag visste att det var ett misstag att ringa in dig. Har du bestämt dig för att dra ut på det här så länge som möjligt? Vill du ha uppmärksamheten så att du kan fortsätta få rubriker i tidningarna?"

Mackenzie kunde inte hålla tillbaka ilskan som kokade i henne, och hon tog ett steg framåt. "Snälla säg att det där bara är frustrationen som pratar", sa hon. "Jag vill gärna tro att du har mer i huvudet än att verkligen tro något sådant."

"Vakta din tunga, Mackenzie", sa han. "Just nu är du avsatt från det här fallet. Provocera mig en gång till, och jag kommer att stänga av dig på obestämd tid."

En spänd tystnad uppstod mellan dem. Den varade bara i tre sekunder innan den avbröts av att Nelsons telefon ringde. Han släppte blicken från Mackenzie, vände ryggen åt henne och svarade.

Mackenzie stod kvar och lyssnade på hans sida av samtalet. Hon hoppades att samtalet, vad det än handlade om, skulle leda till att klargöra saker och ting och frigöra pastor Hooks.

"Vad är det?" frågade Nelson, med ryggen fortfarande vänd mot Mackenzie. "Ja? Okej... du är säker? Tja, jävlar. Ja... jag fattar."

När Nelson vände sig mot henne igen, såg han ut som att han ville kasta sin telefon ner i korridoren. Hans kinder var röda och han såg helt förintad ut.

"Vad är det?" frågade Mackenzie.

Nelson tvekade, tittade mot taket och suckade. Det var på alla vis kroppsspråket av någon som skulle behöva krypa till korset.

"Repet i bilen stämmer exakt in på repet som använts för att skapa scendekoren på bibelskolan i Grace Creek. Dessutom fanns det utskrivna papper och handskrivna anteckningar på ett litet kontor längst bak i kyrkan som visade att Hooks mycket riktigt planerar en predikan om fristäderna."

Det krävde att hon ansträngde varenda fiber i sin kropp för att inte kommentera hur han och hans poliser hade haft fel — hur de hade varit så angelägna om att lösa fallet utan inblandning av delstatspolisen eller FBI att de hade gripit en man som aldrig borde ha handfängslats från första början.

"Så han får klartecken att gå?"

"Ja. Han får gå."

Hon tillät sig ett smalt leende. "Ska du berätta det för honom eller ska jag?"

Nelson såg ut som att hans huvud skulle explodera när som helst. "Gör det du", sa han. "Och när du är klar, var god att så fort som möjligt dra härifrån. Det är nog för det bästa om du och jag inte talas vid på en dag eller så."

Med glädje, tänkte hon.

Hon gick in till förhörsrummet, glad över att vara ute ur Nelsons synfält. När hon stängde dörren bakom sig tittade Hooks upp mot henne med hopp i de där insjunkna bruna ögonen.

"Du är fri att gå."

Han nickade uppskattande, andades djupt och sa: "Tack."

"Är det okej om jag ställer en fråga till innan du går?" frågade hon.

"Det går bra."

"Varför skulle Gud utse städer för syndare att fly till? Är det inte på ett sätt Guds jobb att bestraffa syndare?"

"Det kan diskuteras. Min personliga tro är att Gud ville se sina barn lyckas. Han ville ge dem chansen att göra rätt för sig."

"Och dessa syndare trodde att de skulle finna Gud i de här städerna? De trodde att de skulle hamna på god fot med honom där?"

"På sätt och vis, ja. Men de visste också att Gud finns i mitten av allt. Det var bara upp till dem att hitta honom. Och dessa städer var utsedda platser där de skulle kunna göra det."

Mackenzie funderade på det där medan hon gick mot dörren. Hon följde Hooks hela vägen tills han lämnade stationen, men hennes tankar var någon annanstans. Hon tänkte på sex städer lokaliserade i en cirkel och hur en ibland vred men framförallt förlåtande Gud vakade i mitten av allt.

Vad var det Hooks hade sagt?

Men de visste också att Gud finns i mitten av allt.

Plötsligt kände Mackenzie att det var som om ett filter löstes upp framför henne. Den ensamma kommentaren som flöt runt i hennes huvud fick den lösa pusselbiten från förhörsrummet att nu plötsligt passa perfekt.

Fem minuter senare körde hon hem i ilfart, och hon lät den ensamma tanken överta hela hennes sinne.

Gud finns i mitten av allt.

Klockan på instrumentpanelen visade 20:46, men Mackenzie visste att kvällen bara hade börjat. För nu, om allt stämde, visste hon var mördaren bodde.

KAPITEL TRETTIO

Så fort hon kommit hem igen gick Mackenzie till soffan och den oreda av pappersarbete som hon lämnat på soffbordet. Det var ironiskt på sätt och vis; hon hade trott att det skulle bli mer ordning i hemmet efter att Zack lämnat, men istället hade hennes oreda ersatt hans röra. Hon undrade för en stund vad han gjorde. Men tanken varade bara i några sekunder. Den ersattes av tanken som följt henne under hela hemresan, och fortfarande virvlade runt i huvudet på henne som en ökenvind.

Gud finns i mitten av allt.

Hon rensade bland pappren på bordet och kom ner till de två pärmarna — kartan över fristäderna från Gamla testamentet och den lokala kartan som visade området inom sexton mil. Hon lade kartorna så att de överlappade varandra och hon begrundade dem. Hon riktade sedan sitt fokus på den lokala kartan och stirrade på X:en som hon hade ritat ut med en svart tuschpenna, och följde dem med fingret. Hon inneslöt sedan X:en, sammankopplade dem med ett streck och ritade ut cirkeln som antyddes av platserna som markerats.

När cirkeln var ritad, fäste hon sin uppmärksamhet på insidan av den. Hon tog närmsta penna och ritade en tunn linje från var och en av de sex "städerna", som ekrar i ett hjul från cirkelns kanter.

Gud finns i mitten av allt.

Linjerna korsades i mitten av cirkeln. Hon ritade ännu en, mycket mindre cirkel där alla linjerna förenades. Det slöt in en bit av ett område i stan, inte så långt från där de hade gripit Clive Traylor för några dagar sen. Längs kanten på den här nya, mindre cirkeln såg hon en snirklig linje som indikerade en flod — i det här fallet, Danversfloden, den lilla vattenleden som drog fram genom en park i centrum, bakom flera nedgångna fastigheter i stan, och sedan mynnade ut i sjön Sapphire.

Det var svårt att se på kartan, men hon var ganska säker på att hennes nya cirkel innefattade två eller tre mindre gator och ett litet kluster av skog som separerade den västra delen av stan från kanten av Sapphire.

Det här var mittpunkten av morden — den centrala delen som existerade mellan mordplatserna, så kallade städer. Om den här mannen kände att han var Gud, eller arbetade efter Guds anvisningar, så trodde han troligtvis att han existerade i mittpunkten av allt. Och om Gud fanns i mitten av allt, så var den här centrala punkten troligtvis hans hem.

Hon satt bara där en stund, ett bekant sting av upprymdhet började blossa upp inom henne. Hon visste att hon skulle behöva ta ett beslut som mycket väl skulle kunna ligga till grund för hur resten av hennes karriär skulle komma att se ut. Hon skulle kunna ringa Nelson och ge honom den här informationen, men hon var rätt säker på att han inte skulle svara om hon ringde. Och även om han skulle ta henne på allvar, så var hon rädd att idén skulle läggas åt sidan tills vidare.

Platsen de hade upptäckt med pålen redan på plats betydde att mördaren hade varit klar att slå till igen. Tänk om han redan hade tagit en kvinna som skulle bli nästa offer? Och tänk om han blivit tvungen att tänka utanför boxen eftersom hans tidigare tre mord var under bevakning?

Åt helvete med allt, tänkte hon.

Mackenzie reste sig upp och välte ner det mesta av pappersarbetet på golvet i hennes upphetsning. Hon gick till sovrummet och tog sin pistol, och medan hon stoppade ner den i hölstret så ringde telefonen. Det plötsliga och oväntade ljudet av den fick henne att hoppa till och hon fick vänta en stund för att lugna ner nerverna innan hon svarade. Hon tittade på telefondisplayen och såg att det var Ellington igen.

"Hallå?" svarade hon.

"Jaha, oj", sa Ellington. "Jag förväntade mig inte att du skulle svara. Jag skulle precis lämna ett röstmeddelande och säga att jag var på väg att knyta mig och att du gärna får ringa mig imorgon om du har några nyheter angående gripandet. Har det inte hänt än?"

"Äh, jag har varit där och kommit tillbaka igen. Det var inte mördaren."

Han stannade upp.

"Och du tog reda på det på mindre än en halvtimme?"

"Ja, det var tydligt. Nelson och hans män, de, tja, de hade inte precis full kontroll över situationen."

"För ivriga att få någon gripen?"

"Något åt det hållet", sa hon och stoppade ner pistolen i hölstret.

"Är du okej?" frågade Ellington. "Du låter jäktad."

Det var nära att hon inte berättade något — nära att hon höll sin nya teori för sig själv. Om det skulle visa sig att hon hade fel om det här, så kunde det få stora konsekvenser — särskilt om någon visste om på förhand vad hon var på väg att göra. Men, å andra sidan, så kände hon på sig att hon inte skulle ha fel; hon kände det i hjärtat, i magen, i hela kroppen. Och om hon hade missat något eller dragit förhastade slutsatser, så var Ellington den mest logiska personen hon kände till.

"White?"

"Jag tror att jag har kommit på något", sa Mackenzie. "Om mördaren. Om var han bor."

"Va?" Han lät förvånad. "Varför tror du det?"

Hon berättade snabbt för honom om konversationen med pastor Hooks och hur hon hade lokaliserat mittpunkten av platserna på kartan. När hon pratade högt om det blev hon bara mer övertygad om att det här var rätt. Det här var äntligen den rätta vägen som skulle ta dem till mördaren.

När hon var klar uppstod tystnad på linjen en stund. Hon stålsatte sig, och förväntade sig den vanliga kritiken som hon alltid fick.

"Tycker du att det är en svag teori?" frågade hon.

"Nej. Inte alls. Jag tycker den är genial."

Hon blev förvånad, och kände sig motiverad.

"Vad sa Nelson?" frågade han.

"Jag har inte ringt honom. Jag kommer inte göra det heller."

"Det måste du", uppmanade han.

"Det måste jag inte alls. Han vill inte ha mig involverad i det här fallet. Och efter meningsutbytet vi hade på stationen, så tvivlar jag på att han ens skulle svara om jag ringde."

"Tja, låt mig i alla fall tipsa delstatspolisen."

"För riskabelt", sa hon. "Om det visar sig vara en återvändsgränd, vem får skulden då? Du? Jag? Oavsett vem av oss så är det inte ett bra scenario.

"Det är sant", sa Ellington. "Men tänk om det inte är en återvändsgränd? Tänk om du tar fast mördaren. Då måste du ringa Nelson i vilket fall som helst."

"Men då har jag åtminstone resultat. Och så länge jag tar fast den jäveln, så bryr jag mig inte om konsekvenserna."

"Kolla här", sa han frustrerat, "du kan inte göra det här. Inte ensam."

"Det måste jag", sa hon. "Vi har ingen aning om när han kommer döda igen. Jag kan inte bara vänta på att Nelson ska vara redo att prata med mig igen eller på att ni ska utvärdera om det är värt att komma ner hit."

"Jag kan presentera idén som min egen", sa Ellington. "Det kanske skulle kunna snabba på saker och ting från FBI:s håll."

"Jag tänkte på det", sa Mackenzie. "Men hur snart skulle du kunna få hit agenter?"

Hans suck från andra sidan linjen bekräftade att hon hade rätt.

"Troligtvis fem eller sex timmar", svarade han. "Och då är jag optimistisk."

"Så du förstår vad jag menar."

"Och du förstår hur det här får mig att hamna i en svår sits", svarade han. "Om du åker ut dit och något händer dig, så måste jag säga något till min överordnade. Om du skadas eller dödas och det kommer fram att jag kände till din plan, så är det jag som råkar illa ut."

"Jag antar att jag bara får se till att inte bli skadad eller dödad."

"För helvete, White—"

"Tack för omtanken, Ellington. Men det här måste göras nu."

Hon avslutade samtalet innan han kunde säga något mer som skulle kunna få henne att ändra sig. Nu var samtalet avslutat, men hon undrade ändå om det här var för vårdslöst. Hon skulle bege sig ut i mörkret, ensam, med tydliga order om att inte involvera sig i brottsfallet. Än värre var att hon potentiellt skulle komma att befinna sig på samma plats som en mördare hon visste väldigt lite om.

Hon gick genom vardagsrummet och ut genom ytterdörren innan hon kunde ändra sig. Den friska kvällsluften som hon andades in verkade sudda ut alla tvivel. Hon förde sin hand längs konturerna av pistolen som var hölstrad i hennes bälte, och det lugnade henne.

Hon rusade mot bilen, startade motorn och körde ut från uppfarten i västlig riktning. Kvällen rullade upp sig som ett mörkt draperi på en scen som äntligen var på väg att blottas.

KAPITEL TRETTIOETT

Hon hade hört honom böka omkring i huset hela dagen. Vid några tillfällen sjöng han psalmer, en av dem kände hon igen från när hon suttit i sin mormors knä på en liten kyrkbänk i en lantlig baptistkyrka. Hon var ganska säker på att den hette "O store Gud". Varje gång han hummade den fick hon samma känsla av yrsel och skräck över tanken på vad han gjort mot henne — och vad han skulle komma att göra.

Medan hon lyssnade på hans sång och hans rörelser, försökte hon resa sig upp igen. Om hon hade haft kläder på sig hade det varit enklare. Hon hade lyckats rulla till väggen längst bort, placerat ryggen mot den och långsamt lyft upp sig. Men då hade hennes vader blivit allt för spända och kändes som att de brann, eftersom hennes fotknölar var så hårt bundna mot varandra. Vid det här laget hade hon hunnit bli så svettig att hennes blöta rygg gled längs väggen, vilket fick henne att halka ner på marken igen.

Nu försökte hon igen, med blödande handleder från där repen skavt in i hennes hud. Hon placerade ryggen mot väggen. Hennes ben kändes som cement och såren hon fått på ryggen sved som getingstick. Kvidande försökte hon igen. Hon tryckte ryggen mot väggen samtidigt som hon försökte lyfta upp sig själv med fötterna. När hon kom till punkten där hennes fotknölar och vader började bränna, tvingade hon helt enkelt sig själv genom smärtan att sträckte ut benen.

När hon nu stod upp, vacklade hennes ben och hon föll nästan omedelbart till marken igen. Men hon tryckte sig mot väggen igen och lyckades hålla balansen.

Okej, och nu då?

Hon visste inte. Hon var bara lättat över att äntligen stå på benen. Hon tänkte att om hon kunde ta sig genom dörren som låg ett par meter åt höger, så skulle hon kanske kunna få tag i en telefon för att ringa polisen. Hon hade hört honom öppna och stänga dörren hela dagen. Hon antog att han gick ut under korta stunder och sedan återvände. Om hon bara kunde få en skymt av vad som pågick någon annanstans i huset, så skulle hon kanske kunna komma härifrån levande.

Hon smög längs väggen och kom fram till dörren. Hennes hud knottrade sig när svetten lade sig som en hinna över hela kroppen. Hon kände hur kroppen skakade och hon ville bara gråta och sjunka ihop i en hög på golvet igen. Hon såg sig omkring i rummet, letade efter något vasst som hon skulle kunna använda för att skära loss repet från handlederna med.

Men det fanns inget sådant.

Hon ville ge upp. Det var för övermäktigt, tänkte hon. För svårt.

Med ryggen mot dörren fumlade hon efter dörrhandtaget. När hon hade det i sina händer vred hon sakta om. Det hördes ett litet klick när regeln släppte från dörramen.

Hon tog ett kliv bort från dörren och lät den långsamt öppnas. Hon kände den friska luften från utsidan och hon undrade om något någonsin tidigare känts så skönt.

Hon vände sig sakta om och försökte röra sig så tyst hon bara kunde. Hon skulle kunna hitta en telefon för att ringa någon, eller öppna ett fönster. Visst, hennes händer och fötter var bundna men hon var villig att riskera att ramla om hon bara kunde ta sig därifrån.

Men när hon vänt sig helt om med ansiktet mot dörröppningen, så stod han där.

Hennes skrik dämpades av tygtrasan över hennes mun. Han log mot henne och klev in i rummet. Han lade sin hand på hennes nakna axel och smekte henne där. Sedan blev hans leende bredare och han knuffade henne. Hon föll till golvet med ett brak och när hon gjorde det så slog hon i axeln hårt. Hon skrek igen och började sedan gråta häftigt.

"Du är snart fri", sa han till henne.

Han satte sig på sina knän och lade sin hand på hennes axel, som för att ge henne tillförsikt.

"Vi kommer båda bli fria, och det kommer bli så fantastiskt."

Han lämnade rummet, och när han stängde dörren hörde hon ytterligare ett klickljud när han låste dörren. Hon grät, och det kändes som att hon skulle kvävas av munkavlen. Samtidigt bökade han runt på nedervåningen och sjöng psalmer till samma Gud som hon fann sig själv desperat be till på hans dammiga golv.

*

Han tyckte inte om att jobba under press. Han gillade inte heller förändring, särskilt inte efter att saker och ting varit så noggrant planerade. Men nu var han här, tvungen att ändra sina planer mitt i arbetet. Tre städer återstod att uppföra, tre offer återstod. Ett offer var förberett och klart men han visste fortfarande inte hur han skulle gå tillväga med de andra två.

Just nu var han bara tvungen att ta ett steg i taget. Just nu var den fjärde staden allt han bekymrade sig om.

Han tyckte att han anpassat sig väl under rådande omständigheter. Det hade varit Guds verk som gjort att han kört förbi platsen där den fjärde staden skulle byggas precis i rätt tid för att se polisnärvaron. Människorna på jorden var honom på spåren och skulle göra allt i sin makt för att stoppa hans arbete. Men Gud, allsmäktig och allvetande, skyddade honom. Då hade han bett och Gud hade sagt till honom att det var arbetet som spelade roll, inte platsen för offrandet.

Han hade följaktligen anpassat sig. Och så vitt han visste hade han gjort det bra.

Till exempel var kvinnan inte längre på övervåningen, platsen där han lämnat henne en timme tidigare. Nu var hon i skjulet. Hon låg i fosterställning med armarna bakom sig och knäna uppdragna. Hennes fotknölar och handleder var fastbundna, och repet var lite löst så att hon inte skulle råka slita axeln ur led. Hon skulle vara oskadd när han tog henne till pålen. Gud accepterade inte skadade offergåvor.

Han studerade henne en stund där han stod vid pålen som han just rest upp i skjulet. Den här kvinnan var ganska vacker, mycket vackrare än de andra. Hennes körkort visade att hon var nitton år, och att hon ursprungligen kom från Los Angeles. Han visste inte varför kvinnan kommit hit, men han visste att Gud placerat henne på den här stigen. Flickan visste det inte, men hon borde känna sig hedrad. Hon visste inte att hon hade blivit utvald sedan innan hon föddes att offras för Guds härlighet.

Han brydde sig aldrig om att förklara detta för kvinnorna. De lyssnade inte.

Den här kvinnan hade han klätt av helt. Han hade lämnat behån och trosorna på de andra för att han inte vill riskera att frestas. Men den här hade varit ett så perfekt offer att han inte hade kunnat motstå. Han hade aldrig sett bröst så perfekta, inte ens på film eller i tidningar.

Han visste att han skulle behöva straffas för att han hade tittat på hennes kött på ett sådant vis. Han skulle se till att ångra den synden, och prygla sig själv många gånger ikväll.

Efter att ha färdigställt pålen, hade han åkt till bygghandlaren och köpt en rulle plastöverdrag. Han hade spenderat en halvtimme åt att täcka golvet i skjulet med plasten och använt häftstift istället för spikar, eftersom de skulle vara lättare att ta bort efteråt. Att förbereda pålen i skjulet och sedan täcka golvet med plastöverdrag hade varit ett mödosamt arbete, men det hade gjort honom gott. Det gjorde på sätt och vis att han kunde uppskatta det kommande offrandet mer. Att jobba så här hårt för att förbereda en offergåva fick honom att känna sig mer värdig.

Han stannade upp, andades djupt och beundrade sitt hantverk.

Det var snart dags.

Först skulle han behöva be och sedan skulle han binda upp kvinnan. Han skulle behöva spänna munkavlen för han hade aldrig offrat på en plats så nära andra människor innan. Ett misstag och grannen skulle höra hennes skrik och hur piskan ven. Men han skulle inte behöva oroa sig för det förrän efter att hon bundits fast vid pålen.

Först, bön och botgöring. Han behövde be om att hans städer — hans offergåvor — skulle tillfredsställa Gud och att hans arbete skulle belysa Guds storhet och kärlek till människan.

Han knäböjde framför pålen. Innan han slöt ögonen för att be tittade han på kvinnan igen. En tyst förståelse verkade sprida sig i hennes ansikte och det fick honom att känna sig mycket fridfull i sin bön.

Det var nästan som att hon visste att det fanns en stor belöning som väntade på henne efteråt, som att hon visste att hon skulle få den belöningen och befrias från den här smutsiga världen inom den närmsta timmen.

KAPITEL TRETTIOTVÅ

Mackenzie parkerade sin bil längst slutet av gatan i det förfallna området, och drog fram en detaljerad karta över området i sin mobiltelefon, innan hon klev ur bilen. Hon visste att hennes sökande skulle bestå av en radie som inte var större än ett område som innefattade tre gator: Harrison, Colegrove och Inge.

Hon visste att Inge kunde uteslutas eftersom husen längs den gatan stod tomma, efter att ha konfiskerats för flera år sedan. Hon visste detta eftersom det var en populär plats för drogaffärer och gängaktiviteter. Hon hade gjort sitt första drogtillslag här, och det var också här hon hade varit tvungen att dra sitt vapen för första gången i sin karriär, bara några gator bort.

Colegrove och Harrison, dock, var fullt bebodda och hade lyckats bestå i den här för övrigt allt mer försummade delen av stan. De som bodde här hade låglönejobb och spenderade vanligtvis sina löner på sprit, skraplotter och, om de hade pengar över, skräpmatsmiddagar de flesta kvällarna i veckan.

Innan hon klev ut, tog hon fram Ellingtons nummer. Hon skrev namnen på gatorna till honom och avslutade meddelandet med: Om du inte hör något från mig inom ett par timmar, ring någon och skicka hit dem.

Hon satte sedan sin telefon på ljudlöst läge och klev ut i kvällsmörkret.

Mackenzie gick lugnt ner längs Harrison, hon ville inte verka överdrivet skum så sent på kvällen, även om själva faktumet att en ensam kvinna promenerade längs en sådan här gata efter mörkrets intrång var rätt dåraktigt. Hon letade efter hus med pickup- eller skåpbilar på uppfarten och fick syn på två hus som passade in på den beskrivningen.

Utanför det första huset stod en skåpbil parkerad på en liten uppfart. Med utslitna vinylbokstäver längs sidan av bilen stod det Bröderna Smiths rörmokeri.

Mackenzie smög sig fram genom skuggorna så snabbt hon kunde, kom fram till bilen och kikade in genom fönstret på passagerarsidan. Hon kunde knappt se längst bak i bilen men hon kunde se en del av en verktygslåda. I främre delen av bilen fanns flera fakturor instoppade mellan sätena och mellan instrumentpanelen och vindrutan. Högst upp på några av fakturorna såg hon samma logotyp som den på sidan av bilen, som märkte fakturorna med Bröderna Smiths rörmokeri.

Med det huset uteslutet från hennes sökande, rörde hon sig mot nästa hus. En svart pickup stod parkerad längs trottoaren. Det var en nyare modell, försedd med en bildekal som löd Trampa inte på mig och ett klistermärke på bakrutan som indikerade att ägaren var en vietnamveteran. Hon kikade in i bagageutrymmet och letade efter något tecken på att en stor påle av cederträ nyligen fraktats där, men hon fann ingenting. Även om hon inte ville utesluta vietnamveteranen bara för att han hade stridit för landet, så hade Mackenzie svårt att föreställa sig att en man i sjuttioårsåldern skulle klara av att resa upp de där pålarna på egen hand.

Hon nådde slutet av gatan och gick sedan höger mot Colegrove. Hon kunde höra det dova smattrandet av en bas från ett närliggande hus som spelade rapmusik. Allt eftersom hon passerade husen och letade efter pickup- eller skåpbilar, såg hon skymtar av den mörka Danversfloden som reflekterade månskenet långt bakom husen.

Det stod en pickup parkerad längs gatan precis framför henne. Redan innan hon kommit fram till den visste hon att detta inte var bilen hon letade efter. Bakdäcken var tömda på luft och den visade tecken på försummelse som fick henne att tänka att bilen inte använts på flera år.

Hon var halvvägs ner för gatan och spejade framför sig utan att se något annat än personbilar längs hela resten av gatan, vissa stod parkerade på små uppfarter men de flesta längs trottoarkanten. Allt som allt var de sex stycken, en ny modell och resten rosthögar.

Hon började känna att hon hade nystat upp ännu en meningslös teori när hon fick syn på huset på hennes vänstra sida. En äldre modell av en Honda Accord stod parkerad längs trottoarkanten. En liten igenväxt trädgård ledde till ett dåligt omhändertaget trådstaket och sträckte sig till ett lika skralt trästaket, som separerade trädgården från granntomten. Hon fortsatte längs tomten och stannade till när hon nådde andra sidan av huset.

Trådstaketet gick inte längre att se, tydligen hade det slutat någonstans på baksidan. Hon kunde dock se någon slags provisorisk uppfart som inte var mer än tillplattat gräs och grusspår. Hon följde spåren med ögonen och såg att de slutade där en gammal grön Ford-pickup stod parkerad. Den stod med framsidan riktad mot henne. Skyddsgallret och de släckta framlyktorna stirrade rakt mot henne.

Mackenzie tittade mot huset och såg att ett enda ljus var tänt. De gav ett mycket svagt sken, vilket fick henne att tänk att det var en ensam lampa eller ljuset från hallen längre bak i huset.

Snabbt smet hon in på tomten och följde det tillplattade gräset till bilen. Hon tittade in genom sidofönstret på förarsidan av bilen och såg några gamla snabbmatspåsar och annat skräp.

Bland alltihop, i mitten av det bänkliknande sätet, låg en bibel.

Adrenalinet pumpade i hennes hjärta och hon sträckte sig mot bildörrens handtag. Det förvånade henne inte alls att det var låst.

Hon gick mot baksidan av bilen och såg att bakluckan var nedfälld. Hon kikade in och såg inget tydligt tecken på vad som senast legat där inne, det var å andra sidan svårt att se någonting alls i mörkret.

Hon tittade bakom sig mot trädgården och förstod att henne antaganden hade stämt; trådstaketet löpte längs trädgården och slutade sedan vid ett skjul. Hon kunde inte se några fönster, men hon kunde se ett ljussken som smet ut från en lucka i skjulets dörr.

Hon steg in i trädgården och smög mycket långsamt längs trådstaketet. När hon kom närmare skjulet tänkte hon att ljuset nog kom från någonting mindre, kanske ett stearinljus. Hennes nyfikenhet hade nu förvandlats till en alarmerande upptäckt och hon nådde slutet av staketet. Hon hukade sig lågt mot marken medan hon närmade sig det svaga skenet som kom från den lilla sprickan i dörramen.

Hon började leta efter en väg genom staketet. Hon var rädd att föra för mycket oväsen om hon försökte klättra över det. Medan hon funderade, fixerades hennes blick vid en annan form bredvid skjulet. Hon hade inte sett det tidigare, eftersom det endast syntes längs marken och maskerades i skuggorna. Men när hon nu var mindre än tre meter från skjulet, gick formen klart och tydligt att känna igen.

Faktum är att det var två former.

Två träpålar, ungefär två och en halv meter långa.

Hon visste att hon borde vänta in förstärkning.

Men hon kände, i hela kroppen, att det inte fanns tid att vänta.

Med eld i hennes muskler och med nerverna på högvarv, sträckte hon sig och tog tag i trådstaketet.

Och sedan började hon klättra.

KAPITEL TRETTIOTRE

Staketet var gammal och rostigt precis som allt annat på den här gudsförgätna gatan. Hon kände hur rosten trängde in mellan vecken i fingrarna, men åtminstone gjorde rosten att trådstaketet knappt gav ifrån sig något ljud när hon klättrade upp på det. Staketet var mellan två till två och en halv meter högt och snart hade hon nått ända upp.

Hon lyfte över ett ben, stabiliserade sig, och lyfte sedan över det andra.

Med en lätt knuff ut från staketet hoppade hon från toppen och landade mjukt i trädgården.

Hon tog genast fram pistolen ur hölstret och smög mot skjulet i en hukad position. Hon tog sig fram till dörren och rätade upp benen litegrann, medan hon försökte hitta den krökta platsen på dörren som gjorde att den inte kunde stängas helt. Hon hittade den några centimeter upp på dörren och hon kikade in.

Hon såg pålen direkt, uppställd i mitten av skjulet. En hastig skugga for förbi den, följt av det objekt som hade givit skuggan. Hon såg först kvinnan, som sparkade med sina ben i luften, och sedan mannen som höll fast henne bakifrån. Kvinnan var naken förutom att hon hade munkavle. En serie av dova skrik kom från bakom den medan hon kämpade för att ta sig loss.

Mannen föste henne mot pålen. Ett rep hängde runt hans axel som en lealös orm.

Mackenzie, vars hjärta bultade så hårt att hon knappt kunde höra, hade sett tillräckligt. Hon visste att hon skulle behöva agera snabbt; hon skulle behöva slita upp dörren och ta sig in med pistolen höjd, innan äcklet skulle fatta vad som hände.

Nu hade det varit lättare om jag hade haft hjälp, tänkte hon, och ångrade plötsligt att hon hade letat sig ut hit alldeles själv.

Hon sträckte handen mot dörrens rostiga handtag. När hon greppade det, fick hon en jobbig tanke. Tänk om det är låst från insidan på något sätt?

Svaret var dock enkelt. Nu när hon var centimeter från mördaren så var hon villig att ta risken. Om så är fallet, tänkte hon, så skjuter jag genom den jävla dörren.

Hon greppade handtaget och tog ett djupt andetag. Hon höll andan och andades inte ut förrän hon hade slitit upp dörren.

Hon rusade framåt och höll upp pistolen.

"Polis! Lägg ner vapnet och upp med—"

Hon visste att hon hade begått ett misstag i samma stund som hon klev in. Någonting under hennes fötter kändes konstigt. Och så kom det märkliga ljudet.

Mackenzie tittade ner som hastigast, hon lät ögonen släppa konturerna av mannen framför henne, och såg plastöverdraget som täckte golvet. Hon stod på det. Och även fast det tog mindre än en sekund för henne att förstå vad hon såg, så var det en sekund för länge.

Den skumma figuren framför henne satte sig omedelbart på huk, tog tag i plasten och ryckte allt vad han kunde.

Mackenzie kände hur marken rörde sig. Plasten hon stod på rycktes mot honom och hon tappade balansen och flög upp i luften.

Mannen knuffade den nakna kvinnan mot henne, och hon landade ovanpå henne.

Omtumlad tog sig Mackenzie upp och knuffade undan den desperata kvinnan från sin kropp, men när hon gjorde det hade mannen redan rusat mot henne och hans näve kom i hennes riktning. Hon var halvvägs uppe när den träffade Mackenzie precis mellan ögonen och skickade henne mot marken igen.

Det var när hon föll mot marken som Mackenzie fick en första titt på mördaren. Han var i fyrtioårsåldern och delvis flintskallig. Han ögon var elektriskt blå och såg ut som ett galet djur som varit inspärrat alldeles för länge och fått en ganska bra uppfattning om hur det var ute i det fria. Han var kort men kraftig. Mackenzie tänkte att det troligen fanns mer muskler under hans skjorta än vad hans utseende berättade. Slaget som han delat ut bekräftade detta antagande.

Han var efter henne nu, och han rörde sig med snabbhet och kraft i det lilla skjulet. Han hade något i sin hand som tycktes kräla fram genom mörkret. När han lyfte sin arm, insåg Mackenzie vad det var. Hon såg den flisade svansen segla mot henne.

Mackenzie rullade åt sidan precis i rätt ögonblick.

Piskan snärtade mindre än fem centimeter från Mackenzies högra öra. Ljudet var öronbedövande.

Mördaren höjde piskan igen, den här gången riktade han den rakt mot Mackenzie.

Hon böjde sig bakåt, höjde pistolen, stabiliserade sina händer och sköt.

Rörelsen han gjorde när han lyfte piskan snedvred hennes sikte och kulan träffade honom i vänsteraxeln istället för hjärtat.

Han tappade piskan och snubblade framåt. Han tittade på Mackenzie med en förvånad min, som om blotta synen av en pistol var absurd för honom.

Men han verkade oförfärad. Han dök mot henne greppade efter pistolen. Mackenzie sköt igen, och kulan skrapade hans högerarm när han landade.

Han brakade över henne med hela sin kroppstyngd och skakningen som uppstod när han landade på henne skickade en häftig smärta genom hennes kropp. Hennes händer öppnades av reflexen och pistolen föll mot marken.

I samma stund som hon hörde pistolen slå i marken, reste sig mördaren och måttade sin knytnäve för att slå. Innan han hunnit skicka näven mot Mackenzie, slog hon honom rakt i magen. Eftersom hon låg på rygg på golvet så fick hon ingen kraft i slaget, men det var tillräckligt för att parera attacken. När hans slag bara studsade mot hennes axel, skruvade Mackenzie på sin kropp och tryckte till honom hårt i sidan av käken med sin armbåge.

Han gled av henne och hon sträckte sig omedelbart efter pistolen.

Mördaren sprang precis när Mackenzies hand greppade pistolen. Hon plockade upp den och siktade mot dörren precis när han sprang ut. Det var nära att hon sköt, men den nakna kvinnan stod i vägen.

Mackenzie reste sig upp och tittade på den nakna kvinnan. Hon skakade och var fortfarande bunden.

"Stanna här", sa Mackenzie. "Jag kommer tillbaka och hämtar dig."

Kvinnan nickade och Mackenzie såg någonting nedbrutet i kvinnans ögon. Den här kvällens händelser, oavsett hur det slutade, skulle traumatisera den här stackars unga kvinnan i resten av hennes liv.

Med den skrämmande tanken som bränsle, rusade Mackenzie ut ur skjulet precis i tid för att se hur dörren till baksidan av huset stängdes. Mackenzie satte genast efter utan några förhoppningar om att dörren skulle vara olåst när hon kom fram.

När hon vred om dörrhandtaget var det inget som tog emot. Dörren öppnades och avslöjade en liten ingång och ett mörkt kök där bakom.

Han gjorde det med flit, tänkte hon. Han vill att jag ska följa efter honom in i huset.

Hon gav det bara en stunds eftertanke innan hon höjde sin pistol och störtade in i mörkret.

KAPITEL TRETTIOFYRA

Mackenzie klev in i köket och förstod direkt att den här mannen inte brydde sig om hur han levde. Hon kände doften av rutten mat från någonstans, blandat med doften av smuts och gammal kroppsodör. Hon kände hur pistolkolven blev fuktig av svetten från hennes handflator, medan hennes hjärta rusade. Trots vetskapen om att hon lika gärna kunde dö i det här huset, försökte hon lugna sig.

Mackenzie smög längs köksgolvet och lyssnade efter rörelser från någonstans i huset. Nu när de var inomhus så fanns det ingen möjlighet att veta vad mördaren hade tillgång till för saker. I den här stunden kunde han lika gärna hämta sin egen pistol.

Mackenzie kom till kanten av köket där en mörk hall väntade. Halvvägs ner för den lilla hallen ledde en trätrappa till en andra våning. Mördaren hade övertaget här och hon visste det. Det vore dumdristigt att våga sig ner för den där hallen. Hon tittade åt höger och såg ett vardagsrum, endast upplyst av en liten lampa på ett soffbord. Ännu en bibel låg på bordet. Ett bokmärke stack ut ur den och en penna och anteckningspapper låg bredvid.

Från övervåningen knarrade en golvbräda och avslöjade mördarens position. Mackenzie agerade snabbt i förhoppning om att hinna före honom.

Nu eller aldrig, tänkte hon.

Hon sprang genom hallen och halvvägs upp för trapporna på mindre än tre sekunder. Hon stannade till där och stirrade in i mörkret ovanför henne. Hennes ögon började anpassa sig, och efter en stund tänkte hon att det var säkert att fortsätta upp för trapporna.

Hon var mitt i steget när hon hörde fotsteg i köket. Förbryllat tittade Mackenzie ner för trapporna och såg det planerade offret komma gående. Hennes ögon såg präglade ut av galenskap och det var något med att se en så attraktiv kvinna i underkläderna mitt uppe i en så spänd situation som var abstrakt på ett sätt som förvirrade Mackenzie nog så tillräckligt.

"Snälla", sa kvinnan. "Du måste ringa polisen. Jag kan inte—"

Men hon fick inte chansen att avsluta meningen. Hon skrek, hennes blick fixerades nu precis ovanför Mackenzie. Mackenzie vände sig om precis i tid för att se mördaren komma mot henne, rusande ner för trapporna så snabbt att Mackenzie knappt hann höja sin pistol.

Klatsch!

Han piskade henne, och en knivskarp sensation uppstod på hennes högerhand precis över knogarna — följt av en bländande smärta som rusade längs hennes vänstra kind när han piskade igen.

Hon kände hur blodet omedelbart började rinna ner för hennes fingrar och ansikte. Hon såg honom komma dykande mot henne från det översta trappsteget. Hon sköt i blindo, med vetskapen om att smärtan i hennes hand påverkade hennes förmåga att sikta.

Trots det hörde hon honom kvida av smärta, då skotten träffat honom lågt i magen.

Otroligt nog saktade skottet bara ner honom. Återigen brakade hela hans kroppsvikt ner mot henne och hon föll baklänges ner för trappan.

Hon greppade efter väggen och tappade pistolen igen. De båda föll ner för trappstegen och när Mackenzie slog i ryggen exploderade den av smärta och hon tappade luften.

De rullade ner för resten av trappstegen i ett virrvarr av armar och ben. När de slutligen slog i marken, krampade Mackenzies rygg av smärta och blodet från hennes ansikte täckte hennes nacke och sögs upp av hennes skjorta.

Mördaren reste sig nu upp och höjde samma piska som han hade attackerat henne med i trappan. Han vände sig och piskade det ursprungliga offret för hans galenskap, kvinnan i den rosa behån, som var stelfrusen av skräck. Piskan träffade henne längs axeln och öppnade omedelbart upp huden, vars blod ynglade av sig på hallväggen.

När kvinnan föll mot marken och jämrade sig, försökte Mackenzie attackera honom, men hennes rygg verkade inte fungera för en stund. Hon kände sig paralyserad och undrade om hon brutit ryggen på väg ner för trappan.

Mördaren vände sin uppmärksamhet mot henne och höjde piskan. Leendet på hans läppar var ren och skär galenskap, ett leende som hörde hemma på mentalsjukhus och i mardrömmar.

"Jag ska resa en stad i ditt namn", sa han medan han gjorde sig redo att låta piskan snärta mot henne igen.

Mackenzie kunde bara rygga tillbaka och vänta på att piskan skulle träffa henne med det där sjuka, pangande ljudet och de vassa spetsarna som trängde igenom hennes hud och märkte henne för livet. Hon undrade hur hon skulle se ut när han var klar — om hon alls skulle överleva.

Plötsligt hördes ett brak från köket. Mackenzie förstod inte vad det var förrän hon såg en gestalt uppenbara sig i hallen. Den kom rusande genom hallen och kastade sig mot mördaren.

Mördaren, som överraskades mitt i en rörelse, tacklades till golvet. Det var inte förrän de två började slåss på golvet som Mackenzie såg, till sin stora chock, vem den andra personen var.

Porter.

Det var obegripligt. En del av Mackenzie undrade om hon hade slagit i huvudet på vägen ner för trappan och att hon nu inbillade sig saker.

Men när hennes rygg började mjukna reste hon sig omtöcknad upp och såg vad som hände framför henne. Porter hade räddat henne. Han slogs nu med mördaren, positionerad ovanpå honom och delade ut en flink högernäve mot ansiktet.

Med svarta prickar som störde hennes synfält, letade Mackenzie efter sin pistol. Det kändes som att golvet gungade under henne och hon kunde faktiskt känna doften av sitt eget blod nu. Det kom ur hennes kind i vad som kändes som en flod och—

Plötsligt såg hon sin pistol. Den var centimeter från mördarens hand och han sträckte sig uppenbarligen efter den.

"Porter" kväkte hon. Hennes rygg var fortfarande opålitlig och benen var vingliga.

Hon försökte springa framåt men hennes rygg låste sig. Hon föll på knä och grimaserade av smärtan. Hon kunde bara hjälplöst se på när mördaren greppade pistolen.

Porter upptäckte det precis i tid och sträckte sig för att förhindra mördaren från att rikta pistolen för att skjuta.

Men Porter tappade balansen ovanpå mördaren, och när han gjorde det fick mördaren övertaget, rullade åt sidan, skickade Porter mot marken och tog tag i pistolen.

Mördaren sköt.

Pistolskottet var öronbedövande och vrålet av smärta från Porter var alldeles för kort. Mackenzie blev skräckslagen, och hoppades att det inte betydde vad hon trodde.

Mackenzie kämpade sig framåt trots den skriande smärtan i hennes rygg. Mördaren stod där, även hans ansikte var nu blodigt efter Porter attack, och Mackenzie attackerade honom bakifrån. Hon tryckte en armbåge hårt mellan hans skulderblad, mördaren föll mot marken och pistolen flög ur hans hand.

Mackenzie skrek av smärtan i ryggen när hon följde upp sin attack genom att trycka sitt knä mot mannens rygg. Hon kunde praktiskt taget känna hur luften flög ur honom och hon såg till att utnyttja detta omedelbart.

Hon greppade tag om hans huvud, hennes högerhand såg numera ut som en nedblodad vante efter hans piskattack, och höjde det flera centimeter från marken. Med ett skrik som var en storslagen blandning av smärta, frustration och seger, dunkade hon sedan hans huvud i trägolvet.

Han stönade och kippade efter andan.

Hon gjorde det igen. I en snabb, maskinlik rörelse. Upp, sedan ner.

Den här gången gav han inte ifrån sig något ljud.

Hon rullade av hans rygg och lutade sig mot väggen. Hon gled över till Porter och hennes hjärta fylldes av hopp när hon såg att han rörde på sig. Blod täckte den vänstra sidan av hans huvud och han höll om sitt öra som ett skräckslaget barn.

"Porter?"

Han svarade inte. Han rullade dock över på andra sidan för att titta på henne.

"White?"

Han såg orolig ut och torkade blodet från sitt ansikte.

"Den jävla pistolen smällde precis vid mitt öra", sa han med en hög röst. "Jag hör ingenting."

Hon nickade, krökte sin rygg och försökte töja bort smärtan. Men smärtan var där för att stanna, verkade det som. Hon sträckte sig mot mördaren och lade sin hand på hans hals. Det var svårt att bedöma genom hennes eget böljande adrenalinpåslag och dunkande hjärta, men hon var ganska säker på att det fanns puls där.

Mackenzie lade sig på golvet bredvid Porter och drog långsamt fram sin mobiltelefon ur bakfickan. När hon letade efter Nelsons nummer, lämnade hon blodspår av blod över hela telefonen.

När telefonen började ringa i hennes öra, sträckte hon ut sin lediga hand och fann Porters. Hon kramade den och trots det kladdiga blodet som täckte hennes fingrar, kramade Porter tillbaka.

KAPITEL TRETTIOFEM

Tre dagar efter att Åkermördaren frihetsberövats återvände Mackenzie till samma sjukhus som hon lämnat bara två dagar tidigare, med fjorton stygn i kinden och fem längs ovansidan av högerhanden. Hon gick till den tredje våningen och klev in på rummet där Porter låg. Det gjorde ont i henne att se honom i en sjukhussäng, särskilt med tanke på hur han hamnat där.

Han log mot henne när hon kom in. Han låg på en tjock madrass med bandage längs vänstersidan av huvudet, och hon kände sig lättat över att han inte längre hade någon droppställning vid sin sida.

"Där är hon", sa Porter.

Hon log och förundrades över hur mycket deras relation hade förändrats.

"Hur mår du, Porter?"

"Tja, de goda nyheterna är att jag kan höra dig, vilket var något läkarna inte var så säkra på för ett par dagar sen. De dåliga nyheterna är att jag inte kan höra dig särskilt bra. De värsta nyheterna är att mitt högeröra aldrig kommer bli sig likt igen. Det verkar som att kulan faktiskt slet av en del av toppen."

"Jag är så ledsen."

"Tja, vad skulle jag ha gjort?" frågade Porter retligt. "Din FBI-kompis ringer mig och säger att du planerar att försöka hitta den här killens lya helt själv. Jag var tvungen att hjälpa till."

Hon skakade på huvudet och kramade hans hand.

"Hur lyckades du hitta mig?"

"Jag kan ha gjort inbrott i din lägenhet, sa Porter med ett lurigt leende. "Jag såg kartan du hade gjort som visade den exakta platsen i mitten av städerna. Sen när jag väl kom dit, så hörde jag pistolskott — jag antar att det var från när du hoppade på honom i skjulet. Så jag följde bara tumultet."

"Porter, jag är så tacksam. Jag skulle ha dött—"

Han skakade på huvudet med käkarna tätt sammanbitna.

"Fan heller", sa han. "Du hade tagit honom på ett eller annat sätt."

Mackenzie nickade, rörd över komplimangen, men hon var inte så säker på det. Hon kunde fortfarande se mördarens ansikte framför sig när hon slöt ögonen, hur han höjde piskan och förberedde sig för att döda henne. Hon hade vaknat de två senaste nätterna i panikattacker, svettig, ensam i sängen och undrat om hon någonsin skulle sluta att se det framför sig.

Hon irrade bort sig i sitt dagdrömmande och var inte säker på hur mycket tid som hade passerat när Porter började prata igen.

"Så hur är det med ryggen?" frågade han, för att snabbt byta samtalsämne när han märkte vad som hände henne.

Hon log, tvingade sig själv att skaka av sig det och vara optimistisk. Hon hade trots allt kommit hit för att vara ett stöd för Porter, det var det minsta hon kunde göra för honom.

"Jag röntgades för sista gången i morse", sa hon. "Allt kommer bli okej. Inga ryggradsskador, bara en elak stukning. Jag hade tur."

"När jag ser stygnen i ditt ansikte och mitt massakrerade öra, vet jag inte om tur är ordet jag skulle använda."

Mackenzie gick till stolen för besökare vid sänghuvudet och tittade på honom så uppriktigt som hon bara kunde.

"Jag kom förbi för att tacka dig", sa hon. "Och för att säga adjö."

Han såg orolig ut.

"Adjö?"

Hon stålsatte sig.

"Ja. Nelson var tvungen att ta ett svårt beslut. När det kom ut att jag tog fast mördaren efter att han hade avsatt mig från fallet, gick det illa."

"Avskedade han dig verkligen?"

"Nej. Han stängde av mig i sex månader. Och efter att han gjorde det, så sa jag upp mig."

Porter satte sig upp i sängen. Han grimaserade men lyckades ändå ge Mackenzie en gliring.

"Vad fan gjorde du det för?"

Hon tittade ner i marken, osäker på hur hon skulle förklara sig.

"Därför att", sa hon, "jag ägnade för mycket tid åt att försöka bevisa att jag inte bara var någon ung, naiv tjej som försökte arbeta hårdare än en till största delen äldre, manlig poliskår. Lägg därtill att jag nu också är en oliktänkare som struntar i order, det blir bara för mycket för mig att försöka sona."

Han rynkade pannan och sa ingenting på flera sekunder.

"Vad tänker du göra nu?" frågade han. "Du är en alldeles för bra kriminalinspektör för att göra något annat."

Hon log och sa: "Jag överväger andra möjligheter."

Han flinade mot henne en stund och sedan skrockade han.

"Du ska till FBI, eller hur?"

Hon var säker på att hon var dålig på att dölja sin förvåning. Hon log tillbaka när han sträckte sig för att ta hennes hand. Det påminde om de sista stunderna i mördarens hus och hon kom på sig själv med att vilja berätta för honom om vad hon tänkte om sin framtid. Men hon gjorde det inte. Det var inte ett bra tillfälle nu.

Han hade slagit huvudet på spiken och det hade förvånat henne. Hade han alltid varit så klarsynt? Hade han dolt någon slags genuin omtanke för henne bakom spydigheterna och otåligheten under hela den här tiden?

"Du ska det", sa han. "Det är bra för dig. Om vi ska vara ärliga, så är det där du hör hemma. Du var alltid för bra för det här stället. Jag vet det och du om någon borde ju veta det. Jag körde alltid med dig för att jag ville att du skulle bli bättre. Jag ville att du skulle sticka någon annanstans. Och det verkar som att jag gjorde ett bra jobb."

Hon hade förväntat sig en uppläxning, och hon var så rörd och lättad över hans värme och hans genuina glädje för henne.

För första gången på väldigt länge kände hon glädjetårar. Hon lyckades dock hålla tillbaka dem och lät tystnaden tala istället, när deras händer högtidligt vilade i varandra som ett tecken på en vänskap som hade utvecklats allt för sent.

KAPITEL TRETTIOSEX

Det hade inte tagit henne lång tid att packa. Hon lyckades få plats med ungefär hälften av sina kläder i resväskor, och den andra hälften i en flyttlåda där hon skrivit BORTSKÄNKES med en tuschpenna. En annan låda innehöll en blandning av saker, exempelvis ett flertal böcker, en gammal iPad och en skivspelare som hon en gång velat reparera men aldrig tagit sig för att ta itu med. Den lådan var märkt på samma sätt.

Hon hade ringt Zack, fullt medveten om att han var på jobbet och inte skulle kunna svara. Hon lämnade ett meddelande som hon nu ångrade när hon rullade sina resväskor mot ytterdörren. Det hade varit ett kortfattat meddelande, och nu när hon såg sig omkring i huset som var onaturligt tomt och städat, så funderade hon på om hon var skyldig honom mer av en förklaring.

Men det var löjligt. Om det var någon som förtjänade en förklaring så var det hon själv, till varför hon stannat kvar i den här livsstilen så länge som hon hade gjort.

"Jag lämnar stan för alltid", hade hon sagt. "Lägenheten är betald för fram till slutet av nästa månad. Den är din om du vill ha den. Om inte kommer kontraktet löpa ut och den blir ledig. Alla dina grejer är fortfarande här, så kom och hämta dem när du vill. Du kan få möblerna, tv:n och allt annat som vi delat på. Jag påbörjar ett nytt kapitel i mitt liv och det står klart för mig att du inte är en del av det. Snälla respektera det och bry dig inte om att ringa mig. Ta hand om dig Zack."

Det där om ett nytt kapitel var en klyscha, men det var sant. Det var därför som hon med sådan lätthet kunde lämna möblemang och saker värda tusentals dollar bakom sig. Det var helt enkelt inte värt att bråka om. Det var också därför som hon lämnade hälften av sina kläder. Hon kunde köpa nya kläder — kläder som hon alltid hade velat ha på sig men inte vågat, på grund av vad Zack skulle tänka eller hur Porter och Nelson skulle reagera.

Det nya livet hon var på väg mot skulle bjuda på nya självinsikter som hon bara kunnat drömma om tidigare. Vad var alternativet? Skulle hon stanna här och vänta ut sin avstängning, sedan återvända till att jobbet med ytterligare ett hinder att behöva överkomma, i ett hav av åldrade män som såg henne som ett tomt hot?

Nej tack.

Lägenheten hade aldrig tidigare varit så tyst. Det var nästan lika stillsamt och tyst som på mordplatserna — nästan lika stoiskt som det första majsfältet där de hade hittat det första offret. Allt som varit hennes i den här lägenheten var dött. Det visste hon när hon tog i dörrhandtaget.

När Mackenzie öppnade dörren och klev ut var det som att en tyngd lättade från henne. Och den känslan blev bara starkare när hon rullade sina resväskor längs den lilla innergården mot bilen. Hon lade in resväskorna i bagageutrymmet, slog igen luckan och satte sig bakom ratten.

När hon backade ut mot gatan tittade hon inte tillbaka mot huset. Hennes framtid låg åt ett annat håll. Allt huset representerade var dåtiden, och hon kunde redan känna hur den lättade från hennes axlar, ett ok hon burit mycket längre än vad hon borde ha gjort.

*

Tidningarna hade äntligen tröttat på nyheten. Mackenzie hade läst den i fem olika versioner, och oavsett hur den berättades så kände hon fortfarande att den handlade om någon annan. Hon hade inte ställt upp på intervjuer, vilket hade gjort att lata reportrar fått tillfälle att hitta på saker. Hon hade till och med gått in på The Oblong Journal på nätet för att se om Ellis Pope hade skrivit något om det.

Han förnekade sig inte. Han berättade en historia om en våldsam ung kvinna som trodde att hon var Straffaren, gick emot order från sina överordnade och tog fast mördaren ändå. Artikeln hade varit starkt kritisk och hatisk, men i kommentarsfältet hade Pope slitits sönder och samman och Mackenzie hade hyllats som en hårding och, enligt vissa avsändare, en snygging.

Det var just den artikeln som hon läste på sin iPad på flygplatsen när hennes flyg ropades ut. Hon tog sina väskor och tänkte på telefonsamtalet hon haft tidigare under morgonen med Ellington. Det kändes fortfarande som om allt bara var en dröm, till och med när hon gick mot gaten.

"Jag ville ringa dig och berätta att de har bett mig vara med under ditt första möte", hade han sagt. "Är det okej med dig?"

"Ja, det går bra."

"Är du exalterad?"

"Det är jag. Men mest av allt är jag nervös."

"Det behöver du inte vara. Alla här ser fram emot att du kommer. Och nu av fler anledningar än bara på grund av mina hyllningar. Nyheterna har varit otroligt inställsamma mot dig på sistone. Och faktumet att du varit så ödmjuk inför det — det betyder mycket."

"Tack än en gång, förresten", sa Mackenzie.

Han småskrattade och sa: "Specialagent White. Har du vant dig vid det än?"

Hon började gå på ombordstigningsbryggan mot flyget, men stannade upp för att titta tillbaka mot flygplatsen en sista gång. Hon tänkte att hon skulle ta in alltihop, en sista titt på sitt hem — men istället, till hennes fasa, såg hon framför sig hur hon dunkade mördarens huvud i golvet om och om igen. Hon tänkte på hur primitiv det fick henne att känna sig — hur fullkomligt otämjd och vildsint. Det hade skrämt henne under de efterföljande dagarna, men hon visste också att det var en del av henne nu — en del som hon visste hade funnits där ända sedan hon hittade sin pappas kropp.

Nu när hon hade släppt ut den delen av sig själv och accepterat den som sin, undrade hon hur det skulle påverka hennes arbete i framtiden.

Hon antog att det inte fanns något bättre sätt att få reda på det än att börja ett nytt jobb där ingen kände henne sedan tidigare. Även om hon inte var så naiv att hon tänkte att det skulle bli en fullkomlig nystart, så visste hon för första gången i sitt liv att hon var kapabel.

Hon skakade av sig synen och gick ner för terminalgången. Ett flygplan väntade på henne.

Det gjorde även framtiden.

UTE NU!

INNAN HAN SER

(En Mackenzie White-deckare — Bok 2)

Från Blake Pierce, bästsäljande författare av BORTA (etta på Amazons bästsäljarlista med över 600 femstjärniga recensioner), kommer den andra boken i en ny pulshöjande deckarserie.

I INNAN HAN SER (En Mackenzie White-deckare — Bok 2), kämpar Mackenzie White, FBI-agent under upplärning, med att göra intryck på FBI-akademien i Quantico. Hon försöker bevisa sig själv som kvinna och som nyrekryterad från Nebraska. Med förhoppningar om att kunna lämna sitt liv i Mellanvästra USA bakom sig, hoppas nu nu att hon har vad som krävs för att bli FBI-agent. Hon håller låg profil och göra vad hon kan för att imponera på sina överordnade.

Men allt ställs på ända när en död kvinnas kropp hittas på en soptipp. Mordet har chockerande likheter med Åkermördaren — brottsfallet som gjorde Mackenzie känd i Nebraska — och i den hektiska kampen mot klockan för att stoppa seriemördaren, bestämmer sig FBI för att frångå reglerna och ge Mackenzie chansen att arbeta med fallet.

Det är Mackenzies stora chans att imponera på FBI — men insatsen har aldrig varit högre än nu. Alla är inte nöjda över att se henne jobba med fallet, och allt hon tar sig för verkar gå fel. Allt eftersom trycket ökar och mördaren slår till igen, finner sig Mackenzie allt mer en ensam i ett hav av erfarna agenter, och hon inser att hon tagit sig vatten över huvudet. Hela hennes framtid hos FBI står på spel.

Trots att Mackenzie är tuff och har en vilja av stål, och trots hennes briljanta förmåga att jaga ifatt mördare, så visar sig det här brottsfallet vara närmast en omöjligt gåta, någonting bortom hennes förmåga. Hon kanske inte ens hinner lösa det eftersom hennes liv håller på att falla isär omkring henne.

INNAN HAN SER är en mörk psykologisk thriller med pulshöjande spänning, samt den andra boken i en fängslande ny bokserie — och en älskvärd ny karaktär — som kommer få dig att vända sida efter sida långt in på småtimmarna

Bok 3 i deckarserien om Mackenzie White kommer snart!

INNAN HAN SER

(En Mackenzie White-deckare — Bok 2)

Blake Pierce

Blake Pierce är författare av den bästsäljande deckarserien om RILEY PAIGE, som består av femton böcker (pågående serie). Blake Pierce är också författare av deckarserien om MACKENZIE WHITE, som består av nio böcker (pågående serie), av deckarserien om AVERY BLACK, som består av sex böcker, av deckarserien om KERI LOCKE, som består av fem böcker, av deckarserien THE MAKING OF RILEY PAIGE, som består av tre böcker (pågående serie), av deckarserien om KATE WISE, som består av fyra böcker (pågående serie), av den psykologiska spänningsromanserien om CHLOE FINE, som består av tre böcker (pågående serie), samt den psykologiska thrillerserien om JESSE HUNT, som består av tre böcker (pågående serie)

Blake är själv en ivrig läsare och livslång beundrare av deckar- och thrillergenrerna, och skulle därför älska att höra från dig som läser böckerna. Så besök gärna www.blakepierceauthor.com för mer information och kontaktuppgifter.

BÖCKER AV BLAKE PIERCE

RILEY PAIGE-RYSARE

BORTA (Bok #1)

TAGEN (Bok #2)

ÅTRÅDD (Bok #3)

CHLOE FINE PSYKOLOGISKA SPÄNNINGSROMANER

GRANNEN (Bok #1)

GRANNENS LÖGN (Bok #2)

KATE WISE RYSARSERIE

OM HON VISSTE (Bok #1)

DECKARSERIEN OM MACKENZIE WHITE

INNAN HAN DÖDAR (Bok #1)