Kitabı oku: «Innan han ser», sayfa 3
Han tittade upp mot dem och väntade på att någon av dem skulle börja prata. Mackenzie märkte att Bryers gav henne tillåtelse, han nickade subtilt mot Caleb Kellermans håll. Hon tog ett steg framåt, både livrädd och smickrad på samma gång över att ha fått förtroendet. Antingen hade Bryers höga tankar om henne, eller så försökte han att göra henne obekväm.
"Herr Kellerman, jag är agent White och det här är agent Bryers." Hon stannade upp en stund. Hade hon precis refererat till sig själv som agent White? Det lät inte så dumt. Hon fortsatte. "Jag vet att du är mitt uppe i att hantera en förlust som jag inte ens ska låtsas som att jag kan greppa", sa hon. Hon pratade mjukt och varmt, men samtidigt bestämt. "Men om vi ska kunna hitta personen som gjorde det här, behöver vi verkligen ställa några frågor. Kan du hjälpa oss med det?"
Caleb Kellerman nickade. "Vad som helst som kan leda till att mannen som gjorde detta hittas", sa han. "Jag gör vad som helst."
Det fanns en ilska i hans röst som fick Mackenzie att hoppas på att någon skulle hjälpa honom att få en samtalskontakt inom de närmsta dagarna. Det fanns något våldsamt i hans blick.
"Okej, först behöver jag veta ifall Susan hade några fiender... någon som skulle kunna vara någon slags rival."
"Det fanns några tjejer från gymnasiet som kunde bråka med henne på Facebook", sa Caleb. "Men det handlade mest om politik. Och ingen av de tjejerna skulle göra det i vilket fall som helst. Det var bara hetsiga debatter och sånt där."
"Och hennes jobb då?" frågade Mackenzie. "Gillade hon det?"
Caleb ryckte på axlarna. Han lutade sig tillbaka i soffan och försökte slappna av. Han ansikte verkade dock ha fastnat i ett permanent bekymrat uttryck. "Hon gillade det väl lika mycket som vilken tjej som helst som har högskoleutbildning och sedan får ett jobb som inte har ett dugg att göra med det man utbildat sig till. Det betalade räkningarna och hon fick rätt bra bonus ibland. Fast det var riktigt dåliga arbetstider."
"Känner du några av hennes arbetskamrater?" frågade Mackenzie.
"Nej. Jag hörde talas om dem när hon berättade historier från jobbet, men det var allt."
Bryers tog ton. Han lät väldigt annorlunda i det tysta huset när han lade sig till med en dyster röst. "Hon arbetade som säljare, eller hur? För Ett sundare liv-universitetet?"
"Ja. Jag har redan gett polisen numret till hennes föreståndare."
"Vi har redan låtit några medarbetare från FBI tala med honom", sa Bryers.
"Det spelar ingen roll", sa Caleb. "Hon blev inte mördad av någon på jobbet. Det kan jag garantera. Jag vet att det låter dumt, men jag känner det på mig. Alla på hennes arbetsplats är schyssta... de sitter i samma båt som vi, försöker betala räkningarna och få det att gå ihop. Ärliga människor, liksom."
För en sekund verkade som att han skulle börja gråta. Men han kämpade emot, tittade ner i golvet och samlade sig, sedan tittade han upp igen. Tårarna som han precis lyckats hålla tillbaka flöt längs ögonens kanter.
"Okej, så kan du komma på något som skulle kunna leda oss in på rätt spår?" frågade Bryers.
"Nej det kan jag inte", sa Caleb. "Hon hade alla papper på vilka kunder hon skulle besöka den dagen, men ingen kan hitta dem. Poliserna sa att det antagligen är för att mördaren tog det och kastade det.
"Det stämmer nog", sa Mackenzie.
"Jag fattar fortfarande inte", sa Caleb. "Det känns fortfarande inte verkligt. Jag väntar på att hon ska komma in genom dörren vilken sekund som helst. Den dagen då hon dog... den började som alla andra dagar. Hon pussade mig på kinden medan jag klädde på mig inför jobbet och sa hej då. Hon gick mot bussen och det var det. Det var sista gången jag såg henne."
Mackenzie såg att Caleb var på gränsen till att bryta ihop, och även om det verkade okänsligt så ställde hon en sista fråga innan han kollapsade.
"Bussen?" frågade hon.
"Ja hon tog bussen till kontoret varje dag; hon tog den som gick tjugo över åtta för att hinna till jobbet i tid. Vår bil gick sönder för två månader sen."
"Var ligger busshållplatsen?" frågade Bryers.
"Två kvarter bort", sa Caleb. "Den ligger vid en vänthall." Han tittade sedan på Mackenzie och Bryers, plötsligt gick det att se en gnutta hopp i ögonen bakom smärtan och hatet.
"Varför undrar ni? Tror ni att det är betydelsefullt?"
"Det går inte att veta säkert", sa Mackenzie. "Men vi håller dig uppdaterad. Tack för att du tog dig tid."
"Visst." sa Caleb. "Hörrni?"
"Ja?" sa Mackenzie.
"Det har gått mer än tre dagar nu, eller hur? Tre dagar sen jag såg henne och nästan två hela dagar sen de hittade kroppen."
"Det stämmer", sa Bryers tyst.
"Så, är det för sent? Kommer den jäveln att komma undan?"
"Nej", sa Mackenzie. Det smet ur hennes mun innan hon kunde hejda sig och hon visste direkt att hon begått sitt första misstag framför Bryers.
"Vi gör allt vi kan", sa Bryers och lade sin hand försiktigt på Mackenzies axel. "Tveka inte att ringa oss om du kommer på något som kan vara till hjälp.
De lämnade huset, och Mackenzie kände rysningar när hon hörde hur Caleb bröt ihop i tårar bakom dem innan de hunnit stänga ytterdörren.
Det ljudet väckte någonting inom henne... något som påminde henne om sitt hem. Senast hon känt något liknande hade hon befunnit sig i Nebraska och varit fullkomligt uppslukad av att få stopp på Åkermördaren. Nu kände hon återigen samma begär när de klev ut på trappan utanför Caleb Kellermans hus, och hon började långsamt inse att inget skulle kunna stoppa henne förrän de hade fångat mördaren.
KAPITEL FYRA
"Så får du aldrig göra", sa Bryers i samma ögonblick som de var tillbaka vid bilen och han tagit förarplatsen.
"Vad får jag aldrig göra?"
Han suckade och gjorde sitt bästa för att verka uppriktig snarare än disciplinär. "Jag vet att du antagligen aldrig befunnit dig i precis den här situationen förut, men du får aldrig säga till en anhörig till ett mordoffer att nej, mördaren kommer inte komma undan. Du får aldrig ge dem hopp om det inte finns något. Fan, även om det finns hopp så får du inte säga något sånt."
"Jag vet", sa hon besviket. "Jag visste det i samma sekund som orden kom ur munnen. Jag är ledsen."
"Du behöver inte be om ursäkt. Försök bara att tänka klart. Okej?"
"Okej."
Eftersom Bryers kände till staden bättre än Mackenzie körde han dem till kollektivtrafikmyndigheten. Han körde lite stressat och bad Mackenzie att ringa innan de kom fram för att säkerställa att de fick träffa någon som visste vad den pratade om, så att de skulle kunna komma in och ut snabbt. Det var ett enkelt tillvägagångssätt, men Mackenzie imponerades över hur effektivt det var. Det var verkligen långt ifrån hur saker och ting hade skett i Nebraska.
Under den första halvtimmen av bilturen konverserade Bryers hela tiden. Han ville veta allt om hur det var på polisdepartementet i Nebraska och särskilt ville han höra om Åkermördaren. Han ställde frågor om kollegor och hennes intressen. Hon svarade honom med glädje, men ville inte gå för djupt in på detaljer – mest för att han inte gjorde det själv.
Faktum var att han verkade reserverad. När Mackenzie frågade honom om hans familj höll han det mycket kort, utan att vara otrevlig. "Fru, två pojkar som ska börja på högskolan och en hund som sjunger på sista versen."
Tja, tänkte Mackenzie. Det är bara vår första dag tillsammans och han vet inget om mig – förutom det han läst om mig i tidningarna för sex månader sedan och vad som än står i akterna om mig på akademien. Jag kan inte klandra honom för att han inte har öppnat sig än.
När det kom fram till kollektivtrafikmyndigheten hade Mackenzie fortfarande positiva känslor kring sin äldre kollega, men det fanns en spänning mellan dem som hon inte riktigt kunde sätta fingret på. Kanske tyckte han inte att det kändes rätt; kanske inbillade hon sig bara. Att han mer eller mindre bara hade viftat bort alla frågor hon ställt till honom om hans arbete fick henne att känna sig obekväm. Det var också en påminnelse för henne om att det här faktiskt inte var hennes jobb ännu. Hon flöt helt enkelt bara med som en tjänst till Ellington och provade vingarna för att se om hon kunde flyga.
Hon var också involverad i allt det här på grund av några skumma överenskommelser under bordet, där högt uppsatta herrar använde henne som insats. Det innebar inte bara en risk för henne, utan också för alla hon arbetade med – inklusive Bryers och Ellington.
Kollektivtrafikmyndigheten låg i ett byggnadskomplex där ett tiotal andra myndigheter också huserade. Mackenzie följde efter agent Bryers genom korridorerna så gott hon kunde. Han gick snabbt och nickade mot olika personer de mötte som om han var välbekant med stället. Dagen gick mot sitt slut, så korridorerna myllrade av människor som mest verkade vänta på att klockan skulle bli fem.
När det närmade sig rätt sektion av byggnaden tillät Mackenzie sig själv att stanna och ta in situationen en stund. För fyra timmar sedan hade hon kommit ut från McClarrens föreläsning, och nu befann hon sig mitt uppe i ett mordfall som kollega till en agent som verkade vara stensäker och grymt duktig på sitt jobb.
De kom fram till receptionsdisken där Bryers böjde sig lätt framåt och fäste blicken i den unga kvinnan som satt bakom den. "Vi ringde angående att få prata med någon om busstidtabellerna", förklarade han för kvinnan. "agent White och agent Bryers."
"Just det", sa receptionisten. "Ni kommer att få prata med fru Percell. Hon är utanför i bussgaraget. Gå längst ner i korridoren, ner för trapporna och ut på baksidan så hittar ni henne."
De följde receptionistens instruktioner och fortsatte längst bak i byggnaden där Mackenzie redan kunde höra brummandet från motorer och maskiner. Byggnaden var konstruerad på ett sådant vis att oljud inte hördes alls i de finare kontorsdelarna, men längst bak lät det mer eller mindre som i en bilverkstad.
"När vi träffar den här fru Percell", sa Bryers, "så vill jag att du tar kommandot."
"Okej", sa Mackenzie. Hon kunde inte skaka av sig känslan av att hon gick igenom någon slags lämplighetsprov.
De gick ner för trappan och följde en skylt där det stod Garage/bussparkering. Nedanför trappan ledde en smal korridor till ett litet öppet kontorslandskap. En man i blåställ stod bakom en föråldrad datorskärm och skrev något. Genom ett stort fönster kunde Mackenzie se in i det stora garaget. Ett antal stadsbussar stod parkerade där och väntade på underhåll. Medan hon studerade det hela öppnades en dörr längst bak och en gladlynt, överviktig kvinna kom in från garaget.
"Är det ni som är FBI-personerna?"
"Det är vi", sa Mackenzie. Bredvid henne höll Bryers upp sin bricka – troligtvis för att hon inte hade någon att visa upp. Percell verkade nöjd över introduktionen och började prata direkt.
"Jag har förstått att ni har frågor angående busstidtabellerna och rotationen av chaufförerna", sa hon.
"Det stämmer", svarade Mackenzie. "Vi hoppas kunna ta reda på vilka stopp en specifik buss gjorde för tre morgnar sedan och, om möjligt, få prata med chauffören."
"Javisst", sa hon. Hon gick till det lilla skrivbordet där mekanikern skrev och gav honom en vänskaplig knuff. "Doug, låt mig ta över här, okej?"
"Med nöje", sa han och log. Han lämnade skrivbordet och gick ut till garaget medan fru Percell satte sig bakom datorn. Hon skrev lite på tangentbordet och tittade sedan upp på dem med triumf i blicken, uppenbart glad över att kunna vara till hjälp.
"Vilken busshållplats handlar det om?"
"Hörnet vid Carlton och Queen Street", sa Mackenzie.
"Vid vilken tidpunkt ska personen ha klivit på?"
"Tjugo över åtta på morgonen."
Fru Percell skrev in informationen snabbt och studerade skärmen en stund innan hon svarade. "Det var buss nummer 2021, chauffören var Michael Garmond. Den bussen gör tre stopp innan den återvänder till samma busshållplats igen för att plocka upp passagerare vid fem över halv tio."
"Vi skulle behöva prata med herr Garmond", sa Mackenzie. "Skulle vi kunna få hans kontaktuppgifter?"
"Jag kan lösa något bättre än det", sa fru Percell. "Michael är ute i garaget just nu, han ska precis gå hem för dagen. Låt mig se om jag kan få tag på honom."
"Tack", sa Mackenzie.
Fru Percell rusade mot garagedörren med en hastighet som trotsade hennes kroppsstorlek. Mackenzie och Bryers tittade på medan hon susade genom garaget i jakt på Michael Garmond.
"Om ändå alla vore så entusiastiska över att få hjälpa FBI", sa Bryers med ett flin.
"Lita på mig... detta hör inte till vanligheterna."
På mindre än en minut var fru Percell tillbaka på det lilla kontoret, tätt följd av en äldre afroamerikansk man. Han såg trött ut men verkade, likt fru Percell, mer än glad över att kunna hjälpa till.
"Hej på er", sa han och log trött. "Hur kan jag hjälpa er?"
"Vi letar efter detaljer om en kvinna som med stor sannolikhet åkte med din buss från hörnet av Carlton och Queen, vid tjugo över åtta för tre morgnar sedan", sa Mackenzie. "Tror du att du kan hjälpa oss att med det?"
"Förmodligen", sa Michael. "Det är inte så många som går på vid den busshållplatsen på morgnarna. Aldrig mer än fyra eller fem personer."
Bryers plockade fram sin mobiltelefon och tog fram en bild på Susan Kellerman. "Det här är hon", sa han. "Ser hon bekant ut?"
"Åh, ja, det gör hon", sa Michael, och verkade lite väl exalterad enligt Mackenzie. "Söt tjej. Alltid jättetrevlig."
"Kommer du ihåg var hon klev av bussen för tre morgnar sedan?"
"Ja det gör jag", sa Michael. "Och jag tänkte att det var udda för alla andra morgnar sedan typ två veckor tillbaka har hon klivit av på en annan hållplats. Jag pratade lite med henne en morgon och fick reda på att hon promenerade två kvarter från hennes vanliga busshållplats till något kontor. Men för tre dagar sen klev hon av vid stationen istället för vid en hållplats. Jag såg henne hoppa på en annan buss. Jag tänkte att hon kanske fått ett bättre jobb eller något, och att det var därför hon tog en annan väg."
"Vart var detta?" frågade Mackenzie.
"Dupont Circle."
"Vid vilken tidpunkt skulle du säga att hon klev av där?"
"Troligtvis runt kvart i nio eller så", svarade Michael. "Inte senare än nio kan jag säga med säkerhet."
"Vi kan kolla det i vår databas", sa fru Percell.
"Det vore jättebra", sa Bryers.
Fru Percell började arbeta bakom det lilla sjaskiga skrivbordet medan Michael tittade på agenterna med en dyster blick. Han tittade på bilden på Bryers telefon igen och rynkade pannan. "Har hon varit med om något dåligt?" frågade han.
"Ja, det har hon faktiskt", sa Mackenzie. "Så om det finns någonting som du kan berätta för oss om den morgonen så vore det jättebra."
"Tja, hon bar en väska, typ en som dörrförsäljare konkar runt på. Inte en portfölj utan lite större och fulare. Hon sålde saker för att försörja sig – typ kosttillskott och sånt. Jag gissade att hon skulle träffa en kund."
"Vet du vilken buss hon klev på efter din?" frågade Mackenzie.
"Nja, jag kommer inte ihåg numret på bussen, men jag kommer ihåg att det stod Black Mill Street uppe på destinationsskylten ovanför vindrutan. Jag tänkte att det var rätt skumt... det finns ingen anledning för en sån liten söt tjej att röra sig i den delen av stan."
"Varför inte det?"
"Tja, området är okej antar jag. Husen är inte så dåliga och jag tror att de flesta som bor där är hederliga människor. Men det är också ett sånt område där inte så trevliga människor hänger och gör sina grejer. När jag utbildades för det här jobbet för sex år sedan fick vi information om områden där vi skulle vara extra vaksamma eftersom de var farliga. Black Mill var ett sånt område."
Mackenzie funderade på det hela och kom fram till att de hade fått all information de behövde från Michael Garmond. Hon ville framstå som effektiv framför Bryers men ville samtidigt inte få det att verka som att hon slösade tid på triviala detaljer.
"Tack så mycket, herr Garmond", sa Mackenzie.
Bakom skrivbordet tillade fru Percell: "Stoppet vid Dupont Circle skedde tolv minuter i nio, agenterna."
När de vände sig om och gick sa de ingenting förrän de kom till trapporna igen. När de började gå upp för dem så var det Bryers som bröt tystnaden.
"Hur länge har du varit i Quantico?" frågade han.
"Elva veckor."
"Så du känner antagligen inte till utkanterna av stan då?"
"Nej."
"Du har aldrig varit uppe vid Black Mill Street?"
"Jag kan inte säga att jag har det", sa Mackenzie.
"Du har inte missat mycket. Men vem vet, vi kanske inte behöver ta oss så långt. Vi börjar vid Dupont Circle och kollar läget. Vi kanske kan få fram något från säkerhetskamerorna."
"Nu?"
"Ja, nu", sa Bryers. Han lät småirriterad, ett första tecken på att han började tröttna på att ha en nybörjare i släp efter sig oavsett hur begåvad hon var. "När en mördare är lös så slutar vi egentligen aldrig att jobba."
Det fanns ett antal saker hon ville svara, men hon höll det inom sig. Han hade rätt i vilket fall som helst. Om det var något hon hade lärt sig efter den svåra prövningen som åkermördarfallet innebar, så var det att när man jagar en mördare som till synes inte har något modus operandi, så är varje minut värdefull.
KAPITEL FEM
Eftermiddagshetsen efter klockan fem hade precis börjat avta på stationen vid Dupont Circle när Mackenzie och Bryers anlände. Konversation på vägen dit hade återigen varit stel och ytlig, med en reserverad och tystlåten Bryers vid ratten. När de klev ur bilen och gick mot stationen kände sig Mackenzie riktigt obekväm för första gången. Hon trodde nog inte att han ogillade henne ännu, men att han troligtvis började komma på andra tankar angående Ellingtons och hans lilla kupp.
Bryers bröt till slut tystnaden när de kom in genom stationen entrédörrar. Han tog ett steg åt sidan och tittade på myllret av människor som kom och gick.
"Känner du till det här stället?" frågade han.
"Nej", sa Mackenzie. "Jag har alltid åkt från Union-stationen."
Bryers ryckte på axlarna. "Det spelar ingen roll vilken station du är på; det finns alltid en hörna någonstans som är lite skummare än resten av stället. Det kluriga är att den ofta är svår att hitta."
"Så tror du att hon blev tagen på väg hem? Tror du att någon greppade tag i henne här när hon var på väg att byta buss?"
"Det är en möjlighet. Vad tror du?"
"Jag tror att vi ska kolla Black Mill Street. Du och busschauffören sa att det var en dålig plats."
"Och vi kommer antagligen hamna där", sa Bryers. "Men jag har en känsla här. När man jobbat i stan tillräckligt länge börjar man utveckla en rätt bra magkänsla för vissa saker."
Hans kryptiska snack irriterade Mackenzie, men hon tänkte att hon nog skulle kunna lära sig något om hon bara höll tyst och tittade på. Efter någon minut av att stå vid entrédörren och titta på folk, rörde sig Bryers långsamt fram och gestikulerade för Mackenzie att följa efter. Hon höll sig nära honom, men inte så nära att hon var i vägen. Han gick nonchalant genom folksamlingen, som att han inte hade något särskilt att göra. Han smälte in ganska bra; bara någon som verkligen tog sig tiden att studera honom hade kunnat ana att han var i tjänsten.
De tog sig fram genom träffpunkten och ut mot där bussarna stod. Passagerarna klev av från två av bussarna medan några andra bussar stod och väntade på de som skulle kliva på. När de närmade sig tittade Mackenzie på destinationsskyltarna ovanför vindrutorna. Så vitt hon kunde se var nästa stopp för samtliga bussar inom det historiska distriktet i DC eller Georgetown.
"Här borta", sa Bryers.
Mackenzie tittade bort från bussarna och höll sig bakom Bryers som fortsatte framåt. Bussarna var nu bakom dem och folkmassan tunnades ut lite. Från ingenstans verkade hela platsen förändras bara genom att de gick runt ett hörn. Plötsligt var det betydligt färre människor i vanliga kläder eller business casual-kläder. Hon såg en hemlös man som satt lutat mot en vägg och tre svartklädda tonåringar med stora örhängen, näspiercingar och tatueringar överallt.
Bryers saktade ner när de rundade hörnet och tog återigen en stund på sig att ta in platsen. Mackenzie gjorde likadant, hon försökte ta in hur platsen såg ut och vilken typ av människor som rörde sig där, på samma sätt som Bryers gjorde. Det tog bara några sekunder innan hon såg något som omedelbart fick henne på helspänn.
En ung man med kort militärfrisyr, t-shirt utan tryck och jeans, samtalade men en tjej som inte kunde vara äldre än sexton. Mackenzie kände igen tjejens ansiktsuttryck, för det var det samma på nästan alla tjejer i den åldern: hon gillade att få uppmärksamhet av killen, men samtidigt var det obekvämt att han kom fram till henne. Hon såg att killen hade handen i fickan. Hon kände sig rätt säker på att han inte hade någon pistol, men det fanns ett antal andra saker som kunde gömma sig där.
Utan att se sig över axeln på Mackenzie frågade Bryers: "Ser du honom?"
"Killen i tjugoårsåldern med militärfrisyr som snackar med en minderårig?" sa hon.
"Bingo."
Men de rörde sig fortfarande inte. Mackenzie visste varför även fast hon inte gillade att se vad som pågick framför dem. Bryers väntade på att äcklet skulle göra någonting som skulle berättiga ett ingripande.
De följde händelseutvecklingen samtidigt som de gjorde vad de kunde för att smälta in. Mackenzie kände att hon ville rusa fram eftersom det hela utvecklade sig på ett förutsägbart sätt. Killen kom närmare och närmare. Han log mycket och försökte titta tjejen i ögonen. Hon log tillbaka och flörtade lite men tittade ner i marken mer än vad hon tittade på honom.
Långsamt sträckte han sig framåt och tog henne på axeln. Hans hand vilade där en stund innan tjejen obekvämt rörde sig därifrån. Äcklet skrattade, följde efter henne och lade sin arm runt henne. Han försökte dra henne mot sig men tjejen rörde sig återigen bort från honom. Killen såg frustrerad ut och gick sedan mot henne igen, den här gången lite mer ilsket. När han sträckte sig för att lägga armen om henne igen klev Bryers fram. Mackenzie följde med och försökte att vidhålla rollen som observatör.
"Är det något problem här?" frågade Bryers och ställde sig framför tjejen. "Trakasserar den här killen dig?"
Tjejen tittade förvånat upp. Hon såg omedelbart lättad ut, men tittade sedan ner i marken igen, kanske kände hon sig lite generad.
"Jag tror inte det", sa hon. "Vissa killar kan bara inte acceptera ett nej."
"Håll käften hora", sa killen med militärfrisyren. Han tittade på Bryers och sa: "Är det ditt problem eller?"
Bryers tog fram sitt id-kort med en kvickhet som påminde om en westernhjälte som vispar fram pistolen i en duell. "Det är mitt problem på fler sätt än du kan tänka dig", sa han.
"Okej", sa militärfrisyren. "Tja, jag tror att jag–"
Sedan sprang han.
"Men för helvete", sa Bryers. Han började springa efter den unge mannen men Mackenzie kunde inte hålla sig lugn längre.
"Stanna med tjejen", sa hon. "Jag tar honom."
"Är du säker?", frågade Bryers. "Jag vet inte om–"
"Jag är säker", sa hon. Hon hade redan börjat springa.
Utan att se sig om för att få Bryers godkännande rusade Mackenzie framåt. Det fanns inte så många människor i omlopp, så inget hindrade hennes framfart. Hon visste direkt att hon skulle hinna ifatt äcklet. Han sprang i panik och rädsla medan hennes kliv var balanserade och kontrollerade.
Idioten stannade dessutom för att se sig över axeln, vilket gav henne ännu en fördel. När han såg att hon närmade sig hittade han en extra växel. Men vi det laget var redan Mackenzie ifatt. Hon hittade en egen extra växel och ökade farten tills hon var på en armlängds avstånd från honom. De få människorna som stod i vägen såg vad som höll på att hända och flyttade på sig, till största delen för sin egen säkerhet men också av nyfikenhet över att se hur det hela skulle kunna sluta.
Hennes hand landade på hans axel och det krävdes bara en hård knuff nedåt för att stoppa honom. Han halkade till och trillade med ryggen först ner på trottoaren. Han kved på ett nästan komiskt vis, men den hårda smällen som uppstod när hans kropp slog i asfalten var inte lika komisk.
Hon studerade honom en stund och när hon säkerställt att han inte brutit någon och fortfarande såg hel ut, satte hon sitt knä i hans bröst och tittade tillbaka mot Bryers.
Han joggade fram och såg ganska bekymrad ut. Tjejen de möjligtvis räddat gick med långa steg bredvid honom. Hon såg lite rädd ut men samtidigt exalterad. Mackenzie kunde uttyda en viss glädje i hennes ansikte när hon såg killen som trakasserat henne nedtryckt i asfalten.
Ett antal personer runt om började applådera. Andra såg lätt skräckslagna ut över vad de just sett. Bryers visade sin bricka mot folksamlingen. "Ge er av", sa han. "Föreställningen är över. Ge er av, allihop."
Allt eftersom folk började lämna platsen kom Bryers fram till Mackenzie och satte sig på knä.
"Res dig upp", sa Bryers bryskt.
Mackenzie reste sig upp och försökte tyda hans ansiktsuttryck. Han var arg, den saken var säker. Hon undrade om hon varit för hårdhänt. Eller kanske borde hon inte jagat killen utan att Bryers gett henne sitt godkännande.
Medan hon reste sig upp hjälpte Bryers förövaren upp på benen igen. Mackenzie såg att killen blödde från ett litet jack i sidan av huvudet. Den sidan av ansiktet hade också rodnat en del. Hon var säker på att han skulle ha blåmärken där imorgon.
"Följ med mig", sa Bryers.
"Släpp mig!"
Bryers tog tag i killens arm och drog honom närmare. "Kommer du ihåg brickan jag visade dig? Den som fick dig att springa iväg som en galning? Den brickan betyder att du ska lyssna på mig annars kommer du råka riktigt illa ut. Uppfattat?"
"Visst, mannen", sa killen. Han kämpade inte längre emot utan följde med Bryers iväg från den folkmassa som fortfarande stod kvar.
Bryers kastade en blick åt Mackenzies håll men tittade inte på henne. Det var ganska tydligt att han var förbannad. "Ta hand om tjejen medan jag reder ut den här röran", sa han.
Det var inte en fråga, inte ett önskemål... det var en order. Han beordrade henne att sitta barnvakt medan han förhörde den misstänkte. Och kanske förtjänade hon det... men det kändes för jävligt.
Mackenzie såg honom gå och hon gick fram till tjejen. Hon försökte att inte tänka på Bryers reaktion medan hon ledde tjejen till en bänk i närheten. De satte sig ner bredvid varandra och det var tydligt att tjejen ville vara långt därifrån.
"Är du okej?" frågade Mackenzie.
"Jag mår bra", sa hon.
"Känner du den killen?" frågade Mackenzie.
"Nej. Han kom bara fram till mig när jag klev av bussen och började snacka med mig."
"Vad snackade han om då?"
"Åh, han slösade ingen tid. Han berättade för mig hur snygg jag var och frågade hur gammal jag var. När jag berättade att jag var sexton frågade han om jag ville tjäna lätta pengar."
"Har du någon förälder här i närheten?"
"Nej, inte här. Jag hälsar på min pappa. Mamma slängde mig på bussen för att hälsa på honom över helgen. Men min käre far jobbar sent. Så jag tänkte ta en taxi härifrån."
"Vad heter du?" frågade Mackenzie.
Tjejen tittade misstänksamt på henne men berättade vad hon hette... eller vad hon ville att de skulle tro att hon hette. "Jen", sa hon.
"Okej, ska vi ta och ringa den där taxin då, Jen?" frågade Mackenzie.
Jen tittade på henne som att hon var dum i huvudet. "Det vore jättebra. Tack."
Mackenzie plockade fram sin telefon och började slå numret, men Jen stoppade henne.
"Den killen... tror du att han hade gjort mig illa om ni inte hade dykt upp?"
"Det kan vi inte veta säkert", sa Mackenzie.
"Tack i alla fall."
Mackenzie nickade och ringde taxiföretaget. När telefonen började ringa i hennes öra tittade hon tillbaka mot Bryers. Hon såg att han hade satt handfängsel på killen och tryckt upp honom mot väggen. Bryers hade samtidigt telefonen tryckt mot örat för att avrapportera.
Och kanske, tänkte Mackenzie, för att lämna ett klagomål över min oförsiktighet.
Och plötsligt började Mackenzie känna hur den här makalösa chansen som hon fått höll på att glida henne ur händerna.
Ücretsiz ön izlemeyi tamamladınız.
