Kitabı oku: «Lockad», sayfa 2
KAPITEL TVÅ
Rileys humör sjönk när hon tittade på de två bilderna som visades på skärmarna ovanför konferensrummet på beteendeanalysenheten. Ena bilden var ett fotografi på en bekymmerslös flicka med ljusa ögon och ett vinnande leende. Den andra bilden var på hennes lik, hemskt utmärglat, med armarna åt varsitt håll. Eftersom hon blivit beordrad att närvara på mötet, så visste Riley att det måste finnas fler offer som detta.
Sam Flores, en smart laboratorietekniker med glasögon med svarta bågar skötte presentationen för de fyra agenterna som satt vid bordet.
“De här bilderna är av Metta Lunoe, sjutton år gammal”, sa Flores. “Hennes familj bor i Collierville, New Jersey. Hennes föräldrar anmälde henne som försvunnen i mars—rymt hemifrån”.
Han visade en enorm karta över Delaware och pekade på en plats.
“Hennes kropp hittades på ett fält utanför Mowbray, Delaware den sextonde maj. Med bruten nacke”, sa han.
Flores visade några fler bilder—en med en livlig ung flicka, den andra visade henne så mager att hon knappt gick att känna igen, med armarna utsträckta på ett liknande sätt.
“Detta är bilder på Valerie Bruner, även hon sjutton, rymde hemifrån från Norbury, Virginia. Hon försvann i april”.
Flores pekade på en annan plats på kartan.
“Hennes kropp hittades på en grusväg nära Redditch, Delaware den tolfte juni. Uppenbarligen samma tillvägagångssätt som det tidigare mordet. Agent Jeffreys togs in för att undersöka fallet”.
Riley blev överraskad. Hur kunde Bill ha jobbat på ett fall som inte involverade henne? Sen mindes hon. I juni så hade hon legat på sjukhus efter pärsen hon genomgick i Petersons bur. Men ändå, Bill hade ofta hälsat på henne på sjukhuset. Han hade aldrig nämnt att han jobbade på detta fallet.
Hon vände sig mot Bill.
“Varför berättade du inte om det här`” frågade hon.
Bill såg allvarlig ut.
“Det passade inte då”, sa han. “Du hade dina egna problem”.
“Vem var din partner?” frågade Riley.
“Agent Remsen”.
Riley kände igen namnet. Bruce Remsen hade blivit förflyttad från Quantico innan hon började jobba igen.
Efter en kort paus så tillade Bill, “Jag kunde inte lösa fallet”.
Nu kunde Riley läsa hans ansiktsuttryck och hans tonläge. Efter år med vänskap och som partners så kunde hon förstå Bill bättre än någon annan. Hon visste att han var djupt besviken på sig själv.
Floras plockade fram rättsläkarens bilder på flickornas nakna ryggar. Kropparna var så tärda att det knappt kunde vara sant. Deras ryggar visade gamla ärr och färska märken.
Riley kände ett obehag i hela kroppen. Hon var överrumplad av känslan. Hon hade aldrig förr blivit så illa till mods av bilder av lik.
“De svalt nästan ihjäl innan de fick nackarna brutna. De blev också misshandlade, antagligen under en längre tid. Kropparna flyttades dit där de hittades. Vi har ingen aning om var de dödades”, sa Flores.
Riley försökte att inte låta hennes obehag störa henne och hon gick igenom likheter med andra fall som hon och Bill hade löst de senaste månaderna. Den så kallade “dockmördaren” hade lämnat sina offers kroppar där de enkelt kunde hittas, nakna, poserade i groteska dockliknande ställningar. “Kedjemördaren” hade hängt upp kropparna, inslagna i massor av kedjor.
Nu plockade Flores fram en bild av ännu en ung kvinna—en glad, rödhårig flicka. Bredvid fotot var en bild på en sliten, tom Toyota.
“Den här bilen tillhörde Meara Keagan. En tjugofyraårig irländsk immigrant”, sa Flores. “Hon anmäldes som försvunnen i går morse. Hennes bil hittades övergiven en liten bit ifrån ett hyreshus i Westree, Delaware. Hon jobbade hos en familj där som hembiträde och barnflicka”.
Nu talade specialagent Brent Meredith. Han var en väldig, kraftigt byggd afroamerikan med markerad haka och ett humör som inte tålde nonsens.
“Hon klev av sitt skift på jobbet vid klockan elva på kvällen”, sa Meredith. “Bilen hittades tidigt nästa morgon”.
Specialagent Carl Walder lutade sig fram i stolen. Han var Brent Merediths chef—en fräknig man med bebisansikte med krulligt kopparfärgat hår. Riley tyckte inte om honom. Hon tyckte inte att han var speciellt kompetent. Och det gjorde inte saken bättre att han en gång hade gett henne sparken.
“Varför tror vi att det här försvinnandet är kopplat till de tidigare morden?” frågade Walder. “Meara Keagan är äldre än de andra offren”.
Nu gjorde sig Lucy Vargas hörd. Hon var en smart, ung rookie med mörkt hår, mörka ögon, och mörk hy.
“Man kan se det på kartan. Keagan försvann i samma område där de två kropparna hittades. Det kanske är en tillfällighet, men antagligen inte. Inte på en femmånadersperiod, så nära varandra”.
Trots att Riley kände sig illa till mods så njöt hon lite av att se Walder grimasera lite. Lucy hade oavsiktligt satt honom på plats. Riley hoppades att han inte skulle komma på något sätt att hämnas på Lucy. Walder kunde vara småaktig på det sättet.
“Det stämmer, Agent Vargas”, sa Meredith. “Vi gissar att de yngre flickorna kidnappades när de liftade. Mycket sannolikt längs motorvägen som går genom området”. Han pekade på kartan.
Lucy frågade, “Är det inte förbjudet att lifta i Delaware?” Sedan tillade hon, “Fast det är ju svårt att se till att det efterlevs”.
“Det har du rätt i”, sa Meredith. “Och detta är inte en mellanstatlig motorväg, eller ens den största motorvägen i delstaten, så liftare använder den säkert. Det gör uppenbarligen mördaren också. En kropp hittades bredvid denna vägen och de andra två är mindre än femton kilometer ifrån det. Keagan togs ungefär nio mil längre norrut. Med henne använde han ett annat knep. Om han gör som han brukar så kommer han att hålla henne fången tills hon nästan svälter ihjäl. Sen bryter han nacken på henne och lämnar hennes kropp på samma vis som de andra”.
“Det tänkte vi inte tillåta”, sa Bill bestämt.
Meredith sa, “Agent Paige och Jeffreys, jag vill att ni börjar jobba med fallet omedelbart”. Han sköt fram en mapp som var fylld med fotografier och rapporter. “Agent Paige, här är all information du kommer behöva för att uppdatera dig”.
Riley sträckte sig fram för att ta mappen. Men hennes hand ryckte tillbaka av oro.
Vad är det med mig?
Tankarna snurrade i hennes huvud och suddiga bilder började ta form i hennes hjärna. Var detta PTSD från Peterson fallet? Nej, det var annorlunda. Det var något helt annat.
Riley reste sig upp och rusade ut ur konferensrummet. Medan hon sprang längs korridoren mot sitt kontor så började de suddiga bilderna ta form.
Det var ansikten—kvinnors och flickors ansikten.
Hon såg Mitzi, Koreen, och Tantra—unga eskortflickor vars respektabla klädsel dolde deras förnedring, till och med för dem själva.
Hon såg Justine, en gammal hora, sitta böjd över en drink på en bar, trött, bitter, och helt redo att dö en hemsk död.
Hon såg Chrissy, så gott som fängslad i en bordell av sin horkarl till make.
Och värst av alla så såg hon Trinda, en femton år gammal flicka som redan hade fått uppleva en mardröm med sexuellt utnyttjande, som knappt kunde föreställa sig någonting annat.
Riley kom in på sitt kontor och föll ihop i stolen. Nu förstod hon varför hon känt sådan avsky. Bilderna hon sett hade bara satt igång det hela. De hade väckt hennes djupaste ångest från Phoenix fallet. Hon hade stoppat en brutal mördare, men hon hade inte skipat rättvisa åt de kvinnor och flickor hon mött. En hel värld av exploatering återstod. Hon hade inte ens förstått en bråkdel av allt de blivit utsatta för.
Och nu hemsöktes hon på ett vis som hon aldrig känt förut. Detta verkade värre än PTSD för henne. Trots allt så kunde hon lätta på trycket för det hon själv blivit utsatt för genom att ta ett pass i boxningsringen. Men hon hade inget sätt att bli av med de här nya känslorna.
Skulle hon kunna jobba med ett fall som Phoenix igen?
Hon hörde Bills röst i dörren.
“Riley”.
Hon tittade upp och såg sin partner titta på henne med ett sorgset uttryck. Han höll mappen som Meredith gav till henne.
“Jag behöver dig på det här fallet”, sa Bill. “Det är personligt för mig. Att jag inte kunde knäcka det gör mig galen. Och jag kan inte sluta tänka på att jag kanske inte var mig själv för att mitt äktenskap höll på att falla isär. Jag fick lära känna Valerie Bruners familj. De är bra människor. Men jag har inte hållit kontakten med dem för… jag svek dem. Jag måste gottgöra dem”.
Han la mappen på Rileys skrivbord.
“Bara titta på det. Snälla”.
Han gick ut från Rileys kontor. Hon satt och stirrade på mappen och kunde inte bestämma sig.
Detta var inte likt henne. Hon visste att hon var tvungen att ta sig samman.
Medan hon tänkte efter så mindes hon något från sin tid i Phoenix. Hon hade lyckats rädda en flicka som hette Jilly. Eller hon hade i alla fall försökt.
Hon tog fram telefonen och ringde numret till ett härbärge för tonåringar i Phoenix, Arizona. En bekant röst svarade.
“Hej, det här är Brenda Fitch”.
Riley var glad att det var Brenda som svarade. Hon hade lärt känna socialarbetaren under hennes förra fall.
“Hej, Brenda”, sa hon. “Det är Riley. Jag tänkte bara se hur det är med Jilly”.
Jilly var en flicka som Riley hade räddat från människohandel—en smal, mörkhårig, trettonårig flicka. Jilly hade ingen familj förutom hennes pappa som behandlade henne illa. Riley ringde då och då för att se hur det var med Jilly.
Riley hörde Brenda sucka.
“Snällt att du ringer”, sa Brenda. “Jag önskar att det var fler som brydde sig. Jilly är fortfarande hos oss”.
Rileys hjärta sjönk. Hon hade hoppats på att hon en dag skulle ringa och få höra att Jilly flyttat in hos en snäll fosterfamilj. Men den dagen var inte kommen än. Nu var Riley orolig.
“Sist vi pratade så var ni oroliga att ni skulle behöva skicka hem henne till hennes pappa”, sa Riley.
“Nejdå, det har vi sett till att vi inte behöver. Vi har till och med sett till att han har besöksförbud”.
Riley andades ut.
“Jilly frågar om dig hela tiden”, sa Brenda. “Skulle du vilja prata med henne?”
“Ja, tack”.
Brenda bad Riley vänta. Riley började plötsligt fundera på om detta var en bra idé. När hon pratade med Jilly så kände hon alltid skuldkänslor. Hon kunde inte förstå varför hon kände så. Trots allt så hade hon räddad Jilly från ett liv med utnyttjande och misshandel.
Men till vilken nytta? tänkte hon. Vilket liv skulle Jilly få nu?
Hon hörde Jillys röst.
“Hej, agent Paige”.
“Hur många gånger ska jag behöva säga till dig att inte kalla mig det?”
“Förlåt. Hej, Riley”.
Riley skrattade lite.
“Hej själv. Hur är det med dig?”
“Det är väl okej”.
Det blev tyst.
Typiskt tonåringar, tänkte Riley. Det var alltid svårt att få Jilly att prata.
“Så vad har du för dig?” frågade Riley.
“Har precis vaknat”, sa Jilly och lät lite yrvaken. “Jag ska äta frukost”.
Då insåg Riley att klockan var tre timmar tidigare i Phoenix.
“Förlåt att jag ringer så tidigt”, sa Riley. “Jag glömmer alltid tidsskillnaden”.
“Det är okej. Snällt av dig att ringa”.
Riley hörde en gäsp.
“Ska du till skolan idag?” frågade Riley.
“Ja. De släpper ut oss från finkan varje dag för att gå dit”.
Det var Jillys stående skämt att kalla härbärget för “finkan” som om det vore ett fängelse. Riley tyckte inte att det var speciellt roligt.
“Då ska jag låta dig gå och äta frukost och göra dig redo”, sa Riley.
“Vänta lite”, sa Jilly.
Det blev tyst igen. Riley tyckte sig höra Jilly hålla tillbaka en snyftning.
“Ingen vill ha mig, Riley”, sa Jilly. Nu grät hon. “Fosterfamiljer väljer alltid någon annan. De tycker inte om mitt förflutna”.
Riley var tagen av häpnad.
Hennes “förflutna”? tänkte hon. Herregud, hur kan en trettonåring ha ett “förflutet”? Vad är det för fel på folk?
“Jag är ledsen”, sa Riley.
Jilly pratade medan hon snyftade.
“Det är som… alltså, du vet, det… jag menar, Riley, det verkar som om du är den enda som bryr sig”.
Rileys ögon sved och hon kände en klump i halsen. Hon kunde inte svara.
Jilly sa, “Kan jag inte komma och bo med dig? Jag kommer inte ställa till problem. Du har en dotter, va? Hon kan vara som min syster. Vi kan ta hand om varandra. Jag saknar dig”.
Riley kunde knappt prata.
“Jag… jag tror inte att det går, Jilly”.
“Varför inte?”
Riley kände sig förkrossad. Frågan kändes som en käftsmäll.
“Det bara… går inte”, sa Riley.
Hon kunde höra hur Jilly fortfarande grät.
“Okej”, sa Jilly. “Jag måste gå och äta frukost. Hej då”.
“Hej då”, sa Riley. “Jag ringer snart igen”.
Hon hörde hur Jilly la på luren. Riley böjde sig fram över skrivbordet med tårar längs kinderna. Jillys fråga ekade i hennes huvud…
“Varför inte?”
Det fanns tusen anledningar. Hon hade redan fullt upp med April. Hennes jobb var för krävande, både tid och energi. Och hon var inte kvalificerad eller förberedd för att handskas med Jillys psykologiska problem.
Riley torkade ögonen och satte sig upp. Att tycka synd om sig själv skulle inte hjälpa någon. Det var dags att börja jobba igen. Det fanns kvinnor som dog där ute, och de behövde henne.
Hon tog mappen och öppnade den. Var det dags, tänkte hon, att ge sig in i leken igen?
KAPITEL TRE
Scratch satt på sin verandagunga och tittade på barnen som kom och gick i sina Halloweenkostymer. Han brukade tycka om att få besök av barn som leker bus eller godis. Men i år verkade det vara bitterljuvt.
Hur många av de här barnen kommer vara i livet om bara några veckor? undrade han.
Han suckade. Antagligen inga alls. Deadlinen började närma sig och det var ingen som uppmärksammade hans meddelanden.
Verandagungans kedjor gnisslade. Ett lätt, ljummet regn föll och Scratch hoppades att barnen inte skulle bli förkylda. Han hade en korg med godis i knät och han var ganska så generös. Det började bli sent och snart skulle det inte finnas fler barn.
I Scratch huvud så klagade morfar fortfarande, fast den gnälliga gubben hade dött för flera år sedan. Och det hade ingen betydelse att Scratch var vuxen nu, han blev aldrig fri från gubbens råd.
“Kolla på den där med mantel och svart plastmask”, sa morfar. “Kallar ni det för en kostym?”
Scratch hoppades att han och morfar inte skulle börja bråka igen.
“Han är Darth Vader, morfar”, sa han.
“Jag skiter i vem fan det är han ska likna. Det är en billig utstyrsel från en affär. När vi gick bus eller godis så gjorde vi alltid din kostym åt dig”.
Scratch mindes de kostymerna. För att göra honom till en mumie så lindade morfar in honom i ett slitet lakan. För att göra honom till en riddare med skinande rustning så hade morfar gjort en klumpig utstyrsel av papp som var täckt av folie och han hade haft en lans som var en kvast. Morfars kostymer hade alltid varit väldigt uppfinningsrika.
Men Scratch blev inte glad när han tänkte på de kostymerna. Morfar gnällde och svor alltid när han skulle sätta kostymerna på honom. Och när Scratch kom hem från bus eller godis… så kände sig Scratch som en liten pojke igen, för en stund. Han visste att morfar hade rätt och att han hade fel. Det var bara så det var. Det var så det alltid hade varit.
Scratch tyckte det var en lättnad när han blev för gammal för att gå bus eller godis. Sedan dess hade han fått sitta på verandan och dela ut godis till barnen. Han var glad för deras skull. Han var glad att de fick njuta av sin barndom, även om han inte fick det.
Tre barn gick upp på verandan. En pojke var utklädd till Spindelmannen, en flicka var Catwoman. De såg ut att vara ungefär nio år gamla. Den tredje ungens utklädnad fick Scratch att le. En liten flicka, ungefär sju år, var utklädd till humla.
“Bus eller godis!” skrek de och ställde sig framför Scratch.
Scratch skrattade och rotade runt i korgen efter godis. Han gav lite till barnen som tackade honom och gick sin väg.
“Sluta ge dem godis!” Morrade morfar. “När ska du sluta uppmuntra de små kräken?”
Scratch hade tyst trotsat morfar i ett par timmar nu. Det skulle han få sota för sen.
Morfar väste fortfarande. “Glöm inte att vi har att göra i morgon kväll”.
Scratch svarade inte, utan bara lyssnade på verandagungans gnäll. Nej, han skulle inte glömma vad som måste göras i morgon kväll. Det var ett oangenämt jobb, men någon måste göra det.
*
Libby Clark följde efter sin storebror och sin kusin in i den mörka skogen som låg bakom grannskapets trädgårdar. Hon ville inte vara där. Hon ville vara hemma i sin säng.
Hennes bror, Gary, visade vägen med en ficklampa. Han såg konstig ut i sin Spindelmannen-kostym Hennes kusin Denise följde efter Gary iklädd sin Catwoman-dräkt. Libby traskade efter dem.
“Kom igen ni två”, sa Gary och gick raskt.
Han kröp mellan två buskar utan problem, och det gjorde Denise också, men Libbys kostym var stor och fluffig och fastnade i några grenar. Nu hade hon en ny anledning att vara rädd. Om humlekostymen blivit förstörd så skulle mamma bli tokig. Libby lyckades ta sig loss och skynda sig ikapp de andra.
“Jag vill gå hem”, sa Libby.
“Gå du”, sa Gary och fortsatte att gå.
Men givetvis var Libby för rädd för att gå tillbaka. De hade redan gått för långt. Hon vågade inte gå tillbaka ensam.
“Kanske borde vi gå tillbaka allihop”, sa Denise. “Libby är rädd”.
Gary stannade och vände sig om. Libby önskade att hon kunde se hans ansikte bakom masken.
“Vad är det Denise?” sa han. “Är du också rädd?”
Denise skrattade nervöst.
“Nej”, sa hon. Libby visste att hon ljög.
“Kom då, båda två”, sa Gary.
Den lilla gruppen fortsatte. Marken var våt och geggig och Libby hade vått ogräs upp till knäna. Det hade i alla fall slutat regna. Månen började titta fram genom molnen. Men det började också bli kallt och Libby var helt fuktig och skakade, och hon var väldigt, väldigt rädd.
Tillslut så kom de fram till en stor glänta. Det ångade om den våta marken. Gary stannade precis vid kanten till gläntan, och det gjorde även Denise och Libby.
“Här är det”, viskade Gary och pekade. “Kolla—det är fyrkantigt, precis som om de borde ligga ett hus eller nåt här. Men det finns inget hus. Det finns ingenting. Träd och buskar kan inte ens växa här, bara ogräs. Det är för att det är fördömd mark. Spöken bor här”.
Libby kom ihåg vad pappa hade sagt.
“Spöken finns inte”.
Men likväl skakade hennes knän. Hon var rädd att hon skulle kissa på sig. Det skulle mamma inte tycka om.
“Vad är det för något?” frågade Denise.
Hon pekade på två skepnader som stod upp ur marken. Libby tyckte att de såg ut som stora rör som var böjda längst upp, och de var nästan helt täckta av murgröna.
“Jag vet inte”, sa Gary. “De ser ut som periskop på en ubåt. Spökena kanske tittar på oss. Gå och kolla, Denise”.
Denise lät rädd och skrattade.
“Du kan gå och kolla!” sa Denise.
“Okej, det ska jag”, sa Gary.
Gary klev försiktigt ut i gläntan och gick mot en av skepnaderna. Han stannade till ungefär en meter ifrån den. Sen vände han sig om och gick tillbaka till sin kusin och syster.
“Jag vet inte vad det är”, sa han.
Denise skrattade igen. “För att du tittade inte ens!” sa hon.
“Joho”, sa Gary.
“Nähä! Du var inte ens i närheten!”
“Var jag visst. Om du är så nyfiken så kan du gå och kolla själv”.
Denise var tyst en stund. Sen traskade hon ut i gläntan. Hon gick lite närmare skepnaden än Gary, men sen gick hon raka vägen tillbaka utan att stanna.
“Jag vet inte heller vad det är”, sa hon.
“Din tur att kolla, Libby”, sa Gary.
Lily var vettskrämd.
“Tvinga inte henne att gå, Gary”, sa Denise. “Hon är för liten”.
“Hon är inte för liten. Hon är snart vuxen. Det är dags att hon beter sig som det”.
Gary knuffade till Libby. Hon stod nu en meter ut i gläntan. Hon vände sig om och försökte gå tillbaka, men Gary sträckte ut handen och stoppade henne.
“Nä du”, sa han. “Denise och jag gick. Du måste också gå”.
Libby svalde och vände sig om mot den tomma ytan med de två böjda sakerna. Hon kände på sig att de kanske tittade på henne.
Hon mindes pappas ord igen…
“Spöken finns inte”.
Pappa skulle inte ljuga om något sådant. Så vad var hon rädd för egentligen?
Dessutom så började hon bli arg på Gary för att han var en sådan översittare. Hon var nästan lika arg som hon var rädd.
Jag ska visa honom, tänkte hon.
Med skakande ben så tog hon steg efter steg ut i den fyrkantiga gläntan. Medan hon gick mot metallsakerna så kände sig Libby modigare.
När hon kommit fram till saken—närmare än vad Gary och Denise hade kommit—så var hon ganska stolt över sig själv. Men hon kunde inte se vad det var.
Med mer mod än hon själv visste att hon hade, så sträckte hon fram en hand mot den. Hon tryckte handen mot murgrönan och hoppades att ingenting skulle ta eller äta hennes hand, eller någonting ännu värre. Hennes fingrar nådde äntligen ett hårt och kallt metallrör.
Vad är det för något? tänkte hon.
Hon kände en svag vibration i röret. Och hon hörde någonting. Det verkade komma från röret.
Hon lutade sig närmare röret. Ljudet var svagt, men hon visste att hon inte inbillade sig det. Ljudet var på riktigt, och det lät som en kvinna som grät och stönade.
Libby ryckte snabbt tillbaka handen. Hon var för rädd för att kunna röra sig eller prata eller skrika eller göra någonting alls. Hon kunde inte ens andas. Det kändes som den där gången när hon trillade ner från ett träd och tappade andan.
Hon visste att hon måste bort därifrån. Men hon stod helt stilla. Det var som om hon var tvungen att säga till kroppen att röra sig.
Vänd dig om och spring, tänkte hon.
Men det tog några fasansfulla sekunder innan hon lyckades.
Då verkade benen börja springa alldeles på egen hand och hon flög bort från gläntan. Hon var livrädd att något hemskt skulle ta tag i henne och dra tillbaka henne.
När hon kom fram till träden så böjde hon sig fram och kippade efter andan. Nu insåg hon att hon hållit andan hela tiden.
“Vad är det?” frågade Denise.
“Ett spöke!” utbrast Libby. “Jag hörde ett spöke!”
Hon väntade inte på något svar. Hon rusade iväg och sprang så fort hon bara kunde, samma väg som de kommit. Hon hörde sin bror och kusin bakom henne.
“Stanna Libby!” ropade hennes bror. “Vänta!”
Men det fanns inte en chans att hon skulle sluta springa förrän hon var hemma och säker.
