Kitabı oku: «Om hon såg», sayfa 3
KAPITEL FYRA
Frukosten fick bestå av några take-away-frallor i Roanoke. I bilen utanför kafét ringde DeMarco flera samtal för att försöka få tag på Olivia Nash, dottern till de nyligen mördade makarna. Hon bodde tydligen för tillfället med sin moster i Roanoke och var enligt hennes moster helt förstörd.
Efter att ha fått mosterns adress och samtycke satte de kurs mot hennes hus strax efter klockan sju. Mostern hade inte tyckt att det var ett problem att det var så tidigt på morgonen för Olivia hade tydligen ändå vägrat att sova ända sedan hon hade hittat sina föräldrar döda.
När Kate och DeMarco anlände till huset satt mostern på verandan på framsidan. Cami Nash ställde sig upp när Kate gick ur bilen men stod kvar där hon var och kom inte för att möta dem. Hon hade en kopp kaffe i ena handen, och Kate tänkte att av hennes trötta ansiktsuttryck att döma var det inte morgonens första.
“Cami Nash?” frågade Kate.
“Ja, det är jag", svarade hon.
“Först och främst vill jag beklaga sorgen", sa Kate. “Var du nära din bror?”
“Ganska nära, ja. Men just nu måste jag bara tänka på något annat. Jag kan inte… sörja just nu. Olivia behöver stöd. Hon är inte samma person som jag pratade med på telefon förra veckan. Hon är trasig inombords. Jag kan inte ens föreställa mig… hur det måste ha varit att hitta dem sådär och…”
Hon svävade iväg och smuttade på sitt kaffe väldigt fort i ett försök att distrahera sig själv från floden av tårar som verkade vara på väg.
“Är hon tillräckligt okej för att prata med oss?” frågade DeMarco.
“Ett litet tag, kanske. Jag berättade för henne att ni var på väg och hon verkade förstå vad jag menade. Det var därför jag ville träffa er här ute först innan ni går in. Jag känner att jag måste berätta för er att hon är en normal och skötsam tjej. Jag vill inte att ni ska tro att hon har några psykiska problem när ni ser henne på det här sättet.”
“Tack för förvarningen", sa Kate. Hon hade sett folk totalt krossade av sorg förut och det var aldrig en trevlig syn. Hon undrade hur mycket erfarenhet DeMarco hade av det.
Cami visade dem in i huset. Det var tyst som i graven inomhus. Det enda hörbara ljudet var det tysta surrandet från AC:n. Kate märkte att Cami gick långsamt och var noggrann med att inte göra för mycket väsen. Kate gjorde detsamma och undrade om Cami hoppades att tystnaden skulle hjälpa Olivia att äntligen få sova eller om hon bara försökte att inte skrämma den redan sköra tjejen på något sätt.
De kom in i vardagsrummet där en ung kvinna satt halvliggandes på soffan. Hennes ansikte var rött och hennes ögon något svullna, som om hon precis hade gråtit. Hon såg ut som om hon inte hade sovit på ungefär en vecka och inte bara ett dygn. Hon satte sig upp något när hon såg Kate och DeMarco.
“Hej, miss Nash", sa Kate. “Tack för att du tar dig tid att träffa oss. Vi beklagar verkligen sorgen.”
“Snälla, kalla mig Olivia.” Hennes röst var trött och hes, nästan lika sliten som hennes ögon var.
“Vi ska vara så snabba som möjligt", sa Kate. “Jag har förstått att du hälsade på från college. Vet du om dina föräldrar hade väntat några andra besök den dagen?”
“Om de gjorde det så vet jag ingenting om det.”
“Du får ursäkta min fråga, men vet du om dina föräldrar hade någon fejd med någon?” Folk som de kanske ansåg vara fiender?”
Olivia skakade kraftigt på huvudet. “Pappa var gift en gång innan, innan han träffade mamma, men han hade till och med en bra relation med sin exfru.
Olivia började gråta ljudlöst. Tårar började droppa från hennes ögon men hon gjorde inga försök att torka bort dem.
“Jag vill visa dig något", sa Kate. “Jag vet inte om detta säger dig något eller inte. Om det gör det så finns det en risk att det blir känslomässigt jobbigt. Skulle du ha lust att ta en titt och berätta om det här är något som ser bekant ut för dig?”
Olivia såg orolig ut, kanske till och med lite skrämd. Kate förstod henne och ville nästan inte visa tygbiten som Palmetto hade gett dem, biten som Kate var säker på tillhörde en filt eller ett täcke. Lite motvilligt tog hon tyget ur fickan.
Hon förstod med en gång att Olivia inte kände igen den. Det spred sig en omedelbar lättnad över ansiktet på den unga tjejen när hon tittade på bevispåsen och vad den innehöll.
Olivia skakade på huvudet men höll blicken på den genomskinliga påsen. “Nej, jag känner inte igen den. Hur så?”
“Vi kan inte avslöja det i nuläget", sa Kate. I själva verket fanns det inte inget otillåtet med att avslöja det för familjemedlemmar, men Kate såg inte meningen med att traumatisera Olivia ytterligare.
“Har ni någon aning om vem som gjorde det här?” undrade Olivia. Hon såg vilsen ut, som om hon inte visste var hon var, eller kanske till och med vem hon var. Kate kunde inte minnas sist gång hon hade sett någon så avskild från allting runt omkring henne.
“Inte i nuläget", sa Kate. “Men vi kommer hålla dig underrättad. Och snälla", sa hon och tittade på Olivia och sen på Cami, “kontakta oss om ni kommer ihåg något som skulle kunna vara till hjälp. Vad som helst.”
Vid den kommentaren drog DeMarco fram ett visitkort ur innerfickan på sin jacka och gav det till Cami.
Kanske var det på grund av tiden hon hade varit pensionerad, eller på grund av att hon hade varit tvungen att överge sitt barnbarn kvällen innan, men Kate kände sig förskräcklig när hon lämnade rummet och lämnade Olivia Nash åt sin intensiva sorg. Hon och DeMarco gick tillbaka ut på verandan och kunde höra den unga tjejen kvida av ångest.
Kate och DeMarco tittade på varandra på ett sätt som signalerade olust när de gick mot bilen. Kate kunde nästan känna den där tygbiten i fickan, och plötsligt kändes dess närvaro onekligen tung.
KAPITEL FEM
Medan de båda kollegorna lämnade den lilla staden Whip Springs och körde mot Roanoke använde DeMarco sin iPad för att ta fram filerna om den första mordplatsen. Den var nästan en exakt kopia av morden av makarna Nash. Även där hade ett gift par mördats i sitt hem på ett ovanligt makabert vis. Inga misstänkta hade dykt upp i de preliminära sökningarna och det hade inte funnits några vittnen.
“Står det något om något har lämnats i halsen eller i munnen på något av offren?” frågade Kate.
DeMarco skummade rapporterna och skakade på huvudet. “Inte vad jag kan se. Jag tror att det kanske är… Nej, vänta. Här står det. I obducentens rapport. Tygbiten hittades inte förrän igår, en och en halv dag efter att kropparna hittades. Men ja… Det står i rapporten att det fanns en liten bit tyg som satt fast i mammans hals.”
“Finns det någon beskrivning?”
“Nej. Jag ringer obducenten och ser om jag kan få en bild av den.”
DeMarco spillde ingen tid och ringde med en gång. Medan hon ringde försökte Kate komma på vad som skulle kunna länka samman två till synes slumpmässiga par med tanke på vad som hade hittats i kvinnornas halsar. Även om Kate ännu inte hade sett tygbiten som plockats ur halsen på den första kvinnliga offret så var hon övertygad om att den skulle matcha biten som plockats ur halsen på fru Nash.
DeMarcos samtal varade i tre minuter. Bara några sekunder efter att hon hade lagt på fick hon ett sms. Hon tittade på sin mobil och sa: “Vi har en matchning.”
De närmade sig ett trafikljus på väg mot Roanoke. Kate tittade på skärmen på DeMarcos telefon som hon visade för henne. Precis som Kate hade väntat sig var tyget mjukt och blått till färgen, en exakt kopia av biten de hade hittat i halsen på Olivias mamma.
“Vi har väl ganska grundliga bakgrundsfakta på båda paren, eller hur?” frågade Kate.
“Ganska bra, skulle jag säga", sa hon. “Det kanske fattas några få grejer med tanke på bakgrundsuppgifterna och utredningsrapporterna vi har, men jag tror vi har en hel del att gå på.” Hon gjorde en paus eftersom GPS-appen på hennes iPad plingade till. “Sväng till vänster här vid trafikljuset", sa DeMarco. “Huset ligger en kilometer nedför nästa gata där.”
“Kates tankeprocess snabbade upp allteftersom de närmade sig den första brottsplatsen.
Två gifta par, brutalt slaktade. Överblivna bitar eller resten från en gammal filt hittas i halsen på fruarna…
Det fanns många olika vägar att välja baserat på bevismaterialet de hade fått, men innan Kate kunde fokusera på vilken hörde hon DeMarcos röst.
“Där är det.” Hon pekade på en litet tegelhus på höger sida.
Kate svängde upp bredvid trottoarkanten. Huset var beläget på en smal sidogata som kopplade samman två större vägar. Ytterligare några få småhus stod utplacerade längs den lugna gatan. Gatan kändes nästan antik. Trottoarerna var blekta och spruckna och husen var även de i ett liknande skick.
Det stod LANGLEY i blekta, vita bokstäver på brevlådan. Kate såg även ett prydnads-L i åldrat trä som hängde på ytterdörren. L:et stod i kontrast till den skarpt gula avspärrningstejpen som hängde från trappräckena till verandan.
DeMarco halvt läste och halvt reciterade bakgrundsinformationen de hade på familjen Langley.
“Scott och Bethany Langley. Scott femtionio år gammal, Bethany sextioett. Scott hittades död i köket och Bethany i tvättrummet. De hittades av en femtonårig pojke som fick gitarrlektioner av Scott. Det beräknas att de mördades bara några timmar innan deras lik hittades.
När de klev in i makarna Langleys hus stod Kate kvar i dörröppningen en sekund och undersökte husets layout. Det var ett mindre hus, men välskött. Precis innanför dörren fanns en liten hall som sedan ledde till ett vardagsrum. En liten barbänk separerade köket från vardagsrummet. Till höger låg en korridor som ledde till resten av huset. Bara genom att titta på layouten av huset förstod Kate att maken antagligen hade blivit mördad först, men från ytterdörren såg man mer eller mindre rakt in i köket. Scott Langley hade behövt vara väldigt upptagen för att inte märka att någon bara gick in genom framdörren.
Kanske kom mördaren in någon annanstans, tänkte Kate.
De gick in i köket där blodfläckarna fortfarande lyste tydligt på det laminatgolvet. En stekpanna och en flaska matlagningsspray stod bredvid spisen.
Han skulle precis laga någonting att äta, tänkte Kate. Så kanske blev de mördade precis runt middagsdags.
DeMarco gick nedför korridoren och Kate följde efter. Det fanns ett litet rum precis till vänster som visade sig vara ett belamrat tvättrum. Blodstänket här inne var mycket värre. Det var blodfläckar på tvättmaskinen, torktumlaren, väggarna, golvet och på en hög med prydligt vikta rena kläder som låg i en tvättkorg.
Nu när kropparna hade flyttats verkade det inte som om makarna Langleys hus kunde erbjuda dem speciellt mycket men Kate ville kolla en sista sak. Hon gick tillbaka ut till vardagsrummet och tittade på fotografierna som satt på väggen och stod ovanpå stereohyllan. Hon såg fotografier av familjen Langley som log och var glada. På ett fotografi såg hon ett äldre par som poserade på en strandpromenad tillsammans med makarna Langley.
“Vad har vi på makarnas familjeliv?” frågade Kate.
DeMarco scrollade igenom informationen på iPaden som hon fortfarande höll i ena handen och började läsa upp detaljerna de hade. För varje sak DeMarco läste upp kände Kate att hennes föraning några minuter tidigare antagligen stämde.
“De var gifta i tjugofem år. Bethany Langley hade en syster som dog i en bilolycka för tolv år sedan och ingen av deras föräldrar lever längre. Scott Langleys pappa dog nyligen, för bara sex månader sen, i en aggressiv form av prostatacancer.
“Står det något om barn?”
“Nix. Inga barn.” DeMarco pausade här och verkade förstå vad Kate spekulerade. “Du tänker på tygbiten, eller hur? Att det ser ut som ett barns filt.”
“Ja, det var vad jag tänkte, men om paret Langley inte hade några barn så tror jag inte att det finns någon uppenbar koppling.”
“Jag tror inte jag någonsin har sett en uppenbar koppling till något", sa DeMarco med ett litet skratt.
“Det är sant", sa Kate, men hon kände ändå att det måste finnas en här. Även om paren verkade vara slumpmässiga offer fanns det några saker de faktiskt hade gemensamt.
Båda paren var i femtioårsåldern eller tidiga sextioårsåldern. Båda var gifta. Båda fruarna har fått vad som verkar vara en bit av en filt nedkörd i halsen.
Så, jo. Det fanns likheter, men de hade inte lett till några ordentliga kopplingar. Inte än i alla fall.
DeMarco, tror du att du kan ringa några samtal och se till att vi får lite kontorsutrymme hos den lokala polisen?
“Redan fixat", sa hon. “Jag är rätt säker på att Duran tog hand om allt sådant innan vi ens anlände.”
Han tror att han känner mig så väl, tänkte Kate lite irriterad. Men å andra sidan så verkade det som om han faktiskt kände henne ganska jäkla väl.
Kate tittade sig runt i huset igen, på fotografierna, på blodfläckarna. Hon skulle behöva gräva djupare i bakgrundsdetaljerna på båda paren om hon skulle komma någonstans med det här. Hon skulle också behöva någon slags kriminalteknisk analys av tygbitarna. Att döma av likheterna mellan de två brottsplatserna antog hon att lite hederligt detektivarbete dock skulle leda till fler ledtrådar än något annat skulle göra.
De återvände till bilen och Kate påmindes återigen om att de hade börjat den här dagen löjligt tidigt. Hon kände sig lite piggare när hon såg att klockan bara var strax efter tio på morgonen. De hade fortfarande den större delen av dagen framför sig. Om hon hade tur och fallet gick som hon hoppades skulle hon kanske kunna vara tillbaka i Richmond till helgen för att kunna träffa Michelle igen, om nu Melissa tillät det.
Titta, sa en vis del av henne när hon satte sig bakom ratten på bilen. Till och med när du är omgiven av blodiga mord tänker du på ditt barnbarn och din familj. Säger inte det dig något?
Hon antog att det gjorde det. Men till och med när hon nu hade påbörjat den sista fjärdedelen av sitt liv hade hon fortfarande väldigt svårt att erkänna att det fanns mer i livet än sitt arbete. Det var ännu svårare när hon nu var en mördare på spåren och visste att han när som helst skulle kunna slå till igen.
KAPITEL SEX
Det hade ordnats ett litet konferensrum åt Kate och DeMarco i den bakre delen av Roanokepolisens station. En liten, fetlagd kvinna i receptionen hade lett dem genom byggnaden till konferensrummet. Så fort de hade satt sig ned och börjat fixa till en arbetsyta knackade det på dörren.
“Kom in", sa Kate.
Dörren öppnades och de såg de ett bekant ansikte. Det var Palmetto från delstatspolisen, den lite surmulna mannen som hade mött dem framför makarna Nash hus tidigare under dagen.
“Jag såg att ni var på väg hit när jag satt och skrev under mitt pappersarbete", sa Palmetto. “Jag är på väg ut, ska köra tillbaka till Chesterfield om ett par timmar. Jag tänkte att jag skulle kolla om det var något mer ni behöver hjälp med.”
“Inget superviktigt", sa Kate. “Var du medveten om att en bit av samma tygstycke också hittades i halsen på Bethany Langley?”
“Inte förrän ungefär en halvtimme sedan. En av er ringde tydligen labbet för att få en bild skickad.”
“Ja", sa DeMarco. “Och det verkar som om den matchar biten som du gav oss.”
Kate lade bevispåsen som Palmetto hade givit henne på bordet. “Just nu är detta det enda bevismaterial vi har som kopplar samman morden på något konkret sätt.”
“Och kriminalteknikerna hittade mer eller mindre ingenting på den", sa Palmetto. “Förutom fru Nash DNA.”
“Den kriminaltekniska rapporten på tygbiten från Langley gav inget att gå på heller", sa DeMarco.
“Det kanske fortfarande är värt ett besök hos det kriminaltekniska labbet", sa Kate.
“Lycka till med det", sa Palmetto. “När jag pratade med dem om biten från fru Nash hade de inte en susning.”
“Var du med under utredning av mordplatsen i Langley-huset?” frågade Kate.
“Nej, jag kom precis efteråt. Jag såg liken och tittade igenom stället men det fanns ingenting. Men när ni pratar med kriminalteknikerna, fråga dem om det oidentifierade hårstrået de hittade bland den rena tvätten. Det verkar inte tillhöra fru Langley så de ska köra lite tester på det.
“Innan du går", sa Kate. “Har du några teorier du vill dela med dig av?”
“Jag har inga teorier", sa Palmetto torrt. “Efter allt grävande jag har gjort kan jag säga att det inte verkar finnas någon som helst koppling mellan makarna Nash och Langley. Tyget i halsarna dock… Något så personligt och tydligt kopplat till mördaren måste ju koppla samman dem på något sätt, eller hur?”
“Det är vad jag gissar också", sa Kate.
Palmetto daskade till dörren på ett skämtsamt sätt och Kate såg honom le för första gången. “Jag är övertygad om att du kommer lista ut det hela. Jag har hört mycket om dig, vet du. Det har många av oss här vid delstatspolisen.”
“Säkert", sa hon med ett flin.
“Mestadels bra saker. Och du avslutade din pension för att sätta stopp för någon för några månader sedan, eller hur?
“Det skulle man kunna säga.”
“Palmetto såg att Kate inte bara tänkte sitta där och låta sig hyllas och ryckte på axlarna. “Slå oss statskillar en signal om ni behöver hjälp med något på detta, agent Wise.”
“Det ska jag göra", sa Kate medan Palmetto gav sig av.
“När Palmetto hade stängt dörren bakom sig skakade DeMarco skämtsamt på huvudet. “Blir du aldrig trött på att höra folk sjunga din lov?”
“Det blir jag faktiskt", sa Kate, men inte på ett otrevligt sätt. Även om det var upplyftande att bli påmind om vad hon åstadkommit i sin karriär så visste hon innerst inne att hon alltid bara hade gjort sitt jobb. Kanske hade hon gjort sitt jobb med lite mer övertygelse än vad andra hade gjort, men det var precis vad det hade varit, ett väl utfört jobb. Ett jobb hon inte kunde lämna bakom sig.
Inom ett par minuter, och med lite hjälp från polisstationens systemadministratör, hade Kate och DeMarco fått tillgång till stationens databas. De arbetade tillsammans med att undersöka makarna Nash och Langleys förflutna. Ingen av familjerna återfanns i brottsregistret överhuvudtaget. Faktum var att båda familjernas bakgrunder gjorde det svårt att föreställa sig att någon någonsin hade hyst något agg mot dem. Makarna Langley hade ställt upp som fosterföräldrar under några år av sina liv och hade därför också genomgått grundliga bakgrundskontroller flera gånger under den tiden. Makarna Nash hade varit väldigt delaktiga i sin lokala församling och hade till och med varit på flera missionsresor de senaste åren, främst till Nepal och Honduras.
Kate gav upp efter ett tag och började vanka fram och tillbaka i rummet. Hon använde konferensrummets whiteboardtavla för att skriva ner lite anteckningar. Hon hoppades att synen av allt nedskrivet på ett ställe skulle få henne att fokusera lättare, men inget hände. Inga kopplingar, inga ledtrådar och ingen tydlig väg att gå.
“Inte du heller?” sa DeMarco. “Inget?”
“Inte än så länge. Jag tror att vi måste köra på det vi har snarare än att försöka komma på något nytt. Jag tror vi måste omvärdera tygbitarna. Även om labbrapporten inte hittade något så kanske själva materialet kan leda oss någonstans.”
“Jag hänger inte med", sa DeMarco.
“Det är lugnt", sa Kate. “Jag är inte säker på att jag hänger med heller, men jag hoppas att vi fattar när vi väl ser det.”
***
Kate kände de första riktiga vågorna av trötthet skölja över henne medan hon och DeMarco körde från polisstationen mot det kriminaltekniska laboratoriet. Det var en påminnelse om att hon inte hade sovit på ungefär tjugosju timmar och att hennes arbetsdag hade startat sinnessjukt tidigt. För tjugo år sen hade hon inte haft några problem med det, men nu när femtiosex bara var några veckor bort var saker och ting helt annorlunda.
Färden till labbet tog bara fem minuter och låg nära både polisstationen, domstolshuset och häktet. De visade sina ID-brickor och blev eskorterade förbi receptionen på det kriminaltekniska labbet och in till själva hjärtat av laboratoriedelen. De blev ombedda att vänta i ett litet väntrum ett tag medan labbet eftersökte teknikern som hade varit ansvarig för svabbandet av tygbitarna.
“Tror du att det finns någon chans att tyget är något sorts signum för mördaren", frågade DeMarco.
“Det kan vara så. Det kanske inte kan förklara motivet för brotten. Det kanske bara har en betydelse för mördaren. Hur som helst verkar det som att tyget är vår enda koppling till honom, och jag är rätt säker på att det är från en filt av något slag.”
Det fick Kate att tänka på ett brutalt fall vars utredning hon hade varit delaktig i under början av nittiotalet. En man hade mördat fem människor som alla hade varit ex-flickvänner till honom. Innan han hade mördat dem genom att strypa dem hade han tvingat var och en att svälja en kondom. Det hade visat sig att han inte hade haft någon specifik anledning till varför han hade tvingat dem till det, förutom att han alltid hade hatat att bära kondom under sex. Kate kunde inte låta bli att fundera på om de här tygbitarna skulle visa sig vara lika meningslösa i det här fallet.
Det blev en kort väntan. En lång, äldre man kom skyndsamt ut genom en dörr och gick rakt emot dem. “Är ni från FBI?” frågade han.
“Det är vi", svarade Kate och visade sin ID-bricka. DeMarco gjorde detsamma och mannen studerade var och en noggrant.
“Trevligt att träffa er", sa mannen. “Jag heter Will Reed och det var jag som gjorde testerna på tygbitarna från morden. Jag antar att det är därför ni är här? Agent DeMarco, det var väl dig jag skickade bilden till tidigare idag?”
“Det stämmer", sa DeMarco. “Vi hade hoppats på att du skulle kunna berätta något mer om det här bitarna för oss.”
“Jag hjälper er mer än gärna men om det gäller de där två tygbitarna är jag rädd att jag inte kan erbjuda er så mycket. Det ser ut som om att mördaren inte bara ansträngde sig väldigt mycket för att trycka in tyget i munnarna på offren, han var också väldigt försiktig med att inte lämna några spår efter sig.”
“Ja, vi förstår det", sa Kate. “Men eftersom vi inte har några konkreta fysiska resultat att gå på så undrar jag om det finns något du kan berätta om själva materialet.”
“Ja", sa Reed. “Det kan jag faktiskt göra.”
“Jag är av åsikten att bitarna kom från samma källmaterial", sa Kate. “Troligtvis en filt.”
“Jag tror att det är högst troligt", sa Reed. “Jag var inte helt säker innan jag fick se den andra biten. De passar ihop ganska väl – färg, textur och så vidare.”
“Kan man på något sätt slå fast hur gammal filten är?” frågade Kate.
“Jag är ledsen, men jag tror inte det. Jag kan berätta vad filten är gjord av dock och det fick mig att reagera. Såvitt jag vet så är det en märklig kombination av material med tanke på hur en vanlig filt brukar se ut. Till största delen består filten av ylle och det är ju såklart inte ovanligt alls, men det andra materialet den består av är bambutyg.”
“Är det så ovanligt jämfört med andra material?” frågade Kate.
“Jag är inte helt säker", sa han. “Men vi ser mängder av kläder och tyg här och jag kan räkna gångerna på ena handen som vi har fått in något som bär så tydliga spår av bambufibrer. Det är inget extremt ovanligt material men det är inte lika vanligt som exempelvis vanlig bomull.”
“Med andra ord", sa DeMarco, “borde det inte vara så svårt att hitta vilka företag som använder det som huvudmaterial?”
“Det vet jag faktiskt inte", sa Reed. “Men jag kan berätta att bambutyg är vanligt i många av de fluffigare filtarna som finns. Det andas väldigt bra vad jag har sett. Ni borde antagligen leta efter något som är lite dyrare. Det finns faktiskt ett lager precis utanför stan som tillverkar precis den sorten som jag menar. Dyra filtar, täcken, lakan. Den sortens saker.
“Vet du vad det heter?” frågade DeMarco.
“Biltmores tyg. De är ett litet företag som nästan gick i konkurs när folk började köpa allt på nätet.”
“Finns det något mer som du kan berätta för oss?” frågade Kate.
“Ja, men det är ganska hemskt. Jag tror att tygbiten trycktes så långt ner i fru Nash hals att hon nästan kräktes, till och med när hon var så nära döden. Det fanns magsyra på tyget.”
Kate tänkte på hur mycket kraft och styrka det skulle krävas för någon att lyckas med något sånt, och hur mycket av någons hand som skulle behöva tvingas in i offrets mun.
“Tack för hjälpen, Mr. Reed", sa Kate.
“Ingen orsak. Låt oss bara hoppas att jag inte behöver se en tredje bit av den där filten.”
Ücretsiz ön izlemeyi tamamladınız.
