Kitabı oku: «Arbetarens hustru»

FÖRORD

Då jag härmed i tryck utgifver en af mig verkstäld öfversättning af fru Minna Canths „Työmiehen vaimo“, önskar jag fästa uppmärksamheten på, att jag ingalunda därmed velat göra anspråk på någon litterär förtjenst, utan tvärtom måste be om öfverseende med de brister, som säkert nog vidlåda densamma till följd af den svåra uppgiften att på svenska återgifva finskans egendomliga färg, en uppgift, i hvilken äfven en mera van penna än min torde mött svårigheter.

Men med det stora intresse jag – som naturligt är – hyser för Finland och dess folk, önskade jag att få göra hvad på mig berodde för att äfven dess på finska skrifna dramatiska litteratur kunde vinna insteg på främmande scen, synnerligen som förevarande pjes ju tyckes egnad att gifva den främmande publiken en bild af folkligt lif i Finland. Det var mig en kär tanke, att likasom jag hade den lyckan att på Finska teaterns första afton vara bland dem, som från dess scen för första gången läto finskan ljuda i Kivis sköna skådespel, så skulle jag äfven nu få vara den första att å främmande scen införa ett finskt skådespel.

Derför ville jag äfven, så troget sig göra läte, återgifva det finska originalet för att om möjligt dess nationella färg kunde bibehållas. Men jag inser mycket väl, att hvad som på så sätt vinnes å det ena hållet, lätteligen kan förloras å det andra, och jag är därför fullt medveten om, att detta mitt försök behöfver betraktas med öfverseendets mildhet.

Stycket uppfördes i svensk drägt för första gången å Nya teatern i Stockholm den 17:de april 1886.

Hedvig Winterhjelm.

FÖRSTA AKTEN

Ristos och Johannas bröllopsrum. Till höger en dörr till ett sidorum, till venster ett fönster. I fonden en dörr till farstun. Rop utanför: „Bruden. Fram med bruden.“ Vid ridåns uppgång står Johanna i bruddrägt framför fönstret, Katri och Laura med ljus i händerna på begge sidor om henne, Vappu vid avantscenen till höger. Längre bort Risto, Yrjö, Toppo, Gustaf, Heikki, Janne, Lotta, Lisa, Leena-Kajsa och Anna-Maja jemte andra bröllopsgäster. Utanför fönstret höras lefverop.

RISTO

Hvad funderar ni på, Vappu? Skulle det inte vara roligt ändå att vara i samma belägenhet?

VAPPU

Att vara brud, menar ni?

RISTO

Ja visst, ja, när man till på köpet blir så firad. Följ nu Johannas exempel och tag er en man, ni också.

VAPPU

Nej, tack, jag vill inte ha någon.

RISTO

Hvarför inte? Ni har visst ändå haft så många friare som det fins grå kattor. Hvad är det som gör er så betänksam?

VAPPU

Det är många bugter på vägen, många krokar i sjön.

RISTO

Ni är alltför försigtig.

VAPPU

Bättre att se sig för än ångra bakefter.

Lefverop höras ånyo utanför. Johanna nickar gladt med hufvudet

JOHANNA

Ser ni den där flickan, som klifvit upp på planket på andra sidan gatan?

KATRI

Den där, som står där i månskenet och svänger så förskräckligt med armarna? Det är en Guds nåd och under att hon inte tumlar hufvudstupa ned på gatan.

JOHANNA

Är det inte Hopptossan?

KATRI

Jo, sannerligen är det inte hon.

LAURA

Alldeles riktigt. Nu känner jag också igen henne.

LOTTA

Hopptossan, den där? Aldrig i verlden. Hopptossan har inte varit sedd här i sta’n på ett halft år. Hvarifrån skulle hon nu ha flugit hit så plötsligt?

JOHANNA

Det vet jag inte, men säkert är att det är hon. Snälla Katri, bed någon gå ut för att bjuda henne hit in till oss.

KATRI

Hvad tänker du på? Hopptossan hit in? Så’na trasor som hon troligtvis är klädd i?

JOHANNA

Hvad gör det? Inte försämrar kläderna menniskan.

KATRI

Nå, inte just det.

Går till dörren och talar sakta med Heikki, som derefter beger sig ut. – Man bjuder omkring thé

LAURA

Du kommer nog att ångra att du sände efter Hopptossan. Du skall få se att hon uppför sig opassande, som hon alltid gör.

JOHANNA

Hvad är det för prat? Hopptossan är inte så elak, om man bara bemöter henne väl.

RISTO

Jag skulle vilja veta hvad de där gaphalsarna därute säger om min brud.

YRJÖ

Fast man inte hör det, vet man nog att de berömmer Johanna.

RISTO

Och afundas mig. Ja, ja, Yrjö, hur är det med dig sjelf? Det sägs att du i många år haft ett godt öga till Johanna, men så kom jag och snappade ett, tu, tre flickan ifrån dig.

YRJÖ

Hvad är det att tala om? Hon hade ju rättighet att ta hvem hon ville. Men det säger jag dig i alla fall, Risto: I Johanna har du fått en riktig skatt.

RISTO

Åja, du säger inte för mycket. Vet ni hvad? Hon har sexhundra mark i banken förutom räntor; det är dagsens sanning. Skall jag kanske visa er det? Jag har redan tagit sparbanksboken i min vård. Titta hit, ska ni få se.

GUSTAF

Sexhundra står det, tydligt och klart. Din lyckliga ost. För dig är det minsann ingen nöd. Om jag också kunde bli lika lycklig. Hörde du, Toppo? Sexhundra mark får den där lyckans gullgosse i hemgift med sin hustru. Ska vi inte också gifta oss, du?

TOPPO

Med hin ondes mormor? De rika flickorna räcker inte till åt alla. En del får nöja sig med fattiga eller vara utan. Och jag för min del är helst utan, för då får jag lefva som jag sjelf vill.

GUSTAF

Prata inte. Om du också tar en fattig en, så får du i alla fall någon, som kan laga dina byxor, så att du inte behöfver gå med knäna ute.

RISTO

Ja, och hvad är det för prat att inte mannen skulle få lefva som han sjelf vill, om han också tar sig en hustru? Strunt. Kom och tag er en pipa, go’vänner.

GUSTAF

Men nog skulle jag ändå helst vilja ha en rik flicka, jag också. Det är bara dumt att de inte står att ta på hyllan, efter de vanligtvis ha så många friare. Hur fick du Johanna att ge efter, Risto? Det skulle vara bra att veta.

RISTO

Hvad betalar du, om jag säger dig det?

TOPPO

Lofva ingenting, Gustaf. Jag skall lära dig konsten utan betalning.

RISTO

Du? Nå, låt höra.

TOPPO

Hvad är det för konst, annat än att dra flickorna litet vid näsan? Och det är lätt gjordt, ty de stackarna ha just inte mycken verldserfarenhet.

JOHANNA

Ja, kom ihåg hvad jag har sagt: Det blir ännu med tiden folk af Hopptossan.

LAURA

Af den där galningen? Aldrig i evighet. Af den där, som man inte kan få att arbeta, om man bjöd till aldrig så mycket? En gång, då hon skulle hjelpa mig att skölja kläder, började hon plötsligt att dansa vid vaken. Gud vet hvad som for i henne, men det var omöjligt att låta bli att skratta åt den slamsan. Tänk er bara, klädningen var ända från medjan så full af is att den stod alldeles styf ut rundt omkring henne, och så flög och snurrade den där längs glanskisen som en hvirfvelvind. Och af en sådan en skulle det bli folk? – Jo pytt också.

LISA

Säg inte det, du. Matmodern på Riistavesi berömde Hopptossan upp i himmelens höjd härom sistens. Hon lär ha varit hos dem hela sommarn och arbetat som en häst.

JOHANNA

Ser man på det.

LISA

Men drifvit hade de ändå med henne, stackars flicka, isynnerhet de unga vildhjernorna. Man vet väl, hurudana de ä’. Kan de någonsin låta bli att vara otäcka?

KATRI

Men om hon gaf dem anledning till det?

LISA

Visst inte. Hon hade bara varit så sparsam, att hon inte hade nänts äta ordentligt, för hon ämnar gifta sig nu i höst, ser ni. Hon hade sagt att hon har en fästman här i sta’n.

KATRI

Det är troligtvis någon som har drifvit gyckel med henne.

JOHANNA

Hvarför det?

KATRI

Det är ju klart. Hvem skulle ta en så’n där?

LAURA

Till på köpet som hon är zigenerska.

LISA

Det är hon visst inte, för hennes far var en Väänönen från Tuusniemi.

LAURA

Men modern var af zigenarslägt och lär dessutom varit en af rätta sorten. Hon kunde ju inte finna sig i att stanna hos sin man, utan rymde sin väg och tog Hopptossan med sig. Men Väänönens slägtingar for efter och tog barnet ifrån henne. Sedan hade de skamlöse zigenarne gjort trollkonster och därigenom bragt Väänönen till att supa så förskräckligt att han på några år förstörde sin gård och allting. Han söp också slutligen ihjäl sig.

JOHANNA

Och lemnade sitt barn att ensamt och värnlöst trampa lifvets stig. Stackars Hopptossa. Kanske skulle hon likväl haft det bättre hos modern.

RISTO

Seså, prata inga dumheter, Toppo. Jag blir aldrig i evighet rädd för hustru min, om jag också har lust att supa aldrig så mycket. Åhå, jo, det skulle se ut.

TOPPO

Nå, nå, vi få väl se. Hvad kan du göra, om din gumma säger: Pengarna ä’ mina; du slösar inte med dem alldeles som du sjelf vill heller.

RISTO

Hvad jag kan göra? Nå, det var också en fråga. Hvem är det som sköter förmögenheten, mannen eller hustrun? Känner du inte så pass Finlands lagar, bror lilla?

TOPPO

Nog vet jag att lagen ger väldet åt mannen, men man ser ju att hustrurna söker att stå på sig i alla fall.

RISTO

Ja, de spetsfundiga tör väl ha alla slags knep och konster för sig, men Johanna är inte af den sorten.

Toppo ler spefullt i det han gnolar och stoppar sin pipa

Ja, skratta du. Liksom jag inte skulle känna Johanna. Och snart ska ni väl få se, om jag är man i huset eller om jag för ro skull bär byxor.

Går till Johanna

När får vi något att dricka?

JOHANNA

Snälla Katri, gå och skynda på dem där ute.

RISTO

Och sätt fart i dem se’n. Hvad sjutton sölar de så länge för? Karlarna borde för längese’n ha fått något starkt i sig.

Katri går ut till höger

JOHANNA

Risto, tycker du inte denna begynnelse af vårt gemensamma lif är just som en solig vårmorgon?

RISTO

Tycker du det? Herre Gud, så vacker du också är i afton. Det är riktigt en fröjd att se på dig. Och hvad du är präktigt klädd, just så som en rik brud bör vara. Jo, jag vill lofva det duger att få visa dig som sin brud.

JOHANNA

Om bara du är nöjd, så bryr jag mig inte om någon annan. Och det är du ju, Risto?

RISTO

Ja, det är visst och sant. Och det frågar hon om. Jag är så glad som en spelman, och kan jag vara annat när jag tänker på hur mången skulle vilja vara i mitt ställe i afton? Var säker på att det skär pojkarna i hjertat och att hvarenda en af dem tänker för sig sjelf: Fan besitta honom, som fick en så rik och vacker flicka.

JOHANNA

Hvad bryr vi oss om dem?

RISTO

Än smeden då? Du kan tro att han är färdig att spricka af harm, fastän han försöker dölja det. – Nå, där ha vi nu ändtligen dryckesvarorna.

Katri ställer en bricka på bordet. Risto häller i glasen

KATRI

Hvad är det flickorna sysslar med? I afton måste alla vara glada. Det är minsann inte hvar dag en så’n här fest firas.

LISA

Vi får väl dansa i qväll, eller hur, Johanna?

JOHANNA

Ni ska få dansa så mycket ni nå’nsin vill. Risto har bedt Hakalas Janne att ta fiolen med sig.

LISA

Det var då riktigt roligt. Fötterna kliar redan på mig af danslust. Hör nu, skall jag visa er, hur man dansar „en gammal flicka?“ Maka åt er litet.

Dansar och sjunger halfhögt:

 
„De krafla; de krafla; på glasberget krafla
De stackars gamla flickor; de krafla om hvarann,
:,: Ty ingen gosse, ingen gosse kan de få till man :,:“
 

LAURA

Låt bli att väsnas så där. Alla ser hitåt.

LISA

slutar att dansa

Låt dem se. Hvad bryr jag mig om det?

JOHANNA

Nej, svara du bara: När skall man väl få dansa, om inte på bröllop?

LISA

Ser ni, nu tar Janne fram sin fiol. Nu börjar glädjen snart, och bruden skall föras främst i dansen. Åh, hvad du måtte vara lycklig i afton, Johanna.

JOHANNA

Ja, jag har hvarken mål eller mått för min lycka i detta nu. En sådan dag som denna har jag ännu aldrig upplefvat.

LISA

Du lyckliga menniska. När skall väl min tur komma?

JOHANNA

När den rätta kommer, Lisa lilla, som Gud har bestämt åt dig.

LISA

Ja, hvem vet det? Kanske ingen är bestämd åt mig.

JOHANNA

Jo, det är det visst. Åt dig såväl som åt andra.

RISTO

Er skål, go’ vänner. Kom och smaka på. I afton, pojkar, ska ni få dricka så mycket ni ha lust till. Jag svarar för att det skall räcka till. Se så, töm glasen i botten som jag gjorde. Så där ja. Det är lätt att fylla på igen. På mitt bröllop skall ingen kunna klaga att det dröjer för länge mellan suparna.

KATRI

Bara de inte nu super sig alldeles fulla i afton?

JOHANNA

Ånej. Risto förstår nog att hålla måtta.

KATRI

Om han kommer ihåg det?

JOHANNA

Visserligen. Det behöfver man väl inte tvifla på.

LISA

Men vore det då så farligt, om de också skulle dricka litet? Då ä’ karlarna allra trefligast, när de ha en liten smula i hufvudet.

VAPPU

Så tanklöst du pratar, Lisa. Om du finge en drinkare till man, så tänker jag du snart finge nog af den trefligheten.

LAURA

Men sant är det att karlarna nu för tiden aldrig ä’ riktigt muntra annat än vid flaskan.

JOHANNA

Det går verkligen inte an att säga så om alla. Det fins sannerligen ännu hyggliga ibland dem. Inte sant, Vappu?

RISTO

Nu ä’ de fylda på nytt. Tag era glas, pojkar, och drick, drick duktigt. Drick tills verlden snurrar rundt för era ögon och det sjuder och susar i örona värre än i Tammerfors bomullsfabrik. Då vet ni att ni ha druckit på Ristos bröllop.

TOPPO

Rätt taladt. Det är ett dåligt kalas, som en karl går nykter hem ifrån.

RISTO

Och nu ska vi dansa polska. Är inte din fiol stämd ännu, Janne? Hugg i med några riktiga danstoner. Så, så där ja. Hejsan. Janne är en karl hela da’n, han. Skynda på nu, pojkar. När hvar och en tar sin, så tar jag min lilla dufva.

Går gnolande till Johanna

„Hej hopp, min lilla sockertopp. Du och jag och Syrse-Lisa, Puntus Paavo och Juortos Jussi, Krog-Lassi och Mjölnar-Matti – “

JOHANNA

Risto, låt mig först säga dig ett par ord.

RISTO

Tre, om du vill. Så-å. Ska vi gå riktigt långt undan, så att ingen hör oss. Nå, hvad i all verlden är det nu med dig?

JOHANNA

De börjar väl inte att hålla oväsen här i afton? Jag begynner redan bli ängslig.

RISTO

Hålla oväsen? Hvad fanken. Var det därför du blef så allvarsam? Så’na dumheter. Hvad slags oväsen skulle man väl hålla här?

JOHANNA

Om karlarna dricker för mycket, så att de bli fulla?

RISTO

Nå, än se’n då? Det händer väl ibland, isynnerhet på ett så’nt här kalas. Det vore väl inte så farligt.

JOHANNA

Det skulle förstöra hela bröllopsglädjen för oss. Käre Risto, du är ju åtminstone på din vakt?

RISTO

Hm, jag?

Gnolar:

 
„I eget bröllop kan jag, min flicka,
Väl gerna få ha en liten sticka.“
 

Den är ingen karl, ser du, som inte vågar ta sig en tår på tand.

JOHANNA

Tyst, tyst, tala inte så högt. Du skämtar, Risto, och du menar inte hvad du säger. Jag skulle skämmas ögonen ur mig, om du skulle dricka dig full.

RISTO

Hör man på. Det tycks det, eftersom – Hör, Johanna, glöm du inte hvad presten nyss sa’ åt oss.

JOHANNA

Hvad då?

RISTO

Att „mannen är qvinnans hufvud“.

TOPPO

„Mannen är qvinnans hufvud“, liksom katten är råttans.

GUSTAF

Och det är i senaste laget för råttan att pipa, när hon är till hälften i kattens mun.

RISTO

Rätt, Gustaf, rätt, ha, ha, ha. Det är i senaste laget för råttan att pipa, när hon är till hälften i kattens mun. Nå, Johanna, ska vi begynna?

JOHANNA

lägger sina båda händer i Ristos

Låt oss börja.

Alla ställa sig på sina platser, och dansen begynner. Polskan blir allt lifligare, och glädjen har nått sin höjdpunkt i det ögonblick, då dörren öppnas och Heikki släpar in Kerttu, som af alla krafter stretar emot. Dansen upphör, men alla förbli på sina platser

KERTTU

Jag vill inte in hit, hör du, jag vill inte. Släpp mig, din otäcka tjockskalle, eller jag biter fingrarna af dig.

RISTO

Kerttu.

Drar sig afsides

Hvad skall det nu bli för spektakel.

HEIKKI

Sakta, sakta. Jesses, så hon rasar alldeles som ett vilddjur. Kors, så’na hvassa klor hon har. Aj, din rackarunge.

KERTTU

Vill du låta mig vara i fred?

HEIKKI

Väsnas nu inte för ingenting, för du skall in i alla fall. Här hjelper hvarken lock eller pock. Gustaf, tag du henne i andra armen.

JOHANNA

Nej, nej, tvinga henne inte.

GUSTAF

Det vore då också underligt, om inte två karlar skulle kunna rå på en så’n där flickslinka.

Knuffar henne med ett tag fram midt på golfvet

Se så. Så’na puffar ger jag, sa’ käringen, körde hufvu’t i väggen.

TOPPO

Hvad tusan är det där för en slamsmaja?

Alla skratta och tissla. Flickorna dra sig, sins emellan hviskande, till venster. – Kerttu står orörlig med knutna händer och ser skarpt omkring sig

JOHANNA

Välkommen, Kerttu.

KERTTU

Nu blef det ett tisslande och tasslande i vinklar och vrår.

GUSTAF

Hör du, Hopptossa, att bruden talar till dig.

KERTTU

Mitt namn är Kerttu.

JOHANNA

Välkommen till vårt bröllop, Kerttu.

KERTTU

För att tjena till åtlöje för er?

Med knutna händer

Välan, här är jag nu. Gör ert bästa. Försök om ni kan få mer af mig än hvad yxan får af stenen.

TOPPO

Hvem är den där hundralappiga flickstackarn, som står där och visar tänder och stirrar så vildt?

GUSTAF

Har du inte sett Hopptossan förr? Henne känner annars hela verlden.

KERTTU

Ja, just henne, som ni i kapp hackat i småbitar och tuggat mellan era tänder. Har ni haft mycken nytta af ert arbete? Säg för ro skull. Synd fick ni fullt upp i hjertat af det, men det hade ni tillräckligt af förut.

TOPPO

Kors för tusan, en sådan galla. Törs man alls närma sig den där, eller står det en eldslåga ut ur munnen på henne; – flyger det gnistor ifrån tungan?

JOHANNA

Gå din väg, Toppo. Ingen får ha Kerttu till narr, hon är bjuden till gäst såväl som alla andra. Vill du inte gå dit bort till de andra flickorna, Kerttu?

KERTTU

Nej.

JOHANNA

Jag svarar för att de ska bemöta dig väl, om du bara å din sida vill vara vänlig emot dem.

KERTTU

Hellre böjer jag mig för skogens träd än för slynor; hellre förliks jag med ulfvar än med trollpackor.

LAURA

Den skamlösa.

KATRI

Hur vågar hon – ?

GUSTAF

Ska vi inte ta henne vid axlarna och ge henne samma skjuts ut som hon fick in?

HEIKKI

Och med samma fart.

JOHANNA

Var stilla. Ni får inte förbittra hennes sinne så där. Ni hör ju hur bittert det redan är förut. Kerttu, får jag inte bjuda dig ett glas vin?

KERTTU

Jag vill inte ha något.

TOPPO

Blixt och dunder. Hon är inte ful alls, när man ser litet närmare på henne. Halsen är som en ljungstängel; läpparna ä’ som vildhonung och kindbenen som två halfmogna lingon. Det är inte långt ifrån att jag redan börjar att bli kär i henne.

KERTTU

Kommer du mig för när, så rifver jag ut ögonen på dig.

TOPPO

Nå nå, det gör du väl ändå inte. Sjelfva katten får ju se på kungen, om inte annat så från spiseln.

KERTTU

Går du din väg, bandhund.

TOPPO

ryggar tillbaka

Inte så, skaparens skapelse.

KERTTU,

åter kall och lugn

Skaparen tör väl ha skapat mig eller synden fostrat mig.

JOHANNA

Bry dig inte om dem, Kerttu. De ska inte få göra dig något ondt, så länge du är under mitt beskydd.

KERTTU

Under ditt beskydd? Är jag då en sådan stackare att jag skulle behöfva beskydd? Gå bort, långt ifrån mig. Dig hatar jag ännu mer än de andra.

JOHANNA

Stackars flicka. Hur har ditt unga hjerta kunnat bli så hårdt?

KERTTU

Det kan du fråga det där packet om. Och fråga framför allt din egen eländige brudgum, som gömmer sig där bakom de andra och inte törs visa sig.

JOHANNA

Du får inte smäda Risto. Han har inte gjort dig något ondt.

KERTTU

Det vet väl jag bäst.

JOHANNA

Stig fram, Risto. Låt henne inte skymfa din heder med sina elaka beskyllningar.

Risto kommer långsamt fram

JOHANNA

Nå, ser du, Hopptossa, att han vågar.

KERTTU

betraktar Risto en stund under tystnad. Därpå utbrister hon med af raseri qväfd stämma:

Eländigt svek du din ed. Som en hund åt du opp din ära.

RISTO

Hon ljuger. Hi, hi, hi. Det var knäfveln hvad hon kan finna på.

JOHANNA

Och det bara skrattar du åt, Risto.

KERTTU

går ett steg närmare Risto med utsträckt hand

Ljuger jag? Se mig rakt i ögonen och säg det ännu en gång, om du kan.

JOHANNA

Det kan du ju, Risto.

RISTO

skrattar litet förläget, vänder sig bort och säger halfhögt till sina kamrater:

Alltid råkar man nå’nstans här i verlden ut för ett eller annat åkerspöke.

JOHANNA

försöker att qväfva sin vaknande ångest

Gör som hon säger, Risto. Jag vet att du kan det.

Paus

JOHANNA

Se henne i ögonen, Risto. Du är ju i alla fall oskyldig.

KERTTU

Vänd dig hit, om du vågar, eländige.

JOHANNA

Och på det sättet låter du dig skymfas i allas närvaro. Vore jag man, skulle jag nog stoppa till munnen på henne. Jag skulle inte ha det minsta medlidande med en sådan där.

KERTTU

Sticker du nu också fram dina klor, barmhertiga samaritanska? Skönt. Det var just hvad jag önskade. Kom nu hit hvarenda en af er. Jag fruktar er inte. Jag skall ändå ropa så att det skallar i öronen på er: Risto har svikit sitt ord, brutit sin ed. Risto är den ohederligaste skurk, den värste bedragare under solen.

JOHANNA

Store Gud, Risto, försvarar du dig inte? Förneka henne då. Krossa denna orm, som spyr ut sitt gift öfver oss.

KERTTU

Förneka? Krossa? Mig? Åhå! Under stenen är min förnekare, under jorden min förkrossare.

RISTO

Hvad är det du bråkar och väsnas för, Kerttu. Låt oss försonas och kasta bort allt gammalt groll. – Och så ska vi dansa polska. Det är mycket bättre än att gräla om strunt. Jag skall hälla i ett glas vin åt dig, Kerttu. Kom och drick.

KERTTU

Usling, med vin vill du utplåna din syndaskuld?

RISTO

Var det nu verkligen en så stor synd? Ja, Gu sa’e jeg det, sa’ norrmannen. Att en ung man gycklar litet med en vacker flicka utan att ha några allvarsammare afsigter och isynnerhet när det är med en så’n stackare som du är, kära Kerttu. – Seså, ska vi inte ta oss ett glas, pojkar?

KERTTU,

nästan vansinnig

Stanna.

Med qväfd röst:

Jag har ännu ett ord att säga. Se’n kan ni supa. Du hycklade kärlek under det att falskhet bodde i ditt sinne. Du störtade mig med afsigt i förderfvet. Därför skall du också få din förtjenta lön.

Tar fram en ring från sitt bröst och kastar den till Ristos fötter

Med denna din förlofningsring sliter jag den sista ömma känslan ur mitt hjerta. Från denna stund ska endast hatets och hämdens lågor flamma där. Min förbannelse skall följa dig ända intill döden, ja, bortom den, på andra sidan grafven. Den skall tynga dina axlar som ett berg. Den skall tära ditt bröst som en mask, och dag och natt skall den påminna dig om hvems lycka och lif du har förkrossat.

JOHANNA

Hjelp – jag svimmar.

YRJÖ

för henne till en stol

Vatten, hemta vatten.

Vappu ger vatten åt Johanna och gnider hennes tinningar

KERTTU

Vissnar redan kärlekens blomma? Bleknar redan den af kyrkan helgade och af folket ärade? Tiden är ju ännu inte kommen. Njut först den sällhet, som du har grundat på en annans förderf. Njut fröjd och kärlekslycka så länge du kan. Under tiden skall jag kretsa som en uf kring er lyckas tjäll och ropa: Hämd, hämd, hämd.

Störtar ut. – Allmän bestörtning. – Paus

VAPPU

Hur är det med dig, Johanna?

YRJÖ

Mycket illa, fruktar jag.

JOHANNA

Kanske det går öfver. – Bli här hos mig, ni båda.

TOPPO

Det var tusan till flicka att vara argsint. Hon fräste som en riktig vildkatt. – Och så stod du där, Risto, inför henne som en eländig syndare och kunde inte klämma ur dig ett enda ord.

GUSTAF

Än vi andra då. Fan besitta, inte har jag heller ofta varit så handfallen som nyss.

LAURA

Där kan ni se. Gick det inte som jag sade.

KATRI

Hvarför skulle också Johanna be henne komma hit. Det kunde man ju veta förut, att inte Hopptossan kan vara folk.

RISTO

Usch, det är visst och sant, den här skakningen går inte ur kroppen med annat än bränvin.

Fyller i glasen

Hvad är det du letar efter, Toppo?

TOPPO

Jag tittar efter hvart ringen tog vägen, som det där qvickhufvudet kastade på golfvet.

RISTO

Låt den ligga, bror lilla. Det lönar inte mödan att leta efter den. Det var bara en vanlig messingsring, alldeles värdelös, fast hon, den där fjollan, bar den på bröstet. – Kom hellre och tag dig en sup. Er skål, go’ vänner.

Tre starka slag höras i väggen. Alla spritta till, isynnerhet qvinnorna

QVINNORNA

Hvad i Herrans namn var det?

LENA-KAJSA

Det var döden som bultade.

ANNA-MAJA

Eller kanske verldens sista stund är kommen.

TOPPO

ser ut genom fönstret

Fan heller. Det var bara Hopptossan, som smälde i väggen. Nu hyttar hon med knytnäfven hitåt och hoppar som vore hon besatt.

RISTO

Ut, pojkar. Tag fast den slynan och för henne till poliskammaren.

JOHANNA

Nej, låt henne vara i fred.

RISTO

Hon? Nej. I kurran med henne och det snart.

TOPPO

För sent. Hon springer sin väg så fort att ni inte får fatt i henne. Hon har redan flugit så långt bort att af hela flickan syns inte mer än kjolen, som fladdrar i blåsten.

RISTO

Nå, låt henne flyga då. Men fan må ta henne, om hon ännu en gång kommer inom mitt område.

LISA

En sådan otäcka, som förstörde hela vår glädje. Få se, om det blir bra igen efter det här.

LAURA

Knappast, när bruden ser så dyster ut.

LOTTA

Jo, det här var ett trefligt bröllop. Det lönade just mödan att köpa blommor till bröstet för det här.

KATRI

Nå, än jag då, som måste skaffa en annan i mitt ställe, efter frun inte ville ge mig lof annars.

VAPPU

Känner du dig bättre nu, Johanna?

YRJÖ

Vill ni kanske ha litet mera vatten?

JOHANNA

Jag behöfver ingenting mer. Om jag bara orkade så pass mycket, att jag kunde komma bort härifrån.

RISTO

Johanna skulle man rakt kunna skrämma förderfvad. Bry dig inte om hela saken. Inte går det an att bli vid dåligt lynne för så’nt där. Hör du inte? Nej, men se, hvad hon är barnslig. Nu gråter hon.

VAPPU

Är det underligt? Låt hvar och en gå till sig sjelf. Det skulle väl inte vara så roligt att på sjelfva bröllopsaftonen få höra sådana saker om sin brudgum.

RISTO

Hvilka saker?

VAPPU

Bedrägerier.

RISTO

Bedrägerier. Allt måste man höra. Så-å, bedrägerier. Ä’ ni alldeles tokiga? Är det bedrägeri, om man gycklar en smula med flickorna? Det händer ju jemt.

TOPPO

Ja, fördenskull ä’ ju qvinnorna skapade hit till verlden, ty inte lär de ha stort annan befattning.

RISTO

Ja visst, ja. Och hvad är det för ondt i, om en ung karl har en liten kärlekshandel då och då med en vacker flicka. Han kan ju ändå inte gifta sig med alla.

VAPPU

Men ni hade ju förlofvat er med den där flickan enligt hvad jag förstod. Hvarför lemnade ni henne sedan utan vidare?

RISTO

Hvarför, hvarför? Det var också en fråga. Naturligtvis därför att jag fick en bättre. Ty Johanna är sannerligen något annat än Kerttu, som inte har en ordentlig klädning en gång, mycket mindre pengar i banken. Nej, då tog jag väl hellre dig, Johanna, och inte lär du väl vara ond på mig för det, eller hur, he, he, he?

JOHANNA

stiger upp

Jag måste bort härifrån, bort, hvad än måtte hända. Flickor, hjelp mig af med de här grannlåterna.

RISTO

Hvad nu? Hvart ämnar du ta vägen? Midt under festen. Men så säg då.

JOHANNA

Det vet jag inte, men jag måste bort. Det blir väl alltid någon råd. Men det vet jag, att vi två passar inte tillsammans.

RISTO

Gud fördömme mig, tror jag inte att hon har mist förståndet.

KATRI

Hvad tänker du på, Johanna? Du gör dig ju alldeles till åtlöje för alla menniskor.

LAURA

Nyss kommen ifrån vigseln, och nu redan vilja skiljas ifrån sin man. Något sådant har man aldrig i verlden hört talas om.

LOTTA

Och af en så’n orsak se’n. För en galen flickas skull. Ja, galen – för ingen menniska anser Hopptossan för klok.

JOHANNA

Så hårdt ni ha satt i de här nålarna. Jag kan inte få ur dem på något sätt.

Hon sliter kronan och slöjan af hufvudet. – Leena-Kajsa och Anna-Maja komma fram och ställa sig på båda sidor om Johanna

LEENA-KAJSA

Der ser man hur den onde anden förvirrar menniskan, när han en gång fått henne i sina garn.

JOHANNA

Den onde anden? Mig?

RISTO

Ja visst, ja. Det där är den ondes anfäktelser, ingenting annat.

VAPPU

Det må vara som det vill, men i Johannas ställe skulle jag göra på samma sätt.

LAURA

Där är också en. Att ännu mer egga upp den där tokan.

KATRI

Hvem bryr sig om Vappu? Hon är ju inte lik andra, tänker alltid annorlunda om alla möjliga ting.

LEENA-KAJSA

Vappu är ett verldens barn. Hör inte på henne.

VAPPU

Men tänk då en liten smula efter, godt folk. Hur skall man kunna lefva tillsammans med en man, som man inte kan lita på? Det är ju rent af omöjligt. Hellre skulle jag sannerligen gå och dränka mig.

JOHANNA

Det är sant. Hellre gå och dränka sig än valla svin. Hindra mig inte, utan låt mig gå.

ANNA-MAJA

Olyckliga, glömmer du så fort din heliga vigseled?

JOHANNA

Min vigseled.

Sänker sitt hufvud

LEENA-KAJSA

Är det så du är din man underdånig? Är det på sådant sätt du ärar honom som din herre och man?

ANNA-MAJA

Voro vi inte nyss här alla vittne till att du gafs i Ristos beskydd för att vara bunden till honom all din lefnads tid?

LEENA-KAJSA

Och för att i allt skicka dig så, att du måtte täckas din man.

RISTO

„Att du måtte täckas din man.“ Alldeles rätt, så ljöd prestens ord.

ANNA-MAJA

Och nu vid första motgång är du strax färdig att skiljas vid honom, för hvars skull du är skapad —

RISTO

– „ty qvinnan är skapad för mannens skull och inte mannen för qvinnans“. Det läste också presten i psalmboken.

ANNA-MAJA

– är du färdig att skiljas vid honom, för hvars skull du är skapad, för att följa den onde andens lockelser och ditt eget köttsliga sinne. Ve, detta förderfvelsens djup, vid hvars rand du står, stackars menniskobarn.

JOHANNA

Kanske ni ha rätt. Jag kom inte att tänka på det. Gode Gud, hvad skall jag göra?

LEENA-KAJSA

Bed din man om förlåtelse och bed honom ha öfverseende med din svaghet, kommande ihåg att han är begåfvad med en starkare karakter och större visdom.

RISTO

Ja – det skall jag nog komma ihåg. Och att det tillkommer mig att styra och leda hustru min till mitt bästa. Allt det där sades vid vigseln. Jag hyser därför inte heller något onödigt groll, utan är färdig att skänka Johanna min förlåtelse.

LAURA

Hör ni, så godsint han är. Inte ett enda ondt ord om allt der här.

KATRI

Det skulle inte mången man ha gjort i Ristos ställe. Johanna kan tacka sin lycka.

VAPPU

Kom nu härifrån, Johanna. Du skall få bo hos mig till en början.

JOHANNA

Jag kan inte skiljas vid min man. Det skulle ju vara en stor synd.

VAPPU

Ja, tänk hvad det skulle vara. Synd? Att rätta ett misstag, som man märker sig ha begått. Jag gitter inte höra.

JOHANNA

Du kommer inte ihåg att presten har vigt oss samman.

VAPPU

Nå, än se’n, hvad hör det hit?

LAURA

Bevare oss väl, en sådan hedning hon är.

Rop utifrån: „Bruden. Fram med bruden.“

KATRI

Se så, nu vill de se bruden igen, och hennes drägt är i en så’n oordning.

LOTTA

Sätt dig här på stolen, Johanna, så ska vi strax laga dig i ordning igen.

KATRI

Hvad de väsnas. Vänta då ett ögonblick och håll er litet i styr. Ni ska nog få se oss, om ni också inte bråkar så fasligt. Seså, kanske det duger nu, bara det är något så när. Kom nu.

De gå fram till fönstret. Lefverop höras. Risto dricker och bjuder männen

VAPPU

Så ropade man ju också i gamla testamentets tid till offerlammen, då de fördes att slagtas. Hvad tror ni om det, Leena-Kajsa?

LEENA-KAJSA

Jag känner inte till den saken. Men hvarför frågar du så?

VAPPU

För ro skull bara.

LEENA-KAJSA

Du skall alltid vara så klyftig. Ett sådant tal är eljest mycket opassande för en bröllopsgäst.

VAPPU

Därför går jag också min väg. – Adjö, Johanna.

JOHANNA

Nu redan? Dröj ännu en stund, Vappu.

VAPPU

Nej, tack. Jag har fått nog af bröllopsglädje för den här gången. Adjö med er allesammans.

Går

RISTO

Det var tusan till brådska hon hade. „Fått nog af bröllopsglädje.“ Hå, nu är det först den riktigt skall börja. Sätt i med en polska igen, Janne, så att vi får dansa.

KATRI

Det var ett förnuftigt ord. Vi måste dansa så att bruden får röda kinder igen. Ser ni, så blek hon är nu.

JOHANNA

Låt dansen vara för i afton. Den går inte nu mera.

RISTO

Och hvad skulle hindra? Nu först skall den just riktigt gå, se’n vi ha smuttat litet på glasen. Tag, du Johanna, Toppo, så skall jag dansa med den trefliga Lisa.

Gnolar:

„Och flickan hon är fager, och gossen ståtlig är, Han trampar takt, och flickan så prydligt dansar här.“ Inte sant, Lisa?

TOPPO

bockar sig för Johanna

Får jag lof?

JOHANNA

Jag sitter hellre här och ser på.

RISTO

Hvad är det nu igen?

JOHANNA

Jag förmår inte, Risto. Jag är så trött och alldeles som om jag hade feber. Jag faller bestämdt omkull, om jag försöker att dansa.

RISTO

Åh pytt. Kom nu bara. Visst måste du dansa. Hur skulle det eljest se ut?

TOPPO

Nå, Johanna? Låt nu alla sorger och bekymmer fara till skogs och kom och ta en svängom med oss.

RISTO

Raska på nu, Johanna. Så där ja. Och ni andra också. Söla inte så, för då kommer vi ju aldrig i evighet att få börja.

Janne spelar. Alla ställa sig på sina platser

ANNA-MAJA

Till all lycka fick vi ändå Johanna att ta reson.

LEENA-KAJSA

Ja, Gud ske lof att allt slutades så väl. Jag började redan bli orolig för hur det skulle gå.

Polskan begynner

Ridån faller

ANDRA AKTEN

Ett salutorg. Öfre delen af venstra sidan upptages af stånd och bord, fulla af alla slags varor. Handeln är liflig. Till höger äro pojkar med väskor under armarna sysselsatta att kasta boll. I fonden sjunger en Vismånglare under det han säljer visor till de omkringstående, bland hvilka äfven Lisa märkes. Katri och Laura köpa grönsaker vid ett af borden till venster. I det främsta ståndet håller Vappu på att sälja.

VISMÅNGLAREN

sjunger:

 
„På blommande kulle satt Hjalmar så tyst,
Ty afskedets timma var när.
Han skulle nu fara till främmande land
Att strida mot fiendens här.
Hans hjerta det suckar, men vinden den leker
Med blomman, som doftar och nickar och smeker
De älskande båda, som bröst emot bröst
I kärleken hafva sin endaste tröst.“
 

JOHANNA

kommer från högra sidan, stannar obeslutsam och betraktar vexelvis de pengar hon håller i handen och de säljande. Afsides:

En enda mark. Inte en penni mer. Och ingen aning om, hvarifrån jag skall kunna få en annan.

Ser en stund tyst på pengarna

Hvad skall jag nu göra med den här? Skall jag köpa mjölk åt barnet eller bröd åt oss alla?

Katri och Laura komma emot henne. Lisa blir dem varse och skyndar till dem. Hon har en visa i handen och en korg på armen

KATRI

Nå se, Johanna lefver ännu. God dag, god dag. Det är en evighet se’n jag sist såg dig.

LAURA

Hvad du är rysligt förändrad. Och det är bara ett år se’n vi firade ditt bröllop. Man skulle knapt kunna tro att du var samma menniska.

JOHANNA

Jag har legat sjuk en lång tid, och se’n har min lilla gosse varit dålig. När man nätterna igenom får vaka vid vaggan, så blir man nog både blek och mager.

LISA

Jaså, har du redan en gosse? Det visste jag alls inte af. Nej, verkligen? Nå, hur gammal är han? Tre månader, säger du? Och hvem är han lik? Far eller mor? Jag kommer och ser på honom en vacker dag. Jaså, du har en gosse.

JOHANNA

Han är så späd och sjuklig, stackars liten. Kanske vår Herre snart tar honom.

KATRI

Hvad är det för prat. Sjukliga barn bli ofta fullkomligt friska, bara man sköter dem riktigt. Nog var också vår Ivar som liten så mager och klen, att ingen skulle ha trott att det kunde bli något af honom. Men pass på bara, när frun började föda pojken med ägg och hackadt, rått kött, så började han strax att växa och fetma så man riktigt kunde se det. Ni skulle bara se hur frisk och sund han nu är. Han har kinder så röda och tjocka att det riktigt är en fröjd att se på dem.

LAURA

Vår Evelina återigen fick maltbad. Det häldes alltid en hel kappe malt för hvar gång i karet. Försök du också det medlet, Johanna.

JOHANNA

småleende:

Ägg, kött, malt. Det hörs nog att ni tjenar hos herrskapsfolk. Man köper inte sådant med våra medel.

LAURA

Nå, du milde Gud. Två unga, friska menniskor och ett enda barn. Nog skulle man väl åt det kunna stå ut med att skaffa hvad som helst, och inte kostar de där maltbaden heller hela verlden. Men du är så hushållsaktig, Johanna, det är hela saken.

LISA

Du har ju egna pengar i banken. Köp för dem.

KATRI

Ja, det är ju sant. Menniskan har egna pengar, så att hon inte behöfver att begära af sin man hvarenda slant, och ändå kan hon säga att hon inte har råd. Hvem skulle förr i verlden ha trott dig om att bli så snål?

LISA

Hvad fattas dig, Johanna? Är du sjuk?

JOHANNA

Nej – jag är inte sjuk. Det gör bara så ondt i hjertat ibland.

KATRI

Aj, aj. Du ser riktigt dålig ut. Orkar du gå eller skall jag leda dig? Du faller väl inte?

JOHANNA

Nej, låt mig vara. Det går nog öfver. Adjö nu för den här gången, flickor. Adjö, Lisa. Kom någon gång och se på min gosse, om du har lust.

LISA

Adjö, adjö. Jag skall nog komma. Hör på, Johanna, ännu en fråga, du. Hur tycker du nu om att lefva tillsammans med din man? Är det inte litet roligt i alla fall?

JOHANNA

Fråga inte om allt. Du får väl sjelf pröfva en gång, stackars barn.

Går några steg till venster, stannar och säger för sig sjelf:

Egna pengar i banken. Egna pengar? Ja, nog hade jag redligt samlat dem under tio års tjenst. Men gode Gud, va’ de väl för den skull mina egna?

Går till Vappu

KATRI

ser efter Johanna

Hvad felas den där qvinnan? Kom ihåg mina ord, hon är inte på rätta vägar.

LAURA

Hvem kan förstå sig på henne? Jag har inte kunnat tåla hela menniskan se’n hon bar sig så dumt åt på sitt bröllop. Ämnar ni dröja här längre? Jag måste i alla fall gå.

KATRI

Jag också. Det är inte rådligt att söla, när man är i andras bröd.

LISA

ser i sin korg

Kors i Je. Jag har ju ännu inte fått allt hvad jag skall ha. Jo, nu lär jag väl återigen få mina fiskar varma, när jag kommer hem till frun.

Går för att göra ytterligare uppköp. – Laura och Katri gå ut till höger

VAPPU

Som jag sa’, snälla Johanna, så bär det sig inte nu för tiden att sälja bröd skålpundsvis under aderton penni, därför att mjölet är så dyrt. Men om du köper ett lispund, skall du få det litet billigare.

Risto och Toppo synas i fonden

JOHANNA

Det kan jag inte. Jag har inte mer pengar än en mark och måste för den också köpa litet mjölk åt barnet.

VAPPU

Der kommer din man. Kanske du får mer af honom —

Johanna spritter till, gömmer sin hand under förklädet och drar sig litet åt sidan

RISTO

Ja, hvad ska vi nu göra, Toppo? En sup borde vi ju ha så här i morgonrusket, och inga pengar ha vi.

Vänder ut och in på sina fickor

Inte en penni. Den ena fickan är tom; i den andra fins ingenting. Säg, bror lilla, hvad ska vi nu ta oss till.

TOPPO

Ser du din hustru?

RISTO

Johanna? Är hon här? Nå tusan, gumman har inte kommit tomhändt till torget.

TOPPO

gnolar:

„Hej trillerilleri,

Det går nog din näsa förbi.“

Hustrun har pengar, mannen inte. Kommer du ännu ihåg hvad jag sa’ dig på ditt bröllop? „Pengarna ä’ mina. Du slösar inte med dem alldeles som du sjelf vill heller.“ Slog det in?

RISTO

Nej, var viss på det. Så-å, „pengarna ä’ mina“. Åhå, minsann. Tro inte, du kära själ, att katten flyger. Johanna finner alltid på någon utväg och skaffar sig några penni, men de tillhör också mig, ty så säger lag och förordning.

TOPPO

Men är inte gumman din af en annan mening?

RISTO

Emot lag och rätt i landet? Ohoj. Så går det ändå inte till. „Lef i landet enligt landets skick eller bort ifrån det.“ Ser du, så rädd hon är för mig? Gömmer sig undan och smyger bort som en tjuf. Det är bevis på att hon har pengar. Vänta lite, Toppo, snart ska vi få oss några supar.

Skyndar till Johanna

TOPPO

Månne det verkligen lyckas? Men inte skulle jag i hustruns ställe —

RISTO

Johanna, vänta, gå inte? Hör du, har du några pengar?

JOHANNA

Hur så?

RISTO

Jag skulle behöfva litet. Gif hit och krångla inte för jag ser på dina ögon att du har.

JOHANNA

Jag har en enda mark, som jag nyss fick i betalning för att jag stickat två par strumpor. Jag kan inte ge dig den, Risto. Den måste gå till bröd, ty barnet gråter därhemma af hunger.

RISTO

Stretar du nu inte emot igen, fast du mycket väl vet att det inte hjelper till någonting? Ge nu vackert hit pengarna, så slipper du med mindre bråk. Du får alltid så pass igen, som du behöfver till mat åt barnet.

JOHANNA

Jag behöfde tre hela dygn för att sticka de där strumporna. Innan jag förtjenat en mark till, har barnet dött af hunger. Och inte förmår jag heller arbeta längre, om jag inte får bröd. Jag har inte på flera dagar ätit annat än saltvatten och potatis. Och så kommer det till, att bröstet mattas ut af att amma barnet, så det är inte underligt att krafterna går bort. Jag kan knapt längre stå på mina ben.

RISTO

Att du inte blygs att klaga, när det är ditt eget fel. Du skulle ha gått att låna af smeden, som jag har sagt dig väl tusen gånger. Han skulle säkerligen inte neka dig någonting.

JOHANNA

Jag kan inte förmå mig att göra skulder, då jag vet att jag aldrig kan betala dem. Då försöker jag hellre att skaffa på något annat sätt eller hjelpa mig ändå.

RISTO

Gör som du vill, men skyll då också endast dig sjelf om du lider brist. Och kryp nu fort fram med din pluring. Toppo därborta skrattar åt mig, när jag måste stå här och tigga dig så länge.

JOHANNA

Jag ger inte min sista slant, nej, inte om det gälde aldrig det. Hur vågar du också begära det af mig? Är det inte tillräckligt att du har druckit och slösat bort alla mina besparingar, utan att du också penni efter penni skall röfva ifrån mig mina små förtjenster? Du har inte något samvete, inte den minsta smula. Är det skick och fason att mannen inte gitter arbeta det minsta mer, utan bara super och rumlar dagarna i ända, tills han har förstört allt hvad hustrun har skrapat ihop? Och tänk se’n på hvad det skall bli af oss. Vi ä’ redan så godt som på bar backe, fast det inte är mer än ett år se’n vi gifte oss. Tiggarstafven är hvad som väntar oss i närmaste framtid. Det fins ingen hjelp för det.

RISTO

Låt bli och skrik så. Alla kan ju höra dig. Börja att väsnas midt på torget som en galning. Skäms du inte en smula? Menniskorna gapar ju på dig som på ett vidunder.

JOHANNA

gråtande:

Hur kan jag hjelpa det när jag är så olycklig? Jag skulle ändå inte bry mig om mig sjelf, men när det arma barnet får lida så och alldeles förgås i hunger.

RISTO

Ja, gråt nu till på köpet och jemra dig, och det för en marks skull. Man skulle kunna tro dig vara i lifsfara.

JOHANNA

För en mark? Är det här då första gången, som du med våld tar ifrån mig mina med svett och möda förvärfvade slantar? Utan att tala om hvad jag hade samlat före mitt giftermål.

RISTO

Så-å, börjar du nu också sturska dig öfver din hemgift – en så storartad summa som hela sexhundra mark? Mången hustru har medfört tusen och tiotusental åt sin man och ändå inte hållit några långa tal för det. Men du är ett elakt stycke, det är hela saken.

JOHANNA

Det var första gången jag nämde om dem, och det skall också bli den sista. Jag vet inte hur det undslapp mig. När sinnet är bittert, kommer menniskan ofta att säga saker, som man inte skulle vilja.

RISTO

Ja, det må vara, men gif nu pengarna hit med godo. Eljest kallar jag polisen till hjelp. Det skall väl visa sig om man kan få sin hustru att lyda eller ej. Nå, hur går det? Skall jag ropa? Hej, po —

JOHANNA

Nej, ropa inte. Här ä’ de. Du skulle ta mitt lif med detsamma, så sluppe jag ifrån det här eländet.

RISTO

„Det här eländet.“ Hvad går det för nöd på dig? Gå åtminstone hem att lipa, så att du inte blir till åtlöje för hela sta’n.

Går till Toppo

TOPPO

Nåå? Fick du pengarna?

RISTO

Naturligtvis. Ser den du här?

TOPPO

Hurra. Det får vi en hel butelj för. Nu går det an att lefva.

RISTO

Men käringen retar mig. Hon började ju pipa och gnälla så att man måste be Gud bevara sig.

TOPPO

Jag tänkte just det. Men „var en man; fördrag allt“. Det står ju i psalmboken att „mannen måste ofta ha öfverseende med hustruns svaghet“. De ä’ ju denna verldens bräckliga kärl, ser du.

RISTO

Ska vi nu gå till krogen, hvafalls?

TOPPO

Ja visst, bror lilla. Vi ska gå dit och ännu en gång lefva alldeles som herrar.

Lägger sin arm om Ristos hals. Sjunger:

„Drinkarn bör man inte klandra, inte klandra, inte klandra.

Då är mannen på sin plats, ja, då är mannen på sin plats – “

Ut till höger

VAPPU

Hvart tog du vägen, Johanna? Kom nu och handla bröd.

JOHANNA

En annan gång, kära Vappu. Inte nu.

VAPPU

Hvarför inte? Tycker du att det är för dyrt?

JOHANNA

Nej, men jag får ändå låta det vara tills vidare.

VAPPU

Kom i alla fall närmare hit. Jag har något annat att säga dig. Säg, skulle du inte vilja ta emot att väfva ett klädningstyg? Fru Vörsky bad mig häromdagen att höra efter någon pålitlig person, som vore skicklig i sådant arbete. Jag tänkte genast på dig, ty jag känner ingen annan, för hvars redlighet jag skulle kunna gå i borgen.

JOHANNA

Åh, du kan inte tro hvad jag gerna tar emot väfning, om jag bara kan få någon. Det skulle ju vara en riktigt stor hjelp för mig i dessa knappa tider, ty man förtjenar ju alltid mer med väfning än med annat handarbete. Hur snart tror du att hon skulle vilja låta mig börja?

VAPPU

Gå och hör efter. Säg att jag skickat dig. Men en sak till. Om du vill, skall du gerna få bröd af mig på kredit. Jag känner ju dig så väl. Du betalar sedermera, när du kan.

JOHANNA

Tack skall du ha. Nu, då jag får arbete, kan jag kanske snart betala det.

VAPPU

Se här är ett halft lispund. Låt mig lägga det i den där duken.

JOHANNA

Gud belöne dig för din godhet emot mig, Vappu. Jag kan inte tacka dig för allt så, som jag borde.

Binder ihop sitt knyte, tar farväl och går till venster

Kerttu kommer springande från höger och skjuter en skottkärra framför sig, i hvilken hon har potatis. Gatpojkar följa henne i hälarna

POJKARNA

Hopptossa, tattarunge, Hopptossa. I hvems potatisland har du varit och stulit de där?

KERTTU

jagar pojkarna ifrån sig

Vill ni hålla er i styr? Gå er väg, lymlar.

EN POLISBETJENT

Hvar har du odlat de där?

KERTTU

Ingenstans. Jag har fått hvarenda en i upptagningslön. Men hvad rör det dig?

FÖRSTE POJKEN

Tossa, du, hvar har du din fästman?

ANDRE POJKEN

Gå inte för nära. Hon har en trut som en glupande ulf.

TREDJE POJKEN

Har du fått din växt af kråkan, Hopptossa, och har du knipit den där näsan ifrån korpen?

FÖRSTE POJKEN

Och hur har du blifvit så svart i skinnet? Har din mor gräft dig fram ur skorsten och matat dig med kol?

Risto och Toppo komma i fonden. Toppo hindrar Risto från att gå fram till Kerttu

ANDRE POJKEN

Tror du inte att vi känner din slägt, Hopptossa? Mor din var tatterska.

TREDJE POJKEN

Sophög, tjärtunna, slarfsylta —

RISTO

sliter sig lös från Toppo och kör bort pojkarna

Jag skall lära er, jag. Vill ni laga er i väg, eller – ? Sådana slynglar. Försök bara att komma hit igen.

Tillbaka till Kerttu

God dag igen, Kerttu, efter så lång tid. Hur står det till med dig?

Kerttu sätter sig på kärran och kastar potatis som bollar upp i luften. Låtsar inte märka Risto

RISTO

Jag frälste dig från de där pojkarnes elakheter.

KERTTU

Onödigt besvär. Jag skulle nog sjelf ha redt mig med dem.

TOPPO

Där ser du nu hvad du får för tack af henne. Att du också gitter springa efter den där slarfvan. Kom nu, så går vi tillbaka till krogen, tar oss några partier och dricker ut buteljen.

RISTO

Gå du förut, så kommer jag efter så fort jag hinner. En karl skall väl helsa på sin forna käresta, om också aldrig det vore i vägen. Inte sant, Kerttu?

KERTTU

Blif bara där du är. Jag har ingenting med dig att göra.

TOPPO

Där hör du.

RISTO

Är du alltjemt ond på mig? Och hos mig kom den gamla kärleken i full låga igen i samma ögonblick jag från krogfönstret såg dig springa förbi.

KERTTU

springer upp

Bort ifrån mig.

RISTO

Nå, nå, sakta, sakta. Jag gör dig ju inte något ondt.

TOPPO

Tusan så morsk. Man måste tycka om dig, om man vill eller ej, Hopsalisa, eller hvad du heter.

KERTTU

vänder sig till folkhopen

Vill ingen köpa potatis? Tjugufem penni kappen.

TOPPO

Släpp mig närmare, Risto. Jag förstår bättre än du att skämta med flickorna.

KERTTU

Potatisen är god. Kom och se på den.

TOPPO

till hälften sjungande:

 
„O filia mansulalii,
O filia mansulalii.“
 

Kommer du ännu ihåg din slägts språk, du svartögda sorgebarn?

 
„Ala bingelibii, ala dackeli dii, Saridoo.
Ala bingelibii, ala dackeli dii, Saridoo.
Ala baskusi, nellusi, vatsusi,
Sulamola, sulamola sumperin sutsatsii.
O filia mansulalii,
Simsilä, kimsilä, rattentaal.“
 

KERTTU

Hvad står du där och idislar och tuggar för, så att du är färdig att vrida käkarna ur led?

TOPPO

Det är ju tattarspråk, din stams tungomål. Känner du inte det?

 
„Ala bingelibii, ala dackeli dii, vaktartaa.
Konsunellos vad, ala vengos vad, ala miira, miira
Surted sudsura vaktartaa.“
 

KERTTU

Så kommer väl din tunga också en gång att fräsa mellan djefvulens tänger.

TOPPO

Nej, Risto, låt oss gå vår väg. Med den där ormgadden lönar det sig inte att glamma.

RISTO

Kanske jag försöker ändå. Kerttu, min sköna, lilla gullhöna, min rosenknopp, min sockertopp, kom, gif mig nu ett ärligt handslag och säg: „Bort hat och vrede, välsignelse sig brede, emellan oss igen, min egen, egen vän.“

KERTTU

Hör opp att plåga mig, ni huggormar. Eljest går det aldrig väl.

RISTO

sjunger:

 
„Heju veju pojkar och heju veju mor,
Hvar är väl den kärlek, som en gång var så stor – ?“
 

KERTTU

Hade jag bara ett vapen, så dödade jag dig här på stället.

TOPPO

Det där är en argbigga af den rätta sorten.

RISTO

Hon har en riktig björngalla.

KERTTU

Ja, björngalla, och naglarna ä’ tio liar. Kom bara hit, så —

RISTO

Tror du att jag är rädd för dig ändå? Jo, pytt också. Jag sluter dig i min famn, innan du vet ordet af.

KERTTU

Låt mig vara, eller jag trollar dig hufvudstupa i en lergrop, så att du skall vända ut och in på ögonen.

RISTO

Inte kan du trolla, Kerttu lill.

Tar fatt i hennes lifbälte

KERTTU

rifver sig lös och kastar potatis på honom

Där skall du få, där, där och där —

RISTO

Åhå, kära barn. Tror du dig kunna rå på en duktig karl med potatis till vapen?

Försöker åter att ta fatt i henne

KERTTU

tar sand ifrån marken och kastar rakt i ögonen på honom

Än nu – än nu då – ?

RISTO

Låt bli, för böfveln i våld. Tusan, om hon har förderfvat ögonen på mig.

KERTTU

Fick du ändtligen nog?

TOPPO

Nåå, Risto, kunde du också bli stukad?

RISTO

Låt bli att drifva gäck. Det här är allvarsamt.

KERTTU

Kantänka, om de nu också skulle svida en stund. Du kan då komma ihåg att hädanefter låta mig vara i fred.

TOPPO

Du kunde ha lydt mig och blifvit qvar på krogen.

RISTO

Hjelp, godt folk. Fins det ingen, som har en droppe vatten eller mjölk?

Folk samlas rundt omkring honom. Kerttu sätter sig på kanten af sin kärra

EN KLOK GUMMA

Hvad har kommit åt ögonen?

RISTO

Flickan där kastade dem fulla af sand och mull.

GUMMAN

Hvilken flicka?

KERTTU

Jag.

EN RÖST UR FOLKHOPEN

Tatterska, hedning.

EN ANNAN

Du skulle förtjena stryk, din slyna.

GUMMAN

Sätt dig där på kärran, så får jag se på dem litet bättre.

Kerttu stiger upp och ger plats

RISTO

Åh, de bränner som eld.

GUMMAN

Är det underligt? Gode Gud, det flyter ju renaste blod ifrån dem. Men gnid dem inte så, stackars man. Aj, aj, aj. De kommer aldrig i verlden att duga mer, de där ögonen.

TOPPO

Åhå? Skulle det verkligen ha gått så galet?

GUMMAN

Karlen stackare blir ohjelpligt blind. Sanna mina ord.

KERTTU

Blind. Blir han blind? Ni ljuger.

EN RÖST UR FOLKHOPEN

Det vet nog Badstu’-Anna bäst. Hon är en skicklig ögondoktor, hon.

KERTTU

Inte kan synen gå bort för så litet.

GUMMAN

Kom och se sjelf, ögonen ä’ ju som riktiga blodkulor.

RISTO

Är du nu belåten, Kerttu? Aj, satan, hvad de svider.

KERTTU

Dryp något i dem.

GUMMAN

Hvad skulle man kunna drypa i dem?

KERTTU

Droppar – eller lägg salva på dem. Kan ni inte råda till någonting?

GUMMAN

Jo bevars, om det blott funnes pengar.

KERTTU

Det skall fås. Det skall jag skaffa om det också vore från månen.

Tar från sitt bröst en penningpung

Se där, tag det där så länge. Skicka någon till apoteket. Till det nya apoteket här i närheten. Fort, fort. Jag skall under tiden skaffa mera pengar. – Vill ingen köpa potatis?

Gumman hviskar några ord till en pojke, som därefter beger sig af

Spring, pojke, spring allt hvad du förmår.

RISTO

Smärtan blir värre och värre. Nog lär jag mista mina stackars ögon.

KERTTU

Ängslas inte ännu. Låt oss vänta. Snart kommer pojken med droppar. Kanske det hjelper om du får mycket droppar, riktigt mycket.

Springer till fonden, hvarest några herrar stå, rökande cigaretter

EN RÖST UR FOLKHOPEN

Nu är flickslinkan rädd, skall jag säga.

EN ANNAN

Jo, det kan du tro. Men man kan också bli det för mindre.

KERTTU

Gode herrar, ger ni mig pengar, om jag dansar för er en underskön zigenardans?

FÖRSTE HERRN

Tusan till vacker flicka.

ANDRE HERRN

En zigenerska, tror jag.

KERTTU

Ger ni mig pengar?

FÖRSTE HERRN

Så innerligt hon ber, den sötungen.

TREDJE HERRN

Nej, men se på de ögonen.

FJERDE HERRN

Charmanta.

KERTTU

Gode herrar, får jag dansa för er?

FÖRSTE HERRN

Vi låter henne dansa.

ANDRE HERRN

Ja, ja, naturligtvis.

TREDJE HERRN

Ypperligt.

FJERDE HERRN

Dansa, dansa, du vackra flicka. Vi ska ge pengar. En vacker flicka får alltid mycket pengar.

KERTTU

kastar kärran ur vägen

Gif plats och sjung.

Folkhopen sjunger. Kerttu dansar

 
„Qvällen är härlig.
Trefligt att hoppa få.
Tonerna sköna
Locka till dans också.
Skåda nu alla
Som ögon fått.
För er jag dansar
Och sjunger blott.
Jag hoppar, och jag sjunger, jag,
Jag hoppar, och jag sjunger, jag.“
 
 
Svart är mitt hår, ja,
Vacker min växt också.
Fattig dock går jag.
Ödet det ville så.
Dansar om dagen
Med sång och skratt,
Gråter och suckar
Hvarenda natt.
Jag gråta får hvarenda natt,
Men nu blott dans och sång och skratt.“
 

Samlar in pengar i sitt förkläde, hvarefter hon ger dem till Risto

Ridån faller

TREDJE AKTEN

En skogstrakt. Till höger en hölada. Månsken

KERTTU

kommer från höger

Bort härifrån, långt bort. Dit, där månen inte skiner och solen inte lyser. Eller dit ner i sjöbotten, så djupt i gyttjan, att inte ens vågorna kunna återfinna den försvunna. Hvad gör jag i verlden? Här fins ingen plats för mig. Inte en enda menniska skall sakna eller begråta mig. Hvarför, o Gud, skapade du en så eländig varelse, som inte är till glädje för någon och som ingen, ingen, ingen älskar?

Kastar sig ned vid foten af ett träd till venster och utbrister i bitter gråt. – Från venster kommer en zigenarflock, Helka främst, Hagert, Ilona och deras båda barn efteråt

HELKA

Hör, kom hit. Här är en lada. Där får vi ett förträffligt nattläger. På höet där ska vi ligga bättre än på fjäderbolster.

ILONA

Mor, ser du, där ligger någon under trädet.

HELKA

Sannerligen är det inte en menniska. Hej, hvem där?

KERTTU

Ett jordkryp, en grafmask, fiskmat.

HELKA

Gud förbarme sig, då är du ju nästan eländigare än vi. Hvarifrån är du, stackare?

KERTTU

Hvarifrån jag är? Ja, det skulle jag säga, om jag visste det. Har den försvarslösa väl en hydda? Har den fullkomligt värnlösa något hägn? Anden har sitt varma skjul och alfågeln sitt trygga bo, men den vanlottade har blott vildmarken till hem och skogsdungen eller åkerrenen till fristad.

ILONA

afsides till Hagert:

Hör du, Hagert, hvad hon säger? Hon är ju lika hemlös som vi.

HAGERT

Var stilla. Tror du att hon ändock skulle vilja följa med oss?

HELKA

Du ser ännu mycket ung ut och likväl är du redan så olycklig. Har du ingen i verlden som kan ta vård om dig? Föräldrar, slägtingar eller åtminstone bekanta?

KERTTU

Ingen. Min mor vandrar på okända stigar; min far hvilar under torfvan på kyrkogården. Jag har inga andra bekanta än himmelens väder och vind, ingen kärare vän än fältets friska vårluft. Men hvad gör det? De skymfar en inte för sitt nöjes skull. De bedrar inte så fegt som menniskorna.

HELKA

Sant, mitt barn, sant.

KERTTU

Hädanefter går jag inte heller mer till de trakter där menniskor vistas, ty jag passar inte bland dem. Det är godt att vara ensam. Då är man ingen i vägen. Då fins det ingen som hånar en, ingen, hvars ögon man kan förderfva.

ILONA

O Hagert, det gör mig så ondt om den olyckliga.

HAGERT

Stilla nu, när mor talar till henne.

HELKA

Hvad är ditt namn, stackars flicka?

KERTTU

Kerttu.

HELKA

Kerttu? Hör du, Hagert, hennes namn är Kerttu. Än ditt slägtnamn, ditt slägtnamn, barn?

KERTTU

Väänönen.

HELKA

Från Tuusniemi?

KERTTU

Ja, min far var därifrån.

HELKA

Och din mor, barn, hvem var din mor?

KERTTU

Det sägs att hon var af er stam. Det sägs att hon lemnade min far medan jag ännu bara var ett lindebarn. Sedan dess har man inte hört något af henne.

HELKA

Kom hit, barn, bort från trädets skugga hit i månskenet, att jag måtte få se dina ögon. Åh, himmelska fader, du är ju min egen Aili, helt och hållet hennes lefvande afbild. Hagert, se på de här ögonen, den här pannan, det här håret. Sannerligen för Gud, du är mitt eget kött och blod. Kom i min famn, barn, kom i din mormors famn.

HAGERT

Var helsad, Kerttu, här ser du din morbror.

ILONA

Och här hans hustru. Nu är du inte mera ensam, Kerttu. Du har slägtingar och vänner.

KERTTU

Jag slägtingar och vänner? Är det möjligt? Än min mor, hvar är hon?

HELKA

I jordens sköte, barn. I dödens sömn ha hennes ögon varit slutna redan sexton år. Din mor fick slita mycket ondt, Kerttu, under det hon trampade lifvets stig. Alla sina skarpaste vindar lät himmelens Herre fara fram öfver hennes hufvud.

KERTTU

Min stackars mor.

HELKA

Hon öfvergaf sin stam, ser du, Kerttu, försköt sin egen slägt, och därför drabbade straffet henne. Hon trodde sig få skydd och en bättre lefnadsställning när hon skilde sig från oss, men först då börjades de bittra bekymren för den arma. I sin mans hus var hon lik ett lam i en vargflock. Hon hatades för sin slägts skull, förtrycktes och förföljdes, tills hon med barnet i sin famn flydde tillbaka till oss. Men de vilddjuren jagade efter henne och slet dig från hennes bröst, och från den stunden hade din mor inte mer en frisk dag. Sorg och saknad förtärde hennes hjerta och förde slutligen den olyckliga från lifvets qval till dödens lugna tjäll.

KERTTU

sakta gråtande:

Lycklig hon.

HELKA

Långa år ha svunnit hän sedan dess, och ännu vandrar vi alljemt omkring i verlden. Men först nu förde vår väg oss tillbaka till dessa förhatliga trakter. Hvilken underbar tillfällighet är det väl som fört oss tillsammans? Nu följer du hädanefter med oss, eller hur, mitt barn?

HAGERT

Naturligtvis, Kerttu. Tänk inte heller på annat.

ILONA

Vi förblir tillsammans ända till döden. Inte sant, Kerttu?

HELKA

Och fast vi inte har gods eller gårdar i vår ägo, så ha vi i dess ställe den gyldene friheten. Hvad fattas väl oss, då vi genomströfvar kärr och länder, då vi i skogarna lyssnar till gökens galande eller sträcker ut oss i solskenet på de bärrika markerna? Härberge finner vi på landsvägen eller på tufvorna, och som en värmande härd öfver allt ha vi kärlek och endrägt. Nej, ehvad man än bjöde mig, detta lif ville jag inte byta bort, inte mot en konungs spira.

KERTTU

Mormor, jag följer er. O, nu dagas ett nytt lif. Och dessa barn? Ä’ de era? Kom i min famn, ni små, kom. Jag håller så mycket af er, så riktigt, riktigt mycket. Får kusin alltid bära er i sin famn på färderna och sköta och vårda er? Säg, får hon?

BARNEN

Ja, ja.

KERTTU

Och dessemellan ska vi leka blindbock och kurra gömma och sista paret ut. Och så skall kusin också lära er att dansa. Åh, vi ska få så roligt, så rysligt roligt. Men fryser du inte, stackars liten, då du är så bar om halsen? Se här skall du få se. Nu skall kusin knyta en halsduk om dig. Se så, nu blir barnet snart varmt. Hvad heter du, min lilla unge?

FLICKAN

Ilona, liksom mor.

KERTTU

Jaså, du heter som mor. Och du, min lilla gosse, du heter väl som far?

GOSSEN

Nej, jag har mitt eget namn: Herman Gabriel.

KERTTU

Vi ska säkert bli goda vänner, Herman. Tror du inte det?

HERMAN

Jo, det tror jag. Och jag kan redan laga potatislåda, men det kan inte Ilona. Hur skulle också flickorna kunna förstå sig på sådant?

KERTTU

Så-å – potatislåda —

Lösgör sig från barnen och stiger upp orolig

Hur kunde jag glömma det. Mormor, du är ju gammal och erfaren. Du känner säkert många läkemedel. Skulle du inte kunna laga en sådan salva för ögonen, som hindrar en från att bli blind. Jag kastade i dag sand i ögonen på en karl, och man säger att han kommer att bli blind af det. Tänk dig, blind, blind för hela lifvet. Och jag, eländiga, gjorde honom så olycklig. Mormor, om det är dig möjligt, så bota hans ögon. Annars får jag aldrig ro mera.

HELKA

Hvarför kastade du sand i hans ögon, barn?

KERTTU

Därför att jag är så ondsint, mormor. Jag hatade honom alldeles ursinnigt och ville störta honom i förderfvet. Hade jag haft ett vapen, så skulle jag säkert ha dödat honom. Jag är så häftig och har ett så förfärligt lynne.

HELKA

Och hvarför hatade du honom, Kerttu?

KERTTU

Hvarför jag hatade honom? Ja, hvarför? Säkert endast derför att jag förut älskade honom så gränslöst.

HELKA

Har han bedragit dig?

KERTTU

Fråga inte om allting, mormor.

HELKA

Har han bedragit dig, Kerttu? Jag vill veta det.

KERTTU

Och om han också skulle ha gjort det, hvad mer? Kan man klandra honom för att han öfvergaf zigenarflickan, när han hade tillfälle att få en bättre? Alla andra skulle ha gjort på samma sätt.

HELKA

För visso, det är ju deras sed. Det är inte någon synd, om en man förför en ringa flicka och gör henne olycklig. Tusentals ha gjort det utan att någon räknat dem det till last. De ha hvarken fått bota för det eller kommit i fängelse. O, ni kristne, hurudana ä’ ni? Skrymtare, skenhelige, ingenting annat. Nog låtsas de vara fromma, när de sitter så andäktiga i kyrkan och lyssnar till prestens tråkiga predikan, men, pass på bara, knappt ha de vändt ryggen till kyrkan, förr än ulfven sticker fram under fårakläderna. De lär ett; de lefver ett annat. Det är dagens klara sanning. Och låt mig inte vara annat än en zigenerska, men det säger jag: Jag vämjes vid dessa menniskor.

HAGERT

Skär likväl inte alla öfver en kam, mor. Det fins äfven goda ibland dem.

HELKA

Jag har inte sett några, hur mycket jag än har vandrat omkring i verlden. De ä’ likadana allesammans. Den ena är inte bättre än den andra. Och oss föraktar de dessutom; de anser oss sämre än hundar. De säger att deras Gud har förbannat oss och dömt oss till evig landsflykt. Och ändå skulle vi gå i deras kyrkor och tjena deras Gud? Jo, visst också. – Hur var det? Du ville att jag skulle hjelpa den där karlen, som har bedragit dig? Laga en salva till hans ögon?

KERTTU

Ja, mormor, om du bara på något sätt kan göra det.

HELKA

Nog skulle jag kunna, men jag vill inte. Hör du, jag vill inte. Jag skulle hellre laga en sådan salva åt honom, som skulle röfva äfven den sista ljusstrålen från hans ögon. Ja, det skulle jag, vid Gud, ha lust till.

KERTTU

Du skulle kunna bota hans ögon, och du vill inte? Vill du inte ens, om jag säger dig att jag måste ta lifvet af mig, ifall han blir blind?

HELKA

Hvilken galenskap. Du skulle ta lifvet af dig för den mannens skull, som har bedragit dig? Du skulle ömma så för dessa vilddjur som jagade din mor till döds och som förbannar din stam? Nej, så vanvettig kan inte min dotterdotter vara. Det får du mig inte att tro.

KERTTU

Mormor, kort och godt: Botar du hans ögon eller ej?

HELKA

Nej. Om han också för evigt skulle komma att vandra i mörker, nej. Inte då heller, nej.

ILONA

lindar sin arm kring Kerttus hals

Kerttu, tala inte mer nu med mormor om den saken. Vänta tills hennes sinne veknat.

HELKA

Hvad är det du hviskar, Ilona? Gå in i ladan där med dina barn och lägg er allesammans att sofva i höet. Du också, Kerttu. Eller afkyl först ditt sinne härute, om du så vill. Men tala inte mer ett ord till mig om den där karlen. Kom ihåg det.

Går in i ladan efter de andra

KERTTU

Farväl, mormor. Farväl allesammans. Mig ser ni inte mera. Bättre att vara på sjöbotten till rof för fiskarna än tillsammans med sådana hårdhjertade slägtingar.

Ämnar gå

RISTO

från höger

Nå, hej. Där fick jag verkligen fatt i dig. Jag gissade just att det inte var värdt att söka dig nå’n ann’stans än vid Niittyläs hölada.

KERTTU

Hur är det med dina ögon, Risto? Blir du verkligen blind?

RISTO

Jag fruktar det värsta. Jag kan inte se synnerligen mycket, isynnerhet inte med det här ena ögat.

KERTTU

Men droppar och salvor? Kan inte de hjelpa?

RISTO

Fan heller. Det började bara att svida dubbelt värre.

KERTTU

lutar hufvudet mot Ristos axel

Hvarför hämnas du inte på mig, Risto? Du skulle ta din knif och stöta den i mitt bröst.

RISTO

Hvad skulle det tjena till. Skulle ögonen bli bättre af det?

KERTTU

Om jag åtminstone på något sätt kunde göra det godt igen Risto?

RISTO

Skulle du verkligen allvarsamt vilja det, Kerttu? Sant att säga, så var det i det hoppet jag kom efter dig hit.

KERTTU

Om jag skulle vilja? Och det frågar du? Jag skulle vilja ge mitt lif, om jag kunde skaffa dig din syn igen.

RISTO

Det är omöjligt. Men du skulle ju på annat sätt kunna gagna mig.

KERTTU

Risto, nu vet jag. Du kan inte längre sjelf förtjena ditt uppehälle om du blir blind. Men jag skall arbeta och försörja dig. Och jag kan arbeta, det skall du få se. Ingen har så mycket krafter som jag. Så galen jag var. Jag ville kasta mig i sjön, emedan jag var så förbittrad på mig sjelf och mitt lif. Jag kom ju inte att tänka på att jag kunde vara dig till hjelp och nytta.

RISTO

Det skulle du verkligen kunna. Men en qvinnas arbete betalas så dåligt. Man kommer inte långt med de inkomsterna.

KERTTU

Ja, så vet jag ett annat råd. Jag färdas på marknaderna och dansar och sjunger. Och något ännu bättre, på värdshusen och caféerna. Åh, jag skall nog finna på råd. Mins du, så mycket pengar jag fick i dag af de där herrarna på torget?

RISTO

Ja, det är ingen dum idé. Jag tänkte också på någonting ditåt.

KERTTU

Du skall lefva som en grefve hädanefter, Risto. Litet emellanåt skall jag föra pengar till dig. Och då blir du ju glad för hvar gång. Inte sant, Risto?

RISTO

Det tror jag, det. När jag får pengar.

KERTTU

Hvad jag är för en toka. Jag gråter och skrattar på samma gång. Jag känner mig så lätt och glad nu, fast tårarna ändå tränger sig i ögonen. Så besynnerligt, att jag inte genast tänkte på, på hvad sätt jag skulle kunna något försona min olycksaliga handling.

RISTO

Du är i alla fall riktigt vacker, Kerttu. Och ett så’nt underligt lynne du har. Så häftig och ondsint som du var i morse, och nu är du så mild och god. Hvart tog din vrede vägen, då det inte mer fins ett spår qvar af den?

KERTTU

Den smälte som vax i elden; den försvann som dagg på heden. Tänk inte mera på det, Risto. Jag skäms ju sjelf öfver min dumhet.

RISTO

Men vet du hvad, Kerttu?

KERTTU

Låt höra.

RISTO

Tag mig med dig, så färdas vi tillsammans från marknad till marknad och samlar pengar som gräs.

KERTTU

Tillsammans? Du och jag?

RISTO

Ja, just vi båda. Jag känner ju ändå bättre till herrarnas samlingsplatser och så’nt där, ser du. Du får aldrig reda på dem, om inte jag kommer med för att råda och leda dig.

KERTTU

Men hur kan du göra det, om du blir blind?

RISTO

Åh, kanske jag inte blir det heller. Ja, jag menar naturligtvis. Kanske jag inte blir riktigt alldeles stockblind, förstår du.

KERTTU

Än Johanna?

RISTO

Får bli här och föda sig sjelf. Det går ingen nöd på henne. Hon får så mycket arbete hon nå’nsin vill ha.

KERTTU

Ja, men —

RISTO

Hon saknar inte mig. Var inte rädd för det. Hon tackar till, om hon slipper mig.

KERTTU

Dig, sin man? Hur är det möjligt?

RISTO

Tro det om du vill, men så är det. Nå, hvad funderar du på? Ska vi bege oss i väg tillsammans?

KERTTU

Om jag skulle fråga mormor.

RISTO

Mormor?

KERTTU

Ja, mormor och morbror, som sofver därinne i ladan. I deras sällskap måste vi i alla fall komma att vandra.

RISTO

Fan besitta. Är det folk därinne i ladan? Låt oss då tala sakta. Kom och låt oss sätta oss där under trädet, Kerttu, så får vi prata – där litet längre bort.

KERTTU

Hvarför just där? Här är ju lika bra.

RISTO

Nej, kom med dit, så skall jag hviska något i örat på dig. Nå – hvad tvekar du för?

KERTTU

Jag vet inte. Det är redan natt nu och där är så mörkt.

RISTO

Seså, var inte barnslig nu, utan kom bara.

Fattar Kerttu i handen och vill draga henne med sig

HELKA

ropar från ladan:

Kerttu. Hej, Kerttu. Är du därute?

KERTTU

drar undan handen

Släpp mig. Mormor ropar. Och gå genast din väg, Risto. Gå, gå, att inte mormor får se dig.

RISTO

griper fatt i henne på nytt

St, stilla. Låt oss vänta en stund. Hon kommer säkert inte hit.

HELKA

Kerttu, hvar är du?

KERTTU

Släpp mig, Risto. Jag är viss på att hon kommer. Om ett par dar skall du få bud ifrån mig. Farväl till dess.

RISTO

Är det riktigt säkert?

KERTTU

Du kan lita på det. – Nu kommer hon.

RISTO

Adjö då så länge.

Går

HELKA

ser ut genom ladudörren

Hvarför dröjer du därute så länge? Kom nu och lägg dig att sofva.

KERTTU

Mormor, hör. Älskar du mig, om också aldrig så litet?

HELKA

Hvad nu, barn? Hvarför frågar du det så häftigt? Visst älskar jag dig. Du tillhör ju vår egen förtryckta stam, och du är ju mitt eget kött och blod. Ja, visst älskar jag dig.

KERTTU

Då upptar du också min vän som din egen ibland er och anser honom liksom mig tillhöra vår slägt. Gör du det, mormor?

HELKA

Menar du den mannen, som bedrog dig?

KERTTU

Han gör det inte mer.

HELKA

Och om jag inte skulle gå in på att ta honom med oss, hvad se’n, Kerttu?

KERTTU

Då vandrar vi våra egna vägar.

HELKA

Barn, barn, du är blind, men inte den mannen du kallar din vän. Kom nu in i ladan från den här nattkölden. Det är inte helsosamt att vaka om nätterna i ensamhet, Kerttu. Din mor hade den vanan, och det lindrade inte hennes hjertesorg.

KERTTU

Svara mig först: Samtycker du eller ej?

HELKA

Jag måste väl. Det hjelper ju inte med mindre.

KERTTU

Tack, mormor.

HELKA

Men kom också ihåg: Om han ännu en gång bedrar dig, så dödar jag honom.

KERTTU

Om han ännu engång bedrar mig, så skall inte du döda honom, utan jag.

Ridån faller

FJERDE AKTEN

Johannas och Ristos boningsrum. Till venster en väfstol med en under arbete varande klädningsväf uti. Till höger en vagga. Vid fondväggen till höger en bädd. Midt i fonden en dörr till farstun. Johanna sitter på en pall och vaggar sitt barn. Risto ligger utsträckt på bädden.

JOHANNA

sjunger sakta:

 
„Vyss, vyss, barn till grafvens gömma,
Dit till kyrkans stilla sofrum.
Där med torf din stuga täckt är,
Sanden fin till åkerjorden.
Dödens lund, fridens lund,
Fjerran strid från fridens blund,
Fjerran den falska verlden – “
 

RISTO

vänder sig otåligt åt andra sidan

Var tyst, så att jag får sofva.

JOHANNA

upphör att sjunga. Vaggar ännu en liten stund, ser efter om barnet har somnat och stiger sakta upp

Risto, är du vaken?

RISTO

Ja, än se’n?

JOHANNA

Jag ville be dig att se efter barnet en liten stund. Jag måste gå till fru Vörsky för att få nytt inslagsgarn till väfven.

RISTO

Dröjer du länge där?

JOHANNA

Nej, bara några ögonblick.

RISTO

Ja, för jag är alldeles hjelplös, om ungen vaknar undertiden och börjar skrika. Jag kan inte få honom att tiga se’n, om jag bjuder till eller ej.

JOHANNA

Det ar inte troligt att han vaknar, då han just nu somnade in.

RISTO

Du kunde gerna be fru Vörsky om ett par mark som afbetalning på ditt arbete. Det nekar hon dig visst inte.

JOHANNA

Det är så svårt, Risto. Jag kan inte begära betalning på förhand. Inte ha vi ju heller för ögonblicket något större behof, då vi ha både bröd och sofvel hemma.

RISTO

Man behöfver väl pengar till annat också och inte bara till mat. Mina stöflar ä’ sönder. De skulle behöfva lagas.

JOHANNA

Du har ju ett annat par, som ä’ hela. Nyttja dem så länge tills jag får väfven färdig.

Vid dörren:

Du stannar väl säkert hemma, så att inte barnet blir ensamt?

RISTO

Åh, gå bara. Jag sköter väl om det.

Johanna går

Risto ropar:

Eller – Gick hon redan? Johanna. Så hör då, när jag säger: Jo – han – na.

Johanna öppnar dörren och stannar på tröskeln

Hemta åtminstone litet pengar med dig hem, i alla fall så mycket att jag kan få en butelj öl igen efter långliga tider.

JOHANNA

Omöjligt. Hvad skulle frun säga, om jag begärde pengar af henne till öl?

RISTO

Är du tvungen att tala om det för henne, din fjolla? Du kan ju säga att jag är sjuk och att jag behöfver droppar.

JOHANNA

Jag börjar inte att ljuga, Risto.

RISTO

Du börjar inte; du börjar inte. Jo, sådan är du. Alltid och evigt emot, men aldrig med om någonting. Gå din väg då, så att du en gång kommer tillbaka igen. Gå nu bara.

Johanna går

Risto gäspar långt och reser sig upp i sittande ställning

Nej, det här går inte. Tråkiga qvällar och dagarna så långa som hungersåren. Inte hörs det något af den där Hopptossan heller, fast hon lofvade det så bestämdt. Jag måste väl bege mig af att söka henne igen.

TOPPO

sticker hufvudet in genom dörren

Morjens. Ser man på bara att han är hemma.

RISTO

Hvar skulle jag eljest vara?

TOPPO

Och det frågar du? På krogen har du hitintills varit säkrast att träffa.

RISTO

Hvad skall jag där att göra, när pengarna ha gått för böfveln i våld?

TOPPO

Inte räckte de heller särdeles länge i dina klor, det måste man bekänna.

RISTO

Var det något underligt? En sexhundra mark. Med den summan kommer man minsann inte långt.

TOPPO

Nåja, inte är den just så stor när det gäller att göra af med den, fastän man nog får svettas, innan man får ihop den.

RISTO

Har du eljest varit något på krogen?

TOPPO

Jag kommer just derifrån.

RISTO

Var det några der?

TOPPO

Ja, visst var det, ja. Där är ju alltid folk, det må vara hvilken tid på da’n som helst.

RISTO

På da’n eller på natten. Nog ä’ vi ändå ena rummelkurrar, Toppo, när allt kommer omkring.

TOPPO

Prata inte. Vi ä’ just de bästa karlarna, om du tänker riktigt efter. Utan oss skulle verlden knappt ha bestånd en gång.

RISTO

Stopp nu litet. Du säger ju det där alldeles som på allvar?

TOPPO

Nå, hör på. Hvilkas skuldror är det som bär bördan, herrarnas eller arbetsfolkets? Hvem är det som arbetar och hvem njuter frukterna af arbetet? Svara mig på det.

RISTO

Ja, ja, det må så vara. Men jag menade egentligen så’na här glada laxar som du och jag och många andra.

TOPPO

Som dricker, menar du? Men det är just knuten. Ser du, här i landet är det så ytterst visligt inrättadt att vi inte i något tillfälle är onyttiga medlemmar i samhället. Vi må lefva si eller så, alltid hjelper vi likväl landets bästa framåt. Om vi arbetar, så är det bra. Om vi dricker, är det heller inte illa. Om det inte funnes några bränvinsdrickare, så skulle det inte finnas några bränvinsbrännare, och om det inte funnes några bränvinsbrännare, så skulle det inte finnas några bränvinsskatter. Och hvad skulle man då bygga skolor och jernvägar för?

RISTO

Ja, det är min själ sant. Att jag inte har kommit att tänka på det där. Du är inte någon dum karl, du Toppo.

TOPPO

Men herrarna i dess ställe. De dricker dyra utländska viner. De går i utländska kläder. Mat, husgeråd, ja, ända till de allra obetydligaste småsaker, allt måste hemtas från utlandet. Tynger inte det på landet kanske? Och med hvad skall det ersättas, om inte just med folkets svett och möda?

RISTO

Och hunger.

TOPPO

Ja visst, ja. Hunger till på köpet. Vi må anstränga oss hur mycket som helst, så förtjenar vi ändå inte så mycket att vi hederligt kan slå oss ut. Den är galen som arbetar mycket. Den vise lefver med mindre. Jag för min del bryr mig inte om att nöta ut mina axlar med för mycket arbete. Då super jag hellre, när jag därigenom ännu mera storartadt kan gagna menskligheten.

RISTO

Än genom arbete?

TOPPO

Ja visst, för tusan. Hör nu, är det inte klart? Om jag arbetar, så riktar jag blott dem, som förut ä’ rika, så att de får lefva i ännu större öfverflöd, men om jag super, så befrämjar jag bildningen i landet, och det är, ta mig fan, något annat, det. När jag härom sistens läste i tidningarna hur stora inkomster krogarna hade gifvit i fjol och hur dessa medel räckte till en lässalong, ett folkbibliotek, en flickskola och allehanda goda inrättningar, så tänkte ja för mig sjelf:

Sjunger:

 
„Drinkarn bör man inte klandra, inte klandra, inte klandra.
Då är mannen på sin plats, ja, då är mannen på sin plats – “
 

Slutar plötsligt, talar:

Kom med till krogen, lille bror.

RISTO

Dengi nietu.

TOPPO

Har du ingenting här som kan pantsättas?

RISTO

Vänta. Åter en ljus tanke – du sa’ ordet. Låt se. Skulle vi inte kunna skära ner Johannas väf och föra den som pant till krogen. Hvad tror du? Går det för sig?

TOPPO

Hvarför skulle det inte gå? Men hvad skall hustru din säga?

RISTO

Hvad bryr jag mig öm Johanna? Hvad kan hon göra mig? Hon kommer först att lipa. Se’n skaffar hon nog pengar och löser ut väfven. Därmed är det gjordt. Kom nu och råd mig, för jag vet inte riktigt hur man skall bära sig åt med det här.

TOPPO

Klipp inte så nära, lemna ett qvarter af det väfda och låt det se’n gå längs den där randen. Just så ja. Nu är den af. Nu ska vi bara få lös den från bommen. Hvad är det nu för nöd? För en så’n här väf får vi nog bränvin.

Sjunger:

 
„När jag behöfver att dricka,
Pengar jag får af min flicka.
Därför jag gladeligen trallar
Och sjunger och rallar och rallar – “
 

RISTO

Låt nu bli att tralla, utan hjelp mig i stället att rulla ihop väfven. Om lyckan är god, kommer väl Johanna hem, innan vi hinner härifrån.

TOPPO

slår takten med fötterna

 
„När jag behöfver att dricka,
Pengar jag får af min flicka.
Därför jag gladeligen trallar
Och sjunger och rallar och rallar – “
 

RISTO

Är du alldeles galen eller har du redan fått några supar för mycket på morgonqvisten?

TOPPO

 
„Mannen äter, och mannen får.
Allting honom i handom går.“
 

Ä’ vi inte nu också välsignade med något nytt, så fort det förra tog slut. Vi ä’ riktigt ena lyckans gullgrisar, Risto.

RISTO

Men jag är alldeles olycklig med den här väfven, som är så lång. Jag kan inte få ihop den. Och du står bara där och sladdrar dumheter i stället för att hjelpa mig.

TOPPO

Du är då en äkta drummel. Gif hit. Hvad är det här för konst. Du jemrar dig bara för ro skull. Så här skall det göras. Så, så och så. Seså. Tag den nu vackert under armen och fort i väg till krogen. Nu kan man se stursk ut, när man har en sådan tygpacke att bära.

RISTO

Bara vi inte möter Johanna på vägen. Då skulle det väl bli ett väsen, innan vi slapp förbi.

TOPPO

Var inte rädd, hon kommer inte. Vår goda tur följer oss nog.

De ämna gå, då dörren i detsamma öppnas och Leena-Kajsa stiger in

RISTO

förskräckes, tar ett skutt så att han kommer bakom Toppos rygg och försöker gömma väfven

Nu är fan lös.

TOPPO

Pulihit, sa’ ryssen, när skägget brann.

LEENA-KAJSA

Guds fred. Hvarför blir ni så rädda för mig?

RISTO

Jag trodde det var Johanna som kom. God morgon.

LEENA-KAJSA

Hvart gäller färden?

RISTO

Åh, just ingenstans. Vi tänkte bara som hastigast ta en titt ut i sta’n.

LEENA-KAJSA

Är Johanna hemma?

RISTO

Nej. Hon har gått till fru Vörsky. I ett ärende, tror jag.

LEENA-KAJSA

Men hur kan ni då gå bort och lemna barnet ensamt?

RISTO

Tusan. Jag kom inte alls ihåg barnet.

TOPPO

Är det karlars göra att se efter barn? Nu håller väl verlden på att bli upp och nervänd.

RISTO

Kanske Leena-Kajsa blir här en stund hos gossen? Johanna kommer nog snart. Hon dröjer säkert inte länge.

LEENA-KAJSA

Det är detsamma. Jag kan ju bli här, eftersom ni har något att uträtta.

RISTO

Så beger vi oss af, Toppo.

TOPPO

Napletsoo, marsch.

De gå

LEENA-KAJSA

Hvarför gömde han den där väfrullen bakom ryggen så där? Var han rädd att jag skulle ta ett stycke af den med ögonen?

Sätter sig på pallen och för vaggan med foten. Tar fram en stickstrumpa ur fickan

Inte är det rätt af Johanna heller att lemna sin man att sköta barnet, medan hon sjelf ränner omkring i gårdarna. Ett ärende, sa’ Risto. Jo visst också. Det skall man tro. Man hittar lätt på ett ärende, när hågen leker ut i sta’n. Håhå ändå, dessa menniskor.

Sjunger med sakta röst:

 
„O syndaträl, som i din dvala dröjer,
Där syndens lust din säkra själ förnöjer,
Vak upp och se dig om. Det är hög tid.
Ännu dock är din Gud dig huld och blid.“
 

JOHANNA

kommer in

Se, Leena-Kajsa. God dag.

LEENA-KAJSA

vänder sig om

Gud signe.

JOHANNA

Hur står det till?

LEENA-KAJSA

Inte bättre än vanligt. Hur är det med dig sjelf?

JOHANNA

Tack som frågar. Med Guds hjelp skall det väl återigen börja reda sig litet för oss också. Ni vet väl att jag var så lycklig att få klädningsväfning. Vappu skaffade mig det från fru Vörsky. Hon är en riktigt hjertegod menniska, den Vappu.

LEENA-KAJSA

Hur mycket betalar fru Vörsky för alnen?

JOHANNA

Inte mer än tjugufem penni, men det blir ju ändå något. När jag får sitta vid hela dagen, kan jag väfva fyra alnar, och det blir en mark. Med hvad kan vi annars förtjena så pass mycket? Och för det kan ju två menniskor nästan lefva. Skada bara, att jag för barnets skull inte alltid kan få vara så flitig.

LEENA-KAJSA

Det är en påminnelse till dig, att du inte allt för mycket måtte börja att fika efter denna verldens goda.

JOHANNA

Det kan så vara. Men hör, Leena-Kajsa, tror ni inte också att jag hädanefter kommer att få fullt upp af arbete, när fruarna lär att känna mig och får se hvad slags tyg jag väfver? Jag har också varit så glad öfver det att jag inte kan säga det.

LEENA-KAJSA

Bry dig inte om att glädja dig allt för mycket öfver sådana fåfängliga ting. De för dig likväl inte till himlen.

JOHANNA

Nej, de för ju en inte dit, det är nog sant. Men när lifsuppehället är så mödosamt, fäster tanken sig med makt vid det. – Fru Vörsky kommer strax hit för att se på tyget. Få se hvad hon tycker om det. Inte skall hon komma att klandra mitt arbete, det svarar jag för.

LEENA-KAJSA

Alltid vänder du tillbaka till din väf. Månne du kan tala om något annat nu mera.

JOHANNA

Ja, en så’n där toka är jag. Jag måste riktigt skratta åt mig sjelf. Men inte är det ju så underligt, när man rätt tänker efter. Här satt jag natt och dag med min stickstrumpa i handen och var nära att dö af hunger med mitt barn. Hur lugnt han nu sofver, stackars liten, se’n han har fått mat.

LEENA-KAJSA

Har du längre, stackars menniska, någon omsorg om din odödliga själ?

JOHANNA

Det blir, Gu’na’s, inte mycken tid öfrig till det. Sedan jag fick gossen har jag inte en gång kunnat komma i kyrkan om söndagarna.

LEENA-KAJSA

Det är högst beklagligt. Tänk, om du skulle dö i denna stund. Hvarthän skulle du då ta vägen?

JOHANNA

Det vet jag inte.

LEENA-KAJSA

Till den onde, utan nåd och barmhertighet.

JOHANNA

Måtte den gode Guden bevara oss från en hastig död.

LEENA-KAJSA

Du blir småningom så förhärdad, att du inte ens längre önskar att förbättra dig eller höra Guds ord.

JOHANNA

Nog läser jag det ändå litet emellanåt här hemma, Leena-Kajsa. Och inte glömmer jag heller att tacka Gud för att jag har så pass goda dagar. Mången annan stackare får lida mycket mera brist och elände än jag.

LEENA-KAJSA

Så-å, du är således nöjd. Då är det väl ingen grund i det ryktet, att Risto har börjat dricka så fasligt.

JOHANNA

Folk vet också allting. Nåja, det hjelper väl inte att säga att det är osanning. Men de andra dricker ju också. Och Risto är i alla fall bra med det att han inte är elak emot mig, när han är drucken. De ondsinta männen misshandlar beständigt sina hustrur, men Risto har ännu inte en enda gång slagit mig.

LEENA-KAJSA

Du har allt blifvit bra mycket ödmjukare än du var förut. Jag mins ännu hur egensinnig och uppstudsig du var på din bröllopsdag.

JOHANNA

Lifvets skola lär en hvar af oss åtskilligt, Leena-Kajsa.

LEENA-KAJSA

Jaja, det är väl så, det. – Men hör du, Johanna, hvad var det för en väf, som Risto nyss bar bort?

JOHANNA

Väf? Det vet jag ingenting om. Jag tänkte just fråga om han var hemma ännu, då ni kom.

LEENA-KAJSA

Han var just på väg att gå ut med Toppo. Vi stötte emot hvarann där i dörren.

JOHANNA

Och Risto hade en väf under armen?

LEENA-KAJSA

Ja, och det såg ut att vara en vacker väf. Hvit botten med blå och röda ränder.

JOHANNA

Besynnerligt. Jag kan inte begripa hvad det var för en väf – hvit botten, sa’ ni, med blå och röda ränder?

Går till väfven, skriker till och sjunker ned öfver väfstolen

LEENA-KAJSA

Nå, hvad är det nu? Johanna, hvad fattas dig?

Johanna försöker att tala, men kan inte

Har det händt någonting?

JOHANNA

qvidande:

Gode Gud, gode Gud —

LEENA-KAJSA

Väfven?

JOHANNA

De ha tagit ifrån mig fru Vörskys väf – hela långa väfven —

LEENA-KAJSA

Är det sant? Nå, det var inte för ro skull Risto gömde den bakom ryggen.

JOHANNA

Hvad skall jag göra? Hvad skall jag olyckliga nu göra?

LEENA-KAJSA

Det begriper jag inte. Men sörj inte så. Det blir inte bättre af det. Låt oss hellre finna på något råd.

JOHANNA

Om vi kunde få fatt i dem – om vi kunde få väfven tillbaka. Kära, goda Leena-Kajsa, hjelp mig. Såg ni åt hvilket håll de gick?

LEENA-KAJSA

Försök inte. Du träffar dem inte i alla fall. De ha nog redan sålt den. Och hvar skulle du dessutom söka dem?

JOHANNA

På krogen naturligtvis.

LEENA-KAJSA

Det tjenar till ingenting, tro mig. Det skulle bara bli tvist emellan er, och sådant är bäst att undvika. Folk säger nog ändå att det är din skuld att Risto dricker så mycket.

JOHANNA

Min? Hur skulle det kunna vara min skuld?

LEENA-KAJSA

Det vet jag inte, men så säger man. De kan väl inte heller ha så alldeles orätt i det, ty – tyck inte illa vara – men det är alltid mer eller mindre hustruns fel, när mannen dricker. Om du vore annorlunda – Ämnar du gå ändå?

JOHANNA

Jag måste ju. Kanske jag åtminstone kan få pengarna af dem.

LEENA-KAJSA

Inte kan du gå, stackare, i ett sådant tillstånd som du nu är. Du ser ju ut som döden och raglar ju rent af. Blif hemma och försök att lugna dig litet. Jag skulle förr kunna gå att söka dem, men jag vet att det gagnar till ingenting. – Gud nåde och bevare, hvad är det du gör?

JOHANNA

Jag? Jag gör ju ingenting.

LEENA-KAJSA

Du kastar ju alla dina kläder på golfvet. Se nu där.

JOHANNA

Föll de på golfvet? – Goda Leena-Kajsa, jag är förlorad. Mig frälsar ingenting – ingenting.

LEENA-KAJSA

Det var illa gjordt af Risto. Man kan inte säga annat.

JOHANNA

Om han hade slagit mig lam och förderfvad, skulle det ha varit ingenting emot det här. Jag skulle låta hacka mig i stycken, om jag bara kunde få väfven tillbaka.

LEENA-KAJSA

Den ena pröfvas på ett sätt, den andra på ett annat. Gud har lika många ris som han har barn.

JOHANNA

Den som kunde lita på att detta kommer från Gud, men det gör det inte. Gud dref dem inte till att stjäla min väf. Det var väl snarare den onde.

LEENA-KAJSA

Gud tillät likväl att det skedde, och det tillkommer dig att vara undergifven Hans vilja. Och hvad mer, om menniskan lider aldrig så mycket i denna jemmerdalen? I det tillkommande lifvet får hon belöning för allting.

 
„Så aga här,
Men hjelp oss där“,
 

sjunger vi också i psalmen. Du borde hellre glädjas, Johanna, ty din krona blir strålande på detta sätt.

JOHANNA

Hörde ni? Det var någon, som körde in på gården. – Fru Vörsky.

Går darrande till ett hörn af rummet

Gode Gud – gode Gud —

LEENA-KAJSA

ser ut genom dörren

Var lugn, det är ingen. Det kom troligtvis från gatan. Men kära Johanna, stå inte där borta i vrån. Du är ju alldeles ifrån vettet, som kan ge dig till att på det sättet sörja öfver fåfängliga, verldsliga ting.

JOHANNA

griper om sitt hufvud

Kronan blir strålande på detta sätt, sa’ ni. O, jag skulle vara nöjd med en mycket dunklare krona, om blott Risto upphörde att dricka och lefde som en menniska – och om fru Vörsky finge sin väf igen.

LEENA-KAJSA

Nog hörs det, nog hörs det att du är ett sorglöst, verldens barn. Gud får ännu tukta dig mycket, stackars qvinna, innan du börjar vandra den rätta vägen.

JOHANNA

Leena-Kajsa – nu är det någon i farstun.

LEENA-KAJSA

ser ut genom dörren

Det var inte annat än blåsten, som smälde till yttre dörren.

JOHANNA

Snart kommer hon likväl, och då – då är jag förlorad. Jag uthärdar inte det här, Leena-Kajsa. Det är omöjligt.

LEENA-KAJSA

Den, som lägger bördan på, hjelper en också att bära den.

JOHANNA

Anklaga inte Gud för denna börda. Det är endast Ristos verk, men han hjelper en minsann inte att bära den.

LEENA-KAJSA

Alltid samma visa: Inte från Gud, inte Guds verk. Hur djupt har inte du stackare sjunkit i vantrons rysliga synd?

JOHANNA

Men sjelfva förnuftet säger ju, att Gud inte tvingar menniskorna till onda gerningar.

LEENA-KAJSA

Hvad är ditt förnuft? Blindt, förmörkadt. Det fattar inte dem, som tillhöra Guds rike. „Förnuftet måste tagas till fånga under trons lydno“, säger den helige Paulus.

JOHANNA

Om jag åtminstone hade pengar, så att jag kunde betala fru Vörsky för väfven.

LEENA-KAJSA

Fins det ingen, som du kan låna af?

JOHANNA

Ingen. – Jo, vänta —

LEENA-KAJSA

Nåå – ?

JOHANNA

Om jag skulle be Yrjö?

LEENA-KAJSA

Hvarför inte? Det går ju an att försöka.

JOHANNA

Men det är också så svårt, så rysligt svårt.

LEENA-KAJSA

Inte tycker jag det är någonting. Frågan är fri. Se’n kan han göra som han vill.

JOHANNA

Nej, nej – jag kan inte vända mig till honom.

LEENA-KAJSA

Fruktar du ett afslag?

JOHANNA

Nej, inte det, men det käns ändå så omöjligt för mig.

LEENA-KAJSA

Ja, gör som du vill. Jag säger hvarken ja eller nej. Men nog vore det bra, om du kunde ge fru Vörsky pengarna i handen strax som hon kommer.

JOHANNA

Ja, visst vore det bra. Kanske hon då inte skulle bli så ond. – Hörs det inte nu steg där ute.

LEENA-KAJSA

efter att ha lyssnat en stund

Nej, dina öron bedrar dig.

JOHANNA

Ja, om jag hade pengar att ge henne strax. Kanske likväl – eftersom ni också tycker att det inte är någonting. – Snälla, goda Leena-Kajsa, gå ni till Yrjö.

LEENA-KAJSA

Ja, nog kan jag gå.

JOHANNA

Kanske ni kunde hinna tillbaka innan frun kommer.

LEENA-KAJSA

Ja, jag dröjer inte länge där.

Går

JOHANNA

ser ut genom fönstret

Det syns ingen på gatan.

Ser ut genom dörren

Inte heller här. Kanske kommer hon inte ännu. Kanske hon inte alls kommer i dag. Det kan ju ha kommit hinder i vägen, främmande eller något annat.

Lyssnar. Med ett qväfdt skri:

Ett åkdon stannade vid trappan. – Det är hon – det är hon.

FRU VÖRSKY

kommer in

Här är jag ändtligen. Jag dröjde så länge i garnboden, då jag inte riktigt visste hvad jag skulle ta till inslag. Ty olika måste vi nödvändigt ha det. Ni sa’ ju att ni hade tjugufem alnar färdiga? Det blir just lagom åt mig och lilla Alma. Mer behöfs det inte. Här har jag några nya proflappar. Hvad säger ni om det där mönstret till exempel?

Johanna tar maskinmessigt emot lappen. – Fru Vörsky ger henne en annan lapp

Än det där? Det är heller inte fult. Där är visserligen litet olika ränning, men inte gör det något. Kanske det till och med blir ännu vackrare med den ränning vi ha. Eller hvad tror ni?

JOHANNA

Kanske.

FRU VÖRSKY

Väf en liten bit till prof, så får vi se. Jag sätter mig ner här så länge.

Tar af sig ytterplaggen och sätter sig

Se så, och nu kan jag berätta er något roligt. I garnboden träffade jag fru Hanhinen, som är ordförande i fruntimmersföreningen, och hon lofvade att ge er arbete för hela vintern. Inte just väfning, men sömnad, och det är väl detsamma eller hur? Ni kan naturligtvis sy? Ja, det behöfver jag väl inte fråga om heller. Fruntimmersföreningen, ser ni, har fått stora beställningar från en kasern, och därför behöfver de skickliga och ärliga sömmerskor. Nå – ni svarar ingenting? Jag trodde mig göra er en stor glädje, när jag så snart uppfylde er begäran.

JOHANNA

Goda fru Vörsky, om ni blott först ville höra – Om jag skulle våga —

FRU VÖRSKY

Lita på det? Visserligen, när fru Hanhinen har lofvat.

JOHANNA

Nej, nej, hvad bryr jag mig om det nu? Om jag skulle våga tala om för er —

FRU VÖRSKY

Tala om? Hvad då? Hvad fattas er, Johanna? Har någonting händt?

JOHANNA

Ja.

FRU VÖRSKY

Någon skada? Med väfven? Det kan jag väl aldrig tro.

Stiger upp och går fram till väfstolen

Du milde Gud, hvad är det? Har ni klippt af den?

JOHANNA

Den är afklippt.

FRU VÖRSKY

Och hvar är väfven?

JOHANNA

Det är just det värsta att den fins inte mer.

FRU VÖRSKY

Fins inte mer? Hvad vill det säga?

JOHANNA

Den är borttagen. Jag kan inte hjelpa det. Jag kan inte —

FRU VÖRSKY

Borttagen? Afklippt och borttagen? En tjugufem alnars väf. Nej, men det är verkligen – Jag vet inte mer hvad jag skall tänka.

JOHANNA

Jag har varit i en sådan förfärlig ångest öfver det, goda fru Vörsky. Om jag åtminstone på något sätt kunde få den tillbaka, men därom fins inte det minsta hopp.

FRU VÖRSKY

En sådan skada. Hvad skall nu min man säga. Åh, att jag skulle börja på hela den här historien. – Efter det här får ni troligtvis inte något arbete från fruntimmersföreningen.

JOHANNA

Inte från någon menniska, det är klart. Ett olycksöde förföljer mig i allting.

FRU VÖRSKY

När togs den bort då? Ni talade ju nyss inte något om det.

JOHANNA

Det hände just under den tiden som jag var hos frun.

FRU VÖRSKY

Och hur slapp tjufven in? Var dörren inte låst?

Johanna tiger

Var dörren inte låst, frågade jag?

JOHANNA

Nej.

FRU VÖRSKY

Ni lemnade den öppen? Hvarför? Hur kunde ni vara så oförsigtig?

Johanna tiger

På så sätt har ni ju utmanat olyckan. Är det underligt, om man blir bestulen, när dörren är öppen och ingen fins i rummet?

JOHANNA

Frun misstar sig. – Det var inte så.

FRU VÖRSKY

Hur då? Så tala.

JOHANNA

Jag skulle säga sanningen, men det är så rysligt svårt.

FRU VÖRSKY

Inte förstår jag heller hur ni kunde lemna ert barn ensamt. En sådan liten stackare. Han hade ju kunnat alldeles gråta ihjäl sig. Ni måtte inte älska ert barn särdeles mycket.

JOHANNA

O, hvem skulle älska honom, om inte jag?

FRU VÖRSKY

Men ni lemnade honom ändå utan vård en timmes tid? En skön kärlek.

JOHANNA

Han var inte ensam.

FRU VÖRSKY

Var inte ensam? Ni talar kors och tvärs. Ah – nu klarnar det för mig. Ni bedrar mig. Ni har ljugit för mig hela tiden. Ni har sjelf förstört väfven. Er fruktan och bäfvan förråder det. O, jag stackare, för hvilka menniskor har jag inte råkat ut.

JOHANNA

Blif inte så ond, kära fru Vörsky. Låt mig förklara alltsammans för er ända från början.

FRU VÖRSKY

Jag vill inte höra någonting. Jag tror er inte mer det allra minsta, när ni är så förskräckligt falsk. Jag går genast och berättar hela saken för min man och låter honom sköta alltihop. Det är det allra bästa, för ett fint och bildadt fruntimmer kan inte reda sig med råa och oärliga menniskor. Karlar ha ni ändå litet mera respekt för.

Tar på sig ytterkläderna

JOHANNA

Åh, dröj en stund, så att jag sanningsenligt kan få tala om för er hela tilldragelsen.

FRU VÖRSKY

Jag har ju redan sagt er att jag inte tror er. Hur kan ni också vänta det, efter att ni så har belönat all min godhet? Och hvad tror ni er ha vunnit med det här? Ni har gjort er sjelf mycket större skada än mig.

JOHANNA

Om ni inte vore så häftig —

FRU VÖRSKY

Bort, kom mig inte nära. Jag måste ut härifrån. Eljest qväfs jag.

Öppnar dörren. I farstun syns Yrjö, som viker åt sidan för fru Vörsky och kommer in efter att hon har gått ut

JOHANNA

Yrjö. Gud ske lof. Af er får jag hjelp.

Springer ut i farstun

Fru Vörsky, fru Vörsky, vänta, kom tillbaka.

FRU VÖRSKY

Ni anstränger er förgäfves. Fort, Matti, först till Vappu och sedan hem.

JOHANNA

kommer tillbaka

Nu berättar hon också åt Vappu allting på tok. Nej, af det här blir en menniska snart alldeles galen.

YRJÖ

Hvad har händt er, Johanna? Jag måste komma för att höra det af er sjelf, ty Leena-Kajsas tal var så besynnerligt att jag inte kunde tro allt. Men det måste väl ha varit sant ändå, eftersom ni är i en sådan ångest.

JOHANNA

Allt är förloradt. Jag förmår inte tänka mer hvarken hit eller dit.

YRJÖ

Lugna er. Kanske vi kan reda den här saken, om vi rådslår tillsammans.

JOHANNA

De tror mig vara en tjuf. Hitintills ha alla litat på mig, nu ingen mera. Det här förkrossar mig. Jag uthärdar det inte. Mitt stackars barn.

YRJÖ

Men så hör då, Johanna. Menniskan får inte låta sorgen öfverväldiga sig på det sättet. Det skadar helsan.

JOHANNA

Nu är hon säkert redan hos Vappu och grälar på henne. Det är den lön hon får för sin godhet. Hvad skall hon tänka om mig?

YRJÖ

Ingenting. Hon känner ju er så väl. Jag skall gå och tala med henne om saken. – Nej, sannerligen, det här går an. Ni måste försöka att återhemta er, Johanna.

Lägger sina händer på hennes axlar

Här är egentligen ingen fara å färde, om ni tänker närmare efter. Jag ger pengar; ni betalar väfvens fulla värde, och då ha de ingenting att säga. Hör ni?

JOHANNA

Jag hör. Men kan jag ta emot pengar af er, när jag inte vet hur jag skall kunna återbetala dem? Jag kan det inte. Nej, nej. Må de hellre föra mig i fängelse.

YRJÖ

I fängelske ska de inte föra er i någon händelse, det kan ni vara lugn för. Och hvad betalningen vidkommer, så behöfver ni inte oroa er det minsta öfver den. Jag blir inte fattigare af det, om jag också aldrig skulle få de pengarna igen.

Böjer sig öfver Johanna

Seså, Johanna, var nu förnuftig. Här är min börs. I den ä’ femtio mark, och mer kostar säkert inte väfven. Nå, Johanna, hvad tvekar ni för?

KERTTU

kommer hastigt in, blir ett ögonblick stående

Åhå. Risto hade således rätt, då han sa’ att här skulle man inte sakna honom. Nåja, hvarför skulle jag då längre hysa några betänkligheter?

JOHANNA

Hvem där?

YRJÖ

Blif inte rädd. Det är bara den där fjolliga flickan. Hvad har du för ärende?

KERTTU

Hvad skulle väl en fjolla ha för ärende? Jag vill bara säga er att ni inte längre kommer att ha någon förtret af Risto. Nu skall jag nog dra försorg om honom. Adjö.

JOHANNA

Ämnar hon göra Risto något ondt?

YRJÖ

Åh, hvem bryr sig om hvad en sådan där halfgalning pratar. Risto sörjer nog för sig sjelf. Tänk ni på era egna affärer. Jag trugar med våld på er den här börsen, om ni inte vill ta den med godo. Seså. Och nu måste ni betala väfven till sista pennin, så att den där frun inte mer kan komma åt att förolämpa er. Ni får inte se så där rädd och skygg ut. Var modig. Ni har ju inte gjort något ondt. Här i verlden måste man stå på sig. Annars kommer man ingenstans.

JOHANNA

Det är lätt för er att säga, som är en man. Det är annorlunda för oss qvinnor. Hvad förmår vi?

YRJÖ

Försök, försök i alla fall. Ni ä’ ju också menniskor. Glöm inte det. – Nu körde det igen in på gården. Kanske är det bäst att jag går. Hon behöfver inte veta att ni har fått pengarna af mig. Adjö, Johanna. Låt henne inte sätta sig på näsan på er. Kom ihåg det. Var ni också behjertad en gång. Lofvar ni mig det?

JOHANNA

Jag skall försöka.

YRJÖ

Nå, bra. Så går jag min väg.

JOHANNA

fattar ännu en gång hans hand

Yrjö, Gud välsigne er.

YRJÖ

Tack.

Går

Herr och fru Vörsky jemte fru Hanhinen komma in

FRU HANHINEN

Var det där hennes man?

FRU VÖRSKY

Nej, det var någon annan. Kom hit och se, Ville. Så här är det skuret af och väfven borta. Tjugufem alnar. Tänk, hvilken skada. Tjugufem alnar. Jag är så, så bedröfvad, att jag vore färdig att gråta.

HERR VÖRSKY

Hvad behöfver man lita på alla slags menniskor? Har jag inte sagt dig det många gånger?

FRU VÖRSKY

Hur skulle jag kunna tvifla på den här, som Vappu så säkert borgade för?

HERR VÖRSKY

Med rätta borde Vappu nu få betala väfven.

FRU HANHINEN

Hvad säger Vappu om det här nu?

FRU VÖRSKY

Åh, hon. Hon håller bara med den där menniskan och tror inte det minsta ondt om henne. Föga fattades att hon inte drifvit mig till lögnerska.

HERR VÖRSKY

Hon har naturligtvis gjort sig till för Vappu och dragit henne vid näsan liksom dig, tänker jag. Det måtte vara ett riktigt stycke.

FRU HANHINEN

Sådan är stadens lägre befolkning öfver hufvud taget. Den lär nog att känna dem, som har så mycket med dem att göra som jag till exempel.

HERR VÖRSKY

Är det hon som står där?

FRU VÖRSKY

Ja.

FRU HANHINEN

Åh, man ser strax att det inte är någon bra menniska. En sådan orolig blick är alltid kännetecken på ett ondt samvete.

Herr Vörsky betraktar skarpt Johanna och närmar sig henne ett par steg

FRU VÖRSKY

afsides till fru Hanhinen:

Hu, hvad det här är obehagligt. Jag mår riktigt illa.

FRU HANHINEN

Bry dig inte om det. Sådana där måste man ta i med hårdhandskar. Annars vore man förlorad.

HERR VÖRSKY

Nåå, käring, hvart har du gjort af vår väf?

JOHANNA

förskräckt och ängslig:

Jag har inte – den – inte jag – den där —

HERR VÖRSKY

bultar med käppen i golfvet

Redigt svar. Hvar är väfven?

JOHANNA

stammande:

Jag – vet inte – hvar den är.

HERR VÖRSKY

Vet du inte? Inte?

JOHANNA

Nej.

HERR VÖRSKY

Än om jag skulle ge dig litet prygel? Kanske du se’n skulle veta.

FRU VÖRSKY

Åh, låt bli, snälla Ville. Det pinar mig så.

HERR VÖRSKY

Nog borde hon få smaka käppen.

FRU VÖRSKY

Nej, nej, låt bli. För min skull, Ville. Jag fruktar nog ändå dåliga följder för min helsa af alla de här sinnesrörelserna.

HERR VÖRSKY

Hvarför kom du hit, då du är så finkänslig? Du kunde hållit dig borta.

FRU HANHINEN

Herr Vörsky, jag ber också för den stackarn. Hon skulle visserligen förtjena en grundlig aga. Det vore alls inte för mycket. Men det vore så svårt för oss att se på det.

HERR VÖRSKY

Ni fruntimmer ha allt för ömt hjerta. Nå, det får vara. Du kan tacka de här fruarna att du slipper stryk. Men tro inte att det är slut med det. Du skall dras inför rätta. Du skall få plikta, så att det förslår, och dessutom dömas till fängelse. Du skall sättas på vatten och bröd. Ja, du skall få sitta i bojor, det lofvar jag. Vi ska väl se, om du får lust att bedra bättre folk en gång till.

JOHANNA

I fängelse? – Dyre, himmelske fader. Blir det aldrig något slut på dessa sorger?

HERR VÖRSKY

Aha. Börjar du nu att märka att det är allvarsamt.

JOHANNA

Hvarför skulle jag sättas i fängelse? Jag har ännu aldrig i mitt lif gjort orätt åt någon, hvarken stulit eller bedragit någon menniska. Fråga dem som känner mig, om ni inte tror mig. Jag har alltid försökt att sträfva framåt genom redligt arbete. Det kan de bevittna.

FRU HANHINEN

Nej, men hör en sådan oförskämdhet. Hon försöker ännu att ställa sig oskyldig.

HERR VÖRSKY

Vågar du ännu fortfarande ljuga oss i midt i ansigtet? Jag skall lära dig.

JOHANNA

Jag skulle ha berättat er sanningen, bekänt allt från början till slut, men ni ha ju inte tillåtit det. Ni ha inte velat höra någonting, som jag kunde säga till mitt försvar.

HERR VÖRSKY

Hör opp att sladdra, eller jag —

JOHANNA

Stäm mig inte inför rätta. Förbarma er för mitt barns skull. Hvart skulle han ta vägen, om hans mor skulle föras i fängelse? I främmandes vård, en sådan liten en, som ännu inte är fyra månader gammal?

FRU VÖRSKY

Ja tänk, hon har också ett barn. Hurudan menniska skall det väl en gång i verlden bli af en sådan stackare, som skall uppfostras af en så dålig mor och som ända från sin spädaste ålder inte får se annat än uselhet omkring sig?

FRU HANHINEN

Vi skulle riktigt göra en Gudi behaglig gerning, om vi kunde frälsa honom från moderns händer. Jag skall tala till fruntimmersföreningen om saken.

JOHANNA

Mitt barn skulle ta’s ifrån mig? Aldrig i evighet. Jag ger honom inte. Nej, inte fastän hela verlden skulle uppresa sig emot mig. Ni ä’ grymma vilddjur. – Åh, nej, nej. Jag yrar. Jag vet inte mer hvad jag säger. Vredgas inte. Haf medlidande med mig olyckliga. – O, ja, jag har ju inte kommit ihåg det. Jag har pengar här, femtio mark. Det är mer än tyget kostar. Tag dem, herr Vörsky, tag allt. Låt oss förlikas. För Guds skull, låt ert hjerta bevekas. Hvad har ni för nytta af, om ni kastar mig i fängelse och sliter mitt barn ifrån mig? Goda, nådiga herre, här är dubbelt mer än väfvens värde.

HERR VÖRSKY

En sådan ordström. Nå, hur ska vi göra? Ska vi förlikas? Och skall jag ta pengarna? Du vet bäst om de räcker till att ersätta skadan?

FRU VÖRSKY

Tag dem inte, innan du vet hvarifrån hon har fått dem.

JOHANNA

Jag har inte stulit dem. Frukta inte. Tag dem bara, herr Vörsky. Det kommer ingen att ta dem ifrån er.

FRU HANHINEN

Jag anar någonting.

FRU VÖRSKY

Jag också, jag också. O, o, allt rysligare, allt rysligare.

HERR VÖRSKY

Huru? Att – ?

FRU HANHINEN

Den där menniskan har säkert också andra laster.

HERR VÖRSKY

Åhå. Mycket troligt. Hvad var det väl också för en karl, som nyss skyndade härifrån så hastigt, då vi kom?

FRU HANHINEN

Det menade jag just. Tro mig, de där pengarna ä’ från honom.

FRU VÖRSKY

Hvilken gränslöst dålig moral. Kära Ville, låt oss gå härifrån. Jag börjar redan må illa. Det käns, som om sjelfva luften här vore förpestad. Du kan ju sedan genom rätten få ut vår fordran.

FRU HANHINEN

Ja, i sanning, här är inte godt att vara längre.

HERR VÖRSKY

Ja, låt oss gå.

Fruarna gå

Du skall få höra ifrån oss.

JOHANNA

på knä

Herre, herre, goda herre, gå inte utan förlikning. Tag pengarna, kläderna, allt hvad jag har —

HERR VÖRSKY

i dörren

Håll munnen – sköka.

JOHANNA

Å-åh, å-åh.

Faller först framstupa, men reser sig åter hastigt upp

Sköka, sa’ han.

Betraktar börsen i sin hand

Sköka och tjuf.

Kastar börsen långt ut på golfvet

Har Gud också öfvergifvit mig? Fins det ingen hjelp, intet stöd någonstäds i verlden? Ska alla få förtrycka och trampa mig? Och mitt barn ska de röfva ifrån mig, min egen vackra gosse? Nej – vid himmel och jord, det ska de inte. Risto kommer hem. Han skall hjelpa mig. Han är barnets far. Ja, ja. Denna olycka, som han störtat mig i, skall röra honom, och han skall hjelpa mig, skall rädda mig och barnet. Om han bara komme snart. Denna ångest – denna – St – tyst. Det hörs röster på gatan. Han kommer – han kommer.

TOPPO

sjunger i det han går förbi fönstret in i farstun:

 
„Min älskade gaf mig på båten
Och gjorde förbund med en ann’.
Farväl då med hela ståten.
Inte sörjer jag minsta grand.“
 

Kommer in

God dag. Här är jag. Tag inte illa upp att jag har en liten florshufva. Vi ha druckit afskedsskålar, ser ni.

LEENA-KAJSA

kommer in efter Toppo

Ja, har du någonsin hört på maken, Johanna?

TOPPO

Den där Leena-Kajsa har släpat mig hit för att framföra helsningar från Risto. Ja. —

 
„Min älskade gaf mig på båten
Och gjorde förbund med en ann’.“
 

LEENA-KAJSA

Åh, tig med era eviga slagdängor. – Ditt mått var ännu inte fullt, stackars Johanna. Nu först kommer det värsta. Kan du höra det?

JOHANNA

Hvad? Säg fort.

TOPPO

Risto bad helsa så mycket. Han är sin kos, kos, kos. Långt i fjerran med Hopptossan.

LEENA-KAJSA

Ja, tänk dig. Är karlen klok längre? Att på vinst och förlust ge sig till att vandra kring verlden med en halfgalen flicka.

JOHANNA

Hvilken flicka? Hvad talar ni om?

TOPPO

Hej, om Hopptossan. Förstår ni inte det? Många, många helsningar från Risto, fast han egentligen inte sände några. Han glömde allting i glädjen att komma tillsammans med sin gamla flamma. Ja, nog har han nu lemnat er att reda er sjelf, men lägg inte det på sinnet. Sjung ni bara:

 
„Min älskade gaf mig på båten
Och gjorde förbund med en ann’.
Farväl då med hela ståten.
Inte sörjer jag minsta grand.“
 

JOHANNA

Risto farit sin väg? Nej, det är inte sant. Det kan inte vara sant. Hur kan ni, Leena-Kajsa, genast vara färdig att tro hvad en full karl pratar?

LEENA-KAJSA

Det var fler än Toppo som berättade det. Han hade bjudit alla karlarna där på afskedsglas och sagt att nu skulle man inte få se honom här på långliga tider. – Ja, ja. Guds vrede drabbar dig hårdt, stackars Johanna. Men tag emot allt med ett ödmjukt hjerta och mins, att han endast tuktar af kärlek.

JOHANNA

sjunker ned på pallen vid vaggan

Far har lemnat oss. Stygge, stygge far.

LEENA-KAJSA

Man kan ändå inte anklaga Risto så mycket för det. Den där flickan – ja, det är inte bara mina ord – hade enkom gått till krogen för att locka honom. Nog förstår så’na där att lägga ut sina snaror. Är det se’n underligt om en stackars karl blir galen och förlorar vettet?

Johanna ligger på golfvet, jemrande sig

Gif nu inte så fritt lopp åt sorgen i alla fall. Hvarför ligger du där på golfvet? Hör då, Johanna, hvad fattas dig?

JOHANNA

Ingenting, ingenting.

TOPPO

ser på väfstolen

Kors i Je. Hvem har tagit bröd från renseln? På qvällen var det fem, och nu är det bara sex. Tst, Toppo. Låtsas inte veta något. Inte det ringaste dyft.

 
„Min älskade gaf mig på båten
Och gjorde förbund med en ann’ – “
 

LEENA-KAJSA

Tyst, Toppo. Se hit. Här står det inte bra till. Stig upp, Johanna. Hvarför skall du så där – Stig upp.

JOHANNA

Jag kan inte. Golfvet gungar så.

LEENA-KAJSA

Där ha vi det. Hon är sjuk.

JOHANNA

Nej. Det är bara hufvudet som bränner för att kronan skall bli strålande. Hela hufvudet står i ljusan låga. Tag bort den, bort.

LEENA-KAJSA

Hon yrar. Jo, nu är man väl fast.

JOHANNA

Fruarna – Hjelp min gosse. De röfvar mitt barn. Där, där. De springer och skrattar. Tag fast dem. Jag förmår inte. Jag kommer inte från stället. – Åh, slå inte, herre. – Risto, Risto, kom och hjelp mig. Han har en så grof käpp.

TOPPO

Åhå, det här är allt bedröfligt.

JOHANNA

Det är stickmörkt. Jag hittar inte hem. Och Risto försvann också. Lemnade mig ensam i ödemarken, i mörkret. Det är röfvare i hvar buske. Förbarmar sig ingen? – Hör ni. Barnet gråter. Herrn slår det. Ve, ve. Hjelp, barmhertiga menniskor, hjelp.

TOPPO

torkar sina ögon

Stackars qvinna.

LEENA-KAJSA

Kom och hjelp mig att få henne i sängen.

TOPPO

Jag kommer; jag kommer. Vet ni, Leena-Kajsa, nog ä’ vi karlar ändå ena uslingar. Det måste man erkänna.

LEENA-KAJSA

Bry er inte om det nu. Skynda er bara hit och hjelp mig, för jag kan inte ensam få henne någon hvart.

TOPPO

Vi ska lyfta tillsammans. Det ska vi.

JOHANNA

Bort, bort. Gör mig inte illa.

TOPPO

Nej, var inte rädd. Vi ska bara helt sakta föra er till bädden. Se så. Stackare. Månne det är hjernfeber?

LEENA-KAJSA

Hvem vet det? Om Risto åtminstone vore hemma.

TOPPO

Ja, säg det. Att han också skulle ge sig af just nu. Men hur kunde han ana det här? Ser ni. Det ligger en penningpung här på golfvet – och den tycks minsann inte vara tom. Se där, tag den i er vård. Den kan komma väl till pass, om hon får hjernfeber.

LEENA-KAJSA

Ja, minsann. Den kom som från himlen.

JOHANNA

Det bränner – bränner —

LEENA-KAJSA

Spring och sök en läkare, Toppo.

TOPPO

Ja, ja. Jag är ju redan alldeles nykter. Inte märks det väl mer någonting på mig? Jag skall nog hemta en läkare hit, Leena-Kajsa. Herre Gud ändå, så bedröfligt.

Går

JOHANNA

Bort med kronan, bort med den, bort. Det bränner – bränner – bränner.

Ridån faller

FEMTE AKTEN

Samma bostad. Leena-Kajsa håller på att städa rummet. Risto kommer utifrån

LEENA-KAJSA

Nå, där kommer han nu ändtligen. Gud vare lof. Vet du hvad som har händt här under tiden?

RISTO

Barnen där ute på gården berättade mig det. Hvem hade kunnat ana något sådant? Hon var alldeles frisk, när jag gick hemifrån.

LEENA-KAJSA

Menniskan vet ju inte när hennes stund är kommen. „I dag röd, i morgon död.“ Men må detta vara oss en varning, att vi inte bekymmerslöst bortkasta nådens dagar, utan noga betänka att: „som en ström vår tid förrinner; som en dröm vårt lif försvinner“.

RISTO

Ja, inte hade väl Johanna kunnat tänka att hon så snart skulle dö. Det är visst och sant.

LEENA-KAJSA

Tyck inte illa vara. Risto, att jag säger det åt dig, men du hade inte bort lemna henne så där.

RISTO

Jag ångrade det också strax jag fick höra hvad som hade händt. Men det kan nu mera inte hjelpas. Hvad som är skedt, är skedt. – Johanna tog väl mycket illa vid sig öfver det?

LEENA-KAJSA

Åh, inte särdeles. Hon yrade redan, när det berättades för henne. Hon fattade det visst knappast riktigt.

RISTO

Det var åtminstone väl, det.

LEENA-KAJSA

Men öfver väfven var hon i en ryslig ångest. Hon var alldeles förskräckligt rädd för fru Vörsky.

RISTO

Ja, väfven, ja. Det var sant, det. Jaså, var hon i en sådan ångest öfver den? Nå, vi hade ju gerna kunnat låta bli att göra det, om man vetat det här. Men kunde hon inte begripa att vi inte sålde, utan bara pantsatte den? – Hon var rädd för frun, sa’ ni? Ja, jag kan tänka mig det. Johanna var fasligt lättskrämd och ängslades alltid i onödan öfver allt möjligt skräp. – Hon var väl mycket ond på mig öfver det?

LEENA-KAJSA

Inte så farligt ändå. Hon berömde dig just kort förut. Hon sa’ att du ingen enda gång hade slagit eller pryglat henne som så mången annan man gör med sin hustru.

RISTO

Sa’ hon det? Ja, det är verkligen sant också. Vi lefde ganska bra tillsammans. Det var aldrig någon skarpare tvist emellan oss.

LEENA-KAJSA

Det länder dig till heder. Om du har felat litet i andra hänseenden, måste man förlåta dig det. Köttet är svagt, och frestelserna ä’ stora. Du behöfver emellertid inte gräma dig öfver att du skulle ha bemött din hustru med hårdhet, piskat eller på annat sätt misshandlat henne, som man här tyvärr så ofta får se och höra.

RISTO

Nej, det har jag inte. I det fallet har jag en bra karakter, att jag lägger inte gerna hand på någon. – Jaså, Johanna talade också om det innan hon sjuknade?

LEENA-KAJSA

Ja, det var en liten stund förut. Sedan, stackare, tycktes hon inte bekymra sig om något annat än sitt barn. Om det yrade hon, och det var också i hennes tankar, när hon emellanåt var litet redigare.

RISTO

Ja, det är sant. Hur skall jag nu bära mig åt med barnet?

LEENA-KAJSA

Det har jag också funderat på.

RISTO

Om han åtminstone vore äldre, hvad skulle det då vara för nöd? Då kunde han gå och tigga, om det inte fans någon annan råd. Men ett så’nt där litet kräk. Hvad kan jag göra med honom? Nej, nu är jag illa ute. – Månne de skulle ta emot honom i fattigvården? Om man skulle försöka?

LEENA-KAJSA

Det tror jag inte de gör. Men vet du hvad Johanna hoppades?

RISTO

Nej, säg.

LEENA-KAJSA

Att Vappu skulle ta gossen till fosterson.

RISTO

Ja, tänk om hon skulle göra det.

LEENA-KAJSA

Det går alltid an att fråga. Om jag skulle bära gossen till henne och tala vid henne om det? Hvem vet, kanske skulle hon förbarma sig öfver honom.

RISTO

Det vore utmärkt. Då behöfde jag inte bry mig det minsta om pojken.

LEENA-KAJSA

Ja, så går jag.

RISTO

Gör det. Jag kommer efter så fort jag har snyggat mig litet.

LEENA-KAJSA

Brådska inte för mycket. Om inte Vappu går in på det, så tar jag gossen med mig tillbaka igen.

Tar upp barnet från vaggan

Stackars liten. Ett innerligt vackert litet barn är det.

RISTO

Vappu tar honom nog. Det skall ni få se. Uppfostrar pojken till prest till på köpet, om allt går väl.

LEENA-KAJSA

Tänk att han sofver så djupt att han inte vaknar. Ja, adjö då på en liten stund.

RISTO

Adjö, adjö. Lycka på resan. Men hör ännu ett ord, Leena-Kajsa. Det där – det – Hvad var det nu jag skulle säga utan att ljuga? Jo. Om det faller sig så – så nämn åt Vappu – så där i förbigående, hur snäll jag var emot min förra hustru. – Om det faller sig så, menar jag.

LEENA-KAJSA

Hvarför inte? Men tänker du redan på en annan, fast den förra ännu inte är kall?

RISTO

Åh, bry er inte om det. Gå ni bara och gör som jag sa’. Jag kommer efter strax på stund.

LEENA-KAJSA

Om jag dröjer, så förstår du att Vappu samtycker att ta barnet.

Går

RISTO

Bra, bra.

Öppnar en skåpdörr, tar därifrån spegel och en kam och begynner att ordna sin klädsel

Jag är i alla fall en ganska ståtlig karl.

Ser sig i spegeln

Hvad skulle hindra att jag ännu kunde behaga en qvinna? Nå, vi får väl se.

Det bultar på fönstret

Hvem där? Aha, Toppo. Kom in, din lurk.

TOPPO

kommer in

Du kom snart igen.

RISTO

Ja. Jag hade inte lust att stryka omkring i det här höstvädret. Det var rysligt ruskigt.

TOPPO

Det var underligt att Hopptossan släppte dig.

RISTO

Jag rymde. Tror du att jag annars skulle ha sluppit lös ifrån henne? Jo, pytt också. Sådan som hon är.

TOPPO

Men fan tar dig, om hon ännu en gång får fatt i dig.

RISTO

Låt henne försöka. Jag skall nog hitta på medel, om hon börjar plåga mig för mycket. Jag skall ett, tu, tre laga att hon kommer i kurran som lösdrifverska. Men hon kommer inte. Hvad kan hon göra mig? Ingenting. Det vet hon nog.

TOPPO

Tacka din lycka, om du slipper så lätt. Den flickan har fan i blodet. Jag fruktar att det inte är rådligt att leka allt för mycket med henne.

RISTO

Pytt.

TOPPO

Och gumman din som dog ifrån dig under tiden.

RISTO

Ja, hon gjorde det.

TOPPO

Inte lär du, din kanalje, komma att sörja henne länge heller? Du tar dig nog en ann, så fort du bara kan.

RISTO

Ja, det är säkert. Hvad tjenar det till att sörja? Det skall inte heller dröja länge, innan jag har mig en igen.

TOPPO

Hör man på den slyngeln. Man skall få se att han ännu visar oss några underverk.

RISTO

Titta ut genom fönstret, om du ser Leena-Kajsa komma hitåt.

TOPPO

Hvad? Är det henne du har i kikarn?

RISTO

Leena-Kajsa? Är du galen?

TOPPO

Nå, jag tänkte väl också. – Det syns ingen alls på hela gatan.

RISTO

Bra. Godt tecken.

TOPPO

Hvad är det du bråkar och putsar dig så fasligt för? Skall du gå nånstans?

RISTO

Jag tänkte gå på „visit“ till Vappu.

TOPPO

hvisslar

Hö – hö – hö – hö – hör bara. Så-å, till Vappu. Inte mindre än så. „Fint skall det vara“, sa’ käringen. Men „den, som gapar efter mycket, mister ofta hela stycket.“ Kom ihåg det.

RISTO

Lugna dig, du. Lyckan står den djerfve bi. Ingen vet hur det kan gå. Ska vi byta rockar? Din ser i alla fall snyggare ut.

TOPPO

Tag den.

De byta

Men jag vill vara skapt som en nors, om Vappu bryr sig om dig. Det tror jag aldrig i evighet.

RISTO

Låt bli att tro. Det är ingen som tvingar dig. – Så, för hin. Här fins inte en vattendroppe, och jag borde ha tvättat mig i syna.

TOPPO

Jag skall hemta åt dig från brunnen. Har du någon bytta?

RISTO

Det tycks inte heller finnas. Se efter där ute på gården eller i lidret, bara du kan få fatt i ett kärl.

Toppo går

Risto står med ryggen till dörren och speglar sig

Leena-Kajsa hörs inte af. Således behåller Vappu barnet. Nå, det vore väl underligt, om hon inte då skulle samtycka att ta fadern också.

Dörren öppnas. Risto spritter till och vänder sig om

Hvad, kommer hon nu? Nej – Hopptossan – Fan anamma.

Kerttu står orörlig

Hvad gör du här?

Kerttu tiger och pressar en revolver i sin hand

Hvad gör du här, frågade jag.

KERTTU

Jag kommer för att ta farväl af dig, Risto.

RISTO

Farväl? Jaså. Nå, får gå, då du inte vill något annat. Du har bara kommit litet olägligt.

KERTTU

Hur så?

RISTO

Jag ämnade just gå ut.

KERTTU

Jag skall inte uppehålla dig länge.

RISTO

Inte? Nå, det är en annan sak. Men du ser så besynnerlig ut. Och – hvad har du i handen?

KERTTU

Min morbrors revolver. Ett ganska godt arbete.

RISTO

Hvarför för du den med dig?

KERTTU

En sådan tingest är ibland behöflig.

RISTO

Du håller den så oförsigtigt. Är den laddad?

KERTTU

Ja.

RISTO

Lägg den ifrån dig. Med skjutvapen skall man inte leka.

KERTTU

Hvarför inte?

RISTO

Du kan råka att skjuta dig sjelf.

KERTTU

Eller dig.

RISTO

Ja eller mig.

KERTTU

Eller oss båda. Hvart går du?

RISTO

Jag går bara ut som hastigast. Jag kommer strax igen.

KERTTU

Om du rör dig ur fläcken, så skjuter jag genast.