Kitabı oku: «Euripides' Elektra»

Euripides

Euripides' Elektra

Utgiven av Good Press, 2022

goodpress@okpublishing.info

EAN 4064066417314

Innehållsförteckning

ELEKTRA.

PERSONERNE

BONDEN.

ELEKTRA.

Innehållsförteckning

PERSONERNE:

Innehållsförteckning

BONDEN.

ELEKTRA.

ORESTES.

PYLADES, stum.

KLYTAIMNESTRA.

KHOREN.

GUBBEN.

SÄNDEBUDET.

DIOSKURERNE.

BONDEN.

Innehållsförteckning

O, gamle Argosland, och du, Inachosflod,

Dän fordom på ettusen skepp i härnad drog

Mot Troerlandet Agamemnon, konungen;

Och se'n han nedgjort herrskarn uti Ilios,

Drott Priamos; och tagit stolta staden in, 5

Till samma Argos återkom, uppställande

I höga templen fiendernas bytesskatt!

Der gick nog allting väl; men hemma i sin borg

Han föll för Klytaimnestras, egen makas, svek,

Och för Aigisthos', sonens af Thyestes, hand. 10

Så Tantalos' urgamla spira lemnande,

Han dog, och nu Aigisthos konung är härstäds,

Och har till maka dottren utaf Tyndareus.

Af dem, han lemnade, när han till Troia for,

Sonen Orestes, och ungtärnan Elektra, 15

Af dessa bortstal fadrens gamle vårdare

Orestes, som Aigisthos hade dräpa tänkt,

Och gaf åt Strophios, att fostras i Phokensers land,

Men i sin faders boning blef Elektra qvar,

Och henne strax, såsrnart hon blifvit mogen mö, 20

Begärde uti Hellas' land de förste män.

Af fruktan, att en son hon skulle föda fram

Till Agamemnons hämnare, i borgen höll

Aigisthos henne, och åt friaren ej gaf,

Nu då det mellertid var mycken fara vardt, 25

Att åt ättboren man hon hemligt födde barn,

Beslöt han dräpa henne; gryma modren dock

Sin dotter räddade utur Aigisthos' våld.

Ty för sin makes dråp ett svepskäl hade hon,

Men fruktade, att hatad bli för barnets mord. 30

Och efter detta stemplade Aigisthos nu

Sålunda: ho som dräpte Agamemnons son,

Som rymmt ur landet, skulle derför bli betald.

Elektra deremot bortskänkte han åt mig

Till maka; mig, som från de Mykenaiers ätt 35

Härstammar, och i sådan hänsigt icke blygs.

Ty glansrik genom börden, jag på egendom

Är arm: och Fattigdom föröder Adelskap; Så att han ringa fruktan bar för ringa man. Men om en man med värdighet Elektra fått, 40 Förgäten hämd åt Agamemnons dräp helt visst En sådan väckt, ock gett Aigisthos rättvist straff. Ock har jag aldrig hennes bädd — det vet Kypris — Oskära vågat; och för mig hon jungfru är. Förty jag blygs, att rik mans dotter, som jag fått, 45 I sådant kränka, hvartill jag är oförtjent. Och honom, som i folkets mund min svåger nämns, Stackars Orestes, ömkar jag, om, hem anländ, Han måste skåda systrens bröllop olyksfullt. Men skulle någon säga, att en narr jag är, 50 Som fått ung Jungfru i gemak, och nalkas ej, Han vete, att med lätta sinnens alnmått han Det rätta mäter, och är just en sådan sjelf.

ELEKTRA.

Kolsvarta natt, de gyllne stjernors fostreraka,

I hvilken, detta embar på mitt hufvud stäldt, 55

Till vattenkällan jag mig hän begifver nu,

Visst icke störtad än i sådan uselhet,

Men för att visa gudarna Aigisthos' brott,

Och upp mot ethern sända suckar till min far!

Förty nidqvinnan, Tyndaridskan, moder min, 60

Att smickra bolarn, stötte mig utur vår borg;

Och sedan åt Aigisthos andra barn hon födt,

Tillöfverlopps Orestes räknar hon och mig.

BONDEN.

För min skull, hvi, osälla, gör du dig besvär

Med slikt bestyr, du försteligt uppfostrade. 65

Och hvi afstår du ej, då jag dig ber derom?

ELEKTRA.

Jag skattar dig jemlik med gudarna, som vän;

Ty i min nöd du icke har missaktat mig.

Skön är för dödliga den lott, att räddaren

Uti olyckan finna, som jag funnit dig. 70

Jag derför bör, ock oombedd, hvad jag förmår,

Din börda lätta, att du henne bära kan,

Samt dela arbete med dig. Du har dock nog

Bestyr derute. Inomhus det är min pligt,

Att allt omsköta. Ljuft för arbetskarlen är, 75 Från gärdet hemländ, att god ordning möta få.

BONDEN.

Gå bara, om dig lyster; ty ej långt ifrån

Vårt pörte källan är; men jag, då dager blir,

Till åkern drifver oxarna, och sår min teg.

Lat vu'en ingen, fast han Gud på tungan bär, 80 Förutan arbete, sitt uppehälle fick.

ORESTES.

Min Pylades, dig ibland menskor skattar jag

I vänskap och i trohet främst, och redlighet!

Du är den ende, som Orestes älskat har,

Mig, stackars man, utaf Aigisthos grymt förföljd, 85

Som gaf min far sin bane, af förderflig mor

Biträdd, ifrån orakelguden kommer jag

Till Argoslandet, så att ingen vet derom,

I mening, att med mord umgälla mördarne.

Min faders graf besökte jag, förlidne natt, 90

Och gjöt en tår, och offrade en lock derpå.

Och slagtade ett lamm, hvars blod jag rinna lät

I hemlighet, att intet vet våldsherrskaren.

Dock inom stadens mur min fot ej sätter jag;

Men tveksam mellan tvenne dåd jag kommit hit 95

Till landets gränser: för att genast vandra bort

Åt annan ort, om spejarn sett mig, sökande

Min syster åter; — ty man säger, att förmäld

Hon fäst sitt bo, och icke mera jungfru är; —

Att råka henne, och till min deltagerska 100

I hämden få, och forska hvad bak muren hörs.

Alltså — ty Eos höjer ren sin stråleblick —

Från denna stig vi vika må på annan stråt.

Ty någon plogkarl, eller någon piga tör

Väl visa sig, af hvilken vi utforska må, 105

Om syster min har fäst sitt bo i denna trakt.

Dock der jag varsnar någon ibland tärnorna,

Som ifrån källan bär på klippta hufvudet

Ett embar; sittom derför här och spörjom åt

Hos tjensteqvinnan, om vi någon kunskap få, 110

Min Pylades, i sak, hvarför vi kommit hit.

ELEKTRA.

Stig hurtigt på! nu är hög tid; Stroph. O skynda, skynda dig, gråtande, framåt! Ve mig, ve mig! Agamemnons egen dotter 115 Är jag, och mig födde Klytaimnestra, Skräcklig dotter af Tyndareus. Jag kallas den olyckssälla Elektra af medborgsmän. Ve, ve, de tryckande hjerteqval, 120 O far, och mitt gryma lif! Du redan i underjord Hvilar, af egen maka dräpt, Och Aigisthos, o Agamemnon. Välan, stämm upp din sorgelåt, 125 Och väck mångtåriga fröjden! — — — — — — — — — — Stig hurtigt på! nu är hög tid; O skynda, skynda dig, gråtande, framåt! Ve mig, ve mig! I hvilken stad, och i hvilket hus, 130 O stackars min broder, tjenar du, I fadrens salar lemnande, Vid bittraste olyckslott, Beklagliga systren qvar? Måtte du komma, i sådan nöd, 135 Mig arma till räddning, Zeus, o Zeus, Och hämnare af min faders Skändeligt gjutna blod, Ställande kosan till Argos' land! Men nu detta embar frän huf- 140 vudet lyftande, nattliga klageljud Jag till min fader vill höja upp. Dödsqvädet, o fader, en klagesång Epod. Jag sänder ditneder i suckar, Af hvilka jag alla dagar 145 Qväljs, och med naglarna Sönderklöser min hals, Och drabbar mitt klippta hufvud med handen, Allt för din död. Ve, ve, jag vill slita min lock! 150 Och liksom melodiska svanen I strömmande flodens bädd Påkallar sin älsklige far, Som i gillrets i svekliga garn Fann döden: så dig, olycklige 155 Fader, begråter jag, Som fick det aldrayttersta badet i Dödens ohyggliga bädd. Ve mig — ve, För bittra din mordyxas skull, fader, 160 För bittra din resas beslut från Ilios! Ej med ett prunkskärp mötte dig. Makan, och icke med blomsterkrans; Nej, med tveeggige svärdet hon Aigisthos i sorglig nidbragd halp, 165 Som hon hemligt tog i sitt läger.

KHOREN.

Agamemnons dotter, jag kommen är, Stroph. 1. Elektra, till din landtliga boning. Hit lände en, lände en mjölkdrinkare, Mykenaier och bergsbo nyss, 170 Som säger, att till öfvermorgon Utsätta en offerfest Argeierne, och till Hero Samtlige jungfrur erna gå.

ELEKTRA.

Ej, väninnor, för högtidsprål Stroph. 2. 175 Hjertat, eller för gyllene Keder, mer hänföres hos mig, Arma; ej träder jag nånsin i dans Med Argeiska tärnorna mer, Svängande svarfvade foten. 180 Tåren mitt offer är, Och jag, olyckliga, vårdar blott Om tåren, alla dagar. Skåda mitt tofviga hår, Och denna trasiga kappa, om 185 De anstå Agamemnons Konungsliga dotter, och Troia, som städse min fader Minnes, af hvilken det intogs.

KHOREN.

Gud är mäktig; men värdigas dock af mig Motstr. 190 Mångstickade manteln taga, och kläda på Det gyllene tillägg till ditt fägrings glans! Menar du, med tårar dig, Fast gudar du ej vördar, seger få På fienderna? — Genom suckar ej, 195 Men böner, höjda till gu- dars thron, vinns lyckan, mitt barn.

ELEKTRA.

Ej bland gudarna någon bor Motstr. 2. Den olyckligas verop öf- ver öfvadt fadermord. 200 Ve mig, för dräpte fadren, ve! Samt för den lefvande irraren, Som nu vistas i fremmande land, Den arme man, och sitter kanske Vid drängars härd, 205 Fast son af ståtelig far. Sjelf jag i fattiga hybblet ber, Förtvinande i mitt sinne, Bortkörd ur min faders palats, Uppå bergsklinterna här. 210 Men mor hon ligger i mördarns bädd, Och sofver hos annor man.

KHOREN.

För Hellas' folk till mången ofärd skulden är

Din moders syster, Helens, och för ditt hus.

ELEKTRA.

Ack, sek, J qvinnor! nu jag afstår från min gråt. 215

Invid vår boning fremlingar, som lägrat sig

Derborta, smyga ju utur försåtet fram.

Du, vägen utför, skyndsamt, och till hybblet jag

Illgerningsmännen måga fly med snabba steg.

ORESTES.

Blif qvar, beklagansvärda, och min hand ej räds! 220

ELEKTRA.

Jag vid Apollon beder: slå mig ej ihjäl!

ORESTES.

Jag andra dräpa ville, mer fiendtliga.

ELEKTRA.

Gå hän, och nalkas ej hvad dig ej nalkas höfs.

ORESTES.

Ej kan jag någon närma mig med större skäl.

ELEKTRA.

Säg, hvi du svärdbeväpnad dröjer vid mitt tjell? 225

ORESTES.

Blif qvar, och hör mig! du kanhända träffat rätt.

ELEKTRA.

Jag blir, och är fullkomligt din, som makten har.

ORESTES.

Från broder din med tidender jag kommit hit.

ELEKTRA.

Säg mig, du käre, om han lefver, eller dött?

ORESTES.

Han lefver; ty det bästa först jag säga vill. 230

ELEKTRA.

Dig önskas välgång som de ljufva ordens lön.

ORESTES.

Oss båda unnar jag gemensamt denna lott.

ELEKTRA.

Hvar vistas han, den usle, uselt landsförvist?

ORESTES.

Han tvinar bort, och lyder lag än här, än der.

ELEKTRA.

Och lider brist på dagens nödtorft möjligen? 235

ORESTES.

O nej! men dock vanmäktig är landsflyktig man.

ELEKTRA.

Med hvilket budskap kommer du från honom nu?

ORESTES.

Jag frågar: lefver du? hvad qval betrycka dig?

ELEKTRA.

Först skådar du, hur till en skrika jag förbytts,

ORESTES.

Af qvalen tvinad, att jag just beklagar dig. 240

ELEKTRA.

Mitt hufvud rakadt är och hår, på Skythers vis.

ORESTES.

Din broder och din dräpte far dig smärta gör.

ELEKTRA.

O ve! hvad är mig kärare, än desse två?

ORESTES.

Ack, ack, hvad hyser du för tankar om din bror?

ELEKTRA.

Han borta är, den älsklige, och hemma ej. 245

ORESTES.

Se'n hvilken tid från staden fjerran bor du här?

ELEKTRA.

O fremling, mig man gifte bort, en olycksstund!

ORESTES.

Din arme bror! — din man dock Mykenaier är?

ELEKTRA.

Ej så, som fadren ärnade bortgifta mig.

ORESTES.

Ack, låt mig höra, och berätta för din bror! 250

ELEKTRA.

I denna koja bor jag här, på fjerran trakt.

ORESTES.

Slikt hus koherden eller dikarn värdigt är.

ELEKTRA.

Javäl en fattig hedersman, och mot mig blid.

ORESTES.

Hvad blidhet är det då, som finns hos din gemål?

ELEKTRA.

Min bädd han aldrig nånsin djerfts att närma sig. 255

ORESTES.

Af kyskhetslöfte bragt derhän, af kallt förakt?

ELEKTRA.

Min fader kränka och min mor han ville ej.

ORESTES.

Vardt han ej glad emellertid att ega dig?

ELEKTRA.

Han ej Aigisthos gilla vill, som gifteman.

ORESTES.

Begriper! — — att ej för Orestes stå tillsvars. 260

ELEKTRA.

Visst var han rädd för det också; men eljes klok.

ORESTES.

Ack!

En hedersman du nämner, som bör hållas väl.

ELEKTRA.

Ifall han kommer hem, som nu är bortastadd.

ORESTES.

Än moder din, fördrog hon sådant giftermål?

ELEKTRA.

Nog älskar qvinnan karlarna; ej egna barn. 265

ORESTES.

Säg mig, hvarför Aigisthos dig så skymfade?

ELEKTRA.

Han gaf mig honom, att jag blefve ungars mor.

ORESTES.

Ej söners, som dig skulle hämnas framdeles?

ELEKTRA.

Såsom han stemplat, skall han göra mig besked.

ORESTES.

Vet modrens make, att ännu du jungfru går? 270

ELEKTRA.

Det vet han icke; jag med tystnad döljer det.

ORESTES.

Tillåts väninnorna, här stå, att höra oss?

ELEKTRA.

Jo, dina ord och mina vackert dölja de.