Kitabı oku: «Leonna», sayfa 10

Skiljsmessan

Mot aftonen samma dag, satt Leonna ensam hos modren, som nu syntes slumra. Skymningen tog till; hon smög sig varsamt för att uppdraga rullgardinen. Snöret var redan fästadt, när hon hörde ljudet af hästhofvar från vägen; en ridande, en militär, steg af den frustande hästen invid trappan; hon hörde sin fars röst, som bjöd honom vara välkommen.

Var det Feodor? Det är säkert han! Hjertat klappade högt både af glädje och smärta. Hon skulle se honom! Men han kom för att taga afsked. Viss att Feodors besök var kort, kanske voro minuterna räknade, ville hon skynda sig till hans möte; ännu en gång se och inprägla de älskade dragen i sitt minne, höra välljudet af hans stämma – men hon vågade ej lemna modren allena.

Ändtligen kom sjuksköterskan in. «Der är en rysk officer,» sade hon, «och hans nåd bad fröken komma ut i salen.» Hon uträttade icke uppdraget så tyst, att ej den sjuka hörde det.

«Gå icke dit!» ropade hon: «om Petter får se att du talar vid Feodor, slår han dig också.» Hon syntes hafva hört något angående mötet på vägen.

«Goda mamma! Petter är icke här. Pappa vill tala vid mig;» och för att missleda modren tillade Leonna: «det är Schalinsky, han kommer för att taga farväl af oss, ty han reser bort i morgon.»

«Ja så, Petter låtsar tycka om Schalinsky; gå, men kom snart igen.»

Leonna gick som hon trodde till den älskades möte.

Men hjertat ville stelna, när Schalinsky synbart upprörd trädde emot henne för att helsa.

«Jag skall tidigt infinna mig i morgon,» fortfor Nordenskans i det genom henne afbrutna samtalet, «för att taga afsked af bror Feodor, samt öfvertyga honom, huru jag högligen ogillar min sons obehöriga uppförande, hvarom jag icke är okunnig, och det dumdristiga uppträdet på landsvägen, hvartill jag sjelf var vittne. Redan samma afton önskade jag förklara mig för min unga vän, men träffade honom icke, ty jag var tvungen att resa hem. Sedan sjuknade min hustru, och jag kunde ej drömma om er hastiga bortresa. Se der Leonna, stackars flicka, hvad en enda natts vakande gjort henne blek och rödögd,» sade han och strök med sin breda hand öfver dottrens glänsande hår. «Gå tidigt till hvila i afton barn, nog finns här dem, som kunna vaka öfver mamma ändå. Men laga nu så att vi genast få oss thé. Löjtnanten har ej tid att dröja många minuter, säger han, men en liten «panacé» måste vi dricka tillsammans först, hvem vet när och om detta sker en annan gång.»

»Straxt pappa» och Leonna skyndade ut för att under bestyrens täckmantel nedsvälja den felslagna förhoppningens bittra tårar.

I detsamma hon återkom, gick fadren ut, för att från sin kammare hemta det fluidum, hvarförutan han benämnde thé: gåsvin eller hönssoppa.

Knappt hade han aflägsnat sig, förrän Schalinsky skyndade att lemna ett bref i den darrande flickans hand, under det han med låg och rörd stämma sade: «Har fröken några tröstande ord att säga min stackars vän, så skynda! Jag vet icke hvad han skrifvit, men döm honom icke hårdt! tro mig, han förtjenar öfverseende – och medlidande, ty han lider.» —

Vid ordet öfverseende, såg Leonna på talaren med en förundrad blick, hon förstod honom icke – och när hon ville svara, inträdde hennes far.

Med synbar ansträngning bemödade sig Schalinsky att beherrska sin djupa rörelse, och tala om andra ämnen, men återkom dock alltid på samma punkt. I anledning af de oförmodade skyndsamma uppbrottsorderna, yttrade han:

«Derföre kommer mången af oss att synas otacksam och känslolös för bevisad vänskap och gästfrihet, men pligtens röst, måste nedtysta hjertats stämma. Detta är vår ursäkt. – Ännu äro icke tvenne år förflutna, sedan vi ansågos för fiender; men redan äro många fästade med ömma band vid landets döttrar, och de flesta genom vänskapens brodersband – med landets folk, men trohet vinner seger, och återseendet» —

Häftiga rop hördes från den sjukas rum och afbröto löjtnantens osammanhängande tal, hvars mening dock klart uppfattades af Leonna, men icke så af Nordenskans, som betraktade honom med förvåning, ty han förstod ej huru den eljest så glada och frimodiga unga mannen nu syntes vara, hvad han hade lust att kalla «käringaktig.»

Ett annat rop om hjelp från sjukvakterskan kallade far och dotter, som funno den sjuka vid dörren, skrikande på Leonna, som hon trodde än röfvas bort af Petter, än af ryssarna.

Nästan med våld måste hon bäras till sängen, och höll sedan Leonnas hand krampaktigt innesluten i sina båda.

Arma Leonna! endast den, som upplefvat en dylik stund, kan uppfatta hvad du lider under denna stund!

Hvad innehöll detta bref, öfverlemnadt under gåtlika uttryck af hans vän? Hvem kan väga sina ord, när man sjelf är upprörd, tänkte Leonna. – Men väl förmodade hon att Feodor ville med henne uppgöra ett förslag till framtida brefvexling. Fjettrad här, kunde hon hvarken läsa hans bref eller besvara det; ej en gång lemna honom genom deras samfällta förtrogne en helsning. Äfven denne måste bort, utan att hon fick säga honom ett lefväl.

Så hade en qvart timma förflutit, när dörren öppnades af Nordenskans. «Kom ut på ett ögonblick, Leonna!»

«Ack pappa, jag kan icke! Mamma släpper icke min hand.»

«Nej, nej!» intonerade modren, och grep ett tag om flickans arm, och stirrade på mannen, som hon ej syntes känna igen.

«Så gå sjelf in till flickan, och ursäkta hvad som ej kan hjelpas,» yttrade denne. Schalinsky kom, fattade Leonnas venstra hand, som var fri, tryckte den till sina läppar, och sade med en af rörelse bruten stämma: «Utan ett farväl af er, kunde jag ej skiljas härifrån. Måtte ni blifva så lycklig som jag önskar, lemna mig ett litet rum i ert minne! O kunde jag med mitt» – Han hejdade sig.

Derpå fortfor han förläget stammande: – «Om jag kunde uträtta något för er min fröken, – men jag känner ej vår marschruta eller vår bestämmelseort, det stadnar således i en hjertlig önskan.» —

«Ack om jag dock dristade besvära er med något i afton – till – »

«Kom icke fram med något lappri!» afbröt henne fadren. «Löjtnanten har, stackars gosse, nog angelägnare att tänka på. Det är väl något bud till din svägerska, kan jag förstå, men jag far dit i morgon bittida sjelf.»

«Då kan Erik äfven uträtta det,» invände Leonna. «Han skall lemna en bok till kusin Feodor, helsa honom emedlertid. Jag önskar er båda en lycksam resa, och – ett gladt återseende, – när Gud behagar» —

Schalinsky störtade ut, Nordenskans följde honom; Leonna sjönk ned vid modrens säng, en välgörande gråt lättade det betryckta hjertat.

Hon tackade Gud för den utväg. Han sjelf – som hon i sin barnsliga tillförsigt till det högsta väsendet trodde – hade ingifvit henne i nödens stund. Hon kunde nu besvara det bref, som nästan brände på hennes bröst, tyckte hon i sin otålighet att erfara dess innehåll.Budet från staden förde med sig medicin; ett pulver skulle genast intagas. Det var rogifvande. Om två timmar skulle den sjuka taga in andra satsen. Leonna gick undertiden på sitt rum under förevändning att hvila sig; på bestämdt klockslag skulle de, som nu vakade, säga henne till.Inkommen i det lilla rum, som hon bebott sedan barnaåren, – skådeplatsen för hennes fordna barnsliga tidsfördrif och små funderingar, vittne till de lätt förskingrade moln, som ibland skugga barnasinnets himmel. – Här hade det unga hjertat klappat fortare, i den lycksaliga känslan att älska och blifva älskad; här skulle hon nu företaga sig den första egenmäktiga medvetna handling – ty hon anade att det bref hon nu skulle bryta, det svar hon derpå lemnade, antingen på ett eller annat sätt skulle gripa in i hennes framtid. – Förut otålig, nu bäfvande – ty Schalinskys utomordentliga rörelse, sammanlagd med hans första yttrande, föreföll henne nästan oförklarlig – bröt hon förseglingen och läste:

Budet från staden förde med sig medicin; ett pulver skulle genast intagas. Det var rogifvande. Om två timmar skulle den sjuka taga in andra satsen. Leonna gick undertiden på sitt rum under förevändning att hvila sig; på bestämdt klockslag skulle de, som nu vakade, säga henne till.

Inkommen i det lilla rum, som hon bebott sedan barnaåren, – skådeplatsen för hennes fordna barnsliga tidsfördrif och små funderingar, vittne till de lätt förskingrade moln, som ibland skugga barnasinnets himmel. – Här hade det unga hjertat klappat fortare, i den lycksaliga känslan att älska och blifva älskad; här skulle hon nu företaga sig den första egenmäktiga medvetna handling – ty hon anade att det bref hon nu skulle bryta, det svar hon derpå lemnade, antingen på ett eller annat sätt skulle gripa in i hennes framtid. – Förut otålig, nu bäfvande – ty Schalinskys utomordentliga rörelse, sammanlagd med hans första yttrande, föreföll henne nästan oförklarlig – bröt hon förseglingen och läste:

«Dyra Leonna!

Med djup smärta aflägsnar jag mig från den ort, der du är. Mitt beslut står fast att aldrig visa mig för Leonnas ögon, om jag icke blir henne mera värdig, än nu. – Hon den goda, den englarena, som skänkte sitt hjerta, sin kärlek; som lofvade sin tro åt den, som så lättsinnigt – Dock nej, hvarföre anklaga mig inför den, hvars oskuldsfulla sinne ej förstår, ej anar de lidelser, som strida och kämpa om herraväldet i mannens oroliga själ.

Må din englalika mildhet göra dig öfverseende! Säg, att du förlåter mig. Säg att du som en genius vill omsväfva mig, och jag skall blifva dig värdig!

När jag då, luttrad genom sjelfpröfningens skärseld, äfven har tillkämpat mig den grad, som fordras, (utan att nedsätta mig i egna ögon), för att hos dina föräldrar anhålla om din hand, är jag då äfven säker att min Leonna icke tillåtit sin hatfulla broder, eller den faderliga myndigheten pålägga sig några andra band, än dem som förena henne med

Feodor von Harlinghausen?»

Leonna läste och återläste dessa rader, i hvilka låg en mening, som hon ej kunde förklara. Har det åter förefallit något emellan honom och Petter, tänkte hon; hvarföre talar han icke öppet om det, hvarföre i så dunkla ordalag. – Men tiden led och hon måste svara. Hon skref:

«Älskade Feodor!

Du har rätt, jag förstår dig ej; men att min Feodor ej står klar för mig i ett ögonblick som detta, då en långvarig, kanske beständig skilsmessa hotar oss, det anade ej mitt älskande hjerta, som bäfvat af oro, men ändå lefvat i hoppet att ännu en gång få återse sin älskling. Vet du Feodor, det ligger något konstladt, något på skrufvar stäldt i ditt språk. Hvad betyder det?! Hvarför denna häftighet? Har något händt, hvarföre då ej upptäcka det för din Leonna?!

Om du besluter att icke se mig, för att efter som jag fattar ditt uttryck straffa dig sjelf; är det väl rättvist att låta mig dela straffet, utan att veta, hvari felet består? Är detta fel begånget mot mig – o då borde du lita på min kärleksfulla tillgift, som jag på din; ty fela kunna vi alla, och derföre vill jag ej, för några obegripliga ord, minnas annat än vår kärlek, mitt lifs skönaste blomma.

Mitt löfte blef ouppfyldt i går; men Hedda sade dig väl orsaken ännu mer min biljet, som visst var kort, men tydlig – något som (jag finner det både af ditt och mitt bref) ej alltid är fallet. Men kärleken förlåter allt! Ögonblicken äro räknade. Jag måste sluta!

O, om jag kunde uppfylla din önskan och vara dig en genius, som skyddade dig mot hvarje fara! —

För att säga dig min tanke om slutet af ditt bref; så var öfvertygad, att om du äfven återkommer som general, och jag i generalen ej återfinner min Feodor, är han utan allt värde för mig. Frukta således ej; blir jag icke din här nere, sker vår förening i en annan verld. Således evigt din Leonna.»

Den omtalta bokens permar bekläddes med papper; hörnen förseglades med omsorg, innanföre låg brefvet; boken sammanknöt hon med ett band.

Det omtalta tecknet gafs, och hon skyndade till modren.

Ingendera, hvarken Feodor eller hon, hade nämnt ett ord om vidare brefvexling; men detta, liksom allt, lemnade hon åt Guds försyn. Han styr nog allt till det bästa, tänkte hon. Hon bar ju den kära bilden i sitt hjerta; med hopp, tro och förtröstan ville hon gå framtiden till mötes.

Leonna smög sig om morgonen sakta ur sjukrummet och fann sin far nästan resfärdig.

«Hur är det med mamma?» frågade han.

«Som jag hoppas bättre. Hon yrar icke mera, och har nu somnat.»

«Har du fått sofva sjelf barn? Laga så, att du intet blir sjuk också. – Hvar har du den der boken du talte om i går? Jag skall nu lemna den i behöriga händer. Ja så, du har till yttermera visshet skrifvit adressen utanpå. Ordning bör det vara. Du har väl något grönt från trädgården åt Maria? hvarom icke, så låt vara, jag måste skynda.»

«Å nej, det skall vara gjordt om fem minuter pappa!» och Leonna skyndade ut. Då hon återkom in, hade fadren öppnat bandet som höll boken tillsamman, och bläddrade liksom när barnen söka kopparstick. Samvetet slog den unga flickan; hon darrade, men andades åter fritt, när han sade: «jag trodde det vara något, som dugde läsa för mig under vägen, men jag ser det är tyska, hvarom handlar den?»

«En samling af poetiska arbeten pappa!»

«Sådant krimskrams har aldrig varit min sak.» Han kysste sin dotter och reste.

I andanom – ty huru ringa anda som kan finnas i vissa författ: s arbeten, hafva de dock ett visst privilegium att se och höra mer än andra menniskor – hör således äfven undertecknad mången fråga: «Hvad kommer åt Feodor? Hvarföre lemnar han ej sina göromål åt en annan, för att sjelf i flygande fart rida till Grönskog och taga afsked af sin flicka; till, som han vet sig vara välkommen hos hennes far?» —

Som en författ. står i ansvar för dem de föra fram på scenen; i synnerhet en som spelar en af hufvudrolerna, måste äfven besked lemnas om Feodor.

Men först en liten fråga till de manliga läsare, som antingen af nyfikenhet eller andra motiver, hedra ett sådant här obetydligt arbete med sin uppmärksamhet. Ha de aldrig sjelfva genom en förhastad orättvis misstanke – en obetydlighet i det hela – eller genom ett af dem sjelfva begånget felsteg, blifvit försatta i bryderi eller kanske köld mot den flicka de egnat sin hyllning, och likväl väntat, att hon skulle göra första steget till en försoning? Hon är antingen okunnig om orsaken till hans förändrade uppförande, eller ock finner hon sig sårad i den, för den finkänsliga qvinnan, ömtåligaste punkten: det gäckade förtroendet. – Händer det då, som ofta är fallet, att han finner sig träffad af en förhastad, eller omedveten anmärkning af hennes anhöriga, då är vanligtvis förbindelsen bruten, utan all förklaring.

Ofta ana ej hennes närmaste, att det unga hjertat klappat fortare först af kärlek, sedan af felslagen förhoppning; ty i det yttre lifvet är sig allt likt. – Han fortfar med umgänget i huset. Hon dansar, sjunger och – ler; men hvem räknar hennes tysta suckar, hennes nedsväljda tårar, under det han, egoisten, kastar sig i förströelsens hvirflar; glömmer, åtminstone låtsar glömma. Under andra experimenter med qvinnohjertan – vid en annan förbindelse, knuten af egennyttan och ärelystnaden – glömmer han sin första ungdomskärlek. —

Mången sådan karl har man ofta sedan hört säga: «Det är horribelt hvad hon förlorat sig! man ansåg henne dock förut för vacker!!»

«Men hvartill dessa frågor, denna predikan? Det är ju ett thema, som i romanväg haft och har tusende variationer. Håll er vid er berättelse. Ni sade ju nyss, att Leonna tog saken förnuftigt nog, och sådant var snällt. Hvad rår man för att andra tokor vanligtvis taga vårt prat för kontant?»

Finner ni er träffade? Lägg då handen på hjertat och kasta, om ni har mod dertill, första stenen på Feodor. Bättre vore dock, att lik publikanen i templet sucka och säga: «Gud vare mig syndare nådig!»

Det har ej varit och är icke vår afsigt, att göra Feodor till ett ideal, ett fenomen af fullkomlighet, som ej existerar i verkligheten. Han var en vanlig menniska, men ändå ingen af de allra vanligaste. Han var ung, hade hittills aldrig rönt någon verklig motgång, aldraminst sorg; det sjudande ungdomssinnet var ej dämpadt genom annat än sedolärans tryckta maximer, sådana som gifvas till utanlexor vid läroanstalterna, men tyvärr, så sällan der bringas till utöfning.

Jemförelsevis stod han likväl högt öfver de flesta af sina kamrater, ty han hade en stark hederskänsla, som afhöll honom från mången förvillelse. Vänskapen med Alexander, och deras brefvexling, vande honom att i tankarna genomgå hvarje händelse, emedan vännerna gjort ett ömsesidigt löfte att ej ens dölja sina svagheter.

Huruvida ett sådant löfte, gifvet i en stund af ungdomlig enthusiasm för dygd och rätt, ordagrannt uppfylldes, lemna vi derhän; men det hejdade likväl mången dårskap på halfva vägen. Härtills hade Feodor kanhända gått i en förlikning med sitt samvete och bättre vetande, ty ännu gjorde ingen flicka anspråk på hans trohet. Leonna hade varit en barndomsfantasi, ett luftigt ideal utan form. Men sedan han lärt känna henne, blef det annorlunda; och när han nu försyndat sig, ångrade han djupt sitt lättsinne och sina obetänksamma tvifvel om henne, den oskyldiga och flärdfria, tvifvel, ingifna af en sådan person som Hedda. Men han insåg äfven, att en bekännelse derom icke tjenade till annat, än att förstöra Leonnas oskuldsfulla förtroende. Han var icke nog djerf, icke nog öfvad i förställning, att framträda till den förorättade flickan likasom ingenting förefallit.

Hvem vet likväl huru det gått, om han haft tid till besinning, och han ej genast låtit genomskåda sig af Schalinsky. Den omisstänksamma flickan hade varit lätt förvillad, men han fruktade vännens forskande blickar; långt ifrån nöjd med sitt bref, hade han gerna förstört det och skrifvit ett annat, men nu fick det vara. Han hade likväl, som han trodde, uttalat sitt beslut att blifva henne värdig. Det ville han hålla som en man, som står vid sina ord. «Många sådana löften göras – hållas och brytas!» tänker läsaren.

Med hvilken oro afvaktade han ej vännens återkomst från Grönskog. Den afdelning af manskapet, som under hans uppsigt skulle från det så kallade tyghuset och proviant-magasinet pålasta packvagnarna, stod sig ej mera än jemnt, ty Feodor ville vara fri och ledig, för att läsa Leonnas bref, hvars ljufva ord – derom var han öfvertygad – blefve en helande balsam för hans oroliga hjerta.

Schalinsky kom och medförde endast en vänlig helsning. Missnöjd med Feodor dessa dagar, hade denne under hemvägen beslutit litet plåga honom; men då han varseblef hans oförställda sorg, uppbjöd han allt för att trösta och hänvisade honom på morgondagen. Han meddelade honom ända till de minsta omständigheter, rörande mötet med Leonna, och den positiva omöjligheten för henne att handla annorlunda.

Allt var färdigt för uppbrottet; tross- och ammunitions-vagnarne förespända. Manskapet, med tornister och den konstmässigt hoprullade kapotten på ryggen, stödde sig väntande mot gevären.

Ställets innevånare och äfven annat landtfolk från granskapet samlades för att se det aftågande manskapet och månget förkläde samlade också förstulet tårarne, som skymde bort glansen i de vackra landttärnornas ögon, under det mången ungersven åter önskade orostiftarne så långt bort som pepparen växer.

Man afvaktade endast öfverstens ankomst, hvars granskande blick skulle öfverse det hela.

Med väntan och otålighet skådade Feodor ut åt vägen; men icke rörde denna otålighet öfverstens ankomst, utan den välkända gula kaleschen från Grönskog, som nu ändteligen nalkades.

Men innan dess ägare med vanlig maklighet stigit ur och skakat hand med sina båda unga vänner, gafs tecknet att öfversten också var i antågande.

Ögonblicken voro således dyra. «Gå du in med gubben, jag skall förhöra kusken,» hviskade Schalinsky till Feodor.

«Vi komma att sakna eder rätt mycket,» försäkrade kapten Nordenskans hjertligt, och tryckte Feodors hand, «men hade ej det dumma missförhållandet varit emellan bror och min son Petter, vore förlusten ändå känbarare, ty då hade vi ofta umgåtts. Nå hvem vet, kanske återse vi hvarandra framdeles, och då måste ett sådant groll ha försvunnit.»

«Jag både önskar och hoppas detsamma,» svarade Feodor och tryckte tacksamt hans hand. «Jag på min sida vill visst aldrig väcka det slumrande agget hos min vederpart, men då jag icke vet hvad som föranleder detta hatfulla uppförande» —

«Så låt oss lemna allt i förtröstan på framtiden,» inföll Nordenskans. «Vi båda förblifva vänner. – Men så när hade jag glömt något. Dotter min sänder er här en bok, som hon haft till låns.» Han dykade upp den ur den djupa rockfickan. «Nog har hon aktat den, som så förvarat permarna,» tillade han.

Feodor mottog boken och kastade en frågande blick på Schalinsky, som nalkades i detsamma. Denne anmärkte leende: «boken fordrade kanhända en ren klädning för att handteras af frökens vackra händer.»

Nu hvirflade trumman; alle man i ledet! En handtryckning och Schalinsky skyndade bort. Nästan faderligt omfamnade Nordenskans den qvarblefne Feodor, som bestormad af känslor föll till hans bröst. «Innan vi skiljas, dyre farbror, så lofva mig heligt, att aldrig låta er älskvärda dotters framtida öde bero af hennes halfbrors godtycke. Lofvar farbror detta?»

Något förvånad, svarade Nordenskans ändock godlynt, till och med hjertligt: «Jag vet ej anledningen till denna brors önskan, men som den alldeles stämmer öfverens med min egen vilja, kan jag gerna lofva det.»

«Gud belöne dig derför!» och Feodor störtade ut.

Nordenskans stod ett ögonblick qvar på trappan och såg efter den bortilande, och yttrade halfhögt för sig sjelf: «Stackars gosse! Nog ser jag, hvar skon klämmer, och din lycka står i vida fältet. Ditt råd var emedlertid godt, jag skall taga det ad notam.»

Han gick derpå in till sin svärdotter. Fru Snabbeck var ännu qvar, men Hedda hade ej återkommit.

De stodo alla tre i ett fönster, och sågo hur den ena truppen efter den andra försvann bakom ett skogbevuxet berg vid vägen. Knappt hade dammet hunnit lägga sig, förrän man från den sidoväg, som förde till landtmätarebostället, blef varse en resande. Det var Petter, som kom hem. Fadren log inom sig och tänkte: «minsann ser det icke ut som herr befallningsman, af fruktan att förlora skinnet, legat i bakhåll.»

Petter var icke i bästa lynne; när hans fru sporde hvarifrån han kom, svarade han tvärt: «sist ifrån Brandéns, der har jag hört intressanta nyheter.» Maria såg af hans blick och hörde af tonen att en storm var i antågande, och såg helst att denna bröt löst i svärfadrens närvaro, hon frågade efter utseendet likgiltigt: «Hvad höres det då för nytt?»

«Först och främst att frun far omkring och roar sig, när hennes man är borta – och det i så valda samqväm till» —

«Ett samqväm som syntes anstå dig i somras, när du sjelf förde mig dit,» svarade Maria kort, «äfven antog du inviten.»

«Det var då, men nu har jag hört superba historier om vissa menniskor der,» och med en grimace vände Petter sig till fru Snabbeck. «Fruns skarpsynthet har ej heller här kommit på skam,» fortfor han. «Ni har yttrat att den der öfverstinnan och hennes syster sågo utklädda ut, och ni hade rätt. Båda hafva haft rang och värdighet af värdshusjungfrur, i samma stad der öfverstens fru lefver. Han och en annan officer tog derifrån hvar sin dam, och förde dem med sig hit.»

«Nå det kan jag säga, det var ju skandalöst!» beskärmade sig fru Snabbeck, likväl smickrad att se sin skarpsinnighet anmärkt. «Men att öfversten icke blygdes att låta en sådan der gälla för sin fru.»

«Hvem kan bevisa detta?» inföll Petter. «Han lät det endast passera, när doktor Ström, som nog kände förhållandet, ville introducera henne under detta namn i sitt hus. Öfversten visade sig ju aldrig tillsammans med henne i staden, till och med icke här på landet.»

«Men afskedskalaset» – inföll Marie misstroget.

«Nå visst bestod han det, men fruntimren och dansen var hos ingeniörens, ej hos honom, som bor i en helt annan byggning; eller deltog han kanhända i dansen? neej, – nå så har jag rätt! och någon ersättning måste han väl gifva sin donna när han lemnar henne; ryktet säger till och med, att han spelt bort henne till en af sina vänner; sanningen är att han förlorade tvåtusen rubel till en bekant och till densamma kommer hon nu antingen som pant eller betalning, huru man vill taga det.»

«Men af hvem har du hört allt det der?» frågade Maria ännu misstroget.

«Jag har det från säker hand. Lita du på det.»

Nordenskans den äldre, en åhörare af allt detta, som endast med ett: «Nå? det var f – n!» «hm, hm,» eller «så, så,» härtills tillkännagifvit sin uppmärksamhet, sade nu, sannolikt i den mening att förbereda något som han sedan ärnade afhandla närmare med sonen: «Jo, jo, nog lär du ha rätt, jag påminner mig nu, huru Feodor Karlowitsch alltid undvek att tala om dessa damer, och när prestens fru engång plågade honom med frågor om dem, svarade han: att han aldrig sett öfverstens fru; något som förundrade oss alla. – Du ser häraf kära Petter, att han icke gillade ett sådant lefverne.»

«Det bevisar blott att en blind höna också någongång kan hitta ett korn,» svarade Petter, och aflägsnade sig skyndsamt för att skrifva ett bref, med den återvändande skjutsgossen; han undvek att vara allena med fadren, som reste hem på eftermiddagen.

Innan vi på lång obestämd tid lemna Feodor och hans vän, följa vi dem till första nattqvarteret, en vid landsvägen belägen by, några mil derifrån.

När Feodor mottog boken af Leonnas far, trodde han sig i Schalinskys leende finna, att denne af kusken erhållit det lofvade brefvet, men under marschen var det intet tillfälle att, ohörda af andra, vexla några ord. Han måste således beväpna sig med tålamod. Boken var han nödsakad att lemna till sin betjent.

I mörkningen uppnådde de nattqvarteret; åt Feodor, Schalinsky och Boldakoff anvistes den bättre af de tvenne kamrar, som lågo innanför en stor stuga, der femtie man snart snarkade godt på utbredd halm.

Det var redan långt lidet på qvällen, men ännu tycktes hvarken Feodor eller hans vän vilja lyssna till den tredjes uppmaningar att gå till hvila. Denne hade genast efter den måltid, gamla värdinnan i huset uppdukat, krupit upp i det ena af de höga, breda, men korta sängställena, öfvertäckta med mångbrokiga ylleryor. Småond öfver de andras envishet, vände Boldakoff sig åt väggen och somnade.

Feodor hade oupphörligt bläddrat i den omnämnda boken, under det hans vän iakttagit honom med väntande blickar.

«Gud ske lof, nu hvarken hör eller ser han oss; lemna mig nu brefvet,» utbrast Feodor, i det han lade ifrån sig boken.

«Hvilket bref?»

«Det som kusken gaf dig; var barmhertig och hutla icke längre med mitt tålamod.»

«Jag har icke något bref,» försäkrade Schalinsky. «Fröken hade väl lemnat karlen ett pakett, med tillsägelse att lemna det antingen till dig eller mig, men sedan hade hon tagit det tillbaka, och sagt att kaptenen ville sjelf lemna det i rätta händer. När jag nu såg, att du erhöll boken, var jag nöjd; i annat fall hade jag påmint derom. Naturligtvis måste boken innehålla svar på ditt bref, så framt hon velat svara.»

«F – n heller! Jag har genomgått hvart enda blad; icke en papperslapp, icke ett understruket ord skulle undgått min uppmärksamhet.»

«Du är ett bra dåligt ämne till polisminister, som ej fått det infallet att se efter hvad som förvaras under dessa sigill,» skämtade den andra, öppnade förseglingen med ett knifblad, och räckte Feodor det bref vi redan läst. —

Djupt träffad af flickans ömma och naiva förebråelser, som alla voro förtjenta, förstod han att uppskatta det ädla tänkesätt, som röjde sig i hvarje ord. Slutet gjorde honom förtjust, och han dolde ej sin glädje; han omfamnade sin ovärderliga vän, men visade honom likväl icke brefvet – skälet kan man lätt inse. – Men han tog honom till vittne af sin högtidligt fattade föresats att göra sig värd hennes kärlek.

Sjukdomen hade brutit sig; fru Nordenskans förbättrades ögonskenligt, men sjelf försäkrade hon ännu, sedan hvarje spår deraf försvunnit, att hon plågades af den minsta ansträngning. Hon grufvade sig öfver de minsta bestyr, som hörde till hennes husmoderliga kall – vi känna ju hennes förkärlek i detta fall. – Nu hade den omvårdnad alla, och i synnerhet Leonna, skänkt henne, drifvit makligheten till en ännu högre grad.

Det ålåg således den knappt sextonåriga dottern, att intaga hennes plats i hushållningen. Lust och omtanka göra äfven svåra ting lätta, och Leonna insåg sjelf att hon behöfde en verksam förströelse. Den lilla tid hon varit borta hemifrån, hade äfven i detta afseende varit henne nyttig; ty hon kunde nu anställa jemförelser. Hon sökte derföre förena mormodrens driftiga omtanka med den ordningsanda och behagliga «komfort,» som gjorde lifvet på Rönnbacka så trefligt. Småningom lyckades hon i sina bemödanden, visserligen icke utan ansträngning och några misslyckade försök; men hon visste att göra sig älskad och aktad af tjenstefolket – med få undantag hade en ny upplaga efterträdt den gamla – och det hörsammade henne gerna.

Lik karlar i allmänhet och fäder i synnerhet, kunde äfven Nordenskans ej uppskatta hvad en ung qvinna lider, som så der handlöst måste öfvertaga vården om ett stort hushåll, der ansvaret ligger tungt på hennes svaga, ovana skuldror; en börda, som endast kärleken eger förmåga att göra lätt. —

Likväl erhöll Leonna då och då en vänlig blick, ofta ett hjertligt ord af sin far, som nu märkte skillnaden mot förr enär han, till exempel vid en hastigt påtänkt resa, hade allt rent och i ordning, (ty huru mången ledsamhet uppkommer ej ofta om en löskrage är illa ansad och de frånslitna banden ej behörigt fastsydda o. s. v.), eller då värdinnan, för en oförmodad gäst, alltid hade något godt och smakligt i beredskap. Allt sådant hade varit sällsynta fall i hans husliga lif, sedan den gamla trotjenarinnans död föregående året.

Dessa voro äfven de enda solskensblickar i Leonnas husmoderliga lif, ty modren kunde hon aldrig göra rätt i lag; sjukdomen hade gjort henne retlig till sinnes, hvilket jemte ett inre medvetande af egen oförmåga, och medfödd afund öfver andras förmåga, gjorde henne nästan svartsjuk på sin egen dotter, när det någon gång hände att mannen gjorde henne uppmärksam på dottrens tilltagande förtjenster.

Fru Nordenskans lemnade ej mera sitt rum, med undantag af måltidstimmen. Hon visade då god aptit, men klandrade likväl allt; sannolikt i den mening att derigenom synas vara fru i sitt hus. Utan sysselsättning blef tiden henne lång, och hon trifdes numera ej allena. Leonna fick ofta uppbära orättvisa förebråelser, att hon vårdslösade sin mor, då hon för de mångfaldiga bestyren måste lemna henne.