Kitabı oku: «Leonna», sayfa 13

LEONNA. ANDRA DELEN

Leonna lär sig känna en fru med verldston och en annan af värde

Omkring tre mil från kyrkbyn, i en annan trakt af socknen, låg en herrgård med vidsträckta ägor, från långliga tider ett fideikommiss för Bärendorfska familjen. Egendomen var på sednare tider ganska vanvårdad, ty nuvarande ägaren, lagman Bärendorf, bodde i hufvudstaden, der han innehade tjenst; han hade efter sin faders död arrenderat bort den åt en man, som endast sökte ögonblickets nytta, utan att bry sig om framtiden eller vårda de fordna anläggningarna. Undertiden lefde lagmannen med sin familj på stor fot i Åbo, och ansåg det småaktigt att revidera utgifter och inkomster, förrän de förra togo öfverhanden. Han uppsade då arrendatoren. Fru och barn skulle bo på godset; sjelf tog han sig tjenstledighet denna sommar, för att se till egendomen, som han endast trenne gånger besökt under tjugu år.

Andra gången detta skedde, medföljde hans fru på besöket. Ehuru de varit gifta i flera år, gjorde hon nu först personlig bekantskap med sin svärfar. Sedan dess hade hon hvarken återsett honom eller Johanneshof förrän nu.

Under de några veckor hon der passerat, såg Leonna dagen, och kapten Nordenskans, hvilken stod i affärsförbindelse med gamla herrn på Johanneshof, hade bjudit unga herrskapet till faddrar åt sin dotter.

Någon tid efter denna tilldragelse hade, helt oväntadt för arfvingarna, den redan till åren komne mannen gift sig för andra gången, ehuru han snart åter blef enkling; och hans son, lagmannen, som öppet visat missnöje med detta giftermål, kom icke mera till Johanneshof i sin fars lifstid. Som redan är sagdt, hade han arrenderat bort egendomen.

Ryktet hade väl omtalat denna familjs hitflyttning, men ingen af våra bekanta hade ännu sett dem.

Samma söndag, vi omnämnt i slutet af förra delen, såg Leonna i kyrkan tvenne okända fruntimmer inträda i främsta bänken framme vid choret. Deras ankomst väckte desto större uppseende, som halfva predikan då redan var förbi. Den ena af dessa damer, var ett ännu vackert men blekt medelålders fruntimmer med ett förnämt, men graciöst väsende. En röd kaschmirs långschal var smakfullt draperad öfver en rock af svart siden. På hufvudet hade hon en enkel spetsmössa med ljusröda band; hatten tog hon genast ganska ogeneradt af sig, för värmens skull.

Den andra var något utstyrd, ty toiletten öfverensstämde icke med personens utseende och ålder. Hennes safflorsröda tyllklädning med korta ärmar, dess bara hals och axlar endast omgifna af en kolleretrimsa; dess med blomster prydda hatt o. s. v., skulle väl anstått en tjuguårig tärna, men hos henne sqvallrade en viss snörpning vid munnen, och vissa linier vid pannan, om ett och annat tiotal mera. Utomdess såg hon pretentiös och tvungen ut, och hela hennes figur antog en marionettlik rörelse, när hon tilltalades af sin granne, eller trodde att någon bemärkte henne.

Leonna, som satt midt emot dem på andra sidan i choret, hade en stund varit ett mål för den först omnämnda damens förstulna blickar, hvarefter denna tycktes hviska några ord till sin följeslagerska, hvilken, hittills upptagen af sin egen värda person och jemkning om sin paryr, nu gaf sig tid att begagna den på ett svart band hängande lorgnetten, och rikta blicken på Leonna. Den stackars flickan rodnade af blygsel och harm öfver ett så oskickligt beteende i Guds hus, och första gången afvaktade hon med otålighet gudstjenstens slut, då hennes far kom till bänken för att afhemta henne.

Straxt efter deras ankomst till prestgården, körde en ståtlig vagn in på gården och en betjent i livré hjelpte de tvenne omtalta damerna derutur.

Pastorn gick emot dem, förde dem i salen, presenterade dem för sin hustru och deras öfriga gäster.

Den ena af damerna var fru lagmanskan Bärendorf, den andra hennes kusin fröken Renata Strutz.

Lagmanskan sade sig vara «charmerad» att göra fröken Nordenskans' «connaissance» och utbad sig det nöjet, att genast härifrån få föra henne med sig till Johanneshof, der hennes tvenne äldre flickor skulle mottaga henne med «förtjusning.» Hon «reklamerade» sin rättighet som gudmor till fröken Leonna, och ville ej veta af någon «refus.»

Kapten Nordenskans ansåg detta som en stor heder och förmån för sin dotter, och Leonna på sin sida intogs af lagmanskans artighet och lediga manér. De voro således lätt öfvertalade.

Efter kaffet ville lagmanskan bryta upp. Hon skulle göra ett besök hos friherrinnan Perlkrans, som öfver sommaren hyrt sig rum på Löfsala rusthåll.

«Friherrinnan är köttslig moster till Bärendorf, och utomdess en charmant gumma,» sade hon. «Jag har, sedan jag kom hit på orten, ej varit i tillfälle att göra henne min visit. Hon skulle få skäl till missnöje om jag underlät det, när jag är henne så nära, derföre måste vi redan rekommendera oss.»

Pastorskan ville öfvertala lagmanskan att dröja en stund. Det vore god tid ännu, menade hon, då hennes nåd och fröknarna troligen dröja qvar öfver natten på Löfsala.

«Dertill äro vi något för manstarka!» invände lagmanskan leende.

«På Löfsala saknas ej rum, och utomdess är värdsfolket väl försedt med hvad som kan behöfvas för deras hyresgäst, att taga emot fremmande hvad tid som helst,» försäkrade pastorskan. «Löfsala mor skulle anse sig vara i sjunde himlen, om hon finge herbergera fröken Leonna både som granne och gudmor för hennes lilla son.» —

«Ja, är det icke märkvärdigt, hvad bondfolk gerna åberopar sig bekantskap med bättre folk, bara för det de bo i en och samma socken,» anmärkte fröken Strutz.

Tout comme chez nous, hade hennes kusin gerna svarat, men fröken hade troligen ej förstått tillämpningen, och ingen svarade på hennes anmärkning.

Snart rullade vagnen utföre «prestgårdsbacken,» och inom några ögonblick voro de på den vackra skogsväg, som förde till rusthållet.

Leonna hade ej färdats den vägen sedan Feodors möte med hennes bror. Hvilka minnen väckte ej dess åsyn – !

Under åkandet hörde hon, huru damerna sinsemellan gjorde temmeligen bittra anmärkningar öfver en person, som lagmanskan betecknade med «la bourgeoise,» men för mycket upptagen af egna tankar, fattade Leonna blott, att denna för närvarande var på Johanneshof, och att de önskade dess bortresa m. m. d.

Ungefär klockan sex var man framme vid Löfsala. Rusthållarmor öppnade sjelf grinden och friherrinnan stod på trappan färdig att taga emot.

Friherrinnan Perlkrans var, efter hvad Leonna sedan erfor, fyllda sjuttio år, men hon var en af dessa sällsynta, som ännu i ålderdomen bibehålla ungdom. Ännu hade ej åren böjt hennes gestalt, eller fördunklat glansen i hennes mörka blå ögon, hvilka allvarliga, och likväl så vänliga, blickade omkring sig. Likväl hade antingen sorg eller bekymmer plöjt en fåra på hennes vackra hvälfda panna, och håret var silfverhvitt. Under en hvit nettelduksmössa, omgifven af ett gredelint band, låg håret slätt kammadt åt sidorna. Klädd i en rock af hemväfdt bomullstyg bar hon den så väl, att mången dam i siden och sammet skulle i hennes närvaro synts mindre väl klädd.

Med hjertlighet omfamnade hon lagmanskan Bärendorf, sedan sade hon: «Förra veckan erfor jag först händelsevis, att ni flyttat till Johanneshof, och jag gläder mig att vara er så nära, men kan detta unga fruntimmer vara din dotter? då har hon utomordentligt förändrat sig på tio år.»

«Nej bästa tant, det här är fröken Nordenskans från Grönskog; jag enleverade henne från prestgården, der hon med sin far, jemte oss, var till middagen.»

«Välkommen min lilla vän!» och den gamla drog Leonna till sig, kysste hennes panna och skådade henne sedan med synbart välbehag i de mörka ögonen. «Min goda värdinna här på Löfsala har talat om er med så många loford, att jag gläder mig att så oförmodadt få göra er bekantskap.» Glad och tacksam öfver denna mottagning tryckte Leonna den ännu vackra handen till sina läppar.

Fröken Strutz såg förnärmad ut, att ha blifvit så förbisedd. Hon presenterades nu af sin kusin lagmanskan.

I friherrinnans «välkommen!» låg väl artighet, men ej en skymt af den förra hjertligheten.

Lagmanskan lät snart öfvertala sig att dröja der öfver natten. Sällskapet satte sig på den öfverbyggda trappan, som söndagen till prydnad var omgifven af rönn- och björklöf. I stället för thé, som friherrinnan aldrig nyttjade om sommaren, förtärde man sockervatten försatt med hallon- och lingonsaft.

«Huru och af hvem har tant fått anvisning på detta rätt trefliga ställe?» frågade fru Bärendorf.

«Ödet styr ibland så der underligt,» svarade friherrinnan med en vacker blick. «Min läkare har redan länge förordnat mig saltsjöbad och landtluft, men än yppades en, än en annan svårighet.» —

«Hvarföre valde ej min tant Johanneshof till vistelseort, en vik af saltsjön vattnar äfven dess stränder,» inföll lagmanskan.

«Du vet af gammalt hvad värde jag sätter på oberoende,» svarade tanten leende. «Äfven var jag okunnig om att ni flyttat dit.» —

«Men genom hvem kom min tant hit?» frågade den andra.

«Jo ser du, värdinnan här är systerdotter till min gamla Anna, och tidigt i våras kom hon till Borgå, så väl för att helsa på sin moster, som för att sätta sin stjufdotter i syskola hos ett fruntimmer, som syr kläder åt andra,» svarade tanten. «Då omtalade hon för mig, huru lyckligt hon var gift, och hvilken vacker belägenhet detta rusthåll ägde, med ett ord hon gjorde mig helt pickhågad att komma hit. Här trifs jag också oförlikneligt väl.»

«Har min tant gjort någon bekantskap med grannarna häromkring?»

«Ännu icke. Du känner mina små egenheter, till hvilka också hör trögheten att komma hemifrån. – Mitt värdsfolk är dessutom ovanligt städade och trefliga menniskor; dagligt sällskap har jag äfven i det fruntimmer jag nyss nämnde, hos hvilket rusthållarens dotter varit för att lära sy. Äfven hon är hitkommen för att under några veckor njuta landtluft och begagna bad, för att vederqvicka sig efter flera års träget arbete och stillasittande.»

«Hvad heter hon? månne hon är skicklig klädsömmerska?» frågade lagmanskan med synbart intresse.

«Hennes namn är Sellzing,» svarade friherrinnan; «hon har bott i Borgå i åtta eller nie år, der hon med sitt arbete försörjt både sig sjelf och en sjuklig åldrig far. Han har varit död sedan ett år. Ehuru hon ganska litet vidrör deras fordna öden och förhållanden har jag dock hört, att hon är barnfödd i Reval, der hennes far varit handlande.»

«Månne hon syr väl och får kläderna att sitta väl och efter modet?» inföll lagmanskan, som föga syntes vara intresserad i en sömmerskas öden.

«Säker om det förra, sätter jag ej det andra i fråga, då hon arbetar för alla de bättre husen, och ofta nödgas använda både natt och dag, för att medhinna allt. Derigenom har äfven hennes helsa lidit.» —

«Hvilken lyckträff för mig,» utbrast lagmanskan lifligt. «Hon måste komma till oss på en liten tid; ty i anseende till flickorna, som växa så horribelt, är jag just i behof af en sådan menniska.» —

«Du glömmer,» och i friherrinnans ton och blick låg en lindrig förebråelse, «du glömmer att denna menniska nu är hitkommen, för att hvila sig och sköta sin helsa.»

«Den som arbetar för betalning, bör ju vara glad att få arbetsförtjenst,» invände nu fröken Strutz, som såg sin kusin vara förlägen om svar.

«Den kommer ej att fattas henne, när hon återvänder, med återhemtade krafter och arbetslust,» svarade friherrinnan. «Hon har många som vänta henne både kunder och elever.» – «Ja hon ger timmar. Mamsell Sellzing tyckes erhållit en ganska bildad uppfostran.»

Lagmanskan fann nu för godt att anslå en helt annan ton. Hon försäkrade att mamselln hos dem på Johanneshof skulle njuta så väl af landets behag, som af ett muntert sällskapslif. «Jag förmodar, att det är hon, som sitter der på gungbrädet, i den lilla trädgården,» fortfor fru Bärendorf. «Om så är, vill tant vara så gracieus och presentera mig för sin favorit, så få vi se hvad min öfvertalningsgåfva förmår.»

Utan att svara, steg friherrinnan upp, och ledsagade sällskapet dit, der mamsellen satt och jollrade med värdsfolkets lilla gosse.

Blygsamt, men ledigt besvarade hon deras helsning. Hon hade stigit upp för att lemna dem plats, och satte barnet i gräset.

Fröken Strutz, hvilken sade sig hålla ofantligt af små gossebarn, ville locka honom till sig, men barnet stretade emot och begynte gråta, deremot räckte han snart sina små armar mot Leonna.

«Barn ha en egen instinkt,» anmärkte friherrinnan leende.

«Det är första gången han ser mig,» invände fröken litet förnämt och tog plats på gungbrädet.

«Mamsell Sellzing var honom äfven helt fremmande, när hon kom hit, men på ögonblicket voro de vänner.»

«Hon hade väl något att muta honom med, kan jag förstå.»

«Innan något sådant kom i fråga, var vänskapen oss emellan knuten, och hvarmed har den unga fröken nu mutat barnet?» yttrade mamsellen med ett fint leende.

Fröken måste ansett sig något förnärmad, ty hon svarade något hvasst, ehuru det skulle ha utseende af ett skämt: «Med sin söta min och sina vackra ögon; dermed lockar man både barn och narrar!» Fröken Renata syntes helt förtjust i sin egen qvickhet.

«Fröken har i båda fallen rätt. Ögat är själens spegel, och att se i den hör till englarnes natur – men med narrar, så väl masculina som feminina, hoppas jag, att vi för närvarande ej ha något att beställa,» anmärkte friherrinnan leende.

Det syntes på fröken, att den sista meningen var för henne fullkomlig latin.

Med vänlig nedlåtenhet vinkade lagmanskan mamsell Sellzing, och bjöd henne sitta bredvid sig; sade sig vara förtjust af att göra bekantskap med ett fruntimmer, af så «erkänd» skicklighet i modearbeten; med uttalad förhoppning att få henne en liten tid till Johanneshof, för att hjelpa till med några klädningar.

Förgäfves invände mamsellen, att hon aldrig varit borta och sytt; huru nödigt hon var i behof af hvila och oberoende den korta tid, hon här kunde dröja, m. m.

Men nu hopade fru Bärendorf löften på löften; mamsellen skulle ha ett eget rum för sig; ega sin frihet, gå och promenera när hon behagade. Genom arbete skulle hon visst ingalunda uttröttas; de voro många som kunde sy, endast hon ville «klippa till,» och visa dem huru allt blefve nätt och modernt. Ingen motsägelse hjelpte. Det afgjordes, att mamsellen efterskickades, så snart lagmanskan kom hem till sig.

Friherrinnan, som under allt detta ej yttrat ett enda ord, utan syntes vara upptagen af att se huru förnöjd lilla gossen jollrade med Leonna, reste sig, och inbjöd sällskapet till aftonmåltiden.

Mamsell Sellzing, inbegripen i bjudningen, aflägsnade sig för att lemna ifrån sig barnet.

Under denna hennes frånvaro frågade friherrinnan, hvarföre ej lagmanskan tog henne med sig, då det fanns tillräckligt rum i vagnen.

Den tillfrågade syntes ett ögonblick förlägen, men svarade sedan fermt: «Bättre än jag, känner min nådiga tant, att vårt stånd har konsiderationer att iakttaga. – Om jag, för egen del, denna gång ville göra ett undantag, skulle dock Bärendorf efteråt bli ledsen, när han erfore, att hon åkt tillsammans med mig i vårt stadsekipage.»

«Jag har likväl sett barnsköterskan sitta med dig i vagnen.» – «Det är ju också något helt annat, söta tant. Hon är min domestik; men en sådan här person skulle genast tro sig vara «en camerade.» Här på landet vore en gång ingen gång; men som jag sagt, jag vågar ej för min man.»«Hvad man kan se en sak från olika sidor;» anmärkte tanten. «Jag för min del är fullkomligt öfvertygad, att om vi sjelfva äro upphöjde öfver hopen, icke allenast genom börd och förmögenhet, som äro tillfälliga gåfvor, utan äfven genom vår ställning i samhället, genom förstånd och bildning, något som jag benämner själsadel, då skall aldrig en förnuftig nedlåtenhet mot en ringare klass – ty jag vill ej förmoda att du vill hänföra mamsell Sellzing till det, hvad man ofta orättvist nog benämner «sämre folk» – hvarken göra dem djerfva eller anspråksfulla. Äfven de mest obildade ana dock vårt högre inre värde, notabene, om vi äga ett sådant; och skola anse sig hedrade genom vår artighet; af erkänsla visa de oss då den vördnad, vi ha rättighet att fordra. Se de sig åter behandlade med öfvermod eller missaktning från vår sida, då först skola de uppsöka våra fel, och nedsätta oss af harm eller hämdbegär. Revolutionen i Frankrike lemnar derpå tusende exempel – men lemnom detta. Jag vill blott säga, att jag för min enskilta del, värderar långt högre en «sådan här menniska,» som, med ljust hufvud och verksamhet, gagnar sina likar och förskaffar sig ett oberoende af andra, än vissa andra, hvilkas hela värde är ett namn som slumpen gifvit; hvilkas hela politur består i några lånta fjädrar, hvarmed de likt kajan i fabeln söka dölja sin själsfattigdom.» —

«Det är ju också något helt annat, söta tant. Hon är min domestik; men en sådan här person skulle genast tro sig vara «en camerade.» Här på landet vore en gång ingen gång; men som jag sagt, jag vågar ej för min man.»

«Hvad man kan se en sak från olika sidor;» anmärkte tanten. «Jag för min del är fullkomligt öfvertygad, att om vi sjelfva äro upphöjde öfver hopen, icke allenast genom börd och förmögenhet, som äro tillfälliga gåfvor, utan äfven genom vår ställning i samhället, genom förstånd och bildning, något som jag benämner själsadel, då skall aldrig en förnuftig nedlåtenhet mot en ringare klass – ty jag vill ej förmoda att du vill hänföra mamsell Sellzing till det, hvad man ofta orättvist nog benämner «sämre folk» – hvarken göra dem djerfva eller anspråksfulla. Äfven de mest obildade ana dock vårt högre inre värde, notabene, om vi äga ett sådant; och skola anse sig hedrade genom vår artighet; af erkänsla visa de oss då den vördnad, vi ha rättighet att fordra. Se de sig åter behandlade med öfvermod eller missaktning från vår sida, då först skola de uppsöka våra fel, och nedsätta oss af harm eller hämdbegär. Revolutionen i Frankrike lemnar derpå tusende exempel – men lemnom detta. Jag vill blott säga, att jag för min enskilta del, värderar långt högre en «sådan här menniska,» som, med ljust hufvud och verksamhet, gagnar sina likar och förskaffar sig ett oberoende af andra, än vissa andra, hvilkas hela värde är ett namn som slumpen gifvit; hvilkas hela politur består i några lånta fjädrar, hvarmed de likt kajan i fabeln söka dölja sin själsfattigdom.» —

«Lilla nådiga tant, fatta ej humör för ett sådant lappri, och låt för all del ej märka sig för mamsellen som kommer der,» inföll lagmanskan smekande. – «Ty värr är jag alltför litet hemma i de politiska affärerna,» tillade hon leende, med afsigt att få den ankommande att tro, det samtalet rört dessa förhållanden.

Sednare finna vi Leonna ensam i det henne anvista sofrummet. Hon öfvertänkte allt hvad som passerat denna dag, huru oförmodadt hon kommit bland henne förut alldeles obekanta menniskor. Huru skulle hon trifvas ibland dem? I början intagen till fru Bärendorfs fördel, anade hon redan, att ej allt är guld som glimmar. Fröken Strutz ingaf henne en motvilja, som stegrades med hvart ögonblick, ehuru den goda flickan förebrådde sig denna känsla, som kanhända var orättvis. I samma förhållande ökade sig den högaktning, hon genast fattat för friherrinnan Perlkrans, hvars välvilliga och ädla väsende, den öppenhet hvarmed hon uttalade sin tanka, intog helt och hållet hennes unga hjerta. Genom hennes ord trodde Leonna sig något så när hafva uppfattat de omgifvandes värde.

«Men har jag äfven rätt att bedömma dem? Jag som är så oerfaren, som ännu så litet känner mig sjelf,» tänkte hon. Hon erinrade sig då onkel Ludvigs reflexioner, att man bör iakttaga andra, dels för att hemta varning af de dåliga, dels för att använda de goda exemplen till sin egen förädling.

När hon vaknade morgonen derpå, såg hon på solen, att klockan gick till sex. Hon klädde sig skyndsamt och gick ut. I förstugan träffade hon rusthållerskan, som på friherrinnans vägnar bad fröken gå till den omtalta lilla trädgården.

«God morgon min lilla vän!» sade friherrinnan vänligt och räckte henne handen. «Det var snällt att hon steg tidigt upp. Våra nordiska sommarmorgnar äro för vackra att sofva bort. Drick med oss ett glas af vårt friska källvatten; det är en medicin, som jag ordinerat både för mig och mamsell Elise, och jag hoppas med Guds hjelp, att den skall göra oss godt.»

Sedan gjorde hon Leonna några vänliga frågor rörande hennes uppfostran, modrens sjukdom och död.

Leonna fann att derom ej kunde sägas mycket; uppehöll sig desto längre vid sin bekantskap med fröken Lurhjelm, och saknaden efter henne. «Jag får nu göra bekantskap med fröknarna Bärendorf, men en aning säger mig att ingen Ottilia finnes bland dem,» tillade hon öppenhjertigt.

«Så förmodar äfven jag,» svarade friherrinnan, som hört henne med stigande interesse. «Jag har ej sett flickorna Bärendorf på många år, när jag lemnade Åbo och flyttade till Borgå var Jeanette ändå nio år, och Emma fyra år yngre. Förklemad hemma, gick Jeanette sedan i flere år i en pensionsanstalt, der hon visserligen, efter hvad hennes mor skrifvit mig till, inhemtat några ytliga sällskapstalanger, men kanske aldrig tänkt öfver något som var nyttigt. Tidigt blef hon indragen i förströelserna af ett så kalladt sällskapslif, och der bildas sällan, kanske aldrig, trogna och upprigtiga vänner. Der sökes också endast skalet, aldrig kärnan. Emma stammar och är, efter modrens utsago, skadad af koppor. Bedrar jag mig ej är Emma tillbakasatt af modren. Hon, som så många andra, vanlottade af naturen eller genom olyckshändelser, skall kanhända då ega den sinnesretlighet, som låter dem alltför högt uppskatta andras förmåner, och se sig sjelfva i för mörk dager; deraf blir afund och menniskohat med tiden.»

«Lyckligtvis finnas många undantag,» anmärkte Elise, «bland dessa är yngsta fröken Z. Genom ett olyckligt fall i barnaåren, blef hon krokryggig, af dverglik vext och åldrigt utseende. Hon är nu 17 år och den mildaste, mot alla menniskor välsinnade varelse. Utomdess äger hon både kunskaper, omdömmesförmåga och klar blick i det högre af lifvet. Med ett ord, hon väcker interesse hos alla som lära att känna henne.»

«Hvarje regel har sitt undantag, men är i sig sjelf riktig,» genmälte friherrinnan, «så äfven här. Efter hvad jag hört, har den unga fröken aktningsvärda föräldrar, som mera värdera sina barns själsförmögenheter, än skönhet och kroppsliga förmåner, som visserligen äro en stor gåfva af Gud, men för hvilka de förra aldrig få åsidosättas. Den väl valda umgängeskrets, hvaruti – rådet Z – s lefva, en förnuftig hushållning och ordningsanda, som gör att utgifterna ej öfverstiga inkomsterna, pålitligt tjenstefolk, som värderar och älska sitt herrskap, – allt bidrar att göra ett undantag, men ty värr blir sådant mera sällsynt. Låt deremot en sådan olyckligt lottad varelse omgifvas af ytlighet och flärd, af medfjäsade bortskämda syskon, hos hvilka de svaga föräldrarna se skönhet och qvickhet, missnöjdt tjenstefolk – och några till dagligt sällskap, som likna fröken Strutz: då få vi se om icke jag har rätt.»

«Fru friherrinnan förutsätter bra många olyckliga fall,» svarade Elise; «lagmanskan Bärendorf synes vara så bildad, hennes väsende och tal utvisar så mycken välvilja och hjertats godhet; skulle hon göra skillnad emellan sina barn?»

«Ack jag vill gerna tro, att hennes hjerta är godt, men hon är svag och utan fasta grundsatser. I synnerhet är hon utomordentligt svag för yttre glans och lyder blott ögonblickets impuls. Jag gillar ej, att hon samlar omkring sig menniskor, som endast för nöje skull vistas hela tider i deras hus. Der barn och ungdom finnas, böra sådana väljas med urskillning. Enligt min öfvertygelse kan mamsell Elise tillräkna sig en god del i fröken Z – s lyckade uppfostran; ty boende i samma gård, har hon i åtta år haft tillfälle att se eder arbetsamhet, ert tålamod och allt uppoffrande barnsliga kärlek. – Men se der ha vi våra damer på trappan och bakom dem Anna Lena, som vinkar oss så nyter med kaffepannan i hand.»

Friherrinnan gick för att helsa sina gäster. —

Under gåendet frågade Leonna mamsell Elise, som lemnat sig något efter: «Har friherrinnan någon dotter? Hvilken afundsvärd lycka att äga en sådan mor!» tillade hon af fullt hjerta.

Med uttrycksfull blick lade den tillfrågade fingret på sin mun, och hviskade sedan: «Väck icke detta ämne, söta fröken! Hvar och en har sin sorg och detta är hennes.» —

Under det de andra lagade sig i ordning till afresan, var Leonna några ögonblick ensam med friherrinnan, som med det henne egna behagliga sätt lade sin hand på den unga flickans arm och sade: «Mycket nöje på Johanneshof! men sedan önskade jag, om fröken Leonna ej tror sig få alltför tråkigt här, att hon ville uppoffra några dagar, för att hålla en gammal gumma sällskap.»

Förtjust af denna oväntade godhet, kysste Leonna den hand, som ännu hvilade på hennes arm. «Får jag verkeligen komma? kanske får jag blifva här med ens, ty denna resa interesserar mig föga.» —

«Det går icke an; löften måste man hålla – men sedan, min söta flicka.»

«Ack hvad jag gläder mig deråt! Jag skall genom rusthållarns underrätta min far om denna friherrinnans stora godhet, och bedja att han snart kommer och afhemtar mig från Johanneshof.»

«Låt mig sörja för den saken, men lyssna nu till en gammal gummas råd: I fröken Leonnas natur ligger okonstlad öppenhet, den är älskvärd; men bland obekanta personer bör man äfven vara försigtig; var glad och vänlig, men förtro er icke till någon der. Håll sig så mycket som möjligt till mamsell Elise, utan att likväl stöta de andras fördomar för hufvudet.» – Lagmanskan och fröken inträdde resfärdiga. Den sednare hade inlagt och förvarat sin tyllklädning, och stod nu der litet förlägen, insvept i en snäf kappa, med en slokig halmhatt på hufvudet; den blomsterprydda hatten hängde öfverklädd i vagnstaket.

Lagmanskan som ej gjort någon förändring i toiletten, skrattade åt sin «metamorfoserade» kusin, som hon nu benämnde henne, sägande: «Så der går det, när man, tvärtemot sina vänners råd, klär sig lika som till en «bal paré», för att äta middag i en liten landtprestgård, och det utan att vara dit bjuden.»

«Men besinna, gulle du, folket i kyrkan, som såg en första gången; äfven kunde prestfolket haft flere gäster,» invände fröken.

«Nå det var ju så äfven, och en enkling till på köpet! Ja, ja, Renata det der måste vi söka arrangera,» skämtade lagmanskan.

En lätt rysning genomilade Leonna, ehuru hon nog begrep att det blott var ett skämt.

«Du synes lemna detta ställe med saknad, Leonna lilla!» anmärkte fru Bärendorf, då hon såg att den unga fröken, som satt baklänges i vagnen, ännu på afstånd vinkade ett farväl med näsduken.

«Stället är visst trefligt,» svarade hon, «men saknaden egnar jag den goda friherrinnan, som tillåtit mig att besöka sig, medan hon bor här.»

«Då behöfver hon väl något broderi eller dylikt. Deruti bestod väl också hennes hjertnjupenhet mot den der mamsellen, kan jag tro,» inföll fröken Strutz.

«Du tar mycket felt, kära Renata, om du vill jemföra henne med tant Barbara,» svarade hennes kusin med ett visst allvar; «tant Perlkrans har, efter en sorglig tilldragelse inom familjen, vinnlagt sig om att studera fysionomiken, och» —

«Hvad har väl fysiken att göra med mamsellen?» inföll fröken nyfiken.

Lagmanskan skrattade rätt hjertligt, men utan att upplysa den andras misstag, svarade hon: «Jo ser du Renata, friherrinnan tror sig i mamsells anletsdrag och person upptäcka något särdeles – hvad vet jag.»

«Nå för Gud, jag vet hvar det sitter,» utropade fröken med harmsen ton. «Hon är hvarken vacker eller ung, äfven syntes hon ej hafva vett att sentera, det hon var i sällskap med personer vida öfver henne.»

Efter frökens begrepp om skönhet, kunde den ej kallas vacker, som ej hade en blomstrande färg; ung var hon också icke, men likväl mycket yngre, än fröken Renata sjelf.

Elise Sellzing räknade snart 27 somrar; ansigtsfärgen var blek, till och med gulaktig, ty helsans rosenfärg hade flytt för ansträngningar, nattvak och sorger; men anletsdragen voro ädla, och stämplades af lugnt sinne och eftertanke, äfvensom af hjertats godhet. En viss återhållsamhet, som hvarken häntydde på falsk stolthet eller tillgjord blygsamhet, låg i hennes sätt att presentera sig för obekanta personer. Hon mötte hvar och en med öppen blick. Hennes ögon hade ingen bestämd färg, men uttrycket var vackert, och blott genom dem såg man, att hon ägde en liflig, lättrörd själ. Om något väckte hennes interesse, såg man i dem ännu gnistor af den eld, som förskönat hennes ungdom.

Men naturligtvis var icke fröken Renata den, som uppskattade något sådant. Utomdess hade Elise icke kunnat dölja det obehag, som väcktes hos henne, vid förslaget om resan; och visade sig således ej till sin fördel. Hon skulle bestämdt nekat, om icke lagmanskans skenbara godhet, ännu mera den önskan att närmare lära känna fröken Nordenskans, förmått henne att säga ja. De yttranden friherrinnan sedan fällt, ingåfvo henne en aning, att hon der kanhända kunde gagna, om icke just genom sax och synål.

Natur och Konst – Konst och Natur

Våra resande passerade genom en stor nymålad grind, som förde dem på Johanneshofs ägor; derefter gick vägen genom en vidsträckt allé af åldriga löfträd; åkrar lågo å ömse sidor, några ojemnt besådda, mognande till skörd, andra i träde. Sedan krökte sig vägen uppför en hög backe; derifrån hade man en skön utsigt af herrgården Johanneshof, som syntes dem helt nära. Leonna yttrade högt sin beundran.

Efter några yttranden af sin far, trodde Leonna sig komma till ett kanhända stort, men gammalmodigt, otrefligt boningshus; huru öfverraskad blef hon nu icke vid åsynen af ett nytt, stort tvåvåningshus, bygdt i en smakfull modern stil; på flera år hade hon ej sett något så vackert. Det väckte hennes barnaminnen från Stockholm. Husets vackra gula färg, de höga fönstren med sina hvita lister, de fyrkantiga, äfven hvita pelare, som uppburo den med svart gallerverk omgifna balkongen, en arkitektonisk prydnad, den tiden ganska ovanlig i Finland. – Alltsammans tog sig så väl ut der det låg, i middagsljuset, omgifvet af åldriga träd, hvars skugga och skiftande grönska fulländade den behagliga taflan.

En lång omväg förde till inkörsporten. Tätt sammanvuxna träd dolde undertiden utsigten af huset. Med ens svängde vagnen om ett hörn, och körde in genom en svart gallerport, hvartill tvenne kolossala, hvitmenade pelare utgjorde stolpar. Ofvanför porten lyste Bärendorfska vapnet, måladt i bjerta färger.