Kitabı oku: «Leonna», sayfa 20

Under dessa två år blef allting sig likt; med första lärkan kom friherrinnan Perlkrans ut till Löfsala, åtföljd af Emma, som aldrig ville lemna tanten; Leonna besökte henne ofta, medan hon var der. Om vintern korresponderades flitigt. Genom Ivanoff kände hon, att Feodor åter var utsatt för krigets faror. Men vanan förminskar farhågan, och hoppets blomsterstånd vissnar aldrig, det skjuter alltid grönskande skott.

År 1814 återtaga vi berättelsens tråd, och börja med att göra:

Visiter.

Med läsarens gunstiga tillåtelse, föra vi honom på korta besök i de hus, der vi i föregående gjort bekantskap, för att se hvad tiden gjort för ändringar i deras förhållanden. Om de icke alla äro intressanta, likna de så många andra besök, som göras af vana, eller «par complaisance.»

Det första blir Smittska huset; men detta har andra innevånare.

Gubben Smitt har sedan ett halft år hvilat i grafven, sedan han i veckotal vårdats af sin trogna Brita Caisa, som äfven blifvit enka under tiden. Följande sitt fordna system, hade hon under sin fordna husbondes sjukdomstid, i säkert förvar småningom bringat diverse, såsom: silfverskedar, linnekläder och hvarjehanda annat. Att hon derunder vidtog sina försigtighetsmått var säkert, men att hon helt och hållet kunde dölja allt sådant för Hedda synes otroligt. Men som Brita Caisa kommit under fund med något, som den andra ville begrafva i evigt mörker, och Hedda utomdess kände, att kreditorerne vid fadrens död skulle tillegna sig alltsammans, låtsade hon om ingenting. Hon inbillade sig att genom denna efterlåtenhet hafva köpt Britas eviga tystlåtenhet.

Efter en «hederlig begrafning» den kreditorerna efteråt fingo betala, återstod för Hedda ingenting annat, än att i fremmande hus söka sitt bröd; men hvem vill taga emot den okunniga, den lättsinniga, som overksamt bortslösat sin ungdom? I svågerns hus var hon en föga omtyckt gäst, men hon måste likväl hålla till godo med deras kalla och tvära bemötande; när hon ledsnade dervid, for hon bort på en tid till andra bekanta. Vi skola snart träffa henne, der hon var bäst tåld, ehuru vanskligt förhållandet äfven der var.

Medan vi äro i Lovisa, måste vi äfven erinra oss doktor Ström och hans familj.

Den underbara källan var i förfall, och besöktes endast nu som förut, af någon törstig arbetare, som hvarken tänkte eller trodde på dess undergörande egenskaper.

Ehuru fru Ström i två år begagnat källans vatten, visade det ej någon välgörande verkan på hennes humör, tvertom sades det att det onda tilltagit, sedan det blef bekant, att mamsell Maschinka var ingenting mindre än öfverstens svägerska.

Döttrarna af hvilka den yngre upplagan vuxit i de äldres kläder, voro ännu allt – mamsellerna Ström.

Må vi ej heller glömma fru Snabbeck; det vore orättvist, då vi genom henne fått och kanske ännu få mången upplysning. Hon mår förträffligt, ehuru ålderdomen börjar taga ut sin rätt. Om vintren efterskickas hon af sina gynnarinnor med häst och släda, ty utom sina förra lockande egenskaper som omtyckt sällskap, uppodlar hon konsten att lägga i kort. Och nu till Hertola.

Der återfinna vi frun lika som när vi gjorde hennes aldraförsta bekantskap, det vill säga i sängen, bakom skärmen, med sina tvenne hundar. Dörren till det lilla väggskåpet ofvanföre står öppen; i nedra afdelningen se vi en silfverkanna med lock; denna fylld af fraggande öl hade nyss blifvit inburen af Hedda Smitt, som varit här en tid. – Sannolikt för att svalka sig hade hennes nåd tömmt hälften deraf i första draget – ty att dömma efter den mörkröda anletsfärgen, var hon mycket varm.

Hedda hade åter gått ut. Straxt derpå hördes någon komma åkande; af hundarnas glada skällande fann vår fru, att det var «Matte,» som kom efter en eller par veckors frånvaro. Hon föresatte sig att duktigt banna upp honom, men han hördes icke af. Otålig vorden, bultade hon i väggen som gränsade till kökskammarn; en piga kom: tillfrågad, svarade denna att «hans nåd» kommit hem, och lagt sig på soffan i farstukammarn, att mamsell Hedda, sedan hon först sörjt för att Hektor och Diana, som varit med, fått mat, nu höll på att koka fisk åt hans nåd, som ej ätit middag ännu. Köksan var på höängen.Ännu högre blossade rodnaden i fruns ansigte, hon utbröt häftigt. «Jag anses då för en nolla i mitt hus! Säg mamsell, att hon genast kommer hit!»Det dröjde likväl en stund, under hvilken frun gjorde några fåfänga försök att resa sig. När Hedda sluteligen kom, fick hon uppbära några mindre vänskapliga förevitelser för «onödigt fjesk.»«Om jag» fortfor frun, «på din egen begäran lemnar dig mina nycklar, för att gå i hushållet, när vi äro allena, så behöfver du väl icke fjeska och göra dig till för Matte ändå, som har mig att tacka för allt, hvad han har, – och hvad är tacken derför? Jo, si det, att han flackar omkring och förstör mina pengar, och lemnar mig allena här, med en sjuklig kropp, och bekymret för en stor hushållning.» – Hon måste upphöra för att hemta andan.Stucken af dessa förebråelser, trodde likväl Hedda sig vända allting till det bästa, när hon leende anmärkte: «att ingen skulle anse henne för sjuklig, hon som hade den vackraste färg, och såg ut som sjelfva helsan.» Men det var att gjuta olja på elden.«Nog tror jag, att både du och Matte gerna såg mig aftynad och blek,» utbrast hon. «Han hade då hopp att få gifta sig för tredje gången. Menar du, att jag icke redan före vårt giftermål såg, huru du gjorde dig till för honom. Men då skulle mina pengar betala hans skulder! Jag ångrar ej mer mina synder, än att jag var en sådan tok.» —

Ännu högre blossade rodnaden i fruns ansigte, hon utbröt häftigt. «Jag anses då för en nolla i mitt hus! Säg mamsell, att hon genast kommer hit!»

Det dröjde likväl en stund, under hvilken frun gjorde några fåfänga försök att resa sig. När Hedda sluteligen kom, fick hon uppbära några mindre vänskapliga förevitelser för «onödigt fjesk.»

«Om jag» fortfor frun, «på din egen begäran lemnar dig mina nycklar, för att gå i hushållet, när vi äro allena, så behöfver du väl icke fjeska och göra dig till för Matte ändå, som har mig att tacka för allt, hvad han har, – och hvad är tacken derför? Jo, si det, att han flackar omkring och förstör mina pengar, och lemnar mig allena här, med en sjuklig kropp, och bekymret för en stor hushållning.» – Hon måste upphöra för att hemta andan.

Stucken af dessa förebråelser, trodde likväl Hedda sig vända allting till det bästa, när hon leende anmärkte: «att ingen skulle anse henne för sjuklig, hon som hade den vackraste färg, och såg ut som sjelfva helsan.» Men det var att gjuta olja på elden.

«Nog tror jag, att både du och Matte gerna såg mig aftynad och blek,» utbrast hon. «Han hade då hopp att få gifta sig för tredje gången. Menar du, att jag icke redan före vårt giftermål såg, huru du gjorde dig till för honom. Men då skulle mina pengar betala hans skulder! Jag ångrar ej mer mina synder, än att jag var en sådan tok.» —

Hedda skyndade ut, och frun somnade snart från alltsammans, sedan hon ännu engång svalkat sig med silfverkannans innehåll.

Läsaren inser lätt, att frun funnit allt större smak för det spirituösa. Det härrörde af ledsnad. Hon såg sig öfversedd af sin man och hans slägt; till det senare kunde vara skäl förhanden, men icke till svartsjuka, hvarken på mannens eller Heddas sida. Men denna sjukdom är alltid en följd, när hustrun är ett tiotal år äldre än mannen. Undantag kunna finnas, men sällsynta äro de.

Likväl är hon ej alltid sådan, vi nu skildrat henne. Vissa mellantider är hon bra, det är, när mannen är hemma; om han då äfven har fremmande och roar sig, är det hon som spenderar. Hon är då fru i huset, gästfri och munter. Men far han bort, återfaller hon i sitt förra lynne.

Hedda, som känner dessa periodiska anfall, far bort på en tid, men kommer snart tillbaka.

Flere än en vinter, trifdes icke fru Bärendorf på landet. Ehuru de måste inskränka sig både till rum och lefnadssätt, lefde de ändock i staden om vintern. Sommaren tillbragtes på Johanneshof, i samma omgifning. Fröknarna Strutz hade likväl ekonomiska skäl att der gäspa fram sin vinter, och syntes vara verksammare än förr. Dertill var «grannastanten» orsaken, menade Maja Stina, när hon kom ut med herrskapet om våren, och såg det linnegarn fröknarne spunnit för husets räkning.

Både lagmannen och hans fru hade sökt att hålla sonen i godt minne hos Nordenskans och hans älskvärda dotter; huru de lyckades få vi snart erfara. – Hittills syntes den unga förhoppningsfulle «löjtnanten» haft ringa framgång. Men en händelse hade inträffat, och hans mor lofvade försöka en mästerkupp!

Major Möllerstedt hade vandrat all verldenes väg. Vittjande sina fiskbragder hade han plumsat in på den svaga vårisen, och dog i följd af det kalla badet. Han hade varit en beskedlig, men inskränkt man, som genom ackord, uppnått kaptens grad i svensk tjenst; då han tog afsked, fick han majors titel; gifte sig, och erhöll med sin hustru det lilla Vestervik, lät henne styra bäst hon gitte med hushåll och jordbruk, och öfverlemnade sig helt och hållet åt sin passion för fiske, som i motsats med andra passioner, har den fördelen att vara importabel. De hade fisk för eget behof, och kunde äfven föryttra hvarje år så mycket insaltad, att man derigenom betäckte andra behofver. Fyra raska gossar, blefvo allt som de vexte till, föräldrarnes biträde. Den äldste gick, emot sin mors önskan, in vid militären. Fadren önskade att han som caput för familjen, skulle hafva en titel. Sonen åter harmades öfver att några af de sysslolösa, och öfvermodige grannarne benämnde hans faders hus med: «fiskarfamiljen»; derföre antog han tjenst. Snart fattade han tycke derför, och har likasom mången annan Finne, på denna bana gjort heder åt sin nation.

Föregående sommar hade friherrinnan Perlkrans åter gjort ett besök på Johanneshof. Majorskan hade då det nöjet, och företrädet framför R – ska familjen, att se henne hos sig. Hon fann stället både trefligt och väl odladt och nämnde sedan ofta majorskan som ett exempel för husmödrar. En blick i framtiden visar oss Emma som en svärdotter, som träder i den driftiga husmodrens fotspår.

Nu lemne vi dessa flygtiga bekantskaper för att draga kretsen närmare omkring de handlande personerne i vårt lilla drama.

Hvar och en, vi läre känna under vandringen i lifvet, har dock gerna en slags individualité, åtminstone en egen uppfattning af lifvet; sitt eget sätt att behandla andra. På vårt öde kunna de blott sällan inverka, men desto mera på vårt tänkesätt, vårt omdöme. För den reflekterande, äro menniskorna äfvenså olika till sitt inre värde, som yttre utseende.

Leonna

 
«Ach, om icke du skönheten såg
i lidandets stunder.
Aldrig du skönheten sett.»
 

Schiller.

Nu bedja vi läsaren följa oss till – kyrkbyn; det är en eftermiddag i september, någon tid efter sedan vi gjorde våra visiter. Befallningsmannens schäs står förespänd på gården. Sedan han är väl borta, inträda vi i hans boning. Salsdörren står öppen till förstugan, men vi se ingen; likväl höra vi bekanta röster; Hedda är åter hos sin syster.

«Huru var det nu med Leonna?» frågade Marie. «Hvad har hon för sig?» «Hon sofver», svarade Hedda. «Hon har eljest skrifvit både i går och i dag. Det måste vara rörande epistlar, ty hennes ögon voro uppsvällda af gråt, när jag förde upp hennes middag, som nästan står orörd ännu.»

Marie svarade icke. En välljudande barnröst frågade nu: «Hvad är detta för ett kort, söta moster? Jag har frågat mamma, men hon svarar ej; hon bara läser, och har varit ond på Malla hela dagen.» Det senare sade barnet likväl i en slags hviskande ton. Hedda svarade som vanligt. «Det är hjerterknekt, mitt lilla gull; och om du spår, betyder det en fästman.»

«Hedda!» ropade Marie med sträng röst, «kan du icke lära flickan det som är godt, så låt bli att prägla i henne sådana dumheter! hvartill ha de gagnat dig sjelf?» —

Vi lemne systrarna att ordvexla, bäst de gitta, för att uppsöka Leonna, som vi hört vara här; varsamt och tyst gå vi uppför trapporna för att ej väcka henne, och se oss nu omkring i rummet. Läsaren känner ju vindskammarn med utsigten åt planen. Det är sig likt och likväl så olikt, man ser att det nu mera ständigt är bebodt. Några af de möbler, som fordom sågos i hennes rum på Grönskog, äro nu här, dessutom en skrifpulpet, som tillhört hennes far; klaffen är nedfälld, der ligger ett sammanviket, men ännu oförsegladt bref. Genom det tunna postpappret ser man de täta raderne, äfvensom spåren af fällda tårar.

Leonna slumrar på en låg hvilosäng; hvad hon är blek, månne det är den svarta drägten som gör henne sådan? Ack nej, man ser tydligt, att antingen sjukdom, eller hjertgripande sorg, kanske båda tillika, ändrat hennes utseende och blekt kinden. Vacker är hon likväl alltid; i vårt tycke kan hon nu till och med kallas skön. Förut liknade hon en väl tecknad, med lefvande färger målad kopia af ungdomsgudinnan, hvars späda men behagligt rundade former, utmärkte helsa och lif. Smålöjet lekte på dess läppar, skalken i dess öga. Små kärleksgudar tycktes leka i de täcka groparne när hon log; och nu – tror man, att det är ett mästerverk af den forngrekiska mejseln, der konstnären i alabaster försinnligat smärtan hos en vek och skön själ, som förlorat det dyrbaraste hon haft på jorden. —

Den bleka kinden stöddes af venstra handen, hvars bländande hvithet och afmagring var så mycket mera synlig, som den vida svarta klädningsärmen nedsjunkit och blottade halfva armen. Den högra handen låg tryckt mot hjertat, liksom för att hämma dess oroliga klappande. De långa mörka ögonhåren glänste af nyss utgjutna tårar; en lindrig ryckning i de bleka läpparna utvisade, att hon insomnat efter en stark sinnesrörelse.

Sof, sof, goda flicka, måtte sömnens hulda genius med sin valmodoft bringa frid åt ditt hjerta, medan vi undersöka innehållet af det bref vi omtalat:

Leonna till Ottilia.

«Först för några dagar sedan erhöll jag ditt bref, men ansåg mig för svag att läsa det förut, ty vet, att jag varit sjuk, mycket sjuk. De säga att jag haft blodstörtning. – Väl kände jag en stickande smärta i mitt bröst jemte yrsel i mitt hufvud, och trodde mig äfven se blod under de förvirrade fantasier, som följde den till förtviflan gränsande smärtan att förlora min älskade far; sedan jag förut var sårad genom en föregående förlust, och – men jag glömmer att du är helt och hållet okunnig om hvad din stackars Leonna lidit, denna för henne olyckliga sommar. – «Olycklig?» Ja, för mig har det varit en pröfningens tid. Gud gifve att jag måtte blifva bestående i hopp, kärlek och tro!

Öfvergifven af alla mina jordiska stöd, har jag blott dig att meddela mig åt, och du är så långt borta. Likväl tyckte jag, när jag någon gång slumrade, att du sväfvade omkring mig, jag kände fläkten af din andedrägt, när du tillhviskade mig tröst och hopp, – vaknad ur min dvala, var den vackra synen försvunnen och rummet tomt; eller kom min svägerska och hennes syster, som gjorde mig frågor, eller föreställningar, som i stället att trösta, upprefvo de ännu blödande såren. —

Förlåt denna klagan! mina tankar hålla sig jemnt vid det närvarande, då jag först borde underrätta dig om det förflutna. —

Det bref jag skref i slutet af Maj, sade dig att allt var i ordning på Löfsala, för att der mottaga min dyrbara moderliga vän, men jag fick straxt efter ett bref från Emma Bärendorf; hon skref, att tanten, hvars helsa, under denna vinter varit ombytlig, ej fått läkarens tillstånd att resa så lång väg. Jag tror mig äfven hafva sagt, att hon för sin helsa, kanhända äfven för Emmas skull, flyttade med första vinterföret till Helsingfors.

Emmas bref uttryckte mycken oro; ty ehuru tanten ej beklagade sig, sågs tydligt, huru hon med hvar dag blef mera kraftlös och affallen, och gamla Anna hade märkt, huru hennes fru sökte i all tysthet ställa allehanda i ordning, hvilket allt lät förmoda att hon anade sitt nära slut.

«Hon har så ofta talat om dig dessa dagar», skref Emma. «Nu har jag på hennes begäran skrifvit mamma till. Uppfyller hon tants önskan och kommer hit, så afhemtar hon dig säkert, så framt hon nemligen är på Johanneshof; hvarom icke, bör du öfvertala din pappa att han följer dig, eller förskaffar dig säkert ressällskap hit; kom bara snart, derom ber din bekymrade Emma.»

Med hvilken längtan jag väntade fru Bärendorf, inser du lätt, ty pappa kunde ej slita sig ifrån den nya tingsbyggningen, som han åtagit sig, och som skulle vara färdig till hösten. Ändtligen kom hon, Jeanette var med; hon brydde sig ingenting om tantens sjukdom, utan var bara pickhågad att se staden, der hennes äldsta bror nu vistades. Han hade sagt, att der var så muntert, att en teatertrupp var i staden, o. m. s.

Nog var tant Perlkrans affallen, men glädjen öfver vår ankomst lifvade henne, och aldrig kunde jag ana den förlust som så snart träffade mig och Emma. —

Dagen efter vår ankomst skulle man fira «Freden;» redan tidigt om morgonen voro stadens innevånare i rörelse. Det skulle bli stor parad, med musik på torget, gudstjenst i kyrkan, der Te Deum skulle sjungas. Stor middag på Rådhuset. Om aftonen skulle ett «frispektakel» gifvas på theatern.

Gudstjensten var högtidlig, aldrig hade jag sett så mycket folk tillsammans, läktarne hotade att falla ned. Ingen kunde med mera rörelse och andakt instämma i lofsången: «O, Gud vi lofva Dig,» än jag. Kriget med dess fasor var förbi, och Feodor lefver och skall återkomma! – Så jublade otaliga glädjeröster inom mig; hvarje ord predikanten uttalade, fann väg till mitt hjerta. Hans hänförande vältalighet lyfte själen på trons och hoppets vingar upp till Den, som styrer länder och rikens öden, för att föra dem och menniskorna till det föresätta målet. —

Huru olika uppfattade ej de båda systrarne denna stund. Jag fällde ymniga tårar, Jeanette kunde knappt låta bli att skratta när hon såg mig så upprörd.

Unge Bärendorf hade förskaffat oss biljetter till spektaklet. Ehuru det var ett för mig obekant och efterlängtadt nöje, ville jag likväl vara hemma hos tant, ty jag erfor af hennes Anna, att hon varit mycket sämre, medan vi voro i kyrkan, men tant tillät det alldeles icke; sade sig må mycket bättre; hon vore endast matt och önskade ostörd hvila.

Efter aftal kom Bärendorf, med en af sina kamrater, för att afhemta oss. Den förra höll sig så uteslutande vid min sida, att de som mötte oss, ofelbart ansågo oss för ett förlofvadt par, efter de följde oss med långa blickar.

Jag hade föreställt mig theaterhuset stort och vackert, men våra herrar stannade framför en gammal, grå, förfallen lada nära Esbo tullport, utanför hvilken en hop folk skockat sig; jag ämnade just fråga, hvad här var på färde, när de bådo oss stiga in. Det var således Thalias tempel i Helsingfors.

Vi hade våra platser på ländstolarne. Jag hade bett att få sitta emellan fru Bärendorf och Emma; det var mig lofvadt, men frun hade arrangerat så, att jag väl hade Emma till venster, men hennes bror till höger. Det misshagade mig storligen; men vi hade kommit sent, och ett ombyte af platser vore att väcka en allmän uppmärksamhet, sade hon; i detsamma uppdrogs äfven ridån.

Från theatern hörde jag det så länge saknade tyska språket.

Det var en opera som gafs, «författad för tillfället,» sade Bärendorf. Fredens gudinna, eller genius, nedkom ur en sky, bland landtfolk af många nationer, alla i olika klädedrägt. Hon förkunnade fred öfver hela Europa. – Bravorop och handklappningar genljödo rundt omkring mig. Bland de första tyckte jag mig igenkänna en röst, som så många gånger kommit mitt hjerta att klappa, vid kommandoropen under exercisen på vår stora plan, i den fordna glada tiden. Ovilkorligt vände jag nu om mig och såg, två bänkrader bakom oss, några officerare af högre rang, bland dem – Feodor. Ja det var han. – Jag kan ännu icke tvifla derpå; väl något förändrad, men hans drag äro för djupt intryckta i mitt minne.

Han såg ej mig, och jag måste vända om hufvudet, ty den odrägligt sjelfkäre Bärendorf, som satt på den sidan, trodde förmodligen att jag velat se på honom, ty han lade sin arm på ryggstödet bakom mig och sade mig några af sina vanliga plattheter.

Förspelet var slut, karlarne och äfven min påhängsne granne, stormade ut i fria luften. Jag egde nu frihet att se mig om. Feodor var borta.

Jag fick Emma att byta plats, för att obehindradt kunna se ditåt, men han återkom ej mer. —

Sedan gaf man «Petter den tredjes lifkusk;» för mig var pjesen utan intresse, mina tankar voro på annat håll.

När nu de andra, sedan de kommit hem, pratade om hvad de sett både utan och innan för scenen, var jag tyst och förstämd, ett mål för Jeanettes skämt och sarkasmer. Jag lyssnade blott om någon skulle tala om Feodor, men hvem kände honom här? O, om jag fått visa honom för min vördnadsvärde vän! – Dagen derpå deltog jag ifrigt i de andras promenader kring stadens gator och trädgårdar, sprang hemma i kapp med Jeanette till fönstren, blott någon militär af hans hållning gick förbi – men allt förgäfves.

Hade vår förbindelse stått på samma punkt som förut, hade detta varit högst obetänksamt handladt, men nu hade jag min goda fars bifall. Du vet att jag för honom upptäckt allt; då det var mig omöjligt att dölja den oro som pressade mitt hjerta, då jag med säkerhet visste att Feodor varit med i striden mot fransoserne vid deras utdrifvande från Moskwa, äfvensom sedermera vid Beresina. När jag sedan genom din goda man fick säker underrättelse, att han lefde och, utom tvenne lindriga blessurer, genomgått dessa eldprof, och då var med på segertåget till Paris, var pappas glädje nästan lika stor som min egen, och han lofvade med öppna armar emottaga honom som sin son.

Om några dagar skulle fru Bärendorf fara hem. Hvad skulle jag göra? En bestämd aning sade mig, att han försvunnit härifrån för att fara till mig, men här qvarhölls jag af pligt och erkänsla. Jag förtrodde mig nu som alltid till min andra mor, för att låta henne bestämma mitt handlingssätt, sedan jag öfvertygat henne, att jag ej misstagit mig om personen. Se här hennes ord: – «Det vore illa af mig att afhålla dig från att träffa den, som har din fars bifall, men besinna sjelf mitt barn, hvad verlden – och verld kalla vi ju de menniskor som omgifva oss – hvad de skulle tänka och säga, om du genast vände hem, utan att kunna uppgifva något skäl derför, när de veta, att du ärnat blifva hos mig en tid. Har din Feodor rest för att se dig, träffar han ju din far, och får genom honom veta hvar du vistas, och då erhåller du snart antingen bref, eller ett besök af honom sjelf. Huru välkommen skall han icke blifva, om jag finner honom värdig min Leonna! och jag, innan min svaga lifstråd brister, får lägga ditt öde i en redlig mans hand.»

Jag blef qvar, lycklig att vara så älskad af henne.

I anledning af freden tillställdes också en bal. Vi blefvo alla bjudna, men hvarken Emma eller jag läto öfvertala oss att lemna den kära sjuklingen. Jag ådrog mig derigenom lagmanskans stora missnöje. Hon syntes ega ett eget intresse att bland fremmande menniskor visa mig i sällskap med sonen. Nog måtte hon hafva både sett och hört, att han aldrig kan blifva mig annat än likgiltig; ty jag har aldrig sökt dölja detta.

Dagen före balen, medan frun och Jeanette snodde omkring i bodarna, besökte sömmerskan m. m., öfverfölls tant af en grym nerfkramp; «detta är tredje gången,» sade Anna, «men så häftig och långvarig var den ej förut.» Den efterträddes af sådan kraftlöshet, att hon ej förmådde tala på halfva dagen; ögonen voro vältaliga ändå.

Dagen derpå syntes tant vara bättre, och damerna gingo på sin kära bal. När de voro borta, kallade hon mig och Emma till sig, tackade oss för vår barnsliga kärlek och tillgifvenhet, anbefallte Emma åt min vänskap, talade sedan om den glädje, hon erfor att snart komma till Allfadrens boning och der träffa de sina. Derpå föll hon i en djup och välgörande slummer och vaknade först, när midnatten var förbi. «Gå och lägg er barn,» sade hon. «Gud låter mig nog ännu en gång se solen.» Men vi väntade tills lagmanskan kom från balen. Hon ville nu vara hos sin tant, och jag lutade mig på en soffa i nästa rum med beslut att icke somna, men gjorde det ändå. Jag vaknade af ett sakta vidrörande. Det var fru Bärendorf med förgråtna ögon. Hon gaf mig ett tecken att följa sig. Den döende låg stilla med sammanknäppta händer, läpparne rördes sakta, men intet ljud hördes. Ännu en gång såg hon sig omkring, hennes sista ännu vältalande blick fick jag, som höll den gråtande Emma i mina armar. Efter ett djupt andetag var det slut. Anna gick då och tillslöt sakta sin matmors ögon. Det var den aflidnas egen önskan. Anna hade tjenat hos henne nära trettio år. —

I vinter skall hennes lik föras till Bärendorfska familjegrafven vid vår kyrka; om jag lefver får jag gjuta tacksamhetens tårar på hennes stoft!

Fjorton dagar hade jag varit borta, och min far häpnade öfver mitt förändrade utseende. Ändå lifvades jag af hoppet om ett återseende, som väl ej kunde utplåna min saknad, mitt minne af henne jag begret, men mildra smärtan och skänka ett nytt ljuft hopp.

Pappa måste för sitt byggnadsarbete vara i kyrkbyn, och tyckte att äfven jag här, genom förströelse skulle mildra sorgen. Jag åter längtade till mitt lugna, sköna Grönskog. Men huru få någon underrättelse om Feodor? Min far nämnde honom icke; från tidigt om morgonen till sent om qvällen upptagen med sitt arbetsfolk, såg jag honom blott vid bordet och då voro så många närvarande. Hedda, som efter fadrens död varit hos sin syster, och den för sin språksamhet bekanta fru Snabbeck, som redan kom dit innan jag reste till Helsingfors. Jag fick således ej vara en stund allena med pappa.

Fredagen reste jag ensam hem till Grönskog, och pappa lofvade komma andra aftonen och dröja öfver söndagen.

Fortsättning:

Sedan jag användt gårdagen att skrifva hvad du nu har läst, var jag trött både till kropp och själ; att jag i natt fick sofva, det har gjort mig godt, och jag vill nu ge dig en fortsättning, hvartill jag behöfver all min styrka.

Ingen fremmande hade varit på Grönskog under den tid jag varit borta.

Pappa kom, men han visste ingenting om Feodor. «Du måste ha misstagit dig,» sade han; «om Feodor inträffat under de två dagar jag och Petter reste till Lovisa, hade han väl afvaktat min återkomst, eller snarare sökt mig här på Grönskog, ty icke tror jag att han så gerna ville straxt träffa Petter. Antingen har du således sett rasande, min flicka, eller ock kunna vi vänta honom en af dagarna, hvem vet hvad han haft i tjensteväg att uträtta i en annan del af Finland, innan han kunde komma hit till oss.»

Detta föreföll mig äfven ganska sannolikt, emedan jag sett honom i Helsingfors.

Söndagen egnade pappa helt och hållet åt mig. Aldrig hade jag så insett hans kärlek, eller så erkännt hans verkeligen goda hjerta, som under denna för mig oförgätliga dag. Den gjorde hans minne för mig mera dyrbart än alla de förflutna åren. Han talade mycket om min framtid, och önskade, att Feodor ville lägga in om afsked, på det jag ej skulle lemna fädernehuset, åtminstone medan han sjelf lefde.

«Hvad har jag för glädje och tröst på min ålderdom, om jag mister dig,» sade han. «Du har alltid varit mig en god kärleksfull dotter, och du har likväl att tacka mig för så litet. Jag vet ej huru det kommer sig, men jag har på en tid sett mycket i ett helt annat ljus än förr. Kanske jag, som far, bort handla helt annorlunda. Det var Guds försyn, som förde friherrinnan hit för din skull, det inser jag nog. Välsignelse öfver hennes stoft!» —

«Af Petter har jag aldrig haft någon glädje, och i hans hus finnes ingen trefnad. Jag tror väl icke, att någonsin en öppen träta ägt rum emellan båda makarna, men förhållandet dem emellan är icke godt. Petters lynne inom hus är icke häftigt; han går der och tiger, tills han bryter ut i stickord, öfver allt ting. Marie har nästan samma lynne, ty hon tiger också, hvilket visst mången gång är bra, men jag har ännu aldrig hört henne yttra ett godt, kärleksfullt ord, för att mildra hans lynne. Det är något, som hvarje hustru likväl borde göra. – Marie aflägsnar sig, och när man ändteligen får se henne igen, har hon alltid gråtit, och det har jag ofta sett verka obehagligt på honom.»

«Marie och systern dra också icke jemnt. Stackars den lilla flickan, som skall vexa upp bland dessa stridiga elementer.» —

Så hade jag ännu aldrig hört pappa resonera. Han sade mig nu också, att han vid afskedet lofvat Feodor, att icke göra min framtid beroende af Petters godtycke. «Derföre önskar jag, att den raske gossen snart ville komma» yttrade han. Sedan tillade han liksom en plötslig tanke fallit honom in: «kanske det vore bäst» – men afbröt meningen hastigt, steg upp, tog sin hatt, och frågade, om jag hade lust att komma med på en promenad kring ägorna.

Tidigt om måndagsmorgonen for han åter bort. Hans fot beträdde aldrig mer Grönskogs ägor. Tre dagar derefter blef jag efterskickad. O gud, mitt hjerta vill ännu brista vid minnet af den syn, som mötte mig – min far, min gode far, hade aftonen förut blifvit illa sårad i hufvudet af en från timren nedfallen bila. —

Så snart han genom den i kyrkbyn lyckligtvis tillhandsvarande fältskärens skicklighet, återfått sansningen, hade han låtit pastorn uppsätta sin yttersta vilja. Brukspatron Brandén, biträdd af Petter, vore mina förmyndare, men ingendera hade makt att öfvertala, långt mindre att tvinga mig till något giftermål, eller neka mig det jag sjelf fann passande, så framt detta hade pastorns bifall, ty åt honom ensamt hade pappa förtrott min kärlek till Feodor. – O gud, huru rikt på kärlek var icke hans fadershjerta, som under sina svåra plågor – ty äfven hans ena ben hade i fallet blifvit svårt skadadt mot en hvass sten – då han kunde med sådan omtanka sörja för min framtid! Sedan jag kom, hade han likväl föga redighet, men mig igenkände han dock alltid! Så länge det hos honom syntes en gnista af lif, uppehölls jag af den barnsliga kärlekens styrka, men då han drog det sista rosslande andedraget, var det förbi med mig.

Riktigt medvetande erhöll jag först fyra veckor derefter.

Min bror har jag icke sett sedan dess, och Marie kommer nu mera sällan upp till mig. Under min sjukdom har hon dock visat mig omvårdnad, hon och Hedda ha turat om med att vaka. Jag saknade och saknar ännu mycket min beskedliga och ömsinta fru Palman; man säger att hon varit nödsakad att resa till sin hemort, men hvarföre, känner jag icke.» —