Kitabı oku: «Leonna», sayfa 24

Återseende. – Brudsorgen och Slut

För att undvika dammet, och njuta af den uppfriskande morgonluften, reste det nuvarande «Grönskogsherrskapet» helt tidigt en vacker söndagsmorgon till kyrkan. De stego af hos pastorns, der de anmälde sin återkomst till middagen med en kalffjerndel och ett knyte grönsaker.

Sedan de något ordnat toiletten, återstod en timme till sammanringningen. Leonna begagnade denna tid för att besöka sina älskades grafvar. De af henne ditsatta träd och rosenbuskar syntes arta sig väl och hon hade nyss satt sig på den grönskande torfbänken, då hon hörde att någon närmade sig. Hon såg sig om och fann det vara Greta Lisa, jemte en annan person, ännu dold bakom Bärendorfska grafvården. «Backstugu mor,» som säkert ej trott sig finna någon här, gjorde ett ofrivilligt utrop vid åsynen af sin unga fröken. Den andra steg då hastigt fram – det var Feodor. —

Han och hans ressällskap hade denna morgon anländt till den förr omtalta gästgifvargården. Något trötta efter den resa de gjort genom natten, önskade Ottilia och äfven onkeln dröja här några timmar, innan de begåfvo sig på vägen till Grönskog, Leonnas nuvarande bostad. Men Feodor hade ingen ro att följa deras exempel. Till fots vandrade han dessa tre verst, och befann sig snart i backstugans grannskap. Greta Lisa stod vid källan, för att upphemta vatten. Hon uppgaf ett rop af förvåning och glädje, när hon kände igen honom; enträget bad hon honom stiga in i stugan, men han nekade. Han ville blott göra henne några frågor, och hvem dessa gällde, känna vi nog. Hon, som ingenting högre önskade, än att få tala om sin söta fröken, berättade nu om kaptenens död och frökens svåra sjukdom, och huru hon sjelf vårdat henne under densamma, huru tålig och mild fröken varit o. m. d.

Greta Lisa redan kyrkklädd, frågade om icke «nådig herrn» ville se huru vackert hennes man planterat träd omkring Nordenskansska grafven. Der hade, sade hon, den stackars goda fröken suttit så ofta och fällt så många tårar. – De gingo, och funno – som Greta sedan alltid uttryckte sig – engeln stående vid grafven.

Att skildra deras återseende, är öfver vår förmåga. Det finnes ögonblick i lifvet, der tid och rum försvinna.

 
«Saligheter, som förlängas,
Härda endast Gudar ut;
Menskohjertat skulle sprängas,
Toge ej dess tjusning slut.» —
 

Huru förtjusta våra unga älskande än voro, påmindes de af kyrkklockorna, som nu ringde tredje gången, hvarest de voro. Äfven Greta Lisa, ett deltagande, men förläget vittne till detta oförmodade möte, tog sig «dristigheten» att anmärka kyrkfolkets nyfikenhet och prat, när de sågo herrskapet här.

«Kom med mig till prestgården,» sade Leonna och tog Feodors arm. När de veko om ett af kyrkans hörn, stötte de på några personer stående i en lyssnande ställning, det var «triumviratet,» – en benämning de erhållit af gamle Nordenskans – och från hvilka Leonnas svägerska redan bortflyttat. Nästan med förakt besvarades Leonnas höfliga helsning af dem.

Utanför kyrkporten mötte de Brandén med sin fru, som fåfängt väntat på Leonnas återkomst. Hon presenterade nu Feodor, som en aflägsen slägtinge till hennes aflidne fader. Åsynen af menniskor förde äfven Feodor till besinning. Nu först erfor Leonna när och med hvem han kommit och hvarest hans sällskap befann sig. Leonna var rusig af glädje. Hon ville hasta till sin Ottilia.

Brandén vände om till prestgården och anstaltade om häst och schäs, och snart lågo vännerna slutna i hvarandras armar. Äfven onkeln tog ut sin del af återseendets glädje.

Middag åts på prestgården; både pastorn och hans fru kände genast igen den fordne löjtnant Karlowitsch; här först erfor Leonna, att Feodor var öfverste, men det gjorde hvarken till eller ifrån. Hon såg i honom blott sin Feodor.

Händelsevis nämnde pastorn under samtalets gång namnet Bärendorf. Ottilia såg leende på Feodor; han rodnade lätt; ännu hade ej någon förklaring egt rum emellan de älskande, de voro sälla i blotta åskådandet.

Sent anlände de allesammans till Grönskog; efter en lätt aftonmåltid skildes de alla åt. Leonna förde Ottilia till sitt rum, inom hvilket det för henne bestämda låg. Här visade hon vänninnan den sofvande Amalia. Hon hade ej yppat ett ord om hvad hon kände rörande barnets härkomst, ty hon ansåg blott sina egna hemligheter vara vänskapens gemensamma egendom och rättighet. Hon sade blott att hon aldrig tänkte skilja detta barn ifrån sig.

Långt inpå natten sutto vännerna hand i hand. Ottilia berättade om sitt lyckliga hem, sin älskade man, sin goda svärmor och sina barn. «Du skulle se min lilla Kosta,» sade hon, «dess lifliga, till och med ystra sinne styres så lätt af hans ömhet för mig, hans kärleksfulla lydnad för fadren, och en tidigt inplantad vördnad för farmor. Jag är i sanning en lycklig mor, men huru svårt vore ej mitt ansvarsfulla kall, om jag ej hade ett sådant stöd i min make. O Leonna! ljuf är den qvinnas lott, som är fästad vid en rättskaffens man. – Jag tillstår att, ehuru högt jag älskade Konstantin, föreföll det mig i början af vårt giftermål många gånger smärtsamt, att han var af, och att äfven våra barn skulle fostras upp i, en annan trosbekännelse än min egen. Nu har jag längesedan insett, att det är anden som gör lefvande, och att vi alla ega samma kärlek, en tro, och ett hopp!»

Under sådana samtal går tiden fort, midnatten inföll, innan vännerna lade sig.

Ottilia sof ännu, när Leonna efter sin vana gick för att göra en promenad i trädgården. I en af sidogångarne träffade hon ganska oväntadt Brandén och Feodor, fördjupade i ett samtal, under det att de rökte sina morgonpipor. Man skämtade öfver detta tidiga möte, och Leonna frågade, om öfversten kände igen sig på Grönskog.

Brandén svarade i hans ställe: «Öfversten finner att allt här blifvit förskönadt, men säger tillika, att han är hitkommen för att beröfva oss den skönaste prydnaden; och jag inser ganska väl, – att fröken Leonna har sin hand med i spelet,» tillade han leende.

«Din värdiga förmyndare uttalar min önskan, dyra Leonna,» sade Feodor och tryckte en varm kyss på den hand han fattat. «Tillåter du, så låta vi lysa för oss om söndag?»

«Så snart? Hvartill en sådan skyndsamhet, bästa Feodor?» frågade hon litet häpen.

«Emedan våra vänner endast kunna uppehålla sig här två eller högst tre veckor och du önskar väl lika mycket som jag, att de blifva vittnen till våra löften, till min sällhet att kalla dig maka? Huru angenämt för dig att under vår resa njuta af Ottilias sällskap och besöka henne i sitt hem; eller huru min älskade?»

«Resa? Har du icke afsked ur tjensten? Blir du icke här, det var likväl min goda fars önskan.» – Hon såg sig om, Brandén hade lemnat dem.

«Om han lefvat, och icke gifvit mig dig under andra vilkor,» svarade Feodor. «Men nu är allt annorlunda än förr. Jag eger nu ett hem, som är värdigt, att min älskade Leonna inviger det till vårt jordiska paradis.» – Och nu underrättades Leonna om den händelse, hvarom hon ännu icke fått minsta vink. Hon ansåg den nästan för en vacker dikt. Hon, den finska flickan, uppväxt bland nordens tall- och granskogar och dess gråberg, skulle förflyttas till drufvornas hemland. – Äfven vid den älskades hand, var tanken på en skillsmessa från barndomshemmet, från fosterbygden tryckande; men när hon tänkte på hvad en annan snar förändring skulle medföra olägenheter för Brandéns, som hon lärt sig högakta och värdera, försonades hon snart med denna tanke, ty Feodor visste råd för allt.

Kunde Brandén utan förlust lemna Leonna i förskott några års intresse, vore det bra, det skulle i alla fall endast utgöra hennes egen handkassa. Kapitalet fick blifva innestående i egendomen, och han dess förvaltare, tills de om några år besökte hennes hemort. Under tiden hade Brandén hunnit repa sig, och Feodor målade framtiden så skön, att Leonna glömde det närvarande, tills den stora matklockan sammankallade tjenst- och arbetsfolket till frukost. Då lemnade de trädgården.

Den första, som mötte dem på gården, var lilla Amalia, som kom springande dem till mötes, för att helsa god morgon på tanten. Barnet smög sig sedan något förläget intill henne, vid åsynen af den fremmande.

Feodor, som ännu höll Leonnas arm inom sin, kände en lätt darrning genombäfva den hulda. Han såg på henne frågande; en tår svällde i hennes öga, men hon borttorkade den hastigt, kysste barnets panna och tryckte henne intill sig, sedan vände hon sig till honom. «Du känner ännu icke alla vilkor för mitt egande,» sade hon leende genom tårar. «Jag har för alltid upptagit detta barn, som mitt eget. Du måste först lofva mig att vara för henne en god och älskande far.»

«God morgon mitt unga herrskap!» ljöd det nu muntert från trappan, innan han ännu hunnit svara. De omringades af Ottilia, herr och fru Brandén, som alla brydde dem för sin långa morgonpromenad. Herr Brandén underrättade sällskapet, att kapten Lurhjelm rest bort helt bittida denna morgon, emedan han ej kunde vara borta från fartyget.

Vid frukosten, der äfven barnen voro tillstädes, frågade Feodor af fru Brandén, hvem den lilla sorgklädda flickan tillhörde. Hon som alla andra trodde Amalia vara Petters dotter, och berättade nu huru ädelmodig Leonna varit emot sin svägerska, och att hon upptagit deras barn som sitt eget.

En stund sednare satt flickan på Feodors knä, och lekte med ordnarne, som prydde hans bröst. «Vill du hålla af mig och kalla mig pappa?» frågade han barnet.

«Å jo, hvarför icke, men då måste du alltid vara god mot Malla, och hålla af tant Lonna också, och aldrig resa bort ifrån oss,» svarade den lilla.

«Reser jag bort, får du komma med,» försäkrade han.

«Men tant Lonna måste äfven vara med, eljest kommer jag icke.»

«Det förstås;» med flickan på armen nalkades han damerna, som sutto och arbetade ute på trappan.

Amalia slog sina små armar om Leonnas hals och frågade: «Får jag kalla den här herrn för min pappa, lilla tant?»

«Om han vill tillåta det,» svarade Leonna, icke utan en liten bäfvan i rösten.

«Huru kan min egen Leonna sätta det i fråga?» invände Feodor mildt förebrående. «Det är sannt, hennes far var icke min vän, men han var din fars son, din bror, och du älskar barnet. Om också icke mitt eget hjerta skulle tala till barnets fördel på ett för mig obegripligt sätt, skulle din blotta önskan vara min lag, så väl i detta som i alla andra fall.»

«Ja så sägen j allesammans före brölloppet, mina herrar, men huru går det sedan?» Det var fru Brandén, som skämtande sade så; men hennes man, som osedd af henne hade närmat sig, svarade med tonvigt: «som det går hvarje löftesbrytare!» Frun bytte genast om samtalsämne, och syntes, genom fördubblad vänlighet mot honom, vilja försona ett förhastadt ord. Detta anmärktes endast af Ottilia, som anade, att «löftesbrott» vidrörde en ömtålig punkt i deras äktenskapliga lif. När hon yttrade denna förmodan till Leonna, svarade hon endast med en lätt suck: «hvar finnas rosor utan törnen?»

Spelare redan som ung, hade Brandén, af kärlek till sin nuvarande fru, aflagt ett högtidligt löfte att aldrig spela mera, och hållit det i tvenne år, men sedan dukade han åter under för frestelsen, och förstörde hennes förmögenhet. Vid brädden af sin undergång, hafva vi sett huru han genom en fast vilja åter reste sig.

Tisdagsmorgon reste Ottilia för att besöka sina föräldrar; hon medförde sin lilla Natinka med dess sköterska. Feodor och Leonna jemte lilla Amalia gjorde sällskap, emedan de sedan skulle fara till Lovisa, för att göra några uppköp och beställningar för brölloppet och den tillärnade bortresan. De fingo alla rum i den något gammalmodiga men beqväma resvagnen.

Huru ofantligt det fägnade «Hertola nåden» att få se sin styfdotter, fru platsmajorskan och den vackra löjtnant Karlowitsch, som nu var öfverste, och huru ofantligt ledsen hon var att ej få se sin högtärade måg, herr platsmajorn, allt detta måste vi gå förbi, och endast säga, att hon var vid ett briljant humör, ty hon hade sin man hemma nu; sjuklighet hindrade honom numera att fortsätta sitt, hvad hon kallade, «lösdrifvarlif.» Han vårdades ömt af sin verkligen godsinta hustru: att hon dagligen tömde sin halfva silfverkanna med hembrygdt öl, hörde endast till dieten, utan att medföra någon synbar verkan.

Hedda Smitt, som hon af godhet, af vana och brist på annat fruntimmerssällskap behöll hos sig, var nu tillfälligtvis borta hos en af grannarna, och ingen af de fremmande hörde henne nämnas.

Sedan middagen var förbi, öfverhopades Leonna både af värd och värdinna med så många frågor rörande brodrens död, sterbhusets affärer och Brandéns förhållande som förmyndare och förvaltare af Grönskog, att det var ingen lätt sak att undkomma dem. Feodor förlorade tålamodet, tog en tobakspipa och gick ut; äfven Ottilia gick för att se sig om efter barnen, som lekte i trädgården under ryssinnans uppsigt. Hon varseblef dem snart vid ändan af en gång, der en grind förde ut till en åker.

Det förundrade henne att se Hedda Smitt – som förmodligen inkommit genom grinden – stå och hålla lilla Amalia på armen. Som Ottilia ej ville störa, aflägsnade hon sig utan att blifva bemärkt och tog en omväg, som förde till en gammal tät sammanvuxen löfsal. Bakom denna löfsal hade hon som barn planterat och vårdat några vilda hallonbuskar; det föll henne in att se om de ännu funnos till. De stodo ej allenast qvar, utan hade förökat sig i mängd, och buro mogna bär. Hon ville plocka något för Leonnas räkning och bröt ett stort tistelblad, för att bevara dem.

Under det att hon stod och ömsom plockade och åt, hörde hon tvenne röster i löfsaln, i den ena igenkände hon genast Feodors, i den andra en fruntimmersröst, som hon förmodade Leonnas. Hon böjde sakta undan grenarne i tanke att gyckla med de älskande, och såg Feodor och – Hedda Smitt.

Mot sin vilja blef hon nu vittne till ett samtal, från hvilket vi vilja förskona våra läsare; det upplyste henne om något, som vi tyvärr länge anat.

Okunnig om att fremmande inträffat under hennes frånvaro, hade Hedda återvändt från granngården öfver åkern genom grinden, och blef då oförmodadt varse lilla Amalia. Häftig som alltid, fattade hon flickan i sina armar och utbröt i gråt; deraf blef lilla Natinka skrämd, och sprang skrikande till sin vakterska, som Hedda då först blef varse. I tanke att undandraga sig dennas nyfikna blickar, äfvensom att utplåna spåren af sina tårar, innan hon ville visa sig i huset, der hon nu förmodade resande gäster, skyndade hon till den ett stycke derifrån belägna löfsaln, och fann Feodor. —

Hans härvaro, åsynen af det fremmande barnet, och den ryska qvinnan, lätt igenkänlig på drägten, väckte hos Hedda för första gången alla svartsjukans och förtviflans demoner, som kunna rasa i sådana qvinnohjertan, som hennes. Hon öfverhopade Feodor med ursinniga förebråelser, som hvarken hade hof eller sans, och lemnade honom ej tillfälle att yttra ett ord; ja vi måste tillstå, att han äfven var så skakad, så tillintetgjord, att han snarare liknade en bildstod än en menniska; aldraminst såg man i honom krigaren, som med mod och köld sett fienden i hvitögat.

Hedda brydde sig ej heller om något svar, utan rusade utåt gången, fattade Amalia i sina armar, och bar det genom hennes häftighet förskrämda och gråtande barnet in till Feodor, ställde det framför honom och sade andfådd och snyftande: «Här är beviset på den kärlek jag hyste för dig, och din trolöshet – och nu blygs du icke att» – «För Guds skull mamsell, betänk att någon kan höra er!» utbrast han sluteligen. Hedda hejdade sig obegripligt fort, och såg sig oroligt omkring.

«Om detta är sanning» – Feodor torkade kallsvetten från sin panna – «om detta är sanning, ni vet huru litet ni fordom höll er vid den – så tala: visste då er syster? känner Leonna?» – Han kunde ej fortfara.

«Marie kände att det var mitt barn,» svarade Hedda med lägre stämma än förut; «hon upptog det i stället för sin flicka, som föddes och dog under det Petter var bortrest. Han hade aldrig någon misstanke derom. Men Marie gjorde det icke af medlidande för mig eller barnet,» tillade hon bittert, «hon ville icke skämmas för sin syster, liksom icke många» —

«Än Leonna?!» Feodor hade fattat tag i en trädgren, den skakades som af en häftig blåst.

«Hon har sedermera genom mig fått veta att ni är barnets far, men icke hvem modren är.»

«Ni är lika föraktlig som lågsinnad!» utbrast nu Feodor utom sig. «Du hade således ej försyn att drypa ditt gift i oskuldens öra, och likväl icke hålla dig vid sanningen. Likväl är det bättre så – Hon, den rena, skulle fasat vid åhörandet af en sanningsenlig bikt af dig. – Gå! visa er aldrig mer för mina ögon, och på det behofvet icke hädanefter måtte drifva dig till lögn och brott, så se här.» – Han tog en bundt med röda, blå och hvita sedlar ur sin plånbok, stack den i hennes hand, sköt henne ut genom ingången till löfsaln – «här är medel att resa till en annan ort, och börja en annan lefnad.»

Hedda hade först dragit undan handen, men besinnade sig åter vid hans sista ord; dolde skyndsamt de erhållna penningarna, och ilade bort samma väg hon kommit.

Ottilia befann sig under tiden i en kinkig belägenhet; i tanke att spela de älskande ett spratt, hade hon intagit en obeqväm ställning mellan hallonbuskar och halft murknade trädgrenar. Men då hon, i stället för Leonna, såg och hörde Hedda, hade hon så gerna aflägsnat sig, om detta gått an, utan att genom ett oundvikligt prassel röja sin närvaro. Hon blef således stående; måhända tog äfven nyfikenheten ut sin rätt, ty det hon hörde, rörde ju en person, för hvilkens öde detta sammanträffande kunde blifva af vigt.

Hedda var borta; Feodor satt med händerna sammanknäppta, armarne utsträckta och blicken stirrande. Han syntes hvarken höra eller se. Barnet stod ännu der och såg på honom med ängslan, oviss om hon tordes gå bort. Då tog Ottilia sitt parti, lemnade sin post, och inträdde i löfsaln. Utan att låtsa om Feodors närvaro, gick hon till Amalia, gaf henne de hallon hon plockat; vänligt bad hon henne gå och dela med sig åt lilla Natinka. Det lätt tröstade barnet sprang bort.

Feodor hade åsett detta utan att säga ett ord, utan att förändra sin ställning; vänskapen för Leonna ingaf den blygsamma qvinnan dristighet att väcka honom till sans; hon lade sin hand på hans axel, sägande: att hon varit ett ofrivilligt vittne till hvad som nu passerat, att hvad som skett ej kunde ändras, men afbedjas och försonas. Det stode i hans makt att genom sitt framtida uppförande göra Leonna lycklig, vara en öm och förnuftig fader för barnet – och derom hade ju hon sjelf bedt honom i dag. Kanhända var Leonna helt och hållet okunnig om hvad som rörde barnet, och att det endast varit ett infall af Hedda att låta Feodor tro motsatsen. Ottilia tog detta nästan för gifven sak, då Leonna aldrig yppat något för henne, som likväl egde hennes förtroende. Hon ansåg det således vara det bästa att förtiga denna ledsamma omständighet, åtminstone tilldess de lemnat orten.

Nedslagen, försänkt i tankar, synbart icke de behagligaste, hade Feodor afhört hvad hon sagt, småningom syntes de dock reda sig, och antaga en färg af beslutsamhet. Hans långvariga tystnad var plågsam för Ottilia, som nästan var färdig att lemna honom, då Feodor tog hennes hand. «Ni var min goda engel, fastän jag vid er uppenbarelse varit färdig att sjunka i jorden af blygsel, om jag blott kunnat,» sade han. «Äfven jag börjar nu tro att Leonna icke vet – icke hört – ty Hedda är en lögnens ande. Jag skulle icke eljest; – dock jag vill ej försvara mitt fel, genom hennes – men huru uppslå mina ögon mot Leonnas rena oskuldsblick! Det är som den skuldbelastade själen inför sin domare – sanningen måste likväl fram; förr har jag ingen frid med mig sjelf.» —

«Detta länder er till heder, gör hvad ni finner för godt. Låt det likväl icke ske medan vi äro här. Och om Leonna verkeligen vet, att ni är Amalias fader, men icke vet hvem modren är, bör ni dölja det; ty det skall smärta henne, att en bekant flicka fallit så djupt.»

Ingen af husfolket hade sett Hedda; således visste ingen, att hon kommit tillbaka. Ingen förstod ryssinnan, som trott det vara någon förryckt qvinna från grannskapet, och när Amalia småjollrade om moster Hedda, att hon klämt och kysst henne och grälat på hennes nya pappa, trodde Leonna, att barnet drömt. Ottilia, som ej önskade att någon förklaring skulle ske på Hertola, sökte hindra de älskande att vara på tu man hand, och tack vare fru Lurhjelms outtröttliga pratsamhet! ty när Feodors synbart förstämda lynne ej kunde undgå Leonna, trodde hon det härröra deraf att hennes nåd i synnerhet ansatte honom.

Öfversten och båda damerna skulle tidigt morgonen derpå resa till Lovisa, för att der göra sina inköp. Båda barnen lemnades under ryssinnans uppsigt, med sträng tillsägelse af Ottilia att hålla sig invid dem, och sköterskan efterkom gerna sin matmoders vilja, «ty hon var sjelf liksom litet rädd för den galna menniskan hon sett,» yttrade hon.

Morgonen var vacker, luften klar, ehuru hvita skyar ännu simmade på de aflägsna ängarne; det var icke utan att likasom något dimartadt äfven lagt sig öfver de tre personers lynne, som sutto i vagnen. Leonnas ögon voro röda, liksom af en sömnlös natt, eller tårar. Feodor var orolig, och Ottilia plågades af förlägenhet, öfver sin egen oförmåga, att genom något muntert infall skingra detta töckenartade.

Med åsynen af Rönnbacka framträdde dock hos dem alla gamla kära minnen, och när de kommo fram till staden, var Feodor den älskvärdaste fästman, som i sin fästmös ögon sökte läsa den minsta önskan, för att uppfylla den.

Leonna var tacksam, och ville äfven visa sig munter och glad, men det ville ej lyckas. När Ottilia anmärkte, huru tankspridd hon ofta var, klagade hon öfver hufvudvärk. «Det är brudsorgen,» menade majorskan leende, och Leonna gaf henne rätt deri; sägande, att hon hade något vigtigt att tänka på. Hvad, det skulle de snart erfara.

När de valt och upphandlat tyger och diverse, och återkommit till sitt logis, felades ännu hvita handskar; för att välja dessa, gingo de ut straxt efter middagen. När de inträdde i den förnämsta handelsboden, stodo trenne fruntimmer vid disken och sågo på kattuner. Det var fru Ström och hennes båda döttrar Lotta och Lova.

Det nästan svartnade för Leonnas ögon, hon vågade ej se upp, aldraminst på Feodor. Men han, som genast kände igen dem, helsade artigt och med den glädje, som åsynen af äfven likgiltiga personer alltid väcker hos oss efter en längre frånvaro, gjorde han sig påmint som en bekant från förra tider, och sade dem, att han endast vore hitkommen, för att röfva bort en flicka, som han älskat öfver fem år, och presenterade för dem sin fästmö.

Båda systrarna svarade lika gladt och otvunget, och tillönskade dem ömsesidig lycka. Leonna förvånades. Hvad skulle hon tänka? —

Med lättadt sinne gjorde hon nu sina beställningar hos stadens förnämsta sömmerska. Det var sent när de anlände till Hertola, som de lemnade dagen derpå.

Ottilias närvaro, resans förströelser hade, som vi veta, beröfvat Feodor tillfälle till den för honom så obehagliga, nedsättande, för Leonna så sårande bekännelsen. Småningom begynte han kanske äfven att kapitulera med sitt samvete, om det icke vore bättre att låta saken falla i glömska. Straxt hade det varit honom lättare att inför den älskade bekänna och afbedja sitt fel, men nu —

I dessa oangenäma tankar satt han, morgonen efter deras återkomst till Grönskog, på trappan och inväntade Leonna, för att göra en morgonpromenad. Hon kom; och han såg genast, att hon var upprörd. Icke utan en liten darrning bjöd han henne armen. Efter några ögonblicks vandring i den skuggrika trädgården, var det hon, som bröt tystnaden.

«Nu beror det helt och hållet af dig, älskade Feodor, om du vill taga ut lysning till söndagen för oss,» sade hon mildt. «Jag har haft mina skäl, hvarföre jag ännu ej bestämdt utlåtit mig derom; ty först måste allt vara klart emellan oss.» Han bäfvade: hon fortfor: «Hvarken nu eller hädanefter vill jag för dig dölja någon tanke, på det att aldrig något missförstånd må uppkomma hvarken öfver det närvarande eller det förflutna, så vida det angår mig ensamt. Derföre vill jag också nu öppenhjertigt bekänna och afbedja mitt fel. – Förledd af ett lumpet sqvaller, har jag tänkt mycket illa om dig, min Feodor, – afbryt mig icke – jag vet hvad du ämnar säga: du misstänkte äfven mig för otrohet; och du öfvergaf mig, ehuru du var mig så nära – men skenet var emot mig. Men derom visste jag ingenting – tack vare vänskapen, som för mig dolde detta! Tyst min älskade! Jag vet, att detta härledde sig af kärlek, af omsorg för min lycka! Du kom, och erkände din orättvisa misstanke – men jag – jag har tegat med min; ännu mer: jag tänkte aldrig yppa den hvarken för dig eller någon annan. – Ack jag ville dölja den för mig sjelf. – Detta senare kunde jag likväl icke, men jag hade förlåtit dig, och högtidligt lofvat mig, att aldrig förebrå dig, om jag vore lycklig nog att återse dig – Du kom, men så snart de första, de så outsägligt ljufva timmarna, som följde på återseendet, voro förbi, då trädde det jag hört, som ett spöke, emellan mig och hoppet om framtida sällhet vid din sida. Jag såg huru innerligt jag var älskad; kände huru mycket min tillvaro berodde af din kärlek, och ändå hade jag efter en svår strid, ärnat återgifva dig dina löften» – !

«Store Gud Leonna! Hvad säger du? Huru kunde du vara grym nog och tänka på sådant?!»

«Emedan jag trodde, att en annan flicka hade högre anspråk på din hand än jag – att du hade pligter, som du måste och borde uppfylla.»

«Aldrig, aldrig, min Leonna, har jag älskat någon annan än dig, aldrig har jag gifvit något löfte.» —

«Det har jag äfven trott, men likväl – o jag inser nu min oförlåtliga lättrogenhet; aldrig skall sådant hända mig mer. Vill du förlåta mig Feodor?»

Med blygsel sänkte han sin blick för hennes tårfyllda ögon och utbrast:

«Förlåta dig! O Leonna, kunde du i detta ögonblick se in i mitt hjerta – om du visste» – Leonna afbröt honom nästan bönfallande och lutade sitt hufvud mot hans bröst. «Jag har ännu en stor önskan, dyre Feodor! Fråga mig hvarken nu, eller hädanefter hvarföre och af hvad anledning jag misstänkt dig. Lofvar du mig det?»

Han förmådde ej svara ett ord. Förkrossad som han var af hennes oförtjenta mildhet, hennes oskyldiga förtroende till honom, och den blygsamhet, som under hela detta samtal uttalat sig i ton, i blick… denna rena oskuld skulle han nu såra genom en bekännelse – Han tryckte blott hennes händer till sitt hjerta, till sina läppar och stammade: «min Leonna!»

Icke utan en liten stolthet öfver vår Leonna, meddela vi hvad som föregått i hennes inre lif dessa senare dagar.

Allt sedan Feodors återkomst hade hon varit ett rof för stridiga känslor. De sammansmälte dock till ett beslut.

Hedda hade väl sagt, att Feodor aldrig «talat om kärlek» med Lotta Ström, således aldrig älskat henne – derom var äfven Leonna öfvertygad – det vill säga, aldrig älskat med den himlaburna känsla, hon sjelf benämnde kärlek. Men likväl ansåg hon honom vara skyldig till att upprätta den fallna. Väl förutsåg hon, att ett sådant äktenskap aldrig å någondera sidan kunde blifva lyckligt, ty han kunde ju aldrig hysa aktning för henne, och hon – Leonnas tankar hisnade för ett sådant förhållande.

Sluteligen trodde hon sig förlika sin önskan med pligten och rättvisans fordringar. Leonna ville afsäga sig alla anspråk på Feodors hand, och öfvertala honom att låta viga sig vid Lotta, föra henne till en annan ort, och betala henne ett hederligt underhåll, på det hon der måtte lefva hedrad och utan bekymmer, och med rätta bära namnet af hans hustru. Sjelf skulle Feodor resa till sitt aflägsna nya hem; der lefva för sina underhafvandes lycka. Hon ville äfven, på sitt sätt, söka gagna sina medmenniskor här efter bästa insigt och förmåga. Feodor och hon borde finna sig nöjde i den tanken att de alltid voro lika dyrbara för hvarandra, och i egenskap af vänner skulle de ofta brefvexla.

Vid Amalia ville hon aldrig skiljas; då barnets mor hittills ej brytt sig om henne, skulle hon säkert lemna Leonna fria händer vid hennes uppfostran, isynnerhet när hon fick veta att flickan blefve hennes enda arfvinge.

Vill någon också gifva dessa funderingar och beslut namn af svärmeri, af barnslighet, så var ju detta så ädelt, rent och välgörandet var dess motiv!

Under sådana tankar förgick dag efter dag; hvar morgon föresatte hon sig att tala vid Feodor, men – hvar taga mod, huru öfvervinna sin blyghet; väl hade hon kunnat upptäcka allt för Ottilia, men det hade varit att förolämpa Feodor, att inblanda en tredje i en sådan sak.

Man föreställe sig hennes känslor under resan till Lovisa, dit hon for för att beställa den brudskrud, hon aldrig tänkte bära; ty genast, efter sin hemkomst till Grönskog, ville hon meddela Feodor sitt oföränderliga beslut. Hufvudvärken var både naturlig och sann.

När hon i handelsboden träffade Lotta Ström, ansåg hon detta möte, som en skickelse af försynen att stadfästa henne i sitt beslut, och ehuru hennes kropp skakades som af en feberrysning, egde hon sinnesstyrka nog att oförmärkt söka jemföra sin och Lottas statur, för att se huru brudklädningen skulle blifva passande.

Allt tillintetgjordes genom de båda förmodade brottslingarnas lugna och obesvärade väsende, deras muntra samtal; någon förställning var här icke tänkbar. —

Under hemfärden förekom det henne allt mera sannolikt, att Hedda låtit inbilla sig en uppdiktad historia, som någon hopsmidt för att roa sig på hennes bekostnad. Hon skulle ansett allt för fabel, så framt ej hennes svägerska äfven sagt, att barnet hvarken tillhörde henne eller Petter.

Leonna tog sin tillflykt till bönen, bad Gud om upplysning och somnade lugnt; men uppe var hon med solen och smög sig sakta till flickans bädd, för att betrakta det sofvande barnet.

Hvar fanns nu den likhet, som hon förut ansett vara så påtaglig? Flickans hår var väl lockigt liksom hans, men blondt, då Feodors var mörkbrunt och glänsande. Amalias ansigte var litet, nästan klotrundt; hans, en oval med skarpt tecknade drag; ju mera hon jemförde, desto större fann hon olikheten, desto mer öfvertygades hon om hans oskuld. Hon erinrade sig så lifligt en anmärkning af friherrinnan Perlkrans: «Så snart man misstänker någon menniska, ser man allt hvad den gör, allt hvad den säger i en falsk och ofördelaktig dager.» Nu blygdes Leonna att någonsin hafva misstrott Feodor, och egde ingen ro, förrän hon erkännt sitt fel och vunnit tillgift. Huru hon gjorde detta hafva vi sett.