Kitabı oku: «Boken om lille-bror: Ett äktenskaps roman», sayfa 7

XIII

Sven var sig emellertid överhuvud icke lik denna sommar. Utan någon yttre anledning kunde han plötsligt förklara sig trött, och då ville han bara ligga i gräset med huvudet i mammas knä. Eller också kom han till pappa och bad att bli buren. Då tog pappa honom på axlarna och bar honom ut i skog och mark, och aldrig har hans blick varit tacksammare eller hans vita, smala hand smeksammare än då.

Så klagade han över huvudvärk och fick antipyrin, och så ville han inte stiga opp om morgnarna, utan påstod, att han var så trött. Men som det inte syntes något fel på pojken, lyfte pappa upp honom ur sängen och förklarade, att han skulle kläda sig och laga att han kom ut i friska luften. Sven steg då upp och försökte, medan pappa var inne, så gott han kunde att draga på sig de besvärliga strumporna. Men så fort pappa var utanför dörren, smög han sig fram till mammas bädd och bad att få krypa ner hos henne.

Naturligtvis kunde mamma icke motstå en sådan bön. Och aldrig var Sven lyckligare. Där låg han med huvudet på mammas arm, slöt igen sina ögon och var stilla och lugn, ända till dess att krafterna började återkomma. Då steg han upp igen, men innan han gjorde det, såg han på mamma med sina märkvärdiga ögon:

»Tala inte om det för pappa!»

»Ja, men varför det?» sade mamma.

»Jo, för då blir pappa så ond.»

Allt detta föreföll mamma så underligt, att hon skulle kunnat lova Sven vad som helst, och följaktligen lovade hon även detta. Och Sven gick ut och kände sig lugn och glad, för att mamma inte skulle förråda hans olydnad, och för att han och mamma höllo ihop.

Men när mamma skulle resa bort eller bara gå ut och gå utan honom, då var han förtvivlad. Hans sorg kände inga gränser, och hans gråt var så hjärtskärande, att man icke kunde göra annat än tilltala honom med alla de tröstegrunder, som stodo att finna. Ja, åsynen av hans lidelse fulla smärta var så pinsam, att man på länge icke kunde glömma den, och vi talade därom en förmiddag. Jag hade just övertalat min hustru att följa mig på en utflykt i staden för att äta middag med ett par vänner, och, som man säger, komma ut en smula. Och jag hade gjort detta, särskilt emedan jag tyckte, att hon behövde vila sig från Sven.

Vi lyckades också till sist glömma det intryck vi haft av den lilles gråt, och vi tillbragte en angenäm dag, som vi alltid gjorde i staden, när vi visste, att vi icke behövde stanna där. Stämningen stod just på sin höjdpunkt, när min hustru i viskande ton frågade mig, om det skulle göra mig mycket ledsen, ifall hon reste hem med en tidigare båt. Det var rätt sällan, vi foro ut för att roa oss, och förslaget var icke vidare i min smak. Jag föreställde Elsa därför, att vi hade sagt oss skola komma först med den sista båten, och att alltså ingen väntade oss. Med ett ord – jag gjorde alla de invändningar, som föllo mig in. Och till sist försökte jag med, vad jag ansåg vara ett huvudargument:

»Sven har redan gått och lagt sig, när du kommer.»

»Det är inte det», blev svaret. »Jag vill bara gärna komma hem.»

Hon såg bedjande på mig, och naturligtvis blev följden den, att hon reste.

Emellertid gick Sven hemma på eftermiddagen och lekte. Men när klockan led mot den tid, då han brukade gå och lägga sig, försvann han spårlöst. Våra jungfrur hörde icke till dem, vilka just lägga något på sinnet, och när de ropat på honom ett par gånger, utan att få svar, slogo de sig till ro med, att han nog skulle visa sig, när det blev mörkt, och att herrskapet i alla fall inte skulle komma förrän senare. Sven fick alltså gå, som han själv ville, och fram mot 8-tiden gick han ner och satte sig alldeles ensam på ångbåtsbryggan. Inte visste han så noga, när ångbåten kom, och därför fick han också sitta där länge. Men han satt kvar tåligt och tyst, och redan långt ute på fjärden, medan båten gick fram och åter mellan de många bryggorna, fick hans mamma syn på honom. Han satt där liten och hopkrupen, och hans gröna krockethatt lyste mot det blåa vattnet.

Alltsammans kom så underligt för henne, nästan som om hon vetat på förhand, att han skulle sitta där, och hennes ögon följde hela tiden den lilla gestalten, som satt på bryggans bänk med huvudet nedböjt och ryggen krökt, som om han grubblat. Men när båten lade till, och mamma skulle stiga i land, då stod lille Sven i den högsta spänning upprätt på bryggan, och hans ögon sökte och sökte, som om hela livet hade stått på spel. Och när mamma kom emot honom, då var det svårt att säga, vem som var lyckligast, han, som icke setat förgäves, eller hon, som fann barnet sig till mötes.

»Men hur kunde Sven sitta där?» sade mamma mitt i sin glädje. »Mamma skulle ju inte komma förr än sent i natt.»

»Jag visste, förstås, att du skulle komma», sade Sven.

Hans röst och hans ögon voro fulla av förvåning, att mamma inte kunde tänka sig en så enkel sak.

»Jag visste förstås, att du skulle komma, och därför satt jag bara och väntade.»

Och på mammas fråga, om han setat länge, svarade han:

»Ja, det förstås. Annars hade Hanna fått tag i mig. Och då hade jag fått lov att gå och lägga mig.»

Mamma svarade ingenting på detta. Aldrig skulle det fallit henne in att nu förebrå honom, för att han egentligen varit olydig. Hans oskyldiga kärlek, som var orsaken, skyddade honom mot varje förebråelse, och Sven visste det mycket väl. Han såg från sidan upp emot mamma och log:

»Jag narrade Hanna. För jag kröp bakom busken, så att hon inte kunde se mig.»

»Nej, gjorde du», sade mamma.

Hon och Sven gingo upp tillsammans, belåtna som två medbrottslingar, vilka lyckats, och följden blev naturligtvis, att den kvällen lade mamma sin gosse själv. Det gjorde hon för övrigt ofta, fastän han snart skulle bli sex år och vid allvarligare tillfällen kallades för stora gossen.

Vad det gick långsamt, när hon hjälpte honom i säng! Hur lätt och mjukt tog hon inte av honom hans plagg, hur försiktigt tvättade hon icke hans späda lemmar, hur sakta torkades han icke, och när den långa nattskjortan kom på, gick det som en lek. Sedan satt hon med lillen i knä’t och drömde om den tid, då han var riktigt liten, och hon själv gav honom mat. Och när han äntligen skulle gå i säng, då ville han aldrig läsa sin aftonbön. Han hade tusen påhitt, bara för att hindra att mamma skulle gå ifrån honom. Men när han läst den, slog han armarna omkring henne och viskade:

»Det är så bra, när du hjälper mig. Ty du tar aldrig hårt i mig.»

Elsa böjde sig ännu djupare ned över hans bädd och viskade till svar:

»Jag ska’ alltid hjälpa dig. Ingen annan ska’ få göra det. Ända till dess att du kan hjälpa dig själv.»

Hon var rikligt belönad, för att hon avbrutit ett nöje och rest hem, och när jag kom efter med den sista båten, låg hon vaken för att få berätta mig, allt vad Sven hade sagt.

Efter en glad dag med kamrater verkade dessa små rörande drag av gossen ännu mera på mig, än vad de säkerligen eljest skulle ha gjort.

»Vet du, att en stor och god man använt samma ord till mig en gång, när han berättade om det första intrycket, när hans mor dött?» sade jag. »Även han var då mellan 5 och 6 år, och det gällde samma sak – att byta om skjorta. Han begagnade alldeles samma ord: ‘Det var första gången jag kände, att någon tog hårt i mig.’»

Jag stod bredvid Svens lilla bädd och såg länge på honom. Det hade kommit något insjunket vid hans tinningar. Men han sov djupt och gott, och jag böjde mig ned och kysste honom på pannan.

Vi försökte byta om samtalsämne, men jag var så uppfylld av tanken på barnet, att jag ej hade sinne för annat.

»Har du aldrig tänkt på en sak?» sade jag. »Olof kan jag tänka mig som en stor människa, som fullvuxen. Och Svante också! De äro ju så olika. Men jag kan dock tänka mig det med dem båda. Men Sven? Kan du tänka dig honom som stor? Var vill du göra av honom i världen? Var tycker du han skulle passa utom hos oss?»

Min hustru log med ett smärtsamt drag, som bildade nålfina rynkor kring hennes mun.

»Det har jag tänkt på ofta», sade hon. Och fortsättande sin egen tankegång tillade hon:

»Det är kanske därför, jag älskar honom mer än allt annat i hela världen. Mer än de båda andra gossarna, mer än dig. Jag har tänkt på det ofta, och jag vet, att om någon av de stora gossarna dog, skulle jag aldrig sluta att sörja dem. Men jag tror, att jag kunde bära det för Er skull som levde. Om du dog – jag törs aldrig tänka på det. Men om Sven dog, då kunde inte heller jag leva. Jag har många gånger tänkt att säga dig det. Ty jag ville, att du skulle veta det.»

Hon räckte mig sin hand, och hennes ögon sökte mina, som om hon ville bedja mig om förlåtelse, för att hon trodde sig kunna leva utan mig. Och sedan vi släckt ljuset, låg jag länge vaken och upprepade i tankarna hennes ord. Jag somnade i den tron, att jag aldrig skulle få veta, om hon sagt sant eller ej.

XIV

Sven blev så sjuk, att han måste läggas till sängs. Men ehuru vi väl visste, att det var allvarligt nog, var febern så svag, att vi aldrig trodde på någon verklig fara. Jag skrev oförtrutet, och min hustru satt vid gossens sjukbädd, höll hans hand i sin och berättade sagor för honom, när han orkade höra på.

Doktorn sade oss, att sjukdomen säkert skulle bliva långvarig, men trodde sig i övrigt kunna giva de bästa utsikter, och då jag länge haft en resa i tankarna, for jag bort på några dagar i gott hopp, att, när jag kom hem, finna det värsta över. Jag tillbragte alltså tre hela dagar med goda vänner, och jag njöt, utan att i någon högre grad känna oro, både av vänskap och vacker natur. Men när jag sedan satt på tåget och skulle återvända till Stockholm och därifrån till mitt hem, föll det över mig en ängslan, som jag icke kunde betvinga. Strax innan jag for, hade jag talat med min hustru i telefon. Jag hade hört hennes röst på avstånd darra av glädje: Sven var bättre! Han hade setat uppe i sängen och skrattat och pratat. Han hade ätit och bett mamma hälsa till »farsgubben», som var hans specialsmeknamn, när han var mycket uppsluppen. Allt tydde alltså på det bästa, och dock kunde jag icke bli min ängslan kvitt.

När jag kom fram till Stockholm, var klockan tio på aftonen. Jag hade kommit samma minut, som sista båten gick ut till mitt hem. Jag gick därför direkt till det hotell, där jag plägade taga in. Det var mörkt, och regnet föll i strömmar. Hastigt trädde jag in i förstugan, erfarande denna känsla av hopplöst främlingskap, som alltid överfaller mig, när jag sommartiden tvingas besöka Stockholm och vet, att jag måste vara ensam. Jag hann icke framställa någon begäran om ett rum, förrän portieren kom emot mig och bad mig, i det han nämnde ett nummer, genast ringa på i telefon.

Jag gjorde så och fick bara det beskedet, att doktorn hade rest, och att jag ögonblickligen skulle taga en vagn och åka efter.

Slaget, som kom över mig så häftigt och oförberett, gjorde mig lam, och den febrila verksamhet, jag utvecklade, föreföll mig själv alldeles automatisk. Jag beställde vagn, och i samma ögonblick detta skett, tänkte jag, att jag borde äta. »Sven är död», tänkte jag. »Han lever inte, till dess att jag hinner hem. När jag kommer, får jag inte vara hungrig och trött. Jag måste kunna vaka och trösta min hustru.» Allt detta gick igenom min hjärna, medan jag satt och väntade på hyrvagnsdroskan. Jag såg mig själv som en annan person, såg, att jag lade kött på min tallrik, skar i det och försökte äta. Hela tiden tänkte jag blott på ett: vagnen, som inte kom. Gud i himmelen! Vagnen kom inte, och där hemma låg min gosse och dog, och jag kunde inte komma till honom.

Jag betalade och gick ut i hotellets vestibul, där jag drev fram och tillbaka, utan möjlighet att sitta stilla, utan möjlighet att tänka en redig tanke.

»Det är mitt barn, som håller på att dö», sade jag till portieren. »Det är därför, jag är så nervös.»

Jag försökte att le mot honom, för att han skulle förstå, hur väl jag själv insåg, att mitt uppförande var meningslöst. Men jag kände själv, att leendet blev en grimas, och jag väntade heller icke på hans svar. Jag fortfor bara att gå med klockan i hand, som om jag velat påskynda tiden, och när vagnen äntligen kom, var jag viss, att det var förbi. Jag förstod inte, varför jag satt där, eller varför jag skulle åka ut i det strömmande regnet, men automatiskt som förut sade jag till karlen:

»Kör allt vad en häst kan springa, det är min lilla gosse, som håller på att dö. Ni ska’ inte göra det för intet.»

Kusken hade kört oss många gånger förr.

»Är det den lilla snälla gossen, som är så vacker?» sade han.

Dessa enkla ord väckte mig åter till verkligheten, och det flög genom mitt bröst en varm ström av tacksamhet mot den unge mannen, som körde mig.

»Ja», sade jag kvävt. »Ja, det är han.»

Och jag satte mig in i vagnen med känslan av, att jag mött en människa, som förstod vad det gällde, och som ville hjälpa mig. Medan vi ilade fram över gatorna, talade jag tyst för mig själv och grät av både glädje och sorg: »Han är så vacker och så god, att även en man, som blott har sett honom stiga upp i en vagn, minns honom och säger mig det. Och han skall dö. Det finns ju millioner barn, som få leva. Varför skall just mitt dö?»

Aldrig har jag åkt fortare, och aldrig har någon väg synts mig mera lång. Jag såg gnistorna slå upp i mörkret kring hästens hovar, kände hur regnet lättade och märkte landskapet flyga mig förbi som ett mörkt skuggspel, och hela tiden satt jag och talade för mig själv ofattbara ord, vilka jag ej förstod, hur de kommo mig på tungan. Det var, som om jag i mörkret förts fram mot just det, som för mig komma skulle, och jag bad blott om uppskov, att han måtte leva, när jag kom fram, så att han än en gång skulle slå sina armar om min hals, och jag fick höra hans röst.

Framåt gick det, framåt i rasande fart. Vagnen hoppade från den ena sidan av vägen till den andra. Men icke ett ögonblick föll det mig in, att något kunde gå sönder, eller att vi skulle åka omkull. Det var en präktig karl, den kusken, som tänkte på min lille gosse, som var så vacker och snäll, och som icke fick dö.

»Det är en fader och hans barn», sade jag högt för mig själv. »Es ist ein Vater mit seinem Kind». Utan att jag visste det, satt jag och reciterade vers för mig själv, och en krampaktig snyftning trängde sig upp i min hals, som om den velat kväva mig, och för att få luft böjde jag mig ut ur suffletten och såg på landskapet, där jag kände varje utsikt, varje krökning av vägen. På stenarna, över vilka vagnen nu skakade fram, kunde jag märka, att vi svängt in på den korta bivägen, som förde upp till vårt hem. Med alla sinnen spända såg jag ut i mörkret, jag såg konturerna av en droska, som höll på gården. Doktorn är kvar! Doktorn är kvar! Så hörde jag från verandan min hustrus röst: »Han kommer. Gud vare lov, han är här.» Och inom ett par ögonblick var jag uppför trappan och stod i salen.

Jag stod inne i rummet, och min sinnesrörelse var så ytterlig, att jag ingenting kunde fatta av vad jag såg. Jag hade en förnimmelse av, att doktorn stod där, och jag kände, att min hustru höll mig hårt omfamnad. Det var mig klart, att hon såg glad ut, ja, överlycklig ut, och att jag borde vara detsamma. Jag hörde något om ett anfall av vanmakt, som nu var över, och som doktorn hoppades icke skola betyda någonting. Men jag kunde ingenting säga och ingenting tänka. Lyckan kom över mig så oförberett, att den icke kunde väcka mig ur den förfärliga bedövning, som ännu höll mig i sitt våld. Mekaniskt avtog jag mina handskar och min överrock, och ännu stod jag där och liksom sökte vänja mina ögon vid ljuset i det upplysta rummet.

»Ska’ du inte gå in till honom? Ska’ du inte se honom?» sade min hustru. »Han är vaken.»

Och hennes röst lät nästan förebrående, som om hon icke förstått.

»Jo, jo», sade jag.

Och utan att fatta, vad som nu skedde, gick jag in och såg Sven ligga i min säng och se upp till mig.

»Känner Sven igen pappa?»

»Ja», svarade den lille med förvånad röst.

Han kunde inte begripa, att alla de stora sågo så upprörda och oroliga ut. Han sträckte upp sin lilla hand och smekte mig, och jag märkte, hur mager och tunn den blivit.

Medan jag stod där och lutade mig ned över gossen, förstod jag, att det var sant, och att mitt barn levde. Jag höll hans hand för mina ögon, och jag kände, hur tyngden föll från mitt bröst, och slöjan gled bort från mina ögon.

XV

Hur underlig och full av hopp, oro, förtvivlan och farhågor blev icke den tid, som nu följde! Doktorn hade förespått oss en lång sjuklighets-period, vi beredde oss därför på tålamod, och vi försökte att öva denna dygd. Under två långa veckor, som nu följde, ingick Svens sjukdom i vårt vardagslivs dagliga vanor, som sjukdomen alltid gör, när den gjort sig bofast i ett hus. Jag skrev därför varje förmiddag, utan att låta mig störas, på min bok, och min hustru gick varje dag mellan honom och mig, satt i hans rum, emedan Sven blev lugn, när han kände henne nära, och smög sig ut, när han sov, för att få frisk luft och berätta mig om alla de goda tecken, som hennes vakna öga städse trodde sig upptäcka. Svante gick ensam och tyst och for över viken och berättade för sina vänner, de små flickorna, att lille-bror var mycket sjuk, och att allting blivit så tyst därhemma.

Vi hade måst skaffa en sköterska, för att min hustru skulle kunna få ro om nätterna. Det skedde icke utan många protester från Elsas sida. Ty hon var så svartsjuk om den lille, att hon icke tålde någon annan, vilken han bad om hjälp, eller som gav honom sådan. Och det var först, när hon märkte, att krafterna icke längre stodo henne bi, som hon med tårar i ögonen gav sitt bifall och böjde sig för det oundvikliga.

Ett par timmar efter, sedan sköterskan anlänt kom emellertid min hustru in till mig och berättade med strålande ögon, att Sven blivit mycket intagen i sin nya vän.

»Du får gärna hjälpa mig, för du är snäll» hade han sagt.

Och därmed slöt han sina ögon och låg stilla, som han plägade, med isblåsan på sitt huvud, vilket alltid värkte, och de små magra händerna över täcket.

En dag stördes vi plötsligt av positivspel ute på gården, och emedan Sven just den dagen ätit och pratat och sett riktigt kry ut, frågade vi honom, om han inte ville bli buren ut och se på en apa.

Annars var det alltid Sven, som kom rusande, när en positivspelare var i antågande. Med andan i halsen brukade han komma in till pappa och be om slantar. Det var hans fröjd att få ge, och när han kom med sina slantar, och såg strålande lycklig ut, som om han vetat, vad det vill säga för en fattig musikant att få pengar till mat, då fick han svartmuskiga ansikten att le med vita tänder och brunglänsande ögon att stråla tillbaka mot hans blå.

Men nu hängde han så trött och liten på pappas arm. Väl inlindad i en filt var han, och strumpor hade han på fötterna. Så blev han utburen, och pappa höll honom i sina armar på verandan, därifrån han kunde se ned över den solbelysta gården, från vilken positivets muntra toner ljödo emot Sven.

Han blickade trött och främmande ned på träden och på gårdsplanen, på klungan av barn, som stodo där i solskenet, och hans blick var hela tiden undersam, som hade han grubblat över, varför allt detta icke var roligt som förr. Han försökte att dra på mun, när han fick se apan, som var det roligaste han visste, och som hoppade upp och ned på positivet, skramlade med sin lilla kedja och gjorde fula miner, när hon försökte knäcka en nöt.

Men Sven orkade icke se allt detta. Han blev bara allvarligare och allvarligare. Allt tyngre och tyngre satt han på pappas arm. Det var, som om han varit långt borta och sett ned på det, som jorden hade vackert och glatt, och längtat dit och känt, att allt detta icke längre var till för honom. Han lutade bara sitt huvud mot pappas axel, och så blev han buren in igen i sin säng.

Det var mamma, som lade honom ned i den och strök kuddarna till rätta:

»Tyckte inte Sven det var roligt?»

»Jo, ja orkade bara inte än. Men jag blir snart frisk.»

Då böjde sig mamma ner och strök lille-bror över håret, men utan att han såg det, räckte hon ut sin andra hand och sökte min, som hon krampaktigt tryckte.

XVI

Så satt jag en natt ensam i mitt rum, och dagen därpå visste jag, att läkarna skulle komma och döma lille Sven till liv eller död. Jag visste att de skulle vara två, därför att vår husläkare ville konsultera en specialist, emedan han icke längre vågade lita på sitt eget omdöme. Jag satt ensam, lampan var tänd, och framför mig låg ett manuskript, där slutkapitlen saknades.

Jag hade sagt godnatt till min hustru och nämnt, att jag skulle arbeta.

»Att du kan skriva i kväll!» hade hon sagt.

Och det låg en nyans av bitterhet i hennes ton, som om hon hade menat, att jag icke kände som hon.

Så hade hon ångrat sig och lagt sitt huvud mot mitt och sagt:

»Lycklig du, som kan.»

Och här satt jag nu ensam och darrade i varje nerv av en själsskakning, så sammansatt och så oerhörd, att jag knappast kan beskriva den. Jag hoppades trots allt, att mitt barn skulle leva, ja, jag trodde, att så skulle ske. Men på samma gång hade jag en förnimmelse, att nu måste jag skriva, nu eller aldrig. Jag visste snart sagt varje ord, som skulle stå på de papper, vilka blanka och oskrivna lågo framför mig. Nödvändigheten drev mig fram, och jag skrev, fyllde ett efter annat av de vita bladen och lade dem samman med högen av manuskript, som växte framför mig på bordet. Det var, som om en osynlig röst hade viskat sin befallning i mitt öra, jag måste lyda denna röst, lyda blint, och det var över mig en jagande hast, som om jag vetat att det gällde livet.

»I morgon», ljöd det inom mig, »i morgon! Vem vet, vad som sker i morgon? Det kan ske, att ditt barn skall dö. Och då kan du icke skriva. Då kräves det av dig: ’Pengar och åter pengar’. Du kan arbeta om din bok, du kan göra den bättre, men du kan icke skriva den färdig, om ditt barn skulle dö.»

Som piskrapp jagade mig tankarna fram, och redan såg jag morgondagern genom gardinen i lampans bleka sken, som föll över papperet. »Pengar! Pengar! Du måste skaffa pengar om ditt barn dör, och du skall kunna rädda din hustru.»

Och genom rösterna, som jagade mitt arbete fram, hörde jag som en ton, vilken jag tyckte mig känna igen: »Es ist ein Vater mit seinem Kind!» En fader med sitt barn! Var hade jag hört det förr? När hade jag hört detta förr? När hade jag känt denna jagande hast? Det var, som om piskor vinit, som om hovar slagit gnistor ur stenbundna vägar, som om jag känt nattluften kyla mitt brännande huvud. Jag skrev och skrev. Och jag kom ihåg, hur jag åkt som en rasande, i tanke att mitt barn var dött.

Men jag tänkte icke längre på mitt barn. Jag tänkte på henne, som måste äga mig helt, om det skulle vara tänkbart, att hon kunde stanna hos mig, i fall det ofattbara bleve verklighet och Sven dog. Jag skrev och skrev, skrev som ingen människa skrivit för pengar, skrev de bästa sidor, som säkert flutit ur min penna. Och när krafterna sveko mig, drack jag, drack mycket för att hålla mig själv vid liv.

När solen redan en stund varit uppe, skrev jag de sista raderna. Och jag satt som bedövad.

Jag samlade ihop de fullskrivna arken och lade dem i min låda, smög mig ut i rummen och lyssnade vid den dörr, innanför vilken Sven låg. Då öppnade min hustru den och såg ut. Jag vacklade emot henne och sade:

»Det är färdigt.»

Hon log emot mig, och det låg en värld av lycka i hennes röst, när hon svarade:

»Han sover så lugnt. Det kan inte vara farligt.»

Jag gick ifrån henne och föll en stund senare i dödssömn av trötthet.