Kitabı oku: «Elsa»

I

När man för två hundra år sedan lemnade Stockholm inom broarna, för att gå öfver till södra malmen, möttes man först af en hundra fot bred, forsande ström, den så kallade södra qvarnströmmen. På venster hand hade man stadens qvarnhus, grå och oansenliga, der borgerskapet kunde få mala sin säd, “om de det ville”; till höger sluttade stranden sakta ned mot vattnet. Här var vattningsstället för åkarne på Kornhamnstorg. En smal träbro med låga räcken ledde öfver till motsatta stranden. Här gick vägen mellan ruskiga mångelskestånd, fiskblötarebodar och slagtarhus, “der syltan bereddes” och der “gröna kryddor” kunde få köpas. Hundra steg från bron skars vägen af på nytt genom Södersluss, en smal vattengraf, der fartyg varpades igenom från Saltsjön åt Mälaren eller tvärtom. En likadan bro som den öfver qvarnströmmen, men gjord att vinda upp, förde öfver till motsatta stranden, der vägen fortsatte uppför sluttningen mot Söderport.

Söderport var en låg, fyrkantig byggnad af sten med tegeltak. Genom en täckt gång var porthvalfvet förenadt med det strax till venster derom liggande Södertorn, eller, såsom det äfven kallades, “södra rundeln”. Dess fasta murar voro rundt om försedda med skottgluggar och uppburo en åttkantig öfverbyggnad med hög spira. Ännu längre till baka i tiden hade Södertorn varit en vigtig länk i stadens försvar, såsom varande det yttersta utanverket mot söder, men nu var det mycket förfallet och tjenade blott till uppehållsort för den del af stadsvakten, som skulle uppbära accisen af landtfolket, när det ville färdas med sina alster genom porten. De murar, hvilka på sidorna gingo ned till stranden, voro äfven delvis nedrasade, och hade ej den djupa skansgrafven legat der bakom, skulle nog mer än en vandrare gått vakt förbi.

Öfver skansgrafven ledde en hög vindbro till den öppna, sluttande plan, som nu kallas Södermalmstorg, och vid hvars södra sida låg det nyss färdigbygda stadshuset, en byggnad, som, om än icke fullt så prydlig, som Dahlbergs Svecia gifver vid handen, likväl var nog ståtlig för att tillskynda borgerskapet kunglig tillåtelse att få urtappa ytterligare några åmar spanskt vin i stadskällaren. —

Det var en kall decemberqväll år 1674. I vester vordo de röda töcknen allt tätare. Dagen flydde och skuggorna föllo djupare. På Söderbro, der nyss en flock accis vägrande bönder varit i färd med druckne stadsknektar, och derifrån vida omkring hörts skrän och svordomar, syntes en och annan fotgängare brådskande ila förbi. Uppe på backen vid Söderport var bommen nedfäld, och knektarne, som höllo vakten der, hade samlat sig under muntert glam kring en väldig stockeld, på hvilken en kopparkittel svängde af och an i röken.

En kortväxt man, med bredskyggig filthatt på hufvudet och klädd i vid pelsbrämad kappa, hade en stund åsett deras upptåg. Han tycktes vänta någon från staden. Men en god trefjerdedels timme gick till ände och hans min vardt all missnöjdare. Han lät sina blickar noga öfverfara det vida snöfältet nedanför, ända bort emot Kornhamn, och då den väntade icke heller syntes från detta håll, svepte han kappan tätare kring lifvet och aflägsnade sig ned för strandsluttningen, långs den gamla muren. Det var strängt förbjudet att taga denna genväg, och tidigare på qvällen skulle det inte dröjt länge, innan han haft lyfta bardisaner i hälarne efter sig. Men det aftagande ljuset hade minskat nitet hos väktarne. De nöjde sig med att tillropa honom några mustiga varningar, och då detta icke hjelpte, utan han fortsatte sin väg utåt isen, började de, utan att göra sig vidare omak, på nytt sitt glam kring den kokande kitteln.

Det som nästa gång tog deras uppmärksamhet i anspråk var en qvinna, som kom springande uppför backen. Hon rusade rakt mot bommen, utan att låta hejda sig af postknektens tillrop. Här lutade hon sig flämtande mot räcket. Hennes kinder blossade. Svart rikt hår böljade i vild oordning kring den i nacken nedhängande taftshufvan.

– Låt mig gå i fred! – utbrast hon, när knektarne sprungo fram och ville föra henne till elden. – Tron I väl att jag gjort något?

Hennes bruna ögon glänste. Det låg i dem både djerfhet och tillförsigt, och de småmysande skäggiga knektarne, städse redo att lemna Silenus för att dyrka Venus, sågo helt förbluffade på hvarandra.

– Hvart vill du då, dufvan min? – frågade en af dem, hvilken att döma af den urblekta fjäderbusken i hatten var deras anförare. Han stälde sig bredbent framför henne och smackade belåtet röken ur sin långa holländska pipa. – Så visst jag heter Petter Menlös lär sådan nattfogel som du icke flyga hem till eget bo.

– Och så visst jag heter Elsa Larsdotter – svarade hon – lär I veta lika godt som jag, hvart jag flyger, mäster Tistel.

– Skam flå mig bussar, om jag inte tror, att det är vackra Elsa, som de gjort så förnäm och grann med skinn på hufvan kan tänka. Nå vi äro ju riktigt någrannar, jäntan min, för stugan syns ju derborta mot skyn.

Hon såg honom käckt i ögonen och tillbakavisade temligen hårdhändt hans ömhetsprof.

– Kanske I vill inbilla mig – sade hon skrattande, under det att hon strök håret tillbaka under hufvan, – att I icke sett mig förr för allt det öl I druckit ur der uppe hos far? Men släpp mig fram nu, skall I ha mång tack mäster Tistel. Välkommen se'n när vi fått julbrygget färdigt!

Hon nickade fryntligt åt honom och ville fortsätta sin väg. Men mäster Tistel var mindre böjd derför. Hasta med mak, gör god sak, tänkte han alltid. Hon låg icke i sjön, der hon nu var. Dessutom var qvällsvarden snart färdig, och sedan bussarne fått sin grynvälling, skulle han följa henne ända fram till förstugudörren.

Medan de gnabbades härom, kommo tvenne kavaljerer uppför backen. Den ene var reslig till växten och bar gardets fälttecken, den andre, något mindre, höll sig några steg efter och tycktes vara den förres tjenare. När de hunnit fram till elden, gick den förstnämnde rakt mot Elsa och aftog artigt sin hatt, i det han sade:

– Diable! Vi äro ju riktigt uttröttade af denna jagten. Hvarför fly så snabbt, när man sårat så många hjertan.

– Låt mig gå med fred, Ers nåd – I hör att jag inte vill följa Er.

– Hon är hederlig mans barn Ers nåd – inföll mäster Tistel ödmjukt – och är icke hållen till dåliga lekar.

– Hvad nu krabat! återtog kavaljeren, häftigt afbrytande honom – har röken slagit dig i synen, gamle gråskägg, efter du inte kan känna igen hvem jag är… Hör på bussar! – han vände sig om till de förvånade knektarne, som slutit en krets omkring dem – har ingen af er lust att värfva dessa karoliner till sin pung?

Han svängde en grön sidenbörs af och an i luften. Det var mången slumrande njutning, som låg deri, värd att eftersträfva. Sorlet, som följde på hans ord, gaf ock tillkänna deras beredvillighet, och det torde blifvit ganska svårt för mäster Tistel att upprätthålla sin myndighet, om icke föremålet för det utsatta priset befriat honom från denna farlighet.

Medan allas ögon riktades mot de klingande guldstyckena, tog hon ett djerft hopp upp på den låga muren, och innan någon kommit att tänka på att hålla henne qvar, hade hon redan halkat utför den nedfallna grafbranten, der mjuka drifvor mildrade fallets våldsamhet. När knektarne kommo fram till kanten och lyste med rykande eldbränder ned i djupet, var hon redan ett godt stycke ute på isen. Snön hindrade likväl hennes flykt, och hon hade icke uppnått stranden, då hon hörde sina förföljare hack i häl efter sig. Snön var här djupare. Krafterna började svika henne, och hon såg framför sig den branta strandsluttningen.

– Du ser vackra tärna, att du fåfängt söker undslippa mig – ropade kavaljeren, när han upphann henne – der ute komma män, som på min vink skola föra dig hvart jag vill.

Hon svarade ingenting, men blicken gaf tillkänna, att om än motståndet vore gagnlöst, var det icke uppgifvet.

– Jag brinner af kärlek till dig – fortfor han. – Följ mig, och paradiset har icke burit skönare frukter än dem, som du skall få plocka.

– Jag har ingenting begärt af Ers nåd, – svarade hon och stötte honom tillbaka!

– Diable, så skall du ändock följa mig.

Han fattade henne om lifvet och sökte släpa henne med sig. Men för honom allena var bördan för tung.

Ute på isen hördes emellertid stadsknektarnes skrål allt närmare. Han ropade åt dem att skynda sig. Då kände han i detsamma en kraftig hand läggas på sin skuldra, och när han förvånad vände sig om, stod mannen i den bredskyggiga hatten framför honom.

– Släpp flickan monsieur! – sade denne häftigt. – Hon är icke för någon gardesbuss.

Kavaljeren log. Det var tydligen icke första gången han mött denne man såsom sin rival under nattliga kärleksfärder.

– Sådan dygdeprest ni blifvit min grefve – sade han gäckande – eller kanhända äfven ni vill skjuta på mitt villebråd?

– Monsieur!

– Kan hända min plit kan få lära Er en bättre lek?

– Allons!

I ett nu lågo deras kappor på snön. Värjorna blänkte i månskenet, och de stälde sig skyndsamt en garde mot hvarandra. Att döma af den ifver, hvarmed stötarne vexlades, var det icke blott ett stundens hugskott, som satte klingorna i rörelse.

Elsa hade emellertid icke förr känt sig fri från sin förföljares omfamning, än hon skyndade derifrån. Aldrig hade hon fortare klättrat uppför den branta stranden. Först när hon stod öfverst på berget, ett kort stenkast från sitt hem, såg hon sig tillbaks. Der nere på det glittrande snöfältet såg hon mörka skepnader röra sig åter och fram under häftig ordvexling. Hon tyckte sig äfven urskilja sin räddares gestalt, der han stod ensam, anfallen från alla sidor. Hvem kunde han vara, som så ädelmodigt tagit en fattig flickas försvar. Han hade sett så fin och förnäm ut. Hans stämma hade klingat så underbart, på en gång mild och befallande. Så hade ingen förnäm man tilltalat henne förr. Hon nästan ångrade, att hon visat sig så rädd och icke hellre stannat qvar.

II

Inne i stugan flammade elden muntert på den breda spiselhällen. Elsas far, Lars Mickelsson, eller som han i dagligt tal kallades Lars Skeppare, satt på en pall vid elden, sysselsatt med att spänta torrvedsstickor. Hans gråa, yfviga hakskägg tydde på en ålder snarare öfver än under sextio år. Lång tid hade ock förflutit, och många resor hade han färdats öfver Östersjön, innan han kunnat köpa egen stuga. Men trägen och sparsam hade han varit i sin ungdom och mannaålder och var derför nu en burgen man. Om man fick tro hvad grannarne sade, afundsjukan är likväl skarpsynt, hade han samlat nog med blanka karoliner på kistbotten för att, om så tarfvades, köpa ännu en stuga till på berget.

Hans sträfva, väderbitna anlete uttryckte godmodighet och tillförsigt, der han satt och sorgfälligt ordnade stickorna i olika stora knippen. I smått, sade grannarne, kunde ingen vara noggrannare än Lars Skeppare, i det stora deremot kunde det dock hända, att icke allt gick efter hans vilja.

Dörren öppnades och en häftig väderil kom elden att slå högt upp i rökfånget. Det var en äldre, grofväxt qvinna med kraftiga anletsdrag, som steg in öfver tröskeln.

– Är det du, mor, som är ute igen och drar in blåsten? – frågade han och höll upp handen mot eldskenet.

– Ingen af grannarne ha' sett henne se'n aftonringningen – svarade hon i missnöjd ton. – Gud vet hvar hon i dag kan hålla hus!

– Så får du väl trösta dig, mor. Hon har väl icke längre hem än bort. Elsa är nu gamla jäntan och går nog flott för klippor och skär.

Mor Greta tyckte emellertid icke alldeles detsamma. Det fans många värfvare i staden och förnäma kavaljerer äfven, som icke hade ondt af sitt samvete sedan det blifvit mörkt. Men hon var van att lägga band på sin oro. Utan tålamod och undergifvenhet hade hon icke kunnat draga sin lott fram genom lifvet.

Men det puttrade och kokade i den stora kopparkitteln öfver elden. Hon skakade betänksamt på hufvudet, hvilket kunde betyda: kommer dag, kommer äfven råd, och började derefter med en qvistig gren röra om innehållet i kitteln, då och då ökande detsamma med några näfvar mjöl ur en blåmålad låda, som stod bredvid henne på spiselhällen.

Länge dröjde det dock icke förr än hennes tankar återvände till dottern. Hvar kunde Elsa vara så sent, tänkte hon. Ung och vacker, som hon var – i hennes sinne var hon nu den vackraste i staden – kunde hon lätt råka ut för frestelse. – Hon var dock värd ett bättre öde än att i alla sina dar sitta under fattigmans tak.

Detta tillägg, som yttrades högt, kom gubben att häftigt brumma till.

– Så du talar, Greta! – sade han och såg upp från sitt arbete. – Är det icke tillräckligt godt att i dessa onda tider ha tak öfver hufvudet och icke behöfva svälta ihjäl?

– Alltid vränger du mina ord, – svarade hon snäsigt. – Nog har mången förnäm karl sett sig kär i fulare tös än Elsa.

– Låt dem då ta henne till sig och mata henne med russin och pepparnötter, – sade han, – så får du se, om hon blir lyckligare för det. Mins du flickan, som syster din skulle fostra upp åt den förnäma grefvinnan. Gick det inte långa veckolängder, innan hon fick en plåt en gång för besväret. Nej mor, en ann' kan vara så god som en ann', och en narr är, Gud straffe mig, den, som löper efter de förnämas fåfänglighet.

– Elsa är en god och snäll flicka, Lars, fast glitter och fagert tal lyser för henne, men så är ungt folks sed. Icke har jag annars märkt någon olat hos henne. Och inte duger det för hvem som helst att snacka med henne om kärlek, det såg både Gudmund Spetsmakare och halte Sven hos salig prosten.

– God och snäll tycker du hon var, kan tänka, när hon band ett eldkol i svansen på mor Lenas svarta katt? Men jag säger dig, att kommer hon hem en gång till, när det är nedmörkt, skall jag lära henne hvar daggen faller, så stor jänta hon är, ja, om hon än vore aldrig så hård – för djefvulen i våld!

– Jesus, Lars, så du svär! – utropade mor Greta förskräckt. – Tänk på, att det är stora böndagsafton i afton.

– Nå än se'n, qvinna. Jag är väl ingen prest.

– Hon kommer nog snart – svarade Greta lugnande – kanske råkade hon någon af flickorna från vakstugan. De löpa der hos Klockar-Jonas både bittida och sent.

– Svarta Malin och Fingerlisa! I vakstugan hålla de bön och sjunga psalmer, kan tänka, för att hålla satan och hans trolldom från stad och land, och presterna prata en hel hop galenskap, men den elake skrattar åt dem allihop, ty han har redan makten i deras hjertan.

– Styr din tunga, karl! – sade Greta allvarligt. – Den elake kan vara här fortare än du tror. Mins du ej hvad som hände bryggaren Seipel, när han svor på sista böndagsafton?.. Bet han icke tungan tvärt af?

– Hände det dig, mor, komme nog döden tvärt.

Hon såg på honom utan att svara. Men i blicken låg något, som kom honom att icke fortsätta sitt skämt. Han böjde sig ned och lade nya stickor till de andra i bundtarne.

– Gud bättre dig, Lars! – sade hon efter att en stund ha sett på honom.

Det dröjde länge, innan någon af dem nästa gång bröt tystnaden. Väderilarne foro tjutande genom skorstenen och yrde upp askan högt i spiseln.

– Elsa är icke hård, som du säger, – sade slutligen mor Greta, i det hon lyfte kitteln af elden. – Här om dagen gret hon ju och lipade fasligt, när katten der – hon pekade på en stor gråhvit katt, som malde i spiseln – gjorde sig illa. Hon fick riktiga anfäktelser deraf, och är hon än kavat vid dagsljus, är hon rädd i mörkret som ett barn.

– Töväder biter aldrig på mig, mor, – sade Lars buttert. – Jag är för gammal, så mycket du vet, för att inte begripa, att qvinnan skrattar, när hon kan och gråter när hon vill.

Det bultade nu på dörren, och ändtligen inträdde den länge väntade. Hon hade varit nere i staden hos åldermannen Grijs, sade hon. Der hade varit mycket stök och det hade dröjt, innan hon hade fått sitt ärende uträttadt. Garnet skulle dock komma, bad åldermannen helsa, så snart fartyget gått upp på strömmen. När hon gick derifrån, hade hon på jerntorget mött en ung, artig kavaljer, som bedt henne följa med sig hem och spisa qvällsvard, och då hon icke svarat på hans fråga, hade han sökt tvinga henne att följa sig. Hon hade emellertid slitit sig lös och sprungit ned till vakten samt derifrån öfver isen.

Det var en mycket underlig historia, tyckte mor Greta. Men efter som det var stora böndagsaftonen, fick udda vara jemnt den gången. Mor Greta tyckte emellertid, att det gjorde Elsa godt att en gång få se, hvart de förnäme kavaljererne ville med all sin artighet. Nästa gång skulle hon dock akta sig att komma hem, sedan det ringt till aftonsången i Maria.

Lars ville äfven tillägga några varnande ord. Men nu stod icke Elsa längre svarslös. Med en knyck på nacken förklarade hon, att det var så likt far att gnata och gnälla på allt hvad hon gjorde, och det var derför icke underligt, om hon icke ville stanna inne ensam med honom så lång qvällen var.

Så slutade den dagen.

III

 
“Sopa, raka, smörjehorn
Sänder jag dig till resedon.”
 

I vårdagjemningens däfna skymning tyckte man sig förr i tiden se något besynnerligt dallra i luften kring högt liggande föremål. För en liflig inbillning aftecknade sig mot de bleka, oroliga skyarne i norr underliga flockar af djur och menniskor, hvilka på qvastkäppar, ungsrakor och allehanda likadana primitiva fortskaffningsmedel voro på färd till Blåkulla, “den ledes” ohyggliga boning. De sågos tydligast, när de drogo förbi det spetsiga kyrktornet ned i dalen eller lägrade sig på dess tak såsom en flock kajor för att skafva malmen af klockorna. Stora kors ritades på dörrarna till ladugården, på det att icke dessa säregna färdemän skulle bortföra gårdens ungboskap, tjärtunnor påtändes, eggjern sattes i gödselhögen och gamla muskedunder afskötos, allt för att bortskrämma “trollpacket”.

Samhället bäfvade för den grufliga trolldomssynden, hvilken kom plötsligt likt en smittosam sjukdom öfver folk, så mycket förfärligare än äfven den svartaste pest, som han sträckte sina verkningar långt utöfver det timliga lifvets gräns. Verldsliga och andliga myndigheter uppbjödo all kraft, för att hejda satans raseri. Särskilda domstolar inrättades och vakstugor höllos på flere ställen inom landet, der presterne, under bön och psalmsjungning sökte afvärja “hans” illistiga anslag och “grufveliga raseri”.

En sådan vakstuga hölls hvarje afton hos klockaren i Katrina, mäster Jonas Lång, hvilken derför fått uppbära många loford af stadens presterskap. Stugan var stor och rymlig samt egnade sig väl för ändamålet. Hon var utröjd så när som på några bänkar långs väggarne, hvilka upptogos af barn och qvinnor. Högst få män voro tillstädes, och de som voro der, utgjordes nästan uteslutande af fäder till de barn, som anfäktades.

Det var i skymningen, men magister Bengt, hvilken skulle hålla bönen, var ännu icke kommen. Han hade flera sådana vakstugor och brukade äfven på vägen mellan dem besöka sådana hushåll, som lidit mest af den svåra hemsökelsen. Under tiden berättade de närvarande hvad de fått veta om trollpackets tilltag. Det var i synnerhet en äldre qvinna, med liten hopkrympt växt och skrynkligt anlete, som dervid i synnerhet förde ordet. Hon beskref i lifliga färger, hur Blåkulla var inredt, både ut- och invändigt. Hur “han” kom som en förnäm kavaljer och frågade, om de ville gå på gästabud, äfvensom hvad “han” tog sig för “när han spelade med svansen under bordet” o. s. v., allt till mycken uppbyggelse för barnen. Vid det entoniga ljudet af hennes stämma retades deras inbillning. Den ena rodnaden efter den andra uppsteg på deras kinder, medan de i häpen förvirring stirrade mot den berättandes fula, motbjudande anletsdrag.

Plötsligt reste sig en af de äldre flickorna, med vackra anletsdrag och ståtlig växt, från sin plats och ropade häftigt åt klockaren:

– Se dit, fader Jonas, se hur hon sticker in nålen efter svarte Gudmunds Brita!

Det nämnda barnet, en flicka af omkring sex års ålder, for förskräckt upp från bänken, och de andra stirrade i andlös spänning mot den utpekade fläcken på väggen.

– Du såg nog miste Lisa – sade klockaren, sedan han andäktigt läst sitt fader vår två gånger. – Hit vågar nog ingen sig, så länge vi hafva vår hederlige magister Bengt att stöda oss till.

– Nej far, nej far – återtog flickan – Nu ser jag henne åter, om I bara hade en yxa ville jag dräpa henne.

Barnen började nu också att se något märkligt röra sig i fogningen mellan stockarne, och i deras uppjagade inbillning vardt det snart ett stort hufvud, som försökte sticka sig in. De skreko derför och greto öfverljudt. Några kastade sig ned och läste böner och psalmer, andra fattade i klockarns kläder och bönföllo om att han ej skulle lemna dem.

Flickan, som först fått syn på trollpackan, hade emellertid fattat en stor yxa och rusat mot det ställe der hon sade sig hafva sett trollnålen. Här började hon nu af alla krafter att hugga i de murkna stockarne.

– Sågen I om jag träffade? – frågade hon och lät sin arm utmattad sjunka till sidan.

– Nej, nej, inte ännu! – skreko barnen på en gång. – Hon drog nålen tillbaka strax du kom.

En stund förflöt under tystnad.

– Nu kryper hon fram igen! – ropade en liten gosse och smög sig förskräckt bakom bänken.

– Ja, ja der är hon! – ropade flere af barnen.

Lisa, eller som hon vanligen kallades Fingerlisa, för sina vackra händers skull, skyndade att på nytt göra bruk af yxan, och ändtligen började barnen att skrika högt af glädje.

– Der fick hon! Der ligger hon och låter! – ropade de om hvarandra. Och verkligen låg det någonting svart under bänken, som rörde sig oroligt åter och fram. Klockaren läste sina böner och fick ändtligen mod att närmare undersöka föremålet för deras förskräckelse. Men det var endast en knippa dref, sådan som öfverallt stack fram mellan stockarne. Det var sannolikt, att trollpackan förvandlat sig på detta sätt, när hon fann dem påpasslige och gudfruktige. Barnen hade nämligen tydligen sett, att Fingerlisa råkat hufvudet på henne, och på yxan upptäcktes äfvenledes verkliga menniskohår.

Medan de grufvade sig häröfver, öppnades dörren och Elsa steg in.

– God afton! – helsade hon glad – är någon här som vill följa med på gästabud?

De närvarande sågo förskräckta på hvarandra utan att svara.

– Hvad I se'n högtidliga ut! – fortfor hon. – Henrik Sporrmakare har gille i qväll, och der kommer att gå muntert till, med öl och spelmän. Kom du Lisa, träffar du Petter Linväfvare – tillade hon skrattande och tog henne under armen – samt många andra raske gossar för resten.

– Nej tack, Elsa. Det är icke rätt att dansa nu; magister Bengt säger, att det är vår lättfärdighet, som är största orsaken till den elakes raseri.

– Lättfärdig kan han vara sjelf. Men inte tänkte du på synd, när du ville narra till dig gröna sidenkoftan af mig härom dagen.

Fingerlisa rodnade öfver denna beskyllning.

– Hvem har sagt, att jag ville narra dig? – frågade hon och fäste en ursinnig blick på Elsa.

– Känd sak är så god som vittnad – fortfor Elsa kitsligt – men du ska' ej vara så afundsjuk på mig Lisa, ty du får nog hvilken förnäm kavaljer du vill.

– Och du är ett elakt frö – inföll nu klockaren och grep Elsa i armen – aldrig gör du annat än retas och stiftar ofred. Vore bättre af dig att gå ordentligt på våra bönestunder, än att löpa trakten öfver på gillen och fläng.

– Jag tigger ingen om lof att gå hvart jag vill – svarade Elsa stolt och slet sig lös.

– Akta dig barn – återtog klockaren varnande – högmod går förfall.

– Ja, är någon högfärdig, så är vackra Elsa det – inföll nu Fingerlisa. – Härom dagen svor hon på, ska' I veta, att hon ej ville gå i brudstol annat än med en förnäm adelsman… Derför, kunnen I förstå, vill hon vara olika oss alla andra!

– Nu ljuger du Lisa – sade Elsa uppbrusande, under det de kringstående började skratta.

– Ljuger jag, min tös?.. Nej du, skeppar Lars stuga ligger för långt ifrån mig, för att jag skulle kunna den konsten. Men, seså, trösta dig vackra Elsa, nog får du bröllop utan barnsöl.

Barnen började nu att skratta med full hals.

– Alltid skall jag träffa dig, du otäcka, – sade Elsa med ett flammande ögonkast. Med tårfylda ögon och blossande kinder skyndade hon mot dörren. På tröskeln vände hon sig häftigt om: – Akta dig – ropade hon ursinnig – akta dig, när vi råkas ensamma.

När hon vände sig om, var hon nära att knuffa omkull den lärde magister Bengt, som med handboken under armen, långsamt och högtidligt kom för att predika mot den lede och hans onda anslag mot församlingen.

En stund derefter hördes klockaren med entonig, snörflande stämma upptaga en af de brukliga psalmerna mot trolldom. Magister Bengt höll derefter ett mycket uppbyggligt tal om satans välde, samt bad dervid den Högste skydda alla renhjertade mot “hans” svåra pina och trollpackornas hiskliga oväsen. Sedan ännu en psalm sjungits, gick magister Bengt åter sin väg, och de ifrigaste gjorde sig i ordning att vaka öfver de barn, som sade sig varda förda nattetid till Blåkulla. För att förkorta tiden, började de äldre qvinnorna å nyo att berätta historier om troll och spöken. En berättelse, som slog mycket an, handlade om en ung piga, som vardt gift med en prins. Och dervid gick underligt till. De närvarande lyssnade med särdeles andakt till de underfulla beskrifningarna på jättar och tomtar, som voro henne till hjelp. Och när berättelsen var slut, gaf den anledning till mycket tal, förnämligast om den vackre prinsen, som pigan gick ut för att råka i verlden.

– Men hur kunde hon veta hvar han fans och hur han såg ut? – sporde en af de mindre flickorna nyfiket.

– Åh, det var inte så underligt – svarade gumman, som förde ordet, med hemlighetsfull min. – Hon hade, förstås, förut gått i årsgång.

– Gått i årsgång, hvad menen I dermed, mor Karin? – frågade Fingerlisa förvånad, – det har jag icke hört.

– Kors, veten I icke det, vackra Lisa. Jo på julaftonen, innan det blir dager, går man till skogs, säger man. Men man får hvarken tala ett ord eller, se sig till baka, ej heller se på någon eld, eller äta, eller dricka eller höra tuppen gala. När man så, när solen gått i skog, går på kyrkvägar, ser man så många likfärder, som skola komma under året, och på åker och äng ser man hur årsväxten blir, äfven ser man om eldsvådor skola tima, och hvilka som skola rida med brudfölje under året.

– Ha'n I sjelf gått i årsgång mor? – frågade Fingerlisa, ännu mera nyfiken.

– Icke jag, men nog vet jag den som gjort det, och det har slagit in hvartenda grand, ska' jag säga.

– Annars kan man ock erfara mycket, – inföll klockaren och strök sig om hakskägget, – om man, när månen är i första nyet, tar fram psalmboken, och medan man oafvändt ser på honom, slår upp tre ställen. De psalmer, man då får upp, visa hvad man kommer att möta under året.

– Så lär man ock kunna lägga tyg på logen, – sade Fingerlisa lågmäldt.

– Den synden skall du akta dig för, barn, – sade klockaren, tystande henne.

– Så I talen, fader Jonas! Hvad är väl det för synd deri? När halmen är uttröskad, tar man – hon sänkte rösten till en hviskning – af sig lintyget på qvällen och lägger det på halmen i logen. Om man då ser efter nästa morgon och finner ärmarne hopvikna öfver bröstet, betyder det, att man dör under året, men är blott en ärm uppviken, blir man gift med den man vill ha… och är det uppviket nedtill blir man vigd utan prest… ha!.. ha!.. Kan tänka, vackra Elsa hade det viket ända upp till linningen.

Ett fnissande och småpratande uppstod nu, som tycktes aldrig vilja taga slut.

En ung man med ljust hår och öppet, ärligt ansigte hade inträdt, under det hon talade. Han hade sett sig omkring, liksom han skulle sökt någon. När Fingerlisa slutade, gick han fram till henne.

– Du borde blygas, Lisa – sade han, då det vardt något tystare – att utskämma en så hederlig qvinna. Men du har alltid varit hennes afundsman.

– Hör på, Anders Barberare! – ropade Fingerlisa, alltjemt skrattande. – Han tror väl ej, att I redan äro fästefolk, han och vackra Elsa. Men rosa inte fisken, innan den står på disken.

– Han tror mer än du, – svarade Anders, rodnande – han tror, att du har en sned tunga, Lisa. Men låter du henne löpa för fort, fins nog den som kan stäfja dig. Du har nog icke allt rent för egen port.

Han aflägsnade sig härpå, efter att hafva frågat klockaren, om han visste hvarthän Elsa gått, men tills solen gjorde molnen ljusa öfver Djurgårdslandet, fortfor man i Jonas Klockares stuga att berätta sagor om troll och spöken.

Anders Barberare – barberare var den tiden det samma som fältskär – hade känt Elsa i många år. När hans föräldrar lefde, hade de varit Lars skeppares närmaste grannar. Men det var egentligen först på sista tiden, som han kommit att se närmare på henne, ty han var nu snart utlärd i sitt yrke, kunde börja tänka på att vara sin egen mästare, och ville då gerna hafva en hustru med.

Hvarken mor Greta eller Lars, visste han, hade något emot om denna blefve Elsa. Mor Greta hade till och med sagt honom, att han snart borde sjunga ut med hvad han hade på hjertat. – Flickan – hade hon sagt – följde ju honom med ögonen, hvart han gick, som hade hon velat äta upp honom lefvande.

Han hade äfven tyckt sig märka någonting ditåt hos Elsa. Men hennes ögon voro icke att lita på, sade grannarne och klandrade henne mycket, derför att hon ej velat gifva sitt ja åt Gudmund Åkesson, som var en så hederlig karl och hade flere stora gårdar på malmen. Men Gudmund var dock både ondsint och ful, och halte Sven hos prosten, som friat efter honom, var icke mycket bättre. Så egenkär var han, att nog borde han få henne lättare än dem, tänkte Anders, och för hvarje dag som gick började hän mer och mer tycka, att Elsa passade till hustru åt honom. Hade han råkat henne denna qväll, skulle han bestämdt tagit mod till sig och sagt henne det.