Kitabı oku: «Каллокаин / Kallocain. Книга для чтения на шведском языке», sayfa 2

Yazı tipi:

Andra kapitlet

Det hade hänt på en fest för två månader sedan. En av ungdomslägrets samlingslokaler stod prydd med långa dukar i de färger som är Statens, man uppförde sketcher, höll tal, marscherade genom salen till trumma och åt tillsammans. Anledningen var den, att en trupp flickor i ungdomslägret fått order om förflyttning, man visste inte riktigt vart, det gick vissa rykten om en annan av kemistäderna, andra om en av skostäderna, i varje fall någon plats, där man råkat på balans både i fråga om arbetskraft och i fråga om procentförhållandet mellan könen. Från vår stad, och förmodligen från en del andra städer också, samlades alltså unga kvinnor ihop och skickades dit bort, för att de en gång fastställda siffrorna skulle kunna vidmakthållas. Och det var nu avskedsfesten för de utkallade som firades.

Sådana högtidligheter hade alltid en viss likhet med festen för avtågande soldater. Skillnaden var ju stor: vid fester som denna visste alla, både de som reste och de som stannade kvar, att inte ett hår skulle krökas på de unga som lämnade sin hemstad, att det tvärtom gjordes allt för att de fort och utan gnissel skulle växa in i sin nya omgivning och att de snart nog kunde trivas storartat. Likheten var bara den, att båda parter med nästan hundraprocentig säkerhet visste, att de aldrig skulle återse varandra. Mellan städerna var ju ingen annan förbindelse tillåten än den officiella, skött av edsvurna och strängt kontrollerade tjänstemän, detta för att undvika spionage. Och även om en eller annan av de utkallade ungdomarna verkligen hamnade i trafiktjänstgöringen – en ytterst liten möjlighet, eftersom trafiktjänstemännen så gott som alltid uppfostrades till sitt kall alltifrån späda år i särskilda trafikskolestäder – så fordrades dessutom den egendomliga tillfälligheten att de skulle få sin tjänstgöring förlagd just till någon av de banor som förde till deras hemstad och att deras ledighet inträffade då de befann sig i hemstaden; detta gäller om de lanttrafikanställda – flygpersonalen levde ju alltid helt skild från sina familjer och under ständig övervakning. Kort sagt, det krävdes nästan under av samverkande slump för att föräldrarna skulle få återse sina barn, när barnen väl en gång förflyttats till annan ort. Frånsett detta – ja verkligen frånsett, man hade ju inte rätt att dröja vid de dystrare utsikterna en sådan dag – var festen en uppsluppen glädjefest, som det också hövdes, då något skedde till Statens väl och fromma.

Hade jag själv varit med bland de glada festdeltagarna, skulle väl händelserna aldrig ha utvecklat sig så som de gjorde. Hoppet om god mat – vid sådana tillfällen är den alltid riklig och vällagad, och deltagarna brukar kasta sig över den som glupande ulvar – trumman, talen, själva den festliga trängseln, de samfällda ropen, allt försatte salen i en stor gemensam extas, som det var brukligt och önskvärt. Jag var emellertid varken med bland föräldrarna, syskonen eller ungdomsledarna. Kvällen var en av de fyra i veckan, då jag gjorde military – och polistjänst, och jag var helt enkelt där i egenskap av polissekreterare. Det betydde inte bara att jag hade min plats på en av de fyra små hörnestraderna och skulle föra protokoll över tillställningen, tillsammans med tre andra polissekreterare i de tre övriga hörnen, utan också att det var min skyldighet att hålla huvudet kallt för att kunna göra diverse iakttagelser angående vad som hände i salen. Om något gruff uppstod, om något hemligt förehades, till exempel om någon av deltagarna försökte avlägsna sig sedan uppropet skett, var det ju till stor hjälp för ordförande och dörrvakter, som ju ofta kunde vara upptagna av någon praktisk detalj, att fyra polissekreterare hela tiden vakade över salen från en något så när avskild plats. Där satt jag alltså i min isolering och lät blicken fara över mängden, och om jag å ena sidan gärna skulle varit med själv och delat den allmänna gemenskapsglädjen, så tror jag nog att mitt offer uppvägdes gott och väl av medvetandet om min vikt och värdighet. För resten blir man frampå kvällen avlöst av en annan, så att man ändå får ta del i måltiden och då åtminstone är fri att kasta alla bekymmer.

De unga flickorna som tog avsked uppgick väl knappt mer än till något femtital, och man urskilde dem lätt i mängden, eftersom de bar förgyllda festkronor, som staden brukade låna ut just vid sådana tillfällen. Särskilt en av dem väckte min tanklösa uppmärksamhet, kanske för att hon var ovanligt vacker, kanske också för att hon hade en livlig oro, som en hemlig eld, i blickar och rörelser. Flera gånger kom jag på henne med att kasta sökande blickar åt pojkarnas håll – detta var i början av festen, medan sketcherna uppfördes och pojkarna från pojklägret och flickorna från flicklägret ännu satt i skilda grupper – tills hon äntligen tycktes finna vad hon sökte och elden i hennes rörelser blev stilla, som om den slog ut i en enda klar lugn låga. Jag trodde mig också urskilja det ansikte hon hade sökt och funnit: så smärtsamt allvarligt mitt ibland alla de förväntansfulla och glada, att man nästan tyckte synd om dem. Så fort sista sketchen tog slut och ungdomarna blandades om varandra, såg jag de båda klyva mängden som om den varit vatten och med nästan blind säkerhet mötas ungefär mitt i salen ensamt stilla bland alla de ropande och sjungande människorna. De stod mitt i larmet som på en tyst klippö utan att veta i vilket rum eller i vilken tid de befann sig.

Jag vaknade upp och fnös till över mig själv. De hade lyckats rycka mig med sig ut i sin asociala värld, lösriven ur det enda stora sakramentet för alla: gemenskapen. Jag var väl kanske mycket trött, eftersom det hade känts som vila bara att sitta och se på dem. Medlidande förtjänade de ju sist av allt, de två, tänkte jag. Vad kan egentligen vara nyttigare för en medsoldats karaktärsdaning än att tidigt vänjas vid stora offer för stora mål? Hur många går inte omkring hela sitt liv och längtar efter ett offer som är stort nog? Avund var det enda jag kunde ge dem, och avund fanns det nog också i det missnöje jag trodde mig urskilja bland de båda ungdomarnas kamrater – avund, och också en smula förakt för att så mycket tid och krafter slösades på en enskild människa. För min del kunde jag inte förakta dem. De spelade ett evigt skådespel, vackert i sin tragiska obönhörlighet.

I alla fall måste jag nog ha varit trött, eftersom mitt intresse hela tiden kretsade kring de få inslag av allvar, som den muntra festen bjöd. Bara några få minuter efter det jag släppt de båda ungdomarna med blicken och de för resten blivit skilda åt av otåliga kamrater, fastnade min uppmärksamhet i stället vid en mager medelålders kvinna, förmodligen mor till någon av de utkallade flickorna. Också hon verkade på något sätt avkopplad från det stojande kollektivet. Jag vet inte riktigt hur jag uppfattade detta, bevisa det skulle jag aldrig kunnat, eftersom hon hela tiden ändå deltog, rörde sig i takt med de marscherande, nickade med de talande, ropade med de ropande. Ändå tyckte jag mig förstå, att det skedde mekaniskt, att hon inte lyftes av kollektivets befriande våg utan på något sätt stod utanför, också utanför sin egen röst och sina egna rörelser, avskild på samma sätt som de båda unga. Folk runtomkring henne måste haft samma förnimmelse, de försökte komma åt henne från olika håll. Flera gånger såg jag från min estrad, hur någon tog henne i armen och drog henne med sig eller nickade och talade med henne, men snart besviken drog sig tillbaka trots att hennes svar och leenden fungerade oklanderligt. Det var bara en liten livlig och ful man, som inte lät avskräcka sig så lätt. Då hon avfyrat sitt trötta leende mot honom och sedan återtagit sitt ännu tröttare allvar, blev han osedd stående ett stycke därifrån och iakttog henne med tydlig fundersamhet.

Den trötta och avskilda kvinnan kom mig på något sätt nära, utan att jag visste varför. Förståndsmässigt insåg jag, att förtjänade redan de båda ungdomarna avund, så gjorde hon det i än högre grad; hennes offervilliga hjältemod var större än deras, och därmed också hennes styrka och berömmelse. De ungas känsla skulle trots allt snart blekna bort och ersättas av någon ny flamma, och försökte de hålla kvar minnet, skulle det ändå snart upphöra att svida och bli enbart vackert och ljust och en tillgång i vardagens enahanda. Moderns offer kunde vara sådant att det blev nytt för var dag. Jag kände ju själv till en sådan saknad, som var svår nog, fast jag säkert skulle lyckas övervinna den en dag – jag menar saknaden efter Ossu, min äldste, och ändå kom han hem två gånger i veckan, och jag hoppades verkligen att jag skulle få behålla honom i Kemistaden n:r 4, också sedan han blivit vuxen. Visst anade jag, att detta var en alltför personlig inställning till de små medsoldater man skänkt Staten, och öppet skulle jag aldrig velat visa den, men i hemlighet göt den ett visst skimmer över mitt liv, kanske inte minst därför att den var så fullkomligt hemlig och behärskad. Samma plåga och tillgång var det väl jag kände igen hos kvinnan, också samma förtegna behärskning. Jag kunde inte låta bli att tänka mig in i hennes ställe: hur hon aldrig mer skulle få se sin dotter, knappast höra något från henne heller, eftersom posten gallrade privatbreven allt mer och mer hårdhänt, så att numera bara verkligt viktiga underrättelser, kort och sakligt framställda och försedda med vederbörliga verifikationer, släpptes fram till adressaten. Och en något förmäten och individualromantisk tanke kom för mig, om ett slags „ersättning“, som borde tillfalla medsoldaterna, då de offrade sin sentimentala tillvaro för Staten, och den borde bestå i det högsta och rikaste man kunde eftersträva: i ära. Då äran var tröst nog och övernog för stympade krigare, varför skulle den inte också vara det för var och en medsoldat, som kände sig stympad invärtes? Det var en rörig och romantisk tanke, och senare på kvällen födde den en överilad handling.

Så slog då avlösningens timme, jag lämnade plats åt en ny polissekreterare, steg ner i mängden och sökte smälta in i den allmänna hänförelsen. Kanske jag var för trött och hungrig för att det fullt skulle lyckas. Som väl var åkte just då de dukade kvällsmatborden in från köksregionerna på välsmorda skenor, och alla samlade sina tältstolar kring härligheterna. Om det var ren slump, eller om hon avsiktligt sökte upp mig, vet jag inte, men lustigt nog kom just den kvinnan jag lagt märke till att sitta mittemot mig. Det är inte omöjligt att hon hade sett mig och läst sympati i mitt ansikte. Vad som däremot säkert inte var slump, var att den lille livlige och fule mannen, som förut givit akt på henne, också kom fram och slog sig ner strax bredvid.

Av hans uppförande att döma hade han föresatt sig att tvinga fram just det som kvinnan ville dölja. Allt han yttrade var oskyldigt nog i och för sig, men snuddade hela tiden vid det sår han anade hos sin bordsgranne. Han talade beklagande om den ensamhet som väntade de unga flickorna. För att undvika skadlig kotteribildning, berättade han, brukade alltid de överflyttade placeras utom räckhåll för varandra. Sedan fanns ju svårigheterna med det nya klimatet och de nya livsvanorna. Vad nu Skostäderna beträffade, som man gissade på – hur kom för resten ett sådant rykte ut, resans mål var ju och borde vara hemligt, och gissningarna kunde likaväl vara falska som sanna! – vad Skostäderna beträffade, så låg ju visserligen några få av dem lika långt åt söder som Kemistaden n:r 4, men de allra flesta låg långt åt norr och hade ett helt nordiskt klimat med långa, hårda och mörka vintrar, som kunde göra vilken främling som helst melankolisk. Värst var det väl för övrigt med språket. Det gemensamma officiella språket inom den väldiga Världsstaten hade tyvärr inte hunnit bli allmänt samtalsspråk överallt. På många håll talades ännu folkspråk, som skilde sig himmelsvitt från varandra. Han för sin del hade hört någon berätta i förtroende, att just en av Skostäderna skulle ha ett mycket svårt språk med helt andra stammar och helt andra böjningar än man var van vid här. Men man ska ju aldrig tro ryktessmidare, personen i fråga hade kanske aldrig varit utanför Kemistaden n:r 4 en gång!

Ett ögonblick föresvävade det mig, att den lille mannens uppförande måste vara framkallat av något slags hämndbegär, men jag tvangs snart överge den tanken. Av kvinnans hövliga och bagatelliserande svar förstod jag att de nyss blivit bekanta, kanske först i kväll. Och småningom anade jag hur det hängde ihop: mannen hade ingen som helst personlig orsak till vad han gjorde, hela hans obarmhärtighet förestavades av den renaste omsorg om Statens bästa. Han hade inget annat mål i sikte än att avslöja kvinnan, som gick omkring och bar på privatsentimentala och asociala känslor, ställa henne vid skampålen i ett gråtutbrott eller ett häftigt svar, så att han senare kunde peka på henne och säga: Se, vad vi ännu har och måste tåla ibland oss! – Från denna synpunkt blev mannens strävan inte bara begriplig, utan rentav aktningsvärd, och fäktningen mellan honom och den angripna fick en ny, principiell innebörd. Jag följde den uppmärksamt, och när sympatierna ändå till slut stannade på hennes sida, berodde det inte längre på vek medkänsla, utan på något som jag inte behövde skämmas över inför vem det vara månde: beundran för den nästan manliga överlägsenhet hon visade, då det gällde att avvärja hans stötar. Inte en ryckning i hennes ansikte rubbade det hövliga leendet, inte en skälvning i hennes röst trängde igenom den kyligt lätta tonen, då hon mötte hans skickliga anfall med den ena tröstegrunden ytligare än den andra. Ungdom har ju lätt för att lära, ett nordligt klimat är många gånger hälsosammare än ett sydligt, i Världsstaten behöver ingen medsoldat känna sig ensam, och varför beklagar ni att hon glömmer de sina? Ingenting är ju mer önskvärt vid en förflyttning.

Jag blev riktigt besviken, då den eleganta fäktningen avbröts av en grov rödhårig man i närheten:

– Vad är det där för sentimentalt pjosk! Hör nu, medsoldat där, vad ni heter, sitter ni och svartmålar Statens åtgöranden en dag som denna! Till på köpet inför en av mödrarna! Här är väl om någonsin glädje på sin plats, inte bekymmer och suckar!

Just då skulle talen börja igen, och i min hjärna föddes det olycksaliga beslutet att rikta ett hugg till mot den lille mannen. Min tjänsteplikt för kvällen var nämligen inte riktigt slut än, jag var en av de officiella talarna. Så kom det sig, att mitt tal, ganska omsorgsfullt förberett som det var, med åtbörder och allt, fick en ödesdiger improviserad avslutning:

– Och, medsoldater, deras hjältegärning blir inte mindre därför att den ibland är åtföljd av smärta. Smärta känner krigaren av sina sår, smärta känner den stupade krigarens änka över sitt dok, även om glädjen över att tjäna Staten uppväger denna smärta mångfaldigt. Smärta må väl då också vara unnat åt dem som måste skiljas åt inom arbetslivet, i de flesta fall för alltid. Och är det värt vår hyllning, när mor och dotter, kamrat och kamrat skils med glädje i ögonen och leverop på läpparna, så är det väl inte mindre värt vår beundran, om bakom glädjen och leveropen ligger en sorg, en behärskad, en förnekad sorg – snarare är detta kanske mer värt vår beundran mer, därför att det är ett större offer åt Staten.

Uppjublad och bifallsfärdig som mängden redan förut var, brast den genast lös i en storm av handklappningar och rop. Men jag såg, att här och där bland de klappande också satt sådana som trotsigt höll sina händer stilla. Tusen klappar kanske i händerna, och två håller sig stilla – och då är de två ändå viktigare än de tusen; självklart, eftersom de två kan betyda två angivare, medan inte en av de tusen lyfter ett finger för att försvara den omjublade, när han väl är angiven – och hur skulle de för övrigt kunna göra det? Man fattar alltså lätt, att det inte var någon angenäm situation att stå där patetiskt gripen och hela tiden känna den lille fule mannens ögon som en serie pilskott. Jag kastade en snabb blick åt hans håll liksom i förbigående. Naturligtvis klappade han inte.

Vad jag nu höll i handen var den kvällens efterräkning. Vem som anmält mig var inte gott att säga, det behövde ju inte ha varit just den lille. Anmäld hade jag i alla fall tydligen blivit. På papperet stod:

„Medsoldat Leo Kall, Kemistaden n:r 4. – Sedan Propagandaministeriets sjunde byrå prövat innehållet i ert tal på Ungdomslägrets avskedsfest för utkallade arbetsanställda den 19 april detta år, har den beslutat meddela er följande:

Då en helhjärtad kämpe alltid är effektivare än en splittrad, så måste också en glad medsoldat, som varken inför sig själv eller andra medger att han offrar något, tillerkännas större värde än en nedslagen, som tynges av sitt så kallade offer, även om han döljer sin nedslagenhet; och följaktligen har vi inget skäl att upphöja medsoldater, som söker dölja splittring, missmod och personlig sentimentalitet under en behärskad mask av glädje, utan endast dem, som glada alltigenom inte har något att dölja, varemot avslöjandet av de förra är en berömvärd handling till Statens bästa.

Vi väntar av er, att ni med det snaraste framför er ursäkt inför samma församling som då åhörde er, i den mån det är görligt att åter finna den samlad, annars i lokalradio.

Propagandaministeriets sjunde byrå.“

Tredje kapitlet

Min reaktion blev så häftig, att jag senare skämdes inför Linda. Men att det skulle komma just i dag, mitt i segerglädjen! Att jag mitt i mina största förhoppningar skulle träffas av ett sådant slag! Utom mig som jag var, sade jag åtskilligt som inte var väl övertänkt och som jag ännu i dag trots mitt goda minne har svårt att påminna mig, om att jag var en förlorad man, min karriär krossad, min framtid ärelös, min stora uppfinning fjäderlätt mot detta, som skulle stå på mitt hemliga kort på alla polisavdelningar i hela Världsstaten, och så vidare. Och då Linda försökte trösta mig, trodde jag verkligen först att det var rena falskheten och att hon bara grubblade på hur hon bäst skulle lämna det sjunkande skeppet, trots att barnen ännu var i hemåldern.

– Snart kommer alla att veta, vilka statsfarliga tal jag brukar hålla, sade jag bittert. Begär du skilsmässa, gör det, bry dig inte om att barnen är små. För dem är det ju i alla fall bättre att bli faderlösa än att de bor hos en statsfarlig individ som jag …

– Så du överdriver, sade Linda lugnt. (Jag minns ännu till och med själva ordet. Det var inte lugnet, inte moderligheten i hennes tonfall, som övertygade mig om hennes uppriktighet, det var den tunga, nästan likgiltiga tröttheten.) Så du överdriver. Hur många framstående medsoldater tror du inte har haft anmärkningar på sig någon gång och sedan rentvått sig! Kommer du inte ihåg alla dem som vi har hört läsa upp sina ursäkter i radio om fredagarna mellan 20 och 21! Du måste väl förstå, att det inte är felfriheten, som gör en god medsoldat, allra minst felfriheten i sådana frågor, där den statliga etiken ännu håller på att bli till! Först och främst är det förmågan att ge upp sin egen ståndpunkt och tillägna sig den riktiga.

Äntligen lugnade jag mig och började förstå, att hon hade rätt. I mitt uppskakade tillstånd lovade jag både henne och mig själv att begagna mig av radions ursäktstimme så fort som möjligt. Jag började till och med genast göra ett utkast till mitt kommande tal.

– Nu överdriver du igen, sade Linda, som stod lutad över min axel och läste vad jag skrev. Man får inte vara för platt slagen till marken heller, och man får inte vara en kautschuksnodd, som kan tänjas ut hur som helst – då blir man misstänkt för att kunna smälla tillbaka också, i ett obevakat ögonblick. Tro mig, Leo, sådant ska man skriva när man inte är så upprörd som du nu.

Hon hade rätt, och jag var tacksam att ha henne där. Klok var hon, klok och stark. Men varför skulle hon låta så trött?

– Du är väl inte sjuk, Linda? frågade jag ängsligt.

– Varför skulle jag vara sjuk? Vi hade läkarundersökning förra veckan. Jag blev ordinerad lite friluftsbestrålning, annars var jag prickfri.

Jag steg upp och omfamnade henne.

– Du får inte dö ifrån mig, sade jag. Jag behöver dig. Du måste stanna hos mig.

Men jämsides med min ängslan för att lämnas ensam löpte en liten rännil av hopp: ja varför inte – varför kunde hon inte dö – det kanske vore rätta lösningen på problemet? Men jag ville inte kännas vid den. Och så pressade jag henne mot mig, hårt, i ett slags vanmäktigt raseri.

Vi gick och lade oss och släckte lampan. Min månadsranson av sömnmedel var slut för länge sen.

Även om inte hennes lena värme och hennes doft, som påminde om teblad, hade nått mig i våg på våg under vår gemensamma filt, skulle jag den kvällen ha längtat efter henne, efter en närmare närhet än den som lätta beröringar kan ge. Åren hade förändrat mig. I min ungdom var mina sinnen ett slags bihang, en fordrande följeslagare, som fick mättas för att jag skulle bli av med honom och kunna syssla med annat, också ett stolt verktyg för lust, men inte riktigt en del av det jag på allvar kallade mig själv. Nu var det inte längre så. Doft och lenhet och lust var inte längre det enda jag ville ha. Målet för mina uppflammande sinnen var något mycket mer svåråtkomligt, det var den Linda, som vissa korta minuter skymtade bakom de orörliga vidöppna ögonen, bakom den spända röda bågen till mun, hon som hade skymtat i kväll i sitt trötta tonfall, i sina kloka lugna råd. Och medan pulsarna arbetade upp sig i ådrorna, vände jag mig på andra sidan och kvävde en suck. Jag sade mig, att vad jag ville av samlivet mellan en man och en kvinna var vidskepelse och ingenting annat, lika mycket vidskepelse som när forntidens vildar åt sina modiga fienders hjärta för att bli delaktiga av deras mod. Det fanns ingen magisk akt, som kunde ge mig nyckeln och äganderätten till den lustgård Linda undanhöll mig. Och vad tjänade alltsammans då till!

På väggen satt polisörat och bredvid det polisögat, lika verksamt i mörker som i ljus. Ingen kunde finna dem annat än välmotiverade: vilka härdar för spionage och konspirationer kunde inte föräldrarummen annars bli, helst som de också användes som besöksrum! Senare, då jag fick en så intim inblick i åtskilliga medsoldaters familjeliv, blev jag tvungen att sätta polisörat och polisögat i nära sammanhang med den otillfredsställande nativitetskurvan inom Världsstaten. Men jag tror knappast det var för deras skull som mitt blod numera så lätt stillnade. Så hade det åtminstone aldrig varit förr. Vår Världsstat hade minst av allt någon asketisk syn på könet, tvärtom var det ju nödvändigt och hedervärt att avla nya medsoldater, och allting gjordes för att män och kvinnor alltifrån fullmogen ålder skulle ha tillfälle att fylla sin plikt i det avseendet. Från början hade jag heller inte haft något emot, om man från högre ort då och då konstaterade, att jag var man. Snarare hade det varit en sporre. Över våra nätter förr hade det legat ett skimmer av festlig föreställning, där vi två inte var annat än högtidligt gripna och ansvarsmedvetna fullbordare av ert ritual i Statens egen åsyn. Men en förskjutning hade inträtt under årens lopp. Medan jag förut också i mina intimaste förehavanden mest frågade efter, hur jag värderades av den Makt, som också begagnade sig av ögat på väggen, hade den makten nu mer och mer förbytts i ett besvärande påhäng just i sådana stunder då jag vildast längtade efter Linda och efter det aldrig uppnådda och aldrig uppnåeliga under, som skulle göra mig till herre över hennes innersta gåtor. Ögat, som jag frågade efter, fanns ännu, men det var Linda själv. Jag började ana, att min kärlek hade tagit en otillbörligt privat vändning, och det besvärade mitt samvete. Äktenskapets mål var ju barn, vad hade det med vidskepliga drömmar om nycklar och herradömen att göra! Kanske var denna farliga vändning i mitt äktenskap ännu ett skäl att skiljas. Och för mig själv undrade jag, om andra skilsmässor runtomkring oss kunde ha samma orsaker …

Så beslöt jag mig för att sova, men kunde inte. I stället började skrivelsen från Propagandaministeriets sjunde byrå dansa runt i mig, så jag inte längre visste på vilken sida jag ville ligga.

En helhjärtad kämpe är effektivare än en splittrad, det är rätt förstås, det är logiskt. Och vad ska man göra med de splittrade? Hur ska man tvinga dem till helhjärtenhet?

En kuslig upptäckt: här låg jag och kände mig ängslig på de splittrades vägnar, som om jag själv var en av dem. Därhän fick jag inte låta det gå. Jag ville inte vara splittrad, som medsoldat var jag absolut helhjärtad, utan en droppe svek och förräderi. De onyttiga skulle bort, också hon, den magra behärskade modern från festen. Skjut de splittrade! skulle från och med nu bli mitt lösenord. Och ditt äktenskap? frågade en liten elak tanke. Men jag gav den svar på tal: Blir det inte bättre, ska jag skiljas. Naturligtvis ska jag skiljas. Men inte förrän barnen är ur hemåldern.

Och plötsligt svämmade ett infall över mig med klarhet och lättnad: min egen uppfinning gick ju rakt i linje med Sjunde byråns skrivelse. Hade jag inte själv i dag talat med hembiträdet i samma anda? Jag skulle bli trodd och förlåten för min uppfinnings skull, i handling hade jag visat mig pålitlig, och det vägde väl ändå mer än några förflugna ord vid en liten struntfest. Trots allt var jag en god medsoldat och skulle kanske kunna bli en ännu bättre.

Innan jag somnade, måste jag småskratta för mig själv åt en komisk och tillfredsställande fantasi, en sådan där nyckfull bild, som brukar dyka upp i medvetandet strax innan man somnar: jag såg, hur också den lille fule och livlige mannen från festen stod med en varning i handen och kallsvettades – den store rödhårige hade anmält honom för hans försök att störa glädjen och svartmåla Statens åtgärder. Det var då värre egentligen …

Yaş sınırı:
16+
Litres'teki yayın tarihi:
28 haziran 2022
Hacim:
210 s. 1 illüstrasyon
ISBN:
978-5-9925-1545-9
Telif hakkı:
КАРО
İndirme biçimi: