Kitabı oku: «Äntligen Hemma»

En novell av LS MORGAN

Omslagsbild: Odile Silva Dias

Översättare: David Haglund

Det här är ett litterärt verk. Avsikten är att roa och underhålla.

Namn, personer, platser och händelser som återges i berättelsen är fiktiva.

Eventuella likheter med verkliga personer och förhållanden är helt oavsiktliga.

MED ENSAMRÄTT

Det är strängt förbjudet att lagra och/eller reproducera någon del av detta verk – vare sig i fysisk eller elektronisk form – utan författarens skriftliga tillstånd.

Brott mot upphovsrätten kan leda till åtal, böter och/eller fängelsestraff.

En novell av LS Morgan

***

En engagerande och dramatisk historia som får oss att tänka efter och ställa de riktigt svåra frågorna. Vi får en inblick i en åttaårig flickas smärta, sorg och allra innersta tankar när hon tänker tillbaka på den plats som hon har både fina och jobbiga minnen av: hemmet.

 Nyckelord:

familj

drama

familjedrama

trauma

återförening

förlåtelse

ÄNTLIGEN HEMMA

Bortom ängarna, bortanför de öppna gräsmarkerna där städsegröna buskar som sprängde fram ut den rostbruna jorden och maskrosor släppte sina frön för vinden, en bit bort från de stora skuggorna som kastades av lövträd översållade med mogen frukt och sjungande fåglar – där låg det ett hus. Men det var inte bara ett hus. Det var ett hem. Ett hem där det fanns kärlek, där det doftade nybakt majsbröd på morgonen och där det fanns ett slipat betonggolv som alltid var oklanderligt bonat trots att det hela tiden beträddes av ett yrväder till barn och två vuxna kvinnor.

Mitt hem, min bostad, min trygga punkt ... Listan över synonymer för stället där jag tillbringade mina första åtta år i livet kan göras nästan oändlig. Stället som jag plötsligt rycktes bort från under skrik och högljudd gråt. Jag var ju bara ett barn och förstod inte varför jag var tvungen att lämna mitt hem.

Mer än en gång rymde jag ut på gatorna i det myllrande, smutsiga och röriga kvarter där jag fick bo. Efter tredje försöket, när jag var tolv, kom morfar på ett sätt att spärra dörrarna så att jag inte kunde få upp dem. Istället fick jag sitta och titta ut genom mitt fönster på sjunde våningen. Jag såg stadsbebyggelsen, myllret av bilar och lastbilar som pilade upp och nedför gatan, och jag hörde bullret som fulländade den grå och uttryckslösa tablån.