Kitabı oku: «Michaël Choræi Samlade skaldestycken»
Michaël Choraeus
Michaël Choræi Samlade skaldestycken
Utgiven av Good Press, 2022
EAN 4064066415853
Innehållsförteckning
UTGIFVARENS FÖRETAL.
FÖRFATTARENS LEFVERNE.
VID CHORÆI GRAF.[4]
PRIS-SKRIFTER.
1. EHRENSVÄRD.[5]
2. YPPIGHETEN.[16]
3. TROLLHÄTTAN.[17]
LÅRODIKTER.
4. MENNISKANS VARDE[19]
6. DEN DYGDIGES HOPP.
9. OSKULDENS HÄMD.
ELEGIER.
10. ÅSKAN.
12. EN TANKE PÅ MIN EGEN GRAF.
13. DET ÅLDRIGA TEMPLET.
14. EN SUCK FRÅN ALTARET.
BLANDADE STYCKEN.
15. BLYGSAMHETEN.
17. ENKANS VISA.
18. DEN HÖGTIDLIGA FÖRLOFNINGEN.
19. VID LILLA LUDVIGS GRAF.
21. IDYLL.
22. SOMMARNATTEN.
25. MITT TYCKE.
26. BARNSLIGHETEN.
27. TRÖSTEN.
28. OSKULDEN.
30. BORTRESAN.
32. EN MUNTER GUBBES DRYCKESSÅNG.
33. FÖRVANDLINGEN.
34. LILLA CALLE.
35. VISITEN.
40. EDERNA.
41. YNGLINGEN.
43. DEN BOTFÄRDIGE.
46. DE TRE ÅLDRARNE.
51. EVA LOFFMAN.
53. VID EN GRAF.
58. PÅ EN TASKBOK.
60. SÅNG HOS MIN LYCKLIGE VÄN.
61. PÅ EN AFLEDEN MAKAS PORTRATT.
65. EN MODERS SÅNG VID SIN SPÄDA DOTTERS GRAF.
66. BABELS TORN.
68. ANDRA PRISET.
71. STICKELBÄRSBUSKEN.
73. FASTLAGSRIS.
74. INPROMTUER.
76. CLARAS KANARIEFÅGEL.
PSALMER
FRAGMENTER OCH OFULLÄNDADE STYCKEN.
MENNISKANS BESTÄMMELSE.
SÅNG OFVER KONUNG GUSTAF III.
ANDAKTS-POEM.
UTGIFVARENS FÖRETAL.
Innehållsförteckning
Otta och ett halft år äro förflutna, sedan Choræi död gaf anledning att vänta en upplaga af hans samlade arbeten; och sju år har man väntat den af min omsorg, efter min förbindelse med hans Enka. Också ärnade jag redan 1808 i Åbo uppfylla denna väntan, hvad hans Skaldestycken angår; men kriget, som afbröt gemenskapen emellan Sverige och Finland, betog mig tillfälle att sammanleta åtskilliga på hvardera sidan om hafvet kringspridda blad, som ej borde saknas i denna samling. Äntligen är det, genom en oväntad ledning af händelser, i nejden af Hjelmaren, som dessa till större delen Finska alster utgifvas.
Hvad deras värde angår, vore det lika fåfängt, som obehörigt af utgifvaren, att vilja förekomma läsarens omdöme. Dock må mig tillåtas en anmärkning, hvilken, om den ock ingen ting betyder i afseende på de här meddelade arbeten, som hvarken kunna eller bara bedömmas efter annat, än hvad de i sig sjelfva äro, likväl torde vara ej alldeles öfverflödig för dem, som mer granska Auktorn, än hvad han författat.
Utom det att Choræus slöt sin bana nästan vid en ålder, då mången skald först begynner sin, eller åtminstone upptäcker sin rätta kallelse; måste han af sin korta lifstid använda den mesta delen får sitt stånds yrke, som, ehuru nära sammanhang det i sin grund har med poesien, dock i sin utöfning lägger ett band på den frihet, som hvarje konst fordrar: en af orsakerna, hvarföre Choræi sångmö så ofta framträder såsom lärarinna, oaktadt sin naturliga fallenhet för det lekande och naiva.
"Den äkta skalden kan endast sjunga." Denna anmärkning, som jag nyligen sett, om jag rätt mins i Iduna, torde i vissa fall kunna vändas om. Mången skulle blifvit en äkta skald, om han ej gjort annat ån sjungit. Men få kunna det i vårt land, utan att göra sig olyckliga. Icke heller vore det nyttigt, om denna regel följdes af hvarje yngling, som tror sig född med en poetisk ådra. Man blir så lätt bedragen i denna inbillning, icke endast af sig sjelf, utan af andra. En annan sak är det med stora genier: de tvingas fram af en inre magt. Deras valspråk är, som Kellgrens: omnis in hoc sum; om de än skulle förspilla dervid hela sin timliga välfärd.
Äfven den tidepunkt, i hvilken Choræus framträdde, var törhända ej den förmånligaste för utvecklingen af poetiska anlag. Flere omständigheter hade vållat, att vitterheten ej mer skattades för sin egen skull: hvaraf följde, att hennes idkare genom den moraliska, religiösa eller politiska vigten af de ämnen, de behandlade, sökte att bibehålla hennes anseende. Derigenom frambragtes väl många förträffliga stycken, som tillvunno sina författare en tvåfalldig aktning, den som man lemnar skalden eller vältalaren, och den som tillkommer medborgaren eller sedoläraren. Men någon gång hände derigenom också, att ett mått af snille och talang, som i en liten lyrisk blomstersång med fördel kunnat användas, på ett didaktist sädesfält nästan förspilldes. Om närvarande samling i något blad ger anledning att beklaga den sednare verkan af en i sig sjelf alltid berömlig åsyftning; så ger den äfven tillfälle, att gladas öfver den förra. Jag nämner blott det första stycket: Sången öfver Ehrensvärd.
Ett särdeles missöde har likväl, efter Författarens död, öfvergått detta hans förnämsta skaldestycke. Ämnet deri har genom tidens händelser blifvit sådant, att man endast med smärta kan läsa det, oaktadt dess beundransvärda skönhet.
Äfven öfver Choræi Psalmer rådde en oblid stjerna. Ostridigt hade han till detta skaldeslag, icke blott den yttre kallelsen genom sitt stånd, utan en inre genom sin varma känsla, sitt enkla och lätta språk. Men utom det, att hans försök deri ej hunno fulländas innan hans död, hade man den tiden andra begrepp om den reform, vår gamla Psalmbok borde undergå, än man sedan fattat. Visserligen funnos då redan de ypperliga Kyrkosånger, med hvilka Doktor Ödmann gjort epok i Svenska Psalm-poesien; men detta mönster gällde egentligen i afseende på nya Psalmer, och Choræi bemödande åsyftade endast de gamlas förbättring. Den rätta konsten dervid var då ännu icke funnen, icke ens af hans medtäflare och vän Doktor Wallin, som sedermera till förtjensten af så många egna mästerstycken, tillagt den mindre lysande, men dubbelt skattbara, att på ett förundransvärdt sätt hafva räddat de flesta af de gamla. Choraeus är för öfrigt ej den ende, som i detta svåra och grannlaga skaldeslag behöft tidens hjelp genom öfning och prof. Emellertid vunno hans Psalmer ett utmärkt bifall; och tjena ännu till mångas andakt: hvarföre de äfven här blifvit å nyo aftryckta; helst större delen saknas i den nya Profpsalmboken.
Men det är nu mera ej Författaren, utan Utgifvaren af denna bok, som behöfver en apologi.
Ofta villrådig i valet af de stycken, jag skulle upptaga, har jag liksom rådfrågat Författaren sjelf, och, jag tillstår det, ej blott hans smak, utan hans hjerta, som mången gång för sin välvilja uppoffrade sin ärelystnad. Likväl äro ganska många tillfällighetsverser uteslutna; och ibland de bibehållna synas mig några ej vara de minst vackra i denna samling.
F. M. Franzén.
FÖRFATTARENS LEFVERNE.
Innehållsförteckning
Man söker gerna en Författares bild framför hans skrifter: man vill se den i ansigtet, som man hör tala. Också ges det skriftställare, i synnerhet skalder, hvilkas person är nästan oskiljaktig från deras arbeten. Dels visar den sig sjelf i dem, och utgör stundom deras förnämsta behag; dels förutsätta de, för att rätt kunna skattas, att läsaren liksom lefver med auktorn.
Den skald, som i närvarande samling å nyo framträder för allmänheten, har i det ena afseendet längesedan vunnit många hjertan; och i det andra är en teckning af hans lefnads omständigheter det bästa företal för hans skrifter. De förra torde äfven i sig sjelfa ej sakna allt intresse för den, som finner nöje i betraktelsen af de oftast obetydliga, stundom besynnerliga tillfälligheter, som bidraga att afgöra en menniskas öde, och att dana dess snille och dess hjerta.
Hofpredikanten Michaël Choræus var född den 15 Mars 1774.[1] Hans fader var Comministern i Christinestad Michaël Choræus. Hans moder hette Hammar. Vid detta exempel gäller ej Linnés idé, att barken härrör af fadren och kärnan af modren. Choræus hade ärft det inre endast af sin fader, som var en man af utmärkt hufvud, ej utan studier, och ryktbar för den gåfvan att oberedd kunna i predikstolen, med en sann ingifvelse, väl utföra sitt ämne. Ett för tidigt giftermål hade bragt honom i en bekymmersam belägenhet. Pastorsadjunkt nu i Vörå, nu i Vasa, nu i Solf, nådde han ändtligen högden af sin lycka, då han i Christinestad fick åtminstone en stadig boning. Sonen, som var född på det första stället, hade således redan i späda åren det ödet att ofta flytta; och man kan säga om honom, att han nästan aldrig haft något egentligt hem på jorden.
Äfven så ovisst är det, till hvad nation han skall räknas. Alla de nämda orterna, ehuru belägna i Finland, bebos af en Svensk koloni, som i språk och seder fullkomligen skiljer sig från Finnarne, ehuru det ena folket bor tätt invid, stundom midt ibland det andra. Också vilja de Svenske bönderne ej kallas Finnar, ehuru deras Finske grannar, som kunna räknas till de mest hyfsade af sin nation, lika mycket sätta sig öfver dem, och om de öfverträffas i liflighet, umgängsamhet och vänlighet, deremot tillegna sig företräde i stadigt allvar och lugn rådighet. I anseende till språket var Choræus blott Svensk, kanske äfven till lynnet; men till sin härkomst var han förmodligen en blandning, såsom de fleste af ståndspersoner, hos hvilka denna skilnad, äfven af andra skäl, är mindre märkbar. För öfrigt var det för honom lika, om han ansågs för Svensk eller Finne. Han öfverlefde ej den tidepunkt, då man med bestörtning blef varse, att det var ett haf emellan Sverige och Finland.
Också hade Försynen delat hans lefnad och hans lycka mellan begge stränderna af Östersjön. En besynnerlig skickelse förde honom redan i yngre åren till Sverige för att der uppfostras.
Hans fader, då han kände sig nära döden, kallade honom till sin sotsäng, och sade: "Jag dör, och lemnar din mor med dig och dina syskon i fattigdom. Vår Herre har gifvit dig goda anlag; men jag ser ingen utväg till din uppfostran på din hemort. Res till Sverige: sök opp Domprosten Fant i Westerås, och säg att en döende fader skickat dig till honom, och att din farmor hetat Fant."
På detta patriarkaliska vis blef den unge Choræus skickad ut i verlden. Men för att komma till Westerås, behöfde han en liten respenning. Någre Handlande i Christinestad sammansköto den, och skänkte honom kläder. Så kom han till Stockholm, utan ledsagare och utan rekommendationsbref.
Af de många slags förförelser, för hvilka en yngling är blottställd i hufvudstaden, mötte honom en, som ej synes farlig, men som var nära att göra honom olycklig för all sin tid, åtminstone föra honom på en helt annan väg än den, dit han var ärnad. De förledande varelser, af hvilka den stackars gossen, som aldrig förut sett något sådant, lät dåra sig till den grad, att han på dem förstörde hela sin kassa, voro — körsbär och päron. Sedan han ätit opp de sista han köpt, och ej mer kunde köpa något enda, öppnades först hans ögon: och han fann sig ensam i en fremmande verld, utan husrum, utan mat, utan penningar. Det fartyg, på hvilket han kommit, var försvunnit från skeppsbron, och intet Westerås-fartyg fann han, som kunde emottaga honom med sitt lilla bylte. Af de många ansigten, som mötte honom, kände han icke ett enda; och ingen brydde sig om honom det minsta, om icke kan hända en eller annan smålog åt den lilla sällsamt klädda figuren från landet. Så gick han hela dagen, och glömde till slut all den öfriga sorgen för hungern. Dock kunde han ännu icke förmå sig att begära allmosa, då han blef varse ett par gossar, som fingo penningar af en Officer. Han underrättade sig om orsaken, och fick höra, att de togo värfning. I hast beslöt han att följa deras exempel, och lät inskrifva sig, som skeppsgosse på ett krigsfartyg, som med det första skulle afgå till Sveaborg. Detta hände år 1790, och Freden i Verelä lär då ännu icke varit sluten, åtminstone ej kungjord. I alla fall såg det på fartyget ganska krigiskt ut.
I ett ögonblick var hela hans utsigt förändrad. Gymnasium, akademi, magisterkrans med mera dylikt, som vid namnet Fant fäst sig i hans håg, voro försvunna. I deras ställe stod nu, vid namnet Sveaborg, allt hvad förskräckligt är, för hans inbillning. Dock kom ej ångern, innan han ätit sig mätt: sedan först tänkte han efter, huru han sålt sig sjelf för en måltid, och gret som Esau; ty äfven sin faders välsignelse tyckte han sig hafva förlorat. Officern, som hade värft honom, blef varse hans ängslan, och underrättade sig om alla hans omständigheter. Gif dig tillfreds, min gosse, sade han; du skall få behålla din svarta rock. (Han bar ännu sorgdrägt efter sin far.) "Blif prest: dertill passar du bättre, än till knekt. Res till Westerås, och kom hädanefter bättre ihåg, hvad din far sagt dig på sin sotsäng." Med dessa ord gaf han honom sitt afsked, lät honom behålla värfningspenningarna såsom en skänk, och skaffade honom rum på ett Westerås-fartyg. Mer än en gång hörde jag Choræus med rörelse beklaga, att han aldrig sedermera råkat denne hederlige man, hvars bild stod alltid liflig och klar i hans tacksamma hjerta, ehuru han med sin ålders lättsinnighet skilts ifrån honom, utan att ens ftåga efter hans namn.
Vid ankomsten till Westerås var det första han gjorde, ej att gå till Domprosten, utan att klifva opp i Domkyrkotornet. Ensam, som han der stod, mellan himmel och jord, dit kastad öfver haf och sjö, långt ifrån sitt hem och sin slägt, okänd af alla, i den stad och det land, han såg under sig, med ingen annan tillflykt än ett fremmande hus, der hans namn aldrig varit nämdt, med ingen annan grund till sin väntan att der blifva emottagen, än en döende faders önskan, borde han finna sin belägenhet bekymmersam, och bäfva för det ögonblick, som snart skulle afgöra hans öde. Men den sorglösa ynglingens själ var sysselsatt endast med det höga, henne upplyftande tornet, och med den vidsträckta utsigten af hans nya fosterbygd: så ansåg han orten genast; ty att han, på sin faders ord, ej skulle af Domprosten med öppna armar emottagas, föll honom aldrig in, att tvifla.
Äntligen steg han ned till jorden igen, och sökte opp Domprostegården. Doktor Fant hade fremmande hos sig, då hos honom anmältes en liten svartklädd Finnpojke. Han gick ut, och kom in efter en stund med Choræus vid handen, och visade halft leende, halft brydd, åt sitt sällskap det oförmodade testamente, han fått ifrån Finland.
Domprosten Fant var af det gammaldagsfolk, som röres af slägtkärlek; och ehuru mycket aflägsen, och för honom oväntad, skyldskapen var, erkände han den likväl, Slägten Fant i Sverige härstammar i sjelfva verket ifrån Österbotten. Dessutom kunde hans kända godhjertenhet ej förskjuta den värnlöse fremlingen; och hans frus välgörandetankesätt styrkte honom i det beslut, att anse sig bunden af ett blödande fadershjertas sista suck, såsom af en pligt, och att emottaga den faderlöse, såsom af Försynens hand.
Gossen sjelf intog snart genom sin qvickhet och sina öfriga goda egenskaper begge sina fosterföräldrar. Upptagen som barn i huset, njöt han i sju års tid deras ömma och frikostiga omsorg, som följde honom från gymnasium i Westerås till akademien i Upsala, der han redan 1792 blef inskrifven. Den korta tid af blott tvenne år, som han förblef vid det förra lärosätet, förutsätter icke endast en ovanlig lärgirighet och fattningsgåfva, utan äfven en redan i Finland vunnen öfning i de gamla språken, hvarvid hans fader sjelf måste handledt honom; ty vid pedagogien i Christinestad kunde han ej lära annat, än det som hör till en folkskola.
Doktor Fant gjorde ej ett halfverk. Han öfvergaf ej sin fosterson, innan hans uppfostran var fullkomnad. De skiljdes först 1797, då Choræus på hans bekostnad tagit magistergraden.
Nu lemnad åt sin egen omtanke, sökte han sin utkomst såsom Lärare i enskilta hus, och kom dervid i en ny skola, som i början bittert nog lät honom känna sin aga.
Domprosten Fant, sjelf glädtig och eldig, hade ej qväft Choræi naturliga qvickhet; och Domprostinnans visa godhet hade emot dess alltför fria utbrott sökt en motvigt endast i hans egen godhjertenhet. Emedlertid fick han tidigt en vana att sticka omkring sig med små infall, som hos den värnlöse halfvilde gossen från Finland hade ett eget behag, men hos den från Upsala komne ynglingen ofta misstyddes, och stundom i sjelfva verket ej kunde annat, än misshaga. Redan vid Akademien hade han gjort sig känd, icke endast för kittslighet i umgänget, utan för verser af en förolämpande art, dem han sjelf i en mognare ålder aldrig kunde förlåta sig. Denna lust att retas hos ett ungt snille, som vill försöka sin gadd liksom sina vingar, om den ej alltid bevisar ett öfverlägset hufvud, såsom någre förmena, bevisar icke heller alltid, såsom mången föreställer sig, ett ondskefullt hjerta. Choræi hjerta åtminstone var godt och oskyldigt, som ett barns.
Han var icke den enda yngling, som då han ifrån den Akademiska parnassen, der han drömer endast om guddomligheter på molnskyar, nedstiger i hvardagslifvet, med ett hemligt förakt anser alla dess föremål, ända till dess hans erfarenhet lär honom att skilja den verld, i hvilken man blott tänker, ifrån den, i hvilken man tyvärr måste lefva. Det händer mången dervid, som det hände en viss resande ungherre i en småstad. Han kom i en sal, der det dansades; men som han ej fann sällskapet sig anständigt, och tyckte sig se ett inre rum, der han hoppades finna en mera utvald cirkel, ville han skynda sig dit, och märkte ej i hastigheten, att det han ansåg för en dörr, var blott en stor spegel, som han stötte emot och slog sönder. En sådan spegel är mångens inbillning, då han träder in i verlden. Hos några är den ett verkligt trollglas, som visar dem öfverjordiska syner, och fullkomligheter som blott kunna tänkas; och när de misstaga dem för verkligheter, hafva de stundom den olyckan att stöta sönder glaset. Hos andra deremot är det blott en vanlig spegel, der de betrakta endast kopior, och dem stundom vanställda, af den hvardagsverld, i hvilken de lefva; dem de likväl ge ut för idealer; och orsaken, hvarföre de hellre se i spegeln, än rundt omkring sig, är förnämligast den, att ibland bilderna derinne, deras egen alltid står främst.
Choræus, utan att egentligen höra till någondera klassen, ty han var ganska öppen för det verkliga, och lemnade sig åt dess behag med en naif känsla, kom likväl, äfven han, ifrån Lärosätet med hufvudet fullt af idéer, som i den krets, der han nu inträdde, funno ingen ting motsvarande. Hans redan förut satiriska lynne bröt derföre ut på ett sätt, som stötande många omkring honom, studsade tillbaka på honom sjelf.
Det var i synnerhet hans egen fosterbygd, som i det afseendet blef hans skola. Han hade lemnat den såsom en rå gosse, och återkom efter sju år såsom en bildad yngling. Genom en naturlig förvillelse flyttade han i sin föreställning denna råhet och denna bildning ifrån sig sjelf, på landet dit han kom, och landet der han varit. Redan på fartyget, som förde honom öfver till Österbotten i sällskap med flera unga fruntimmer ifrån Jacobstad och Gamla Carleby, hade han bort finna sitt misstag; men den tagg, han fick röna hos dessa Finska rosor, verkade ännu hos honom ej annat, än att han besjöng dem i verser, som läto äfven dem känna taggen under rosen. En kraftigare varning väntade honom, sedan han var landstigen. De pannor, han i de nämnde städerna stötte emot, voro hårdare än hans; men kunde dock icke straxt göra honom varsam. Såsom ett vidunder af qvickhet och förarglighet, blef han i en hast ryktbar kring hela landet; och till slut väpnade man sig emot hans tunga med ett medel, hvaremot inga infall förslå. Småningom förändrade han sitt sätt att vara; och innan han lemnade orten, var han lika allmänt älskad, som han i början varit illa ansedd.
Vid Abo Akademi, dit han begaf sig 1799, och der han kort derefter blef Docens i Vältaligheten, förvärfvade han sig genast både sina förmäns bifall och de studerandes förtroende. Såsom tillika Informator i ett af Stadens förnämsta hus, hos Länets Höfding General-Majoren Baron Willebrand, hade han tillfälle att känna verlden på en ny sida; och hvad redan förut var bortnött af de kanter, han burit i den borgerliga krets, der han förut varit, blef nu i den högre sällskapscirkeln än mera jemnadt och glattadt. Likväl öfvergaf honom aldrig hans medfödda öppenhet i lynnet och lätthet i umgänget; och den förekommande vänlighet, hvarmed han nu mera intog alla menniskor, var så naturlig och hjertlig och afsigtslös, att man omöjligen kunde tro honom någonsin hafva varit annorlunda. Också hade han ej på det sättet förändrat sig, att han antagit ett för honom fremmande väsende: han hade endast bortlagt en ovana: en ovana, som åtföljer de bästa hufvun och hjertan, och har sin grund i det misstag, att till de yttre formerna i umgänget öfverföra den ton af sjelfständighet, som hör till det inre tankesättet.
Särskilta omständigheter af en egen art bidrogo vid denna tidepunkt, att utbilda både hans karakter och hans snille. Den utmärkta godhet, hvarmed han bemöttes af den vördnadsvärda Fru, hvars Söner han underviste, den vackra belägenheten af de landställen, Runsala och Jockis, der han till följe af denna förbindelse tillbragte sommaren; ett vänskapsfullt umgänge med ett ungt fruntimmer af förstånd, känsla och smak, som ofta vistades i samma hus, och hvars bild han tecknat på hennes graf (se poem nr. 51), förenade sig att röra de innersta strängarna af hans hjerta, och frambringa dessa harmoniska ljud, som först väckte en allmännare uppmärksamhet på hans skaldegåfva.
Det var ibland Runsalas[2] namnkunniga ekar (om icke de enda, tminstone de förnämsta i Finland), som han författade stycket Åskan (poem nr. 10) och några andra af sina mest intagande sånger. Det var på Jockis, af sin präktiga byggnad, sin vackra trädgård och sina Engelska fabriker i det sköna Tavastland utmärkta gods, som ett i sanning poetiskt lif hos honom utvecklade dessa älskvärda egenskaper, hvilka sedermera, hvar han kom, tillvunno honom allas välvilja och bifall.
Ett af hans sätt att åstadkomma ett oskyldigt nöje må nämnas: helst några af hans verser syfta derpå. På en holme i en å inom trädgården stod en liten enslig hydda; der de promenerande gingo in att hvila sig. Oförmodadt yppade sig der en osynlig invånare, som lät förnimma sig i en bok der mången af de besökande öfverraskades med ett tankespråk, en anmärkning, en fråga, som stundom träffade den hemligaste vrån af hans hjerta. Snart blefvo hyddan och boken ett slags orakel, som man nalkades, lika nyfiken, som fruktande; och sällan gick någon derifrån utan en väckt tanke eller känsla, som med de sköna minnena af Jockis och dess herrskap förenade en hågkomst af den så kallade Gubben i Hyddan. Den i början okände anden, som under detta namn uppenbarade sig, var för öfrigt ej alldeles ensam. En annan osynlig röst höjde sig stundom med eller emot hans, och röjde en qvinlig genius, hvars särskilta karakter upplifvade det romantiska spelet. Begge voro snart försvunna. Endast boken låg qvar i hyddan, såsom en minnesbok, der hvar och en, som besökte stället, antecknade sitt namn. Men mången, som känt de tvenne, snart äfven ur tiden försvunna vännerna, tycker sig ännu i lunderne af Jockis märka deras närvaro, åtminstone hvar gång, som godsets förträffliga ägarinna, hvars ädla beskydd begge åtnjöto i tiden, vistas på stället.
Om Runsalas och Jockis sommarnöjen ej voro obetydliga medel till utbildningen af Choræi känsla och smak: så gaf deremot vistelsen vid Akademien i Åbo, och i synnerhet den oförgätlige Porthans handledning, som tidigt insåg och uppmuntrade hans snille, en allvarligare riktning åt hans bemödanden. Äfven för hans skaldegåfva erböd sig snart ett högre ämne. På Akademiens vägnar uttryckte han fäderneslandets då varande hopp om den nyss födde thronarfvingen i ett tal på vers, som för ögonblicket gjorde ett stort intryck, och äfven efteråt, då det af Akademien blef utgifvet, vann bifall och väckte en högre väntan af den unga skalden. De tvenne pris, som vid samma tid af Vettenskaps- och Vitterhets-Samhället i Götheborg honom tilldeltes, bidrogo att fortskynda hans rykte. Dock var det i synnerhet hans mindre stycken, som tillvunno honom den äran, att icke endast hans namn, utan ock hans verser, flögo ifrån mun till mun kring hela riket. Deras ovanliga lätthet och naturliga behag intogo äfven den större allmänheten; och den lycka, som till exempel Enkans Visa gjorde, skulle ej försmås af skalder med högre anspråk, än Choræus; ty att äfven i den lägsta hydda framlocka en sång och en tår, borde, om ej smickra deras ärelystnad, åtminstone röra deras hjerta.
En ny förändring i Choræi belägenhet synes hafva verkat både på hans sinnes och hans lyras stämning. Under en landtlig enslighet på Tervik i Nyland, der han tillbragte ett år såsom lärare för en ung Baron De Geer, den samme hoppfulle ynglingen som under sista Finska kriget olyckligen omkom i hafvet utanför Gefle, träffade han i några Elegiska stycken en af de bästa tonerna i sin lyra. Se t.ex. En tanke på min egen graf (poem nr. 12). Denna melankoliska ton hade likväl redan förut röjt sig äfven i hans gladare sånger. Till och med hans lärodikter hafva en elegisk anda, som utgör deras mesta behag.
Oväntad var denna karakter af hans sångmö; icke endast för dem, som hört omtalas hans första inträde i verlden, eller sett hans älsta satiriska försök, utan äfven för dem som i en sednare tid närmare kände honom och intogos af hans lekande qvickhet i umgänget. Det är väl icke ovanligt, att en författare vid sitt skrifbord är en helt annan person, än då han talar eller handlar. Likväl var denna motstridighet hos Choræus mera skenbar än verklig. Mellan satiren och elegien är ett närmare sammanhang, än det först synes. I begge skaldeslagen är det ett starkt misshag till det verkliga, som väcker känslan: den yttrar sig blott olika efter det olika lynnet hos skalden, som antingen ler eller suckar deröfver, antingen anklagar blott andra eller sig sjelf tillika, och uppehåller sin uppmärksamhet antingen vid det felaktiga, han erfar, eller vid det bättre, han tänker. För öfrigt är det med Choræi sångmö, som det var med honom sjelf. Så naift hon tycks fatta äfven det minsta behag i det verkliga lifvet, och så lätt och sorglöst hennes uttryck oftast faller sig: så är likväl hennes innersta väsende sentimentaliskt. Och han sjelf, oaktadt den muntra och skämtsamma liflighet, som alltid bibehöll sig i hans väsende, tärdes likväl af en hemlig trånad och oro, äfven i de lyckligaste ögonblicken af sin lefnad.
Dessa väntade honom på andra sidan om hafvet. Kongl. Krigs-Akademien på Carlberg öppnade för honom 1802 en ny bana, der han inom en kort tid kom i åtnjutning af allt hvad man plär anse förmånligt. Såsom Kongl. Hof-Predikant och Regemente-Pastor för Södermanländningarne, jemte det han var Theologie Adjunkt vid Krigs-Akademien, hade han redan, inom sitt stånd och för sin ålder, gjort ett betydande steg, och hoppades en snar befordran till någon förmånligare plats. Såsom andelig talare, kom han i ett sådant rop, att då fremmande åhörare ifrån Stockholm hotade att alldeles uttränga de egentliga på Carlberg, nödgades Academiens Guvernör bestämma antalet af de personer, som i kyrkan skulle få inträde: en omständighet, som likväl gaf Choræus mer oro, än hans rykte gaf honom nöje. Vida större var hans tillfredsställelse vid det tillfälle, då flere Kadetter, rörde af hans predikan, kommo till honom och yppade okända förseelser.
Såsom skald, emottog han ett pris i Svenska Akademien, som i anseende till hedern var det högsta, för ett skaldestycke, hvars patriotiska ämne tillvann honom äfven Konungens uppmärksamhet.
Men en sannare lycka tillföll Choræus, än den tvetydiga att vara berömd, som nästan alltid medför det ödet, att i samma mån vara tadlad tillika. I sitt kall aktad och älskad, både af sina embetsbröder och dem han underviste; i umgänget af högre och lägre väl ansedd; af sina vänner (sjelfva hans medtäflare blefvo det) med den hjertligaste tillgitvenhet omfattad: vann han slutligen 1805 äfven af huslig sällhet en mindre vanlig lott genom sitt äktenskap med Enkefru Sophia Christina Robsahm, född Wester.
Men sorgen tycks så nödvändigt tillhöra menniskolifvet, att om den ej tillskickas oss utifrån, skape vi den oss sjelfva i vår inbillning, eller föds den inom vårt blod, i vår andedrägt, i de organer, hvarmed vi känna och tänka. Stundom blir äfven ett öfverflod af lycka en orsak till vår osällhet; och ett tillfälle att välja emellan tvenne lyckliga belägenheter, kan göra ett böjligare sinne, åtminstone för ögonblicket mindre lyckligt.
Alla dessa orsaker förente sig hos Choræus, att i sjelfva den tidepunkt, då hans sällhet fullkomnades genom en Sons födelse, och genom det mest sannolika hopp om befordran till en Theologie Profession i Åbo, förbittra och kan hända förkorta hans dagar.
Troligen bar han länge hos sig sin egentliga dödsorsak i ett svagt bröst. Åtminstone varnade han i det afseendet af en kunnig läkare många år förut. Dock var hans hektik ej uppenbar förrän mot slutet af år 1805, efter en långsam och besvärlig resa ifrån Åbo, der han aflagt prof för den sökta Professionen. Till den hastighet, hvarmed sjukdomen utvecklade sig och fulländade hans upplösning, medverkade sannolikt äfven en sinnesoro, hvars orsak jag tror mig böra förklara, då jag derigenom kan rättvisa den döde, utan att såra någon af de lefvande. Härvid måste jag gå tillbaka ända till första ursprunget af händelsen.
Kring hela riket, åtminstone i städerne, hade upphöjt sig en klagan öfver den ringa uppbyggelse, man oftast fann af den offentliga Gudstjensten, Änskönt förnämsta orsaken härtill låg hos åhörarne sjelfve, i deras brist på andakt och tro, i deras större uppmärksamhet på det yttre och menskliga, än på det inre och gudomliga i hvad de sågo och hörde: så gåfvo utan tvifvel äfven presterne, i synnerhet de yngre, anledning till detta missnöje. Det borde väcka så mycket större uppmärksamhet, som det yttrades lika af olika slags åhörare. En del klagade, att de ej fingo höra Guds ord; en annan del, att det menniskoord, som för dem frambärs, var alltför ostädadt. Mången församling stötte sig öfver kärfva afhandlingar i ett för dem obegripligt skolspråk, mången öfver kärnlösa utrop i svassande ord med tillgjorda åtbörder. I allmänhet saknade man hos unga Predikanter icke endast öfning och erfarenhet, utan ock insigt och urskilning. Om stundom äfven hos de äldre åtskilligt kunde klandras, och om i synnerhet deras språk ej svarade mot tidens fordran; så öfverskyldes likväl dessa brister af deras allvar i hufvudsaken, och af den trohet, hvarmed de höllo sig till den Heliga Skrift. Roten till det onda låg för öfrigt i den obenägenhet, att ingå i Prästeståndet, som röjde sig hos de flesta ynglingar af natursgåfvor och grundligare studier. Ibland de nitiska och verksamma kyrkans män, som begynde kraftigt motarbeta detta förfall, var Biskopen i Åbo Herr Doktor Tengström. Ett hufvudsakligt medel deremot syntes honom ett redan vid Akademien öppnadt tillfälle att pröfva och utbilda de blifvande Predikanternas embetsgåfvor. Med de eftertryckliga varningar, han sjelf både enskilt och offentligen gaf emot de rådande felen, ville han förena den verkan, som åtföljer egen åskådning så väl af det felaktiga, som af det goda. Allt detta kunde åstadkommas blott genom ett Seminarium; och ett sådant blef genom Akademiens i Åbo då varande förträfflige Kanslers, Hans Ex. Grefve C.A. Wachtmeisters välvilja och nit, efter den plan, Herr Biskopen i samråd med andra insigtsfulla män uppgifvit, bragt till verkställighet; hvarefter dylika inrättningar skedde äfven i Upsala och Lund. Afsigten dervid var visserligen icke, att för den praktiska öfningen uppoffra de theoretiska studierna, och befrämja den ytlighet, som var tidens llmänna fel. Tvertom skulle fordringarne både af språklärdom och af philosophisk underbyggnad ökas och skärpas. Men så länge bristen på Prestämnen gjorde ett visst öfverseende till ett oundvikligt ondt, borde de, som skulle framträda såsom lärare inför Guds församling, om de saknade en djup lärdom; åtminstone i sjelfva embetets utöfning, äga någon färdighet och urskiljning.
Den nya inrättningens första framgång skulle naturligtvis mycket bero på den man, som ställdes i spetsen för densamma; och som Choræus vid samma tid genom sina predikningar vunnit stort bifall i Stockholm, och redan i Åbo var känd både för kunskaper och för talegåfva: så blef han, ibland andra, uppmuntrad att söka den Theologie Profession, hvarmed styrelsen af Seminarium skulle förenas.
Han sjelf, ehuru lycklig på Carlberg, frestades af kärleken till sin fosterbygd, och af hoppet att der kunna uträtta något godt; men oroades genast af den tanken att stå i vägen för andra sökande af större akademisk förtjenst. Likväl, då all anledning var till den förmodan, att vid denna nya syslas besättande allt afseende på personer, äfven hvad deras för öfrigt ostridiga rätt angick, skulle uteslutas: så tyckte han sig utan förebråelse kunna lemna sitt öde i deras händer, om hvilkas allvarliga och oväldiga nit för saken allena han var fullkomligen öfvertygad. Men så nöjd han skulle varit, att se en medtäflare, hvars företräde i ålder, tjenstår och lärdom han gerna erkände, och för hvars karakter han yttrade och hyste all aktning, sig föredragen: så smärtsam var för honom den föreställningen, att hans befordran, som ansågs otvifvelaktig, skulle åtföljas af missnöje och söndring inom det verk, der han skulle inträda. Denna föreställning, hvartill han både vid sin resa till Åbo och vid förslagets upprättande funnit någon anledning, ehuru den mycket förstorades af hans lättrörda sinne, oroade honom under hans sjukdom; och om hans själs ömtålighet mycket härrörde af hans helsas svaghet, så verkade den likväl tillbaka på hans kropps förstöring.
Redan i Februari månad 1806 kände han sjelf, att han bar döden inom sig, ehuru han ej förklarade sig deröfver ens för sin maka. Efteråt erinrade hon sig likväl, att han fyra månader för sin död sagt henne: "Jag har haft tre svåra nätter; men nu är jag lugn: ske Herrans vilje!" Ifrån det ögonblicket lefde han ej mer för verlden. Allt som förut smickrat eller förtrutit honom, väckt hans hopp eller saknad, rörde honom ej mera. Endast dem, han älskade, omfattade han ännu med en stilla ömhet. Förut orolig vid den minsta kroppsliga smärta, bar han nu med tålamod de största plågor. Till sista stunden bibehöll hans själ sin eld och kraft. Mellan det han liksom räknade sina steg till grafven vid den rörelse, han i sitt rum tog, der hans cirklat kring golfvet blefvo, såsom han sjelf anmärkte, dag från dag allt mindre och färre, skref han flere skaldestycken af religiöst innehåll, af hvilka likväl endast det, som slutar denna samling, hann utföras. De sista raderna af hans hand voro dessa:
Så lång är dagen ej, att aftonen ej nalkas,
Och aftonen ger lugn, och bådar nattens frid.
Du trötte vandringsman! din heta törst skall svalkas:
Du källan finna skall uti behaglig tid.
På sjelfva sin dödsdag höll han, sittande i sin säng, utan tvifvel i den inbillning, att han stod på predikstolen, med upphöjd röst en kort predikan om en christelig död. Flera närvarande vittnen intyga, att de aldrig hört någon ting mera rörande, och uppbyggligt; men äfven ett mindre fullkomligt tal måste i en sådan belägenhet smälta det mest hårda hjerta. Sedan han slutat, lade han sig ned liksom för att dö, och låg en stund alldeles orörlig. Dock väcktes han ännu på några timmar till känsla af sitt kroppsliga lif, innan han drog sista andedraget. Han afsomnade den 5 Junii 1806 i en ålder af 32 och ett fjerdedels år.
Hans äktenskap hade varat endast ett år och fyra månader; och den son, han lemnade efter sig, följde honom snart i grafven.
Till det rörande af detta dödsfall bidrog äfven hans makas öde, som nu var andra gången enka i en ålder af några och tjugo år. Om hans likfärd, som skedde genom Carlbergs trädgård till Solna kyrka, skref en närvarande vän till en frånvarande, ibland annat, detta: "De dystra alleerna, den mörka skogen, den efter regn och åska ännu mulna himmelen, allt sammanstämde med den känsla, som uppfyllde våra hjertan. Knapt var liket nedlagdt i jorden, innan himmelen klarnade, solen sken fram och den skönaste afton följde: en tvåfaldig bild af menniskolifvet, antingen man tänker på det ljus, som för den döde uppgår ur griften, eller på sorgens flyktighet hos de efterlefvande."
Flere skalder hedrade hans stoft med blommor, som ej förvisna; och på hans graf i Solna kyrkogård läto hans vänner lägga en ohuggen gråsten med endast denna påskrift: Choræus. Man har funnit denna minnesvård förmäten. Utan tvifvel skulle den passa äfven för ett snille af första rangen eller för en stor man: den vore då sublim. Nu är den blygsam, liksom dess föremål, och begär ej uppmärksamhet af andra, än dem, hvilkas hjertan Choræus i sin lifstid, antingen som vän, efter predikant, eller skald intagit, och som önska ett svar uppå hans egen fråga:
Hvar är min graf, hvar är det mörka tjellet,
Der jag skall ensam bo?
TILL CHORÆUS.[3]
Innehållsförteckning
Striden var så olik. Himlen vann
Stark som Theseus, vänskapen, som han, Hämtar älsklingen förgäfves åter Ur den tysta långa nattens famn; Fåfängt, spanande hans kära hamn, Klappar hon på dödens port och gråter.
O! hvi blef ett nyttigt lif så kort!
Med hvar ädel dödlig, som går bort,
Flyttar sig en stjerna från hans bygder,
Bryts en dam mot tidernas förderf,
Släcks ett hopp för mensklighetens värf,
Undanrycks ett stöd från unga dygder.
Religionens lärare, hur väl
Gick du vägen rakt till hörarnas själ,
Utan irrsteg kring en molnklädd mening!
Himlens sanning och förnuftets röst,
Öfver dina läppar, från ditt bröst,
fällde fram med känslan i förening.
Och din milda lyra, hur hon böd
Andakt och beundran! Hur hon ljöd
Skaparns, hjeltarnes och dygdens ära!
Tidigt dogo tonerne hon gaf,
Och, vid blicken på din egen graf,
Kanske såg du henne ej så nära.
Sällheten du stegvis skulle nå
Och, lik vandrarn uppför berget, gå
Genom dess afsättningar till spetsen;
Först bland oss du skulle lycklig bli,
Vinna än en grad hos din Sofi, Och den högsta uti englakretsen.
Du är borta, — jag på stranden står;
Äfven jag skall helga dig en tår,
Äfven jag min röst i chören blanda.
Så, när Guds Profet försvann i skyn,
Stod Elisa qvar med häpen syn, Bedjande om hälften af hans anda.
W.
VID CHORÆI GRAF.[4]
Innehållsförteckning
Multis ille bonis flebilis occidit.
Horat.
Träffad af en Nordisk sommarflägt,
En Hesperisk blomma tidigt faller;
Och behagens ljusa morgondrägt,
Multnar innom griftens mulna galler.
Jordens drömda sällhet, snillets pris,
Friden, hemguden och framtidshoppet —
O! de flydde — O! så flyr den is,
Som en vårflod våldsamt drar i loppet.
O! de flydde. Ja, på tidens sand
Bygg din lycka, grunda dina öden;
Vinka glädjen: — till ett annat land
Vinkar dig, vid glimt af lian, döden;
Obeveklig med sin jernhand slår
Herjaren palats och tjell till jorden,
Snillets son minuter andas får,
När den tanklöse är grånad vorden.
Fåfäng klagan! Fader! oss förlåt
Hjertats suck och saknans qvalda stämma,
Lär i sorgens stund oss le deråt,
Mildra känslan, och dess uttryck hämma.
Lär oss gissa till en högre lag
Och ett sammanhang af bättre öden;
Lär oss tro, att lifvets sista dag
Är ej den, vi falle ros för döden;
Att det nyttiga vi tänkt och gjort
Ej med oss i griftens moln försvinner:
Att det godas minne, ljust och stort,
Öks, likt bäcken som i hafvet rinner;
Att förtjensten, olönt eller lönt,
Ej med timmans skiften slutar banan:
Att allt ädelt, gagnande och skönt
Opp till evigheten medför vanan;
Att den tolk, som dygdens budord gaf,
Rena, vigtiga och tröstligt ljufva,
Icke stängdes i en ödslig graf,
Men flög opp med en symbolisk dufva;
Att de Hymner, en Davidisk Bard
Ärnade till stöd åt Religionen,
Skola, med en röst, på jorden spard,
Heligt ljuda invid Gudathronen;
Att den suck, som genom öknen flyr
Från en Makas hjerta, obesvarad,
Hörs af Den, som tingens öden styr,
Och bland Himlens minnen blir bevarad;
Att de spädas vårdare och far
Skyddar arfvingen af namnets heder,
Och på jorden än en engel har,
Som, lik Fant, den faderlöse leder.
Att om vänskapen med eldad bön
Icke vann den älskades förskoning,
Har hon dock af minnets frid en lön,
Och i hoppets rymder en försoning.
Hvila, stoft! i jordens modersfamn,
Tag Odödlighet! ditt lån tillbaka.
Vårda, Tacksamhet! Apostelns namn.
Stanna, Vänskap! att vid urnan vaka.
Och du yngling! nya dagars hopp
För det land, som gaf dig hem och daning!
Glöm ej, under mannaårens lopp,
Lärarns efterdömen och förmaning.
Om du, tidigt bildad för ditt kall,
Blir, som Erhnsvärd, länders skydd och ära, Äfven du en dag berömmas skall, Och din hugkomst skaldens val begära.
Och om då, som nu, en ovan röst
Bär den armes skärf till offergärden,
Skall hans uppsåt ge ditt sinne tröst,
När det saknar snillets högre värden,
G.
PRIS-SKRIFTER.
Innehållsförteckning
1. EHRENSVÄRD.[5]
Innehållsförteckning
Skaldesång.
Hvem tackar hon? de hjeltars mod
Som, när de lefde, hon försmädde.
Leopold.
Han stundar då den dag,
Som läker dina sår, så många och så djupa,
Som ej ser andra nederlag,
Än skördar, som för lian stupa.
Ja, Finland! ofta svag din lyckas telning var:
Än han i drifvan dött, än lifvats opp och knoppats;
Han ändtligt mognar nu … och Gustaf Adolfs dar… Se der den gyllne tid, som du så länge hoppats! Se glad dess morgonsol bestråla dina tjäll: Fortjena ditt beskydd, att vara dubbelt säll; Och, att med större glans din sällhetstafla höja, Låt då och då din blick vid dessa taflor dröja, Der minnet syns af fordna mörka år: Liksom i moln en blodig måne står.
Ja, du förgäts ej, Natt!
Med förra seklet född och kring Europa gjuten,
Då Kriget på dess throner satt
Och Åskan förde ut besluten;
Lång var du, dubbelt lång för mina fäders bygd,
Och dubbelt digra moln du öfver henne tömde,
Och sjelfva altaret gaf icke mer ett skygd,
Och sjelfva grafvarne sitt ros förgäfves gömde.
O Finland! är ditt hopp för alla tider släckt?
Blott vilda norrskens bloss i hemsk och blodig drägt,
Som rusa mot hvarann, kring fästets rymd du skådar;
Men stjernan synes ej, som dagens ankomst bådar;
Dock fatta mod! der stiger redan en
Ur molnets bädd, och sprider hoppets sken.
Var helsad, Ehrensvärd! Det är då ödets dom, att stora själar födas; Den stund, en lutad samfundsverld Behöfver deras arm att stödas. Mörk var din barndomstid: Mordengeln trakt från trakt[6] Kring Sveriges gränsor flög och störtade dess söner, Men skonade dock dig. Det ges en högre Makt, Som genom molnen hör betryckta folkslags böner. Svik ej ett troget hopp: men vet, det störtas skall I samma ögonblick som ser ditt eget fall; Bland lågor och bland svärd, beredd att dig fördjupa[7] Tänk, att en ära fins långt öfver den att stupa; Strid icke mer: se blottad för hvart jern Din fosterbygd — och svär att ge den värn!
Men ångra ej din ed!
O! såge du förut med hvilken du skall strida!
Det är förgäfves att du stred
Vid Hjelten Fredriks egen sida:[8] Der gällde blott ditt lif, här gäller det din dygd; Der ägde du din arm, ditt öga och din klinga; Men skall du hamna dig uppå din fosterbygd? Hvad vapen har din hand? ditt hjerta äger inga. Här pröfvas ej blott nit, här fordras ej blott mod, Men ock den vises sans, den klokes tålamod. Välan! du var den eld, som härjar och försvinner: Det ges en ädlare, som utan thordön brinner, Som, ofta glömd och ofta undanskymd, Dock sprider glans och skördar från sin rymd.
Dröj ej i mörkrets skygd!
Du är ej lyckan värd, om du för faran ryser;
Försakelsen är ingen dygd,
Om du kan gagna då du lyser.
Räds icke tadlets orm, som hväser vid din fot,
Räds icke harmens pil, som ljungar mot din panna,
Gå driftigt till ditt mål i trots af klippans hot,
Som ställes i din väg och bjuder dig att stanna:
Gå, likt ett åskmoln, fram, i trots af lyckans vind,
Och se blott målets gagn, för vägens mödor blind,
Och gif åt dina barn en misskänd dygd att ärfva;
Det är en sådd för några dar forstörd
Men lifvad opp till hundrafaldig skörd.
Som hjelte, går du fram,
Som vis, din egen kraft med andras du förenar:
Så sprider cedern från sin stam
En adel grupp af fasta grenar:
Räck Hermanson[9] din hand, och svär en Romersk tro, Nej! svär en Gothisk tro, ty hon blott ej bedrager, Att offra dagens fröjd och sjelfva nattens ro För vinsten af en dygd, ej endast af en lager. Ställ hvarje sann förtjenst, försigtig eller djerf, Ur skuggan dragen fram, i ljuset af ditt värf, Och upphöj andras namn, att, vid din egen sida, Som sällskapsstjernor stå, och glans kring Sverige sprida; Se fästets rymd! — Så vidsträckt minnets är — Man skymmes ej, man tränges icke der,[10]
Stort är ditt företag,
Långt bort står banans gräns, hvars irrgång du beträder.
Förlorad evigt är den dag,
Hvars afton ingen framgång gläder,
Hvad kaos för min syn af klippor och af skär,
Mot hvilka böljan slår, kring hvilka stormen hviner!
Dock sväfvar ej en slägt af samma anda der,
Som kallade en verld ur ödsliga ruiner.
Medborgeliga dygd! hur mäktig är din hand!
Hon reser opp ett Rom uppå en öde strand,
Hon rödjer öknen bort, hon bergen undanvältar,
Gör hjelten till en Gud, och qvinnorna till hjeltar;
Och redan står med murar, torn och torg
Ditt storverk der! — Var helsadt Sveaborg!
Var helsad ock du Här!
Som ifrån strand till strand far uppå stormens vingar,
Och skyddar landets nakna skär,
Och tröst till sorgsna hyddor bringar.
Flyg från din lugna hamn, tag plundrarne emot!
Låt hämden blixt på blixt mot deras panna ljunga,
Och helsa deras barm med dessa afgrunds klot,
Dem döden dig har smidt, dig Ehrensvärd lärt slunga;[11] Sänd dem kring rymden ut, som aftryck af ditt mod: De vänta blott en vink, de törsta efter blod. Men, sedan du befäst ditt välde öfver hafven, Så nedlägg segerns ros till Ehrensvärdska grafven: Den örn, som der djerfs stämpla mot din ro, Slår plötsligt ner uti ett lejonbo.
Förmätna Sångmö, fly!
Fly från ett skådespel, som döden blott kan njuta!
Förskräckligt är kanonens gny,
Dess dallring sönderslår din luta.
Välsigna hjelten blott! Din kallelse det var,
Af bygdens mödrar lärd och deras ombud vorden,
De hafva hört, att han, med ömhet af en far,
Rest detta värn för dem och hela fosterjorden;
Att deras barn, som de, i trygghet skola bo,
Förnöjda af sin teg och sina makars tro:
Att samma stilla lugn, som fädrens aska funnit,
Skall unnas äfven dem, sen mödans dag försvunnit:
De hafva hört, hur du var dyrkans värd,
Och tacka dig, förföljde Ehrensvärd!
Förföljs du? Ehrensvärd! Välan! ditt höga mål med jettesteg du hinner: Man är ej jordens dyrkan värd, Om man dess afund icke vinner! Hvar såg du ett Athén, hvar fans väl än ett Rom, Stort genom hjeltars mod och ädla själars styrka, Som ej föraktligt föll till orättvisans dom, Till denna sega nyck, att skymfa eller dyrka? Se der din oskuld kränkt, se der ditt rykte fäldt, Och till ett allmänt mål för tadlets viggar stäldt, Och gå med kufvadt hat och hemligt gjutna tårar Tillbaka till din däld, och odla dina fårar, Och vårda der — då dig ej unnas mer — Det träd, som frukt åt andra åldrar ger.[12]
Nej, hjelte, fatta mod!
Var nöjd, du har gjort gagn, du kan ej mer begära.
Gif ondskan, om hon vill, ditt blod,
Gif henne, om hon vill, din ära;
Men gif ej detta nit för en otacksam verld.
Det öppnas för din syn, odödlighetens tempel!
Han träder fram, Sokrat, och ropar: "var mig värd!
Och älskar du mitt namn, så räds ej mitt exempel."
Ja vet att, till din tröst, det trotsiga Athén,
Hvad ej hans hjerta njöt, beskärt hans multna ben,
Att knäböjdt inför dem hans dygder det förlåtit,
Gjort mer … fördömt sitt hat; gjort mer … hans död begråtit.
Blif honom lik, förföljde Ehrensvärd: Det fins en Gud, det fins en efterverld!
Dock mera ljuf än stor,
För fosterlandets skull försakelsen är vorden:
Lätt är att lida för en mor,
Då denna mor är — fosterjorden,
Hvad skatter för en man, som verkligt hjerta har,
Är ej hans faders graf, är ej hans egen hydda,
Och templet, dit hans dygd sin glada förstling bar,
Och minnet evigt kärt af stunder, lyckligt flydda!
Ja, Paradisets fröjd: den första känslans tid,
Och mannaålderns vinst: gagn, ära, samvetsfrid,
Och allt som njuts i dag, och alltsom du begråter,
Allt, allt, din fosterjord dig skänkt — hvad ger du åter?
Ditt lif — Välan! du har betalt din skuld:
Så pocka ej på rökelse och guld!
På denna tankegrund
Stod Ehrensvärd med lugn i alla lyckans ilar, Som klippan i orkanens stund På sina gömda rötter hvilar. Ditt rykte är ett strå, din lycka är en slägt, Din pligt står evigt fast, och klar som nordensstjerna. Väl! Vasa fick en thron, men hvad fick Engelbrect? Och hvilken blef din lön, Christina Gyllenstjerna? Så jemt, som skeppet går ifrån sin stapel högd, Den vise går sin gång, åt ingen sida böjd, Af hoppets fackla lyst, med dygdens harnesk väpnad, Mot lyckan utan stoj, mot faran utan häpnad, Och tänker glad: förtjenstens tempeldörr Skall öppnas dock med grafven — om ej förr.
Hon öppnades för dig
Ännu på lifvets strand: din fruktan blef bedragen[13]
Och klar den solen sänkte sig,
Som skred mot molnen hela dagen.
Mildt leende som hon, till andra verldar gå!
Gif taflan af ditt namn tillskänk åt minnetstempel;
Vet, sanningen förtjust skall teckna der uppå:
"Till våra dars triumf, till andra dars exempel!"
Den skola hjeltar se, och svära vid din dygd
Att gagna, såsom du, en älskad fosterbygd.
Vet, Gustafs egen hand din minnesvärd skall grunda, Och teckna der i guld för tidehvarf, som stunda, Främst för sin son, sin första efterverld, Ett heligt bud: Förgät ej Ehrensvärd!
Ditt hjerta seger njöt,
Ditt rykte hade ej sin fulla seger njutit;
Men Sverges lejon genombröt
Den skogseld, som det inneslutit.
Af fordna segrar dolt, till nya rof det gick;
Men blef af lågan stängdt. För klokt att den förbida,
För stolt att frukta den, det glödgade sin blick,
Och skakade sin man, och rusade att strida.
Hvar faller spets vid spets? hvar brinner stam vid stam?
Der banar det sin väg; der störtar det sig fram.
Förgäfves följes det af jägarenas skurar,
Det gnistrar redan hämd från dessa trygga murar;
Och ingen röst från denna dag har sport:
Hvad Sveaborg till Sverges trygghet gjort.[14]
Snart ifrån glädjens högd
Steg fredens engel ned och spred en allmän ljusning,
Och alla tempel sjöngo fröjd,
Och alla hyddor ljödo tjusning;
Och fosterlandet föll för Gustafs fötter ned Och offrade den krans, som tacksamheten knutit: "Njut glädjen af det lugn, för hvilket sjelf du stred, Och deltag i den fest, du åt ditt folk beslutit." Men Gustaf svarade: I grafvens mörker göms, Och då hon icke syns, hvad under att hon glöms! I grafven göms den hand, som freden dig beredde. Och nu till denna grift han fosterlandet ledde — Här föllo de med blottad hjessa ned, Och tackade för seger och för fred —.[15]
2. YPPIGHETEN.[16]
Innehållsförteckning
Privatis illis census erat brevis commune magnum.
Horat.
Djupt ner i dalen står det halmbetäckta tjäll,
Der jag min morgon njöt och sluta skall min qväll;
Jag byter icke bort min frihet och min koja,
Mot veklighetens slott, mot yppighetens boja;
Med glädje skådar jag den rikes bättre lott,
Om han är lycklig sjelf, om han gör andra godt:
Men om för svarta troll af gnagande bekymmer
Det glada lugnet skrämdt hans tjäll, hans hjerta rymmer;
Om ödet åt hans bröst en känsla har beskärt,
Så hård som den metall, han brottsligt dyrka lärt;
Om af en usling mött han häpen återvänder
Och riglar sina lås, och sluter sina händer:
Då faller jag på knä och tackar jordens far
Att mig en torftig mor uti sitt sköte bar.
Af mera ädla skäl, än dem som afund föder,
Jag sjunger den barbar, som tjusar och föröder,
Som med sitt dolda gift, och med sitt granna svärd
Skall länge härja än en vekligt somnad verld,
Egyptens engel lik kring jordens rymder sväfva
Och hvarje manlig dygd uti sin födsel qväfva.
Jag har ett fosterland; det är ej blott ett namn,
Det är min faders sköt, det är min moders famn:
Vid brädden af dess graf, som yppigheten bäddar,
Besvär jag verldens Gud att han dess sällhet räddar.
* * * * *
Men är det icke sant att Statens yppighet
Är blott ett återsken af dess fullkomlighet?
Ju högre dagens Drott på himlahvalfvet skrider
Dess mera värmer han, dess större glans han sprider.
Begär ej att dess lopp i dag skall ändra sig,
Förbanna ej dess glans, blott för den sårar dig.
Begär ej att en Stat, åt Fädrens vanor trogen
Skall evigt jaga ros, skall evigt vända plogen,
Den har ett högre mål, den har sitt Zenith der
Af vackrare behof, af ädlare begär.
Vill du att menniskan på samma punkt skall stanna?
Välan! mot jordensstoft tryck hennes höga panna,
Smid bojor åt dess blod och återhåll dess lopp.
Förgäfves! — tanken dock bevingad flyger opp.
Nej Rousseau! på din graf den känslofulle gråter, Den vise ditt system beundrar och förlåter, Beundrar känslans blixt, som dig med blindhet slog, Och snillets djerfva flygt, som orätt kosa tog. Du såg bland ståt och prakt ett olycksaligt slägte, Och det var denna syn, som din förvirring väckte. "Är detta, sade du, den enkla menniskan? Kom hon ur Skaparns hand så usel och så grann? Nej gifvom henne snart tillbaka åt naturen, Åt denna ömma mor, uti hvars sköte buren Hon redbar sällhet njöt, ej blott dess granna namn. Hon tillbad dygden sjelf, ej blott dess prydda hamn Hon kände ej de brott, dem våra dagar fira, Hon var sin herre sjelf, och stafven var dess spira; Nej! hon är vilseförd, hon finna skall igen Sin sällhet och sin dygd uti Arkadien." Odödelige Man! du brann för menskligheten, Men ditt förslag är svårt — svårt som omöjligheten. Om menniskan i dag till råhet återgick, Var viss, hon dröjde der ej många ögonblick; Var viss, hon skulle snart den blomsterhögden hinna, På hvilkens sköna spets hon hoppats glädjen finna. "Stig upp från höjd till höjd, fall ned från däld till däld För dagen lycklig blott, för stunden tillfredsstäld": Så lyder Skaparns dom, förkunnad för mitt slägte, Den stund, ur intets natt dess varelse han väckte.
* * * * *
Såg ej, att dygden qväfs, der yppigheten trifs.
Det måttliga är sant, det falska öfverdrifs.
Jag vet, att dygdens frön i dalens skugga lifvas,
Att höga tänkesätt i låga kojor trifvas;
Jag känner Romarns namn, han som i samma hand
Bar spaden för sin teg, och spiran för sitt land;
Jag vet med hvad beröm man fordna dar bestrålar,
Med hvilka färgors prakt man deras dygder målar:
Jag dessa taflor sett; — men deras teckning fann
Kanske för mycket skön, kanske för litet sann.
Hvem är den ondamagt, som vårt begrepp förvillar,
Då det hos fordna dar så många laster gillar,
Då fröet till en dygd, hvars planta skjutit fram
Med samma vördnad näms, som hennes mogna stam?
Är fibrens spänstighet, och styfheten i leder
Med själens styrka ett, och värdig samma heder?
Kan känslans tröga gång bli vällustens förakt?
Kan blodets starka svall, bli hjeltemodets magt.
Och hvilken är den dygd, vi lärt hos Cato dyrka?
Är det väl själens mod — nej, envishetens styrka.
Sokrat är mera stor, om gråtande han dör,
Än denne, som med köld till hjertat dolken för.
Att dö, är ingen dygd, nej det är hjeltens ära
Att gagna med sitt lif och tyst dess bördor bära.
Helt visst är dygden gjord för alla tidehvarf,
Helt säkert skall hon gå från slägt till slägt i arf.
Rom, Sparta och Athen! visst ägdes hon af eder:
Men bör jag söka den i edra råa seder?
Bör jag ej söka den i nit för allmänt väl,
Som styrde eder arm, som lifvade er själ?
Och rådde icke dygd i Svithjods äldsta bygder?
Så fasta som dess berg har verlden sett dess dygder;
Men dessa grymma mord, men dessa hämndens krig.
Var detta, ädla dygd! en fest beredd åt dig?
Nej, sänd från himlen ned att trösta jordens slägte,
Din hand Olivens qvist, och aldrig svärdet sträckte,
Din röst förkunnade ej fasor eller blod,
Men allmänt brödraband och allmänt ädelmod.
Du törs af inga år, du stängs af inga gården,
Som solen lifvar du hvar enda vrå af verlden;
Det var upplysningen som renade din dag,
Det yppigheten är som ökar dess behag.
* * * * *
Forsök ej skilja dem, det fins en hand allena,
Som sliter dessa band, dem hon förmått förena.
Kometen skrider fram med enkelt majestät,
Men skåda hvilken prakt han leder i sitt fjät;
Den vise från sitt torn, i nattens tysta stunder,
Af helig vördnad tjust, betraktar detta under.
Det yppigheten är som vidgar ljusets glans,
Som flätar nyttans guld i nöjets blomsterkrans,
Som reser värd på värd åt stora hjeltars minnen,
Som uppå tusen sätt förtjusar våra sinnen.
Se der ett Tempel rest af yppighetens hand
Åt stora skådespel uti ditt fosterland,
Der snillets gudaröst den största bov förleder
Att svära dygden tro, och hålla sina eder,
Der känslans varma tår till mensklighetens tröst
Så ofta lenat opp ett hårdt, ett isadt bröst.
Förtjust af all den prakt, som trollade ditt sinne,
Glöm ej en tacksam suck åt Gustafs dyra minne! Träd fram på detta Torg: hvad ser ditt öga der? Fall ned för hjeltens fot: det Gustaf Wasa är. Hans minne skall ej dö förrän med Religionen, Hans Stod ej störtas skall forrän med Kungathronen! Det yppigheten är, som rest hans ärestod, Medborgarns varma nit, och rika ädelmod. Du ej på Stockholms torg såg stolta minnesvärdar Om fattigdomens bild stod lutad på dess gårdar.
* * * * *
Det är Försynens lag, att Statens öfverflöd
Skall gifva nöden tröst och torstigheten bröd.
Ej dessa rika haf sitt stora förråd gömma;
Välsignelser från dem åt alla sidor strömma:
Der stryker floden fram med trotsigt majestät,
Der smyger sig en bäck med skörden i sitt fjät.
Arbetarn offrar glad åt andras sålt sin möda,
För att med sina barn sjelf dela täppans gröda.
Glad sträcker han sin arm att resa andras slott
För vinsten af ett bord i egen koja blott;
Och äfven i den stund han under bördan dignar,
Han glömmer hennes tyngd, och hennes lön välsignar.
Hvem födde sjuklingen, för hela verlden gömd,
Utaf sin enda vän — af sjelfva döden glömd?
Hvem hindrade hans qval? Gör rätt åt yppigheten:
Det hennes dotter var, det var välgörigheten.
När ifrån trakt till trakt den mörka plågan går,
Fördubblar hon sin gång och flyger i dess spår:
Det fins ej någon vrå, dit hennes blick ej hinner,
Det fins ej någon tår, som henne okänd rinner.
Gläds, gläds mitt tidehvarf! det blef din sälla lott
Att villja tänka ömt, att kunna göra godt.
Tron icke, lyckans barn och yppighetens vänner,
Att vid er prakt och ståt den vise afund känner;
Men om på lifvets ban J tagen intet fjät,
Att ingen hulpen bror hörs ömt välsigna det,
Men denna varma suck, för er till Skaparn höjes,
Men tacksamhetens tår som uti ögat röjes,
Men denna sinnesfrid, åt dödens stund beskärd:
Se der den ädla lott, han finner afundsvärd!
* * * * *
Hvad gör jag? är det jag som yppigheten gillar?
Kanske med falska sken min syn hon blott förvillar,
Likt denna sköna konst, i öfrigt aktningsvärd,
Som stora under gör uti en pappersverld:
Förblindad af den prakt, som för mitt öga strålat,
Jag tror en verklighet, den endast konsten målat.
Mitt dyra fosterland! förlåt mitt hjertas brott:
Jag såg ej ditt förderf, jag såg din sällhet blott;
Jag vände bort min syn från skymten af din fara,
Ty hjertat sade mig att du bör lycklig vara:
Jag vet, den slagen är, en dubbel sveda får
Af hvarje ömsint hand, som rörer vid hans sår.
Dock huru helas de, om de ej tåla röras?
Må då förnuftets röst mot yppigheten höras!
Ve den, som har en själ, och ser försagd och kall
Sitt dyra fosterland på branten af sitt fall,
Och ej med ädelt mod sin sista styrka samlar,
Och sätter skuldran till, och krossas, när det ramlar!
Nej, sägom icke mer, att yppighet och prakt
Den rätta profsten är af fria Staters makt;
Den glans som tjusar oss, en ryslig afgrund döljer,
Och döden oförmärkt i praktens fotspår följer.
Lykurg! må än en gång ur grafvens mörka famn
Ditt minne lindra fram och glansen af ditt namn.
Spartaner! på er mull jag driftar fråga eder:
Var det på skådespel J lärden edra seder?
Göts dygden i er själ med drufvans lena saft?
Hvad krydda skänkte den sin liflighet och kraft,
Att tjusa eder själ, att fängsla edra tycken?
Hvar köpte hon sitt smink; och sina sköna smycken?
Hvar lärde hon den konst att tala granna ord?
Nej sådan satt hon ej vid edert enkla bord.
Det var vid detta bord, der redbar spis förtärdes;
Som kroppen hellsa vann, och själens styrka närdes;
Som hvarje Statens lem med lika skiftad rätt
Var rörd af samma nit, och samma tänkesätt.
Hvad saknar detta folk till högden af sin lycka?
Kanske en svag Tyrann, blott mägtig att förtrycka,
Kan hända granna brott uti ett yppigt hof
Och Skalders köpta här, som sjunger deras låt;
Kanske den goda ton i våra nya Stater,
En skymfad helgedom, en segrande theater;
Kanske från Ganges strand det präktiga förgift,
Som släcker tankens eld, och qväfver känslans drift?
Nej, Sparta, om din arm förstår att svärdet bara,
Och om ditt hjerta lärt att söka stridens ära,
Slå dessa fiender! Athen begär ditt blod,
Men desse fordra mer: din frihet och ditt mod.
* * * * *
I yppighetens famn tror du att dygden närdes?
Kan hända var det der, hon småningom förtärdes.
Se der en telning ryckt ifrån sin fosterjord,
I gyldne urnan ställd uppå de storas bord;
Men trött af konstens hand, som stundligt honom drifver,
Och sjuk af öfverflöd, han inga frukter gifver,
Han trånar långsamt bort, han tynar stundligt af,
Och sjunker vissnad ner uti sin prydda graf.
Du hör Historiens röst med rörelse och styrka
För alla jordens folk den stora sanning yrka,
Att yppighet och prakt är sedernas förgift,
Och veklighetens bädd medborglighetens grift.
O! skåda detta Rom så stort i fordna dagar,
Stort af den visa magt, som gifvit verlden lagar,
Stort af ett fruktadt namn, af ärans segerståt,
Dock störst af manlig dygd som följde äran åt.
Men låt det röfva guld från öfvervunna länder,
Men låt det resa slott kring Tiberns kala stränder;
Låt skådespelets prakt dit flyttas från Athen:
Och dygden flyttar snart från hjertat och till scen.
Det är ej mer det folk, som gick att lagrar skörda:
Det stupar nedertryckt af sina skatters börda,
Det somnar vekligt in i yppighetens famn,
Och glömmer segrens glas, och sjelfva dygdens namn,
Men denna styfva arm, och denna sinnesstyrka,
Men denna religion att sina pligter dyrka,
Men samma fosterland i hvarje enskilt bröst,
I glädjen deras allt, i sorgen deras tröst,
Men denna stränga sed, som lagens bokstaf lydde:
Se der den ädla dygd som torftigheten prydde.
Athen! hon fanns hos dig, hon fanns en tid; men ack!
Hon döden med Sokrat uti Cicutan drack.
* * * * *
Har himmelen bestämt, ibland mitt slägtes öden,
Att uppå smakens träd, det måste äta döden;
Då, Rousseau! ömt begråt den olycksfälla dag, När menskan bröt dess frukt, förledd af dess behag. Dock är det icke här, som villan oss bedrager? Är icke snillets ljus den sanna dygdens dager, Är icke smakens frukt med sina blommors glans Den ädles möda värd, och värd den vises ans? Mitt dyra fosterland! låt ljusets fackla brinna, Låt ifrån trakt till trakt dess milda strålar hinna, Att yppighetens sken, som länge tjusat oss, Skall vika för dess glans likt nattens sköna bloss. Låt konstens unga Son, sig sjelf, och dig till heder, Ge skönhet åt ditt vett, och smak åt dina seder: Se detta åkerfält, som rika skördar bär, Hur trifs ej nyttans ax med nöjets blomma der! Vänd icke ögat bort med harm från din Theater, Har Sverige ej sin smak så väl som andra Stater? Glöm blott, att hvad du ser är bildningsgåfvans svek, Att känslan är en dröm, att dygden är en lek; Glöm, och förlåt det nit en ynglings hjerta dårat, Glöm att hans svaga suck ett heligt minne sårat! Men Gustaf Wasas Stod — o himmel! är det der Som flärden trotsa vill att hon ej brottslig är! Så hör då hjeltens röst: "o mina Fosterbygder Hvi dyrken J mitt namn, och skymfen mina dygder? Är detta granna prål den sanna dygdens drägt, Är denna sega själ med Nordens hjeltar slägt? Flyn granne veklingar, dyn yppighetens slafvar: Hvi skymfen J vårt namn och trampen våra grafvar? Flyn dygdens fosterjord! jag känner icke er. O mina Faders Gud, fins intet Sverige mer? Hvar är du enkla dygd? hvar är du fasta heder? Hvar är du varma tro? mitt öga söker eder, Hvar är den ädla jord, som eder fordom bar? Stå icke bergen mer på sina grunder qvar? O Sverige! om min arm har dina bojor krossat, Om från en seg Tyrann dig Wasa har förlossat: Så fatta detta svärd som fördes af hans arm, Och sänk dess hväfsta ägg i yppighetens barm; Der har du än i dag tyrannen, som dig trycker. Ve dig!! om du ej snart från honom spiran rycker!" * * * * *
Hur har du, yppighet! ej tusen skilda sätt
Att skämma i sin grund Nationers tänkesätt!
Med nöjets bägare förstår du att dem söfva,
Att qväfva dygdens röst, och ärans känsla döfva.
Af denna dvaldryck söfd, hvem hör den svaga röst;
Som talar varnande ur djupet af vårt bröst?
Förgäfves pligtens bud förkunnas af den vise,
Vi glömme hvad han lärt, och hans förtjenster prise;
Vi byte redbar dygd, och verksamhetens lif
I tusen granna fel, mot ljufva tidsfördrif.
Blygs fallna mensklighet! född till en verklig ära,
Är du i dag förnöjd att samma tittlar bära?
Du frågar icke mer: förädlar det min själ?
Du frågar: tjusar det, och kläder det mig väl?
Våld, högfärd, rikedom, med stolthet till sig rycka
Arbetarns ringa lön, och slitens hela lycka.
Förtjenstens blyga röst är under tårar qväfd,
Och rätt till dess förtryck djupt in i guldet gräfd.
Hvad är att lätta dem, som under bördan digna,
Att höra här och der ett hjerta oss välsigna,
Om millioner bröst uti en efterverld
Förbanna under gråt vår yppighet och flärd.
Ack! om uppå din graf ett sjukligt barn skall stanna;
Och under sorgens gråt sin varelse förbanna,
Förbanna detta arf, som öks med årens lopp,
Af en förslappad själ, af ett förmörkadt hopp:
Hvad båtar att din flit dess stora anspråk fyllde,
Att med en ytlig glans dess brister du förgyllde?
En bädd af Eiderdun, en bädd af halm och strå,
Ack! plågan söker opp och trifs i begge två!
Se der i åldrens vår en sjukling stödd mot stafven,
Som ifrån nöjets slott en genväg fann till grafven!
Se der ett halfväxt barn med hösten på sin kind,
Se der en ynglings lif bortblåsa med en vind!
Se der en fattig mor i torftighetens hydda,
Hvars smak förgiftad är utaf en utländsk krydda;
Hon rycker från sitt barn ett tårbefuktadt bröd,
Och går att byta det i skadligt öfverflöd.
O! skuggor af de män, som hedrat svenska jorden,
Som sådden dygdens frön bland klyftorna i Norden;
Sen edra barnabarn, försummande dess ans,
I dag, blott pryda sig med nöjets blomsterkrans;
Sen med förlåtelse, hur glömske af er ära
De under flärdens ståt ett vekligt hjerta bära,
Och lifven med er blick en manlig dygd igen:
Då skall en lycklig dag ett Sverge finnas än.
3. TROLLHÄTTAN.[17]
Innehållsförteckning
Det ädla, som Ni tänkt, det nyttiga Ni gjort;
Se der hvad Visheten skall ensamt kalla stort.
Blom.
Från brädden af det haf, der Nordanstormens Gud
Med skarp och vredgad röst förkunnar sina bud,
Och än en skummig våg mot aftonstjernan häfver,
Och än i böljans djup en ryslig afgrund gräfver:
Jag helsar skuggan af den strand,
Som vattnas utaf Venerns bölja:
Att känslans svaga utbrott dölja,
Och slagen af en okänd hand.
Men hvilket är det dån, som jag på afstånd hör;
Som skingrar örats ro, och hjertats lugn förstör?
Ack! dundra äfven här de ljungande kanoner,
Som störta dalens tjell, och hota högdens throner?
Fins ingen vrå, dit lugnet flyr,
Fins ingen däld, dit glädjen ilar
Och leende i skuggan hvilar,
När stormen öfver jorden gnyr? —
Dock detta skarpa ljud, som höres långt ifrån;
Är ej ett fältslags skri, är ej en segers dån.
Nej, dessa länge nog ha öfver jorden dundrat,
Nej, redan länge nog vi bödlarne beundrat:
Från städrens grus, från templens brand,
Nog länge dessa härskrin skallat,
Som hämndens viggar nederkallat
Mot hjertat af ett fosterland.
Det är ett större verk än detta usla stort,
Som menskan dyrka lärt, och blott förbanna bordt,
Som i en framtids dag, när segrarns stoder ramla,
Och tusend hjeltars namn i glömskans öknar famla
Skall dundra detta stora bud,
I mensklighetens döfva öra:
Den sanna äran vill blott höra
De gagneliga storverks ljud.
Jag nalkas: hvilken syn? hvad öde förde mig
Från elfvens lugna strand hän till ett inhemskt krig?
Hör! hur med vreda dån de om hvarandra brusa,
Se! hur med flaggigt mod de mot hvarandra rusa:
O! måtte dagens ljusa Drott,
O! måtte nattens herskarinna
Af inhemskt krig och tvedrägt finna,
I Manheim, denna tafla blott!
Mitt öga vändes bort: det aldrig dröja skall
Vid någon ryslig bild af höga olycksfall:
Se der en stilla å! dess åsyn mig behagar:
Så lungt och tyst, som den, förrinne mina dagar!
Så uti ödets granskap står
Den vise, der hans dag förrinner,
Och bullret blott hans öra hinner,
Men ej hans ädla hjerta når!
Dock! det är känslans pligt att lifligt taga del
I Skaparns underverk, i konstens skådespel.
Men fåfäng är den prakt, som endast känslan tjusar,
Förgäfves elfven ler, förgäfves forssen brusar,
Förgäfves slussarne mot skyn
Med stolthet sina kronor höja;
Den vises blickar icke dröja
Vid yttre glansen af en syn.
Se der! utbrister han, ett kraftigt vittnesbörd
Att menniskan är stor, fast hon är vilseförd;
Så mägtig, som den röst, bland dessa klippor ljuder,
Så mägtig är den röst, som hennes storhet bjuder:
Som bjuder att med väldig hand
De himmelshöga klippor spränga,
Med hvilka oss begären stänga
Ifrån fullkomlighetens strand.
Ja, jordens ädle Kung! hur är du icke värd
Beundrans höga rop — och tårars tysta gärd.
Din egen lilla vrå med stolthet du förgäter,
Och stakar stjernors gång, och himlens omkrets mäter.
Hon störtar klippans spetsar kull,
Hon sönderbryter hennes grunder,
Den hand, som darrar några stunder
Och evigt göms i jordens mull.
Men hvilken var då du, som dyrkansvärd och djerf
Först lade verksam hand vid detta stora värf?
Du måste ägt en själ af tvefald koppar sluten,
Du måste ägt en hand ur hårda marmorn bruten,
Och alla hjeltar nederlagt,
Och sköflat alla jordens länder,
Då slutligt du din fana vänder
Emot naturens egen magt
Ja det var du, o Carl! hvars storhet vördas änn Utaf det trogna folk, som dyrt betalat den: Ja det var du som gick att med din järnarm lyfta Ur forssens grymma djup den första tunga klyfta: Som gick att fosterlandets nit, Och Polheims ädla snille mana Att genom berg och forssar bana En jemnad väg för nyttig flit.
Gläds! detta stora värs med mera styrka skall
Förkunna hvem du var, än bräckta murars fall,
Än Narvska trummors klang, än Holofzins kanoner,
Än fallna Städers dån, och nederbrutna Throner;
Det skall Pultavas jämmerskri
Med kraftig stämma öfverrösta,
Och mensklighetens hjerta trösta
Och fosterlandets ära bli.
J hjeltar! J, som stridt med tigrens grymma mod;
Som lefvat utaf rof, och hedrat er af blod:
Ve Er! om intet värs i häfderna förkunnat
Att J blott någon stund åt ädla storverk unnat;
Ve edra namn, om dagens ljus
Uti den sena eftertiden
Blott läser dem på Pyramiden,
Upprest på fallna Städers grus!
Förlåt dem, Mensklighet! förlåt dem deras brott,
Glöm deras segrars mängd, mins deras dygder blott.
Och Du! som blickar fred från solens höga bana
Och sänder stormen blott att oss till lugnet mana:
Glöm allt, hvad flärden kallat stort,
Glöm krigets hjelm, och segrens fanor
Och hjeltens stjernor, hjeltens anor;
Och mins det nyttiga, han gjort!
Men glöm ej, Efterverld! de stora företag,
Som byggdes hundra år, och föllo på en dag;
Nej läs med häpen blick i präktiga ruiner,
På hvilka nattens Drott med sorgset öga skiner:
Det är ej nog till hjeltens pris
Att styrkans arm åt nitet låna,
Och verlden med dess värs förvåna:
Han måste äfven vara vis!
Se der af oklokt nit, se der af ovis magt
En evig minnesvärd i fasans hela prakt.[18]
O hvilka armas svett, som der förgäfves runnit,
O hvilken mängd af år, som fruktlöst der försvunnit,
O hvilka skatter dränkta der,
Att ge den vise detta nöje,
Att säga med ett tåradt löje:
Se menniskan hur vis hon är!
Mitt slägte stanna här, och se din vishets bild.
O! för ett falskt begrepp hur mycken möda spild:
System uppå system i glömskans flod stå sänkta,
Likt dessa slussar här, förstörda och fördränkta.
O hvilka mödosamma år!
Hur många tidehvarf försvunnit
Förrän man blotta vägen funnit,
Som till det sannas tempel går!
Och har man funnit den i våra ljusa dar?
Är det ej blott ett sken, som tjusar och bedrar?
Skall icke samma fors med styrkan af sin bölja
De visas byggnader i evighet förfölja?
Skall ej ett annat tidehvarf
Med blygsel våra misstag ärfva
Med högmod andra fel förvärfva
Åt sina barnabarn till arf?
Nej gläds! den vises blick i dag sin svaghet ser,
Och bygger ej sin tro på forssens ynnest mer.
Han söker icke mer att dessa klippor spränga
Som tankans högre verld från sinlighetens stänga.
Nej, styrd af religionens hand,
Han trygg Kanalen genomseglar,
Der himlen sig i böljan speglar
Och hinner tjust en önskad strand.
O du, som djerf och blind än söker denna rymd
Af tron allenast sedd, för tanken evigt skymd;
Den blick du höja vill, du i en afgrund sänker,
Du all din mödas guld i intets bölja dränker,
Du med en tunn och bräcklig slup
Den vilda forssens bölja plöjer,
Som blott en stund af ömkan dröjer
Att störta dig i dödens djup.
Ja svage dödlige! din egen vanmagt känn,
Se din förmågas grans, och öfverstig ej den.
Var glad i nöjets stund, var lycklig i din yra,
Men lär af vågens svall att öfvermodet styra.
Den vise ej förmäten går
Att mot naturens krafter strida;
Han smyger sig på forssens sida
Och glad ett önskadt lyfte når.
Så restes detta verk, som Sverges ära gör;
Uppå en annan grund, den forssen ej förstör.
Förtörnad våg på våg han utur djupet häfver
Och i sin egen barm förtviflande dem qväfver:
Då glad med skörden i sitt spår
Kanalen rinner genom fälten,
Lik den förtryckte dygdehjelten,
Som leende bland bödlar går.
Snart flydda tidehvarf! du för då icke blott
Till evighetens dom förödelser och brott:
Din sköna aftonsol ej rodnande beskiner
Blott fallna tempels grus, och thronernas ruiner:
På Götha elfvens glada strand
Dess sista blick med tjusning dröjer,
Till dess hon der fullkomnadt röjer
Ett mästerverk af fridens hand.
Den nästa morgonsol, ur böljan rinner opp;
Skall purpra dessa verk i följden af sitt lopp:
Skall med förtjusning se, hur flagg vid flagga höjes,
Hur böljans jemna rygg af tusen kölar plöjes:
Hur sliten fästande sitt hem
På Venerns blomsterrika stränder,
Upplyfter sina hundra händer
Och trött af skördar sänker dem.
Du fosterlandets vän! hvars känslofulla själ
Förtviflar vid dess nöd, förtjuses af dess väl,
O säg, med hvilken blick du detta storverk skådat
Som tusen åldrars vinst med kraftig röst bebådar:
O lär oss att på deras mull
Med tacksamhetens känsla vaka,
Som vågat egen vinst försaka
För detta ädla storverks skull.
Ja, helig är hvar graf, som i sitt sköte bär
De ädla armars stoft, som fordom svettats här:
Och J! hvars öppna hand åt fosterlandet räckte
Det guld, som sprider vinst från slägte och till slägte;
Så länge höjden gifver fall,
Så länge forssens bölja röres,
Och detta dån kring rymden höres,
Vår tacksamhet ej tystna skall!
Och J, som födens der, i andra tidehvarf,
Och dragen redbar vinst af detta stora arf,
Församlens någon gång på edra fäders grifter,
Och svären evig tro åt fredliga bedrifter.
Och svären att med flitens hand,
Och svären att med nyttans dygder
Försköna edra födslobygder,
Och gagna edert fosterland!
Ja ömma fosterland — o evigt dyra mor!
Blif hädanefter säll, du hittills varit stor.
Du länge häpnad väckt, gå nu att afund väcka,
Och om åt dina barn du än skall lagrar räcka,
O! må de räckas åt den arm,
Som fridens glada yrken sköter,
Och endast mordgeväret stöter
I klippans ofruktsamma barm!
Ücretsiz ön izlemeyi tamamladınız.
