Kitabı oku: «Ärans Löfte »

Yazı tipi:

Översättning: Biörn Tjällén

Om Morgan Rice

Morgan Rice är den storsäljande författaren av THE VAMPIRE JOURNALS, en serie för unga vuxna med hittills elva böcker; THE SURVIVAL TRILOGY, en postapokalyptisk thriller med hittills tre böcker, och den storslagna försäljningssuccén, fantasyserien TROLLKARLENS RING, med hittills tretton böcker.

Morgans böcker finns både som ljudböcker och i tryck och har hittills översatts till tyska, franska, spanska, portugisiska, japanska, kinesiska, svenska, holländska, turkiska, ungerska, tjeckiska och slovakiska (och med översättningar till fler språk på väg).

Morgan älskar att höra från sina läsare! Besök www.morganricebooks.com och skriv upp dig på maillistan, få en gratis bok och andra gratisprylar, ladda ned appen med de senaste, exklusiva nyheterna. Håll kontakten på Facebook och Twitter!

Sagt om Morgan Rice

“TROLLKARLENS RING har allt som krävs för att bli en riktig succé: intriger och motintriger, mysterier, tappra riddare och spirande förälskelser, brustna hjärtan och svek. Det här är många timmars underhållning, och något för alla åldrar. Ett måste i varje fantasyläsares bokhylla.”

–Books and Movie Reviews, Roberto Mattos

“Rice vet verkligen hur man drar in läsaren i berättelsen redan från början, med inlevelsefulla beskrivningar som gör så mycket mer än att bara ge en bakgrund för händelseförloppet… Välskrivet och extremt snabbläst.”

–Black Lagoon Reviews (om Turned)

”En perfekt berättelse för unga läsare. Morgan Rice kan det här med spännande, oväntade vändningar… Uppfriskande och unikt. Serien fokuserar på en flicka… en som är något alldeles extra… Lättläst men också snabb i vändningarna…

–The Romance Reviews (om Turned)

”Grep tag i mig redan från början och vägrade att släppa taget… Den här berättelsen är ett fantastiskt äventyr, både snabb i vändningarna och full av action från första början. Inte en tråkig stund.”

–Paranormal Romance Guild (om Turned)

”Packad med action, romans, äventyr och spänning. Sätt den här i händerna och bli förälskad igen.”

–vampirebooksite.com (om Turned)

”Fantastiskt intrig och den typ av bok som det är svårt att lägga ifrån sig på kvällen. Slutet var en riktig rysare, och så spännande att man omedelbart vill köpa nästa bok bara för att se hur det går.”

–The Dallas Examiner (om Loved)

”En klar rival till TWILIGHT och VAMPIRE DIARIES, och en bok som du inte vill lägga ned förrän efter sista sidan! Om du gillar, äventyr, kärlek och vampyrer, då är det här en bok för dig!”

–Vampirebooksite.com (om Turned)

”Morgan Rice visar sig återigen vara en extremt talangfull berättare… Den här tilltalar flera sorters publik, även yngre läsare av vampyr- och fantasygenren. Slutet är en oväntad rysare, en verklig chock.”

–The Romance Reviews (om Loved)

Böcker av Morgan Rice

THE SORCERER’S RING / TROLLKARLENS RING

A QUEST OF HEROES (Book #1) / HJÄLTARS VÄG

A MARCH OF KINGS (Book #2) / KONUNGARS MARSCH

A FATE OF DRAGONS (Book #3) / DRAKARS ÖDE

A CRY OF HONOR (Book #4) / EN KAMP OM ÄRA

A VOW OF GLORY (Book #5) / ÄRANS LÖFTE

A CHARGE OF VALOR (Book #6) / ETT TAPPERT ANFALL

A RITE OF SWORDS (Book #7) / SVÄRDSRITEN

A GRANT OF ARMS (Book #8) / VAPENGÅVAN

A SKY OF SPELLS (Book #9) / BESVÄRJELSERNAS HIMMEL

A SEA OF SHIELDS (Book #10) / ETT HAV AV SKÖLDAR

A REIGN OF STEEL (Book #11) / STÅLFURSTEN

A LAND OF FIRE (Book #12) / ELDENS RIKE

A RULE OF QUEENS (Book #13) / DROTTNINGARS VÄLDE

THE SURVIVAL TRILOGY / ÖVERLEVNADSTRILOGIN

ARENA ONE: SLAVERUNNERS (Book #1) / ARENA ETT: SLAVJÄGARNA

ARENA TWO (Book #2) / ARENA TVÅ

THE VAMPIRE JOURNALS / EN VAMPYRS DAGBOK

TURNED (Book #1) / OMVÄND

LOVED (Book #2) / ÄLSKAD

BETRAYED (Book #3) / FÖRRÅD

DESTINED (Book #4) / ÄMNAD

DESIRED (Book #5) / ÅTRÅDD

BETROTHED (Book #6) / TROLOVAD

VOWED (Book #7) / VIGD

FOUND (Book #8) / FUNNEN

RESURRECTED (Book #9) / ÅTERUPPSTÅNDEN

CRAVED (Book #10) / BEGÄRD

FATED (Book #11) / DÖMD

Alla rättigheter förbehålls. Utöver vad som tillåts enligt U.S. Copyright Act 1976, så får inga delar av denna publikation reproduceras, distribueras eller överföras i någon form eller några medel, lagras i databas eller annan lagring, utan författarens tillåtelse.

Denna e-bok medför enbart rätt till din personliga läsning. E-boken får inte säljas vidare eller ges bort till andra. Om du önskar dela med dig av boken, vänligen köp ytterligare en kopia avsedd för mottagaren. Om du läser denna bok utan att själv ha köpt den, eller om den inte var köpt enbart för dig, vänligen återlämna den och köp ditt eget exemplar. Tack för att du respekterar författarens hårda arbete med boken!

Boken är ett skönlitterärt verk av fiktion. Namn, karaktärer, företag, organisationer, platser, tillställningar och händelser är produkter av författarens fantasi eller använda med skönlitterära ändamål. Eventuella likheter med verkliga personer, levande eller döda, är fullkomligt slumpartade.

Upphovsrätt för omslagsbilden tillhör Unholy Vault Designs och brukas enligt licens från Shutterstock.com.

“Var man håller livet kärt, men en god man håller äran kärare än livet.”
—William Shakespeare
Troilus och Cressida

KAPITEL ETT

Andronicus red stolt genom gatorna i McClouds kungliga huvudstad, med hundratals generaler i följe och med sitt värdefullaste byte på släp: Kung McCloud. Halvnaken, avsliten sin rustning och med fettet wobblande på den håriga kroppen – bunden med rep och släpad av en lång lina från händerna till Andronicus sadel.

Andronicus red sakta och njöt av sin triumf samtidigt som McCloud släpades i gruset och smutsen och rev upp ett moln av damm. Folket samlades och gapade av häpnad. Andronicus hörde hur McCloud ropade och vred sig av smärta när han släpades fram över gatorna i sin egen stad. Andronicus log brett. Ansiktena i folkmassan var stela av skräck. Här var deras förre kung, och nu var han den uslaste av slavar. Andronicus kunde inte minnas att han någonsin haft en lika bra dag som den här.

Andronicus var förvånad över att det gått så lätt att inta McClouds stad. Det verkade som om McClouds män demoraliserats redan innan han påbörjat sitt anfall. Andronicus män hade besegrat dem i en blixtattack, med tusentals soldater som kastat sig fram mot de få McClouds som vågade sig på ett försvar. De hade intagit staden på ett ögonblick. Kanske hade folk insett att det var meningslöst att kämpa emot? Kanske hade de lagt ned vapnen i hopp om att Andronicus skulle ta dem till fånga?

Men då kände de inte Andronicus. Han föraktade den som kapitulerade och han tog inga fångar. Att de sänkt sina vapen hade bara gjort det lättare för honom.

Blodet strömmade på gatorna i McClouds stad. Andronicus män gick varje gata, varje gränd och slaktade var man de kunde finna. Kvinnor och barn tog han som vanligt till slavar. Husen plundrades, ett efter ett.

Andronicus red nu långsamt genom gatorna och granskade sin triumf. Överallt låg kroppar, högar av byte, förödda hem. Han vände sig och nickade till en av sina generaler och denne höjde en fackla över huvudet som signal till mannarna, som nu i hundratal spred sig runt staden och satte eld på alla halmtak. Flammorna steg mot skyn på alla håll och Andronicus kunde känna hettan redan på avstånd.

”NEJ!” McCloud skrek och slog förtvivlat omkring sig på marken bakom Andronicus.

Andronicus flinade ännu bredare och ökade takten och siktade mot en större sten på gatan. Han hörde en tillfredställande duns när McCloud släpades över den.

Andronicus njöt verkligen av att se den här staden brinna. Precis som med alla städer han besegrat för sitt välde så skulle han först jämna den med marken. Sedan skulle han bygga upp den igen, men med sina egna män, sina egna generaler, sitt eget imperium. Det var så han gjorde. Han ville inte ha några spår av det gamla kvar. Han byggde en ny värld. Andronicus värld.

Ringen – den heliga Ringen som undgått alla hans förfäder var nu en del av hans territorium. Han kunde knappt tro det. Han drog djupa andetag och förundrades över sin egen storhet. Snart nog skulle han korsa Högländerna och erövra även den andra halvan av Ringen. Efter det skulle det inte finnas någonstans på planeten där han inte satt sin fot.

Andronicus red fram och stannade vid den väldiga staty av McCloud som höjde sig över stadstorget. Den stod där som en helgedom, femton meter hög och av marmor. Den visade en bild av McCloud som Andronicus inte kände igen – en ung, vältränad och muskulös McCloud med svärdet i ett stolt grepp. Det var rena storhetsvansinnet, ett drag som Andronicus både kunde förstå och beundra. En del av honom ville plocka ned statyn och ta med den hem, som trofé i hans eget palats.

Men en annan del av honom bara äcklades av den. Utan att tänka efter drog han sin slunga ur bältet – tre gånger större än vad någon människa skulle använda och stor nog för att kasta en mindre stenblock – sträckte sig bakåt och slungade av all kraft.

Stenen sköt genom luften och träffade i huvudet på statyn. McClouds marmorskalle exploderade i spillror. Sedan vrålade Andronicus, höjde sitt tvåhandsgissel, red fram och svingade med alla krafter.

Han slog sönder bröstet på statyn, och marmorkroppen vacklade och föll till marken, där den splittrades med ett brak. Andronicus vände runt med hästen för att försäkra sig om att McClouds kropp skulle skrapas över skärvorna när han red bort.

”Det där ska du få betala för!”, kraxade McCloud förtvivlat.

Andronicus skrattade. Han hade mött många människor i sitt liv, men den här var kanske rentav den mest patetiske av dem alla.

”Ska jag det?”, ropade Andronicus.

Den här McCloud var för tjockskallig. Han hade ännu inte förstått vidden av den store Andronicus makt. Han behövde läras en läxa, en gång för alla.

Andronicus spanade omkring sig i staden och ögonen föll till sist på vad som utan tvivel var McClouds slott. Han sporrade hästen och satte av i galopp, och hans män kom på efterkälken, efter McCloud som släpades bort i dammet över borggården.

Andronicus red upp för en marmortrappa och hörde dunsarna av McClouds kropp och hans rop och stön för vart och ett av stegen. Så fortsatte han rida, in genom marmorportarna. Andronicus män stod redan där på vakt, med de blodiga kropparna av McClouds gamla vakter vid sina fötter. Andronicus log belåtet när han såg att hela staden redan var hans, och han red vidare, rätt in genom de väldiga dörrarna och genom en korridor med höga takvalv av marmor. Andronicus häpnade inför allt överdåd. Den här McCloud hade verkligen inte hållit igen när det gällt att unna sig själv.

Men nu hade McClouds timma slagit. Andronicus red vidare med sina män genom de breda korridorerna, med klappret av hovar ekande mot väggarna på väg mot vad som uppenbarligen var McClouds tronsal. Han sprängde in genom ekdörrarna och red rakt till salens mitt, fram till en närmast motbjudande prålig tron av guld.

Andronicus satt av hästen och klev långsamt upp för de gyllene stegen och satte sig i tronen.

Han drog djupt efter andan och vände sig och granskade sina män, ett dussintal generaler som alla satt där på hästarna och väntade på hans befallning. Han såg på den blodige McCloud, fortfarande bunden efter hästen och jämrande. Han såg sig omkring i salen, granskade väggarnas alla banér och vapen. Han tittade ned på tronen och beundrade hantverket. Skulle han låta smälta ned den, eller ta hem den och använda den själv? Kanske skulle han ge den till någon av sina mindre betydelsefulla generaler?

Naturligtvis var den inget i jämförelse med Andronicus egen tron – den största i alla kungariken – som det tagit tjugo hantverkare fyrtio år att färdigställa. Bygget hade påbörjats under Andronicus far och färdigställts samma dag som han själv låtit mörda honom. Valet av tidpunkt hade varit utsökt!

Andronicus blickade ned på McCloud, denna patetiska lilla varelse, och funderade på hur han bäst skulle få honom att lida. Han granskade formen och storleken på McClouds skalle och beslöt att han nog skulle krympa den och hänga den bland de andra skallarna runt halsen. Men han visste att det först behövdes lite tid för att få ansiktet och käkbenen att smalna av, så att det skulle se bättre ut runt halsen. Inget fett, brett ansikte skulle få förstöra halsbandets symmetri. Han skulle låta McCloud leva ett tag och tortera honom under tiden. Andronicus log för sig själv. Det var en bra plan.

”För fram honom”, befallde Andronicus en av sina generaler med sin uråldriga, dovt morrande stämma.

Generalen hoppade utan tvekan av hästen och skyndade fram till McCloud. Han skar av repen, släpade den blodiga kroppen så att den lämnade röda ränder på golvet och lät den falla framför Andronicus fötter.

”Du kommer inte undan med det här!”, mumlade McCloud matt.

Andronicus skakade på huvudet. Den här människan lärde sig visst aldrig.

”Här sitter jag. På din tron”, sa Andronicus. ”Och där ligger du, vid mina fötter. Det är väl ingen större tvekan om att jag kommer undan med precis vad jag vill. Och att jag redan har gjort det.”

McCloud låg kvar och jämrade och vred sig.

”Min första befallning”, sa Andronicus, ”är att du ska betyga lämplig vördnad inför din nye herre och konung. Stig fram nu och ta emot äran att vara den förste som böjer knä inför mig i mitt nya rike, den förste att kyssa min hand och kalla mig kung i vad som en gång var McClouds sida av Ringen.”

McCloud tittade upp och reste sig på händer och knän och hånlog åt Andronicus.

”Aldrig!”, sa han, och vände sig bort och spottade på golvet.

Andronicus lutade sig tillbaks och skrattade. Det här var verkligen underhållande. Inte på länge hade han mött en så oresonlig människa.

Andronicus vände sig med en nick, och en av hans män höll fast i McCloud bakifrån, medan en annan höll fast hans huvud. En tredje kom fram med en lång rakkniv. McCloud ryckte av skräck när kniven närmade sig.

”Vad tar du dig till?”, frågade McCloud med panik i rösten, flera oktaver högre än vanligt.

Mannen böjde sig ner och skar snabbt av hälften av McClouds skägg. McCloud såg sig förvirrat omkring, uppenbart förvånad över att mannen inte skadat honom.

Andronicus nickade igen och ännu en man klev fram. Denne bar en lång eldgaffel med Andronicus rikes emblem i ena änden: ett lejon med en fågel i gapet. Eldgaffeln glödde rött och ångade, och när de andra tagit McCloud i ett hårdare grepp så förde han den mot den sida av McClouds ansikte som rakats ren.

”NEJ!” McCloud vrålade när han förstod vad som höll på att hända.

Men det var för sent.

Ett fruktansvärt skri ekade genom luften, åtföljt av ett väsande ljud och doften av bränt kött. Andronicus såg med förtjusning hur eldgaffeln brände sig djupare och djupare in i McClouds kind. Väsandet blev högre och skriken nästan outhärdliga.

Till sist, efter så mycket som tio sekunder, lät de McCloud falla.

McCloud hasade till golvet, medvetslös och dreglande och med rök som steg upp från sidan av ansiktet. Nu bar han Andronicus märke, bränt in i köttet.

Andronicus lutade sig fram, såg på den medvetslöse McCloud och beundrade hantverket.

”Välkommen till Imperiet.”

KAPITEL TVÅ

Erec stod på krönet av kullen vid skogsranden och såg hären närma sig. Hans hjärta fylldes av eld. Han var född för en dag som den här. I vissa strider var gränsen mellan rätt och orättfärdigt suddiga – men inte den här dagen. Herren av Baluster hade skamlöst stulit hans brud och skrutit om det snarare än ursäktat sig. Han hade fått veta sitt misstag, fått chansen att rätta det, men vägrat. Och för det hade han fått betala. Hans män skulle ha låtit det räcka med det – särskilt nu när han ändå var död.

Men där kom de ridande, hundratals legosoldater i tjänst hos den där futtige borgherren – alla fast beslutna att ta död på Erec bara för att de en gång fått betalt för det. De sprängde fram, rustade i sitt gröna pansar, och när de närmade sig höjde de sina stridsrop. Som om det skulle skrämma honom.

Erec kände ingen fruktan. Han hade sett alltför många strider som den här. Och en sak hade han lärt sig: att aldrig frukta när han kämpade för det som var rätt. Rättvisan segrade inte alltid – men den gav sin förkämpe styrkan hos tio man.

Det var inte rädsla Erec kände när han såg de hundratals männen närma sig, fastän han visste att det förmodligen skulle bli hans sista dag. Det var förväntan. Han hade fått möjlighet att möta döden på det mest ärofulla vis, och det var en gåva. Han hade avlagt ett löfte om att hålla äran högst, och den här dagen verkade det som att det löftet skulle krävas in.

Erec drog svärdet och rusade nedför kullen till fots, rätt mot den framstormande hären. Han önskade mer än någonsin att han haft sin trogna springare – Warfkin – att rida med i striden. Men det gav honom ro att veta att Warfkin i samma stund bar Alistair tillbaks till Savaria, till säkerheten vid hertigens hov.

När Erec närmade sig soldaterna, knappt femtio meter bort, ökade han takten och sprang fortare, rätt mot riddaren som ledde i mitten. De saktade inte ned och det gjorde inte heller han, och han stålsatte sig inför sammandrabbningen.

Erec visste att han hade en fördel: det var omöjligt för trehundra män att rymmas på en så liten yta att alla kunde anfalla på samma gång. Han visste från sin träning att högst sex personer till häst kunde komma tillräckligt nära för anfall mot en man på en och samma gång. Som Erec såg det innebar det att oddsen inte var trehundra mot en – utan sex om en. Så länge han dräpte de sex män han hade framför sig så fanns en chans att vinna. Frågan var bara om han var tillräckligt uthållig.

När Erec rusade nedför kullen drog han det vapen från höften som han visste var bäst: ett stridsgissel med tio meter lång spikförsedd kedja och ett järnklot med nitar i änden. Det var ett vapen avsett för att gillra fällor på vägen – eller för en situation precis som den här.

Erec väntade till sista stund, tills hären inte kunde stanna, och så svingade han gisslet högt över huvudet och kastade det över slagfältet. Han siktade mot ett litet träd, och klotet virade sig runt stammen och kedjan sträcktes ut över fältet. Själv höll han med alla krafter fast i skaftet och kastade sig som en boll till marken för att undvika de spjut som snart skulle kastas mot honom.

Det var i rättan tid. Hären hann inte reagera. De såg kedjan i sista sekund och försökte hejda sina hästar – men de red för snabbt och det fanns ingen tid att stanna.

Hela det första ledet red in i spikkedjan som skar in i hästarnas framben och kastade ryttarna huvudstupa till marken. Hästarna vältrade fram ovanpå och dussintals män krossades i kaoset.

Erec hade inte tid att yvas över förödelsen: härens ena flank vände om och stormade fram mot honom med ett härskri, och Erec rullade upp på fötter för att möta dem.

Riddaren längst fram höjde ett kastspjut, men Erec drog nytta av sitt läge. Han hade ingen häst och kunde alltså inte möta männen i deras egen ögonhöjd, men däremot kunde han dra nytta av marken. Plötsligt kastade han sig ned, rullade fram och svepte med svärdet och högg benen av mannens häst. Hästen vek sig och mannen föll framstupa innan han kastat sitt vapen.

Erec rullade vidare och lyckades undvika de vilt stampande hovarna på de hästar som nu försökte undvika den häst som fallit framför dem. Många misslyckades och föll brakande till marken i ett moln av damm, där de låg som ett stockbröt till hinder för den framrusande hären.

Det var exakt vad Erec hoppats på: damm och förvirring och mängder av män som föll till marken.

Erec kastade sig på fötter och höjde svärdet till skydd mot ett hugg som kom mot hans huvud. Han snodde runt och parerade ett spjut, och så en lans och sedan en yxa. Han försvarade sig mot hugg som kom från alla håll, men han visste att det inte kunde fortsätta så. Om han alls skulle ha någon chans var han tvungen att anfalla.

Erec kom upp på knä och kastade svärdet som ett spjut. Det klöv luften och satte sig i bröstet på den närmaste angriparen, som spärrade upp ögonen och föll död på sidan av hästen.

Erec tog tillfället att kasta sig upp på mannens häst och rycka stridsgisslet ur händerna på honom innan han dog. Det var ett dugligt gissel, och just det var skälet till att Erec siktat in sig på mannen. Det hade ett långs silverfärgat skaft med beslag och meterlånga kedjor med tre klot med spikar i änden. Erec svingade det högt över huvudet, slog vapnen ur händerna på flera opponenter och svingade igen och slog dem av hästarna.

Nu granskade han slagfältet och såg att han gjort omfattande skada. Nästan hundra riddare var slagna. Men återstoden, nästan tvåhundra man, samlade sig igen till anfall – och de var alla fast beslutna.

Erec red ut på fältet för att möta dem – en man mot tvåhundra – och han höjde sitt eget stridsrop, lyfte stridsgisslet högre och bad Gud att hans styrka skulle räcka.

*

Alistair grät och höll sig fast med alla krafter i Warfkin som galopperade bort med henne längs den alltför bekanta vägen mot Savaria. Hon hade skrikit och sparkat hästen allt hon kunde, allt för att få den att vända om och tillbaka till Erec. Men den lyssnade inte. Hon hade aldrig mött en liknande häst – den lyssnade på sin herres befallning, utan att vika. Det var tydligt att den skulle föra henne dit Erec bestämt – och till sist gav hon upp inför faktumet att det inte var någonting hon kunde göra åt det.

Hon hade blandade känslor när hon red tillbaka in genom portarna till den stad där hon levt så länge som tjänare. Å ena sidan kändes det tryggt och bekant att vara där – men å den andra öppnade det minnen av värdshusvärden som hade förtryckt henne och allt annat som var fel med platsen. Hon hade sett så mycket fram emot att komma vidare i livet, att lämna den här platsen med Erec och börja ett nytt liv med honom. Hon kände sig förvisso säker här innanför murarna, men också alltmer orolig för Erec som var kvar därute, ensam mot en hel armé. Tanken fick henne att må illa.

När hon väl förstått att Warfkin inte skulle vända om insåg hon att det näst bästa var att finna hjälp till Erec. Erec hade bett henne att stanna här, i säkerheten innanför murarna – men det var det sista hon skulle göra. Hon var trots allt en kungadotter, och hon var inte den som vände ryggen från striden av rädsla. Erec hade mött sin like i henne: hon var lika ädel och beslutsam som han. Och hon skulle aldrig kunna leva med sig själv om något hände honom där borta.

Alistair var väl bekant med staden och styrde Warfkin i riktning mot hertigens slott – och nu när de väl var inom portarna så lyssnade djuret. Hon red fram till slottsporten, steg av och sprang förbi vakterna som försökte hindra henne. Hon slet sig förbi och rusade nedför de marmorkorridorer där hon lärt sig så väl att hitta som tjänare.

Alistair trycke till med axlarna mot de tunga dörrarna till kammarsalen, knuffade upp dem och störtade in i hertigens privata kammare.

Åtskilliga män ur rådet, alla i kungliga ämbetsdräkter, vände sig om och såg på henne. Hertigen satt i mitten, omgiven av flera riddare. De såg alla häpna ut. Uppenbarligen hade hon stört mitt i ett viktigt möte.

”Vem är du kvinna?”, ropade en.

”Vem vågar störa mitt i hertigens angelägenheter?”, ropade en annan.

”Jag känner den kvinnan”, sa hertigen och reste sig.

”Det gör även jag”, sa Brandt, som hon kände igen som Erecs vän. ”Det är Alistair, är det inte?”, frågade han. ”Erecs nya fru?”

Hon sprang mot honom med tårar i ögonen och tog tag i hans händer.

”Snälla, herre, hjälp mig. Det gäller Erec!”

”Vad har hänt?”, frågade hertigen oroat.

”Han är i svår fara. I denna stund står han ensam inför en hel armé! Han lät mig inte bli kvar. Snälla! Han behöver hjälp!”

Utan ett ord kom alla riddare på fötter och började springa från salen. Inte en enda av dem tvekade, och hon vände om och sprang med dem.

”Stanna här!”, uppmanade Brandt.

”Aldrig!”, sa hon och sprang i hälarna på honom. ”Jag leder er till honom!”

De sprang tillsammans längs korridorerna, ut genom palatsets portar och till en grupp väntande hästar. Alla satt upp i sadelarna utan ett ögonblicks tvekan. Alistair kastade sig upp på Warfkin, sporrade honom och satte av, lika enträgen som alla de andra.

När de drog fram genom hertigens hov började soldater från alla håll sitta upp och följa dem på sina hästar – när de väl lämnade Savarias portar bakom sig åtföljdes de av en kontingent om gott och väl hundra man. Alistair red i täten, vid sidan av Brandt och hertigen.

”Om Erec får veta att du rider med oss så blir det mitt huvud som ryker”, sa Brandt som red intill henne. ”Snälla, min fru, säg oss bara var han är.”

Men Alistair skakade envist på huvudet, höll tillbaka tårarna och red fortare, med mullret av alla ridande män omkring sig.

”Hellre dör jag än överger Erec!”