Kitabı oku: «Drakarnas Gryning », sayfa 2
KAPITEL TVÅ
Kyra klev in i den dystra Törnskogen. Skogen låg väster om fortet och växte så tät att man knappt kunde se mellan träden. Hon gick långsamt fram med Leo, snö och is krasade under deras fötter, och hon tittade upp. Hon var inte mer än en pyssling bland törneträden, som växte åt alla håll, till synes i all oändlighet. De var urgamla, svarta träd med knotiga grenar som liknade törntaggar och tjocka, svarta löv. Det vilade en förbannelse över det här stället, det kände hon. Inget gott kom någonsin härifrån. Hennes fars män skadades ofta när de var här på jakt, och mer än en gång hade troll som brutit sig in genom Flammorna gömt sig här och tagit platsen till bas för angrepp mot byborna.
Kyra kände kylan så snart hon kom dit. Det var mörkare här, och kallare, och fuktigare i luften. Doften av törneträden låg tung, som multnande jord, och de väldiga stammarna skymde det lilla som återstod av dagsljuset. Kyra var på sin vakt, och rasande på sina bröder. Det var farligt att vara här om man inte kom i sällskap med en hel trupp krigare – och särskilt i skymningen. Hon ryckte till vid varje ljud. Långt på avstånd hörde hon skriet av ett djur, och hon hajade till och vände sig om och såg efter det. Men skogen var för tät och hon såg ingenting.
Men Leo morrade intill henne, och plötsligt hade han tagit upp jakten på djuret och gett sig av.
”Leo!”, ropade hon.
Men han var redan försvunnen.
Hon suckade irriterat. Så där var det jämt när något djur kom i närheten. Han skulle komma tillbaks, det visste hon – förr eller senare.
Kyra gick vidare nu på egen hand. Skogen blev allt mörkare och hon kämpade för att följa brödernas spår – när hon hörde ett skratt. Hon vaknade till, vände om i riktningen mot ljudet och sicksackade sig fram förbi de tjocka stammarna tills hon fått syn på bröderna där framme.
Kyra höll sig i bakgrunden, på ordentligt avstånd och utan att vilja bli sedd. Hon visste att Aidan skulle bli generad och bara skicka bort henne. Hon beslöt sig för att bara se på från skuggorna och se till att de inte råkade ut för något trubbel. Det var bäst för Aidan att inte bli utskämd, utan få känna sig som en karl.
En kvist bröts under fötterna på henne, och Kyra duckade, rädd för att bli avslöjad av ljudet – men hennes fulla bröder var i sin egen värld där de gick fram med snabba steg, knappt trettio meter framför henne. Ljudet dränktes av deras skratt. Hon såg på kroppsspråket att Aidan var alldeles spänd, nästan som om han skulle till att gråta. Han höll hårt i sitt spjut, som för att övertyga sig själv att han var en man. Men spjutet var alldeles för stort och han höll det i ett klumpigt grepp och kämpade under tyngden.
”Kom hit upp!”, ropade Braxton och vände sig mot Aidan som kom några meter på efterkälken.
”Vad är du så rädd för?”, sa Brendan till honom.
”Jag är inte rädd–”, envisades Aidan.
”Tyst!”, sa Brandon plötsligt, och stannade till med en hand mot Aidans bröst, för första gången med allvarlig min. Braxton stannade också, och de stod tillsammans på helspänn.
Kyra tog skydd bakom ett träd och kikade på sina bröder. De stod i kanten av en glänta och tittade rakt fram, som om de fått syn på något.
Hon kröp långsamt närmare och försökte få en bättre överblick, och när hon genat mellan två grova stammar stannade hon till, häpen efter att ha fått en glimt av vad de sett. Där, ensam i gläntan, rotade den runt efter ekollon. Ett vildsvin. Men inget vanligt vildsvin, utan ett fullkomligt monstruöst, svarthornat vildsvin – det största hon sett – med långa, böjda vita betar och tre långa, vassa svarta horn, ett från trynet och två från skallen. Det var nästan stort som en björn och ett sällsynt djur, känt för sin vildsinthet och för att vara snabbt som blixten. Det var ett djur man fruktade, och ett som ingen jägare hade lust att möta.
Det betydde trubbel.
Håren reste sig på Kyras armar. Hon önskade att Leo varit där, men samtidigt var hon tacksam över att han inte var det. Han skulle ha gett sig i kast med odjuret, och det var en strid hon inte visste om han kunde vinna. Hon tog ett steg fram, tog långsamt bågen från axeln samtidigt som hon instinktivt sträckte sig efter en pil. Hon försökte räkna ut hur långt vildsvinet var från pojkarna, och avståndet till henne själv – och hon insåg att resultatet av den uträkningen inte bådade gott. Det stod alltför många träd i vägen för en enkel träff – och när det gällde ett djur i den här storleken så fanns inga utrymmen för misstag. Hon visste inte om det ens var möjligt att fälla det med en pil.
Kyra såg rädslan blixtra till i sina bröders ansikten, och sedan hur Brandon och Braxton snabbt dolde den bakom masker av övermod som hon var säker på hade med drickat att göra. Båda höjde sina spjut och klev framåt. Braxton märkte att Aidan stod som fastfrusen och vände sig och grep tag i pojkens axlar och tvingade honom att gå fram han också.
”Här är din chans att bli en man”, sa Braxton. ”Om du tar död på det där vildsvinet så kommer man sjunga ditt namn i åratal.”
”Ta med huvudet hem så blir du berömd i resten av livet”, sa Brandon.
”Jag… jag är rädd”, sa Aidan.
Brandon och Braxton fnyste till och hånskrattade sedan.
”Rädd?”, sa Brandon. ”Och vad tror du att far skulle säga om det?”
Vildsvinet vaknade till och lyfte huvudet och glodde mot dem med lysande, gula ögon och drog ihop trynet i ett ilsket morrande. Det öppnade käftarna och visade upp sina huggtänder och dreglade, samtidigt som det utstötte ett vilt knorrande ända från djupet av buken. Kyra kände hur skräcken grep tag i henne, även på avstånd – och hon kunde bara gissa sig till vad Aidans måste känna.
Kyra kastade försiktigheten åt sidan och rusade fram, fast besluten att hinna fram innan det var för sent. När hon var bara några meter bakom bröderna ropade hon:
”Låt den vara!”
Skärpan i hennes röst skar genom tystnaden och hennes bröder snodde runt, uppenbart överraskade.
”Ni har haft ert lilla roliga”, fortsatte hon. ”Det räcker nu.”
Aidan såg lättad ut, men Brandon och Braxton blängde mot henne.
”Och vad har du med det att göra?”, väste Brandon som svar på tal. ”Sluta lägga dig i vad som är mansgöra.”
Vildsvinets närmade sig med allt dovare morrande, och Kyra var både rädd och arg när hon klev fram.
”Om ni är dumma nog att reta den där besten, så varsågoda”, sa hon. ”Men Aidan skickar ni hit till mig.”
Brandon såg ogillande på henne.
”Aidan klarar sig fint här”, svarade han. ”Han ska just till att lära sig slåss. Eller hur Aidan?”
Aidan stod tyst, bedövad av skräck.
Kyra skulle just ta ännu ett steg och ta tag i Aidans arm när det rasslade till i gläntan. Hon såg vildsvinet närma sig långsamt och hotfullt, en klöv i taget.
”Det anfaller inte om det inte provoceras”, manade hon sina bröder. ”Låt det vara.”
Men bröderna struntade i henne och vände om och höjde sina spjut. De gick framåt i gläntan, som för att visa hur modiga de var.
”Jag siktar mot huvudet”, sa Brandon.
”Och jag mot halsen”, sa Braxton.
Vildsvinet grymtade högre, öppnade sina dreglande käftar och tog ännu ett hotfullt steg.
”Kom tillbaks!”, ropade Kyra desperat.
Men Brandon och Braxton klev fram, höjde sina spjut, och kastade plötsligt.
Kyra såg spänt hur spjuten flög genom luften och beredde sig på det värsta. Till sin förtvivlan såg hon Brandons spjut snudda ett öra, tillräckligt för att dra blod – och för att reta – medan Braxtons spjut bara seglade förbi, en halvmeter ovanför huvudet.
För första gången såg Brandon och Braxton nu rädda ut. De stod kvar med gapande munnar och fåniga miner. Kinderna som varit rosiga av vinet hade nu blivit bleka av skräck.
Vildsvinet var uppretat nu, och sänkte huvudet, grymtade fruktansvärt, och anföll plötsligt.
Kyra såg med fasa hur det kastade sig efter hennes bröder. Hon hade aldrig sett något så stort röra sig så snabbt, med språng som en hjort genom gräset.
Brandon och Braxton sprang för sina liv när den närmade sig, bort i motsatt riktning från varandra.
Medan Aidan stod ensam kvar, som rotad i marken och fastfrusen av skräck. Han stod med öppen mun och tappade långsamt greppet om spjutet som föll till marken. Kyra visste att det inte spelade någon större roll. Aidan skulle inte ha kunnat försvara sig ens om han försökt. En fullvuxen man skulle inte ha klarat det. Och vildsvinet, som om det känt det på sig, siktade in sig på Aidan.
Kyra satte sig i rörelse med bultande hjärta. Hon visste att hon bara skulle få en chans. Utan att tänka sig för rusade hon fram, med bågen framför sig och duckade mellan träden, väl medveten om att hennes enda skott måste vara perfekt. Det hade varit svårt även om vildsvinet inte rört sig, panikslagen som hon var – och nu krävdes det en perfekt träff om de överhuvudtaget skulle överleva.
”DUCKA AIDAN!”, skrek hon.
Först rörde han sig inte. Aidan stod i Kyras väg och hindrade skottet, och när hon rusade fram och höjde bågen insåg hon att hennes enda försök skulle gå förlorat om han inte flyttade på sig. Hon snavade fram genom skogen med fötterna halkande i snö och fuktig jord, och för ett ögonblick kände hon att allt var förlorat.
”AIDAN!”, skrek hon desperat igen.
Mirakulöst nog hörde han den här gången och kastade sig i sista sekund mot marken så att Kyra fick fältet fritt för sitt skott.
Hon kände tiden stanna till när vildsvinet rusade mot Aidan. Hon steg in i en främmande zon, där något som hon aldrig känt förut och som hon inte helt förstod liksom vällde upp inom henne. Världen smalnade av och blev skarpare. Hon hörde ljudet av sina egna hjärtslag, av sin andhämtning, av de frasande löven och en kråkas kraxande bland träden. Hon kände sig mer i harmoni med världen än någonsin, som om hon klivit in i en värld där hon och universum var ett.
Kyra kände hur handflatorna kittlades av en varm, stickande kraft som hon inte förstod, som om någonting främmande tagit över hennes kropp. Det var som om hon, för ett kort ögonblick, hade blivit någon större än den hon i själva verket var, någon betydligt mäktigare.
Hon trädde in i ett tillstånd där hon inte längre tänkte, och hon tillät instinkterna och den nya kraft som flödade i kroppen att ta över. Hon placerade fötterna stadigt i marken, höjde bågen, lade en pil på strängen och sköt.
Hon visste i det ögonblick hon släppte strängen att det var ett alldeles särskilt skott. Hon behövde inte ens titta efter pilen för att förstå att den var på väg precis dit hon ville: rätt in i odjurets högra öga. Och hon sköt med sådan kraft att pilen trängde nästan en halvmeter in innan den stannade.
Besten grymtade till när benen plötsligt vek sig under kroppen och den föll huvudstupa i snön. Den gled över vad som återstod av gläntan och vred sig, fortfarande vid liv, tills den nådde ända fram till Aidan. Där, till sist, slutade den glida, bara någon decimeter ifrån honom och så nära att de nästan rörde varandra.
Den vred sig på marken, och Kyra som redan hade en ny pil på strängen klev fram, ställde sig över vildsvinet och satte ännu en pil i dess skalle. Till sist rörde den sig inte mer.
Kyra stod still i gläntan med hjärtat bultande i tystnaden, medan den kittlande känslan långsamt avtog i händerna och kraften ebbade ut. Hon undrade vad som hänt. Hade hon verkligen klarat det där skottet?
Genast kom hon att tänka på Aidan, och hon snodde runt och tog tag i honom, och han såg upp på henne som han kunde ha gjort mot en mor. Ögonen var fyllda av rädsla, men han var oskadd. Hon kände en våg av lättnad när hon såg att han klarat sig.
Kyra vände sig och såg på sina storebröder. Båda låg kvar i gläntan och stirrade på henne, med chock – nästan vördnad – i blicken. Men hon såg också något mer i den där blicken, något som oroade henne: en misstänksamhet. Som om hon var annorlunda än dem. En främling. Det var en blick Kyra sett förr. Inte många gånger, men tillräckligt ofta för att få henne själv att undra. Hon tittade ned och såg på den döda besten, jättelik, monstruös och stel vid hennes fötter, och hon undrade hur hon, en femtonårig flicka, kunnat klara det. Det var något som övergick vanliga färdigheter med pil och båge, det visste hon. Det var något mer än en lyckträff.
Det hade alltid varit något särskilt med henne. Hon stod som bedövad och ville röra på sig, men kunde inte. Det var inte odjuret som upprört henne mest, utan blickarna från hennes bröder. Och för miljonte gången kom frågan som hon i hela sitt liv varit rädd för:
Vem var hon?
KAPITEL TRE
Kyra följde efter sina bröder som traskade fram på vägen tillbaks mot fortet och såg hur de kämpade under tyngden av vildsvinet. Aidan gick intill henne och Leo, som återvänt från sin egen jakt, följde henne i hälarna. Brandon och Braxton fick slita med det döda djuret, som de bar mellan sig, surrat till två spjut som de lagt över axlarna. Den olustiga stämningen hade försvunnit så snart de kommit ut ur skogen och under den öppna himlen igen, och särskilt sedan de fått faderns fort i sikte igen. Brandon och Braxton återvann något av sin vanliga självsäkerhet med varje steg, och nu var de nästan sina gamla arroganta jag igen, fulla i skratt och häcklande varandra med skryt om sitt byte.
”Det var mitt spjut som snuddade”, sa Brandon till Braxton.
”Men”, sa Braxton som svar på tal, ”det var mitt spjut som fick det att vända sig mot Kyras pilar”.
Kyra hörde alltsammans och rodnade om kinderna av alla lögner. Hennes korkskallar till bröder höll redan på att övertyga sig om sin egen version av berättelsen, och nu verkade de till och med tro på den. Hon hade förväntat sig det, att de skulle skryta om sitt byte när de väl var tillbaks i faderns sal.
Det höll på att göra henne tokig. Men hon kände att det var under hennes nivå att rätta dem. Hon trodde fullt och fast på rättvisans lagar och visste att, förr eller senare, så kom sanningen alltid fram.
”Ni är lögnare”, sa Aidan, som gick bredvid henne och fortfarande var uppskakad efter händelsen. ”Ni vet att det var Kyra som dödade vildsvinet.”
Brandon gav honom en hånfull blick över axeln, som om Aidan varit en insekt.
”Och vad vet väl du om det?”, frågade han Aidan. ”Du var ju upptagen med att pissa på dig.”
Båda skrattade, som om historien blev sannare för varje steg.
”För ni två sprang ju inte livrädda där borta?”, sa Kyra till Aidans försvar när hon inte stod ut längre.
Då tystnade pojkarna. Kyra hade chansen att verkligen ge igen – men hon kände inget behov av att höja rösten. Hon gick nöjd och glad och trivdes med sig själv. Vetskapen om att hon räddat sin brors liv gav all den tillfredställelse hon behövde.
Hon kände en liten hand på sin axel, och tittade dit och såg Aidan le tröstande mot henne, uppenbart glad och tacksam över att vara vid liv och i ett stycke. Kyra undrade om hennes äldre bröder också uppskattade vad hon gjort för dem. Trots allt, om hon inte dykt upp när hon gjorde det så skulle de också ha dödats.
Hon såg vildsvinet skumpa där framme med varje steg och grimaserade. Hon önskade att bröderna lämnat kvar det i gläntan där det hörde hemma. Det låg en förbannelse över det djuret, det hörde inte till Volis och det hörde inte hemma här. Det var ett ont varsel. Särskilt som det kom från Törnskogen, och ännu mer för att det nu var Vintermånsafton. Hon mindes ett gammalt talesätt som hon läst: skryt inte när du räddats till livet. Hon kände att hennes bröder utmanade ödet och drog mörker in i deras hem igen. Hon kunde inte låta bli att tänka att det var ett förebud om annat ont som skulle komma.
De nådde toppen av en kulle, och därifrån hade de en vid vy över landskapet och såg fortet breda ut sig. Trots vindbyarna och det allt tätare snöfallet kände Kyra stor lättnad över att vara hemma. Rök steg från skorstenarna i landskapet och en varm och välkomnande glöd strålade från faderns fort, där eldar nu tänts för att hålla skymningen stången. Vägen blev bredare och bättre underhållen när de närmade sig bron, och de ökade på stegen och gick raskt den sista biten. Vägen var full av folk, alla ivriga inför festligheterna, trots vädret och mörkret som föll.
Kyra var knappast överraskad. Vintermånens fest var en av årets viktigaste helger, och alla var upptagna med förberedelserna. En tät folkmassa tryckte på för att komma över bron och få sina varor från försäljarna – samtidigt som lika många trängde sig ut genom portarna för att hinna hem och fira med sina familjer. Oxar drog vagnar med varor åt båda håll, samtidigt som murare slog och hamrade på ännu en ny mur som uppfördes runt fortet. Ljudet av taktfasta hammare hördes överallt, genom larmet av hundar och boskap. Kyra undrade hur de kunde arbeta i det här vädret och hur de skyddade händerna från att bli stelfrusna.
När de närmade sig bron och kom in i trängseln tittade Kyra upp, och det knöt sig i magen när hon såg flera av Lordens män, soldater som tjänade ståthållaren som utsetts av Pandesien. De stod intill portarna, klädda i sina typiska scharlakansröda ringbrynjor. Hon kände en våg av ilska vid synen, en bitterhet som hon delade med hela sitt folk. Närvaron av Lordens män var alltid betryckande – men särskilt nu under Vintermånen, när det knappast fanns annan anledning för dem att vara där än att de ville utkräva det lilla som gick att pressa ur folket. I hennes ögon var de inte annat än asätare – översittare och rovdjur i tjänst hos de föraktliga aristokrater som tagit makten när Pandesien invaderat.
Det var den förre kungens svaghet som bar skulden. Han hade kapitulerat för dem alla. Men det spelade mindre roll nu. Nu tvingades de till sin egen vanära att foga sig efter de här männen. Det gjorde Kyra arg. Det innebar att hennes far och hans skickliga krigare, ja hela folket, inte var annat än guldkantade trälar. Hon hoppades desperat att de skulle göra revolt och kämpa för sin frihet och ta sig an det krig som deras förra kung varit rädd för. Men hon visste också att om de gjorde det så skulle de ställas inför hela Pandesiens armé. Möjligen hade de kunnat hålla stånd om de inte släppt in pandesierna från första början, men nu när fienden hade satt sig fast så var möjligheterna till motstånd små.
De kom fram till bron och beblandade sig med trängseln, och folk stannade och stirrade och pekade på vildsvinet. Kyra fick en viss tillfredställelse av att se hur bröderna svettades och pustade och stånkade under bördan. Folk vände sig och gapade när de gick förbi, och både allmoge och soldater imponerades av det väldiga djuret. Hon såg också några skrockfulla blickar, folk som precis som hon själv undrade om det hela inte var ett dåligt förebud.
Men alla såg ändå på hennes bröder med stolthet i ögonen.
”Ett vackert byte till festen!”, ropade en bonde som ledde sina oxar bredvid dem på vägen.
Brandon och Braxton sken av stolthet.
”Den där blir mat till halva er fars hov!”, ropade en slaktare.
”Hur lyckades ni med det där?”, frågade en sadelmakare.
Bröderna utväxlade blickar och Brandon grinade till sist brett mot mannen.
”Med ett fint kast och utan fruktan”, svarade han djärvt.
”Om man aldrig tar sig ut i skogen så får man heller inte veta vad som finns”, tillade Braxton.
Några män hurrade och dunkade deras ryggar. Kyra höll motvilligt tand för tunga. Hon kände inget behov av erkännande från dessa män. Hon visste själv vad hon gjort och inte.
”Det var inte de som dödade vildsvinet!”, ropade Aidan ilsket.
”Du håller käften”, väste Brandon och vände sig om. ”Mer snack som det där så berättar jag att du pissade på dig när det anföll.”
”Men det gjorde jag inte!”, protesterade Aidan.
”Och det kommer de att tro på?”, tillade Braxton.
Brandon och Braxton skrattade, och Aidan såg mot Kyra, som för att få veta vad han skulle göra.
Hon skakade på huvudet.
Slösa inte med krafterna”, sa hon till honom. ”Sanningen segrar till sist.”
Folkmassan blev allt tätare när de gick över bron, och när de passerade vallgraven fick de gå axel mot axel i trängseln. Kyra kände spänningen i luften, nu när det skymde och facklor tändes utmed bron och snön föll allt tätare. Hon tittade upp och hjärtat slog som alltid några slag extra när hon såg fortets stora portvalv av sten, vaktat av mängder av hennes fars män. Högst upp syntes uddarna av det väldiga portgallret av järn. De skarpa spetsarna och järnbalkarna – kraftiga nog att hålla alla fiender ute – var nu upphissade, men redo att fällas ner vid ljudet av en hornstöt. Portvalven reste sig mer än tio meter, och på toppen fanns en bred plattform som fortsatte runtom fästningsmurarna och bemannades med spejare som alltid höll ett vakande öga. Kyra hade alltid varit stolt över att Volis var en rejäl fästning. Men ännu stoltare var hon över männen därinne, hennes fars mannar och Escalons främsta krigare, de män som nu långsamt omgrupperade i Volis efter att ha varit spridda runt om i landet när kungen kapitulerade. Nu drogs de till hennes far som till en magnet. Mer än en gång hade hon sagt åt honom att han borde utropa sig till ny kung, som alla ville – men han brukade bara skaka på huvudet och säga att det inte var hans sätt att göra saker på.
När de kom närmare porten sprängde ett dussintal av hennes fars män ut på sina hästar, och folkmassan fick göra plats så att de kunde rida ut till träningsfältet, den stora, runda plats på fälten som omgavs av en låg stenmur. Kyra vände sig om och såg med snabbare puls hur de red bort. Träningsfältet var det ställe hon älskade mest. Hon brukade gå dit och titta i timmar hur de sparrade. Hon studerade varenda rörelse därute, hur de red, hur de drog sina svärd, kastade spjut och svingade stridsgissel. Det här var män som red ut för att träna – trots mörker och snö och till och med på en helgdag – för att de inget hellre önskade än att få träna och bli bättre och hellre befann sig ute på slagfältet än på fest inne i salarna. Precis som hon. Det var hennes verkliga landsmän, tänkte hon.
En annan grupp av faderns män kom ut till fots, och när Kyra och bröderna närmade sig porten klev de åt sidan med resten av folkmassan och gjorde rum för Brandon och Braxton, som kom med vildsvinet. De visslade till av beundran och kom närmare. Det var stora och muskulösa män, huvudet högre än till och med hennes bröder, som inte heller de var små. De flesta hade stänk av grått i skäggen. De var män i trettio- och fyrtioårsåldern som sett alltför många slag och som tjänat under den gamle kungen och fått utstå vanäran av hans kapitulation. Det var män som aldrig själva skulle ha gett upp. De hade sett det mesta och det skulle mycket till för att göra intryck på dem – men de var uppenbart imponerade av vildsvinet.
”Tog ni själva död på den där?”, frågade en av dem Brandon och kom närmare och såg på bytet.
Folksamlingen tätnade och Brandon och Braxton stannade till och sög åt sig av karlarnas pris och beundran, samtidigt som de försökte dölja hur mycket de kippade efter andan.
”Det gjorde vi!”, ropade Braxton stolt.
”En svarthornad”, utbrast en annan krigare som kommit fram för att stryka med handen över djurets rygg. ”En sådan har jag inte sett sedan jag var pojke. Jag hjälpte själv till att ta död på en – men det var med ett helt jaktlag av män, och två av dem miste fingrar.”
”Vi miste inget”, ropade Braxton djärvt. ”Bara en spjutspets.”
Kyra glödde av harm när männen skrattade och beundrade bytet, samtidigt som ännu en krigare, ledaren Anvin, klev fram för att se närmare. Männen steg åt sidan av respekt och gav honom ordentligt med utrymme.
Anvin var hennes fars närmaste befälhavare och den Kyra gillade bäst av allihop. Han lydde endast under hennes far och var den som ledde alla dugliga krigare. Han var som en andra far för henne och hon hade känt honom så länge hon kunde minnas. Hon visste att han tyckte om henne och att han höll uppsikt över henne, och – vad som var ännu viktigare – han tog sig alltid tid med henne och lärde henne tekniker vid sparring med olika vapen som ingen annan gjorde. Vid mer än ett tillfälle hade han till och med låtit henne träna med männen, och det var ögonblick hon älskat. Han var hårdast av alla, men hade också det varmaste hjärtat – för dem han höll av. Men dem han inte gillade, dem var det synd om.
Anvin hade inte mycket till övers för lögner, och han var en man som alltid gick till botten med saker, oavsett hur snåriga de var. Han hade ett tränat öga, och när han nu klev fram och granskade vildsvinet på nära håll såg Kyra hur han stannade till och såg på de två såren från pilarna. Han hade ett sinne för detaljer, och om någon skulle inse hur det låg till så var det han.
Anvin såg närmare på såren och granskade de små pilspetsarna som ännu satt kvar och resterna av trä, där bröderna brutit av skaften på hennes pilar. De hade brutit av dem intill spetsen, så att ingen skulle kunna se vad det egentligen var som fällt djuret. Men Anvin var inte vem som helst.
Kyra såg Anvin granska såren, såg hur hans ögon smalnade av, och insåg att han snabbt förstått hur allt låg till. Han böjde sig ned, tog av sig handsken och tryckte fingrarna i vildsvinsögat, och drog fram den ena pilspetsen. Han höll upp den blodiga spetsen och vände sig sedan med skeptisk min mot bröderna.
”En spjutspets, sa ni?”, frågade han ogillande.
En obekväm tystnad föll över gruppen och Brandon och Braxton såg nervösa ut för första gången och vred på sig.
Anvin vände sig mot Kyra.
”Eller kanske en pilspets?”, fortsatte han, och Kyra såg kuggarna gå runt i huvudet på honom när han drog sina egna slutsatser.
Anvin klev fram till Kyra och drog fram en pil ur hennes koger och höll upp den bredvid pilspetsen i handen. De hörde ihop, det kunde alla se. Han såg stolt och menande på Kyra, och plötsligt kände hon allas ögon på sig.
”Det var ditt skott, eller hur?”, sa han, mer som ett påstående än en fråga.
Hon nickade.
”Det var det”, svarade hon kort, och älskade honom för att han gav henne erkännandet som gav henne upprättelse.
”Och det var skottet som fällde”, avgjorde han. Det var en iakttagelse och inte en fråga, och sades med hård och beslutsam röst när han såg granskande på vildsvinet.
”Några andra sår än de här två ser jag inte”, fortsatte han och drog med handen genom pälsen – tills han stannade vid örat. Han såg granskande på det, och vände sig sedan med förakt mot Brandon och Braxton. ”Om ni nu inte vill kalla spjutspetssnudden här för ett sår, det vill säga.”
Han höll upp vildsvinets öra, och Brandon och Braxton rodnade när krigarna skrattade.
Ytterligare en av faderns män steg fram. Vidar. Han var en nära vän till Anvin, en kort och senig man i trettioårsåldern med ett tärt ansikte med ett ärr över näsan. Att döma av den tunna kroppen kunde man inte tro det, men Kyra visste bättre: Vidar var hård som sten och berömd för sin skicklighet i närstrid. Han var en av de hårdaste män hon träffat och känd för sin förmåga att vinna i brottning mot två män dubbelt så stora som honom själv. Alltför många män hade misstagit sig på hans ringa storlek och retat honom – bara för att lära sig läxan den hårda vägen. Även han hade tagit Kyra under sina vingar och var alltid beskyddande.
”Det ser ut som att de missade”, sammanfattade Vidar, ”och som att flickan räddade dem. Vem lärde er att kasta egentligen?”
Brandon och Braxton såg allt nervösare ut. Det var uppenbart att de tagits på bar gärning med lögn, och ingen av dem sa ett ord.
”Det är en allvarlig sak att ljuga om vad man dräpt”, sa Anvin hotfullt och vände sig mot bröderna. Ut med det nu. Er far skulle vilja att ni sa sanningen.”
Brandon och Braxton blev stående och skruvade på sig, uppenbarligen obekväma. De såg på varandra som om de tvekade om vad de skulle säga. Det var första gången Kyra kunde påminna sig att hon sett dem med tunghäfta.
Just som de skulle till att säga något skar plötsligt en främmande röst genom trängseln.
”Det spelar ingen roll vem som hade ihjäl svinet”, hördes rösten. ”Nu är det vårt.”
Kyra vände sig om med de andra, häpen över den grova och obekanta rösten – och fick en klump i magen när hon såg en grupp av Lordens män, lätt igenkännliga i sina scharlakansröda rustningar, som klev fram genom folkmassan, där byborna gick ur vägen för dem. De närmade sig vildsvinet och kastade giriga ögon mot det, och Kyra insåg hur mycket de ville ha trofén – inte för att de behövde den, utan för att förödmjuka hennes folk genom att ta detta lilla skäl till stolthet ifrån dem. Leo morrade vid hennes sida och hon lade en lugnande hand på hans nacke för att hålla honom tillbaka.
”I er herre ståthållarens namn”, sa en av Lordens män – en fetlagd soldat med låg panna, tjocka ögonbryn, stor buk och en nuna som liksom fastnat i en min av dumhet – ”tillvaratar vi detta vildsvin. Ståthållaren tackar er för er gåva på denna helgdag.”
Han gjorde ett tecken åt sina män, och de gick fram mot vildsvinet som för att ta det.
När de gjorde det klev Anvin, med Vidar vid sidan, plötsligt fram och ställde sig i vägen för dem.
En häpen tystnad sänkte sig över folksamlingen – ingen satte sig upp mot Lordens män, det var en oskriven lag. Ingen ville väcka Pandesiens vrede.
”Ingen har vad jag vet erbjudit er någon present”, sa Anvin med stål i rösten, ”eller till er herre ståthållaren.”
Folksamlingen tätnade och hundratals bybor trängde sig fram för att bevittna den spända situationen. Samtidigt backade andra undan, för att ge plats åt de två männen när spänningen i luften blev allt tätare.
Kyra kände hjärtat bulta i bröstet. Utan att hon tänkte på det kramade hon hårdare om bågen, väl medveten om att situationen kunde förvärras. Lika mycket som hon ville slåss och få sin frihet så visste hon att folket här inte hade råd att väcka ståthållarens ilska. Även om de på något mirakulöst sätt skulle lyckas besegra de pandesier som var här så hade de hela Pandesiens armé bakom sig. De kunde kalla på mängder av män, talrika som alla droppar i havet.
