Kitabı oku: «Samling av modern science fiction. Perm, 2023»

© Vladimir Frolov, 2023

ISBN 978-5-0059-7003-9

Created with Ridero smart publishing system

TANDVÄRK

En tandvärk förföljde flygtekniker Kharin i flera timmar, och två tänder värkte på en gång. Han kunde ha gått till doktorn på Vasiliev-stationen, men det var redan sent, och han ville helt enkelt inte distrahera doktorn vid en sådan olämplig timme. Sedan mindes han studierna i rysk stil och systemet med kullerbyttor på det bara golvet, utan mattor. Kullerbyttor försvagade handlingarna av signalerna från hjärnbarken och aktiverade de äldre inre strukturerna i hjärnan. Dessutom förbättrades blodflödet genom hela det psykobiomekaniska systemet “MAN”. Efter att ha övervunnit smärtan gled Kharin ner från soffan, klockan var ungefär 23—00 Moskva-tid. Medlemmarna av rymdfarkosten, fria från övervakning och experiment, vilade vid denna tid. För att konsolidera tekniken för kullerbyttor var det nödvändigt att utföra dem cirka tre tusen gånger, i tre månader. Då blir kullerbyttatekniken ihågkommen av kroppen som något naturligt. Det bör noteras att kullerbytta i det ryska självförsvarssystemet inte är den gymnastiska kullerbytta som vi lärs ut i idrottsklasser. Vid kontakt med ett hårt golv ersätts ryggens mjuka vävnader, och de hårda länkarna är armarna, axlarna verkar rulla. En kullerbytta, om den lämnade ett märke på människokroppen, börjar från fingertopparna på höger hand, sedan rullar underarmen och axeln passar in i det hårda golvet på grund av viss tröghet. Sedan, som på en barngunga, går “spåret” diagonalt från höger axel genom ryggraden, längs de mjuka vävnaderna, går till vänster sida av låret. Reser sig upp, länksystemet “man” vänder sig i rörelseriktningen mot huvudrätten. Detta upprepas i den omvända rörelsen framåt. På detta sätt går en person för två kullerbyttor över axeln till startpositionen. I början av klasserna kände Kharin sig illamående – underutvecklingen av lillhjärnan påverkade, men snart gick detta över, som händer med en tränad person.

Efter att ha gjort endast 4 kullerbyttor genom “Jag kan inte”, noterade bioingenjören en minskning av tandvärk – som förväntat aktiverade hjärnan sin inre, djupa del och utflödet av blod bidrog till avlägsnandet av tandvärk. Efter att ha gjort ytterligare åtta kullerbyttor på golvet i sin stuga, noterade Kharin med glädje att tandvärken försvann. Detta pågick hela natten: så fort hans tänder började göra ont gled Kharin från soffan och vred kullerbyttor, han förde också dagliga register över mängden träning som utfördes. Ungefär hälften av de föreskrivna kullerbytorna har redan passerat. Efter det kom han ihåg hur dessa ryska kullerbyttor lärdes ut för honom – detta är en sammanslagning av tre övningar – “Vridning av armarna i axelbandet” plus “a la björk” plus “snett steg” … att vrida armarna var det enklaste att göra – du var tvungen att stå upp och sprida armarna medan du stod på sidan som om du var upphängd i en sträckt kabel genom pekfingrarna. Vrid vid axlarna och luta huvudet åt ena eller andra sidan, vrid axelgördeln. Sedan kom han ihåg den andra övningen – när han fortfarande var flygskolekadett lade de sig på asfalten och höjde benen och rullade från ena sidan till den andra, som en pendel eller en barngunga. Här var det viktigt att byta ut de mjuka vävnaderna i höfterna och ryggen. Se till att vassa småstenar på trottoaren inte skadar ryggraden. Jo, den tredje övningen – “snett steg” utfördes när man satt på golvet eller någon hård yta. Så när vi böjer benet som en krokig skruv, överför vi tyngdpunkten från ett ben till det andra, som vi också böjer inåt.

Den här övningen krävde viss flexibilitet i knälederna och kallades för det “krokiga steget”. Det bör noteras att baserat på schemat för att ställa in uppgiften (SITUATION -> PROBLEM -> MÅL-> UPPGIFT-> LÖSNING), gjorde Kharin lämpliga justeringar och han kunde studera utan en instruktör. Det bör noteras att själva kullerbyttan motsvarade en viss bokstav i det fyrtioniosiffriga antika slaviska alfabetet, men vilken bokstav för Vladimir Kharin var fortfarande ett mysterium. Det var redan på morgonen när Kharin besegrade dessa två värkande tänder och han tog en tupplur. Och sedan i den vakna halvan, halvt dåsig, såg han med hjärnan ett violett regnbågsfält komma från bröstet. Det var hans fält – biofält. Det glödde från händerna. Han observerade en sådan bild för första gången – belastningen på hjärnan påverkade, hjärnan verkade se kroppens hud.

När han vaknade skrev han ner sina känslor i sin dagbok och skyndade med en rapport till fartygets befälhavare, professor Arthur Stolz. Efter att ändå ha gått till Dr Zaitseva talade han om sin upptäckt och vision av biofältet genom att gå in i något förändrat medvetandetillstånd. Dr Victoria Zaitseva undersökte noggrant tandköttet och hittade en viss inflammation, ordinerade en munsköljning med medicin. Sedan tittade hon noggrant på en serie kullerbyttor och kom ihåg filmen som visades för henne i barndomen – denna kullerbytta hade Volkhov-rötter. “Men vi är inte trollkarlar, inte magiker, utan vetenskapsmän, och därför finns det en förklaring till allt, både logiskt, vetenskapligt och religiöst teologiskt. Eftersom vi som toppen av Guds skapelse har alla Guds planer för djur, skapelser inom oss själva… vi är som Gud… kanske de djupa delarna av hjärnan är inblandade och en person ser på allt omkring sig med redan utvecklade förmågor, tillfälligt vilande. På detta avslutade Victoria sin inspektion, och tacka Kharin för en så viktig upptäckt skrev hon i sin dagbok om ett vetenskapligt experiment, men redan på jorden, i hjärntomografilaboratoriet…

METEOR REGN

Flygtekniker Yuryev vaknade av ljudet av en siren – hon varnade för en ström av meteorer. Och sedan visade sensorerna ett strömavbrott – med all sannolikhet har vanliga solpaneler misslyckats. Yuryev tänkte på det – han hade inte fler solpaneler på lager. Men! Men det fanns fortfarande användbara sovjetiska transistorer P-214, med germaniumkristaller inuti. Det fanns 500 av dem i lagret. Han tog ut en av dem, sågade försiktigt av transistorkåpan med en bågfil och förde den öppna p – n – p -korsningen till fönstret. Ljusflödet från solen exciterade strömmen i germaniumkristallen i denna transistor. Yuryev förde voltmetersonderna till basen respektive sändaren – Hurra! spänningen var liten, bara 0,3 volt, men den var där! Efter att ha tillbringat åtta timmar med att montera 50 transistorer på ett 17 x 17 centimeter kort tog han upp dem till stationens solsida – och resultatet blev 1,3 volt spänning vid en liten, liten ström. Lösningen utarbetades direkt – att ersätta solpanelerna genomborrade av meteoriter mot hemmagjorda P-214-transistorer av 1970-årsmodell. Allt fungerade och hemmagjorda solbatterier började samla energi för att ladda stationens batterier för att gå i luften med jorden, med Mission Control Center!!!

VISION AV ÄNGLAR

Efter att ha lyssnat på Kharins rapport muntrade professorn på forskningsexpeditionen, som också är befälhavare på Pegasus-skeppet Arthur Stolz, upp. Wow, P-214-transistorerna, som släpptes i Sovjetunionen 1970, kom väl till pass här 2028! Det har gått ungefär 60 år – hur starkt var det vetenskapliga tänkandet i Sovjetunionen! Professor Stoltz var lite över femtio, och han fann fortfarande skolan för sovjetiska vetenskapsmän som lärde ut att tänka, att uppfinna på icke-standardiserade sätt, men allt inom logikens gränser! Ja, det fanns tider, det var en tid av upptäckter, när 70 procent av alla mänsklighetens uppfinningar föll på 1900-talets sjuttiotal. Han satte sig vid arbetsbordet och började fylla i loggboken, elektricitetsreserven gjorde att han kunde arbeta med nödljus och om tre dagar skulle Kharins solbatteri vara klart – trots allt mödosamt var detta sista hoppet! Han fyllde i journalen, tänkte, funderade och tittade ut genom fönstret – skeppet lämnade jordens skugga och exponerade sina sidor för solen.

Och så såg han en grupp människor – de sjöng lågt och gick med banderoller i en parallell kurs. Ja, ja, i rymden, i en parallell kurs. I solig gryning verkade bilden otrolig! Han tittade noga och såg människors vingar – det var sju av dem. “Ja, det här är änglar!” – utbrast Arthur och skyndade sig att filma allt på en videokamera, samtidigt som han ringde sina kollegor. Hela besättningen på fartyget såg änglar. Det var i mitten av mars jordisk tid, tiden för stora fastan, och alla tillsammans, glada över vad de såg, började sjunga lovsånger till Gud. Naturligtvis var inte alla på fartyget kristna, men en liten grupp vetenskapsmän, förbenade ateister, började plötsligt göra kors av improviserade medel och hänga dem runt halsen. Änglarnas syn var ungefär fem minuter, och allt filmades, till och med deras sånger fångades på film. Därmed var månaden för fartygets vistelse i jordens omloppsbana på väg mot sitt slut. Det fanns många experiment framför sig, men just detta “kosmiska” förblev genom Skaparens vilja för alltid i människors minne!

TRÄNING AV TANKARNAS LUFT

När professor Arthur Stolz fortfarande var student gillade de att spela följande lek som studenter. Medan de var på bussen antog de människors yrken genom deras ansikten, kläder, uppförande, sätt att tala och många andra tecken. Det var lätt att skilja pensionärer från till exempel studenter, men det var väldigt svårt att skilja en läkare från en lärare – trots allt är de båda kunskapsarbetare, bara om man pratar med dem, vilket var förbjudet enligt reglerna i spel. Medan de var på bussen gjorde eleverna, och det var några av dem inte fler än 3—4, anteckningar och när de gick av vid rätt hållplats utbytte de anteckningar. Det fanns många likheter. Och den med flest matcher ansågs vara vinnare.

Till exempel var militären och poliserna lätta att gissa – andlighetens avtryck på deras strikta stela ansikten talade om sig själv. Tiden gick och den framtida generationen fysikstudenter förmedlade detta spel till andra studenter. På 2000-talet kopplades en dator, nämligen artificiell intelligens, till spelet. Till utseende, gång, letade artificiell intelligens efter huliganer och terrorister bland passagerarflödet. Andelen gissningar nådde 80 procent, och det är en stor andel. Men mest av allt gissade i symbios av en dator och en person. Mannen såg det som maskinen inte kan se – det är andlighetens avtryck i en mans ansikte. Detta uppnåddes genom böneövningar, gå till gudstjänster i den ortodoxa kyrkan, observera kyrkans sakrament. Och nu, när de är på det femte, sista studieåret, kände studenterna redan, som de säger, alla passagerare på tunnelbanan, bussar, medresenärer i bilen… Det är värt att notera att de mest andligt avancerade studenterna använde vad kallas penetration in i en persons inre sinnesvärld på detta sätt att “känna igen” information som munkarna äger, professionell militär, domare.

Men världen utvecklades, framsteg var och gick snabbt inom datorteknik. Redan 2010 styrdes datorn utan sladdar, av operatörens spänning. Även om inte alla dessa experiment var offentliga, var de det. Och då dök huvudfrågan upp – kan en högeffektsdator läsa tankarna hos människor som till exempel åker buss? Det visade sig kanske, men på den tiden var det en besvärlig teknik, men redan 2025 reducerades denna teknik till storleken på ett cigarettpaket. Naturligtvis, som tidigare, gavs ett fantastiskt resultat i personlig identifiering av symbiosen mellan en person och en dator, eller snarare, en person och artificiell intelligens. Och här kommer vi till det huvudsakliga vetenskapliga experimentet från forskargruppen på Pegasus. Det är poängen. På bussen ska en person med en dator, även den minsta, vara i närheten av personen som kontrolleras. Tänk om det är en terrorist? Så, idén uppstod att “känna”, att läsa mentala bilder av människor på avstånd – från rymden, till exempel.

En ultrahög frekvensvåg matades genom en kraftfull stråle av strålar; på jorden upptog denna stråle en radie på fem till en halv meter i diameter, beroende på inställningarna. Operatören undersökte via satellit mängden människor för att söka efter personer med negativa, aggressiva tankar. Och efter att ha identifierat dem kopplade de samman hela komplexet av operationella sökåtgärder. Det fanns också den andra sidan av medaljen i detta experiment – överföring av energi på avstånd till en person som skadades, till exempel en sjuk person, som gick på vägen. En viss frekvens sändes av en stråle från rymden från en satellit, naturligtvis inte hörd av någon, den satte sedan takten för den mänskliga hjärnans arbete och kunde vid behov ta bort alla nödvändiga egenskaper från en skadad krigare. Men detta är den militära sidan av experimentet. Alla teoretiska beräkningar var på tjugotalet av 2000-talet, och året var redan 2028. Så allt, både nivån på fartygets tekniska utrustning och forskarnas vetenskapliga nivå, var upp till märket. Teamets sammansättning var internationell, till exempel var Vasily Kharin rysk, från Perm, han var 42 år gammal och detta var hans andra rymdexpedition. Han arbetade som flygingenjör och deltidsbiolog och visste nästan allt om fartyget och om mannen. “Psykobiomekaniskt system – människan” – som han gärna sa.

Fartygets befälhavare, professor Arthur Stolz, var från Tyskland och hans roll var mer i att samla alla besättningsmedlemmar och leda projektet. Han var också psykolog på heltid, han utbildades i ett av klostren i Schweiz.

Expeditionsläkaren Svetlana Moiseevna var från Israel, hennes styrka är hjärnan, blodsammansättningen, biovågor i både hjärnan och personen.

Det intellektuella systemet “Vagrius” kom ursprungligen från USA – minimeringen av chips i detta land kom överst på 90-talet av 1900-talet. Artificiell intelligens lärde sig själv både i programläget och inom lärdomsområdet – i schackspelet hade den ingen motsvarighet på jorden. Till exempel, i händelse av en olycka, kunde han självständigt landa fartyget utan mänsklig inblandning.

Naturligtvis fanns det andra medlemmar i expeditionen, robotar och mycket mer som kommer att skrivas nedan.

Så allt var klart för experimentet både inom området för energiöverföring över ett avstånd och vid läsning av mentala bilder på avstånd från omloppsbanan. På marken fanns en grupp frivilliga också av en annan internalistisk karaktär. Allt var klart. Men den här olyckan med solpanelen blev ett litet problem – ett lastreparationsfartyg flög redan från jorden, men för tillfället vilade alla och använde ett hemmagjort solbatteri från germaniumtransistorer avsågade på toppen av 1970-talet århundrade.