Kitabı oku: «En konungasons öde», sayfa 2

"Ska ske som ni befaller, nådig herre", sade tjenaren och bugade djupt.

"Tecknet vet du", sade hans herre.

"Ja."

Tjenaren blef ensam. När ljudet af hans herres steg förklingat, tog han upp en liten flaska, satte den för munnen och tömde den till hälften i ett enda tag. Ryssens ögon glänste då af fröjd och han mumlade för sig sjelf långa meningar, hvilka alla uttryckte den sällhet han erfor af wotkaflaskans innehåll. Sedan han en stund sett sig omkring, lutade han sig makligt mot porten och snart började hufvudet att allt mer och mer sjunka ned mot bröstet. Det var den obevekliga sömnen, som spelade väktaren detta lilla spratt.

II

För att få upplysning på det föregående, måste vi bedja läsaren följa oss några dagar tillbaka i tiden.

Vi begifva oss då till den borg, der Boris Gudunow residerade. Denne kejsare var en kraftfull man, som länge tyglade de vilda passionerna hos sitt folk, och hans regering var för landet ganska lyckosam. Men, liksom alls ryssar, hade han den älsklingstanken att utvidga riket på sina grannars, i synnerhet Sveriges bekostnad. De bördiga östersjöprovinserna lågo honom mycket nära om hjertat. Slutligen trodde han sig ha fått en idé, som, om den blefve utförd, skulle föra honom till målet och förskaffa honom de eftertraktade länderna. Han fick nemligen höra, ätt en brorson till Johan III var i Polen vid Sigismunds hof, Och när det också kom till hans vetskap, att prins Gustaf var den egentliga arfvingen till svenska kronan, som genom farbrödernes, Johans och Karls ränker blifvit honom frånryckt, lät han genast sända bud till prinsen och bedja honom komma till sitt hof. Gustaf, som hoppades att 1 Ryssland vara befriad från den list och de försåt, som i Polen hotade hans lif, antog med tacksamhet inbjudningen och begaf sig till Moskwa. Der blef han mottagen med all den prakt, som tillkom honom såsom konungason, och han var daglig gäst vid det ryska hofvet, hvars förnämsta prydnad han snart blef. Han öfvergick också alla i manlig skönhet och i snille. Detta gjorde också, att den intagande prinsessan Axinia snart fästade sig med en verklig kärlek vid Gustaf. Han märkte visserligen detta förhållande och det smärtade honom, emedan han med hela sin själ fästhängde vid den qvinna, som i Tyskland blifvit hans maka, och hvilken hade åtföljt honom till Moskwa. Det tjenade till ingenting, att han yppade detta förhållande för czar Boris. Denne kullkastade genast hans betänkligheter med de orden, att kyrkan kunde upplösa hans äktenskap. Huruvida Gustaf sjelf var benägen därför, det känner man icke med visshet. Men i betraktande af hans redbara karakter, måste man anse, att han icke skulle varit i stånd att svika den qvinna, vid hvilken hans varma själ fästat sig. Nej, det var helt andra orsaker, som blefvo ämnen till den söndring, som snart nog uppstod mellan honom och czaren, och som till slut beredde hans undergång.

Det var ett par dagar före händelsen i första kapitlet. I sitt arbetsrum gick czar Gudunow häftigt fram och tillbaka. Starka sinnesrörelser skiftade hastigt om hvarandra i hans djupt markerade anlete, och ofta ljungade ur de stora ögonen en eld, som tydligt ådagalade, att vreden bodde inom den mäktige mannen. Sedan han en stund gått fram och tillbaka tog han plats vid ett litet bord och lät hufvudet sjunka ned mot bröstet, under det han stödde ena armen mot bordskifvan. Hvad tänkte han på? Grubblade han på hvilka eröfringar han skulle göra härnäst? Om han skulle anfalla Polen eller Sverige?

På intet af detta tänkte han nu.

"Han vågar trotsa mig", utbrast czaren efter en stund och sprang upp. "Ah, det är också den förste som gör det? Är jag ej herre här? Har jag ej makten att låta honom omkomma när jag behagar? Och hvem skall någonsin bry sig om honom? Ingen, Kung Johan skall tvärtom känna glädje öfver att hans brorson kommit ur verlden. Ha", utbrast den vredgade herskaren ånyo och stampade med foten, "de fördelar jag erbjudit honom, dem…"

I detsamma öppnades dörren försigtigt och furst Grenin anmäldes. Vid ljudet af detta namn spred sig en svag ljusning öfver czarens stränga drag, och han sade med en ton, som röjde icke blott en viss otålighet, utan äfven tillfredsställelse:

"För in fursten!"

Strax derefter inträdde furst Grenin, en liten spenslig figur med ett ständigt smil på de tunna läpparne. Sedan han vördnadsfullt helsat Boris Gudunow, som med ett pröfvande uttryck stadigt hade sina blickar fästade på hans anlete, sade han i låg ton, som hade han fruktat lyssnare:

"Har eders majestät kommit längre med den halsstarrige svensken?"

Det syntes tydligt, att czaren väntat sig denna fråga, ty han blef icke alls öfverraskad deraf, utan svarade med fullkomligt lugn:

"Nej, min bäste furste. Jag blef just glad öfver att ni kom, ty ni brukar kunna gifva rätt goda råd. Hvad skall jag göra med prinsen? Alla de fördelar jag erbjuder honom, förkastar han. Om det nu är, såsom han säger, af kärlek till sitt fädernesland, inom hvars gränser det aldrig mera förunnas honom att komma, eller af tillgifvenhet för den qvinna han äktat i Tyskland, det kan jag icke rigtigt förstå. Om det sista antagandet vore det rätta, då… då…"

Czaren uttalade icke meningen. De våldsamt knutna händerna och de flammande blickarna talade likväl till fyllest. Furst Grenin sade också genast:

"Jag antager bådadera ers majestät. Dock är det svårt att behandla prinsen på annat sätt än som sker, åtminstone så länge han eger i sitt våld det lejdebref, som ers majestät gaf honom utom…"

"Ah, ni framkastade med er vanliga slughet en vink åt mig, min käre furste", afbröt czaren lifligt. "Lejdebrefvet, ja! Skulle det icke finnas bland Moskwas befolkning någon person, nog djerf och nog förslagen att i hemlighet bemäktiga sig detta bref, som binder mina händer. Sök upp en sådan, furste, och hans belöning skall blifva riklig."

Furst Grenin försjönk en stund i djupa tankar, och under allt detta gick czaren långsamt fram och tillbaka öfver golfvet. Hans armar voro korslagda öfver bröstet, och blickarne envist sänkta ned mot jorden.

"Nu har jag en", sade ändtligen fursten och upplyfte hufvudet.

"Bra, bra", utbrast czaren och gnuggade händerna. "Tror ni er kunna lita fullkomligt på honom?"

"Ja, ers majestät. Som på mig sjelf."

"Hans namn?"

"Repnolsky."

"Ah, kaptenen vid mitt garde?"

"Ja."

"Det är en käck karl, jag vet det", sade Boris Gudunow med synbar tillfredsställelse. "Jag har många gånger sett honom utföra handlingar, deri mod och förslagenhet spelat hufvudrolerna. Vill ni, furste, gifva honom i uppdrag, att bemäktiga sig lejdebrefvet?"

"Som ers majestät befaller", svarade furst Grenin och reste sig upp.

"Nå, nå, inföll czaren leende, det är icke så brådtom min bäste Grenin. Ser ni, jag väntar i hvarje minut prins Gustaf hit. Ännu en gång, och det i dag, vill jag framlägga mitt förslag för honom. Nekar han äfven nu; nåväl, då måste det ske som vi nu kommit öfverens om. Stanna qvar, furste! Det skall troligtvis intressera er att närvara vid ett så afgörande ögonblick."

Fursten bugade sig utan att svara. En stunds tystnad uppstod. Härunder tänkte Boris Gudunow uteslutande på det stundande mötet med Gustaf och utgången deraf och han kunde icke betvinga den lätta oro, som besjälade honom. Furst Grenin deremot tänkte alldeles icke derpå. Han sysselsatte sig helt och hållet med att utfundera bästa sättet att vinna kapten Repnolsky för ändamålet. Kaptenen var en stolt och oböjlig natur, som kanske icke så lätt skulle låta beveka sig. "Ah, jag har det nu", tänkte fursten, och smilet kring läpparne bredde ut sig, "en högre post vid regementet och, om detta icke hjelper, högre adelskap, se der de snaror, i hvilka jag skall fånga min man."

Slutligen anmäldes prins Gustaf. Ledigt och obesväradt inträdde den landsflyktige konungasonen. Allvaret tronade på hans vackra panna. Vemodet låg kring de hårdt sammanpressade läpparne, och i de vackra ögonen, dessa ljufva minnen af Norden och af den älskade modern, låg en sorgsenhet, som derifrån spred sig öfver hela det regelbundna, manligt sköna ansigtet. Hans smärta och väl proportionerliga gestalt böjde sig lätt för czar Boris Gudunow, under det han med välljudande stämma uttalade dessa ord:

"Ni har låtit kalla mig hit. Jag är till er tjenst."

Det låg någonting i Gustafs ton, som kom czaren att spritta till, och äfven furst Grenin kände sig obehagligt berörd af de skarpt uttalade orden. Han fruktade ett stormande uppträde.

"Ni anar tvifvelsutan hvad det är frågan om", sade ändtligen Boris Gudunow och bjöd Gustaf intaga platsen bredvid honom. "Jag förnyar i dag inför er mitt förslag. Betänk er, min prins, innan ni för alltid stänger lyckans dörr bakom er."

"Jag har betänkt mig", svarade Gustaf icke utan en ansträngning, som framlockade stora svettdroppar på hans panna. "Jag är eders majestät af hjertat tacksam för all den välvilja jag här åtnjutit, men jag kan icke för att göra er till viljes, uppoffra mina åsigter."

Ju längre Gustaf talade, dess mera uttrycksfullt blef hans sköna ansigte. Det hördes tydligt på den lätta vibreringen i rösten, och det syntes lika tydligt af glansen i hans vackra ögon, att de ord han uttalade, kommo rakt från hjertat, och voro förestafvade af den innerligaste öfvertygelse. Han fortfor:

"Ni bjuder mig er sköna dotter, prinsessan Axinia, till gemål. Er dotter är verkligen en qvinna, som skulle pryda hvilket glänsande hof som helst och der utgöra den dyrbaraste perlan, men jag kan ändå icke ingå på att äkta henne. Ni vet orsaken. Den älskliga qvinna, som i Wilna blef min maka, har allt för djupt intagit mitt hjerta, att jag skulle kunna förskjuta henne. Ack", fortfor han med hänförelse, "om det funnes någon plats i den stora verlden, der jag i enkelhet kunde få tillbringa mina dagar med henne, utan att behöfva frukta list och ränker hvart jag än går! Men, min lefnad har varit och skall väl alltid blifva en kedja af oupphörliga olyckor. Vidare bjuder ni mig att afsvärja min barndomstro. Jag säger er ännu en gång, och det kanske den sista, att jag icke kan det. Jag vill det icke heller, ty jag skulle då få tillnamnet affällingen, och min mor skulle icke utan blygsel kunna tänka på sin son."

"Slutligen bjuder ni mig att i spetsen för en här eröfra östersjöprovinserna, för att sedan erhålla dem såsom hertigdöme. Ers majestät", utropade Gustaf eldigt och med hänförelse, samt reste sig upp, "en usling är den, som bär vapen mot sitt fädernesland. Förrädarens namn skulle brännmärka mig och jag skulle aldrig kunna blicka någon menniska, vore det också den simplaste af rikets föraktade slafvar, i ögonen. Jemt skulle ordet fosterlandsförrädare ljuda i mina öron. Nej, ers majestät, jag kan icke annat än anslå edra anbud, och böjer mig dessutom undergifvet för er vilja. Gör med mig hvad ni behagar. Men ännu, så länge det lejdebref, som ni gifvit mig, är i mina händer, går jag med upprätt hufvud omkring på Moskwas gator."