Kitabı oku: «En konungasons öde», sayfa 5
Knappt hade han försvunnit, då prins Gustaf, som nästan bar den förskräckta Theresia på sina armar, tilllika med Manin, som stött till honom under vägen, anlände till sin bostad. Vid åsynen af folkmassan studsade han tillbaka, men dworniken, som märkte hans ängslan, steg fram till porten och sade med hög stämma:
"Hvad är på färde, go' vänner, efter I ären samlade här så många?"
"Åh", sade en dwornik från ett närbeläget hus, "det är intet för annat, än att förkunna dig, att det varit tjufvar i huset, och att du aldrig mer får omfamna Maritscha."
"Har hon lupit ifrån mig då", sade Manin. För sig sjelf tänkte han: "Jojo men, de der gyllena, de hade allt en stark dragningskraft på henne. Så länge de vara kan jag vara lugn för hennes skällsord."
Den hederlige dworniken var, såsom vi höra, just icke en stor älskare af sin äkta hälfts sällskap.
"Lupit bort", eftersade en mushik med långt silfverhvitt hår. "Ja, nog har hon lupit bort, men till det ställe, hvarifrån hon aldrig vänder åter. Vän Manin, din hustru har blifvit mördad."
"Mördad", eftersade i sin ordning den stackars Manin. "Hvem har det varit, som kunde rå på henne, det vill jag fråga?"
Men som ingen kände kapten Repnolsky, kunde heller ingen afgifva något svar på Manins fråga. Väl fuktades den hederlige dwornikens ögon af ett par tårar, då han betraktade sin hustrus blodiga kropp, men inom sig var han rätt belåten med det lugn, som han nu skulle få ega på sin ålderdom.
Sådan är menniskonaturen: Ibland hård som klippan, ibland mjuk och vek som vax.
"Lejdebrefvet är borta", suckade prins Gustaf, då han kom upp i sitt rum och undersökte papperen. "Arm och utan skydd står jag nu här i denna stad. Czaren hatar mig, och skall troligtvis göra allt för att tillfoga mig oförrätter. Till hvem skall jag vända mig?"
"Till Gud", ljöd en mild och sorgsen stämma bakom fursten, och när han vände sig om, slöts han i Theresias, den trogna qvinnans armar. "Till Gud, min älskade", hviskade hon och förde Gustaf fram till en liten väl arbetad biktstol. "Låtom oss böja oss inför den styrande allmakten och anropa den heliga jungfrun om hennes förböner. Bed, min Gustaf, bed!"
Och från oskuldsrenare hjertan hafva väl aldrig någonsin några böner uppstigit till den eviges tron! De bådo ur djupet af sina själar, och natten var långt framskriden, då fursten tog ett ömt "god natt" af Theresia för att i ensamheten klaga sina smärtor.
När Gustaf vaknade nästa morgon, fann han huset omringadt af soldater. Han anade hvad som komma skulle, men han ville åtminstone visa sina förföljare så mycket lugn han kunde. Ödet hade stält så till, att det var kapten Repnolsky, som anförde soldaterna. När denne kom, för att i czarens namn fängsla Gustaf, sade denne:
"Med svek och list hafven I vunnit edert mål. I hafven stulit ifrån mig det skyddsbref, som czaren gifvit mig, och I hafven gjort det på hans befallning. Här är jag. Tagen mig och gören med mig hvad I behagen. Men icke kunnen I väl vara så grymma, att I rycken ifrån mig den qvinna, som numera skall förljufva mina återstående dagar?"
Kapten Repnolsky vågade icke möta Gustafs blickar. Han blygdes inför den ädle furste, som han varit med om att störta. Utan att säga någonting förde han prinsen till det för honom inrättade fängelset.
Nu började svek och ränker att på allvar smidas omkring den olycklige furstesonen. De värsta beskyllningar, man kunde hitta på, framdrogos, i akt och mening att fälla honom, men med det ädla sinnets öppenhjertliga storhet och stolthet bemötte Gustaf alla de mot honom framstälda anklagelserna så kraftigt och så bevisande för sin oskuld, att han icke kunde fällas. Han qvarhölls ändock i fängelset ett par år och hade under denna svåra tid, då han måste lida oerhördt, blott en tröst deruti, att Theresia tilläts besöka honom ibland. Denna ädla och uppoffrande qvinna egnade den olycklige furstesonen alla de stunder han kunde få, och hennes kärlek till honom minskades icke det ringaste, oaktadt sorgerna hopade sig med hvarje dag allt mera öfver deras hjessor.
Huru många sådana qvinnor finnas väl?
Emellertid inträffade en vigtig förändring inom Ryssland. Boris Gudunow störtades och en annan kejsare kom på tronen. Då inträffade också en vändpunkt i Gustafs lif. Han frigrafs ur fängelset och fick sin bostad i den lilla förtjusande staden Kaschin, dit han också flyttade, och derifrån han icke kom, förrän dödens hand löste de jordiska bojorna. Det är i nämnde stad som följande tilldrager sig.
"Den irrande fogeln" finner sitt bo
I
Det var en strålande sommardag år 1607. Solen blickade så vänligt ned på jorden och torkade de små daggperlor, som natten utsått. Vinden susade i träden och bäckarnes små silfver böljor sorlade så lekfullt mot stränderna. Det var en skön dag, den, på hvilken vi föra läsaren till Kaschin, till den lilla strax söder om staden belägna lunden. Ack, om vi kunde förstå det mångskiftande sus, som genomgår trädens kronor, måhända skulle vi då kunna tyda många af lifvets gåtor. När stormen ryter och trädens kronor darra för den starkes andedrägt, säger oss icke då en inre stämma, att vi ej äro annat än flarn, annat än stoff korn, som slungas omkring i verlden? När det milda suset hviskar i löfven och dessa liksom smekande vagga för de lätta flägtarne, tycka vi icke då, att det finnes liksom en röst, som talar till oss om en frid, som bjuder de inre stormarne att lägga sig till hvila? Natur, hvem kan begripa dig? Hvem kan tillfyllest fatta dina storartade företeelser? Ingen. Men vi kunna älska dig såsom en källa till mycken inre frid; vi kunna älska dig såsom en del af oss sjelfva.
Den ofvan nämda dagen susade vinden så mildt genom trädkronorna i Kaschins lund. Aftonen inbröt och med den lugnet. Strax efter solnedgången syntes en hög gestalt, något böjd, nalkas ett af de största och lummigaste träden. Några ögonblick betraktade han den sakta vaggande kronan, tycktes lyssna till det knappt hörbara suset i löfven, och satte sig derpå vid trädets fot.
Denne man var Gustaf Eriksson, den irrande konungasonen.
Hur förändrad var han icke nu! Fängelseluften i förening med upprepade bekymmer hade tagit bort hans krafter. Han var nu mera knappt annat än skuggan af sig sjelf.
"Det lider till slutet af min lefnad", tänkte han och lät hufvudet sjunka ned mot bröstet. "Glädje har jag erfarit i rikt mått, ty en kärlek, sådan den knappt finnes har skänkts mig. Theresia", utbrast han med af rörelse darrande stämma, "du goda, uppoffrande qvinna, kvar skall du finna en fristad, när jag går hädan? Ensam lik fogeln, som kretsar öfver min hjessa, skall du kanske irra verlden omkring, sökande dig ett näste, men ej finna något sådant. Hvem skulle väl vilja upptaga den biltoge furstesonens maka?"
När Gustaf gjorde sig dessa frågor såg han icke, att en hög, qvinlig gestalt nalkades honom från sidan. Han förnam icke ljudet af hennes lätta fjät på den saftiga gräsmattan. Då qvinnan stod alldeles invid honom, då lyfte han upp sina blickar och spratt till.
"Ni här, min furstinna", hviskade Erik XlV: s son, och ett matt leende bredde sig öfver hans vackra bleka drag. "Är ni också omhvärfd af fiender och lömska snaror som jag? Dock", fortfor han och for med handen öfver den feberheta pannan, "jag glömmer att jag talar till den forne czaren Boris Gudunows sköna dotter. Ha, dessa minnen från den tid er far lefde, de bränna mig i själen, och de skola icke upphöra att bränna mig till dess… de förbränt mig! Dessa småsinnade krypdjur…"
"Min furste", afbröt Axinia, ty det var hon, "ni dömer min fader alltför strängt. Det var ej hans egentliga mening att förfara så hårdt emot eder, fastän han af politiska skäl ansåg sig tvungen dertill."
"Jaså", inföll Gustaf med bitterhet och allvarlig skärpa i tonen, "det var ej hans mening att medelst sina stinkande fängelsehålor suga musten ur mig. Det var af politiska skäl, säger ni, som han behöll mig, svage mask, som aldrig gjort anspråk på någon krona, i fängelse. Nej, säger jag. Det var af enskildt hat till mig, derför att jag icke ville äkta er och blifva en fosterlandsförrädare, som han lät mig undergå dessa års tortyr."
"Det var af den orsaken, säger jag. Dock", fortfor han, och hans stämma blef lugnare, "jag hatar honom icke derför. Med mig är det snart slut. Min Iefnadslampa kan icke brinna så länge. Ser ni, min furstinna, det fattas olja på den, och den olja som fordras, finnes icke till att få. Hvad lifvet ändock tyckes skönt och hänryckande, då man står i beredskap att lemna det. Kanske förefaller det så derför, att man skall veta att rätt uppskatta dess höga värde. Men, hvad är det som förskaffar mig äran af ert besök, min furstinna?"
Axinias ögon fyldes af tårar, då hon sade: "I morgon skall jag resa till Polen. Detta land får nu mottaga czar Boris Gudunows olyckliga dotter. Jag ville ändock se er ännu en gång, min furste, och det är för att säga er mitt farväl som jag uppsökt er."
"Ja, det blir allt vårt sista farväl", sade Gustaf med låg stämma, och då prinsessan yttrade den förmodan, att sjukdomen kanske skulle gifva med sig, sade prinsen vemodigt: "Ah nej; jag känner att döden redan börjat gnaga på lifstråden. Den skall ej länge motstå angreppen. Men, hvem är det som kommer der? En krympling. Hvad kan han vilja? Han närmar sig."
"Det är kapten Repnolsky, som kommer att bedja er om förlåtelse", sade
Axinia. "I sista drabbningen med turkarne blef han lifsfarligt sårad.
Han har icke lång tid att lefva."
"Förlåtelse", upprepade furstesonen och betraktade prinsessan med frågande blickar. "Hvad är det för en förlåtelse som jag skall gifva honom? Icke har han väl något att afbedja hos mig?"
"Ni får sjelf höra och döma sedan", sade prinsessan. "Kaptenen är nu framme."
En vanmäktig krympling, se der allt hvad som återstod af den fordom kraftige kapten Repnolsky. Han var sig knappt lik, och Gustaf måste länge se på honom, innan han kunde känna igen honom. Prinsen betraktade honom stillatigande några ögonblick, derpå sade han, idet han vänligt räckte kaptenen handen:
"Våra lotter äro temligen lika hvarandra, kapten Repnolsky. Båda stå vi på grafvens brädd. Båda äro vi söndersargade, jag till mitt inre, ni till ert yttre. Hvilket som mest plågar menniskan, det kan jag icke afgöra, men det vet jag, att när de inre stormarne brusa, är det förfärligt."
