Kitabı oku: «Förrädarens lön», sayfa 2

Rietu tystnade och kastade en blick, full af smärta, på Elli, hvilkens hjerta bultade med hårdare slag vid afhörandet af Rietus ord.

"Annars", upprepade Pekka försmädligt och satte båda händerna i sidorna, "hvad menar du med det der ordet?"

Rietu teg en stund. Pekka upprepade sin fråga, och det nu i hotande ton.

"Jo, annars blir ni ansedd som en förrädare." Dessa ord uttalade Rietu lågt och med sväfvande stämma. Fruktade han måhända, att någon obehörig lyssnare skulle finnas?

Pekka teg en stund; han kämpade synbarligen med sig sjelf en hård kamp.

Slutligen sade han med stränghet:

"Helsa du din far och alla de andra, att Pekka Pirrtiainen går sin bana fram utan att bry sig om hvad andra tycka och göra. Du har mitt besked, och det är att jag icke följer er."

"Far, far", utbrast Elli och störtade fram till den gamle, "betänk…"

Den gamle gjorde en afvärjande rörelse med handen.

"Betänk du sjelf hvad jag har sagt", afbröt han strängt.

"Ja, det har jag betänkt", svarade Elli modigt.

"Och det är?"

"Att jag följer Rietu", utbrast den unga flickan och kastade sig i ynglingens armar. "Gud skall nog förlåta mig denna olydnad."

Uttrycket i Pekkas ansigte var hotande, och han hade den förfärliga förbannelsen på sina läppar, men blef helt och hållet förstummad af öfverraskning, då Rietu och Elli, utan att bekymra sig om Pekkas vrede, störtade ut. En lång stund förgick, utan att han kunde tänka en enda redig tanke, men slutligen återfick hans själ den spänstighet, som den saknat under de förflutna ögonblicken.

"De ha hotat mig", utbrast han och stampade i golfvet, "men jag skall visa dem, att Pekka Pirrtiainen alls icke fruktar deras hotelser."

Det blef nu tyst i Pekkas stuga; ingen vänlig qvinnohand ordnade såsom förut, ty Elli hade begifvit sig till Rietus far. Hennes kärlek till Rietu var allt för stark, att den skulle kunna rubbas. Väl tyckte hon ibland, att hon gjorde orätt, då hon öfvergaf fadern, men hon hyste ändock den föreställningen, att hon, på den plats hon nu var, skulle kunna verka mera till faderns fördel, än om hon stannade qvar i hemmet, och detta var egentligen orsaken till, att hon för ögonblicket åsidosatte sina pligter såsom dotter. Om hon lyckades i sina ädla bemödanden att rädda fadern, eller icke, det tillhör just denna berättelse att lösa.

II. Branden

Det var påskdagsaftonen den 17 april 1808. I Siikajoki kyrkby och der omkring rådde stor liflighet, ity att de finska bataljonerna kommit dit. Skulle väl återtåget fortsättas längre norr ut, så frågade sig en hvar, men han, som på denna fråga skulle svara, nemligen Klingspor, han fanns icke vid hären. Feg som han var, hade han redan afrest mot norden, lemnande åt Adlercreutz, som efter drabbningen vid Pyhäjoki blifvit generaladjutant, att leda händelsernas gång. Ett hade Klingspor, sin vana trogen, dock förständigat Adlercreutz, och det var att genast retirera, så fort fienden envist trängde på. Det är sorgligt, men sant: dagens lösen var detta enahanda: tillbaka! Skulle äfven nu denna lösen utdelas?

Vi förflytta oss till en sprakande lägereld invid Siikajoki kyrkmur. Vid elden, som flitigt underhölls, lågo tvenne björneborgska soldater och samtalade ifrigt. Ett litet stycke ifrån dem fanns en annan bivuak, der några officerare af olika regementen samspråkade. Och hvilket ämne skulle väl afhandlas, om icke just kriget.

"Du, Jussi", sade den äldre soldaten och upplyfte hufvudet samt betraktade skarpt kamraten, "har du hört, att fältmarskalken vägrat bönderna gevär?"

"Ja, nog har jag det", svarade den, som kallades Jussi, "men jag har också förnummit, att Siikajokis byamän sjelfve skaffat sig sådana och för några dagar sedan tågat ut, under anförande af en bonde vid namn Ollola. Det är käckt folk, skall jag säga."

"Ja, om det är sant."

"Jo, det är sant", inföll en underofficer, som nu trädde fram till bivuaken; "jag hörde det för en stund sedan af dem der borta." Vid dessa ord pekade han på officerarnes lägereld, hvarifrån ett högljudt sorl började höras.

"Men", fortfor den gamle soldaten och reste sig upp, "det är väl inte tänkbart, att vi få slås på allvar ännu."

"Jo, det torde allt hända", inföll underofficeren. "Både Adlercreutz och Döbeln ha beslutat att göra skarpare motstånd här än annorstädes."

Ett tviflande leende visade sig kring den unge soldatens läppar, då han sade:

"Deras vilja är icke gällande, såsom vi nogsamt känna till. Det är ju Klingspor, som för befälet."

"Och som är den förste på flykten, ja", inföll underofficeren, i det han harmfullt bet ihop tänderna.

I detsamma hördes sorlet starkare från officerarnes lägereld, och åtskilliga utrop, sådana som "lefve Adlercreutz, lefve Döbeln", förnummos tydligt. Inom kort var platsen mellan de båda lägereldarne uppfyld af officerare och soldater, som uppmärksamt lyssnade till hvad än den ene, än den andre sade. Allmänna samtalsämnet var Siikajokiböndernas utmarsch. Jemväl spårades en tydlig oro hos alla öfver de käcka böndernas öde, ty de hade, oaktadt fyra dagar gått till ända, ännu icke afhörts. Hade de månne dukat under för de öfverlägsna fienderna?

Det led allt längre och längre fram på qvällen. Skymningen öfvergick till mörker och bivuakeldarne lyste i följd deraf klarare. Det var en lugn och stjernklar afton, en sådan, då jorden, svept i sin hvita oskuldsmantel, tyckes ligga försänkt i heliga böner inför all tings upphofsman. Det var en afton egnad helt och hållet åt friden. Täflande i hvithet med snön, låg der det åldriga templet; dess spira pekade, såsom ännu i dag, manande upp till himmelen, och från dess torn ljöd aftonklockans klingande toner. De manade också till frid och hvila. Men hvad hvila kunde förunnas den på återtåg stadda hären? Kringsvärmade af Kulneffs vaksamma kosacker, måste soldaterna i sina qvarter sofva på geväret, beredda hvarje minut att bryta upp och genom snödrifvor och öfver oländiga marker fortsätta det nesliga återtåget. Hvem kan då undra på, om harmen bröt ut i ord, och det skarpa ändå; i tillmålen, som i andra fall icke blifvit ostraffade.

Aftonklockans toner hade nyss förklingat, då en liten trupp marscherade fram längs åns södra strand. Det syntes tydligt, att det icke var reguliera trupper. Kanske att det var fångar.

"Der ha vi bönderna", utropade Jussi så högt, att alla kunde höra det "Jag är säker på det."

Ett sorl af förvåning genomlopp soldathopen, ty hvar och en kunde nu öfvertyga sig om riktigheten af den unge soldatens utsago.

Med Ollola i spetsen tågade Siikajokibönderna fram till officerarnes bivuak. De förde med sig tio fångar, deribland en officer. Denne blef väl mottagen och under bevakning afförd till högqvarteret.

"Ryssen är oss i hälarne", ropade Ollola.

"Det känna vi nog till", svarade en starkt byggd nyländsk jägare.

"Ja, Gud låte honom bara komma inom skotthåll", inföll en björneborgare med stridslysten min, "nog ska vi märka honom."

"Nu till Pekka Pirrtiainen", fortfor Ollola. "Det är en förrädare och förtjenar derför en sådans öde. Framåt, kamrater!"

"Till Pekka, till landsförrädaren Pirrtiainen!" ropade soldaterna och bönderna om hvarandra, och öfver det döfvande larmet förnams tydligt detta utrop:

"Tänd eld på den skurkens näste! Det förtjenar ej bättre öde."

"Ja, till Pekka!" ropade alla om hvarandra, "och låtom oss först som sist bränna upp den skurken."

När den stora massan blir retad, är den fruktansvärd i sin vrede; den skyr inga hinder för att nå sitt mål; den är oemotståndlig likasom hafvets våg, som bryter öfver det redlösa fartyget.

Pekka Pirrtiainen var, såsom förut blifvit nämdt, mycket hatad af befolkningen, icke blott i Siikajoki, utan äfven i närgränsande socknar, och det för sin ryssvänlighets skull. Och det var naturligt, att i denna tid, då hvarje redlig finne med gladt sinne offrade lif och blod för fädernejordens befrielse, ett förräderi, sådant som Pirrtiainens, icke skulle förblifva ostraffadt.

"Till Pirrtis!" ropade gamle Ollola och svängde musköten öfver sitt hufvud.

"Till Pirrtis, till Pirrtis", skränade soldater och bönder om hvarandra. "Död åt förrädaren!"

Det fanns en, som icke tog del i skränet, men som ovilkorligen rycktes med strömmen. Det var Rietu. Dyster och fåordig, följde han motvilligt bönderna; han tänkte på Elli. Ack, hur gerna skulle han icke velat träffa henne, ty nu, då faran var öfverhängande, kände han sig manad att bistå den skyldige, och det ehuru han var en förrädare. Rietu tänkte icke på något annat, än att det var Ellis far, som hotades af olyckan, och att afvända denna skulle nu blifva hans förnämsta omsorg. Men på hvad sätt skulle det gå till? Jo, endast genom att vinna tid; ty Rietu insåg nog, att bland de församlade det allt skulle finnas någon, som skulle underrätta Pekka om den fara, som sväfvade öfver hans hufvud. Han sade för den skull med en stämma, som tydligt hördes af alla:

"Låt oss vänta en stund, kanske…"

Han fick ej tala till punkt, ty en grof stämma inföll:

"Jaså, Rietu vill uppehålla oss, på det att förrädaren må kunna varnas.

Ja ja, det är inte alls underligt, när han och Elli tycka om hvarandra.

Slägten framför allt."

Rietu bleknade märkbart, och skulle just svara, då fadern utbrast:

"Perkele! Icke trodde jag mig få höra dylika ord af min son. Men är du förrädare, pojke, du också, så känner jag dig inte, så mycket du vet det."

Ett doft mummel genomlopp hopen vid dessa Ollolas ord, men ingen stämma tog Rietus parti. Fanns det tilläfventyrs någon, som hyste medlidande med den redan till döden dömde Pirrtiainen, så vågade han icke uppträda, af fruktan för lifvet.

"Rietu håller med Pekka", hördes en stämma; "han är kanske med om förräderiet."

"Låt oss undersöka den saken", utbrast mannen.

Då Ollola såg, att faran verkligen sväfvade öfver sonens hufvud, tog han raskt sitt parti.

"Stilla", ropade han med dundrande stämma och höjde geväret. "Den förste, som vågar lägga sin hand på min son, får smaka denna kula. Rietu är ej förrädare, derpå sätter jag mitt hufvud i pant. Hvad hans kärlek till Pirrtiainens dotter anbelangar, så är det ju en sak, som inte rör någon af er. Framåt, kamrater! Till Pirrtis, till förrädarens bostad!"

"Ja, ja, till Pirrtis!" ropade alla med en mun. Rietu var nu glömd; begäret efter hämd på Pekka höll allas hjertan fängslade.

I samma ögonblick de hämdlystne bönderna och soldaterna försvunno i skogen på norra åstranden, ilade en ung flicka, som under öfverläggningen hållit sig dold bakom kyrkmuren och från detta gömställe hört allt, med skyndsamma steg ned på isen. Hon tvekade några ögonblick, om hon skulle vända om, eller icke, men slutligen tog hon mod till sig och fortsatte sin snabba gång mot åns mynning.

"Gud låte mig ej komma för sent", flämtade hon och stannade en stund för att hemta andan. "Gud gifve mig styrka och krafter."

Denna flicka var Elli. Målet för hennes färd gissar nog läsaren.

* * * * *

"Far, far", ropade den unga flickan och störtade andfådd in i stugan, "fly för Guds skull. Bönderna…"

"Hvad pratar du för dumheter", utbrast Pekka Pirrtiainen vresigt. "Lägg dig, jag vill sofva."

"Men bönderna då", klagade Elli. "De skola mörda er, det har jag sjelf hört."

"Hvad säger du?" sporde Pekka oroligt och reste sig till hälften upp i sängen.

Elli omtalade i korthet hvad som förefallit vid kyrkan, och skälfvande lyssnade Pirrtiainen derpå, ty såsom alla lömska naturer var han feg och bar en djup förskräckelse för döden. Benen ville knappt bära honom; hela hans kropp skälfde, som om den varit behäftad med frossan.

"Hvad säger du?" utbrast han ändtligen. "Talar du verkligen sanning?"