Kitabı oku: «Förrädarens lön», sayfa 4

Den starka kölden hade ännu icke förmått att stelna hans lemmar; det var den inre starka spänningen, som höll hans lifliga själ i en orolig verksamhet, som gjorde, att han icke så snart erfor köldens inverkan.

Från drifva till drifva ilade han undan allt hvad han kunde, men finnarne voro honom städse i hälarne. Seg som en äkta österbottning, höll han ut i det längsta, men det var dock tydligt, att, huru härdade hans senor än voro, han ändtligen skulle duka under för tröttheten. Med förfäran tänkte Pekka på det ögonblick, då han måste gifva sig fången. Han gaf till ett ilsket vrålande och de senfulla händerna knöto sig konvulsiviskt om skaftet på en bredbladig, skarpslipad knif, hvilken han i brådskan icke glömt att taga med sig. Skulle han ännu göra ett försök att fly undan, eller skulle han försvara sig. Han var en stund riktigt obeslutsam om hvad han skulle företaga. Men då han ändtligen hade beslutat sig för något och skulle begifva sig af mellan ett par drifvor, hejdades han plötsligt af en person, som stängde hans väg.

"Ha, fader Pekka", sade Rietu och uträckte sin hand, "ändtligen har jag funnit er. Nu skall ni icke irra omkring här längre. Döden skulle hinna er förr eller senare."

"Låt mig gå, Rietu", bad Pirrtiainen med ångestfull stämma.

"Nej, fader Pekka, ni måste stanna."

"Du får alla mina egodelar, ja, du får Elli på köpet."

"Ni får ej gå", svarade Rietu å nyo med allvarsam stämma.

"Nej", utbrast Pekka och hans ögon glödde af en hemsk eld, "hellre stupar jag här."

Med dessa ord svingade Pekka den skarpslipade knifven öfver sitt hufvud. Han syntes beslutsam.

Rietu sprang fram, just som Pekka Pirrtiainen slungade en björneborgare till marken. Utan att länge betänka sig rusade han på den gamle bonden och slog sina armar kring hans kropp. Förgäfves ansträngde sig den gamle af alla krafter för att slippa lös; han satt som i ett skrufstäd.

"Släpp mig", ropade han med vansinne, "jag måste blifva fri."

"Nej", svarade Rietu allvarligt; "ni måste följa mig. Jag ansvarar för er säkerhet."

Pekka såg en stund tvinande på Rietu; dennes förklaring, att han skulle ansvara för honom (Pekka) susade så besynnerligt i hans öron. Skulle han, som var stämplad såsom förrädare, kunna hoppas på tillgift! Det såg åtminstone i det närvarande mörkt ut.

"Ni måste foga er i ert öde", sade Rietu, när de öfriga finnarne omringade dem.

"Hvar är Elli?"

"Ah, hon är i godt förvar; på henne går det rakt ingen nöd."

Detta tycktes någorlunda återgifva Pekka det lugn, han så väl behöfde.

Med en djup suck fogade han sig i det närvarande oundvikliga.

Sedan recognosceringen var fullbordad, återvände den lilla truppen till Siikajoki och hann fram under det striden ännu pågick som bäst.

2

Ellis sinnesstämning kan hvar och en med lätthet fatta. Visserligen omhuldades hon på det omsorgsfullaste af Rietus mor, men det var ändå icke detsamma: hon saknade allt för mycket den älskade, hvarjemte oron öfver faderns öde ständigt höll hennes själ i spänning. Men Elli var en modig och förståndig flicka, som, efter ett kort resonnemang med sig sjelf, kom till den förnuftiga slutsatsen, att det alls icke tjenade till någonting att sörja i otid, utan fastmera handla så långt omständigheterna det medgåfvo. Det första, hon då bråkade sin hjerna med, var att utfundera ett sätt att rädda fadern, i fall han, såsom hon förmodade, skulle blifva tillfångatagen. Väl tänkte hon i vissa ögonblick på att uppdaga allt för Adlercreutz, och hon var nära deran, då hon en gång mötte honom, men inom hennes bröst fanns det ändock något, som höll henne tillbaka. Detta något, som obevekligt stälde sig emellan henne och lyckan, det var den omständigheten, att fadern var en fosterlandsförrädare. Så modig Elli än var, skälfde likväl hennes kropp af fruktan, då hon tänkte derpå.

Nu, då striden rasade som värst, skulle hon då gitta i overksamhet och åse huru hennes bröder lemlästades? Nej, dertill var hon för mycket qvinna, för mycket finska. Hon begaf sig ut. Visserligen studsade hon för några ögonblick tillbaka, när kulorna började hvina omkring öronen, men hon tog snart mod till sig, och det varade icke länge, förrän hon var ifrigt sysselsatt med att förbinda de sårade och skaffa nödig hjelp, så väl åt vän som fiende. Den unga flickans modiga uppträdande aftvådde icke allenast den mörka fläck, som faderns nedriga handling satt på henne – hennes älskliga och milda väsende, detsamma äfven i faran, uppväckte allas beundran, både officerares och manskaps.

"Bra gjordt, flicka", ropade en högre officer, då Elli med anlitande af alla sina krafter drog en sårad krigare till ett af dikena och der började bispringa honom med all den hjelp, hon för närvarande kunde åstadkomma.

"Bra, bra", ropade flere röster bredvid den unga flickan, som, uppmuntrad af bifallen, arbetade med den mest spända ifver. "Om alla vore så modiga som du, skulle inte så många dö undan."

När ingenting mer var att göra på norra stranden, sprang Elli fram till den södra, der Herzens bataljon som bäst höll på att storma. Här tyckte den unga flickan visserligen, att det kändes ännu värre än på den andra stranden, men begäret att utmärka sig hade så intagit henne, att det tycktes henne vara en af de största njutningar att nu å nyo få kasta sig in i stridsbullret. Utan betänkande följde hon de eftersta leden af Nylands infanteri, men plötsligt stannade hon och hela hennes kropp skälfde. Hvad såg hon månne, som så upprörde henne?

Icke så särdeles många alnar ifrån henne hade Adlercreutz för några minuter hållit stilla och betraktade från sin farliga ståndpunkt den sig allt mera utspinnande striden. Omkring sig hade han nu endast några få soldater och en adjutant. Elli kunde icke taga sina vackra blickar ifrån befälhafvaren, som satt der på sin eldiga springare, till utseendet fullkomligt lugn, men till sitt inre ej olik en glödande vulkan. Hvad beundrade hon hos honom? Var det väl hans uttrycksfulla ansigte, hans väl växta kropp? Nej, hon beundrade det mod, som han ådagalade, när han tvärt emot order bjöd fienden spetsen.

Plötsligt höjdes ett gemensamt rop af de omkring befälhafvaren varande soldaterna, och det var äfven hög tid för Adlercreutz att sätta sig i försvarstillstånd, ty i sporrstreck närmade sig nu en liten kosacktrupp med dragna sablar; den styrde kosan mot Adlercreutz. Snart kom striden äfven här i gång, och den blef ytterst hårdnackad.

Adlercreutz och hans män kämpade med verkligt dödsförakt, ty i förstone såg det verkligen mörkt ut för dem att komma undan, alldenstund fiendernas antal efter hand ökades, hvaremot finnarnes minskades. Kalla till sig förstärkning ville han icke, ty då skulle måhända slagets öde berott derpå.

"Låtom oss genombryta fiendernas led", ropade han i stället och sporrade hästen mot den till utseendet svagaste punkten. Men då han här mötte ett det ihärdigaste motstånd, såg han sig tvungen att afstå från hvarje försök.

"Detta ser ut att blifva vår sista strid här på jorden", sade han till sin adjutant, löjtnant Lange. Men denne svarade frimodigt:

"Åhnej, herr general, ännu skola vi lägga i dagen vår kärlek till vår födelsebygd."

"Det skola vi, om vi också skola stupa derför", sade en annan af officerarne och uppträdde vid dessa ord en svartmuskig kosack på sin värja som en stek på ett spett.

Från Herzens bataljon hördes dånande hurrarop; den hade fullständigt sprängt ryssarnes center; icke långt derifrån slogos björneborgarne med ursinnig tapperhet, och lik en mörk, med en oundviklig död hotande lavin skred den tavastländska bataljonen med Gripenberg i spetsen södra stranden utför. Öfver Siikajokiån och de närmaste skogspartierna simmade den qväfvande krutröken och gjorde tillsammans med skymningen det till slut ganska svårt att igenkänna hvarandra.

Utan att Elli visste af det, hade hon, tillika med ett par andra lika behjertade qvinnor, blifvit indragen i den hvirfvel, som omslöt den stridande Adlercreutz. Hennes hjerta bultade våldsamt, och hennes späda fingrar omfattade konvulsiviskt kolfven på en skarpladdad ryttarpistol, tillhörande en fallen kosack, att döma af inskriften, hvilken den unga flickan icke förmådde tyda. Skärande kontrast! Med ena handen höll hon pistolen, i hvarje minut färdig att utsända den dödande kulan; med den andra handen aftorkade hon varsamt det ymniga blod, som flöt ur en soldats genomstungna bröst. Hon såg en kosack rikta lansen mot Adlercreutz's bröst, musklerna i hennes arm spändes hårdare; sakta reste hon sig från den knäböjande ställning hon intagit; i det döfvande vimlet, der hästar, menniskor och döda föremål syntes som ett enda kaos, en fantastisk sammangyttring, såg Elli, den modiga bondflickan från Siikajoki, endast den fara, som sväfvade öfver generalens hufvud. Hon bekymrade sig icke om de stridandes buller, om de sårades och döendes qväfda utrop. Modigt och utan att darra utsträckte hon högra armen, under det hon stödde den venstra mot en döende hästs länd. I detta ögonblick rörde sig ingen muskel i hennes täcka anlete.

Kosacken kom närmare; de omkring Adlercreutz varande slöto sig tätare tillsammans, hvar och en beredd att offra ända till sista blodsdroppen för befälhafvarens räddning. Då, just i det kritiska ögonblicket, smälde ett skott från sidan; kosacken släppte lansen; fötterna, med hvilka han, enligt detta steppfolks vana, styrt springaren, släppte sitt fäste; armarne beskrefvo några våglinier i tomma luften, liksom ville de åter gripa efter vapnet; ett svagt stönande hördes från steppsonens läppar, derpå föll han tungt till marken. De öfriga kosackerna studsade, och detta gaf finnarne tid att å nyo samla sig och anfalla med fördubblade krafter. Deras angrepp blef nu oemotståndligt, och de skyndade sig undan så mycket fortare, som Kulneffs ryttarskaror ute på hafvet nu måste jaga tillbaka, medan de finska brigaderna erhållit befallning att vända om. Det var ett egendomligt och tillika fängslande skådespel, att i den lätta skymningen se de ryska kavalleriskarorna spränga öfver isen och det bländhvita snötäcket. Hade ej kanondundret, handgevärssalvorna och de stridandes döfvande larm tryckt sin verklighetsstämpel på taflan, skulle man trott, att allt endast var ett fantasispel.

När de ryska massorna allmänt veko tillbaka och segern ansågs med säkerhet vunnen, kom general Adlercreutz fram till Elli, som ännu outtröttligt höll på att egna sårade vänner och fiender sina ömma omsorger. Generalens ögon uttryckte en allt för tydlig beundran, och han sade, i det han vänligt klappade den djupt rodnande Elli, som vid hans ankomst stigit upp:

"Du har räddat mitt lif, flicka. Hvad heter du, och hvarifrån är du?"

Elli sade sitt namn och boningsort.

"Således husvill i detta krigets elände och i denna köld", mumlade Adlercreutz halfhögt för sig sjelf. "Stackars flicka!"

Elli hade, utan att hon behöfde anstränga sina hörselorganer, förnummit generalens ord.

"Ah, med mig är det alls ingen fara", utbrast hon och såg sig omkring. "Jag har nog i kyrkbyn vänner, som inte skola neka mig tak öfver hufvudet." Och med dessa ord lät hon sina blickar öfverfara några qvinnor, hvilka, liksom hon, voro ifrigt sysselsatta med de sårade. Dessa qvinnor förstodo mer än tydligt Ellis blickar, och i deras tysta nickningar kunde man läsa detta: Vi äro beredda att uppoffra allt för dig.

Detta tysta, men vältaliga språk förstod synbarligen äfven Adlercreutz, ty han sade till Elli, i det han åter steg till häst:

"Jag ser, att du är i goda händer. Vill du utbedja dig någonting af mig, så uppsök mig och jag skall göra allt hvad jag kan för dig."