Kitabı oku: «Borta», sayfa 15
Kapitel 34
När hon kunde se gården kände Riley sig rädd på ett sätt som hon inte hade förväntat sig. Det var som om hon hade kört in i en oljemålning av en idyllisk gård på landsbygden i Amerika. Det vita huset med träkarmar var vackert och inbäddat i en liten dal. Huset var gammalt, men uppenbarligen hölls det i bra skick.
Några uthus var utspridda längs de närliggande markerna. De var inte i så bra skick som huset. Det var inte heller den stora ladugården som såg ut att vara redo att kollapsa. Men dessa byggnader såg allt mer charmiga ut just på grund av att de hade glömts bort.
Riley parkerade på kort avstånd från huset. Hon kontrollerade att pistolen satt i hölstret och klev ut ur bilen. Hon andades in den rena landsbygdsluften.
Det borde inte vara så härligt, tänkte Riley. Och ändå visste hon att allt var precis som det skulle vara. Ända sedan hon hade pratat med sin pappa så hade hon insett att mördarens gömställe skulle kunna vara vackert, precis som det var här.
Det var fortfarande en sorts fara som hon inte hade förberett sig för. Där fanns risken att bli inlurad i någon form av falsk känsla av trygghet. Hon var tvungen att påminna sig om att en lurande ondska levde tillsammans med all denna skönhet. Hon visste att hon snart skulle stå ansikte mot ansikte med den sanna galningen här. Men hon hade ingen aning om var hon skulle hitta honom.
Hon vände sig och tittade runt. Hon såg ingen bil på tomten. Antingen var Dirk ute och körde någonstans, eller så var bilen inne i ett av uthusen eller i ladugården. Mannen själv kunde vara var som helst, naturligtvis, möjligen i ett av uthusen. Men hon bestämde sig för att kontrollera huset först.
Ett ljud skrämde henne, och i hennes ögonvrå såg hon en snabb rörelse. Men det var bara en grupp lösdrivande kycklingar. Flera hönor gick runt på marken i närheten. Inget annat rörde sig förutom höga strån av gräs och blad på träden när en mild bris blåste genom dem. Hon kände sig helt ensam.
Riley närmade sig bondgården. När hon kom fram till stegen tog hon sin pistol och gick sedan upp på verandan. Hon knackade på ytterdörren. Det hördes inget svar. Hon knackade igen.
”Jag har en leverans till Dirk Monroe” ropade hon. ”Jag behöver en signatur för att lämna den.”
Fortfarande inget svar.
Riley gick ut från verandan och började gå runt huset. Fönstren var för höga för att se in, och hon såg att bakdörren också var låst.
Hon gick tillbaka till ytterdörren och knackade igen. Det var fortfarande tyst. Dörrlåset var av en enkel gammaldags sort för en sån där stor nyckel av järn. Hon bar en liten uppsättning nålar i handväskan för situationer precis som den här. Hon visste att kroken på en liten platt spännyckel skulle lösa biffen.
Hon satte tillbaka pistolen i sitt hölster och hittade den lilla nålen. Hon satte den in i låset, och vred den tills låset roterade. När hon vred på handtaget så öppnades dörren. Hon drog sin pistol igen och gick in.
Insidan hade samma pittoreska stil som landskapet utanför. Det var ett perfekt litet hem, anmärkningsvärt snyggt och rent. Det fanns två stora mjuka stolar i vardagsrummet med vita tygbitar på armstöden och ryggen.
Rummet fick henne att känna som om vänliga familjemedlemmar skulle komma fram vilken sekund som helst för att välkomna henne och bjuda in henne till sitt hem. Men när Riley studerade sin omgivning avtog den känslan. Det verkade faktiskt inte som att det bodde någon där alls. Allt var bara för snyggt.
Hon kom ihåg hennes pappas ord.
Han vill börja om igen. Han vill gå hela vägen tillbaka till början.
Det var precis vad Dirk försökte göra här. Men han misslyckades, för hans liv hade på något sätt varit hopplöst felaktigt från början. Visst visste han det och var plågad av det.
I stället för att hitta tillbaka till en lyckligare barndom hade han fångats i en orealistisk värld – något som nästan hörde hemma i ett historiskt museum. Ett inramat broderi hängde till och med på väggen. Riley gick närmare för att titta på det.
De små broderade korsen skapade bilden av en kvinna i en lång kappa som höll i ett parasoll. Under henne var broderade ord…
En skönhet från södern är alltid
nådig
artig
elegant…
Listan fortsatte, men Riley orkade inte läsa resten. Hon fattade vad budskapet betydde. Broderi var inget mer än önsketänkande. Självklart hade denna gård aldrig varit ett plantage. Ingen ’skönhet från södern’ hade någonsin bott där, eller njutit av sött te eller beordrat runt tjänstefolk.
Dock måste fantasin vara stor hos någon som bodde där – eller som hade bott där tidigare. Kanske hade någon en gång köpt en docka, en docka som representerade en ’skönhet från södern’ i en sagobok.
Riley lyssnade efter ljud medan hon tyst rörde sig ner längs en korridor. På ena sidan var en välvd dörröppning till en matsal. Hennes känsla av att vara i en förfluten tid växte sig ännu starkare. Solljus strömmade in genom gardinerna som hängde över fönstren. Ett bord med stolar stod perfekt utplacerade, som om de väntade på en familjemiddag. Men som allt annat såg matsalen ut som om den inte hade använts under lång tid.
Ett stort gammaldags kök var på andra sidan hallen. Där var allt på rätt plats, och det fanns inget tecken på att det nyligen skulle ha använts.
Framför henne, i slutet av korridoren, var en stängd dörr. När Riley rörde sig i den riktningen uppmärksammade hon ett gäng inramade fotografier på väggen. Hon granskade dem när hon gick förbi. De verkade vara vanliga familjebilder, några svartvita, några i färg. De sträckte sig långt tillbaka i tiden – kanske ett sekel.
De var precis sådana bilder man kunde hitta i alla hem – föräldrar, äldre morföräldrar, barn och matbordet fyllda med festmåltider. Många av bilderna hade bleknat.
En bild som inte var mer än ett par årtionden gammal var en pojkes skolbild – en ordentlig student med ny frisyr och ett stelt, ofullständigt leende. Bilden till höger om den var en kvinna som kramade om en tjej i klänning med volanger.
Då, lite lätt chockad, så märkte Riley att flickan och pojken hade exakt samma ansikte. De var faktiskt samma barn. Flickan med kvinnan var inte en tjej över huvud taget, utan skolpojken med en klänning och peruk. Riley ryste. Uttrycket på den utklädda pojkens ansikte sa henne att detta inte någon skämtsam lek eller rolig maskerad. På fotografiet var barnets leende mer som en grimas – eländigt, och till och med argt och hatfullt.
Det sista fotot visade pojken vid ungefär tio års ålder. Han höll en docka. Kvinnan stod bakom pojken och log ett leende som glödde av felplacerad glädje. Riley lutade sig närmare för att ta sig en titt på dockan och flämtade.
Dockan matchade bilden på boken i butiken. Den var exakt densamma, med långt blont hår, ljusblå ögon, rosor och rosa band. För många år sedan så hade alltså kvinnan gett pojken den här dockan. Hon måste ha tvingat den på honom och förväntat sig att han skulle älska den.
Det hjärtskärande uttrycket på pojkens ansikte berättade hur han egentligen kände. Han hade inte ens klarat av att le för kameran. Hans ansikte var fyllt av avsky och hans min såg nästan äcklad ut. Det var som om bilden hade tagits precis när något gick sönder inom honom, något som aldrig skulle bli helt igen. Just då och där hade dockan gjort sitt olycksaliga inträde i hans unga liv. Han hade inte kunnat bli av med den, inte då och inte nu. Det var den bilden som han återskapade med döda kvinnor.
Riley vände sig bort från bilderna. Hon rörde sig långsamt mot den stängda dörren i slutet av korridoren. Hon svalde hårt.
Där är det, tänkte hon.
Hon var säker på det. Den dörren var barriären mellan den stela, konstgjorda, overkliga och vackra hemmiljön, och den fruktansvärda verkligheten som gömde sig där bakom. Det var där, bakom dörren, som allt det som var normalt gick upp i rök och försvann.
Hon höll sin pistol i sin högra hand och öppnade dörren med den vänstra. Rummet var mörkt, men även i det svaga ljuset från hallen kunde hon se att det var helt olikt resten av huset. Golvet var fyllt med skräp.
Hon hittade en ljusknapp vid sidan av dörren och tände. En svagt lysande lampa avslöjade en mardrömsliknande scen framför henne. Det första hon såg var ett metallrör som stod i mitten av utrymmet, fastsatt i både golv och tak. Blodfläckarna på golvet vittnade om vad som hade hänt där. Riley kunde nästan höra kvinnornas desperata skrik, och det var en överväldigande känsla.
Det var ingen där. Riley drog ett djupt andetag och klev framåt. Fönstren var igenspikade så att inget solljus kom in. Väggarna var rosa, med sagoboksbilder målade överallt. Men sagofigurerna var vanställda och förstörda av tjocka svarta streck gjorda med spritpenna.
Delar av färgglada möbler, till synes gjorda för en liten flicka, låg sönderbrutna och kringkastade i hela rummet. Bitar av dockor hade kastats överallt – amputerade ben, armar och huvuden och dockhår låg strött över golvet. Små peruker var fastspikade på väggarna.
Hjärtat slog hårt av rädsla och raseri, och hon mindes sin egen fångenskap alltför väl. Riley gick längre in i rummet, fascinerad av det hon såg, av vreden, av den plåga som hon kände i luften.
Något rörde sig plötsligt bakom henne, och plötsligt blev allt mörkt.
Riley snurrade panikslagen runt för att avfyra sin pistol men missade sin chans. Något tungt och hårt träffade hennes arm. Hennes vapen föll glänsande in i mörkret.
Riley försökte undvika nästa slag, men ett styvt, tungt föremål träffade henne i huvudet och tog hårt mot hennes skallben. Hon föll och kröp desperat mot ett mörkt hörn av rummet.
Ljudet av slaget hon hade mottagit ekade i hennes öron. Det flimrade hopplöst för hennes ögon. Hon var skadad och hon visste det. Hon kämpade för att hålla sig vid medvetande, men det kändes som om hon sakta gled iväg från sig själv.
Där var den igen – den fräsande vita flamman som skar genom mörkret. Sakta men säkert så avslöjade det skimrande ljuset vem som bar skärbrännaren.
Den här gången var det Rileys mamma. Hon stod precis framför Riley, med skottsåret blödandes mitt på bröstkorgen, hennes ansikte blekt och dött. Men när hennes mamma pratade så var det med Rileys pappas röst.
”Tjejen, du gör det här fel.”
Riley greps av illamående. Allt fortsatte att snurra. Hennes värld var helt uppochner. Vad gjorde hennes mamma med det där hemska tortyrredskapet? Varför pratade hon med pappans röst?
Riley ropade ”Varför är du här? Var är Peterson?”
Plötsligt släcktes flamman och lämnade kvar en tunn strimma av kvardröjande ljus.
Återigen hörde hon sin pappas röst i det totala mörkret.
”Däri ligger problemet. Du vill ge dig på allt ont i världen – allt på samma gång. Du måste välja. Ett monster i taget. ”
Allt snurrade fortfarande medan Riley försökte förstå vad det betydde.
”Ett monster i taget” mumlade hon.
Hon fick tillbaka medvetandet i intervaller, någon sekund här och någon sekund där, och det var nästan som om hennes hjärna hånade henne. När hon tillslut kunde se så såg hon att dörren var lite öppen, och en mans silhuett avtecknade sig mot det svaga ljuset från hallen. Hon kunde inte riktigt se hans ansikte.
Han höll något i handen – en kofot, insåg hon nu. Hade han strumpbyxor på sig? Han måste ha varit någonstans i huset hela tiden och väntat på rätt ögonblick att komma och överraska henne.
Hennes arm och hennes huvud gjorde fruktansvärt ont. Hon kände en klibbig, flytande värme vid sidan av skallbenet. Hon blödde, och inte lite heller. Hon kämpade återigen mot medvetslösheten.
Hon hörde mannen skratta, ett obekant skratt hon aldrig hade hört förut. Förvirringen blev värre. Det var inte Petersons röst – så grym och hånande i mörkret. Och var någonstans var hans skärbrännare? Varför var allt så annorlunda?
Hon rotade runt i sina tankar för att få klarhet.
Det är inte Peterson, intalade hon sig själv. Det är Dirk Monroe.
Hon viskade högt för sig, ”Ett monster i taget”.
Detta monster hade bestämt sig för att döda henne.
Hon krälade runt på golvet. Var var hennes pistol?
Mannen rörde sig mot henne och svingade kofoten med en hand – den skar rakt genom den tjocka luften i rummet. Riley kom halvvägs upp på fötter innan hon träffades av ett slag mot axeln, och hon föll än en gång mot marken. Just när hon låg där och förberedde sig på nästa slag så hörde hon hur kofoten föll till marken med ett tungt klirr.
Något knöts runt hennes vänsterfot och drogs till. Han hade knutit ett rep runt hennes fot och drog henne nu långsamt över golvet, genom smutset och bort mot röret mitt i rummet. Det var den plats där fyra kvinnor redan hade lidit och dött.
Riley försökte samla sina tankar. Han hade inte medvetet valt henne. Han hade aldrig sett henne köpa en av de dockorna som han avskydde så mycket. Ändå hade han för avsikt att utnyttja tillfället nu när hon var där. Han skulle göra henne till sitt nästa offer. Han var fast besluten att få henne att lida. Hon skulle dö i smärta.
Ändå hade Riley ett litet hopp om att han äntligen skulle åka fast. Bill och ett team borde vara där snart. Vad skulle Dirk göra när FBI stormade huset? Han skulle döda henne, självklart, direkt. Han skulle aldrig tillåta att hon räddades, att hon tog sig undan. Det spelade ingen roll. Han skulle åka fast i alla fall.
Men varför skulle Riley bli hans sista offer? Hon såg med ens ansiktena av dem som hon älskade – April, Bill, till och med hennes pappa. Nu visste Riley att de två delade ett mörkt och märkligt band, en förståelse för den gränslösa ondska som fanns i världen. Hon tänkte på jobbet som hon älskade så otroligt mycket, och en ny beslutsamhet började välla upp inom henne. Hon kunde inte låta honom ta henne enkelt. Hon skulle dö på sina egna villkor, inte hans.
Hon viftade runt på golvet med handen. Hon hittade något hårt, inte en del av en docka, utan något hårt och vasst. Hon grep tag i knivhandtaget. Det var säkert den kniven som han hade använt på de fyra kvinnorna.
Det var som om tiden stod stilla. Hon insåg att Dirk precis hade dragit repet runt röret. Nu drog han hennes fot upp mot det.
Han hade ryggen mot henne, alldeles för säker på att hon redan var besegrad. Han var upptagen med att binda henne – förlorad i tankarna på vad han sen skulle göra med henne.
Hans misstag gav Riley ett par sekunder, och bara de sekunderna, innan han vände sig mot henne igen. Fortfarande liggandes på golvet så tvingade hon sin kropp upp i sittande läge. Han märkte det och började vända sig, men hon var snabbare. Hon använde den fria högerfoten till att snabbt komma upp på fötter där framför honom.
Hon stack kniven rakt i magen på honom, drog ut den och högg honom sedan om och om igen. Hon hörde honom skrika och stöna. Hon fortsatte hugga vilt tills allt svartnade.
Kapitel 35
Riley öppnade ögonen. Hela hennes kropp bultade smärtsamt, speciellt axeln och huvudet. Bills ansikte fyllde med ens hennes synfält. Drömde hon?
”Bill?” frågade hon.
Han log och tittade lättat på henne. Han höll något mjukt mot hennes huvud för att stoppa blodet som rann.
”Välkommen tillbaka” sa han.
Riley insåg att hon fortfarande var i rummet, med röret alldeles i närheten. Hon greps av plötslig panik.
”Var är Dirk?” frågade hon.
”Död” sa Bill. ”Du gav honom precis vad han förtjänade.”
Riley undrade fortfarande om hon drömde.
”Jag måste få se honom” sa hon. Hon lyckades vända på huvudet. Hon såg Dirk ligga utsträckt över golvet med ansiktet i en pöl av sitt eget blod. Ögonen öppna. De blinkade inte.
Bill vred huvudet tillbaka mot honom.
”Försök att inte röra dig” sa han. ”Du är ganska illa tilltygad. Du kommer att klara dig. Men du har förlorat mycket blod.”
Illamåendet och yrseln gjorde det lätt att förstå att det Bill sa var sant. Hon lyckades viska fyra små ord innan hon förlorade medvetandet igen.
”Ett monster åt gången.”
Kapitel 36
Agent Brent Meredith stängde igen det tjocka kuvertet fyllt med fotografier och skrivna rapporter, och han gjorde en sista notering gällande att fallet hade lösts. Riley kände en enorm tillfredsställelse och hon var säker på att Bill och Flores kände detsamma. De satt alla vid bordet i konferensrummet, där på beteendeanalysenheten. Om bara inte Riley hade varit gul och blå av alla slag så hade ögonblicket nog varit perfekt.
”Så Dirks mor ville ha en dotter i stället för en son” sa Meredith. ”Hon försökte göra honom till en ’skönhet från södern’. Det var nog bara toppen av isberget, det lilla vi såg. Vem vet vad han gick igenom som barn.”
Bill lutade sig tillbaka i sin stol.
”Jag tycker att vi låter bli att rättfärdiga hans beteende” sa han. ”Inte alla med en eländig barndom förvandlas till mordiska sadister. Han gjorde sina egna val.”
Meredith och Flores nickade instämmande.
”Men är det någon som vet vad som hände med Dirks mamma?” frågade Riley.
”Det verkar som om hon dog för fem år sedan” sa Flores. ”Hans pappa försvann när Dirk fortfarande var en bebis.”
En lugn tystnad la sig över rummet. Riley förstod exakt vad det betydde. Hon satt där med tre personer som hade ägnat sina liv åt att besegra ondskan. Trots att de firade nu så fanns det så mycket mer ondska i världen att ta sig ann. Det skulle aldrig vara över. Inte för dem.
Dörren öppnades och Carl Walder kom in. Han såg mer än glad ut.
”Bra jobbat, allihopa” sa han. Han puttade fram Rileys vapen och bricka mot henne. ”De här är dina.”
Riley log ett litet leende. Walder skulle aldrig be om ursäkt, eller erkänna sitt eget misstag. Men det var nog bäst så ändå. Riley visste inte hur hon hade reagerat om han hade bett om ursäkt..! Antagligen inte på något bra sätt, direkt.
”Just ja, Riley” sa Walder. ”Senatorn ringde mig imorse och ville bara säga tack och önska dig en snabb återhämtning. Han verkar ha höga tankar om dig.”
Riley var tvungen att hålla tillbaka ett skratt. Det var säkerligen det samtalet som hade gjort att hon nu satt där med sin bricka och sitt vapen. Hon kom ihåg en av de sista sakerna Newbrough hade sagt till henne.
Du är ingen knähund.
Samma sak kunde aldrig sägas om Carl Walder.
”Kom in på mitt kontor en sväng sen” sa Walder. ”Låt oss prata befordran. En administrativ position, kanske. Du förtjänar det.”
Utan att säga mer så lämnade Walder kontoret. Riley hörde hur arbetskamraterna andas ut en gemensam suck av lättnad över att han hade gått.
”Du borde överväga erbjudandet, Riley” sa Meredith.
Riley skrattade.
”Kan du verkligen se mig i en administrativt position?”
Meredith ryckte på axlarna.
”Du har gjort mer för oss än vad som krävs. Mer tufft fältarbete än de flesta agenter gör under hela sin karriär. Kanske borde du bli instruktör. Din instinkt och din erfarenhet skulle vara perfekt för alla nybörjare. Vad tror du?”
Riley tänkte på saken. Vad skulle hon ha att lära nykomlingar? Hennes instinkter var allt hon hade, och så vitt hon visste kunde inte instinkter läras ut. Det fanns inget sätt att utbilda människor att följa deras magkänsla. Antingen gjorde de det, eller så gjorde de inte det.
Skulle hon i övrigt verkligen vilja tvinga på någon de insikter och de instinkter hon hade? Hon levde i konstant rädsla för sina egna tankar, hemsökt av sin märkliga förmåga att förstå det onda. Det var svårt att leva med det.
”Tack” sa Riley, ”men jag trivs precis där jag är.”
Meredith nickade och reste sig från sin stol. ”Ja ja, det får räcka för idag. Åk hem och vila lite, gott folk.”
Mötet avslutades och Riley och Bill fann sig gåendes ner längs korridoren tillsammans. De gick i tystnad. De lämnade byggnaden och satte sig tillsammans på en bänk. Flera minuter passerade. Ingen av dem tycktes veta vad de skulle säga. Det fanns för mycket som var osagt.
”Bill” frågade hon till att börja med ”tror du att vi kan vara partners igen?”
Efter en paus sa Bill ”Vad tror du?”
De vände sig om och tittade varandra i ögonen. Riley kunde se smärta i Bills ansikte. Det sår hon hade orsakat med sitt telefonsamtal på fyllan hade fortfarande inte läkt. Det skulle ta lång tid.
Men hon visste något annat nu – något som kanske alltid hade varit sant, men som hon inte hade tillåtit sig själv att känna. Det band som knöt samman henne och Bill var intensivt och kraftfullt, och hon var nästan säker på att han kände samma sak. Det var inte längre en hemlighet de kunde hålla för sig själva. Det skulle bli omöjligt att återgå till hur saker och ting hade varit.
Deras partnerskap var över. De visste det båda två. Det fanns inget behov av att säga det högt.
”Gå hem, Bill” sade Riley försiktigt. ”Försök fixa allt med din fru. Du har dina barn att tänka på.”
”Jag vet… jag ska” sa Bill. ”Men jag hoppas verkligen att jag inte förlorar dig – vår vänskap, menar jag.”
Riley klappade hans hand och log.
”Det finns ingen risk för det” sa hon.
De båda ställde sig upp från bänken och gick bort till sina respektive bilar.
*
”Vad tänker du på, mamma?” frågade April.
Riley och April hade suttit i vardagsrummet tills långt in på natten, de tittade på tv. Tidigare den kvällen hade Riley berättat för April om allt som hade hänt – eller åtminstone allt hon kände att hon kunde berätta för henne.
Riley tvekade innan hon svarade på Aprils fråga. Men hon visste att hon var tvungen att säga det högt. Dessutom visste April redan om det. Det var ingen hemlighet. Det var bara något som Riley inte kunde bli av med.
”Jag dödade en man idag” sa Riley.
April tittade på henne med kärlek och oro.
”Jag vet” sa hon. ”Hur känns det?”
”Det är svårt att sätta i ord på det” sa Riley. ”Det är hemskt. Det är något som ingen har rätt att göra – aldrig någonsin. Men ibland är det den enda utvägen.”
Riley pausade. ”Jag har en annan känsla också ” sa hon. ”Men jag är inte säker på om jag borde berätta det.”
April skrattade tyst. ”Jag trodde att vi skulle vara öppna med varandra, mamma.”
Riley stadgade sig och sa ”Jag känner mig… levande. Det är så absurt men det fick mig att känna mig levande igen. Och bara tanken på att vilken dag som helst nu så kommer en kvinna gå in i Madelines butik och köpa en docka, och hon kommer inte vara i fara. Jag är bara… ja, jag är bara glad för hennes skull. Jag är glad över att jag kunde ge henne det, även om hon aldrig kommer att få veta det.”
Riley kramade Aprils hand.
”Det är sent, du har skola imorgon” sa hon.
April pussade sin mamma på kinden.
”Godnatt mamma” sa hon och gick till sitt sovrum.
Riley kände en ny våg av smärta och utmattning. Hon insåg att hon också borde lägga sig, annars skulle hon nog somna där på soffan.
Hon reste sig upp och gick mot sovrummet. Hon var redan klädd i nattlinne, och hon brydde sig inte om att gå in i badrummet för att borsta tänderna. Hon ville bara sova.
När hon kom in i sitt sovrum och tände lyset så var det något som fångade hennes blick. Hennes hjärta stannade för en sekund.
Där i sängen låg något fasansfullt.
Där låg en liten hög med små stenar.
