Kitabı oku: «Borta», sayfa 14
Rileys mobiltelefon ringde. Hon svarade.
”Bingo” sa Bill. ”Killen är en registrerad sexbrottsling. Adressen du gav mig är inte långt bort. Du är kanske lite närmare honom än vad jag är.”
”Jag kör dit nu” sa Riley och trampade på gasen.
”För guds skull, Riley, stick inte dit ensam!” skällde han tillbaka. ”Vänta på mig utanför. Jag kommer dit så fort jag kan. Hör du mig?”
Riley avslutade samtalet och körde iväg. Nej, hon kunde inte vänta.
*
Mindre än femton minuter senare svängde Riley in på en dammig, isolerad gårdsplätt. En sjaskig husbil stod i mitten av den. Riley parkerade sin bil och klev ut.
En gammal bil var parkerad på gatan, men Riley såg inte något tecken på bilen som beskrevs efter Cindy MacKinnons bortförande. Naturligtvis kunde Cosgrove ha den någon annanstans. Eller kanske hade han dumpat den i rädsla om att den skulle spåras.
Riley ryckte till när hon såg ett par skjul med hänglås på dörrarna i den bakre delen av tomten. Var det där han hade hållit kvinnorna? Hade han en där just nu, som han torterade och förberedde sig för att döda?
Riley tittade runt och tog in omgivningen. Tomten var inte helt isolerad. Det fanns några hus och husbilar bara en bit bort. Trots det verkade det troligt att ingen bodde nära nog för att höra en kvinna skrika i ett av skjulen.
Riley drog sitt vapen och närmade sig husbilen. Den stod på en fast grund, och det såg ut som om den hade varit där i många år. För en tid sedan hade någon planterat blommor bredvid för att få det att se ut som ett vanligt hus. Men nu var rabatten täckt av ogräs.
Hittills matchade platsen hennes förväntningar. Hon kände sig säker på att hon hade kommit till rätt ställe.
”Det är över för dig, din jävel” mumlade hon mellan djupa andetag. ”Du kommer aldrig ta ett till offer.”
När hon nådde husbilen slog hon på metalldörren.
”Gerald Cosgrove!” skrek hon. ”FBI. Är du där inne?”
Det kom inget svar. Riley smög sig uppför trappan av betongblock och kikade genom dörrens lilla fönster. Vad hon såg där inne gav henne rysningar ända in i kroppen.
Platsen verkade vara full av dockor. Hon såg inte en levande själ, bara dockor i alla former och storlekar.
Riley ryckte i dörrhandtaget. Det var låst. Hon slog på dörren igen. Den här gången hörde hon en mans röst.
”Stick. Lämna mig ifred. Jag har inte gjort något.”
Riley tyckte att hon hörde någon rafsa runt inuti. Dörren var konstruerad för att öppnas utåt, så hon kunde inte sparka in den. Hon avfyrade pistolen mot det låsta handtaget. Dörren öppnades.
Riley kastade sig in i det lilla rummet. Hon blev tillfälligt tagen av det stora antalet dockor. Det måste ha varit hundratals av dem. De var helt enkelt överallt – på hyllor, på bord och även på golvet. Det tog ett ögonblick för henne att se en man bland dem, som hukade på golvet mot en skiljevägg.
”Skjut inte” ropade Cosgrove med händerna lyfta och skakandes. ”Jag gjorde det inte. Skjut inte.”
Riley tog tag i honom och ställde honom upp. Hon snurrade runt honom och drog en hand bakom ryggen. Hon hölstrade sin pistol och tog fram sina handbojor.
”Ge mig din andra hand” sa hon.
Skakandes från topp till tå så lydde han utan tvekan. Riley hade honom snabbt handfängslad och sittandes på en stol.
Han såg ut att vara en svag man runt sextio med tunt grått hår. Han hade en patetisk figur och satt där med tårar rinnandes nedför ansiktet. Men Riley kände ingen sympati för honom. Alla dessa dockor var tillräckligt för att hon skulle veta att han var en sjuk, störd man.
Innan hon kunde ställa några frågor hörde hon Bills röst.
”Herregud, Riley. Sköt du upp den här dörren?”
Riley vände sig om och såg Bill gå in i husbilen.
”Han öppnade inte” sa Riley.
Bill grymtade. ”Jag trodde jag sa till dig att vänta utanför” sa han.
”Och jag trodde du visste bättre än att tro att jag skulle göra det” sa Riley. ”Hur som helst, jag är glad att du är här. Det här ser ut som vår kille.”
Mannen skrattade nu.
”Jag gjorde det inte! Det var inte jag! Jag har tjänat mitt straff! Jag har lagt allt det bakom mig!”
Riley frågade Bill ”Vad hittade du om honom?”
”Han satt i fängelset en tid för försök till antastande av barn. Inget sedan dess – tills nu.”
Det dög för Riley. Denna monstruösa lilla mannen hade utan tvekan gått vidare till större byte – och till större hemskheter.
”Det var år sedan” sade mannen. ”Jag har skött mig sedan dess. Jag tar min medicin. Jag får inte de lusterna längre. Allt det ligger i det förflutna. Ni har gjort ett misstag.”
Bill frågade i en cynisk ton ”Så du är en oskyldig man, va?”
”Det stämmer. Vad ni än tror jag gjorde så var det inte jag.”
”Vad är grejen med alla dockorna?” frågade Riley.
Genom sina tårar log Cosgrove sorgset.
”Är de inte vackra?” sa han. ”Jag samlade på mig dem lite i taget. Jag hade tur för några veckor sedan när jag hittade den stora butiken i Shellysford. Så många dockor och så många olika klänningar. Jag spenderade alla mina besparingar där och köpte så många som mina pengar räckte till.”
Bill skakade på huvudet. ”Jag vill iallafall inte veta vad du gör med dem” sa han.
”Det är inte som du tror” sa Cosgrove. ”De är som min familj. Mina enda vänner. De är allt jag har. Jag är alltid hemma med dem. Det är inte direkt så att jag har råd att gå ut någonstans. De behandlar mig väl. Dom dömer mig inte.”
Återigen kände Riley sig illa till mods. Var Cosgrove ett offer nu?
”Jag vill kolla in dina skjul” sa hon till honom.
”Visst” sa han. ”Det finns inget där. Jag har inget att dölja. Nycklarna ligger där borta.”
Han nickade mot en massa nycklar som hängde bredvid den trasiga dörren. Riley gick fram och tog dem.
”Jag går och tar mig en titt” sa hon.
”Inte utan mig, inte” sa Bill.
Tillsammans, med Bills och Rileys handbojor kedjade de honom till kylskåpsdörren. Sedan gick de ut och runt husbilen. De öppnade det första skjulets hänglås och tittade in. Det fanns inget där förutom en gammal räfsa.
Bill gick in i skjulet och tittade runt.
”Ingenting” sa han. ”Inte ens en droppe blod.”
De gick bort till nästa skjul, låste upp och tittade in. Bortsett från en rostig handgräsklippare var det helt tom.
”Han måste ha haft dem någon annanstans” sa Bill.
Bill och Riley gick tillbaka till husbilen. Cosgrove satt fortfarande där och stirrade på sin dockfamilj. Riley tyckte det var en oroande syn – en man utan sitt egna egentliga liv, och absolut utan framtid.
Ändå verkade han vara en gåta. Hon bestämde sig för att ställa några frågor.
”Gerald, var var du förra onsdagsmorgen?”
”Va?” svarade Cosgrove. ”Vad menar du? Jag vet inte. Jag kommer inte ihåg onsdag. Här antar jag. Var annars skulle jag vara?”
Riley stirrade på honom med ökad nyfikenhet.
”Gerald” sa hon ”vilken dag är det idag?”
Cosgroves ögon flackade i desperat förvirring.
”Jag vet inte” stammade han.
Riley undrade – kunde det vara sant? Visste han inte vilken dag det var? Han lät helt uppriktigt. Han verkade verkligen inte bitter eller arg. Hon såg ingen glöd i honom alls. Bara rädsla och desperation.
Hon fick påminna sig själv om att inte låta sig luras. En sann psykopat kunde ibland även lura en veteran med en total lögn.
Bill lossade Cosgrove från kylskåpet. Han var fortfarande handbojad bakom ryggen.
Bill sa ”Gerald Cosgrove, du är härmed arresterad för morden på tre kvinnor…”
Bill och Riley eskorterade honom våldsamt ut ur husbilen, medan Bill fortsatte med offrens namn och Cosgroves rättigheter. Därefter förde de honom till bilen Bill hade kommit dit i— ett välutrustat arbetsfordon med nätgaller mellan baksätet och framsätet. Riley och Bill förde in honom i baksätet. De spände fast honom och såg till att handbojorna satt säkert. Efteråt stod de båda bara där ett ögonblick utan att säga ett ord.
”Fan, Riley, du gjorde det” mumlade Bill med beundran. ”Du fångade den jäveln, även utan din bricka. Byrån kommer att välkomna dig med öppna armar.”
”Vill du att jag ska åka med dig?” frågade Riley.
Bill ryckte på axlarna. ”Nej, jag har honom under kontroll. Jag tar honom i förvar. Du kan ta din egen bil tillbaka.”
Riley bestämde sig för att inte säga emot och undrade om Bill fortfarande var arg på henne för det som hände häromnatten.
När hon såg Bill backa undan, ville Riley gratulera sig själv för att hon lyckats och hennes för hennes vedergällning. Men känslan av tillfredsställelse lös med sin frånvaro. Något höll henne tillbaka. Hon hörde sin pappas ord.
Fortsätt bara att följa den där känslan.
Lite senare, när hon körde, började Riley inse någonting.
Hennes magkänsla sa till henne att de hade tagit fel man.
Kapitel 33
Nästa morgon körde Riley April till skolan, och när hon släppte av henne kom den känslan tillbaka. Den hade stört henne hela natten och inte låtit henne sova.
Är han rätt kille? Fortsatte hon att fråga sig själv.
Innan April klev ut ur bilen vände hon sig mot henne med ett uttryck av äkta oro.
”Mamma, vad är det för fel?” frågade hon.
Riley var lite överraskad av frågan. Hon och hennes dotter tycktes ha gått in i en helt ny fas av deras relation – en som var mycket bättre än vad de tidigare hade haft. Ändå var Riley inte van vid att April oroade sig för hennes känslor. Det kändes bra, men konstigt.
”Det märks, va?” sa Riley.
”Ja det gör det” sa April. Hon höll försiktigt sin mammas hand. ”Kom igen. Berätta för mig.”
Riley tänkte ett ögonblick. Den känslan var fortfarande inte lätt att uttrycka i ord.
”Jag…” började hon, men sedan hejdade hon sig, osäker på vad hon skulle säga. ”Jag är inte säker på att jag arresterade rätt man.”
Aprils ögon vidgades
”Jag är… osäker på vad jag ska göra” tillade Riley.
April tog ett djupt andetag.
”Tvivla inte på dig själv, mamma” svarade April. ”Du gör det ofta. Och du önskar alltid att du inte hade gjort det. Är det inte det du alltid säger till mig?”
De båda log.
”Jag kommer bli sen om jag inte går till lektionen” sa April. ”Vi kan prata om detta senare.”
April kysste Riley på kinden, klev ut ur bilen och gick mot skolan.
Riley satt där och tänkte. Hon körde inte omedelbart iväg. Istället ringde hon Bill.
”Har du något?” frågade hon när hon fick honom på linjen.
Hon hörde Bill ta en lång suck.
”Cosgrove är en konstig filur” sa han. ”Just nu är han en riktig röra, utmattad och deprimerad och gråter mycket. Jag tror att han säkert kommer att börja snacka snart. Men… ”
Bill pausade. Riley kände att han också kämpade med tvivel.
”Men vad?” frågade Riley.
”Jag vet inte, Riley. Han verkar så vilsen och jag är inte säker på att han ens vet vad som händer. Han glider in och ut ur verkligheten. Ibland verkar han inte förstå att han har arresterats. Kanske är det all medicin han tar. Eller kanske är det bara vanlig gammal psykos.”
Rileys egna tvivel kickade in igen.
”Vad säger han för något?” frågade hon.
”För det mesta fortsätter han bara att fråga om sina dockor” sa Bill. ”Han är orolig för dem, som om de är barn eller husdjur som han inte borde lämna ensamma hemma. Han säger att de inte kan klara sig utan honom. Han är helt passiv, inte alls motstridig. Men han ger oss ingen information. Han säger ingenting om kvinnorna, eller om han håller en just nu.”
Riley höll Bills ord i tankarna en stund.
”Så vad tror du?” frågade hon äntligen. ”Är han rätt man?”
Riley upptäckte växande frustration i Bills röst.
”Hur kan han inte vara det? Jag menar, allt pekar på honom och ingen annan. Dockorna, kriminalregistret, allting. Han var i affären samtidigt som henne. Vad mer kan du begära? Hur kan vi ha fel?”
Riley sa ingenting. Hon kunde inte argumentera. Men hon kunde höra att Bill kämpade med sina egna instinkter.
Då frågade hon ”Gjorde någon en sökning på Madelines tidigare anställda?”
”Ja” sade Bill. ”Men det ledde inte någonstans. Madeline anställer alltid gymnasieflickor för att arbeta i kassan. Hon har gjort det ganska ofta sedan hon startade affären.”
Riley stönade med modlöshet. När skulle de få lite tur i det här fallet?
”Hursomhelst” sa Bill, ”en psykolog från byrån kommer att intervjua Cosgrove idag. Kanske kan han få lite insikt, berätta var vi står.”
”Okej” sa Riley. ”Håll mig uppdaterad.”
Hon avslutade telefonsamtalet. Hennes bilmotor var igång, men hon hade fortfarande inte kört bort från skolan. Vart skulle hon? Om Newbrough verkligen försökte få henne återanställd så hade han inte gjort det än. Hon hade fortfarande ingen bricka och inget jobb.
Jag kan lika gärna åka hem, tänkte hon.
Men så snart hon började köra, kom hennes pappas ord rusande tillbaka igen.
Fortsätt bara följa den där känslan.
Just nu sa hennes magkänsla högt och tydligt att hon behövde åka tillbaka till Shellysford. Hon visste inte exakt varför, men hon var tvungen.
*
Klockan över butikens dörr ringde när Riley gick in. Hon såg inga kunder. Madeline tittade upp från sitt arbete vid kassan och rynkade på pannan. Riley kunde se att hon inte alls var glad att se henne igen.
”Madeline, jag är ledsen för igår” sa Riley och gick till skrivbordet. ”Jag var så klumpig, och jag är ledsen. Jag hoppas att jag inte inte hade sönder någonting.”
Madeline korsade armarna och stirrade på Riley.
”Vad vill du den här gången?” frågade hon.
”Jag kämpar fortfarande med det här fallet” sa Riley. ”Jag behöver din hjälp.”
Madeline svarade inte på några sekunder.
”Jag vet fortfarande inte vem du är, eller om du är FBI” sa hon.
”Jag vet, och jag klandrar dig inte för att du inte litar på mig” sa Riley. ”Men jag hade Reba Fryes kvitto, kommer du ihåg? Jag kunde bara ha fått det från hennes pappa. Han skickade mig faktiskt hit. Du vet att det är sant.”
Madeline skakade på huvudet.
”Jag antar att det måste betyda något. Vad vill du?”
”Låt mig bara titta på docksamlingen igen” sa Riley. ”Jag lovar att inte stöka till det den här gången.”
”Okej” sa Madeline. ”Men jag lämnar dig inte ensam.”
”Låter bra” sa Riley.
Madeline gick till bakdelen av affären och öppnade dörren. När Riley gick in bland dockorna och tillbehören stod Madeline i dörröppningen och såg på henne som en hök. Riley förstod kvinnans misstro, men det var inte bra för hennes koncentration – särskilt inte eftersom hon verkligen inte visste vad hon borde leta efter.
Just då ringde klockan ovanför ytterdörren. Tre ganska högklassiga kunder kom in i affären.
”Åh, gud” sa Madeline. Hon skyndade sig tillbaka till klädaffären för att hjälpa sina kunder. Riley hade dockorna för sig själv, åtminstone för tillfället.
Hon studerade dem noga. Vissa stod, men andra satt. Alla dockor var utsmyckade i klänningar. Men trots att de var klädda, var de sittande dockorna i exakt samma ställning som de nakna mordoffren, med benen stelt särade. Mördaren hade uppenbarligen tagit sin inspiration från den här typen av docka.
Men det räckte inte för att Riley skulle kunna fortsätta. Det behövdes en till ledtråd här.
Rileys ögon föll på en rad böcker på den nedre hyllan. Hon böjde sig ner och började dra dem av hyllan en efter en. Böckerna var vackert illustrerade äventyrsberättelser om små tjejer som såg precis ut som dockorna. Dockorna och tjejerna på omslagen hade till och med samma klänningar. Riley insåg att böckerna och dockorna var ursprungligen menade att de skulle säljas tillsammans.
Riley rös vid synen av ett bokomslag. Flickan hade långt blont hår och öppna ljusblå ögon. Hennes rosa och vita balklänning hade en drös rosor draperade över kjolen. Hon hade ett rosa band i hennes hår. Boken hade titeln ”En stor bal för en skönhet från södern.”
Rileys hud pirrade när hon tittade närmare på flickans ansikte. Hennes ögon var ljusblå, extremt stora, med enorma, svarta ögonfransar. Hennes läppar, formade till ett överdrivet leende, var tjocka och ljusrosa. Det fanns ingen tvekan. Riley visste helt säkert att mördaren var fixerad vid just den här bilden.
I det ögonblicket ringde klockan igen när de tre kunderna lämnade affären. Madeline kom till den bakre delen, och var tydligt lättad att Riley inte hade orsakat någon skada. Riley visade henne boken.
”Madeline, har du dockan som hör ihop med den här boken?” frågade hon.
Madeline tittade på omslaget och sedan hyllorna.
”Jo, jag måste ha haft flera av dem vid ett eller annat tillfälle” sa hon. ”Jag ser inte någon av dem just nu.” Hon tänkte efter ett ögonblick och lade till ”Nu när jag tänker efter så sålde jag den sista av dem för länge sedan.”
Riley kunde knappt hålla sin röst stadig.
”Madeline, jag vet att du inte vill göra det här. Men du måste hjälpa mig att leta efter namn på personer som kanske har köpt den här dockan. Jag kan inte förklara för dig hur viktigt detta är.”
Madeline verkade nu sympatisera med Rileys irritation.
”Jag är ledsen, men jag kan inte” sa hon. ”Det är inte det att jag inte vill, men jag kan inte. Det här var tio eller femton år sedan. Inte ens min bok går så långt tillbaka.”
Rileys mod sjönk. Ännu en återvändsgränd. Hon hade tagit det så långt som möjligt. Att komma hit hade varit ett slöseri med tid.
Riley vände sig om för att gå. Hon korsade affären och öppnade dörren, och när den friska luften slog henne, upptäckte hon något. Lukten. Den friska luften utanför fick henne att förstå hur gammal luften var här inne. Inte gammal, utan… skarp. Det verkade inte passa in på en plats som denna. Vad var det?
Sedan insåg hon. Ammoniak. Men vad betydde det?
Följ din magkänsla, Riley.
Halvvägs ut genom dörren stannade hon och vände och tittade tillbaka på Madeline.
”Skrubbade du golven idag?” frågade hon.
Madeline skakade förbluffat på huvudet.
”Jag får hjälp med det” sa hon. ”De skickar över en vaktmästare.”
Riley hjärta slog snabbare.
”En vaktmästare?” frågade hon, hennes röst knappt högre än en viskning.
Madeline nickade.
”Han kommer hit på morgonen. Inte varje dag. Dirk heter han.”
Dirk. Rileys hjärta slog och hennes hud blev kall.
”Dirk vad?” frågade hon.
Madeline ryckte på axlarna.
”Jag är rädd att jag inte vet hans efternamn” svarade hon. ”Jag skriver inte hans checkar. Bemanningsföretaget kanske vet, men det är en ganska udda grupp, egentligen. Dirk är inte särskilt pålitlig, om du vill veta sanningen.”
Riley tog djupa, långsamma andetag för att samla sig.
”Var han här i morse?” frågade hon.
Madeline nickade lugnt.
Riley gick fram till henne och tittade henne rakt i ansiktet.
”Madeline,” uppmanade hon, ”vad du än gör, låt inte den mannen komma tillbaka in i din butik. Någonsin.”
Madeline ryggade tillbaka av chock.
”Menar du att han—?”
”Han är farlig. Extremt farlig. Och jag måste hitta honom. Har du hans telefonnummer? Har du någon aning om var han bor?”
”Nej, du får fråga bemanningsföretaget” sa Madeline med rädd röst. ”De har all sådan information. Här, jag kan ge dig deras visitkort.”
Madeline rotade runt på sitt skrivbord och hittade ett kort från Miller Staffing Agency. Hon överlämnade det till Riley.
”Tack” sa Riley med ett flämt. ”Tack så mycket.”
Utan ett ord till rusade Riley ut ur affären och klev in i bilen och försökte ringa till bemanningsföretaget. Telefonen ringde och ringde. Det fanns ingen röstbrevlåda.
Hon memorerade adressen och började köra.
*
Miller Staffing Agency låg en bit bort på andra sidan Shellysford. Beläget i en tegelbyggnad, såg det ut som om det hade funnits i många år.
När Riley gick in såg hon att det var en lågteknologisk firma som inte hade hängt med i tiderna. Det fanns bara en föråldrad dator i sikte. Det var ganska trångt, med flera personer som fyllde i ansökningsblanketter vid ett långt bord.
Tre andra människor – klienter, antagligen – trängdes runt receptionen. De klagade högt och alla på en gång om problem som de hade med företagets anställda.
Två långhåriga män arbetade vid skrivbordet, ignorerade klagandet och försökte fortsätta med sina telefonsamtal. De såg ut som två latmaskar i tjugoårsåldern, och de verkade inte hantera saker alls.
Riley lyckades ta sig fram och hon haffade snabbt en av de unga männen mellan telefonsamtalen. Hans namnskylt hade namnet ”Melvin.”
”Jag är agent Riley Paige, FBI” meddelade hon och hoppades att Melvin inte skulle fråga om om hennes bricka i förvirringen. ”Jag är här på en mordutredning. Är du chef?”
Melvin ryckte på axlarna. ”Jag antar det.”
Från hans tafatta ansiktsuttryck och hållning så gissade Riley att han antingen var hög eller inte särskilt smart, eller kanske båda.
”Jag letar efter mannen ni har som jobbar åt Madeline” sa hon. ”En vaktmästare. Hans förnamn är Dirk. Madeline verkar inte veta hans efternamn.”
Melvin svamlade för sig själv, ”Dirk, Dirk, Dirk … Åh, ja. Jag kommer ihåg honom. ’Dirk the Dick’ brukade vi kalla honom.” Han sträckte sig efter den andra unga mannen och frågade ”Hörru, Randy, vad hände med ’Dirk the Dick’?”
”Vi sparkade honom” svarade Randy. ”Han fortsatte att komma sent till jobb, när han orkade dyka upp alls. En riktig pina.”
”Det kan inte stämma” sa Riley. ”Madeline säger att han fortfarande arbetar för henne. Han var där i morse. ”
Melvin såg förbannad ut nu.
”Jag är säker på att vi sparkade honom” sa han. Han satte sig vid den gamla datorn och började göra en sökning. ”Ja, vi sparkade honom, för ungefär tre veckor sedan.”
Melvin kisade mot skärmen, mer förbryllad än tidigare.
”Hörru, det här är konstigt” sa han. ”Madeline fortsätter att skicka checkar till oss, även om han inte längre arbetar. Någon borde berätta för henne att sluta göra det. Hon slösar mycket pengar.”
Situationen blev tydligare för Riley. Trots att Dirk blivit sparkad och inte längre fick betalt, så hade han fortsatt att gå till jobbet hos Madeline. Han hade sina egna skäl för att vilja arbeta där – beklagliga skäl.
”Vad är hans efternamn?” frågade Riley.
Melvins ögon skummade igenom innehållet på datorskärmen. Han tittade uppenbarligen på Dirks avvecklade anställningsinformation.
”Det är Monroe” sa Melvin. ”Vad mer vill du veta?”
Riley var lättad att Melvin inte brydde sig så mycket om att dela med sig av vad som borde vara konfidentiell information.
”Jag behöver hans adress och telefonnummer” sa Riley.
”Han gav oss inget telefonnummer” sa Melvin och tittade fortfarande på skärmen. ”Jag har dock en adress. 1520 Lynn Street.”
Randy hade nu intresserat sig för konversationen. Han tittade över Melvins axel på datorskärmen.
”Vänta lite” sa Randy. ”Den adressen är helt fel. Husnumren på Lynn Street går inte så högt.
Riley blev inte förvånad. Dirk Monroe ville uppenbarligen inte att någon skulle veta var han bodde.
”Vad sägs om ett personnummer?” frågade hon.
”Här” sa Melvin. Han skrev numret på ett papper och lämnade det till Riley.
”Tack” sade Riley. Hon tog pappret och gick iväg. Så snart hon satte foten utanför så ringde hon Bill.
”Hej, Riley” sa Bill när han svarade. ”Jag önskar att jag kunde ge dig goda nyheter, men vår psykolog intervjuade Cosgrove och han är övertygad om att mannen inte kan döda någon, än mindre fyra kvinnor. Han sa— ”
”Bill” avbröt hon. ”Jag har ett namn – Dirk Monroe. Han är vår kille, jag är säker på det. Jag vet inte var han bor. Kan du kolla upp honom? Nu?”
Bill tog numret och satte Riley på vänteläge. Riley gick fram och tillbaka på trottoaren ängsligt medan hon väntade. Till slut kom Bill tillbaka.
”Jag har adressen. Det är en bondgård cirka fyrtio kilometer väster om Shellysford. En landsväg.”
Bill läste upp adressen för henne.
”Jag åker dit” sa Riley.
Bill fräste.
”Riley, vad pratar du om? Låt mig skicka dit förstärkning. Den här killen är farlig.”
Riley kände att hela kroppen fylldes av ett adrenalinrus.
”Bråka inte med mig, Bill” sa hon. ”Du borde veta bättre vid det här laget.”
Riley avslutade samtalet utan att säga hej då. Hon var redan på väg.
