Kitabı oku: «Innan han dödar»

KAPITEL ETT

Kriminalinspektör Mackenzie White stålsatte sig för det värsta när hon gick genom majsfältet den eftermiddagen. Ljudet av majsstjälkarna gjorde henne illa till mods när hon passerade dem. Ett dött ljud uppstod när stjälkarna skrapade mot hennes jacka där hon tog sig fram, länga efter länga. Öppningen hon letade efter verkade vara flera kilometer bort.

Hon kom fram till slut, men när hon gjorde det stannade hon tvärt och önskade genast att hon befunnit sig någon helt annanstans.

Det var en död, nästan helt naken kropp av en kvinna i trettioårsåldern, fastbunden vid en påle. Det fanns vånda i hennes frusna ansiktsuttryck. Det var en syn som Mackenzie önskat att hon aldrig skulle fått se, samtidigt visste hon att hon aldrig skulle glömma den.

Fem poliser hade infunnit sig på brottsplatsen, utan att göra något särskilt. De försökte se upptagna ut men hon visste att allt de gjorde var att försöka greppa vad som egentligen hänt. Hon var säker på att ingen av dem hade sett någonting som det här tidigare. Det tog inte mer än fem sekunder för Mackenzie att förstå att det fanns något djupare kring det här brottet. Det liknade inte något annat som hon stött på tidigare. Sådant här hände inte bland majsfälten i Nebraska.

Mackenzie närmade sig kroppen och gick långsamt i en cirkel runt den. Hon kände hur de andra poliserna iakttog henne. Hon visste att somliga av dem tyckte att hon tog sitt jobb på alldeles för stort allvar. Hon tog sig an saker och ting lite väl noggrant, letade efter röda trådar och sammanhang som framstod som närmast abstrakta. Hon var den unga kvinnan som hade nått positionen som kriminalinspektör alldeles för snabbt enligt många av männen i polisdistriktet, det var hon väl medveten om. Hon var den ambitiösa tjejen som alla antog hade siktet inställt på större och bättre saker än att förbli kriminalinspektör hos småstadspolisen i Nebraska.

Mackenzie brydde sig inte om dem. Hon var fullt fokuserad på den döda kroppen och på att vifta bort alla flugor som samlats. De flög hetsigt kring kvinnans kropp och bildade ett litet svart moln. Det gjorde inte saken bättre att hela sommaren hade varit varm och det kändes som att all den hettan hade samlats på majsfältet och koncentrerats till precis den här platsen.

Mackenzie gick närmare, studerade kroppen och försökte undantränga känslan av illamående och vågen av sorg som kom över henne. Kvinnans rygg var full av djupa sår. De såg uniforma ut till sin natur, vilket tydde på att de alla orsakats av samma typ av tillhygge. Hennes rygg var täckt av blod, mestadels torkat och kladdigt. Baksidan av hennes stringtrosor var också de dränkta i blod.

Just som Mackenzie avslutade sin runda kring kroppen kom en kort men kraftig man emot henne. Hon kände honom väl, men tyckte inte om honom.

"Hej inspektör White", sa kriminalkommissarie Nelson.

"Kommissarien", svarade hon.

"Var är Porter?"

Det fanns inget nedlåtande i hans tonfall, men hon kände det ändå. Den här hårdhudade lokala kriminalkommissarien i femtioårsåldern hade inte mycket tilltro till att en tjugofemårig kvinna skulle vara till någon hjälp för att reda ut det här fallet. Walter Porter, hennes femtiofemåriga kollega, skulle vara bäst lämpad för det här jobbet.

"Borta vid motorvägen", sa Mackenzie. "Han pratar med bonden som hittade kroppen. Han kommer att ansluta snart."

"Okej", sa Nelson, uppenbart mer avslappnad. "Vad har du för tankar om det här?"

Mackenzie var inte säker på hur hon skulle svara på den frågan. Hon visste att han testade henne. Han gjorde det då och då, även om de enklaste saker. Han gjorde inte så mot några av de andra poliserna eller inspektörerna och hon var ganska säker på att han gjorde så mot henne för att hon var ung och kvinna.

Hennes magkänsla var att det här var något mer än ett teatraliskt mord. Var det de oräkneliga piskrappen på hennes rygg? Var det faktumet att kvinnan hade en kropp som en utvikningsmodell? Hennes bröst var uppenbart fejk och om Mackenzie var tvungen att gissa skulle hon säga att hennes bakdel också var det. Hon bar en hel del smink, som till stor del blivit kladdigt och smetats ut av tårar.

"Jag tror", sa Mackenzie till slut som svar på Nelsons fråga, "att detta var ett brott helt och hållet fokuserat på misshandeln. Jag tror inte att kriminalteknikerna kommer att hitta spår av sexuella övergrepp. De flesta män som kidnappar en kvinna för att ha sex misshandlar sällan offret så här svårt, även om de planerar att mörda henne senare. Jag tror också att den typ av underkläder som kvinnan bär tyder på att hon var utmanande på något sätt. Helt ärligt, baserat på hennes sminkning och hennes fylliga bröst, så skulle jag nog börja ringa runt till Omahas strippklubbar för att kolla om någon av dansarna var frånvarande igår."

"Allt det där är redan gjort", svarade Nelson självbelåtet. "Den avlidna är Hailey Lizbrook, trettiofyra år gammal, mor till två pojkar och dansare på The Runway i Omaha."

Han reciterade dessa fakta som om han läste från en instruktionsmanual. Mackenzie antog att han varit med så länge att mordoffer inte längre var människor för honom, bara pusselgåtor som skulle lösas.

Men Mackenzie var bara några år in i sin karriär, hon var inte lika hårdhudad och hjärtlös. Hon såg dels på kvinnan med målet att ta reda på vad som hänt, men samtidigt såg hon en kvinna som hade lämnat två pojkar efter sig, pojkar som nu skulle få leva resten av sina liv utan en mamma. Att som tvåbarnsmor också jobba som strippa kunde bara betyda hon hade ont om pengar och att hon var villig att göra nästan precis vad som helst för att försörja sina barn, tänkte Mackenzie. Men här var hon nu, fastbunden vid en påle och mörbultad av någon anonym man som—

Det prasslade till bland majsstjälkarna bakom henne och hon blev väckt ur sina funderingar. Hon vände sig om och såg Walter Porter komma vadande genom fältet. Han såg irriterad ut när han kom ut på den röjda delen av fältet och borstade jord och majssilke från sin rock.

Han såg sig omkring för en stund innan hans ögon fastnade på Hailey Lizbrooks kropp vid pålen. Ett förvånat flin uppenbarade sig i hans ansikte, hans grånade mustasch vippade åt höger i en skarp vinkel. Sedan tittade han mot Mackenzie och Nelson och ödslade ingen tid innan han vandrade över till dem.

"Porter", sa kommissarie Nelson. "White håller på att lösa det här redan. Hon är rätt skarp."

"Hon kan vara det", sa Porter avvisande.

Det var alltid på det här viset. Nelsons komplimang var inte genuin. Han retades egentligen bara med Porter för att han var fast med en ung och snygg tjej som hade kommit från ingenstans och fått tjänsten som kriminalinspektör. Den snygga unga tjejen som få av de män som var äldre än trettio i polisdistriktet tog på allvar. Porter hatade detta.

Även om hon faktiskt njöt av att se Porter skruva på sig när han blev retad, så var det inte värt känslan av att vara otillräcklig och underskattad. Gång på gång hade hon löst fall som männen inte klarat av och hon visste att det fick dem att känna sig hotade. Hon var bara tjugofem, alldeles för ung för att börja känna sig utbränd av sitt jobb som hon hade älskat så mycket. Men att vara fast med Porter och resten av den här poliskåren hade nu fått henne att börja känna avsky.

Porter ansträngde sig för att positionera sig mellan Nelson och Mackenzie, för att markera att nu var det han som styrde den här skutan. Mackenzie kände hur hon började koka, men hon höll ilskan inom sig. Detta hade hon gjort i tre månader nu, ända sedan hon hade parats ihop med Porter. Sedan den första dagen hade han varit tydlig med sitt förakt mot Mackenzie. Det var ju trots allt så att hon hade ersatt Porters närmsta kollega sedan tjugoåtta år, som nu hade fått lämna kåren. Anledningen till detta, enligt Porters bästa teori, var för att kvotera in en ung kvinna.

Mackenzie förbisåg hans uppenbara respektlöshet och hon vägrade att låta det påverka hennes arbetsmoral. Utan att säga ett ord återvände hon till kroppen. Hon studerade den noggrant. Det gjorde ont att se den, men så vitt hon visste skulle hon aldrig kunna påverkas så mycket av en död kropp som den första gången hon hade sett en.

Hon hade nästan kommit till stadiet där hon inte längre såg sin pappas döda kropp framför sig när hon kom till en mordplats. Men hon var inte där än. Hon var sju år när hon klev in i sovrummet och såg honom ligga utsträckt över sängen, i en blodpöl. Hon hade aldrig slutat se det sedan dess.

Mackenzie sökte efter ledtrådar för att stärka hypotesen att det här mordet inte handlade om sex. Hon såg inga tecken som blåmärken eller rivsår på brösten eller rumpan, ingen extern blödning kring vaginan. Sedan tittade hon på kvinnans händer och fötter och undrade om det skulle kunna finnas något religiöst motiv bakom dådet; sticksår längs handflatorna, anklarna och fötterna skulle kunna vara en referens till korsfästelse. Men det fanns inga spår av det heller.

I den korta rapporten som hon och Porter fått ta del av hade de fått reda på att offrets kläder inte hade hittats. Mackenzie tänkte att det borde betyda att mördaren hade dem, eller hade avyttrat dem. Enligt henne indikerade det att mördaren var antingen försiktig eller hade någon slags besatthet. Lägg därtill att hans motiv nästan säkerligen inte varit sexuella, så skulle det betyda att han var en potentiellt svårfångad och kalkylerande mördare.

Mackenzie backade en bit för att få en helhetsbild över mordplatsen. Porter sneglade på henne, men undvek henne totalt efter en stund och fortsatte att prata med Nelson. Mackenzie märkte att de andra poliserna bevakade henne. Åtminstone några av dem studerade hur hon arbetade. När hon hade fått inspektörsrollen hade hon redan ett rykte med sig om att vara exceptionellt begåvad och stå högt i kurs bland majoriteten av lärarna på polisskolan. Då och då brukade yngre poliser, både män och kvinnor, ställa frågor till henne om polisarbetet och de värderade hennes kunskaper högt.

Å andra sidan, visste hon att ett par av männen som befann sig på brottsplatsen tittade på henne av andra anledningar också. Hon visste inte vad hon tyckte var värst: männen som kollade in hennes rumpa när hon gick förbi eller de som skrattade bakom ryggen på henne och tyckte att hon bara var en liten tjej som lekte hårdkokt snut.

Medan hon studerade brottsplatsen malde tankarna i hennes huvud om att det var något med det här som inte stod rätt till. Det kändes som att hon hade öppnat en bok och börjat läsa första sidan av en berättelse som skulle vara väldigt svår att förstå.

Det här är bara början, tänkte hon.

Hon tittade på jorden kring pålen och såg ett par nedslitna spår från ett par kängor, men inte tillräckligt för att lämna några tydliga avtryck. Det fanns också en serie av diffusa, slingrande former i jorden. Hon satte sig på huk för att titta närmare på dem och såg att flera av formerna hade rört sig bredvid varandra, slingrades runt träpålen på ett oregelbundet vis, som att vad det än var som orsakat dem att lämna spår hade cirkulerat kring pålen flera gånger. Hon tittade sedan på kvinnans rygg och såg att såren i hennes hud hade ungefär samma form som spåren på marken.

"Porter", sa hon.

"Vad är det?", frågade han, uppenbart irriterad över att ha blivit avbruten.

"Jag tror att jag har hittat spår av vapen här."

Porter tvekade en sekund och gick sedan mot Mackenzie, där hon satt hukad mot marken.

När han böjde sig ner bredvid henne jämrade han sig lätt och hon kunde höra hur hans bälte knarrade. Han hade runt tjugo kilos övervikt och det märktes allt mer i takt med att han närmade sig femtiofem.

"En piska av något slag?" frågade han.

"Ser ut så."

Hon undersökte marken, följde spåren i jorden hela vägen fram till pålen. Medan hon gjorde det upptäckte hon något mer. Det var något mycket litet, så litet att hon lätt hade kunnat missa det.

Hon gick fram till pålen, försiktigt så att hon inte skulle råka vidröra kroppen innan kriminalteknikerna undersökt den. Hon satte sig på huk igen och när hon gjorde det kände hon tyngden av eftermiddagssolen som pressade sig ner mot henne. Orädd förde hon sitt huvud närmare pålen, så nära att hon nästan vidrörde den.

"Vad fan gör du?" frågade Nelson.

"Något är inristat här" sa hon. "Det ser ut som siffror."

Porter kom för att undersöka saken men gjorde allt han kunde för att slippa böja sig igen. "White, det här trästycket är säkert tjugo år gammalt", sa han. "Inristningen ser ut att vara lika gammal den."

"Kanske," sa Mackenzie. Men hon trodde inte det.

Porter hade redan tappat intresset för upptäckten och gick iväg för att fortsätta prata med Nelson och gå igenom anteckningar han fått från bonden som hade upptäckt kroppen.

Mackenzie plockade fram sin telefon och tog en bild på siffrorna. Hon förstorade bilden och då blev siffrorna mer lättlästa. När hon såg dem så tydligt fick hon återigen känslan av att det här var början på någonting mycket större.

N511/J202

Siffrorna betydde ingenting för henne. Porter kanske hade rätt, de kanske inte hade någon signifikans över huvud taget. Kanske hade de ristats in av en träarbetare när den skapades. Kanske någon uttråkad unge hade mejslat dit siffrorna någon gång under årens lopp.

Men det kändes inte rätt.

Inget med det här kändes rätt.

Och hon kände, i sitt hjärta, att det här var bara början.