Kitabı oku: «Innan han dödar», sayfa 10

KAPITEL TJUGOTVÅ

När Mackenzie kom in i konferensrummet surrades det där inne. Nancy satt på sin vanliga plats längst bort vid bordet och delade ut de senast uppdaterade rapporterna om åkermördarfallet. Poliserna tog plats runt bordet och mumlade allvarligt, som om de var på en begravning. Medan Mackenzie trängde sig förbi för att komma längst in i rummet, där Nelson pratade med en annan polis, märkte hon att hon fick mycket blickar från poliserna som hon passerade. Vissa hade samma bistra ansiktsuttryck när de såg henne som de hade haft tre dagar tidigare i det här rummet. Men (och kanske var det här bara något hon inbillade sig) några tittade på henne med genuint intresse och, vågade hon påstå, respekt.

Nelson såg henne komma och avslutade sin konversation med den andra polisen direkt. Han lade armen om henne och vände henne bort från gänget som fortsatte att strömma in i rummet. "De här nyheterna", sa han. "Kommer de att belöna oss med ett gripande inom de närmsta timmarna?"

"Jag vet inte", sa Mackenzie. "Men de kan säkerligen smalna av vårt sökfokus. De kommer ta oss väldigt nära."

"Då får du ta hand om det här", sa han. "Kan du göra det?"

"Ja", sa hon och försökte nonchalera knuten i magen som började formas.

"Okej, då kör vi", sa han. Med de orden vände han sig om mot resten av rummet och slog sina kraftiga händer i bordet flera gånger. "Okej, allihop", ropade han. "Ta plats och täpp igen trutarna. Mackenzie har gjort ett genombrott i fallet och ni ska ge henne er fulla uppmärksamhet. Spara eventuella frågor tills hon är klar."

Till Mackenzies förvåning tog Nelson en av de kvarvarande stolarna som stod längs väggen en bit bort från konferensbordet. Han tittade på henne och det var då hon insåg att allt låg på henne. Kanske var det för att testa henne eller så hade han helt enkelt uttömt alla sina alternativ. I vilket fall som helst så var det här hennes chans att ta det här polisdistriktet i sin hand och visa alla vad hon var gjord av.

Hon tittade ut över rummet och såg Porter bland alla ansikten. Han gav henne ett snabbt leende, nästan som att han ville undvika att någon annan såg det. Det var troligen den gulligaste gesten han någonsin visat henne och hon tänkte att Porter ständigt hade överraskat henne positivt på sistone.

"Jag återbesökte en av brottsplatserna i morse", förklarade Mackenzie. "Även om besöket i sig inte var genombrottet, så ledde det mig dit. Som många av er redan vet, så har varje påle som mördaren bundit fast kvinnorna vid haft två kodliknande kombinationer av bokstäver och siffror: N511 och J202. Efter att jag pratat med en pastor tidigare idag, så kom jag fram till att dessa är referenser till Numeri 5:11 och Josua 20:2.

"Stycket i Numeri talar om ett förhållningssätt från Gamla testamentet till äktenskapsbrott. En kvinna som hade begått äktenskapsbrott togs till prästen och fick vad de kallade bittert vatten. Tanken var att det välsignade vattnet skulle kasta en förbannelse över kvinnor som begått äktenskapsbrott och inte skulle påverka kvinnor som var trogna. I princip så var det kyrkans sätt att döma eller anklaga kvinnor som misstänkes vara orena.

"Vad beträffar referensen till Josia, så handlar stycket om fristäder — städer dit människor kunde fly om de av misstag råkat mörda, eller dödat för att försvara sig själva, deras familj eller deras folk. I dessa fristäder kunde inte åtal väckas mot mördaren. Faktum är att i stycket står det att en fristad ska tjäna som tillflyktsort undan blodshämnaren, för alla människor som vistas där.

"Så, enligt den pastorn som jag pratade med, fanns det sex av dessa städer. Och det får mig att tro att minst tre ytterligare mord kommer att ske."

"Varför då?" frågade Nelson, utan att bry sig om sin tidigare regel om att inte ställa några frågor förrän i slutet.

"Jag tror att mördaren dödar de här kvinnorna för att använda dem som en representation av varje fristad. Och när han mördar dem tycker han att han tar rollen som blodshämnaren. Utöver det så bygger han, på sätt och vis, en stad."

Rummet föll i tystnad en stund medan de väntade på att hon skulle utveckla resonemanget. Hon vände sig om mot väggen bakom henne, där en välanvänd whiteboardtavla nyligen rensats. Hon tog en filtpenna och ritade en enkel karta från minnet, baserad på den karta som pastor Simms hade visat henne i kyrkan.

"Det här är de ungefärliga platserna för de sex städerna", sa hon och ritade stora prickar på hennes slarvigt ritade karta. De bildade en oval form, där det var ungefär lika långt mellan varje stad.

"Så, om man skulle ta en karta över området som visar platserna där vi har hittat varje kropp", sa hon, "så skulle det se ut nästan exakt så här."

Nancy började omedelbart att knappa på sin dator längst bort vid bordet. "Jag tar fram en karta", sa hon utan att titta upp från skärmen. "Ljuset, tack."

Polisen närmast strömbrytaren på väggen släckte ljuset, medan en annan satte igång projektorn som stod på mitten av det överbelamrade konferensbordet. Mackenzie tog ett kliv åt sidan för att ljuset skulle kunna lysa direkt på whiteboardtavlan.

Nancy hade tagit fram samma karta som var bifogad i rapporterna som hon delat ut tidigare. Den visade varje motorväg, sekundär väg och stad inom en radie av tjugofyra mil. På kartan hade tre X placerats ut där varje offer hade hittats.

"Även om platserna inte radar upp sig perfekt", sa Mackenzie, "så ligger de extremt nära i anslutning till varandra. Vad detta betyder är att om det inte helt enkelt är en slump — vilket, vid den här punkten, jag tycker det är uppenbart att det inte är — så kan vi mer eller mindre exakt ange platsen där nästa brottsplats kommer att vara."'

"Hur vet vi vilken ordning han kommer gå efter?" frågade en av poliserna runt bordet. "Om det återstår tre, finns det någon garanti för att han kommer gå i geografisk ordning?"

"Nej det finns ingen garanti", medgav Mackenzie. "Men än så länge har han gjort det."

"Och vi är fortfarande osäkra på hur han väljer ut sina offer?" frågade Porter.

"Det kollas upp just nu", sa Mackenzie. "Vi har medarbetare som har kontakt med de tre strippklubbarna som finns inom den radien på hundrasextio kilometer. Men jag tänker att vi måste anta att han inte är främmande för att rikta in sig på prostituerade också."

"Det här bittra vattnet?" frågade en annan. "Vad är det för typ av vatten?"

"Jag vet inte säkert", sa Mackenzie. "Men vi har redan informerat rättsläkaren om att undersöka maginnehållet på offren för att se om det finns något utöver det vanliga där: gift, kemikalier, eller något sånt. Personligen tror jag att det bara skulle kunna vara heligt vatten, och om så är fallet är det omöjligt att bekräfta det."

"Menar du att välsignat vatten inte har ett magiskt sken?" frågade en annan polis. Det hördes några småskratt runt bordet.

"Hallå", sa Nelson och ställde sig längst fram i rummet igen. Han gick fram till tavlan och tog en röd filtpenna. Han ringade in det område på den projicerade kartan som bäst verkade stämma överens med var den fjärde staden låg på kartan som Mackenzie tidigare hade ritat.

"Jag sätter White som ansvarig för att ta hand om området precis här", sa han. "Jag vill ha minst åtta lediga poliser där ute inom en timme för att kartlägga området. Få grepp om stället, lär er vägarna och patrullera området kontinuerligt tills ni hör något annat från mig. Nancy, från dig behöver jag att du ringer till den delstatliga huvudpolismyndigheten och lämnar en förfrågan om att få använda en helikopter för att övervaka området."

"Ja, sir", sa Nancy.

"En sak till", sa Mackenzie. "Bara omärkta bilar. Det sista vi vill är att den här killen ska ana något."

Nelson funderade på detta och hon märkte att något med det hela irriterade honom. "Nja, eftersom vi bara har fyra omärkta bilar så blir vi begränsade. Så jag kommer att tillåta patrullbilar, men de får inte stå parkerade. Så, med allt vi nu vet, så finns det inga ursäkter för att inte gripa den här killen innan en fjärde kvinna måste dö. Några frågor?"

Alla var tysta i rummet medan de reste sig upp. Det fanns en gnutta spänning i luften som Mackenzie nästan kände som en fysisk närvaro. Poliser började ivrigt lämna rummet med känslan av att de närmade sig lösningen på det här förbannade fallet. Hon visste hur de tänkte: vid det här laget hade potentiellt vem som helst chansen att gripa den misstänkte. Även om någon annan (i det här fallet, hon) hade knutit ihop ledtrådarna och presenterat dem med en slutgiltig lösning, så kunde vem som helst bli hjälte nu.

Mackenzie var på väg mot dörren när Nelson stoppade henne. "Förbannat bra jobbat, Mackenzie. Och jag ska säga dig en sak till: Ellington prisade dig när han kom tillbaka till Quantico. Jag fick ett samtal från hans chef och de gav dig komplimanger."

"Tack."

"Om du nu bara kunde hålla dig från att jaga ifatt överviktiga online-journalister och skrämma livet ur dem, så tror jag att du skulle ha en lovande karriär framför dig. Det där äcklet Pope har kopplat in två olika advokater som ringer och frågar efter dig. Jag tror inte att han kommer låta det här vara."

"Jag är ledsen, kommissarien", sa hon, och hon menade det.

"Tja, lägg det åt sidan för tillfället", sa Nelson. "Låt oss fokusera på att fånga den här mördaren. Journalister är nästan lika jävliga men Ellis Pope binder åtminstone inte fast kvinnor vid träpålar och slår ihjäl dem."

Det kröp i henne inombords över hur lättsamt Nelson pratade om offren. Det påminde henne om att även mitt uppe i det plötsliga och oväntade flödet av förtroende och hyllningar från mannen, så var han samma vanedjur som han varit sedan hon först började jobba för honom."

"Och om det är okej med dig", sa han, "så åker jag dit tillsammans med dig. Jag har gett dig ansvaret för den här platsen, och jag skulle vilja vara din partner."

"Visst", sa hon och hatade omedelbart idén.

Medan de gick ut från konferensrummet letade hon efter Porter. Det var nästan komiskt, på ett ironiskt vis, hur mycket hon hade föredragit att dela bilen med Porter nu när det här fallet höll på att avslutas.

Kanske var det bara för att det kändes bekant, eller så var det för att hon fortfarande kände att Nelson var lite för mycket av en mansgris för att ta henne på allvar, trots hyllningar från FBI.

Men Porter hade försvunnit i lunket och spänningen som rådde när alla hade lämnat konferensrummet. Hon såg honom inte i korridoren när hon stannade till vid sitt kontor för att hämta sin bricka och pistol, och han syntes inte till på parkeringen.

Nelson mötte upp henne vid bilen och det fanns inga tvivel om vem som skulle köra. Han satte sig omedelbart bakom ratten och verkade mycket otålig medan han väntade på att hon skulle sätta sig i passagerarsätet och spänna fast säkerhetsbältet. Hon gjorde sitt bästa för att dölja sin irritation men tänkte att det egentligen inte spelade någon roll. Nelson var så uppslukad av förhoppningen om att fånga Åkermördaren att han knappast ägnade henne en tanke — hon var bara en kugge i den mansdominerande maskinen som hade tagit dem så här långt.

Plötsligt verkade Ellingtons förslag om att försöka få över henne till FBI mer lockande än någonsin.

"Redo att fånga in det här rövhålet?" frågade Nelson medan de körde ut från parkeringen bakom två patrullbilar.

Mackenzie bet sig i underläppen för att dölja det sarkastiska leendet som försökte sprida sig i hennes ansikte, och sa:

"Mer än du anar."