Kitabı oku: «Innan han dödar», sayfa 2

KAPITEL TVÅ

Mackenzie fick en klump i magen när hon tittade ut genom bilrutan och såg mediehusens skåpbilar uppradade och reportrarna som trängdes för att få komma så nära som möjligt, redo att attackera henne och Porter när de kom körande in på polisdistriktet. När Porter parkerade såg hon flera reportrar närma sig. De sprang över polisdistriktets gräsmatta, med kameramän som kånkande på sin utrusning hack i häl.

Mackenzie såg att Nelson redan var vid ytterdörrarna och hade fullt upp med att försöka försonas med de frågvisa journalisterna. Han såg obekväm och stressad ut. Hon kunde se redan från sitt avstånd hur svetten glänste i hans panna.

När de kommit ur bilen lunkade Porter ikapp för att säkerställa att Mackenzie inte var den första inspektören som media fick syn på. Han fortsatte förbi henne och sa, "Säg nu ingenting till de här vampyrerna."

Hon kände en blixt av ilska över hans nedlåtande kommentar.

"Jag vet, Porter."

Svansen av reportrar och kameror nådde fram till dem. Det stack fram minst ett dussintals mikrofoner ur folkmassan och mot deras ansikten, medan de skyndade sig förbi. Frågorna kom mot dem som ljudet av surrande insekter.

"Har offrets barn informerats än?"

"Vad var bondens reaktion när han hittade kroppen?"

"Har det skett sexuella övergrepp?"

"Är det rimligt att en kvinna ska tilldelas ett sånt här fall?"

Den sista frågan högg till lite i Mackenzie. Visst, hon visste att de bara försökte provocera fram ett svar, i hopp om ett saftigt tjugosekundersinslag på eftermiddagsnyheterna. Klockan var bara fyra, om de agerade snabbt skulle de ha en riktig guldklimp lagom till klockan sex.

När hon tog sig in genom dörrarna ekade den där sista frågan som åska i hennes huvud.

Är det rimligt att en kvinna ska tilldelas ett sånt här fall?

Hon tänkte på hur känslolöst Nelson hade presenterat informationen om Hailey Lizbrook.

Såklart det är, tänkte Mackenzie. Det är faktiskt helt avgörande.

Till slut kom de in och dörrarna slogs igen bakom dem. Mackenzie suckade av lättnad över att vara i tystnaden.

"Jävla blodiglar", sa Porter.

Han hade lagt ner sin självsäkra gångstil som han hade visat upp inför kamerorna utanför. Nu hasade han långsamt förbi receptionen och bort mot korridoren som ledde till konferensrummen och kontoren som utgjorde deras polisdistrikt. Han såg trött ut, redo för hemfärd och redo att få det här fallet uppklarat.

Mackenzie kom in i konferensrummet först. Det satt flera poliser vid ett stort bord, några i uniform och andra i sina vardagskläder. Att de var närvarande, samt reportrarnas plötsliga ankomst, fick Mackenzie att tro att historien hade läckt åt alla möjliga olika håll under de drygt två och en halv timmarna som hade passerat sedan hon lämnade sitt kontor, åkte ut till majsfältet och återvände. Det var mer än en rutinmässig utredning av ett brutalt mord nu. Det hade det blivit ett skådespel.

Mackenzie tog en kopp kaffe och satte vid bordet. Någon hade placerat ut mappar på bordet med den lilla information som redan hade samlats in om fallet. Medan hon läste igenom informationen, anlände fler personer. Porter kom så småningom in och slog sig ned på motsatta sidan av bordet.

Mackenzie kollade sin telefon och såg att hon hade åtta missade samtal, fem röstmeddelanden och ett dussintal mail. Det blev en skarp påminnelse om att hon redan varit under full arbetsbelastning innan hon skickades ut till majsfältet tidigare under dagen. Det tragikomiska var att samtidigt som hennes äldre kollegor ägnade mycket tid åt att förminska henne och ge gliringar, så var de också medvetna om hennes talang. Det resulterade i att hon var en av de med högst arbetsbelastning i kåren. Trots det hade hon aldrig hamnat efter och hon hade en enastående historia av uppklarade fall.

Hon funderade på att svara på några av mailen medan hon väntade, men kommissarie Nelson kom in innan hon fick möjligheten. Han stängde snabbt dörren till konferensrummet bakom sig.

"Jag vet inte hur media fick nys om det här så snabbt", brummade han, "men om jag får reda på att någon i det här rummet är skyldig, så kommer den att få ett helvete."

Rummet tystnade. Några poliser och andra medarbetare började bläddra nervöst bland informationen i mapparna framför dem. Även om Mackenzie inte hade mycket till övers för Nelson, så stod det i alla fall klart att blotta närvaron av mannen och hans röst kunde ta kommandot över ett helt rum, utan större ansträngning.

"Så här ligger det till", sa Nelson. "Offret är Hailey Lizbrook, en strippa från Omaha. Trettiofyra år gammal, två söner i åldrarna nio och femton. Av informationen vi samlat in att döma blev hon bortförd innan hon kom till jobbet, eftersom hennes arbetsgivare säger att hon aldrig dök upp kvällen före. Inspelningar från övervakningskamerorna på The Runway, hennes arbetsplats, visar ingenting. Så vår arbetshypotes är att hon blev bortförd någonstans på vägen mellan sin lägenhet och The Runway. Det är en landyta på cirka tolv kilometer, som i detta nu undersöks av några av oss tillsammans med Omahas polisdepartement."

Han tittade sedan på Porter som om han var klassens stjärna och sa:

"Porter, du kan väl beskriva brottsplatsen?"

Självklart valde han Porter.

Porter ställde sig upp och tittade runt bordet för att säkerställa att alla gav honom deras odelade uppmärksamhet.

"Offret var fastbunden vid en träpåle, med händerna fastsurrade bakom henne. Hon hittades på en röjd bit mark på ett majsfält, omkring en och en halv kilometer från motorvägen. Hennes rygg hade märken av vad som verkar vara piskrapp. Vi hittade spår i jorden som hade samma storlek och form som piskrappen på ryggen. Även om vi inte kan veta helt säkert förrän efter den rättsmedicinska undersökningen är klar, så är vi hyfsat säkra på att detta inte var ett brott med sexuella motiv, även fast offret hade blivit avklädd till bara underkläderna och resten av hennes kläder inte gick att finna.

"Tack Porter", sa Nelson. "På tal om rättsmedicinsk undersökning så talade jag med rättsläkaren för ungefär tjugo minuter sedan. Han säger att även om de inte kan veta förrän obduktionen är slutförd, så är dödsorsaken högst troligen blodförlust eller någon typ av skada, troligen mot huvudet eller hjärtat.

Hans blick riktades sedan mot Mackenzie och ögonen lyste knappast av entusiasm när han frågade:

"Något att tillägga, White?"

"Siffrorna", sa hon.

Nelson himlade med ögonen så att hela rummet såg. Det var uppenbart respektlöst men hon låtsades inte om det, utan hade fullt fokus på att berätta för alla i rummet innan hon skulle bli avbruten.

"Jag upptäckte vad som verkade vara två olika serier av siffror, separerade av ett snedstreck och inristade i den nedre delen av pålen.

"Vilka siffor var det?" frågade en av de yngre poliserna runt bordet.

"Siffror och bokstäver, faktiskt", sa Mackenzie. "N511 och J202. Jag har en bild på min telefon."

"Det kommer snart andra bilder, så fort Nancy skrivit ut dem", sa Nelson. Han talade snabbt och med en kraftfull röst, så att hela rummet skulle förstå att diskussionen om siffrorna var avklarad.

Mackenzie lyssnade på Nelson medan han malde på om uppgifterna som behövde göras för att täcka hela ytan på tolv kilometer som utgjorde gapet mellan Hailey Lizbrooks bostad och The Runway. Men hon lyssnade bara med ett halvt öra. Hennes medvetande gled in i tankar på hur kvinnans fastbundna kropp hade sett ut där vid pålen. Det var någonting med den synen som nästan hade känts bekant och som nu hade fastnat i henne, där hon satt i konferensrummet.

Hon gick igenom de knapphändiga anteckningarna i mappen och hoppades att någon liten detalj skulle kunna väcka upp något i hennes minne. Hon bläddrade igenom de fyra sidorna av information och hoppades hitta någonting. Hon kände redan till all information som fanns i mappen men hon granskade detaljerna ändå.

Trettiofyraårig kvinna, antas ha mördats föregående natt. Piskrapp, skärsår, diverse bortnötning av hud på hennes rygg, bunden vid en gammal träpåle. Dödsorsak antas vara blodförlust eller möjligt hjärttrauma. Tillvägagångssättet antyder eventuella religiösa övertoner medan kvinnans kroppstyp antyder att det funnits sexuella motiv.

När hon läste det, var det något som klickade. Hon zonade ut och lät medvetandet vandra fritt, utan att störas av omgivningen.

Just som hon kopplade ihop delar av information och började se ett mönster som hon hoppades var fel, gjorde Nelson klart att mötet var på väg att avslutas.

"... och eftersom det är för sent för att sätta upp vägspärrar för att det ska ge något resultat, så behöver vi till största delen förlita oss på vittnesuppgifter, ingen detalj är för liten. Så, någon som har något att tillägga?"

"En sak, sir", sa Mackenzie.

Hon märkte att Nelson höll tillbaka en suck. Hon hörde hur Porter på andra sidan bordet gav ifrån sig någon slags stillsam skrockning. Hon brydde sig inte om det, utan väntade på att se hur Nelson skulle svara henne.

"Ja, White?" frågade han.

"Jag påminns om ett brottsfall från 1987 som liknar detta. Jag är rätt säker på att det var precis utanför Roseland. Tillvägagångssättet var likadant, typen av kvinna likadan. Jag är rätt säker på att våldsmetoden var den samma också."

"1987?" frågade Nelson. "White, var du ens född då?"

Hans kommentar möttes med mjuka skratt från mer än hälften av rummet. Mackenzie lät det rinna av henne. Skämmas kunde hon göra senare.

"Nej, det var jag inte", sa hon utmanande. "Men jag har läst rapporten."

"Du glömmer en sak här, sir", sa Porter. "Mackenzie spenderar sin fritid med att läsa om gamla ouppklarade fall. Tjejen är en vandrande encyklopedi när det gäller den här typen av grejer."

Mackenzie noterade direkt att Porter hade refererat till henne med förnamnet och kallat henne tjej istället för kvinna. Det sorgliga var att han antagligen inte ens var medveten om hur respektlös han framstod.

Nelson kliade sig i huvudet och släppte till slut ut den där tunga sucken som han hållit tillbaka.

"1987? Är du säker?"

"Nästan helt säker."

"Roseland?"

"Eller precis i närheten", sa hon.

"Okej", sa Nelson och tittade mot andra sidan bordet där en medelålders kvinna satt och lyssnade intensivt. Det stod en laptop framför henne, som hon tyst hade skrivit på under hela tiden. "Nancy, kan du söka efter det i databasen?"

"Ja, sir", sa hon. Hon började omedelbart knappa in någonting i distriktets interna databas.

Nelson gav Mackenzie ännu en ogillande blick som mer eller mindre kunde översättas till: Bäst för dig att du har rätt nu, annars har du kastat bort tjugo sekunder av min dyrbara tid.

"Okej, pojkar och damer", sa Nelson. "Så här gör vi. Så fort det här mötet är över så vill jag att Smith och Berryhill åker ut till Omaha och hjälper det lokala polisdepartementet där. Därifrån kommer vi, om det behövs, att rotera parvis. Porter och White, jag vill att ni två pratar med barnen till den avlidna och hennes arbetsgivare. Vi jobbar också på att få tag på adressen till hennes syster.

"Ursäkta mig, sir", sa Nancy och tittade upp från datorskärmen.

"Ja, Nancy?"

"Det verkar som att inspektör White hade rätt. I oktober 1987 hittades en prostituerad kvinna död och fastbunden vid en linjestolpe av trä precis utanför stadsgränsen till Roseland. I akten jag tittar i står det att kvinnan var avklädd förutom underkläderna och allvarligt pryglad. Inga tecken på sexuella övergrepp och inget särskilt motiv till dådet.

Rummet föll åter i tystnad, då det fanns så många obesvarade frågor. Till slut var det Porter som tog ordet. Mackenzie märkte att han försökte avfärda det hela, men samtidigt tyckte hon sig höra en antydan till oro i hans röst.

"Det är nästan trettio år sen", sa han. Det är vad jag skulle kalla ett tunt samband."

"Men det är fortfarande ett samband", sa Mackenzie.

Nelson slog sin vänstra hand i bordet och hans ögon brände mot Mackenzie. "Om det finns ett samband här, så vet du vad det betyder, eller hur?"

"Det betyder att vi har att göra med en seriemördare," sa hon. "Och bara misstanken om att vi har att göra med en seriemördare betyder att vi måste överväga att koppla in FBI."

"För helvete", sa Nelson. "Nu förhastar du dig. Nu förhastar du dig faktiskt för jävla mycket."

"Med all respekt", sa Mackenzie, "det är värt att kika på."

"Och nu när din snillrika hjärna har uppmärksammat hos på det här, är vi tvungna", sa Nelson. "Jag ringer några samtal och kopplar in dig på det här så att du får undersöka det vidare. Men låt oss nu börja med saker som är relevanta och inte kan vänta. Det var allt för tillfället, allihop. Sätt igång."

Den lilla gruppen runt konferensbordet tog sina mappar och löstes upp. När Mackenzie var på väg ut ur rummet, fick hon ett bekräftande leende av Nancy. Det var mer uppmuntran än Mackenzie fått på jobbet på mer än två veckor.

Nancy var receptionist och ibland även faktakollare på polisdistriktet. Hon var, så vitt Mackenzie visste, en av de få äldre kollegorna som inte direkt hade några problem med henne.

"Porter och White, vänta ett slag", sa Nelson.

Hon såg att Nelson nu uppvisade samma typ av oro som hon hade sett och hört hos Porter när han pratade för en stund sen. Han såg nästan illamående ut.

"Bra gjort att återropa fallet från 1987", sa Nelson till Mackenzie. Det såg ut som att han nästan led fysiskt över att ge henne en komplimang. "Det är långsökt, men man undrar ju..."

"Undrar vad?" frågade Porter.

Mackenzie, som alltid gick rakt på sak, svarade i Nelsons ställe.

"Varför han bestämt sig för att bli aktiv igen", sa hon.

Sedan lade hon till:

"Och när han kommer att döda igen."