Kitabı oku: «Innan han dödar», sayfa 5
KAPITEL NIO
Mackenzie höll på att läsa igenom den slutgiltiga rapporten om Clive Traylor och funderade på hur hon hade kunnat missta sig, när Porter kom in på hennes kontor. Han såg fortfarande lite butter ut från händelserna under morgonen. Mackenzie visste att han hade varit säker på att Traylor varit den skyldige och han hatade att ha fel. Men hans konstant sura humör var något som Mackenzie hade vant sig vid för länge sedan.
"Nancy sa att du letade efter mig", sa Porter.
"Ja", sa hon. "Jag tror att vi behöver ta ett besök på strippklubben där Hailey Lizbrook jobbade."
"Varför?"
"För att prata med hennes chef."
"Vi har redan pratat med honom på telefon", sa Porter.
"Nej, du har pratat med honom på telefon", påpekade Mackenzie. "I hela tre minuter dessutom, kan det ju vara värt att nämna."
Porter nickade långsamt. Han hade helt klivit in i på kontoret nu och stängde dörren bakom sig. "Lyssna", sa han, "jag hade fel angående Traylor i morse. Och jag blev jävligt imponerad av hur du tog ner honom. Det är tydligt att jag inte har visat dig tillräckligt med respekt. Men det betyder inte att du har rätt att tala nedlåtande till mig."
"Jag talar inte nedlåtande till dig", sa Mackenzie. "Jag påpekar helt enkelt att i det här fallet har våra ledtrådar knappt gett något resultat, så vi behöver undersöka alla möjligheter".
"Och du tror att ägaren till strippklubben kan vara mördaren?"
"Antagligen inte", sa Mackenzie. "Men jag tror att det är värt att snacka med honom för att se om han kan leda oss vidare mot någonting. Har du kollat hans brottsregister, förresten?"
"Nej", sa Porter. Han grimas skvallrade om att han hatade att behöva erkänna det.
"Han har en historia av våld i hemmet. Och för sex år sedan utreddes han för att ha låtit en sjuttonåring arbeta för honom. Hon berättade senare att hon bara fått jobbet för att hon utförde sexuella tjänster åt honom. Men han dömdes inte, för tjejen var på rymmen hemifrån och ingen kunde bevisa hur gammal hon var.
Porter suckade. "White, vet du när jag senast var på en strippklubb?"
"Jag vill helst inte veta", sa Mackenzie. Hon kunde knappt tro det, men Porter log.
"Det var längesen", sa han och himlade med ögonen.
"Tja, men det här är ju i tjänsten, inte för nöjes skull."
Porter skrockade. "När man är i min ålder är gränsen mellan de båda hårfin ibland. Men kom igen då, så åker vi. Jag antar att strippklubbarna inte har förändrats jättemycket de senaste trettio åren."
*
Mackenzie hade bara sett strippklubbar på film tidigare, och även om hon inte vågat berätta det för Porter, så hade hon inte riktigt vetat vad hon kunde förvänta sig. När de klev in på klubben hade klockan precis passerat sex på kvällen. Parkeringsplatsen började fyllas på med sönderstressade män som kom direkt från jobbet. Vissa av dem gav Mackenzie lite väl mycket uppmärksamhet när hon och Porter gick genom lobbyn och mot baren.
Mackenzie försökte ta in stället så gott hon kunde. Ljuset var dunkelt, som ett permanent skymningsljus, och det spelades hög musik. För tillfället dansade två kvinnor vid en stång, på en catwalk-liknande scen. De hade bara på sig tunna trosor och gjorde sitt bästa för att se sexiga ut till en Rob Zombie-låt.
"Så", sa Mackenzie medan de väntade på bartendern, "har det förändrats?"
"Inte förutom musiken", sa Porter. "Den här musiken är fruktansvärd."
Han tittade inte mot scenen, det fick hon ge honom. Porter var en gift man sedan tjugofem år. Han var snarare fokuserad på raderna av spritflaskor bakom baren än de barbröstade tjejerna på scen, och det fick henne att respektera honom lite mer. Hon hade inte karaktäriserat Porter som en man som respekterade sin fru särskilt mycket, men hon var glad över att ha haft fel i det här fallet.
Bartendern kom till slut fram till dem och hans ansiktsuttryck blev allvarligt direkt. Även fast varken Porter eller Mackenzie bar någon polisuniform så var de klädda på ett sätt som gjorde det tydligt att de var där i ett särskilt ärende — och troligtvis inte ett ärende av den positiva sorten.
"Kan jag hjälpa er?" frågade bartendern.
Kan jag hjälpa er? tänkte Mackenzie. Han frågade oss inte vad vi ville ha att dricka. Han frågade om han kan hjälpa oss. Han har sett vår sort här förut. Självmål av ägaren.
"Vi skulle vilja prata med herr Avery, tack", sa Porter. "Och jag tar en rom och cola."
"Han är upptagen just nu", sa bartendern.
"Det tror jag det", sa Porter. "Men vi behöver prata med honom." Han tog fram sin bricka ur innerfickan på rocken och visade upp den, innan han stoppade tillbaka den igen som om han just utfört ett trolleritrick. "Han är faktiskt tvungen att prata med oss, annars kan jag ringa några samtal och göra det riktigt officiellt. Det är hans val."
"En sekund", sa bartendern och fick plötsligt bråttom. Han gick till den andra sidan av baren och genom svängdörrarna som påminde Mackenzie om den sorten hon sett på salooner i de där gamla usla westernfilmerna.
Hon tittade tillbaka mot scenen där det nu bara var en kvinna, som dansade till Van Halens "Running with the Devil". Det var någonting med kvinnans rörelser som fick Mackenzie att undra om strippor saknade värdighet, och om det i så fall var det som gjorde att de inte brydde sig om att de visade upp sina kroppar, eller om de bara hade så bra självförtroende. Hon visste att det inte fanns en chans att hon någonsin skulle kunna göra något liknande. Även om hon hade gott självförtroende så gällde det inte hennes kropp, trots alla oförskämda blickar som okända män gav henne då och då.
"Du ser lite vilsen ut", sa någon bredvid henne.
Hon tittade åt höger och såg en man som närmade sig. Han såg ut att vara i trettioårsåldern och som att han suttit i baren ett tag. Han hade den typen av glansiga ögon som hon sett många av under olika fylledispyter.
"Det finns en anledning till det", sa Mackenzie.
"Jag menar bara", sa mannen, "att man inte ser många kvinnor på sådana här ställen. Och när de är här, så är de vanligtvis här med sin make eller pojkvän. Och helt ärligt så har jag svårt att se att ni två", sa han och pekade på Porter, "är ett kärlekspar".
Mackenzie hörde hur Porter skrockade. Hon visste inte vad som störde henne mest: att den här mannen hade varit kaxig nog att sätta sig bredvid henne och börja snacka eller att Porter tyckte att det var helfestligt.
"Vi är inte ett kärlekspar", sa Mackenzie. "Vi är arbetskollegor."
"Bara här för att dricka, eller?" frågade han. Han hade lutat sig allt närmare — tillräckligt nära för att Mackenzie skulle känna hans andedräkt som stank av tequila. "Kan jag inte få köpa en till dig?"
"Lyssna", sa Mackenzie, fortfarande utan att titta på honom. "Jag är inte intresserad. Så du kan fortsätta vidare till nästa stackars offer".
Mannen lutade sig närmare och stirrade på henne en stund. "Du behöver ju inte vara en sån subba".
Mackenzie vände sig mot honom och de fick för första gången ögonkontakt, vilket fick mannens blick att plötsligt förändras. Han förstod att hon menade allvar, men han hade druckit för mycket och då kunde han uppenbarligen inte kontrollera sina impulser. Han lade sin hand på henne axel och log mot henne. "Förlåt", sa han. "Det jag försökte säga var, eller, nej, jag menade vad jag sa. Du behöver ju inte vara en sån—"
"Ta bort handen från mig", sa Mackenzie lugnt. "Sista varningen."
"Gillar du inte känslan av en mans hand?" frågade han skrattande. Hans hand gled ner mot hennes arm och vi det här laget hade beröringen förvandlats till tafsande. "Så det är därför du är här för att kolla på nakna brudar, va?"
Mackenzies arm for upp blixtsnabbt. Den arma berusade mannen förstod inte vad som hade hänt förrän efter att hon slagit underarmen i nacken på honom så att han trillade av barstolen och tappade luften. När han slog i marken väsnades det tillräckligt mycket för att en av väktarna skulle komma springande från den bakre delen av loungerummet.
Porter hade rest sig upp, och klev in mellan väktaren och Mackenzie. Han visade sin bricka och ställde sig, till Mackenzies förvåning, rakt framför den mycket större väktaren. "Ta det nu lugnt, storpojken", sa Porter, medan han praktiskt taget höll sin bricka tryckt mot väktarens ansikte. "Om du vill slippa spektaklet av att någon grips på det här sjaskiga bygget, så skulle jag föreslå att du kastar ut det här rövhålet."
Väktaren tittade på Porter och sedan på den berusade mannen, som fortfarande hostade och kippade efter andan på golvet. Väktaren hade förstått sina alternativ och nickade. "Absolut", sa han och drog upp den berusade mannen på fötterna igen.
Mackenzie och Porter såg på medan väktaren eskorterade den berusade mannen till dörren. Porter gav Mackenzie en liten knuff och skrockade. "Du är allt full av överraskningar, va?"
Mackenzie ryckte bara på axlarna. När de vände på sig mot baren, hade bartendern återvänt. En annan man stod bredvid honom och stirrade på Mackenzie och Porter som om de var gatuhundar som han inte litade på.
"Har ni lust att förklara vad allt det där handlade om?" frågade mannen.
"Är du William Avery?" frågade Porter.
"Det är jag."
"Jo, herr Avery", sa Mackenzie, "dina gäster behöver lära sig att hålla käften och händerna i styr."
"Vad handlar det här om?" frågade Avery.
"Finns det någonstans där vi kan talas vid i enrum?" frågade Porter.
"Nej, det går bra att prata här. Det här är den tiden på kvällen då vi har mest att göra. Jag måste hjälpa till här i baren."
"Det behöver du verkligen", sa Porter. "Jag beställde en rom och cola för fem minuter sen och har fortfarande inte sett röken av den.
Bartendern rynkade pannan och vände sig sedan mot flaskorna bakom honom. I hans frånvaro, böjde sig Avery framåt och sa, "om det här handlar om Hailey Lizbrook, har jag redan berättat allt jag vet om henne till era snutkollegor."
"Men du har inte pratat med mig", sa Mackenzie.
"Och?"
"Jag har ett annorlunda tillvägagångssätt än nästan alla andra, dessutom är det här fallet vårt", sa hon och nickade mot Porter. "Så, jag behöver få svar på några fler frågor från dig."
"Och om jag inte vill det?"
"Tja, om inte", sa Mackenzie, "så kan jag intervjua en kvinna vid namn Colby Barrow. Låter det namnet bekant? Jag tror att hon var sjutton år när hon började jobba här, inte sant? Hon fick jobbet för att hon utförde oralsex på dig, vill jag minnas. Fallet är avslutad, det vet jag. Men jag undrar ändå om det finns något hon skulle kunna berätta för mig om dina affärsmetoder som möjligtvis sopades under mattan för sex år sedan. Jag undrar om hon skulle kunna förklara för mig varför du inte verkar bry dig ett skit om att en av dina dansare mördades för tre nätter sedan."
Avery tittade på henne som att han ville smälla till henne. Hon hade gärna sett honom försöka. Hon hade mött alldeles för många män av den här typen de senaste åren — män som inte brydde sig ett skvatt om kvinnor förrän lampan var släckt och de behövde sex eller något att slå på. Hon stirrade tillbaka, för att visa att hon var mer än en slagpåse.
"Vad vill du veta?" frågade han.
Innan hon svarade, levererade bartendern äntligen Porters drink. Porter smuttade på den och log gillande mot Avery och bartendern.
"Fanns det män som kom in och samlades kring Hailey? frågade Mackenzie. "Hade hon stammisar?"
"Hon hade en eller två", sa Avery.
"Vet du vad de heter?" frågade Porter.
"Nej. Jag ägnar ingen uppmärksamhet åt männen som kommer hit. De är som vilka andra män som helst, liksom"
"Men om vi skulle behöva ha reda på det", sa Mackenzie, "tror du att några av dina andra dansare möjligen känner till namnen?"
"Tveksamt", sa Avery. "Och ska vi vara ärliga så är det ju så att de flesta av dansarna bara frågar efter namnet för att vara trevliga. De skiter fullständigt i vad männen heter. De vill bara få betalt."
"Var Hailey en bra anställd?" frågade Mackenzie
"Ja, det var hon faktiskt. Hon var alltid villig att ta extra pass. Hon älskade sina två pojkar, vet ni."
"Ja, vi har träffat dem", sa Mackenzie.
Avery suckade och tittade bort mot scenen. "Alltså, ni är välkomna att prata med vilka ni vill av tjejerna om ni tror att det kan vara till hjälp för att hitta Haileys mördare. Men jag kan inte låta er göra det här, inte just nu. Det skulle göra dem upprörda och vara dåligt för affärerna. Men jag kan ge er en lista över deras namn och telefonnummer, om ni verkligen behöver det."
Mackenzie funderade på saken en stund och skakade sedan på huvudet. "Nej, jag tror inte att det är nödvändigt. Men tack för att du tog dig tid."
Efter att hon sagt det knackade hon Porter på axeln. "Vi är klara här."
"Inte jag", sa han. "Jag behöver fortfarande dricka upp."
Mackenzie skulle precis börja argumentera emot när Porters telefon ringde. Han svarade och tryckte sin lediga hand mot sitt andra öra för att stänga ute det fruktansvärda oljudet av Skrillex-låten som dånade ur PA-systemet. Han pratade kortfattat och nickade några gånger under samtalet innan han lade på. Sedan svepte han resten av sin drink och lämnade över bilnycklarna till Mackenzie.
"Vad är det?" frågade hon.
"Det verkar som att jag är klar", sa han. Han spände ansiktet. "Det har skett ett nytt mord."
KAPITEL TIO
De körde i lite mer än två och en halv timme från strippklubben efter att de tagit emot samtalet. Kvällsmörkret hade stegvis lagt sig under hela vägen, vilket förstärkte Mackenzies dystra sinnesstämning, och när de kom fram till platsen var det mörkt. De körde till slut av motorvägen, in på en lappad asfaltsväg och vidare in på en grusväg som ledde till ett stort öppet fält. När de närmade sig destinationen kom domedagskänslan över henne.
Hennes strålkastare lyste precis framför henne medan hon försiktigt körde ner för en guppig grusväg, och långsamt började hon se ett flertal polisbilar som redan var på plats. Vissa av dem stod vända mot mitten av fältet och deras strålkastare avslöjade en ohygglig men välbekant syn.
Hon försökte att inte rygga tillbaka av synen, men misslyckades.
"Herregud", sa Porter.
Mackenzie parkerade. Utan att slita blicken från brottsplatsen klev hon ur bilen och började gå långsamt framåt. Gräset var vildvuxet på fältet, på sina håll nådde det upp till hennes knän, och hon kunde se den lätt upptrampande stigen som hade börjat ta form efter var poliserna hade gått. Det var för många poliser här; hon oroade sig redan för att brottsplatsen kunde ha kontaminerats.
Hon tittade upp och tog ett snabbt andetag. Det var en annan kvinna, avklädd ner till underkläderna, bunden vid en påle som såg ut att vara runt två och en halv meter hög. Den här gången gjorde synen av kvinnan, upphängd på det här sättet, att Mackenzie påmindes om ett minne av hennes syster. Steph hade också varit strippa. Mackenzie visste inte riktigt vad Steph gjorde nu för tiden, men det var lätt att tänka sig att hon skulle kunna hamna i en sådan här situation.
Medan Mackenzie närmade sig offret såg hon sig om och räknade till totalt sju poliser. Två poliser stod en bit vid sidan av brottsplatsen och pratade med två tonåringar. Längre fram pratade Nelson i telefon med någon.
Han fick syn på dem, vinkade dem till sig och avslutade snabbt sitt samtal.
"Fick ni med er något av värde från strippklubben?"
"Nej, sir", sa Mackenzie. "Jag är övertygad om att Avery är oskyldig. Han erbjöd namn och nummer till alla sina anställda om vi behövde dem, men jag tror inte att vi behöver hans hjälp."
"Vi behöver någons hjälp", sa Nelson medan han tittade mot pålen och såg illamående ut.
Mackenzie gick fram till kroppen och såg direkt att den var i värre skick än Hailey Lizbrooks kropp. Till att börja med var kvinnans vänstra sida av ansiktet delvis täckt av en stor bula och blåmärken. Det fanns också torkat blod i och omkring hennes öra. Piskrappen på hennes rygg såg ut att ha tillkommit av samma vapen, fast den här gången med större kraft och i tätare följd.
"Vem hittade kroppen?" frågade Porter.
"De två ungdomarna där", sa Nelson och pekade mot platsen där en av poliserna fortfarande pratade med de två tonåringarna. "De erkände att de hade kommit hit för att röka gräs. De sa att de hade gjort det under en ungefär månads tid. Men ikväll upptäckte de detta."
"Samma kroppstyp som Hailey Lizbrook", tänkte Mackenzie högt. "Jag tror att vi kan anta att hon hade samma yrke, eller liknande, också."
"Jag behöver en lösning på det här, hörni", sa Nelson. "Och jag behöver det nu."
"Vi försöker", sa Porter. "White brinner för det här fallet och—"
"Jag behöver resultat", sa Nelson, nära nog rasande. "White, jag köper till och med lite av ditt utanför boxen-tänkande nu."
"Får jag låna en ficklampa?" frågade hon.
Nelson stoppade handen i rockfickan och tog fram en liten Maglite som han villigt kastade mot henne. Hon fångade den, tände den och började se sig omkring. Hon avskärmade sig från Nelsons ängsliga raljerande och lät honom lätta på trycket med Porter.
Under sådana här tillfällen kom en särskild noggrannhet över henne, och omvärlden smälte bort medan hon finkammade brottsplatsen efter ledtrådar. Hon såg snabbt ett flertal intressanta. Till exempel så visste hon att Nelson och de andra poliserna hade tagit samma väg för att ta sig till kroppen, för att undvika att kontaminera brottsplatsen; förutom deras nedslitna gångstig från bilarna till kroppen, fanns det ett flertal andra märken i det vildvuxna gräset, som troligen lämnats av mördaren.
Hon rörde sig en bit bort från gångstigen och förde långsamt ficklampans sken i en båge på fältet som omgav brottsplatsen. Hon såg till att memorera ett par saker, tittade tillbaka mot de två tonåringarna, och gick sedan tillbaka till pålen. Hon studerade kroppen i jakt på fler ledtrådar och kände sig allt säkrare på att undersökningar av den här kroppen, precis som Hailey Lizbrooks kropp, inte skulle visa några spår av sexuella övergrepp.
Hon funderade på det låg någonting djupare än bara ett skådespel bakom uppförandet av pålen. Något med det hela verkade beslutsamt, nästan nödvändigt, för mördaren. För en kort stund kunde hon se honom framför sig, hur hans händer rörde sig mot pålen och satte igång.
Han släpar den med stolthet, kanske till och med låter den vila mot hans rygg. Det ligger ansträngning bakom uppgiften, en grundförutsättning för morden. Kämpa med pålen, ta den till platsen, gräva hålet och montera den — det finns en tillfredställelse över arbetet. Han förbereder platsen för mordet. Han känner lika mycket behag av det här arbetet som av mordet.
"Vad tänker du White?" frågade Nelson och såg på henne när hon gick i cirklar runt kroppen.
Mackenzie blinkade och drogs ur hennes inre bild av mördaren. Hon insåg hur djupt försjunken i sina tankar hon varit och rös till.
"Ett par spontana observationer är att du kan se spåret från där han dragit pålen från grusvägen och hit", sa hon. "Det bevisar att pålen inte var här från början. Han hade med sig den. Och det betyder att han antingen kör en pickup eller skåpbil av något slag."
"Det var det jag tänkte", sa Nelson. "Något mer?"
"Tja, det är svårt att säga säkert i mörkret", sa hon, men jag är rätt säker på att mördaren hade offret invirat i någonting när han tog henne hit."
"Varför tror du det?"
"Jag ser inget blod alls på gräset, men några av såren på hennes rygg — särskilt kring hennes bakdel — är fortfarande ganska blöta."
Medan Nelson smälte det här, satte sig Mackenzie på huk bakom pålen och pressade handen mot gräset. Med den andra lät hon ficklampans sken lysa mot foten av pålen.
Hennes puls rusade när hon såg siffrorna: N511/J202.
Han använder kniv eller en mejsel, och han lägger mycket tid och ansträngningar på att säkerställa att inristningarna är tydligt läsbara. Inristningarna är viktiga för honom, och dessutom vill han att de ska synas. Oavsett om det är medvetet eller omedvetet, så vill han att någon listar ut varför han gör det här. Han behöver att någon förstår hans motiv.
"Kommissarien?" sa hon.
"Ja White?"
"Jag har hittat de där siffrorna igen."
"Helvete", sa Nelson och gick till där hon satt på huk. Han tittade ner och suckade tungt.
"Har du någon aning om vad det betyder?"
"Inte den blekaste, sir."
"Okej", sa Nelson. Han hade händerna på höfterna och tittade upp mot den mörka himlen, som en slagen man. "Så, vi har fått ett par nya svar här, men inget som kommer lösa det här saken inom den närmaste tiden. En man som kör en pickup eller skåpbil, har tillgång till träpålar och—
"Vänta", sa Mackenzie. "Där sa du någonting."
Hon gick tillbaka till baksidan av pålen. Hon böjde sig för att titta på delen där kvinnans händer varit bundna med rep.
"Vad är det?" frågade Porter och kom för att titta.
"Är du bra på knopar?" frågade hon.
"Inte direkt."
"Det är jag", sa Nelson och kom för att se efter. "Vad har du här?"
"Jag är ganska säker på att det är samma typ av knop som användes på Hailey Lizbrook."
"Vadå då?" sa Porter.
"Det är lite ovanligt", svarade Mackenzie. "Kan du knyta en sån knop? Jag kan det inte."
Porter tittade på den igen, och såg ställd ut.
"Jag är rätt säker på att det är en råbandsknop", sa Nelson.
"Det var vad jag tänkte", sa Mackenzie. "Och även om det kan vara långsökt, så skulle jag kunna tänka mig att vår mördare har kännedom om båtar. Han kanske bor nära vatten eller har bott nära vatten någon gång."
"Kör pickup eller skåpbil, kanske bor nära vatten och har någon form av moderskomplex", sa Nelson. "Inte mycket att gå på, men det är mer än vad vi hade igår."
"Och med tanke på den ritualistiska stilen på de här morden", sa Mackenzie, "och den korta tiden mellan de båda, så kan vi bara anta att han kommer att göra det igen."
Hon vände sig om och tittade på honom, samtidigt som hon försökte se så allvarlig ut som hon bara kunde.
"Med all respekt, sir", jag tycker det är dags att vi kopplar in FBI.
Han rynkade pannan.
"White, deras metoder skulle sinka oss. Vi skulle haft två mord till innan de ens skulle ha hunnit skicka någon."
"Jag tror att det är värt ett försök", sa hon. "Vi har tagit oss vatten över huvudet."
Hon hatade att behöva säga det, men Nelson ansiktsuttryck visade att han höll med. Han nickade allvarsamt och hans blick drogs tillbaka till kroppen på pålen. "Jag kommer att ringa", sa han slutligen.
Bakom dem hörde de en väldigt välartikulerad svordomssalva från en av poliserna. Allihopa vände sig om för att se vad som försiggick och såg ett guppande strålkastarljus som närmade sig på grusvägen.
"Vad i helvete är nu det här?" frågade Nelson. "Ingen annan borde känna till det här och—"
"En nyhetsbil", sa polisen som just hade svurit.
"Hur?" sa Nelson. "För helvete, vem fan är det som håller på att läcka information till de här rövhålen?"
Platsen blev plötsligt full av aktivitet när Nelson gjorde allt han kunde för att förbereda inför medias ankomst. Han var rasande och såg ut som att hans huvud skulle explodera när som helst.
Mackenzie tog tillfället i akt att ta så många bilder hon kunde: av märkena i gräset, knopen runt offrets handleder och siffrorna vid foten av pålen.
"White, Porter, stick härifrån och åk tillbaka till stationen", sa Nelson.
"Men, sir", sa Mackenzie, "vi behöver fortfarande—"
"Gör som jag säger", sa han. "Ni två har hand om det är fallet, och om media får nys om det kommer de ständigt vara i på er och sinka er. Stick nu härifrån."
Det var en rimlig tankegång och Mackenzie gjorde som hon var tillsagd. Men när hon var på väg tillbaka till bilen med Porter, fick hon en annan tanke. Hon vände sig mot Nelson igen och sa: "Sir, jag tänker att vi borde ta prover på träet, på den här pålen och på den förra. Ta ett prov och låt få det analyserat. Kanske den typen av trä som används till de här pålarna kan ge oss någon ledtråd."
"Jävligt bra tänkt, White", sa han. "Stick nu."
Mackenzie gjorde precis det, samtidigt som hon såg ännu ett par strålkastare komma åkande bakom de första. De första tillhörde en nyhetsbil med bokstäverna WSQT på sidan. Den hade just parkerat på motsatt sida av polisbilarna. En reporter och en kameraman skyndade sig ur bilen, vilket fick Mackenzie att direkt tänka på dem som gamar som cirkulerade över ett färskt byte.
När hon precis skulle hoppa in i bilen, åter i förarsätet, klev en annan medarbetare av reportergänget ur nyhetsbilen och började fotografera. Mackenzie kände obehag när hon märkte att kameran riktades åt hennes håll. Hon sänkte huvudet, satte sig i bilen och startade motorn. När hon gjorde det såg hon att tre poliser redan var på väg i full fart mot nyhetsbilen, med Nelson i mitten. Trots det gjorde reportern sitt bästa för att tränga sig fram.
De körde iväg, men Mackenzie visste att det redan var för sent.
När morgonen kom skulle hon vara på alla tidningars framsida.
