Kitabı oku: «Innan han dödar», sayfa 7
KAPITEL TRETTON
"Pappa? Pappa, det är jag. Vakna."
Mackenzie gick in i sovrummet och stålsatte sig. Hon vände sig bort från synen av sin döda pappa.
"Vad hände, pappa?"
Hennes syster var också i rummet. Hon stod på andra sidan av sängen och tittade på sin pappa med en besviken min.
"Steph, vad hände?" frågade Mackenzie.
"Han ropade efter dig men du dök inte upp. Det här är ditt fel."
"Nej!"
Mackenzie tog ett steg framåt igen och sedan, även fast hon visste att det var galenskap att göra det, så kröp hon ner i sängen och närmare sin pappa. Hon visste att snart skulle hans hud bli kall och blek.
Mackenzie ryckte till. Skrämd av mardrömmen var hon nu vaken klockan 03:12, och hon var genomblöt av svett.
Hon satt upp och andades häftigt. Plötsligt började hon gråta okontrollerat.
Hon saknade sin pappa så mycket att det gjorde ont.
Hon satt där, ensam och grät sig själv till sömns.
Men hon visste att det skulle dröja timmar innan hon faktiskt skulle somna. Om det skulle hända alls.
Av någon märklig anledning så längtade hon till att få kasta sig över brottsfallet igen. Det var, på något vis, mindre smärtsamt.
*
När Mackenzie anlände till Carol’s Diner några timmar senare var hon vaken och alert. Hon satt vid det lilla matbordet och tittade på agent Ellington. Tanken på hur påverkad hon hade blivit av mardrömmen och hur lättskrämd hon varit under gårdagskvällen var pinsam. Vad fan var det för fel på henne?
Hon visste vad det var. Brottsfallet hade krupit under huden på henne och väckt upp gamla minnen som hon trott var glömda. Det påverkade hennes liv. Hon hade tidigare hört talas om att sådant hände andra, men hon hade själv aldrig upplevt det förrän nu.
Hon undrade om Ellington hade upplevt det. Från hennes sida av bordet såg han välkammad och professionell ut — precis som Mackenzies bild av hur en FBI-agent såg ut. Han var välbyggd men inte kraftig, självsäker men inte stöddig. Det var svårt att föreställa sig honom bli särskilt påverkad av någonting.
Han upptäckte att hon tittade på honom, men istället för att vända bort blicken generat, höll hon kvar den.
"Vad är det?" frågade han.
"Inget särskilt", sa hon. "Jag funderar bara på hur det känns att med ett enda telefonsamtal kunna få FBI att undersöka något, som skulle ta mig flera timmar att ens försöka övertala det lokala polisdistriktet att undersöka.
"Det är inte alltid så enkelt", sa Ellington.
"Men i det här fallet verkar FBI motiverade i alla fall", påpekade Mackenzie.
"Det ritualistiska tillvägagångssättet skriker i princip seriemördare", sa han. "Och nu, när ännu en kropp har hittats, verkar det som att det är precis vad vi har att göra med."
"Och har Nelson varit tillmötesgående?" frågade hon.
Ett underfundigt leende framträdde i hans annars samlade ansiktsuttryck. "Han försöker att vara det. Ibland är småstadsmentaliteten svår att bryta sig loss från."
"Jo tack, jag vet", sa Mackenzie.
Servitrisen kom för att ta deras beställning. Mackenzie valde en vegetarisk omelett medan Ellington beställde en enorm frukosttallrik. Med den distraktionen ur världen, slog Ellington ihop sina handflator och lutade sig framåt.
"Så," sa han. "Var står vi nu?"
Mackenzie förstod att han gav henne en chans att visa hur hon arbetar. Det märktes på sättet han sa det och på det subtila leendet. Han var snygg på ett oborstat sätt, och Mackenzie var lite obekväm med hur ofta hennes blick drogs mot hans mun.
"Vi måste dröja vid ledtrådarna nu och verkligen studera dem", sa hon. "Senast vi hade vad vi trodde var ett lovande spår, så visade sig att vi hade helt fel."
"Men ni tog fast en kille som sålde barnporr", påpekade Ellington. "Så det var inte helt förgäves."
"Det är sant. Men jag antar att du har märkt av hur hierarkierna i vårt polisdistrikt ser ut. Om jag inte löser det här snart, så kommer jag vara fast i den här rollen under en väldigt lång tid."
"Det är jag inte så säker på. Nelson har höga tankar om dig. Om han nu erkänner det för de andra gubbarna är en annan femma. Det är därför han har ordnat så att jag ska komma in och hjälpa dig. Han vet att du kan lösa det här."
För första gången släppte hon blicken från honom. Hon visste inte hur hon skulle lyckas lösa det här fallet om hon blev uppskrämd av minsta lilla ljud hemma, eller inte kunde sova utan sin pistol vid sängkanten.
"Jag tänker att vi börjar med träslagsanalysen", sa hon. "Vi undersöker de som levererar den träsorten och hela vägen tillbaka till när trädet sågas ner. Om det inte leder till någonting, får vi verkligen börja pressa kvinnorna som Hailey Lizbrook arbetade tillsammans med. Vi kanske till och med behöver gå så långt att vi kollar igenom övervakningsfilmerna från klubben där hon arbetade."
"De är bra idéer allihop", sa han. "En annan idé som jag kommer lägga fram till Nelson är att ordna med civilpoliser som får vara på plats på några av strippklubbarna inom en radie av hundrasextio kilometer. Vi kan ta några av poliserna från Omaha-kontoret om vi måste. Om man kollar igenom gamla fall — där jag måste säga att du slog huvudet mitt på spiken under ett tidigare möte, enligt vad Nelson berättat — så behöver vi hålla utkik efter en man som är ute efter prostituerade kvinnor också. Vi kan inte anta att han bara är ute efter strippor."
Mackenzie nickade, även fast hon började tvivla på att fallet som hon hade påmints om från åttiotalet, där en prostituerad kvinna varit fastbunden vid en linjestolpe, var relaterat till det här fallet. Men oavsett vilket så var det trevligt att hennes ansträngningar blev bekräftade av någon med erfarenhet.
"Okej", sa Ellington. "Så, jag måste få fråga."
"Fråga vad?"
"Det är tydligt att du undermineras på lokal nivå. Men det är också tydligt att du sliter hårt och vet vad du gör. Nelson sa till och med att du är en av hans mest lovande kriminalinspektörer. Jag var tvungen att kolla din meritlista, förstår du. Allt jag såg var imponerande. Så varför stanna där du förlöjligas och inte får en ärlig chans, när du lätt skulle kunna jobba som inspektör någon annanstans?
Mackenzie ryckte på axlarna. Det var en fråga hon ställt till sig själv många gånger, och svaret var hemskt, men enkelt. Hon suckade. Hon ville egentligen inte prata om det, men samtidigt ville hon inte missa chansen. Hon hade pratat om skälen till att stanna på lokal nivå med Zack några gånger — när de fortfarande pratade med varandra — och Nelson kände till en del av hennes historia också. Men hon kunde inte komma ihåg när någon senast frivilligt bad henne att prata om det.
"Jag växte upp precis utanför Omaha", sa hon. "Min barndom var... inte den bästa. När jag var sju år gammal mördades min pappa. Det var jag som hittade kroppen där i hans sovrum."
Ellington rynkade pannan. Hans ansiktsuttryck visade medkänsla.
"Jag är ledsen", sa han tyst.
Hon suckade.
"Han var privatspanare", tillade hon. "Men han hade varit områdespolis i typ fem år innan."
Ellington suckade också.
"Jag har en teori om att åtminstone en av fem poliser har någon form av obearbetat trauma från tidigare i livet, som är brottsrelaterat", sa han. "Det är det traumat som gör att de velat bli poliser."
"Ja", sa Mackenzie och visste inte riktigt hur hon skulle ställa sig till faktumet att Ellington precis analyserat henne på under tjugo sekunder. "Det låter troligt."
"Hittades någonsin din pappas mördare?" frågade Ellington.
"Nej. Baserat på brottsakterna jag läst och det lilla min mamma berättat om vad som hände, så hade han utrett en mindre grupp som höll på med att smuggla narkotika från Mexiko när han mördades. Mordet utreddes ett tag men de släppte det inom tre månader. Och så var det med det."
"Tråkigt att höra", sa Ellington.
"Efter det, när jag insåg att det förekom en massa slappt och slarvigt arbete inom rättssystemet, så ville jag göra något inom polisyrket. Bli kriminalinspektör, för att vara exakt.
"Så du nådde din dröm vid tjugofem", sa Ellington. "Imponerande."
Innan hon hann säga någonting mer, kom servitrisen med deras mat. Hon serverade dem, och medan Mackenzie började äta sin omelett blev hon förvånad när hon upptäckte att Ellington slöt ögonen och bad en tyst bordsbön.
Hon kunde inte undvika att stirra på honom en stund medan han höll ögonen stängda. Hon hade inte föreställt sig honom som en religiös man, men det fanns något rörande i att se honom be över sin tallrik. Hon sneglade mot hans vänsterhand och såg att den saknade vigselring. Hon undrade hur hans liv såg ut. Hade han en ungkarlslya med kylen full av öl, eller var han snarare typen som hade ett vinställ och bokhyllor från IKEA fyllda av klassisk och modern litteratur?
Hon jobbade med en öppen bok här. Mer intressant var hur han hade kommit att bli FBI-agent. Hon undrade hur han var i ett förhörsrum, eller i stundens hetta när pistoler drogs och en misstänkt var sekunder ifrån att antingen ge upp eller börja skjuta.
Hon visste inget av detta om Ellington — och det var spännande.
När han öppnade sina ögon och började äta, släppte Mackenzie honom med blicken och fokuserade på sin mat igen. Efter en stund kunde hon inte hålla sig längre.
"Okej, så du då?" frågade hon. "Vad fick dig att börja jobba på FBI?"
"Jag växte upp på åttiotalet", sa Ellington. "Jag ville vara John McClane och Dirty Harry, fast med mer finess."
Mackenzie log. "De är rätt bra förebilder. Farliga, men spännande."
Han var precis i färd med att säga någonting mer när hans telefon ringde.
"Ursäkta mig", sa han och tog fram telefonen ur kavajfickan.
Mackenzie lyssnade på hans sida av konversationen, vilken visade sig vara kort. Efter några jakande svar och ett snabbt Tack, stängde han ner samtalet och tittade dystert ner på sin mat.
"Är allt okej?" frågade hon.
"Ja", sa han. "Men vi blir tvungna att packa ihop nu. Resultaten från träslagsanalysen har kommit."
Han tittade på henne.
"Brädgården där det kom ifrån är mindre än en halvtimme härifrån."
KAPITEL FJORTON
Mackenzie hade alltid älskat doften av nysågat trä. Det gick tillbaka till jularna som hon spenderade med sina farföräldrar efter att hennes pappa hade dött. Henne farfar värmde upp huset med en gammal vedspis, så längst in i huset luktade det alltid cederträ och den inte helt otrevliga doften av aska.
Hon påmindes om den gamla vedspisen när hon klev ur bilen på grusparkeringen vid Palmers brädgård. På hennes vänstra sida fanns ett sågverk, där en enorm stock på ett band var på väg mot en såg som var ungefär lika stor som bilen hon just klivit ur. På andra sidan låg flera högar av virke som väntade på att sågas itu.
Hon studerade processen en stund. Stockarna lyftes upp av en anordning som såg ut som en blandning av en liten lyftkran och en kloautomat för leksaker, sedan lades de in i någon slags ålderdomlig maskin och placerades på det löpande bandet. Slutligen fördes stockarna mot en såg som hon antog var justerad efter varje stock genom en mekanism eller kontrollpanel som hon inte kunde se från där hon satt. När hon vände sig om såg hon en lastbil köra ut från brädgården, med omkring tre och en halv meter uppsågat och staplat virke i sin last.
Märkligt nog hade hon tänkt på Zack medan hon tittat på det hela. En gång hade han sökt jobb på ett ställe som det här på andra sidan stan, under samma period som han blivit erbjuden jobbet på textilfabriken; när han hade förstått att de hade roterande skift på brädgården, hade han tagit det, i hopp om att få mer fritid. Hon tänkte att han kunde ha varit duktig på att jobba med trävirke; det hade alltid varit naturligt för honom att bygga saker.
"Det ser ut att vara ett hårt jobb", sa Ellington.
"Vårt är rätt tufft också", sa hon, nöjd över att tankarna på Zack försvann ur huvudet.
"Så är det", instämde Ellington.
Framför dem fanns en alldaglig betongbyggnad som endast kunde identifieras genom svarta stencilbokstäver som löd KONTOR. Hon gick bredvid Ellington till huvuddörren och blev återigen förvånad när Ellington öppnade dörren för henne. Hon var inte säker på om någon arbetskollega någonsin visat sådan hövlighet mot henne sedan hon började bära polisbrickan.
Inomhus var oljudet från utsidan endast en dämpat mullrande. Kontoret bestod av en stor disk med flera rader av arkivskåp bakom. Doften av sågat trä genomsyrade hela stället och det verkade vara spån överallt. En man stod bakom disken och skrev någonting i en liggare när de kom in. När han fick syn på dem var det tydligt att han blev lite förbryllad — förmodligen av Ellingtons kostym och Mackenzies business casual-kläder.
"Hallå där", sa mannen bakom disken. "Kan jag hjälpa er?"
Ellington tog kommandot, vilket var okej för Mackenzie. Han hade behandlat henne med yttersta respekt och han hade mer erfarenhet än vad hon hade. Det fick henne att undra var Porter höll hus. Hade Nelson hållit kvar honom på kontoret för att gå igenom fotografierna? Eller var han ute på intervjuuppdrag, kanske i samtal med Hailey Lizbrooks arbetskamrater?
"Jag är agent Ellington och det här är kriminalinspektör White", sa Ellington. "Vi skulle vilja prata med dig en stund om ett brottsfall som vi håller på att försöka lösa."
"Jaha, visst", sa mannen, uppenbart fortfarande förbryllad. "Är ni säkra på att ni är på rätt ställe?"
"Japp", sa Ellington. "Vi kan inte avslöja alla detaljer om brottsfallet, men det jag kan säga är att en träpåle har återfunnits på varje brottsplats. Vi gjorde en träslagsanalys och den tekniska undersökningen ledde oss hit."
"Pålar?" frågade mannen och såg förvånad ut. "Pratar du om Åkermördaren?"
Mackenzie rynkade pannan. Hon tyckte inte om att brottsfallet redan hade blivit samtalsämnet på allas läppar. Om en ensam man på en brädgård hade hört talas om det, var det lätt att anta att nyheten om fallet höll på att sprida sig som en löpeld. Dessutom var det hennes ansikte som syntes på alla tidningar som skrev om fallet.
Mycket riktigt tittade mannen noga på henne, och hon tyckte sig se att han hade ett igenkännande ansiktsuttryck.
"Ja", sa Ellington. "Har du märkt av någon som utmärkt sig på något sätt, som kommit hit och köpt dessa pålar?"
"Jag skulle gärna hjälpa er", sa mannen bakom disken. "Men jag är rädd att det här kommer att bli som att hitta en nål i en höstack för er. Ni förstår, jag tar emot och säljer virke från företag eller mindre vedgårdar. Allt som lämnar det här stället går vanligtvis till en annan brädgård eller till något företag.
"Vad för typ av företag?" frågade Mackenzie.
"Det beror på vad vi pratar om för trä", sa han. "Majoriteten av det trä jag säljer går till byggföretag. Men jag har också några kunder som arbetar med snickeri, inom exempelvis möbler."
"Hur många kunder har du under en månad?" frågade Ellington.
"Sjuttio eller så under en bra månad", sa han. "Men de senaste månaderna har varit rätt lugna. Så då kanske det kan vara lättare för er att hitta vad ni letar efter."
"En sak till", sa Mackenzie. "Markerar ni virket som lämnar brädgården på något sätt?"
"För större beställningar sätter jag ibland på ett märke på ett trästycke per lass."
"Ett märke?"
"Ja, det görs av en liten press jag har här utanför. Märket markerar datum och namnet på min brädgård, på trästycket."
"Men inget graverat eller inristat?
"Nej, inget sånt", sa mannen.
"Skulle du kunna ta fram ett register över vilka kunder som har köpt färdigsågade pålar av cederträ?" frågade Ellington.
"Ja det kan jag göra. Vet ni vilken storlek?"
"Ett ögonblick", sa Ellington och tog fram sin telefon, antagligen för att leta fram informationen.
"Två och en halv meter", sa Mackenzie direkt ur minnet.
Ellington tittade mot henne och log.
"Trettio centimeter under jord", sa Mackenzie, "och två meter och tjugo centimeter ovanför marken."
"Pålarna var ganska gamla också", sa Ellington. "Träet var inte färskt. Provresultaten indikerade att de inte hade blivit behandlade på något sätt heller."
"Det gör det hela lite lättare", sa mannen. "Om det kommer härifrån, så plockas äldre virke från mitt kasseringslager. Ge mig ett par minuter så kan jag ta fram informationen. Hur långt tillbaka behöver ni gå?"
"Vi kan säga tre månader tillbaka, för att vara på den säkra sidan", sa Ellington.
Mannen nickade och gick till ett av de till synes uråldriga arkivskåpen bakom honom. Medan de väntade ringde Mackenzies mobiltelefon. När hon svarade var hon livrädd för att det skulle vara Zack som ringde för att be om någon slags försoning. Hon kände sig lättat när hon förstod att det var Porter.
"Hallå?", svarade hon.
"Mackenzie, var är du just nu?" frågade Porter.
"Jag är med Ellington på Palmers brädgård och följer upp provsvaren från träslagsanalysen."
"Några resultat?"
"Det ser ut som att det kan bli en eller flera nya ledtrådar."
"Ja, jävlar", sa Porter. "Jag avskyr att behöva säga det här, men det blir inte bättre." Han tvekade en stund och hon hörde en svag suck på andra sidan linjen, innan han tillade:
"Ännu en kropp har hittats."
KAPITEL FEMTON
När de anlände till den nya brottsplatsen fyrtio minuter senare kände sig Mackenzie än mer illa till mods av faktumet att den här gången hade det skett närmare hem. Brottsplatsen låg precis trettiofem minuter från hennes bostad, på bakgården av en kåk som övergivits för länge sedan. Hon kunde praktiskt taget känna hur skuggan av den nyligen mördade kvinnan sträckte sig över slättmarken, över stadens gator, och föll utanför hennes ytterdörr.
Hon gjorde sitt bästa för att dölja sina sköra nerver, när hon och Ellington gick mot pålen. Hon tittade mot det gamla huset, särskilt in genom de tomma fönsterramarna. För henne såg de ut som stora vakande ögon, som plirade hånande mot henne.
En liten samling poliser var samlade runt pålen, och Porter stod i mitten av dem. Han iakttog Mackenzie och Ellington medan de närmade sig pålen, men Mackenzie märkte det knappt. Hon var för upptagen med att smälta det hon såg. Hon hade direkt upptäckt två tydliga skillnader med det här offret.
För det första hade den här kvinnan små bröst, medan de två tidigare offren hade varit storbystade. För det andra fanns piskrappen som tidigare koncentrerats till kvinnornas ryggar, nu också på kvinnans mage och bröst.
"Det här håller på att spåra ur", sa Porter, men en tunn och sliten röst.
"Vem hittade kroppen?" frågade Mackenzie.
"Markägaren. Han bor tre kilometer östlig riktning härifrån. Han hade en kedja uppsatt vid den privata grusvägen och hade upptäckt att den blivit avklippt. Han säger att det aldrig är någon här, förutom några enstaka jägare under hjortsäsongen, men den är ju som ni vet inte än på flera månader. Och dessutom känner han alla männen som jagar här."
"Är det en privat väg?" frågade Mackenzie och tittade tillbaka mot grusvägen som de just kört på för att komma till platsen.
"Ja. Så den som gjorde detta", sa han och nickade mot den hängande kroppen, "klippte av kedjan. Han visste var han skulle åka för att visa upp nästa trofé. Han planerade det här."
Mackenzie nickade. "Det visar att han har ett uppsåt snarare än bara något okontrollerat psykologiskt begär."
"Finns det något som tyder på att markägaren är involverad?" frågade Ellington.
"Jag har två män som förhör honom i hemmet just nu", sa Nelson. "Men jag tvivlar på det. Han är sjuttioåtta år gammal och haltar när han går. Jag har svårt att se honom både dra runt på pålar och lura in strippor i sin bil."
Mackenzie tog ett steg närmare kroppen, och Ellington följde efter. Den här kvinnan såg mycket yngre ut än de tidigare — kanske i tjugoårsåldern. Hennes huvud hängde rakt ner mot marken, men Mackenzie kunde se det mörkröda läppstiftet som smetats ut på hakan och kinden. Hennes mörka mascara hade också runnit och lämnat mörka spår längs hennes ansikte.
Mackenzie gick runt till baksidan av pålen. Piskrappen var likadana som på de två andra. En del vara fortfarande så färska att blodet var fuktigt och inte hade torkat in ännu. Hon böjde sig ner mot foten av pålen, men stoppades av Nelson.
"Jag har redan kollat", sa han. "Dina siffror är där."
Ellington gjorde henne sällskap och hukade sig ner för att se efter. Han tittade upp på Mackenzie. "Ingen aning om vad de här siffrorna representerar?"
"Inte den blekaste", sa hon.
"Det säger sig ju självt", sa Nelson, "att det här fallet nu är av högsta möjliga prioritet, över allt annat. Agent Ellington, hur snabbt kan vi få in förstärkning?"
"Jag kan ringa ett samtal och troligen få hit mer folk i eftermiddag."
"Snälla, gör det. Fick ni några resultat från brädgården?"
"Vi fick sexton namn", sa Mackenzie. "De flesta av dem är byggföretag. Vi måste kolla var och en och se om de kan lämna någon användbar information."
"Jag sätter några andra på det", sa han. "Just nu behöver jag att du och Ellington följer de mer lovande ledtrådarna. Ni två har huvudansvaret för det här, så ni har fria tyglar att göra vad fan som än krävs för lösa det här. Jag vill ha den här sjuka jäveln i ett förhörsrum innan dagen är slut. Under tiden kommer jag att sätta mina män på att systematiskt undersöka kartan över de omgivande sexton milen eller så. Vi delar upp det i isolerade områden som det här, fältet från förra mordet och de majsfält som är lätta att nå."
"Något annat?" frågade Ellington.
"Inget jag kan komma på. Håll mig bara uppdaterad om allt, även de små detaljerna. Jag kommer prata mer med dig om det om en stund", sa Nelson. Han tittade sedan åt Mackenzies håll och nickade mot henne, åt höger. "White, kan jag få prata med dig en sekund?".
Mackenzie gick ifrån pålen och följde Nelson till sidan av det förfallna huset, undrande över vad det här handlade om.
"Känner du dig bekväm med att jobba med Ellington?" frågade han.
"Ja, sir. Han har varit perfekt och otroligt hjälpsam när det kommer till att prata igenom saker."
"Bra. Kolla här, jag är inte en idiot. Jag vet vilken potential du har och jag vet att om det finns någon av de som jobbar för mig som kan gripa här jäveln, så är det du. Och jag tänker fan inte låta FBI bara komma farande och ta över det här från oss. Så jag vill att du jobbar med honom. Jag har redan pratat med Porter och omplacerat honom. Han arbetar fortfarande med fallet, men jag har ordnat så att han tar han om dörrknackning och såna grejer."
"Och han är okej med det?"
"Det är inget du behöver oroa dig för. Nu behöver du bara fokusera på fallet och följa magkänslan. Jag litar på att du tar rätt beslut; du behöver inte stämma av med mig efter varje litet fynd. Gör bara vad du måste för att få ett slut på det här. Kan du göra det för mig?"
"Ja, sir."
"Det var det jag trodde", sa Nelson med ett litet leende. "Nu får du och Ellington dra härifrån och fixa lite resultat."
Han gav henne en lätt klapp på ryggen, som trots allt var ungefär att tolka på samma sätt som när Ellington öppnade dörren för henne på brädgården. Det var en stor överdrift för att komma från Nelson, och hon uppskattade det. De gick tillsammans tillbaka till kroppen och Mackenzie tittade på siffrorna igen. Hon kände att det var något med det här, att nyckeln för att lösa det här fallet fanns gömd i de där jäkla siffrorna.
Hon hade på känn att en del av honom ville åka fast. Siffrorna var hans lockbete.
"Är du okej?" frågade Ellington, där han stod på andra sidan av pålen.
Hon nickade och reste sig upp.
"Har du någonsin jobbat med ett sånt här fall tidigare?"
"Bara två", sa han. "Ett av dem resulterade i åtta mord innan vi fick fast honom."
"Tror du att det kommer hända den här gången?" frågade hon.
Hon gillade inte att frågan fick henne att verka osäker och kanske till och med oerfaren, men hon var tvungen att få veta. Allt hon behövde göra var att påminna sig om hur rädd hon varit i flera minuter i hennes eget hem, uppskakad av vad som troligtvis varit ett inbillat ljud från en knarrande golvplanka, för att förstå hur mycket det här fallet höll på att påverka henne. Hon hade förlorat en pojkvän, höll på att tappa tålamodet, och hon tänkte inte tillåta sig att förlora någonting mer på grund av det här.
"Inte om vi kan stoppa det", svarade Ellington. Han suckade. "Så berätta för mig, vad ser du här som är nytt?"
"Tja, att mördaren valde en väg mitt ute i ingenstans verkar konstigt. Kedjan som var uppsatt framför vägen stoppade honom inte. Inte nog med det, han visste att den var där. Han var förberedd på att klippa av den."
"Och det betyder?"
Hon visste att han testade henne, men han gjorde det inte för att förolämpa hennes intelligens. Han utmanade henne, och hon njöt av det fullt ut.
"Det betyder att de områden han väljer inte är slumpmässiga. Han väljer dem av en anledning."
"Så det är inte bara morden som är förutbestämda, utan även platserna."
"Det verkar så. Jag tror att jag—" sa hon, men stannade mitt i meningen.
Till höger, vid kanten av den glesa skogen, såg hon något som rörde sig.
För en sekund trodde hon att hon hade inbillat sig.
Men sedan såg hon det igen.
Någonting rörde sig djupare in mot skogen. Hon kunde i alla fall se tillräckligt för att säkerställa att det var en människa.
"Hallå!"
Det var allt hon kom på att säga och det lät lite överexalterat. Ljudet av hennes röst fick gestalten att springa allt snabbare, och alla försök till att lyckas smyga hade nu övergivits och ersatts av en flykt genom smällande grenar och prasslande lövverk.
Mackenzie agerade på ren instinkt och satte fart mot skogen. Innan Ellington ens hunnit börja springa efter henne var hon utanför gårdsplanen och inne i skogen. Träden omkring henne såg lika övergivna och färglösa ut som huset bakom henne, vars mörka fönster fortfarande plirade mot henne.
Hon slog grenarna ur vägen medan hon sprang genom skogen. Hon kunde svagt höra Ellington bakom henne men hon tänkte inte ödsla tid eller energi på att vända sig om och se efter.
"Stanna!" begärde hon.
Det förvånade henne inte att gestalten fortsatte att springa. Mackenzie hade snabbt uppskattat att hon var snabbare än sitt byte, och hon närmade sig med den snabbhet som hon alltid sett som en av sina atletiska talanger. Några grenar slog mot hennes ansikte och några spindelnät klistrade fast sig mot hennes hud, men hon fortsatte oförfärat rakt framåt.
När hon närmade sig gestalten kunde hon se att det var en man som var i klädd i en svart huvtröja och ett par mörka jeans. Eftersom han inte helt tittade bakom sig en enda gång kunde Mackenzie inte avgöra hur gammal han var, men hon kunde se att han var lätt överviktig och uppenbarligen inte i särskilt bra form. Hon hörde hur han flåsade när hon var tätt inpå.
"För helvete", sa hon när hon nådde honom med sin arm och greppade tag om hans axel. "Jag sa stanna!"
Med de orden gav hon honom en hård knuff, som skickade honom till marken. Han rullade ett varv innan han stannade.
Jag har honom, tänkte Mackenzie.
Mannen försökte resa sig upp men Mackenzie gav honom en snabb spark mot knävecket så att han ramlade igen. Han slog ansiktet mot en trädrot när han föll.
Mackenzie satte sitt knä hårt i ryggen på honom och sträckte sig efter sitt vapen. Ellington kom till slut fram och han hjälpte till att trycka ner mannen mot marken. Nu när hela Ellingtons kroppsvikt vilade på mannen hade han slutat att försöka slingra sig. Mackenzie sträckte sig mot sitt bälte och plockade fram handklovarna, medan Ellington drog mannens händer bakom hans rygg till ljudet av ännu ett jämrande i smärta. Mackenzie låste fast handklovarna och drog sedan upp mannen på fötter.
"Vad heter du?" frågade Mackenzie.
Hon ställde sig framför honom och såg hans ansikte för första gången. Killen såg ofarlig ut, överviktig och var troligtvis i sena trettioårsåldern.
"Är det inte meningen att ni ska ställa sådana frågor innan ni attackerar mig?"
Ellington skakade lätt på honom och greppade tag om hans axel. "Hon ställde en fråga till dig."
"Ellis Pope", sa mannen. Han var påtagligt uppskakad.
"Och vad gör du här?"
Först sa han ingenting, och under den tystnaden hörde Mackenzie ytterligare tumult från skogen. Det här ljudet kom från höger, och när hon vände sig åt det hållet såg hon Nelson och tre andra poliser komma rusande genom skogens smala träd och lövverk.
"Vad fan pågår?" skrek Nelson. "Jag såg hur ni två for iväg i backspegeln och—"
Han hejdade sig när han såg den tredje personen bredvid dem, med handfängsel på händerna bakom ryggen.
"Han säger att han heter Ellis Pope", sa Mackenzie. "Han befann sig i kanten av skogen och spanade på oss. När jag skrek efter honom började han springa."
Nelson var uppe i ansiktet på Pope och det var tydligt att Nelson ansträngde sig för att inte attackera honom fysiskt. "Vad gör du här ute, herr Pope?" frågade Nelson. "Håller du dig i närheten för att njuta av ditt eget hantverk?"
"Nej", sa Pope, mer uppskakad än någonsin.
"Så vad gör du då här?" frågade Nelson. "Det här är den enda gången jag kommer ställa frågan innan jag tappar fattningen."
"Jag jobbar som reporter", sa han.
"För vilken tidning?" frågade Mackenzie.
"Ingen tidning. En hemsida. The Oblong Journal."
Mackenzie, Nelson och Ellington sneglade obekvämt på varandra, innan Mackenzie långsamt tog fram sin telefon ur fickan. Hon drog fram webbläsaren, sökte efter The Oblong Journal och öppnade hemsidan. Hon navigerade snabbt till sidan med medarbetare, och fann inte bara namnet Ellis Pope, utan också en bild som tydligt bekräftade att det var samma man som nu stod framför dem.
Det hörde till ovanligheterna att Mackenzie svor, men hon räckte över telefonen till Nelson och gav ifrån sig ett ansträngt "Helvete."
