Kitabı oku: «Arbetarens hustru», sayfa 5

Yazı tipi:

Tar på sig ytterkläderna

JOHANNA

Åh, dröj en stund, så att jag sanningsenligt kan få tala om för er hela tilldragelsen.

FRU VÖRSKY

Jag har ju redan sagt er att jag inte tror er. Hur kan ni också vänta det, efter att ni så har belönat all min godhet? Och hvad tror ni er ha vunnit med det här? Ni har gjort er sjelf mycket större skada än mig.

JOHANNA

Om ni inte vore så häftig —

FRU VÖRSKY

Bort, kom mig inte nära. Jag måste ut härifrån. Eljest qväfs jag.

Öppnar dörren. I farstun syns Yrjö, som viker åt sidan för fru Vörsky och kommer in efter att hon har gått ut

JOHANNA

Yrjö. Gud ske lof. Af er får jag hjelp.

Springer ut i farstun

Fru Vörsky, fru Vörsky, vänta, kom tillbaka.

FRU VÖRSKY

Ni anstränger er förgäfves. Fort, Matti, först till Vappu och sedan hem.

JOHANNA

kommer tillbaka

Nu berättar hon också åt Vappu allting på tok. Nej, af det här blir en menniska snart alldeles galen.

YRJÖ

Hvad har händt er, Johanna? Jag måste komma för att höra det af er sjelf, ty Leena-Kajsas tal var så besynnerligt att jag inte kunde tro allt. Men det måste väl ha varit sant ändå, eftersom ni är i en sådan ångest.

JOHANNA

Allt är förloradt. Jag förmår inte tänka mer hvarken hit eller dit.

YRJÖ

Lugna er. Kanske vi kan reda den här saken, om vi rådslår tillsammans.

JOHANNA

De tror mig vara en tjuf. Hitintills ha alla litat på mig, nu ingen mera. Det här förkrossar mig. Jag uthärdar det inte. Mitt stackars barn.

YRJÖ

Men så hör då, Johanna. Menniskan får inte låta sorgen öfverväldiga sig på det sättet. Det skadar helsan.

JOHANNA

Nu är hon säkert redan hos Vappu och grälar på henne. Det är den lön hon får för sin godhet. Hvad skall hon tänka om mig?

YRJÖ

Ingenting. Hon känner ju er så väl. Jag skall gå och tala med henne om saken. – Nej, sannerligen, det här går an. Ni måste försöka att återhemta er, Johanna.

Lägger sina händer på hennes axlar

Här är egentligen ingen fara å färde, om ni tänker närmare efter. Jag ger pengar; ni betalar väfvens fulla värde, och då ha de ingenting att säga. Hör ni?

JOHANNA

Jag hör. Men kan jag ta emot pengar af er, när jag inte vet hur jag skall kunna återbetala dem? Jag kan det inte. Nej, nej. Må de hellre föra mig i fängelse.

YRJÖ

I fängelske ska de inte föra er i någon händelse, det kan ni vara lugn för. Och hvad betalningen vidkommer, så behöfver ni inte oroa er det minsta öfver den. Jag blir inte fattigare af det, om jag också aldrig skulle få de pengarna igen.

Böjer sig öfver Johanna

Seså, Johanna, var nu förnuftig. Här är min börs. I den ä’ femtio mark, och mer kostar säkert inte väfven. Nå, Johanna, hvad tvekar ni för?

KERTTU

kommer hastigt in, blir ett ögonblick stående

Åhå. Risto hade således rätt, då han sa’ att här skulle man inte sakna honom. Nåja, hvarför skulle jag då längre hysa några betänkligheter?

JOHANNA

Hvem där?

YRJÖ

Blif inte rädd. Det är bara den där fjolliga flickan. Hvad har du för ärende?

KERTTU

Hvad skulle väl en fjolla ha för ärende? Jag vill bara säga er att ni inte längre kommer att ha någon förtret af Risto. Nu skall jag nog dra försorg om honom. Adjö.

JOHANNA

Ämnar hon göra Risto något ondt?

YRJÖ

Åh, hvem bryr sig om hvad en sådan där halfgalning pratar. Risto sörjer nog för sig sjelf. Tänk ni på era egna affärer. Jag trugar med våld på er den här börsen, om ni inte vill ta den med godo. Seså. Och nu måste ni betala väfven till sista pennin, så att den där frun inte mer kan komma åt att förolämpa er. Ni får inte se så där rädd och skygg ut. Var modig. Ni har ju inte gjort något ondt. Här i verlden måste man stå på sig. Annars kommer man ingenstans.

JOHANNA

Det är lätt för er att säga, som är en man. Det är annorlunda för oss qvinnor. Hvad förmår vi?

YRJÖ

Försök, försök i alla fall. Ni ä’ ju också menniskor. Glöm inte det. – Nu körde det igen in på gården. Kanske är det bäst att jag går. Hon behöfver inte veta att ni har fått pengarna af mig. Adjö, Johanna. Låt henne inte sätta sig på näsan på er. Kom ihåg det. Var ni också behjertad en gång. Lofvar ni mig det?

JOHANNA

Jag skall försöka.

YRJÖ

Nå, bra. Så går jag min väg.

JOHANNA

fattar ännu en gång hans hand

Yrjö, Gud välsigne er.

YRJÖ

Tack.

Går

Herr och fru Vörsky jemte fru Hanhinen komma in

FRU HANHINEN

Var det där hennes man?

FRU VÖRSKY

Nej, det var någon annan. Kom hit och se, Ville. Så här är det skuret af och väfven borta. Tjugufem alnar. Tänk, hvilken skada. Tjugufem alnar. Jag är så, så bedröfvad, att jag vore färdig att gråta.

HERR VÖRSKY

Hvad behöfver man lita på alla slags menniskor? Har jag inte sagt dig det många gånger?

FRU VÖRSKY

Hur skulle jag kunna tvifla på den här, som Vappu så säkert borgade för?

HERR VÖRSKY

Med rätta borde Vappu nu få betala väfven.

FRU HANHINEN

Hvad säger Vappu om det här nu?

FRU VÖRSKY

Åh, hon. Hon håller bara med den där menniskan och tror inte det minsta ondt om henne. Föga fattades att hon inte drifvit mig till lögnerska.

HERR VÖRSKY

Hon har naturligtvis gjort sig till för Vappu och dragit henne vid näsan liksom dig, tänker jag. Det måtte vara ett riktigt stycke.

FRU HANHINEN

Sådan är stadens lägre befolkning öfver hufvud taget. Den lär nog att känna dem, som har så mycket med dem att göra som jag till exempel.

HERR VÖRSKY

Är det hon som står där?

FRU VÖRSKY

Ja.

FRU HANHINEN

Åh, man ser strax att det inte är någon bra menniska. En sådan orolig blick är alltid kännetecken på ett ondt samvete.

Herr Vörsky betraktar skarpt Johanna och närmar sig henne ett par steg

FRU VÖRSKY

afsides till fru Hanhinen:

Hu, hvad det här är obehagligt. Jag mår riktigt illa.

FRU HANHINEN

Bry dig inte om det. Sådana där måste man ta i med hårdhandskar. Annars vore man förlorad.

HERR VÖRSKY

Nåå, käring, hvart har du gjort af vår väf?

JOHANNA

förskräckt och ängslig:

Jag har inte – den – inte jag – den där —

HERR VÖRSKY

bultar med käppen i golfvet

Redigt svar. Hvar är väfven?

JOHANNA

stammande:

Jag – vet inte – hvar den är.

HERR VÖRSKY

Vet du inte? Inte?

JOHANNA

Nej.

HERR VÖRSKY

Än om jag skulle ge dig litet prygel? Kanske du se’n skulle veta.

FRU VÖRSKY

Åh, låt bli, snälla Ville. Det pinar mig så.

HERR VÖRSKY

Nog borde hon få smaka käppen.

FRU VÖRSKY

Nej, nej, låt bli. För min skull, Ville. Jag fruktar nog ändå dåliga följder för min helsa af alla de här sinnesrörelserna.

HERR VÖRSKY

Hvarför kom du hit, då du är så finkänslig? Du kunde hållit dig borta.

FRU HANHINEN

Herr Vörsky, jag ber också för den stackarn. Hon skulle visserligen förtjena en grundlig aga. Det vore alls inte för mycket. Men det vore så svårt för oss att se på det.

HERR VÖRSKY

Ni fruntimmer ha allt för ömt hjerta. Nå, det får vara. Du kan tacka de här fruarna att du slipper stryk. Men tro inte att det är slut med det. Du skall dras inför rätta. Du skall få plikta, så att det förslår, och dessutom dömas till fängelse. Du skall sättas på vatten och bröd. Ja, du skall få sitta i bojor, det lofvar jag. Vi ska väl se, om du får lust att bedra bättre folk en gång till.

JOHANNA

I fängelse? – Dyre, himmelske fader. Blir det aldrig något slut på dessa sorger?

HERR VÖRSKY

Aha. Börjar du nu att märka att det är allvarsamt.

JOHANNA

Hvarför skulle jag sättas i fängelse? Jag har ännu aldrig i mitt lif gjort orätt åt någon, hvarken stulit eller bedragit någon menniska. Fråga dem som känner mig, om ni inte tror mig. Jag har alltid försökt att sträfva framåt genom redligt arbete. Det kan de bevittna.

FRU HANHINEN

Nej, men hör en sådan oförskämdhet. Hon försöker ännu att ställa sig oskyldig.

HERR VÖRSKY

Vågar du ännu fortfarande ljuga oss i midt i ansigtet? Jag skall lära dig.

JOHANNA

Jag skulle ha berättat er sanningen, bekänt allt från början till slut, men ni ha ju inte tillåtit det. Ni ha inte velat höra någonting, som jag kunde säga till mitt försvar.

HERR VÖRSKY

Hör opp att sladdra, eller jag —

JOHANNA

Stäm mig inte inför rätta. Förbarma er för mitt barns skull. Hvart skulle han ta vägen, om hans mor skulle föras i fängelse? I främmandes vård, en sådan liten en, som ännu inte är fyra månader gammal?

FRU VÖRSKY

Ja tänk, hon har också ett barn. Hurudan menniska skall det väl en gång i verlden bli af en sådan stackare, som skall uppfostras af en så dålig mor och som ända från sin spädaste ålder inte får se annat än uselhet omkring sig?

FRU HANHINEN

Vi skulle riktigt göra en Gudi behaglig gerning, om vi kunde frälsa honom från moderns händer. Jag skall tala till fruntimmersföreningen om saken.

JOHANNA

Mitt barn skulle ta’s ifrån mig? Aldrig i evighet. Jag ger honom inte. Nej, inte fastän hela verlden skulle uppresa sig emot mig. Ni ä’ grymma vilddjur. – Åh, nej, nej. Jag yrar. Jag vet inte mer hvad jag säger. Vredgas inte. Haf medlidande med mig olyckliga. – O, ja, jag har ju inte kommit ihåg det. Jag har pengar här, femtio mark. Det är mer än tyget kostar. Tag dem, herr Vörsky, tag allt. Låt oss förlikas. För Guds skull, låt ert hjerta bevekas. Hvad har ni för nytta af, om ni kastar mig i fängelse och sliter mitt barn ifrån mig? Goda, nådiga herre, här är dubbelt mer än väfvens värde.

HERR VÖRSKY

En sådan ordström. Nå, hur ska vi göra? Ska vi förlikas? Och skall jag ta pengarna? Du vet bäst om de räcker till att ersätta skadan?

FRU VÖRSKY

Tag dem inte, innan du vet hvarifrån hon har fått dem.

JOHANNA

Jag har inte stulit dem. Frukta inte. Tag dem bara, herr Vörsky. Det kommer ingen att ta dem ifrån er.

FRU HANHINEN

Jag anar någonting.

FRU VÖRSKY

Jag också, jag också. O, o, allt rysligare, allt rysligare.

HERR VÖRSKY

Huru? Att – ?

FRU HANHINEN

Den där menniskan har säkert också andra laster.

HERR VÖRSKY

Åhå. Mycket troligt. Hvad var det väl också för en karl, som nyss skyndade härifrån så hastigt, då vi kom?

FRU HANHINEN

Det menade jag just. Tro mig, de där pengarna ä’ från honom.

FRU VÖRSKY

Hvilken gränslöst dålig moral. Kära Ville, låt oss gå härifrån. Jag börjar redan må illa. Det käns, som om sjelfva luften här vore förpestad. Du kan ju sedan genom rätten få ut vår fordran.

FRU HANHINEN

Ja, i sanning, här är inte godt att vara längre.

HERR VÖRSKY

Ja, låt oss gå.

Fruarna gå

Du skall få höra ifrån oss.

JOHANNA

på knä

Herre, herre, goda herre, gå inte utan förlikning. Tag pengarna, kläderna, allt hvad jag har —

HERR VÖRSKY

i dörren

Håll munnen – sköka.

JOHANNA

Å-åh, å-åh.

Faller först framstupa, men reser sig åter hastigt upp

Sköka, sa’ han.

Betraktar börsen i sin hand

Sköka och tjuf.

Kastar börsen långt ut på golfvet

Har Gud också öfvergifvit mig? Fins det ingen hjelp, intet stöd någonstäds i verlden? Ska alla få förtrycka och trampa mig? Och mitt barn ska de röfva ifrån mig, min egen vackra gosse? Nej – vid himmel och jord, det ska de inte. Risto kommer hem. Han skall hjelpa mig. Han är barnets far. Ja, ja. Denna olycka, som han störtat mig i, skall röra honom, och han skall hjelpa mig, skall rädda mig och barnet. Om han bara komme snart. Denna ångest – denna – St – tyst. Det hörs röster på gatan. Han kommer – han kommer.

TOPPO

sjunger i det han går förbi fönstret in i farstun:

„Min älskade gaf mig på båten
Och gjorde förbund med en ann’.
Farväl då med hela ståten.
Inte sörjer jag minsta grand.“

Kommer in

God dag. Här är jag. Tag inte illa upp att jag har en liten florshufva. Vi ha druckit afskedsskålar, ser ni.

LEENA-KAJSA

kommer in efter Toppo

Ja, har du någonsin hört på maken, Johanna?

TOPPO

Den där Leena-Kajsa har släpat mig hit för att framföra helsningar från Risto. Ja. —

„Min älskade gaf mig på båten
Och gjorde förbund med en ann’.“

LEENA-KAJSA

Åh, tig med era eviga slagdängor. – Ditt mått var ännu inte fullt, stackars Johanna. Nu först kommer det värsta. Kan du höra det?

JOHANNA

Hvad? Säg fort.

TOPPO

Risto bad helsa så mycket. Han är sin kos, kos, kos. Långt i fjerran med Hopptossan.

LEENA-KAJSA

Ja, tänk dig. Är karlen klok längre? Att på vinst och förlust ge sig till att vandra kring verlden med en halfgalen flicka.

JOHANNA

Hvilken flicka? Hvad talar ni om?

TOPPO

Hej, om Hopptossan. Förstår ni inte det? Många, många helsningar från Risto, fast han egentligen inte sände några. Han glömde allting i glädjen att komma tillsammans med sin gamla flamma. Ja, nog har han nu lemnat er att reda er sjelf, men lägg inte det på sinnet. Sjung ni bara:

„Min älskade gaf mig på båten
Och gjorde förbund med en ann’.
Farväl då med hela ståten.
Inte sörjer jag minsta grand.“

JOHANNA

Risto farit sin väg? Nej, det är inte sant. Det kan inte vara sant. Hur kan ni, Leena-Kajsa, genast vara färdig att tro hvad en full karl pratar?

LEENA-KAJSA

Det var fler än Toppo som berättade det. Han hade bjudit alla karlarna där på afskedsglas och sagt att nu skulle man inte få se honom här på långliga tider. – Ja, ja. Guds vrede drabbar dig hårdt, stackars Johanna. Men tag emot allt med ett ödmjukt hjerta och mins, att han endast tuktar af kärlek.

JOHANNA

sjunker ned på pallen vid vaggan

Far har lemnat oss. Stygge, stygge far.

LEENA-KAJSA

Man kan ändå inte anklaga Risto så mycket för det. Den där flickan – ja, det är inte bara mina ord – hade enkom gått till krogen för att locka honom. Nog förstår så’na där att lägga ut sina snaror. Är det se’n underligt om en stackars karl blir galen och förlorar vettet?

Johanna ligger på golfvet, jemrande sig

Gif nu inte så fritt lopp åt sorgen i alla fall. Hvarför ligger du där på golfvet? Hör då, Johanna, hvad fattas dig?

JOHANNA

Ingenting, ingenting.

TOPPO

ser på väfstolen

Kors i Je. Hvem har tagit bröd från renseln? På qvällen var det fem, och nu är det bara sex. Tst, Toppo. Låtsas inte veta något. Inte det ringaste dyft.

„Min älskade gaf mig på båten
Och gjorde förbund med en ann’ – “

LEENA-KAJSA

Tyst, Toppo. Se hit. Här står det inte bra till. Stig upp, Johanna. Hvarför skall du så där – Stig upp.

JOHANNA

Jag kan inte. Golfvet gungar så.

LEENA-KAJSA

Där ha vi det. Hon är sjuk.

JOHANNA

Nej. Det är bara hufvudet som bränner för att kronan skall bli strålande. Hela hufvudet står i ljusan låga. Tag bort den, bort.

LEENA-KAJSA

Hon yrar. Jo, nu är man väl fast.

JOHANNA

Fruarna – Hjelp min gosse. De röfvar mitt barn. Där, där. De springer och skrattar. Tag fast dem. Jag förmår inte. Jag kommer inte från stället. – Åh, slå inte, herre. – Risto, Risto, kom och hjelp mig. Han har en så grof käpp.

TOPPO

Åhå, det här är allt bedröfligt.

JOHANNA

Det är stickmörkt. Jag hittar inte hem. Och Risto försvann också. Lemnade mig ensam i ödemarken, i mörkret. Det är röfvare i hvar buske. Förbarmar sig ingen? – Hör ni. Barnet gråter. Herrn slår det. Ve, ve. Hjelp, barmhertiga menniskor, hjelp.

TOPPO

torkar sina ögon

Stackars qvinna.

LEENA-KAJSA

Kom och hjelp mig att få henne i sängen.

TOPPO

Jag kommer; jag kommer. Vet ni, Leena-Kajsa, nog ä’ vi karlar ändå ena uslingar. Det måste man erkänna.

LEENA-KAJSA

Bry er inte om det nu. Skynda er bara hit och hjelp mig, för jag kan inte ensam få henne någon hvart.

TOPPO

Vi ska lyfta tillsammans. Det ska vi.

JOHANNA

Bort, bort. Gör mig inte illa.

TOPPO

Nej, var inte rädd. Vi ska bara helt sakta föra er till bädden. Se så. Stackare. Månne det är hjernfeber?

LEENA-KAJSA

Hvem vet det? Om Risto åtminstone vore hemma.

TOPPO

Ja, säg det. Att han också skulle ge sig af just nu. Men hur kunde han ana det här? Ser ni. Det ligger en penningpung här på golfvet – och den tycks minsann inte vara tom. Se där, tag den i er vård. Den kan komma väl till pass, om hon får hjernfeber.

LEENA-KAJSA

Ja, minsann. Den kom som från himlen.

JOHANNA

Det bränner – bränner —

LEENA-KAJSA

Spring och sök en läkare, Toppo.

TOPPO

Ja, ja. Jag är ju redan alldeles nykter. Inte märks det väl mer någonting på mig? Jag skall nog hemta en läkare hit, Leena-Kajsa. Herre Gud ändå, så bedröfligt.

Går

JOHANNA

Bort med kronan, bort med den, bort. Det bränner – bränner – bränner.

Ridån faller

FEMTE AKTEN

Samma bostad. Leena-Kajsa håller på att städa rummet. Risto kommer utifrån

LEENA-KAJSA

Nå, där kommer han nu ändtligen. Gud vare lof. Vet du hvad som har händt här under tiden?

RISTO

Barnen där ute på gården berättade mig det. Hvem hade kunnat ana något sådant? Hon var alldeles frisk, när jag gick hemifrån.

LEENA-KAJSA

Menniskan vet ju inte när hennes stund är kommen. „I dag röd, i morgon död.“ Men må detta vara oss en varning, att vi inte bekymmerslöst bortkasta nådens dagar, utan noga betänka att: „som en ström vår tid förrinner; som en dröm vårt lif försvinner“.

RISTO

Ja, inte hade väl Johanna kunnat tänka att hon så snart skulle dö. Det är visst och sant.

LEENA-KAJSA

Tyck inte illa vara. Risto, att jag säger det åt dig, men du hade inte bort lemna henne så där.

RISTO

Jag ångrade det också strax jag fick höra hvad som hade händt. Men det kan nu mera inte hjelpas. Hvad som är skedt, är skedt. – Johanna tog väl mycket illa vid sig öfver det?

LEENA-KAJSA

Åh, inte särdeles. Hon yrade redan, när det berättades för henne. Hon fattade det visst knappast riktigt.

RISTO

Det var åtminstone väl, det.

LEENA-KAJSA

Men öfver väfven var hon i en ryslig ångest. Hon var alldeles förskräckligt rädd för fru Vörsky.

RISTO

Ja, väfven, ja. Det var sant, det. Jaså, var hon i en sådan ångest öfver den? Nå, vi hade ju gerna kunnat låta bli att göra det, om man vetat det här. Men kunde hon inte begripa att vi inte sålde, utan bara pantsatte den? – Hon var rädd för frun, sa’ ni? Ja, jag kan tänka mig det. Johanna var fasligt lättskrämd och ängslades alltid i onödan öfver allt möjligt skräp. – Hon var väl mycket ond på mig öfver det?

LEENA-KAJSA

Inte så farligt ändå. Hon berömde dig just kort förut. Hon sa’ att du ingen enda gång hade slagit eller pryglat henne som så mången annan man gör med sin hustru.

RISTO

Sa’ hon det? Ja, det är verkligen sant också. Vi lefde ganska bra tillsammans. Det var aldrig någon skarpare tvist emellan oss.

LEENA-KAJSA

Det länder dig till heder. Om du har felat litet i andra hänseenden, måste man förlåta dig det. Köttet är svagt, och frestelserna ä’ stora. Du behöfver emellertid inte gräma dig öfver att du skulle ha bemött din hustru med hårdhet, piskat eller på annat sätt misshandlat henne, som man här tyvärr så ofta får se och höra.

RISTO

Nej, det har jag inte. I det fallet har jag en bra karakter, att jag lägger inte gerna hand på någon. – Jaså, Johanna talade också om det innan hon sjuknade?

LEENA-KAJSA

Ja, det var en liten stund förut. Sedan, stackare, tycktes hon inte bekymra sig om något annat än sitt barn. Om det yrade hon, och det var också i hennes tankar, när hon emellanåt var litet redigare.

RISTO

Ja, det är sant. Hur skall jag nu bära mig åt med barnet?

LEENA-KAJSA

Det har jag också funderat på.

RISTO

Om han åtminstone vore äldre, hvad skulle det då vara för nöd? Då kunde han gå och tigga, om det inte fans någon annan råd. Men ett så’nt där litet kräk. Hvad kan jag göra med honom? Nej, nu är jag illa ute. – Månne de skulle ta emot honom i fattigvården? Om man skulle försöka?

LEENA-KAJSA

Det tror jag inte de gör. Men vet du hvad Johanna hoppades?

RISTO

Nej, säg.

LEENA-KAJSA

Att Vappu skulle ta gossen till fosterson.

RISTO

Ja, tänk om hon skulle göra det.

LEENA-KAJSA

Det går alltid an att fråga. Om jag skulle bära gossen till henne och tala vid henne om det? Hvem vet, kanske skulle hon förbarma sig öfver honom.

RISTO

Det vore utmärkt. Då behöfde jag inte bry mig det minsta om pojken.

LEENA-KAJSA

Ja, så går jag.

RISTO

Gör det. Jag kommer efter så fort jag har snyggat mig litet.

LEENA-KAJSA

Brådska inte för mycket. Om inte Vappu går in på det, så tar jag gossen med mig tillbaka igen.

Tar upp barnet från vaggan

Stackars liten. Ett innerligt vackert litet barn är det.

RISTO

Vappu tar honom nog. Det skall ni få se. Uppfostrar pojken till prest till på köpet, om allt går väl.

LEENA-KAJSA

Tänk att han sofver så djupt att han inte vaknar. Ja, adjö då på en liten stund.

RISTO

Adjö, adjö. Lycka på resan. Men hör ännu ett ord, Leena-Kajsa. Det där – det – Hvad var det nu jag skulle säga utan att ljuga? Jo. Om det faller sig så – så nämn åt Vappu – så där i förbigående, hur snäll jag var emot min förra hustru. – Om det faller sig så, menar jag.

LEENA-KAJSA

Hvarför inte? Men tänker du redan på en annan, fast den förra ännu inte är kall?

RISTO

Åh, bry er inte om det. Gå ni bara och gör som jag sa’. Jag kommer efter strax på stund.

LEENA-KAJSA

Om jag dröjer, så förstår du att Vappu samtycker att ta barnet.

Går

RISTO

Bra, bra.

Öppnar en skåpdörr, tar därifrån spegel och en kam och begynner att ordna sin klädsel

Jag är i alla fall en ganska ståtlig karl.

Ser sig i spegeln

Hvad skulle hindra att jag ännu kunde behaga en qvinna? Nå, vi får väl se.

Det bultar på fönstret

Hvem där? Aha, Toppo. Kom in, din lurk.

TOPPO

kommer in

Du kom snart igen.

RISTO

Ja. Jag hade inte lust att stryka omkring i det här höstvädret. Det var rysligt ruskigt.

TOPPO

Det var underligt att Hopptossan släppte dig.

RISTO

Jag rymde. Tror du att jag annars skulle ha sluppit lös ifrån henne? Jo, pytt också. Sådan som hon är.

TOPPO

Men fan tar dig, om hon ännu en gång får fatt i dig.

RISTO

Låt henne försöka. Jag skall nog hitta på medel, om hon börjar plåga mig för mycket. Jag skall ett, tu, tre laga att hon kommer i kurran som lösdrifverska. Men hon kommer inte. Hvad kan hon göra mig? Ingenting. Det vet hon nog.

TOPPO

Tacka din lycka, om du slipper så lätt. Den flickan har fan i blodet. Jag fruktar att det inte är rådligt att leka allt för mycket med henne.

RISTO

Pytt.

TOPPO

Och gumman din som dog ifrån dig under tiden.

RISTO

Ja, hon gjorde det.

TOPPO

Inte lär du, din kanalje, komma att sörja henne länge heller? Du tar dig nog en ann, så fort du bara kan.

RISTO

Ja, det är säkert. Hvad tjenar det till att sörja? Det skall inte heller dröja länge, innan jag har mig en igen.

TOPPO

Hör man på den slyngeln. Man skall få se att han ännu visar oss några underverk.

RISTO

Titta ut genom fönstret, om du ser Leena-Kajsa komma hitåt.

TOPPO

Hvad? Är det henne du har i kikarn?

RISTO

Leena-Kajsa? Är du galen?

TOPPO

Nå, jag tänkte väl också. – Det syns ingen alls på hela gatan.

RISTO

Bra. Godt tecken.

TOPPO

Hvad är det du bråkar och putsar dig så fasligt för? Skall du gå nånstans?

RISTO

Jag tänkte gå på „visit“ till Vappu.

TOPPO

hvisslar

Hö – hö – hö – hö – hör bara. Så-å, till Vappu. Inte mindre än så. „Fint skall det vara“, sa’ käringen. Men „den, som gapar efter mycket, mister ofta hela stycket.“ Kom ihåg det.