Kitabı oku: «På Elghyttan», sayfa 10

25

En bekymmerfull tid drog in på Elghyttan.

Irene tog sorgen så djupt, att hon blef otillgänglig för tröst. Elisa kände en till ångest gränsande oro, ty hon såg att på detta sätt kunde det ej fortgå länge. Och det gick heller icke, Irene blef sjuk. Själf var hon glad åt sjukdomen, den kom med lindring i hennes själs sorg. Hon var nöjd åt tanken att dö, sedan lifvet svikit henne. Nu kunde hon utan misstro taga emot kärlek och vänlighet, ty hennes sinne läktes i samma mån som kroppskrafterna aftogo.

Ofta är det så, att en olycka ej kommer ensam, utan drager en annan med sig, som dock ej alltid synes stå i något samband med den första. Kort efter Irenes insjuknande träffades tant Cilla af en slagattack.

Lyckligtvis var doktor Hessel på ett tillfälligt besök för att efterhöra Irenes hälsotillstånd, och han blef till stor hjälp, lugn och rådig i den allmänna bestörtningen.

Den stackars majoren, som kände sig upprörd af så mycken sjukdom i huset, bad doktor Hessel flytta till Elghyttan åtminstone på någon tid.

»Jag har alltid önskat det och många gånger tänkt be om det, fast det icke blifvit af», förklarade han och gaf Elisa en trotsig blick, som sade att nu ville han ha sin vilja fram.

Äfven doktor Hessel vände sig till henne, men utan trots; han ville läsa hennes önskan, innan han svarade.

»Det vore så lugnande för oss alla, om doktor Hessel ville göra det», sade hon med tanke på den gamle, afsigkomne provincialläkaren och det långa afståndet till staden, hvilket gjorde den skicklige stadsläkaren så svåråtkomlig.

Doktor Hessel, som först kommit till Bergsjö på en fjorton dagar, men stannat ungefär lika många månader, flyttade nu därifrån till Elghyttan på en tid.

»Kanske det blir ett litet besök på några år», sade Christian, då han af Elisa fick höra om uppgörelsen.

Den följande tiden blef ej så sorglig, som den hotat blifva. Irenes sjukdom ingaf inga allvarsamma farhågor. Själf trodde hon, att hon skulle dö, men just detta gjorde henne så lugn och nöjd, att sjukdomen fick mindre fart.

Tant Cilla repade sig snart till en viss grad, men sedan stannade tillfrisknandet. Hon förblef delvis lam och behöfde ständig vård, alldeles hjälplös som hon var, hvarför en särskild sköterska anskaffades för hennes räkning.

Lifvet på Elghyttan gled åter in i bestämda vanor.

Doktor Hessel trifdes förträffligt och kände sig från första stunden hemmastadd.

Majoren blef snart beroende af honom i alla möjliga småsaker.

»Hur har jag kunnat reda mig utan läkare så länge?» undrade han och tillade bekymrad: »men det gick nog, som det kunde.»

Doktor Hessels tjänsteåligganden på Elghyttan voro ej mycket besvärliga. Dagligen aflade han sina besök i sjukrummen, men där var just ej mycket för honom att göra. Skötseln, som tog tid och krafter, förrättades af kvinnohänder, doktorn hade endast att ordinera, och sedan det var gjordt, återstod i dessa båda fall för honom egentligen blott att iakttaga hur sjukdomarna gingo sin gång.

Trots bristen på arbete kände han sig ej som en odåga, åtminstone icke i så hög grad att han skämdes, ty han hade goda kamrater i att göra ingenting. Både majoren och Christian togo lifvet lätt och ålade sig inga tunga plikter. Sedan han varit på mötet om sommaren ansåg Christian att han uppfyllt allt, som kunde begäras af honom. Det hettes visserligen, att han skulle hjälpa fadern med egendomens skötsel, men båda litade på hvarandra, så att ingendera kom att göra något. Inspektoren var i själfva verket den, som skötte Elghyttan.

Fullkomligt ärlig var han icke, och det visste både majoren och Christian. Därpå hade de fått svart på hvitt en gång, då de tillsammans kommit promenerande och fått se inspektoren låta föra in i egen visthusbod hvad han ej hade rättighet till. Som af en tyst öfverenskommelse hade far och son ögonblickligen vändt om, innan tjufvarne hunnit märka dem. Annars hade där ju för skams skull måst hållas räfst, och att göra det ville hvarken den blödigt godhjärtade majoren eller den late Christian åtaga sig. De sade ingenting till hvarandra om den besvärliga upptäckten och nämnde ej heller ett ord om den till någon annan, instinktlikt anande att de i så fall kanske nödgats ingripa för att ej blifva utskrattade. Åt hvarandra skrattade de ej, då de kände sig ungefär lika goda båda två.

Doktor Hessel fann sig väl med far och son. De roade honom omedvetet genom sin originalitet, och han roade dem medvetet med pikanta historier från sitt på äfventyr rika lif.

»Ledighets-triumviratet», som Elisa på skämt kallade de tre herrarne, lefde tillsammans i ostörd endräkt och inrättade så småningom åt sig ett på sätt och vis regelbundet och i sitt eget tycke ytterst angenämt lif. De långa aftnarna förkortades alltid med kortspel. Protokoll fördes, och det man förlorade ena kvällen vanns tillbaka den andra. Man spelade så lågt, att egentligen blott äran stod på spel, förklarade majoren. Ruskiga förmiddagar smeto herrarne ned i majorens rum och korten togos fram. Litet hvar kände sig skyldig, och ingen af dem längtade vid sådana tillfällen efter att få se Elisa inträda, hur mycket de än älskade henne. En gång kom hon verkligen och öfverraskade dem. Doktor Hessel reste sig genast, som han alltid brukade göra vid hennes inträde, han gjorde det utan att väcka något besvärande uppseende. Det låg alltid en fin hyllning i hans sätt mot Elisa.

Christian, som blef en smula bragt ur fattningen vid systerns olämpliga ankomst, följde alldeles ofrivilligt doktorns exempel och reste sig bullrande, men satte sig ögonblickligen igen, förargad åt sin löjliga artighet.

»Ser du, det yr så fasligt ute i dag», upplyste majoren och fortfor i samma andedrag: »Hur är det med Cilla och Irene? Behöfver du någon hjälp? Vi äro genast färdiga då, förstår du.»

Elisa märkte den verkan hennes plötsliga uppträdande åstadkom, och kunde ej låta bli att draga på munnen. Någon hjälp behöfde hon icke, hade blott kommit för att hämta en liten sak, som Irene bedt om, och hvilken skulle finnas i faderns rum. Med stor beredvillighet tog majoren fram det begärda.

»Ett godt tecken, att hon längtar efter något», sade han; »är det icke, Hessel? Nu blir hon snart bra. Ser du, Elisa, vi ska’ inte hålla på länge med det här, inte. Det är ett sådant fasligt väder, så. Vi ska’ strax sluta nu.»

»Hvarför ursäktar pappa sig så ifrigt, jag har ju ej sagt ett ord?» sade Elisa leende.

»Nej, det har du visst inte, min älskling», medgaf majoren, som ej visste hur han skulle förklara sig. »Men jag tänkte du kunde tycka, att vi ingenting göra …»

Christian brast i skratt.

»Det skulle hon då egentligen ha rasande rätt i», sade han.

Alla instämde i munterheten, Elisa med.

Sedan hon gått, satt doktor Hessel tyst och spelade så illa, att Christian frågade, hvar han hade sina tankar, men det svarade ej doktorn på. Så snart partiet var slut, slängde han korten i bordet och förklarade, att nu ämnade han gå ut på en långpromenad.

»I detta hundväder?» utbrast Christian.

»Har du aldrig varit i lynne att helst af allt vilja gå mot stormen och känna snöflingorna som hvassa nålar sticka dig i ansiktet?» frågade doktorn.

»Möjligen när jag varit arg någon gång, men då vill jag helst af allt få piska upp den, som förargat mig», svarade Christian.

»Nå, om du är arg på dig själf då?»

»Det är jag aldrig», förklarade Christian.

»Går du verkligen, Hessel?» frågade majoren och såg med saknad från doktorn till korten.

»Jag måste ha luft», svarade Hessel.

»Hvad skall du med det? Den är alldeles för kall i dag.»

»Icke för mig.»

När doktor Hessel bestämt sig för något, var det aldrig värdt att motsäga honom; han gjorde alltid som han ville, därför gick han också nu.

Han hade sagt till Christian, att han var ond på sig själf, och det var han också på sitt sätt. Förr kunde han ofta vara missnöjd med sina yttre förhållanden eller med andra människor, men nu i en omgifning, där han trifdes med hela sin själ, och bland folk som han höll af – hvilket i allmänhet ej låg för honom – , började han blifva missnöjd med sig själf.

Det var ibland ett visst något i Elisas blick, som kom honom att känna sig illa till mods. I dag hade detta uttryck framträdt särskildt tydligt. Sökte hon hos honom något, som hon icke fann? Hvarför skulle det annars ligga liksom en omedveten fråga i hennes blick, en tvekande saknad, som om hon känt sig besviken, men ändå ej velat släppa hoppet?

Det rörde honom detta och väckte till lif något af den uppåtsträfvande kraft, som bott också inom hans barm en gång i ungdomens och idealens tid. Hvart hade denna kraft tagit vägen, hvar hade han gjort af den? Nu, när han ville uppkalla den, föreföll den honom lik en vingbruten fågel, som fåfängt försöker flyga uppåt.

»Fröken Elisa», sade han, när han återkom från sin långa vandring i snöstormen, »har ni någon bok att låna mig af den sort, hvarmed ni när ert eget själslif?»

Hon funderade några ögonblick och gaf honom sedan Martensens Etik. Han bläddrade misstroget i den.

»Blir den ej för svårsmält för mig, den här?»

»Jag har förstått den, åtminstone tillräckligt för att ha både njutning och nytta af den», svarade hon.

»Ni är hemma i sådana här ting, men det är icke jag», invände han.

»Den boken skall hjälpa er att bli hemmastadd i dem», svarade hon.

Hon tycktes mån om, att han skulle läsa den.

»Säg mig, kan det, som är dödsskjutet, få lif igen?» frågade han.

»Ja», svarade hon utan tvekan och med något hoppingifvande i tonfallet, ty hon lade märke till ett trött drag kring hans mun och förstod, att han talade om något hos sig själf.

Ej visste hon riktigt hvad han menade med sin fråga, men hon tänkte på det dolda lifvets underbara krafter och erfarenheter och svarade enligt dem.

Hans blick blef sällsynt mild. Skeptikern började få en tro, och det var tron på henne.

26

Mot sin egen vilja blef Irene småningom bättre. Sjukdomen hade länge gått fram och tillbaka, men slutligen upphörde febern på allvar. Då kom en tid af stor svaghet och mycket missmod. Elisa uppbjöd all sin förmåga för att inge sin syster en smula lefnadslust, men det såg mörkt ut.

»Hvarför fick jag inte dö, då jag ej har något i världen att lefva för?» klagade Irene en dag.

»Tror du Gud skulle återgifvit dig lifvet, om han ej haft sin särskilda mening med det?» frågade Elisa.

»Jag kan ingenting göra, jag duger ej till något», vidhöll Irene.

»Ingen människa går spårlös genom världen», sade Elisa; »också dig väntar en uppgift, som just du är ämnad att fylla.»

»Jag ser den icke.»

»Bed Gud visa dig den.»

»Jag har ingen kraft.»

»Gud skall vara din styrka.»

I detta ögonblick knackade det på dörren, och doktor Hessel steg in. Han kom för att ordinera sömn åt Irene och en promenad åt Elisa, som ej unnat sig tid att gå ut på hela dagen. Båda voro villiga att lyda honom.

Sedan Irene blifvit ensam, låg hon i vårskymningen och drömde vaken en stund, innan hon somnade. Rosenfärgade voro ej hennes drömmar som förr, på jorden hade de föga rum.

En liknelse, som hon för länge sedan hört af Sven Rise, föll henne i minnet. Hon kom ihåg huru han berättat om fågeln, som gungade på vasstrået, och flög uppåt, när detta brast. Hvarför hade hon ej vingar, så att hon kunnat göra som fågeln? På Guds kärlek tviflade hon ej; Sven Rise hade så ofta sagt, att den ej kunde mätas med människomått, men hvarför förmådde den ej trösta henne? Under sjukdomens långa dagar hade ord, som hon hört i sin barndom, utan att egentligen då fästa sig vid, dykt upp det ena efter det andra och lyft hennes blick. Men nu under konvalescensen tycktes dessa ord ha förlorat sin kraft, de förmådde ej stanna hennes hopplösa tankars enformiga kretsgång. Hon blef trött, lifvet tyngde. Hvarför ägde hon ej vingar?

Hvad Elisa nyss sagt om en väntande uppgift hade dock fäst sig i hennes sinne och åstadkommit ett afbrott i den dystra tankegången. Om hon kunde finna något särskildt, som just hon måste göra, kanske lifsintresset skulle tändas igen.

Ack om hon döge till något riktigt och finge visa Helmer Bro, att hon ej var den lilla intetsägande stackare han trodde!

Denna tanke kände hon dock genast som ovärdig och dref bort den, men den gömde sig kvar.

Så småningom somnade Irene.

Medan hon låg och drömde, gick Elisa vid doktor Hessels sida landsvägen framåt. Skogsstigar valde de ej, där var det oundvikligt att klifva ned sig i djup smältande snö. Tillräckligt sörpigt var det nog på landsvägen, men man behöfde ändå icke blifva våt upp till knäet. De gingo ej åt kyrkan, ty där stod skogen på ömse sidor om vägen och gjorde den skuggig. Uppåt backarna bakom Elghyttans gård däremot var det stenigt och öppet, där lyste solen, så länge den var uppe, och där »bar marken», som doktor Hessel uttryckte sig. Han njöt icke af våren och kunde ej begripa, hvarför skalder med sådan förkärlek besjunga islossningsperioden. Hvar ligger poesien i att få sin hatt bortblåst af de fyra väderstreckens alla hvirfvelvindar? Och intet blir man högstämd af att drunkna i snösörja och möta porlande bäckar midt på kronans landsväg!

Elisa skrattade åt hans förtret och tog vårens parti.

»Förstår ni icke, att det är lifvet, som sjuder? Det arbetar sig fram rundt omkring er och vill ha er med sig.»

»Alldeles som stormen», ifyllde han och böjde sig tvärt åt sidan för att stångas med en vindil, som slet och drog i kläderna.

De stretade tysta framåt, tills blåsten lugnade af något för en stund.

»Hå!» sade han långdraget och stannade för att pusta. »Hvad är lifvet egentligen?» frågade han vidare.

Frågan intresserade henne genast. Hon kände svaret inom sig, men visste ej hur hon skulle ge uttryck åt det.

»Är lifvet något alls?» fortfor han. »Är det en helhet? Består det inte snarare af en massa små obetydligheter utan värde? Är det inte, när allt kommer omkring, bara en vana?»

»Käns det blott som en vana, då håller det på att slockna», svarade hon.

»För mig ter det sig så, men jag är alls icke döende.»

»Det lekamliga lifvet är icke lifvet», sade hon. »Lifvet är det, som aldrig dör.»

Det var ibland något af sibylla öfver Elisa, och sådan stod hon framför honom nu. Men han lät sig ej förbrylla. Han gjorde med armen en vid rörelse, visande på hela nejden omkring dem.

»Nyss kallade ni lif det, som sjuder i våren, men i höst skall det dö, och nu påstår ni att lifvet icke dör. Hur går det ihop?» frågade han.

»Inte för jag vet om någon tänker som jag», svarade hon dröjande, »men jag ser naturens lif som en symbol af det verkliga. Och en människas jordelif förefaller mig vara puppan, i hvilken hennes sanna lif skall utveckla sig under sitt första skede.»

»Ni sätter inte jordelifvet högt, tycks det», anmärkte han.

»Jo, det är just hvad jag gör, mycket högre än den, som tycker att det är allt. Vore det allt i sig själft, då vore det ändamålslöst, men nu har det evighetsvärde. Förstår ni inte det?»

»Bryr ni er då inte alls om det här stackars jordelifvet för dess egen skull?» frågade han.

Hon smålog åt hans bevekande ton.

»Jo, det gör jag visst, mer än jag vill.»

»Nå, det gläder mig», sade han lättad.

De fortsatte under tystnad en stund på hvar sin sida af vägen, ty kanterna voro skapligare än midten. Doktor Hessel höll sig något efter för att lättare kunna iakttaga Elisa och beundra hennes figur och gång. Hon hade en naturlig fallenhet att göra allting vackert utan att alls tänka på det. Till och med nu, där hon klädd i ruskkläder stretade mot blåsten på den smörjiga landsvägen tog hon sig bra ut. Han sammanställde henne själf med de ord hon nyss yttrat och tänkte, att puppan allt var bra mycket för mer än fjärilslifvet, som enligt hennes påstående utvecklade sig därinom.

Oförmodadt kom hon att vända sig om och såg, att han smålog. Hon frågade efter orsaken.

»Det förvånar mig, att ni, som förefaller så frisk och naturlig, kan ha sådan håg för det mystiska», svarade han, utan att upplysa henne om hvad han tänkt.

»Det mystiska?»

»Ja, det där verkliga lifvet, som ni talade om, är allt bra overkligt. Hvem kan fatta det?»

»Den, som lefver det», svarade hon.

»Hur skall en stackare, som icke lefver det, då komma därhän?»

»På samma sätt som till det lekamliga lifvet, födas till det», svarade hon. »Ni har väl läst Jesu samtal med Nicodemus?»

»Det har jag. ’Vinden blåser hvart han vill och du hör hans röst, men du vet icke, hvarifrån han kommer och hvart han far.’ Det tycks mig som ett sant ord.»

»Så är hvar och en, som är född af Anden», ifyllde Elisa.

»Må tro de af Anden födda alltid själfva veta hvarifrån de komma eller hvart de fara?» sade doktorn. »De förefalla bra nog vettvilla ibland.»

»Lefva de ett verkligt Andens lif, så veta de det nog», svarade Elisa. »De komma från Gud och gå till Gud.»

Han stannade.

»Hur kan ni vara så viss på det?» frågade han. »Hur vet ni, att Andens lif verkligen hinner fram till Gud och icke dör i döden? Ingen af de döda har uppstått för att säga oss det.»

»Jo, en har uppstått och sagt oss det», svarade Elisa, »Jesus Kristus. Och den, som tror, får lifvet af honom och skall aldrig se döden.»

Hon hade stannat på höjden af en backe. Han blef stående några steg ifrån för att se hennes gestalt afteckna sig mot den af vårliga regnskyar rentvättade himlen.

»Kom ända upp, så att ni sett öfver på andra sidan, innan vi vända om hem,» sade hon, som ej kunde finna sig i något oafslutadt.

Han lydde, och när han stod vid hennes sida på höjden, seende bort mot solnedgången, föreföll honom det hela som ett godt omen.

Elisa kunde aldrig se en strålande solnedgång utan att minnas en vinterdag för några år sedan, då hon tillsammans med Gustaf Adolf och Irene sökt tyda något af naturens rika bildspråk.

»Har ni sett en kristen dö, doktor Hessel?» frågade hon.

»Nej.»

»Det har jag gjort en gång, och det glömmer jag aldrig.»

Doktor Hessel tänkte, att äfven om han stått vid samma dödsbädd, skulle han ej sett hvad hon såg.

»Dödsstunden var Sven Rises lyckligaste stund på jorden. För honom hade också lifvet här haft det värde, som evigheten gaf det.»

Det var första gången Elisa nämnde Sven Rises namn inför doktor Hessel. Han var lifligt medveten härom och undrade, hvad det hade att betyda. För henne föll det sig naturligt, hon tycktes ej tänka på det.

De vände åter mot hemmet. Doktor Hessel släppte ej det ämne hon börjat, han fick henne att tala mer om Sven Rise. Aldrig hade hon varit så förtroendefull mot honom förr. Han höll sig icke på den andra vägkanten, utan gick bredvid henne, obekymrad om snösörjan, som steg honom långt upp på benen.

Vinden lugnade. Den grå skymningen efter solnedgången tycktes blott sluta dem närmare tillsammans, under det den kastade sin hemlighetsfulla slöja öfver alla föremål.

Inom doktor Hessel mognade ett beslut. Han måste gå upp till Elisa på backens höjd, kosta hvad det ville.

Den kvällen var han sig så olik, att både majoren och Christian frågade, hvad som stod på. Att hans lynne växlade voro de vana vid, men aldrig brukade han vara så allvarligt tankfull som nu; det måste betyda något särskildt. Doktor Hessel behagade dock icke tillfredsställa deras nyfikenhet.

Följande dag, då Elisa som vanligt vid 7-tiden gick till sina morgonsysslor, mötte hon i nedre förstugan doktor Hessel, som kom utifrån, och hon blef mycket förvånad åt att se honom så tidigt.

»Vet ni hvad, fröken Elisa», började han tvärt, »i min tanke är det föga pedagogiskt att draga fram en annans utmärkthet för att göra en usling skamsen öfver sig själf, men jag får erkänna, att icke dess mindre tog det skruf, det, som ni i går berättade mig om denne Rises arbetsenergi.»

»Jag sade det icke i afsikt att göra er skamsen, doktor Hessel.»

»Det kände jag, och just därför skämdes jag. Det är inte första gången ni fått mig därhän. Hur kommer det till?»

»Jag vet verkligen inte», svarade hon oskyldigt, undrande på hans egendomliga sätt. Tydligen var det något han ville komma till.

»Ni får mig att skämmas öfver mig själf mindre kanske genom hvad ni säger och gör än genom hvad ni är», sade han. »Emellertid har jag nu varit ute och tänkt.»

»Och har ni kommit till något resultat?»

»Icke riktigt, det står och väger. Men ert ord kan få den ena vågskålen att sänka sig», svarade han.

Hon såg frågande på honom, och hennes hjärta började klappa, ty något i hans ansiktsuttryck sade henne, att en afgörandets stund var kommen.

»Frågan är den, om jag, för att det skall bli något af mig, bör lämna Elghyttan eller stanna», sade han.

Hennes öga fick ökad glans.

»Ni bör resa», svarade hon.

»Längtar ni då så mycket att bli af med mig?» frågade han med en sorgsenhet mera låtsad än verklig, ty han förstod hennes mening.

»Jag längtar att se er bli den man ni kunde vara», svarade hon med något på en gång vekt och uppfordrande i blick och tonfall.

Under den senaste tidens dagliga samvaro med denne man hade Elisa känt, hur han blifvit mer och mer för henne, trots det att han sjunkit i hennes ögon. Detta förhållande hade oroat henne, konflikter och lidanden hotade som en nödvändig följd. Men nu, då hon såg honom själf försöka resa sig ur denna omanliga dåsighet, som sänkt honom, genomströmmades hon af glädje och af ifver att hjälpa honom med alla medel för att slippa se honom sjunka igen.

»Och om jag blir det?» frågade han med en intensiv blick, som lät henne känna, att allt för honom berodde af hennes svar.

Hon bäfvade för sitt ansvar, men det jublade inom henne.

»Då …» svarade hon, men tystnade. Tiden var ej inne för mer. Hon stod kvar några ögonblick, sedan gick hon bort utan att fullborda meningen.

Han förblef stilla där hon lämnat honom.

Liksom förklarad af sin egen inneboende känsla hade hon stått framför honom, då hon uttalat det enda lilla, så villkorligt löftesrika ordet. Det föreföll honom som hade han i den stunden sett hennes själ.

Han strök sig öfver ögon och panna, det låg något af hopplöshet i denna åtbörd. Skulle han väl någonsin blifva den man hon älskade, blifva hvad hon hoppades och trodde?

Redan samma dag förkunnade doktor Hessel, att han ämnade resa till Stockholm för att komplettera sina studier och bli svensk läkare. Denna underrättelse vållade stor bestörtning. Majoren tog illa vid sig och kom med otaliga invändningar, och Christians motstånd var ovanligt lifligt, men allt strandade på doktorns beslutsamhet.

»Elisa, du säger ingenting. Öfvertala honom att stanna, försök om inte du lyckas bättre än vi», bad majoren.

»En manlig man står fast vid ett godt beslut trots alla öfvertalningar», svarade hon och böjde sig ned för att klappa Christians tax.

Christian såg först på henne, så på doktor Hessel, höjde lätt ögonbrynen, och slutade med sina öfvertalningsförsök. I stället hvisslade han en melodi och gnolade sedan: »Jag far till Kalifornien och hämtar guld åt dig …»