Kitabı oku: «På Elghyttan», sayfa 11

27

Ett par dagar senare lämnade doktor Hessel Elghyttan och reste till Stockholm.

Det kostade på honom mer än någon visste att så här på äldre dagar börja studera igen. Men hans energi var väckt och visade snart hvad den dugde till.

Det gick raskt undan med studierna. Från flera ämnen hade han begärt och fått dispens. Grundlig brydde han sig icke om att vara och sträfvade ej efter höga betyg. Hvad han ville var blott att blifva legitimerad svensk läkare.

Det var något annat han studerade samtidigt, något han sökte, och det var lifvet, som Elisa talat om. Ibland tyckte han sig skönja det, men då han grep efter det, gled det undan eller upplöste sig till bara luft.

En afton satt han på anatomisalen bland unga, lefnadsglada kandidater och sönderskurna lik. Ljusskenet föll skarpt på en ung man, som satt böjd öfver en uppsprättad död och var så inbegripen i sitt studium af dennes hals, att han ej hade en tanke på, hvad det han skar i en gång varit. Doktor Hessel jämförde de båda profilerna, den lefvande och den döda, så nära hvarandra och dock så olika. Den lefvandes ansikte präglades af intelligens och intresse, själen röjde sig i hvarje drag. Den dödes låg där kallt, och trots den vanvördiga behandlingen bibehållande sin stela oåtkomlighet.

Hvem är människa af de två? Om båda äro det, hvad berättigar då den ene att behandla den andre som ett ting? Är det lifvet, som ger öfvertaget? Är lifvet människan och den döde således ej för mer än bordet, som han ligger på?

Doktor Hessel skulle velat fråga den lefvande, hvad han mödade sig för. Om några snabbt försvinnande år ligger du där som ett dödt ting; använd, medan du är människa, dina mänskliga krafter till sådant, som ger dig åtminstone någon valuta: ät, drick och njut, ty i morgon skall du dö!

En af de andra kandidaterna kom fram till den unge man, hvars profil doktor Hessel studerade.

»Jaså, Påhlman ligger här nu», sade den andre och pekade på liket; »det var gruff om honom. Han sålde sig i lifstiden hit, men när han sedan dog, höll hans gumma på att begrafva honom; hon visste inte om, att han sålt sig och supit upp pengarna.»

»Tig med ditt råa skämt», sade den förste kandidaten obehagligt berörd; »det angår inte mig, hvad han här varit och gjort i lifstiden.»

Och så fördjupade han sig åter i sitt anatomiska studium.

Detta afbrott gaf ett nytt uppslag åt doktor Hessels tankegång. Hvad han i lifstiden gjort och varit, det var nu den mannens människa, och ej det sönderskurna liket. Men hvar funnos nu dessa handlingar och det inre väsen de varit uttryck för? Månne blott i de efterlefvandes minne? Eller fortlefde de i evigheten, följdriktigt utvecklande sig? Ja, hvem kan svara mig på det? tänkte doktor Hessel.

Hvar gång någon af mänsklighetens djupare frågor framställde sig för honom, ville den taga en riktning, som ej var honom fullt behaglig; den vände sig mot honom själf, och då blef den uddvass. Så skedde äfven nu.

»Hvad har du gjort under din lifstid, hvad har du blifvit? Hurudant är ditt innersta väsen, åt hvad håll skulle det utveckla sig, om det nu försattes in i evigheten?»

Besvärliga frågor! Doktor Hessel undvek dem och tystade den aning, som sade honom, att det var inom sin egen barm han måste lära känna mänskligheten och dess hemligheter. Han envisades att söka hos andra och därför vek det sökta ständigt undan.

Det bullrande världslifvet kände han till, dess nöjesbägare hade han tömt nog djupt för att hafva fått smaka bitterheten däri. Väl visste han, att det han sökte icke fanns där, ty han sökte någon, som ej skriar eller ropar, hvars röst ej höres på gatan. Han mindes ett uttryck »invärtes i eder». Därför ville han pejla människohjärtats inre. I sitt eget kunde han ju ej vänta att finna Andens lif, väl vetande att han icke lefde det. Att studera Elisa var lönlöst, hennes närhet förvirrade hans sunda förnuft och vände upp och ned på hans kritik. Nej, opartisk och klartänkt måste han kunna vara i sitt sökande, så vida detta ej skulle blifva endast humbug.

På lasaretten gjorde han patienterna många frågor utom de nödvändiga, intresserande sig för allt, som rörde dem. Härigenom vann han deras förtroende och fick höra mycket om deras sjukdomar, motgångar och lefnadsförhållanden, men aldrig såg han något af det Andens lif han sökte, och sällan spårade han ens intresset för något högre. Af sina patienter fick han det intrycket, att detta jordiska är lifvet och dess nödtorft det enda nödvändiga.

Vid flera dödsbäddar kom han att stå, men märkte ingen dödsfruktan hos patienterna, hörde ej en tanke uttalas om lifvet efter detta. De döende han såg gingo mot döden, utan att vara medvetna därom, eller längtade efter den som en befriare från den kroppsliga våndan.

I stället för att finna hvad han sökte, började han allt mer tvifla på att det fanns. Materien är gud och säger till de lefvande, till människan, detta väsen af sekunder: »Af stoft är du kommen, till stoft skall du åter varda.» Något föregående eller efterföljande finnes icke. Hur dåraktigt då att ej göra det mesta möjliga af nuet, att ej utan samvetsbetänkligheter taga allt hvad tagas kan!

Doktor Hessel kände sig allt oftare böjd att öfvergifva detta fruktlösa sökande efter något, som icke fanns, men tanken på Elisa manade honom till uthållighet. Det hon, som var så klok och sund, trodde så fast på, måste väl ändå vara något. Och Gustaf Adolf! Kunde det vara endast en fantasi, som gaf honom denna glada ifver att ägna hela sitt lif åt vinnandet af andra människor för den tro, hvaraf han själf besjälades? För att utröna detta sökte doktor Hessel Gustaf Adolfs sällskap. Denne hade kort efter sin prästvigning fått anställning vid en af hufvudstadens församlingar. När han predikade var templet packadt med folk. Hessel gick dit och trängdes med de andra, men han hade svårt att i predikanten se och höra något annat än Elisas broder. Såg han omkring sig på massan, kom lätt den kalla satiren i hans blick. Småsinnad egoism tycktes honom trifvas godt med suckar och tårar af andlig rörelse. Hans sinne var misstroget mot företeelserna, som kunnat tydas till det goda, men däremot var hans syn skarp, när det gällde att upptäcka fel.

»Du talar för mycket om nåd, åtskilliga af dina åhörare kunna behöfva höra lagen läsas», sade han en dag till Gustaf Adolf.

»Hur så?»

»I söndags i din kyrka såg jag en fin fru, som kom sent, boxa sig fram på gången till en fullproppad bänk, där hon trängde sig in och satte sig så godt som i knä på ett par stackare och bökade sig ned med den påföljd, att en af dem måste stiga upp och stå för att hon prompt skulle sitta där. Hon gaf honom inte så mycket som en blick till tack, utan tog det helt naturligt. Sedan hörde hon med synbar rörelse och uppbyggelse på din predikan om Guds oförtjänta nåd mot syndare. Du gaf henne full absolution för hennes egoism.»

Gustaf Adolf blef allvarsam.

»Jag kan ej tala annat än det hvaraf mitt hjärta är fullt», sade han. »Om än ordet missförstås af en, kan det falla i god jord hos en annan, det är mitt hopp.»

Doktor Hessel iakttog skarpt den unge läraren och ansatte honom stundom hårdt. Han ville dissekera detta hjärta, som klappade så varmt och oförskräckt för Gud och människor. Och det var intet svårt företag, ty allt syntes hos Gustaf Adolf, i honom fanns intet svek. Till och med hans fel lågo i öppen dag, han sökte aldrig dölja dem för att vinna ett falskt anseende, men han var vaksam och stred emot dem, därför dugde de ej till vapen mot hans kristendom.

Men fastän doktor Hessel kände sig starkt tilltalad af Gustaf Adolfs bekännelse, tyckte han sig dock kunna förklara den som något naturligt för den unge mannens ädla personlighet och i bästa mening barnsliga sinne. Somliga tyckas skapade att genast tro och finna, andra att tvifla och söka utan framgång.

»Du kritiserar mig jämt och klandrar allt hvad jag gör», sade Gustaf Adolf en dag halft otåligt, halft sorgset till doktor Hessel.

»Tag det ej så djupt, jag menar inte illa.»

»Hvad menar du då?»

Gustaf Adolf såg upp med sin ärliga, blåa blick. Hvar gång Hessel mötte den tyckte han sig skymta återglansen af det, som han sökte.

»Hvad jag menar?» upprepade han tankspridt. »Jag menar ingenting, jag har för mycken galla och måste utgjuta den öfver någon, och som jag tycker du är stark nog att tåla duschen, får du den, det är allt. Den kanske gör dig godt midt uppe i all den beundrans rökelse, som tänds omkring dig.»

»Det är ej af beundran för mig utan af törst efter evangelium, som folk kommer till kyrkan», svarade Gustaf Adolf.

»Det ser verkligen ut, som om du trodde det», anmärkte Hessel, »ty du förefaller märkvärdigt litet stursk.»

Fast Gustaf Adolf ej förstod sig på doktor Hessel, hyste han godt hopp om honom och såg i honom en uppriktig sanningssökare, och när han från predikstolen märkte honom bland sina åhörare, uppsände han en tyst bön för denne man och blygdes ej att inför kritikern fulltonigt uttala det enkla evangelium, som är de vise en galenskap.

Snart nog hade doktor Hessel kompletterat sin examen. Stark längtan drog honom till Elghyttan, men han motstod den till en tid. När han lämnat Elisa hade han, mäktigt påverkad af hennes personlighet, beslutat ej återvända utan den tro, som var hennes lif. Men nu hade han sökt sig trött utan att finna. Behöfde han därför afstå från henne, det enda goda, som fanns för honom i lifvet? Utan henne skulle det aldrig blifva något af honom, trots det försök han gjort att rycka upp sig. Det var ju hon, som drifvit honom till denna kraftansträngning, och endast hon kunde uppehålla den påbegynta förbättringen. Skulle han då omintetgöra det lilla goda, som fanns hos honom, blott därför att det af vissa andra ej ansågs som det högsta goda? Elisa var hans gudom, att dyrka henne gjorde honom till en bättre människa, skulle han då ej få hålla på därmed så länge han ingen annan Gud kände?

Han beslöt lägga afgörandet i Elisas händer samt tvinga henne svara som han ville.

Omständigheterna gynnade honom. Den gamle provincialläkaren på Elghyttan dog, och hans plats anslogs ledig. Doktor Hessel lade in sin ansökan. Blefve han utnämnd, då skulle han komma att bo i Elisas grannskap och ofta träffa henne. Om hon än i början af samvetsskäl droge sig undan honom, skulle han allt göra det svårt för henne i längden. Han visste, att hon älskade honom, och han trodde på kärlekens allmakt.

28

Samma vår, som doktor Hessel lämnat Elghyttan, hade Gustaf Adolf blifvit prästvigd. Elisa och Christian hade rest till Upsala och varit med om den högtidliga akten. Sedan följde Gustaf Adolf med dem hem för att stanna några veckor, innan han tillträdde sin nya plats i Stockholm.

Han lade märke till en förändring hos Elisa. Hon såg ut att bära inom sig en fond af lycka, som omöjligt kunde döljas, utan strålade fram och röjde sig i gång och hållning, i röst och blick. Men ibland fördunklades detta inre ljus utan synbar anledning, eller snarare det ändrade färg.

»Gustaf Adolf», sade hon i en sådan stund, »bed att ingenting på jorden blir oss så kärt att vi glömma himmelen.»

»Hvad tänker du särskildt på nu?» frågade han.

»Jag vet knappt», svarade hon drömmande och såg långt ut. »Kanske hör det ej endast jorden till. Det är en dröm om att vara ett ljus, som lyser till Kristus.»

»Den drömmen bör bli mer än en dröm, Elisa.»

»Gud gifve att den må blifva det!» utbrast hon ur djupet af sitt hjärta.

Men strax därpå trängde en suck sig fram.

»Hvarför är det alltid stoft på vingen?»

»Det kan tvättas bort.»

»Men så kommer det nytt.»

»För att tvättas bort igen.»

»Hvarför få vi ej ha en enda tanke fullkomligt ren?»

»Vi skola få ha hvar enda tanke fullkomligt ren en gång, då Gud fullbordat sitt verk med oss, så som han fullkomnat det för oss.»

»Men till dess?»

»Till dess få vi strida i hans segerrika namn och i hans vapenrustning.»

»Då man möter något, som man ej vet om det är vän eller fiende, hvad skall man då göra?» frågade hon efter några ögonblicks tystnad.

»Guds Ande skall säga oss det. Bed om den Helige Ande!»

»Det är bestämdt något du ej är på det klara med, Elisa?» tillade han.

»Kanske», svarade hon.

»Säg hvad det är.»

Hon skakade sakta på hufvudet.

»Har du aldrig känt inom dig något, som ej tål vid ord?» frågade hon tvekande.

»Nej», svarade han med en bestämdhet, som kom henne att småle.

»Men det gör jag nu», förklarade hon.

»Det är inte bra. Om du ej vill ge det ord inför mig, så gör det inför Gud.»

»Gud vet hvad det är bättre än jag, och jag lämnar åt honom att ensam veta det tills vidare», svarade hon med en förtroendefull trygghet, som han uppskattade, fast han hvarken förstod eller gillade hennes ord i öfrigt.

I detta ögonblick kom Irene in. Hon var nu så bra, att hon kunde vistas uppe.

»Hur mår liten i dag?» frågade Gustaf Adolf vänligt och drog henne ned bredvid sig i soffan.

Han tog sig särskildt af den yngsta systern under detta sitt besök i hemmet. Det gjorde honom så ondt om henne, och han försökte på allt sätt uppmuntra och förströ henne dock utan att vidröra själfva ämnet för hennes sorg. Han lyckades också ofta få henne att le, ja till och med att skratta nästan lika sorglöst som förr i världen, ty han ägde en synnerligt stor förmåga att trösta och lifva. Hans blotta närvaro ingaf mod och hopp, det låg något oemotståndligt i hans friska väsen och ljusa syn på lifvet. Irene tog lätt intryck, och broderns umgänge verkade därför på henne som det bästa läkemedel. Men om det, som låg hennes hjärta närmast, kunde hon ej tala med honom. Endast till Elisa hade hon nämnt Helmer Bros namn sedan trolofningen brutits.

En kväll, då skumrasket föll på och Elisa var sysselsatt med att krusa band, fann Irene ett lämpligt tillfälle att fråga om något, som hon allt sedan Elisas hemkomst från prästvigningen längtat att få veta, men ej vågat fram med.

»Elisa», frågade hon skyggt, »träffade du Helmer i Upsala?»

»Nej, jag såg honom bara på afstånd.»

»Är Gustaf Adolf mycket tillsammans med honom?»

Irenes röst förrådde stark hjärtklappning.

»Icke så mycket som förr, tror jag», svarade Elisa utan att se upp från sina band, hvilket ingaf den nervöst känsliga Irene mod.

»Är det för min skull?» frågade hon knappt hörbart.

»Till en del kanske», svarade Elisa mildt, »men de ha också blifvit hvarandra så olika på sista tiden.»

»Hur kommer det till?»

Det hade blifvit så skumt, att Elisa ej kunde se hvad hon höll på med, därför lade hon bort arbetet och drog Irene till sig.

»Olikheten i deras karaktärer har väl framträdt skarpare, ju mera utvecklade dessa blifvit», sade hon.

»Det måtte då vara Helmer, som förändrat sig, ty Gustaf Adolf är sig lik, tycker jag», framkastade Irene.

»Men Gustaf Adolf har allt utvecklat sig mycket, han har gått framåt i fasthet och klarhet.»

»Än Helmer då?» frågade Irene.

»Ja han», svarade Elisa tvekande, ty hon tyckte ej om att tala på minsta sätt nedsättande om någon, »han har inte den fastheten och inte heller det starka intresset för det eviga, han är lika intresserad af en mängd andra saker.»

»Det är väl ändå bara mänskligt», sade Irene urskuldande.

»Ja, tyvärr, det är mycket mänskligt att fastna med sitt lifsintresse i denna världen.»

Irene teg och tillämpade på sig själf hvad Elisa sagt om Helmer. Hennes håg stod till denna världen mer än till den eviga. Hon kände nog, att det inte var bra, men allra sorgligast fann hon dock att det som upptog henne så uteslutande, var blott en hopplös längtan.

»Åh Elisa, om jag visste något att lefva för! Hvad skall jag hitta på?» utbrast hon.

»Ännu så länge är du för svag att orka med något.»

»Det må så vara, men om jag hade en uppgift att fylla så snart jag blefve frisk, skulle jag förr bli det. Då droges mina tankar i en annan riktning; nu gå de ständigt tillbaka, och det är så utpinande. Ibland tycker jag mig icke kunna lefva utan Helmer och vet inte hvad jag skall taga mig till. Åh, om jag kunde älska Gud lika lidelsefullt i stället!»

»Den heliga kärleken är lidelsefri», svarade Elisa och tog Irenes händer i sina på ett lugnande sätt.

Irene började sakta gråta och tårarna voro välgörande. Elisas ord dämpade oron i hennes själ och lyfte blicken. Hon borde inte göra sin egen hjärtesorg till centrum i universum; det skulle kännas som en befrielse att slippa det. Nog rymde lifvet ädlare sorger än hennes och högre fröjder än dem hon efterträdde. Hon längtade att växa upp ur sin litenhet till att känna dessa stora känslor, de heliga, lidelsefria.

29

Sedan Gustaf Adolf rest, utgjorde hans bref som alltid ljuspunkten i Elisas lif. Hon var den bland de hemmavarande som han egentligen brefväxlade med. De två stodo hvarandra närmast.

Gustaf Adolf skref om, hur stort han kände det att inför massorna få tala ut hvad han bar i hjärtat.

– »Jag känner som Paulus», skref han en gång, »att jag vore förbannad om jag icke predikade evangelium. Lifvet bjuder på så mycket annat, som visst kan vara godt och bra, men räck vetenskaplig forsknings bästa resultat eller konstnärssnillets ädlaste blomma åt en, som ropar i sina synders natt, så får du se hvad det är värdt inför evigheten. Jag räknar det allt för skada mot den öfversvinneliga min Herres Jesu Kristi kunskap.

Jag kommer just från en dödsbädd, där en man, som vaknat upp öfver sina synder, förtviflad stred mot döden. Du må tro det kändes härligt att få komma med Jesu Kristi evangelium, och ännu större var det att stå bredvid och bevittna dess kraft och verkan. Den man jag talar om var ingen grof syndare utan i allt rättskaffens. Han hade haft andliga intressen och hyllat Kristus som en idealmänniska. Men nu kunde ej idealmänniskan hjälpa honom, han behöfde det slaktade Guds Lamm. Jesus på korset, döende för syndens skull, och hans ord till röfvaren var det enda, som kunde ge min döende tröst.

Det är trosstärkande att se sådant.

Åh Elisa, i en tid som vår, då ej blott det låga och usla, utan många bland mänsklighetens yppersta, ja till och med några bland dem, som bekänna Gud, löpa till storms mot mänsklighetens enda räddning: Kristus, Guds Son, offrad för oss, hur viktigt är det ej att lyfta korsets fana högt! O detta föraktade kors hvad jag älskar det, detta motsagda tecken på Guds kärlek! Jag vill tala om det och ingenting annat, så länge jag lefver. Min enda fruktan är att falla ifrån, ty världen lockar och synd bor inom mig. Men Gud vare tack, som ger seger genom Jesus Kristus. Han är den starkare. Elisa, bed för mig att jag må blifva honom trogen intill döden! …»

Detta bref läste Elisa högt i familjen. Majoren blef rörd, Christian också, fast han försökte dölja det. På Torvald gjorde det föga intryck. Han hade länge bott tillsammans med Gustaf Adolf och var van vid dennes lifsyn. Irene blef mycket fundersam. Hon sade ingenting, men ett par dagar senare bad hon Elisa att få låna brefvet. När hon fått det, gick hon ut i skogen och satte sig vid forsen. Där läste hon det långsamt och noga och föll sedan i djupa tankar.

På kvällen kom hon in till Elisa, sedan denna lagt sig.

»Stör jag dig?»

»Nej, visst inte.»

Irene böjde knä vid bädden.

»Nu tror jag, att jag vet hvad jag vill ägna mig åt, när jag blir stark nog», sade hon.

Hennes ögon lyste i halfskymningen. Sommarnatten var ljus och rullgardinen uppe.

»En tid har jag gått och tänkt på detta», fortfor Irene, »och inte vetat om jag ville eller ej, men nu har Gustaf Adolfs bref bestämt mig. Är det förmätet af mig att vilja gå ut till hedningarne? De äro som barn, till dem kanske jag skall kunna tala om Kristus. Här hemma är det svårare, här veta alla så mycket, jag kan ej lära någon. Säg, Elisa, tror du det är Guds kallelse jag känner?»

Irene sade detta så enkelt och så lugnt, att hennes ord gjorde ett mäktigt intryck.

»Jag tror det», svarade Elisa djupt gripen.

Nog ryggade hon tillbaka för tanken på den lilla veka systern som en hedendomens bekämpare, men denna hjärtats invändning, hvad var den annat än själfviskhet och misstro?

»Då är det Guds vilja», sade Irene med andakt, »ty jag tänkte mig som ett tecken, att du genast skulle svara ja.»

»Har du talat vid pappa?»

»Nej, jag ville först höra, hvad du skulle säga.»

»Jag tror du bör taga hans svar som ett tecken snarare än mitt», sade Elisa.

Några dagar därefter framlade Irene sin plan för fadern. Först tog han hennes förslag som skämt, men då han insåg, att hon menade allvar, blef det storm. Den häftighet hvarmed han sade nej visade, hur föga han väntade att blifva åtlydd. Kännande sin svaghet, ville han förekomma all öfvertalning och utgöt sig därför på ett dundrande sätt öfver dåraktigheten af detta påhitt. Elisa försökte lägga in ett godt ord för Irenes önskan, men då gick stormen lös öfver henne med.

»Du är bortskämd, du, med att alltid få din vilja fram, men den som inte tänker dansa den här dansen efter din pipa, min nådiga, det är pappa din. Ni hålla jämt ihop mot er gamle far, ni, men den här gången skall han veta att säga stopp.»

Elisa, som såg hur detta ordsvall plågade Irene, gaf denna en vink att lämna rummet, men stannade själf kvar att rida ut stormen.

Irene gick ned i trädgården. Att fadern ej skulle gilla hennes förslag var endast naturligt; han saknade ju de egentliga förutsättningarna för att förstå missionskallet. Men att hennes planer skulle omintetgöras på detta sätt, hade hon icke tänkt sig; hon hade väntat någon sorts underverk af Gud.

Nu inför möjligheten att nödgas afstå från sitt tilltänkta kall, föreföll henne detta kall med ens omistligt. Att offra sig helt tilltalade henne, och att komma långt bort i en alldeles ny omgifning till en stor verksamhet föreföll henne nästan som ett lifsvillkor. Men nu stod hon där och såg allt stranda på faderns motstånd.

Fick hon låta hindra sig? Om Elisa eller Gustaf Adolf satt sig emot hennes önskan, skulle hon förr trott sig se Guds vink i det uppkomna hindret än då det, som nu, utgick från fadern. Hon liksom de andra syskonen älskade honom innerligt, men mera som man älskar ett rart barn än en far. Någon vördnad eller respekt fanns ej i kärleken, och tanken att i lifvets viktigare angelägenheter låta leda sig af fadern var henne alldeles främmande. Det hade aldrig de andra syskonen gjort, hvarför skulle hon det då? Hvad hade Elisa egentligen tänkt på, då hon satt upp faderns bifall som ett villkor och ett Guds tecken?

Då Elisa omsider visade sig, anförtrodde Irene henne sina tankar om saken.

»Jag tyckte mig ha fått något att lefva för. Måste jag nu gå tillbaka till detta lif för ingenting? Åh, jag kan det inte», slutade hon.

»Jag tror ändå du måste ta hänsyn till pappa; det vore bestämdt orätt att gå mot hans vilja», sade Elisa. »Han är ju din far. Vet du, Irene», tillade hon och drog förtroligt systerns arm under sin, där de gingo framåt gången, »jag vaknade nyss upp öfver att vi, fast vi älska pappa så varmt och alltid visa honom det, så ringakta vi honom. Ha vi rättighet till det?»

»Inte är pappa precis en far att se upp till», invände Irene.

»Och hvarför inte?» utbrast Elisa. »Hvar finner du en älskligare och mera godhjärtad varelse än han? Hur vill han inte alla väl till och med på bekostnad af sitt eget! Och man får leta efter någon, som har lägre tankar om sig själf. Jag tror inte det faller honom in annat än att sätta oss alla, sina egna barn, framför sig själf. Är inte sådant att se upp till?»

Elisa talade till Irene, men det var sig själf hon bestraffade. Det var för henne en stund, då hon på högre befallning fick stiga ned för att låta en annan, som hon placerat nedanför sig, komma framför i stället.

Irene greps af hennes ord.

»Är pappa ännu mycket upprörd?» frågade hon och stannade.

»Han var lugnare, när jag lämnade honom, det vill säga han var inte ond längre.»

»Hvad sade du åt honom?»

»Att du inte skulle resa mot hans vilja. Och det hade jag väl rätt i?»

»Ja.»

Det kom litet tvekande detta ja, men det kom dock.

»Var det det, som lugnade honom?»

»I ett afseende kanske, men det oroade honom också», svarade Elisa och smålog, som om hon talat om ett barn. »Godhjärtad som han är och ovan att bestämma öfver oss, plågas han af tanken att neka dig något.»

»Jag vill genast gå till honom», sade Irene och drog sin arm ur Elisas.

»Öfvertala honom ej. Han ger nog ändå med sig till sist, det är hans öde, stackars lilla pappa; men vi skola inte tvinga honom.»

»Jag tänker bara visa honom kärlek utan ringaktning. Det där du sade grep mig», svarade Irene och skyndade upp mot byggningen.

Majoren gick omkring i sitt rum och kände sig ryckt ur sina vanors gamla fogar genom detta upprörande förslag och Elisas obegripliga infall att behandla honom som en auktoritet. Icke ville han vara den, som gäckade Irenes förhoppningar; stackars unge, hon hade då haft nog med motgång! Men ännu mindre ville han skicka ut henne till nakna vildar.

Irene möttes vid sitt inträde af en föga uppmuntrande blick. Hon kom naturligtvis för att bestorma honom med böner och tårar, men han skulle visa henne att han kunde vara karl för sin hatt, när han ville.

Hon slog armarna om hans hals och kysste honom.

»Älskade lilla pappa!»

»Ja, det är bra, det är bra», sade majoren nervös af att känna hur hans motståndskraft svek honom inför denna ömhet. »Jag har ju förbjudit dig att tala om den här saken mer.»

»Jag ämnar inte tala om den heller», svarade Irene kärleksfullt. »Jag kommer bara för att säga pappa, att jag inte tänker taga detta steg mot din vilja.»

»Hur kunde du bara tänka dig, att jag skulle vilja det?» frågade han halft öm, halft förargad.

»Jag tänkte, att om det varit Guds vilja, så hade han bevekt dig; jag bad honom svara mig genom dig.»

»Bad du? Men, kära barn, hur kunde du göra det?» utbrast majoren förskräckt. »Inte vill jag hindra dig göra Guds vilja, men jag kan bara inte finna mig i att skiljas ifrån dig. Jag tycker så mycket om dig, älskade unge. Du förstår väl att det är bara af kärlek?»

»Visst förstår jag det», svarade Irene och strök smeksamt sin kind mot hans.

Hennes eftergifvenhet gjorde honom illa till mods.

»Inte vill du så rysligt gärna bli missionär?» frågade han i öfvertalande ton.

Irene smålog litet.

»Nog har jag fäst mig mycket vid den tanken, men jag måste kunna afstå ifrån den, ifall Gud och min far vilja det.»

Gud och min far sade Irene så lugnt, som om sammanställningen varit naturlig, men den förskräckte majoren. Han blef ifrig att upphäfva detta kompaniskap med gudomligheten och ställa sig på den mänskliga och omyndiga sidan.

»Älskade min unge», sade han nervöst men med en viss högtidlighet, »är det Guds vilja, att du skall gå till vildarne, så gå då i Herrens namn, men fråga inte mig.»

»Jag går inte utan pappas samtycke», försäkrade Irene lugnande.

»Jo, det måste du», svarade majoren ifrigt; »jag förbjuder dig inte, förstår du. Du får göra alldeles som du vill eller som Gud vill, hvilket det nu är. Vill Gud, som jag, att du skall stanna hemma, så får han hitta på något annat hinder än mig; jag vågar inte åtaga mig den rollen.»

Irene visste icke, hur hon skulle upptaga detta plötsliga medgifvande, och hon undrade, om hon på något sätt framtvingat det.

Majoren såg på klockan. Det var en halftimme öfver hans vanliga softid, och nu skulle han väl få ligga vaken en god stund efter allt detta upprörande, och om Irene fore ut till kannibalerna, hur skulle han då nånsin kunna sofva lugnt? Han tyckte mycket synd om sig. Irene märkte det.

»Nu skall jag gå, så du får lägga dig», sade hon kärleksfullt. »Om jag än reser ut som missionär, blir det inte i morgon; det dröjer alltid några år och mycket kan hända under den tiden.»

»Som gör att det ingenting blir af, ja», inföll majoren tacksam och lätt tröstad. »Gud välsigne dig, min unge! Det skall nog bli så bra alltsammans.»

Lugn och belåten igen började han plocka i ordning alla de kuddar, schalar och filtar, som voro oundvikliga för att hans slummer skulle bli angenäm. Han hade blifvit uppehållen och skyndade sig därför med ett allvar, som om det gällt att hinna med tåget.

Irene undrade hur det skulle kännas att lämna honom en gång, och det var med stor tvekan hon gladde sig åt det samtycke han nyss gifvit henne.