Kitabı oku: «På Elghyttan», sayfa 13

34

Det var en bitande frisk dag i advent. Solen stod som ett glödande klot bakom ett disigt morgontöcken. Ett svagt rödaktigt sken spred sig långsamt öfver Elghyttans frosthvita skogar och snöbetäckta gärden.

I skogsbrynet låg en liten stuga, hvars gamla fönsterrutor glänste svagt violetta i ljuset. Där innanför väntade döden gamle Anders Örn, som låg flämtande på sitt läger.

Doktor Hessel, som dagen förut tillträdt sin nya befattning, lutade sig öfver den sjuke och kände på pulsen. Hans första tjänsteåliggande tycktes blifva att stå overksam vid en dödsbädd.

»Bed!» hviskade Anders med en matt stämma och knäppte för sista gången sina händer.

Grannhustrun, som var inne för att se till gubben, fick en vink af doktorn, men förstod den ej.

Doktor Hessel hade aftonen förut återsett Elisa och läst i hennes ögon något, som gjort honom vek och god. Därför bad han nu Fader vår med andakt. Om där än ej var tro i bönen, så var det känsla. Ej nekar man gärna en döende hans sista önskan, och när man älskar, gör man hvad man vet, att den älskade skulle vilja.

Då doktor Hessel efter slutad bön såg upp, stod Elisa där. Så ljudlöst hade hon kommit in, att han ej hört henne. Af hennes blick anade han, att hon lade mer i hans gärning än han. Tigande tryckte de hvarandras händer och vände sig samtidigt mot den sjuke. Han hade slutat.

Solen bröt igenom morgontöcknet och lyste in i stugan. En bred flod af ljus föll öfver golfvet och strålarna smekte den gamles glesa hår och hvita skägg. Dödens blekhet framträdde bjärt i solskenet, men de slutna ögonlocken och ansiktets frid talade om hvila efter ett sträfsamt lif.

»Kära gamle Anders», sade Elisa sakta, »i enfald förstod han Guds rikes hemlighet.»

Doktor Hessel svarade ingenting, höll blott Elisas hand fast sluten i sin, glad så länge hon i ovetenhet lät honom behålla den.

Hon såg sig omkring i rummet med en rörd blick.

»Hur ofta jag varit här, så gick jag aldrig härifrån utan att ha fått något», sade hon. »Gamle Anders Örn var rik i sin fattigdom.»

»Förmodligen kom ni sällan hit tomhändt», anmärkte doktor Hessel med en blick på den lilla korg hon medfört, men hvars innehåll nu ej behöfdes här.

»Ja, sådant. Men hvad är det jämfördt med hvad jag fick i utbyte? Han hade icke lärdom, men han hade hvad mera är, erfarenhet, och af den gaf han mig.»

Hon drog sin hand ur doktor Hessels och gick fram till den döde. Varsamt smekte hon den fårade pannan. Så gärna hade hon velat be den döde taga en hälsning hem; kanske var det ej för sent ännu.

Efter detta tysta afsked lämnade hon stugan följd af doktor Hessel.

De gingo sida vid sida som i en ljus dröm. Den död de gemensamt bevittnat hade ej haft något afskräckande med sig, den hade blott stämt dem till allvar och slutit dem närmare tillsammans.

Solen strålade nu utan hinder, dess sken föll klart öfver deras väg. Luften var så stilla, ren och frostig. Naturen firade advent.

Doktor Hessel kunde ej tala om något annat än det, som låg hans hjärta närmast. Därför stannade han och frågade Elisa, om hon ville bli hans. Med henne skulle hans lif blifva en vandring i ljuset, utan henne kunde han gå förlorad.

Han stod framför henne allvarlig, genomträngd af ädel känsla och rent uppsåt. Intet ämnade han dölja för henne, och han var beredd att svara uppriktigt på allt, som hon kunde finna för godt att fråga.

Men hon räckte honom utan tvekan sin hand. Hon hade ju nyss hört honom bedja, och för hennes ögon stod han nu i verkligheten sådan, som hon alltid sett honom i sin aning och förhoppning. Hon trodde på honom utan en skymt af tvifvel.

»Du gör mig inga frågor?» sade han.

»Det behöfver jag ej», svarade hon; »vi veta hvar vi ha hvarandra.»

Han undrade om hon verkligen visste det, och han tvekade att begagna sig af hennes goda tro.

Men om hon inga farhågor hyste, hvarför skulle han väcka dem? En narr är den, som icke griper sin lycka, tänkte han och grep den. Att hon ingenting skulle förlora genom sin tillit, det ämnade han bli man för.

På kvällen denna dag, då Elisa kommit in i sitt rum, kände hon behof af att samla sig i stillhet. Det dröjde en stund innan känslornas svall lade sig till ro. Hon drog ut sin låda och letade fram Sven Rises lilla blad och läste orden: »Två mig, att jag må snöhvit varda!» De ljödo till henne som ur fjärran, men hon ville, att de skulle bo i hennes hjärta under glädjen så väl som i sorgen. Intet begär fick bli starkare än det, som denna bön uttryckte. Hon kände faran af jordisk lycka. Tanken att den förbindelse hon ingått också skulle medföra smärta och sorger, icke endast lust, förekom henne ej hemsk utan snarare lugnande. Målet fick ej skymmas undan af någonting, ingen fick bli henne kärare än hennes himmelske brudgum.

»Två mig att jag må snöhvit varda, två oss!» bad hon innerligt.

35

Elisa sydde och doktor Hessel såg på. Majoren gick af och an i rummet och berättade. Det bekymrade honom föga, att hans auditorium kände till historierna lika bra som han själf. Elisa kunde dem ord för ord utantill, så ofta hade hon hört dem, men hon satt tyst och hörde på, detsamma gjorde doktor Hessel, och det var allt hvad majoren begärde. Plötsligt afbröt han sin monolog och frågade hvad klockan var.

»Litet öfver tu», svarade doktorn.

»Hvarför säga ni mig inte det? Jag skulle ju ha legat och sofvit för en hel kvart sedan. Det var rysligt, men när man kommer in på intressanta saker, glömmer man tiden.»

Och majoren försvann med fart ned i sitt rum för att taga igen så mycket som möjligt af den förlorade tiden. Förr hade han haft som vana att sofva efter middagen, men nu hade doktor Hessel rådt honom taga luren före i stället. Majoren lydde villigt och invigde timmen mellan tu och tre till sömn. Men icke dess mindre fortfor han att försvinna ned till sig efter middagen också för att ej uppenbara sig förr än vid kaffedags. Då doktor Hessel anmärkte, att förmiddagslurens förtjänst till stor del bestod i att göra eftermiddagssömn obehöflig, förklarade majoren, att han visst icke sof efter middagen, på sin höjd domnade han af litet. Men ljudet af snarkningar, som trängde ut ur hans rum, förrådde hur pass grundlig domningen var.

Sedan majoren gått och de trolofvade blifvit lämnade allena, lät Elisa arbetet sjunka och såg tvekande på doktor Hessel.

»Hvad är det?» frågade han leende.

»Du har funnit fästet i lifvet, Alfred; är det närgånget att fråga hur?»

Han satte sig vid hennes fötter, så att hon ej kunde se hans ansikte annat än då han särskildt vände det emot henne.

»Närgånget!» upprepade han vekt. »Tala om närgångenhet oss emellan!»

Och efter några ögonblick återtog han i lågmäld, känslig ton:

»Du frågar hur jag funnit fästet. Fråga den i mörkret irrande hur han finner stjärnan, som plötsligt strålar fram öfver hans väg. Fråga den drunknande, som kämpar i vågen, hur han finner fäste för sin fot. Säg mig, Elisa, gör den irrande orätt mot stjärnan, om han vandrar i dess ljus, gör den drunknande orätt, om han behåller sitt fotfäste och ej kastar sig tillbaka i vågen?»

»Hur kan du bara fråga så?» svarade hon, som tydde hans tal efter sitt eget hjärta.

Ej misstänkte hon, att stjärnan, som han talade om, var en annan än himmelens, eller att hans hjärtas fäste icke var Gud.

»Behöfde du söka länge innan du fann?»

»Egentligen har hela mitt lif varit ett sökande, och inte har jag ännu funnit allt.»

Han talade sanning, och dock upplyste hans svar henne ej om verkliga förhållandet, det såg han. Behöfde han då vara tydligare? Rådde han för, att hon tydde himmelskt hans tal om jordisk kärlek eller att hon lade in djupare mening i hans handlingar och ord än där var? Han hade icke ljugit om sig själf, icke med afsikt fört henne bakom ljuset, det var hon som bedrog sig, och då hon tydligen var lycklig i sitt själfbedrägeri, hvarför skulle han ej låta henne förblifva däri? Hon bedrog sig ju blott till lycka, hans kärlek skulle lära henne att det ej endast är andens lif, som är värdt att lefvas.

»Ja, du har rätt, vi ha ej funnit fullheten än; hur skall det ej kännas, när vi hinna den och stå vid målet!» sade hon förtroligt.

Han svarade ej. Nu kunde hon ej se hans ansikte, han höll det bortvändt, men hon trodde sig viss om dess uttryck. Att han var blyg om sina heligaste och innersta erfarenheter och känslor uppskattade hon, likaså att han blott ville tala om dem i ett vackert bildspråk, undvikande de fastställda uttrycken. Hon respekterade hans tillbakadragenhet; ej skulle han behöfva tala med henne om sitt inre förr än han kunde göra det otvunget.

Gonggongen ringde till middag. Doktor Hessel bjöd sin fästmö armen. Hon slöt sig intill honom med en känsla af obeskriflig lycka. Framtiden vid hans sida föreföll henne så löftesrik och ljus.

Han stannade innan de uppnådde matsalsdörren. Hon såg frågande upp. »Elisa», sade han hastigt, »skall din kärlek slockna, om du upptäcker hos mig svarta fel?»

Hon smålog.

»Jag är icke rädd för några svarta upptäckter», svarade hon. »Jag vet hvad du går för.»

»Du är säker på din psykologiska blick, du», sade han halft medlidsamt; »du gjorde bäst i att inte tro så blindt på den.»

»Jag tror på dig», svarade hon enkelt.

Medömkan försvann ur hans blick och där kom allvar i stället. Samvetet grep ett hårdt tag om honom.

»Du idealiserar mig», började han, men kom af sig vid en blick på hennes ansikte.

Aldrig hade han sett henne så vacker. Ett leende strålade fram lekande skälmskt och fint känsligt.

»Visst idealiserar jag dig; när gör ej kärleken det?» sade hon.

Det var så ovanligt hos henne, detta täckt öfverdådiga, och så betagande, att han alldeles blef bragt ur fattningen. Hårdt tryckte han hennes arm intill sig och beslöt att ej riskera något. Han stod ej ut med tanken på möjligheten, att hon skulle öfvergifva honom. Hans måste hon bli, om det än skulle kosta en osannfärdighet. Den öppna bekännelse han nyss haft på tungan blef icke uttalad. För att ej komma i frestelse att aflägga den, sökte han ej, utan undvek snarare förtroliga samtal på tu man hand med Elisa under förlofningstiden. Detta föll sig dessutom ganska naturligt, då han hade mycket att göra och blott kom till Elghyttan på kortare stunder. Elisa tycktes ej heller stå särskildt mycket efter att vara ostörd med honom. All sin tid ville hon ägna fadern, Alfreds tur kom sedan, och hon uppskattade som finkänslighet att han icke uteslutande lade beslag på henne för sin räkning då han kom.

Redan i Mars styrdes till bröllop. Det skurades och fejades, kokades och bakades på Elghyttan. Majoren och Christian kände sig grufligt i vägen, men fru Edith var i sitt ässe, och Elisa var så upptagen, att hon ej hann tänka på allt som förestod. Flera gäster skulle bo på Elghyttan, och de anlände dagarna före bröllopet, så att sällskapandet vidtog till och med innan stöket var färdigt. Nu kände sig majoren ej i vägen längre. Han hade så roligt, att han glömde den förestående omhvälfningen i sitt dagliga lif. Skilsmässan från Elisa skulle dock ej bli så fullständig som från Irene. Doktorsbostället, dit Elisa skulle flytta, låg blott en half mil från Elghyttans gård på en höjd inne i Hanebyskogen, vid stranden af Elgsjön. Majoren skulle således ofta få råka sin dotter, och att han ej alltför mycket skulle behöfva sakna hennes omvårdnad lofvade Edith och Christian draga försorg om.

Elisa vaknade tidigt bröllopsdagens morgon. Ändtligen hade hon tid att tänka och kände starkt behofvet att samla sig. Somna om igen hvarken ville eller kunde hon, utan steg därför upp och klädde sig. Alla sofvo, och stjärnorna började blekna ute. Elisa gick bort till drifhuset. Här samlade hon ett litet urval af de vackraste blommorna, sedan gick hon genvägen genom Hanebyskogen till kyrkogården. På Sven Rises graf lade hon ned sin blomstergärd. Var det underligt att hennes tanke på denna dag gick tillbaka till honom, som hon skulle tillhört om han lefvat? Hennes kärlek till honom var icke död, men stod ändå ej i vägen för den andra kärleken, därtill var den alltför litet jordisk. Ja, kanske skulle den aldrig blifvit hvad den var, om ej döden redan från början gifvit den dess skära evighetsglans; kanske skulle den under andra omständigheter hafva visat sig vara för litet jordisk för jorden. Denna tanke kom för Elisa, men hon besvarade den icke; den behöfde ju ej besvaras. Ett visste hon: att Sven Rises minne lefde och alltid skulle lefva i hennes hjärta förädlande.

Hon såg sin bröllopsdag gry, dess ljus föll på korset, så att guldbokstäfverna började blänka, först namnet Sven Rise, sedan, allt efter som solen höjde sig och dess strålar nådde längre ned, dödsdagens datum och sist de konungsliga orden: »Jag är uppståndelsen och lifvet, hvilken som tror på mig, han skall lefva om han än dör.»

Elisa fick den ro hon önskat, hennes stoftbundna tanke lyftes och hennes förtrödda sinne blef samladt. Tyst bad hon den bön Sven Rise en gång bedt för henne, att hon helt skulle få tillhöra Kristus och bli till välsignelse. Hon mindes hur hon önskat få följa honom i döden, men hur han svarat, att hon hade mycket i lifvet än. Han hade kanske haft rätt, och detta myckna koncentrerade sig nu för henne kring Alfred Hessel, vid hvilken hon i dag skulle vigas. Tankfull vände hon åter från kyrkogården genom skogen hem.

Om hon icke sökt en stund till lugn och eftertanke i den tidiga morgonen, hade hon ingen sådan funnit denna dag. Det ena bestyret aflöste det andra hela förmiddagen, och man var så van att vända sig till henne, hon måste taga del i allt.

Klockan två förrättades vigseln af Gustaf Adolf, som i början var så rörd att rösten föreföll beslöjad; men snart blef han herre öfver sina känslor, och stämman återfick sin vanliga vackra malmklang. Han höll ett kort tal öfver språket: »Jag och mitt hus vilja tjäna Herren.»

Elisas hjärta instämde till fullo i dessa ord, och Gustaf Adolfs tal värmde henne. Ett par gånger sökte hon sin makes blick, men han tycktes ej märka det.

Efter vigseln tog bröllopsmiddagen vid, och stämningen blef liflig. Festligheterna slutade icke, då man reste sig från bordet, de varade till sena kvällen.

Ingen kunde vara angenämare än doktor Hessel, när han ville, och han ville i dag. Han nöjde sig icke med att göra brudgummens vanliga släta och förälskade figur bredvid bruden, utan gick omkring bland gästerna underhållande och intressant. Dock förlorade han ej ett ögonblick Elisa ur sikte. Han såg ofta på henne, stolt i sin eganderätt.

En hand lades på hans skuldra.

»Ett ord, Hessel.»

Det var Gustaf Adolf. Doktor Hessels första impuls var att draga sig undan detta ord, som han anade skulle blifva af vikt, men han fattade sig genast. Hvad hade han att frukta nu, då Elisa oåterkalleligen var hans? De gingo undan från de öfriga.

»Var det något i mitt vigseltal, som stötte dig?» frågade Gustaf Adolf.

»Hvarför skulle det varit det?»

»Det såg så ut.»

»På hvad?»

»Ditt uttryck.»

»Du misstog dig kanske.»

»Det tror jag knappast. Säg mig, Alfred, du vill ju med ditt hus tjäna Herren?»

»Visa mig honom och jag skall tjäna honom.»

Gustaf Adolf såg på svågern, undrande om hans öron bedragit honom.

»Jag trodde så säkert, att du var en troende», sade han.

»Och af hvad skäl?»

»Du var alltid så intresserad, i synnerhet de sista åren, och inte skulle du väl annars valt en sådan som Elisa till hustru.»

»Jag har icke valt en sådan som Elisa, jag har valt henne.»

»Men hon, hur kunde hon skrifva till mig, som hon gjorde, att ni voro så ens i det viktigaste, att du funnit fästet? Hur har du lyckats föra henne bakom ljuset så totalt?»

»Jag har knappast gjort det med afsikt, men jag föll för den frestelse hennes ädla godtrogenhet inledde mig i. Hvarför skulle jag riskera, att hon för några fanatiska skruplers skull kanske skulle tillintetgöra både sin och min lycka? Det har nästan förefallit mig, som om hon velat bedragas litet.»

»Visst inte, sådan är ej Elisa», sade Gustaf Adolf häftigt, men kom ofrivilligt i håg ett yttrande af sin syster under ett samtal för länge sedan, då hon sagt, att hon bar inom sig något, som hon ej ville ge ord ens inför Gud, och han tillade: »Åh, hvad man lätt går vilse utan klarhet! Att vara öppen och ärlig inför Gud och människor är ett lifsvillkor.»

»Ämnar du upplysa Elisa om hennes misstag?» frågade doktor Hessel.

»Nej, hvarför skulle jag det nu? Det blir din sak. Stackars Elisa!»

»Jag lofvar dig, att det inte skall bli så synd om henne», svarade doktor Hessel. »Du har inte alls någon tanke på mig, utan bara på din syster. Är det kristligt, det? Inte ett dugg bryr du dig om hvad det skulle blifvit af mig utan henne.»

»Ingen människa kan frälsa den andra», sade Gustaf Adolf.

»Så kan väl heller ingen fördärfva den andra, och således blir jag oskadlig för din syster. Egentligen tycker jag det hade varit dig värdigare att ha gifvit mig välsignelse med på vägen i kväll.»

Med dessa ord gick doktor Hessel tillbaka till bröllopsgästerna utan att invänta svar.

Gustaf Adolf sökte ensamheten i sitt rum. Detta samtal hade upprört honom. Var det ej naturligt, att han först och främst skulle ömma för sin älsklingssysters lycka? Hvad angick honom Alfred Hessel i jämförelse med henne? Ja, naturligt var det nog att känna så, men var det rätt? Fick han låta de naturliga banden sammansnöra hjärtat så hårdt, att det ej förmådde vidga sig till den stora kärlek, som omfattar alla? Var ej Alfred Hessel hans nästa fullt ut lika mycket som Elisa, och borde han ej som Kristi lärjunge ömma för denne mans välfärd mer än för sin systers känslor? Samvetet hade blott ett svar på denna sista fråga. Men gällde det blott hans systers känslor, gällde det ej mycket mer för henne? Hvem skulle bli den starkaste, af de två? Hvem skulle segra och få den andra med sig?

Det knackade lätt på dörren. Gustaf Adolf kände väl igen denna knackning. Innan han svarat stod Elisa på tröskeln. Brudslöjan böljade som en sky omkring henne, ögonen strålade som stjärnor under myrtenkransen, rörelsen gjorde henne genomskinligt blek i marskvällens skymning.

»Jag ville inte fara hemifrån utan att säga farväl till dig», sade hon.

Varsamt slöt han henne i sina armar, han ville ej skrynkla hennes slöja eller bringa hennes krona på sned. Men kraftigt var ändå hans famntag. Utan ord ville han säga henne hur stark och beskyddande hans broderskärlek var, hur hon alltid kunde räkna på honom.

»Gud vare med dig», sade han; »låt aldrig någon eller något rycka dig ur hans hand!»

»Hans hand är stark och hans tag är fast, det vet du», svarade hon tillitsfullt.

Utan att ana det hade hon besvarat den fråga, som nyss oroat honom. Hvem var den starkaste? Icke hon, men han som bevarade henne.

36

Det var vår. Elgsjön speglade en klarblå himmel och björkarna kring doktorsbostället stodo högtidsklädda. Deras stammar lyste hvita mellan hängande grenar, hvilkas löfverk i utvecklingen hunnit det förtrollande så snart öfvergående stadiet af vårens finaste jungfruliga grönska. Barrskogen på Elgsjöns höga stränder hade också anlagt ljusgrönt. Allt var friskt, dammfritt och rent, och gladt ljöd bruset från det hvitskummande vattenfall, hvari Elghyttans å tog språnget ned i sin efterlängtade, lugna sjö. Skogen var full af röster, de bevingade skarorna hade återkommit från södern och uttryckte nu i jublande kör sin förtjusning.

Elisa Hessel kom gående mellan björkarna ned till stranden. Hon hade suttit inne vid sitt arbete och fått underliga tankar. De oroade henne; hon ville ifrån dem och tog därför sin tillflykt till naturen.

Vid stranden var en brygga, och där låg en eka. Elisa löste den och rodde ut på sjön. Först rodde hon raskt och hvilade sedan på årorna en stund, lyssnande till vårens jubel rundt omkring, men förmådde ej ryckas med i naturens stämning som hon ville.

Då hörde hon sitt namn ropas från stranden. Några årtag förde henne dit, och doktor Hessel hoppade i ekan. Han öfvertog årorna, och Elisa satte sig i aktern.

»Så, du friskar upp dig med en liten roddtur i ensamheten», sade han. »Tur hade du också att träffa på mig.»

Hon smålog, men han lade märke till ett visst vemod i detta leende.

»Hvad är det, älskade? Hvarför är du inte riktigt glad i dag?»

»Åh, det är ingenting», svarade hon undvikande.

»Det är något, det ser jag nog. Fram med det!»

Hon tvekade.

»Det är ingenting annat än dumheter af mig», sade hon urskuldande sig själf eller någon annan; »jag vet ju att icke alla kunna vara lika.»

Då hon tystnade, svarade han ej, utan väntade på att hon skulle fortsätta. Men äfven hon teg. Inte kunde hon väl säga honom, att hennes äktenskap icke riktigt blifvit hvad hon väntat. Hon saknade denna inre, djupa förtrolighet, som hon trott skola blifva en nödvändig följd af den yttre föreningen. De voro ju ens i lifvets viktigaste fråga, hvarför kunde de då ej otvunget vidröra den? Hon hade gjort det i början. Det föll sig naturligt för henne att gifva honom del också af de fröjder och sorger, som härrörde från Andens lif. Men vid sådana tillfällen antingen teg han eller svarade han henne med vackra, tilltalande, men dunkla ord. I början hade hon tyckt om det, men i längden tillfredsställde det henne ej.

»Sörjer du öfver någon olikhet mellan oss?» frågade han slutligen.

De nalkades hemmets strand. Han hvilade på årorna, och ekan gled fram med aftagande fart öfver vattenspegeln.

Hon såg hastigt upp och mötte hans blick. Så underligt, det låg medlidande i den. Han såg på henne, som om hon varit en patient, den han mot sin vilja måst vålla smärta. Han visste tydligen, hvad som oroade henne, och kunde förklara det bättre än hon. Skulle han tillika kunna bota det?

»Känner du också den?» frågade hon.

»Jag känner den inte, men jag vet om den; med dig är det tvärtom, märker jag.»

Hon såg frågande på honom. Hennes oro ökades. Medlidandet i hans blick växte till ömhet, då han fortfor:

»För mig ter sig skillnaden oväsentlig, och den skall nog synas så för dig också, bara du hunnit sätta dig in i att den existerar.»

Han talade lugnande, operationen skulle snart vara öfver, den var icke alls så farlig, som hon trodde.

»Jag har skonat dig i det längsta, då jag ej onödigtvis ville göra dig ledsen», fortfor han, »men nu ser jag tiden vara inne att taga dig ur din illusion om mig. Du misstänker mig redan, och misstanke tär mer än visshet.»

»Misstänker dig!» upprepade hon i afvisande ton.

»Ja, du misstänker att jag icke är af samma ull som du och Gustaf Adolf, med andra ord att jag icke är ett får af det rätta fårahuset.»

»O nej, hur kan du tro det? Visst inte», utbrast hon. »Jag misstänker ingenting sådant, jag bara saknar att du aldrig vill öppna ditt hjärta för mig. Men jag vet ju, att det finns så olika naturer, och jag klandrar dig inte därför, att din är litet mera sluten än jag skulle önska.»

Hvad var att göra med en så blind tilltro? Hade han varit för snar att vilja rubba den? Dock den var redan grumlad, fast Elisa själf ej ville erkänna det. Och han hade på sista tiden känt det skefva i hennes uppfattning af honom alltmer tryckande.

»Elisa, hvad skulle du säga, ifall jag bekände, att jag icke delar din tro, icke lefver Andens lif som du?»

Hon blef blek. Hela hans sätt gaf vid handen att han yppade sanningen om sig själf. Men hon försökte le, det kunde ju ej vara så, då skulle han hafva hycklat för henne.

Han gaf henne dock ej tid att yttra ett ord, det var ej skonsamt att skona henne längre. Han öppnade sitt hjärta för henne, som hon önskat, men i dagen kom ej det hon så visst trott dölja sig därinne.

När han talat ut, rodde han till stranden. Hon sade ingenting, där hon satt med sänkt blick; han kunde ej gissa hvad hon tänkte. Ekan tog törn, doktor Hessel hoppade i land och stannade väntande på sin fru, men hon rörde sig ej.

»Elisa, kommer du inte?»

Då reste hon sig och såg på honom med en smärtfylld, bönfallande blick, som bad: väck mig ur min onda dröm!

Hvarför skulle den här saken gå henne så till hjärtat? Icke ligger det väl så oerhörd vikt vid hvilka föreställningar man råkar hafva om ofattbara ting, tänkte han.

Tigande räckte han ut handen och hjälpte henne upp på bryggan. Sedan gingo de fram under björkarnas vårfina, solbelysta hägn.

»Är jag icke värd, att du talar ett ord till mig?» frågade han och stannade.

Hon såg på honom, men kände, att hon ej kunde göra det med samma ögon som förr. Han märkte detta och skulle blifvit förargad, om han icke sett att hon verkligen led.

»Om jag felat emot dig, så har jag gjort det endast af kärlek, och är inte det en förmildrande omständighet?» frågade han.

»Jag tänker inte på om du felat mot mig», sade hon.

»Men det skall du. Du skall förebrå mig, gräla på mig och kalla mig skrymtare, usling, hvad du vill; allt är bättre än att du lider som ett offerlamm och ser ut som en martyr», utbrast han.

Hon skulle velat säga honom, att hon icke alls led för sin egen skull i denna stund, men han fortfor utan att ge henne tid till svar:

»Kom i håg, att vill du vinna mig för din tro är ditt allra bästa vapen kärlek, ej bara förlåtelse utan kärlek.»

Hon räckte honom sin hand, mer förmådde hon ej just nu. Han ledde henne till en bänk mellan två björkar och försökte tala om annat, men det lyckades illa. Tystnad sänkte sig öfver dem. Han var den första, som bröt den. För att trösta henne citerade han bibeln och talade om hur hustruns rena umgängelse kan vinna mannen.

»Hur skulle mitt lif kunna vinna dig, du, som har tillfälle att se det på så nära håll?» svarade hon nedslagen och tänkte med bäfvan på sin svåra och ansvarsfulla uppgift.

Aldrig skulle hon själfmant vågat åtaga sig den. Hur hade hon kommit att stå på en dylik post, hade hon själf ställt sig där eller hade Gud fört henne dit? Frågan föreföll henne lifsviktig, ty blott i det senare fallet kunde hon hoppas på Guds välsignelse. Öfver ett själfrådigt tilltag hvilar den väl icke?

»Du har redan gjort underverk med mig, Elisa», sade han i samma tröstande ton som nyss. »Utan dig vore jag icke nu en stadgad och verksam man. Hade du förskjutit mig, skulle jag återgått till mitt forna äfventyrslif utan håll och ankargrund. Har du då ej vunnit åtminstone något?»

Hon greps af ett oändligt förbarmande med honom, och hennes ögon fylldes af tårar.

»Kanske hade du på de vilda vägarna förr vunnit frälsningens kunskap än nu, då du tycker dig vara åtminstone något», sade hon fastän viss om att ej bli förstådd.

Han fann hennes yttrande alltför barockt för att kunna besvaras, men tåren i hennes öga syntes honom värd uppmärksamhet.

»Hvarför gråter du? Därför att jag går till helvetet? Är det dig då rakt ingen tröst, att jag går dit litet mindre gint och litet finare än jag annars kanske kunnat?»

»Tala ej så», bad hon.

Han smålog och försökte trösta henne med sin ömhet. Åh, hvad det gjorde henne ondt om honom, som ej hade annat att hålla sig till i lifvet än en svag kvinna, hvilkens kärlek till honom gjorde henne dubbelt svag!

»Är det öfver mig du gråter så, Elisa?»

»Jag sörjer öfver att du är utan hopp och utan Gud i världen», svarade hon med en röst, som darrade lika mycket af smärta som af gråt.

»Du gör dig onödiga bekymmer för min skull, älskade; jag sörjer inte så länge jag har dig.»

Intet af hvad han dittills sagt tycktes henne så tydligt som dessa ord uppenbara tomheten inom honom. Elisa ryste vid att se sig själf stå på Guds plats i hans hjärta. Nog hade hon alltid velat vara mycket för sin omgifning, men detta var för starkt. Genom hvilka medel månne afguden skulle komma att störtas?

Det föreföll henne som om solen mist sin glans och våren allt sitt jubel. Hon längtade efter ensamhet och bön för att komma i jämvikt igen.