Kitabı oku: «På Elghyttan», sayfa 14

37

I mor Ingas stuga i Hanebyskogen bodde nu för tiden ett ungt folk. Signe, den lilla flicka Elisa en gång vunnit för lifvet med en kyss och litet vänlighet och som hjälpt gamla mor Inga under den sista sjukdomen, var gift och bodde med sin man och tre små barn i den stuga, där hon första gången sett döden. Nu föll dess skugga åter igen in i den låga kojan; Signes man låg illa sjuk.

Det var en strålande högsommarkväll. De två äldsta barnen lekte utanför stugan; de visste att de måste vara snälla nu, då pappa var så sjuk och mamma ej hade tid med dem. Den lilla minsta sof i vaggan, som var utflyttad på förstugukvisten. Solen, som värmt och lyst på barnet, gick ned; aftonvinden blåste sval, den lille vaknade och skrek. Äldsta syster, den femåriga Anna, började vagga och vyssja. Då detta ej hjälpte, vände hon på lillen. Hon gjorde det vant och behändigt trots sina unga år. I den fattiga stugan bestods ingen docka. Den lilla flickans moderliga instinkter fingo ej tid att taga sig uttryck i lekar, lifvets allvar lade genast beslag på dem, hon måste redan så liten hon var hjälpa mamma med de yngre syskonen. Men denna gång tycktes hennes hjälp otillräcklig. Hon tänkte just springa in efter mamma, då hon blef stående med gapande mun och vidöppna ögon. En ståtlig fru, som lilla Anna kände väl igen, kom gående på vägen och vek af in genom grinden.

»Hur är det med lillebror då?» frågade den nykomna och böjde sig öfver vaggan.

Den lille skrek erbarmligt. Elisa, ty det var hon, tog upp honom och började jollra med honom. Genast tystnade han och famlade med händerna efter hennes guldkedja. I detsamma öppnades dörren och Signe kom ut.

»Åh, se fröken Elisa!» utbrast hon glad.

Doktorinnan Hessel blef ännu ofta kallad fröken Elisa af gammal vana. Folket, som lärt älska henne under detta namn, hade svårt att vänja sig vid det nya.

»Jag hörde af min man i middags, att det stod illa till, så jag måste gå hit och se om er», sade hon deltagande.

»Ja, Karlsson är så sjuk», svarade Signe med ett lugn, som kunnat missförstås, men Elisa visste att ångest doldes bakom denna skenbara likgiltighet.

»Får jag gå in till honom?»

»Åh visst», svarade den unga hustrun tacksamt.

Elisa tänkte lägga lillen tillbaka i vaggan, men Signe tog honom och lade honom i Annas knä. Hon gjorde det som den naturligaste sak i världen.

»Inte kan hon hålla honom», utbrast Elisa.

»Hon? Jo då. Hon får lof att vänja sig», sade modern.

Elisa klappade det lilla lingula flickhufvudet och rördes af det förståndiga uttrycket i de blå barnaögon, som sågo upp till henne.

Signe hade öppnat dörren och stod väntande. Elisa gick in. Hon fann den sjuke mycket illa däran. Febern var våldsam. Den skötsel doktorn föreskrifvit tog vårdarinnans krafter mycket i anspråk.

»Hur skall du stå ut, Signe?» frågade Elisa med en orolig blick på den stackars hustruns bleka kinder och af nattvak röda ögon.

»Det får väl gå så länge det går», svarade denna med den resignerade, sega ihärdighet, som ofta utmärker kvinnan af folket.

»Har du ingen, som kan hjälpa dig?»

»Per Ers Hanna och Emma i Hagen ha nog hjälpt mig ibland, då de kunnat komma ifrån, men i natt är han så sjuk.»

»Så du vågar inte lämna honom åt någon annan?» ifyllde Elisa med sympati. »Det förstår jag så väl. Men du står inte ut, om du ej får sofva, och det här tillståndet kan räcka länge.»

Signe svarade ej, och Elisa funderade.

»Skulle du våga somna, om jag lofvade vaka hos honom?» frågade hon.

»Det förstås, men något sådant kan bara inte komma på frågan.»

»Hvarför inte? Kunde jag bara få ett bud till min man, så gick det nog.»

För den saken visste Signe råd. Skomakar Långs Anders skulle snart komma och hämta mjölk. Han bodde åt doktorns till och kunde taga bud med sig. Men hvad skulle doktorn säga? Ja, det var Elisa inte så alldeles säker på, men behöll sina farhågor för sig själf, i hopp om att hennes man, som bäst visste hur sjuk hans patient var, skulle låta henne få sin vilja fram. Hon skref därför några rader, som Anders fick med sig. Då hon såg den lättnad hennes erbjudande gaf den stackars uttröttade hustrun, var hon glad åt sitt beslut.

Signe lade barnen, men innan hon själf gick till sängs, stod hon en stund vid sin medvetslöse mans bädd.

Elisa förstod att sätta sig in i andras känslor. Hennes hjärta intogs af det största deltagande och af ett begär att trösta.

»Gud råder för lif och död, och han älskar mer än en moder», hviskade hon.

Den unga hustrun stod tyst. Det ryckte i ansiktet, men hon behärskade sin rörelse.

»Gud vill dig något med detta, Signe. Laga att han får hvad han vill.»

»Hvad vill han?»

»Han vill draga dig till sig, närmare till sig», sade Elisa. »Det underliga är, att vi finna honom lättare i nöden än då allt är ljust och bra. Och det vet han, därför är det icke hårdhet utan bara kärlek af honom att sända oss det som är svårt.»

Elisa kände, att hennes ord blefvo mottagna, fast hon intet svar fick.

»Gå nu till sängs och var alldeles lugn; jag vakar», sade hon sedan.

»Aldrig kan jag tacka doktorinnan nog», sade Signe och lade sig som hon var på en improviserad bädd och somnade snart.

Elisa njöt af att se henne sofva och rörde sig ljudlöst kring den sjuke.

Efter en stund hörde hon bullret af vagnshjul på vägen. Då vagnen stannade vid grinden, smög hon till dörren, orolig att den sömn, som hon var så glad åt, skulle bli störd. Det klack till i henne, när hon såg att det var hennes man, som kom, och att han hade med sig en af jungfrurna. Elisa förstod hvad detta betydde, och hon beredde sig till motstånd. Hon gick ut på förstugubron och sköt sakta till dörren efter sig, läggande fingret på läpparna för att anbefalla tystnad.

»Brita stannar här i natt, så att du slipper», sade doktorn.

Elisa bad Brita gå in och se till den sjuke.

»Jag kommer strax efter», sade hon.

Brita lydde.

»Du följer mig hem nu», sade doktor Hessel. »Hur kan du bara tro, att jag skall låta dig vaka här?»

Elisa talade om för honom hur nödvändigt det var, att den stackars hustrun fick sofva, och hur denna icke hade ro att lämna sin sjuke mans vård åt hvilka händer som helst.

»Jag har lofvat henne att vaka, och nu sofver hon. Du förstår väl, att jag inte kan bryta mitt löfte och bara försvinna.»

»Väck henne då och säg, att du nu reser hem med mig. Brita kan mycket väl göra hvad som fordras.»

»Men Brita såg missnöjd ut. Tag henne med hem igen och låt mig stanna här.»

»På inga villkor.»

»Jag är inte det minsta trött.»

Elisas röst blef så bönfallande. Hon visste väl att med trots fick hon honom ingen hvart, men den bedjande blicken i hennes ögon brukade han ha svårt att motstå. I kväll måtte han dock ha stålsatt sig.

»Det är bra, då har jag ej kommit för sent», sade han blott. »Jag skall gå in och se om den sjuke, sedan åka vi hem, du och jag.»

Hon ställde sig i vägen och lade handen på hans arm.

»Alfred, låt mig få min vilja fram bara denna enda gång», bad hon. »Du vet hur mycket som beror på skötseln, och Brita kan inte sköta honom som jag. Vi få inte vara själfviska.»

Han sköt sakta undan henne och gick in utan att svara.

Hon stannade där hon var. Harmen svallade upp inom henne, ty hon var ej alldeles fri från den häftighet, som låg i släkten. I grund och botten var hon också stolt och själfrådig, mera van att lydas än att lyda. För samvetets bud kunde hon böja sig och äfven för människors, om de voro rimliga, men i detta fall tyckte hon det var hans plikt att gifva efter. Hans obeveklighet och hans envishet att ej fästa afseende vid hennes talande skäl retade henne, och hon blygdes att bli hemförd mot sin vilja som ett barn. Mest plågade henne dock tanken på Signes missräkning. Hon vågade ej hoppas, att han skulle ge med sig; det vore ju alltför snöpligt för honom att återvända med Brita igen, utan att ha lyckats drifva sin vilja igenom. Så äkta kvinnlig var hennes känsla, att hon knappast ville det heller, när det redan gått så långt. Hvarför kunde han då ej låtit henne vara i fred?

Efter en stund kom doktorn ut.

»Det är rangeradt», sade han. »Brita vet hvad hon har att göra och reder sig bra med det. Kom nu!»

»Men Signe?» invände Elisa.

»Hon sofver godt.»

»Hon sofver på mitt löfte att vaka hos hennes man; jag kan inte smyga mig undan, inte ens för din skull.»

Något af den harm hon kände röjde sig i tonen, och omedvetet rätade hon på sig. Var det verkligen hennes mening att trotsa honom? Då skulle han en gång för alla lära henne inse det lönlösa i sådana försök. Han gick återigen in i stugan.

Elisa följde honom orolig, men hann icke hejda honom, innan han väckt Signe. Yrvaken satte sig den stackars hustrun upp och hörde halft i sömn doktorns förklaring, att Brita intagit sin frus plats vid den sjukes bädd, men att Signe godt kunde sofva och vara lika lugn för det.

»Det är jag, som bryter doktorinnans löfte, icke hon själf», tillade han.

Sedan lämnade han rummet. Elisa hade gått före honom ut. Hon var besegrad.

Han bjöd henne armen. Hon tog den motvilligt, skulle helst låtit bli, men skämdes att visa sin vrede på ett småaktigt sätt. Tigande gingo de bort till trillan.

Hästen stod bunden vid grindstolpen och roade sig med att gnaga på den, då han icke nådde löfven på trädens grenar.

Elisa skyndade sig upp utan hjälp. Alfred löste hästen, intog sin plats bredvid henne och så begyntes hemfärden.

Sommarnatten var ljum och klar, och skogen doftade. Tystnaden stördes dock ej, fast sömnigt fågelkvitter hördes då och då och en än ej somnad vind emellanåt drog genom granarna, sökande en hviloplats till morgonen. Svagt och entonigt kom ur fjärran bruset från forsarna. Fridfull var naturens stämning och blef ej alldeles utan inverkan på två upprörda sinnen.

»Det är bara af omtanke för dig, som jag handlat så här, det borde du förstå», sade doktor Hessel slutligen.

Elisa svarade ej. Hennes vrede var sällsynt och aldrig uppbrusande, men lät förnimma sig genom tystnad, mer förkrossande än ord.

Han säg på henne, hon vände bort ansiktet. Detta var något nytt; han hade aldrig sett henne ond förr.

»Under andra förhållanden skulle jag kanske ej hindrat dig», återtog han, »men du vet ju att du bör vara särskildt försiktig nu. Jag är så rädd om dig.»

Hon veknade något inför dessa ord, och hade hon ej haft att förlåta annat än den förödmjukelse hennes själfständighet lidit, skulle kanske allt blifvit bra nu; men att han väckt den stackars uttröttade hustrun kunde hon ej så lätt glömma.

Han kände sig uppbragt öfver denna envisa, ogillande tystnad, som i hans tycke var mycket obehagligare än vreda ord. Han tog sitt parti och teg också, men på något sätt måste han dock ge sin förargelse luft och rappade därför till den stackars oskyldiga hästen, som lunkade framåt mycket snällt i sin egen tanke. Hästen vände sig förvånad om och kastade en förebrående blick bakom sig.

Elisas andliga styrka härrörde till stor del däraf, att hon aldrig sökte slingra sig undan samvetet, när det började anklaga henne. Hon vred sig under dess gissel, men flydde icke. Det vaknade snart, och dess förebrående röst blef allt starkare.

Hon var af naturen långsint, och så länge hon var ond kunde hon icke se någon i ögonen eller utan svårighet tilltala den hon var förargad på. Som kampen mellan samvetet och vreden fortgick hela vägen hem, varade därför tystnaden också.

»Gå in i salen; jag har sagt till om kvällsvard åt dig», sade Alfred då han hjälpt henne ned.

Ej heller nu förmådde hon svara, utan gick tigande in.

Med ansträngning hade hon druckit en kopp te och ätit en smörgås, då kokerskan kom med en varm rätt.

»Åh, kära Mari, inte orkar jag mer!» utbrast Elisa förskräckt.

»Men det är ju doktorinnans favoriträtt», sade Mari öfvertalande.

Mari var en tjock och välvillig kokerska, som bidrog till trefnaden i huset mer än man anade.

Elisa skakade på hufvudet.

»Jag kan inte, Mari», sade hon bedjande.

»Försök», uppmuntrade Mari. »Doktorn blir ledsen annars. Han sa’ särskildt till om den här rätten; han visste att frun tyckte om den, sa’ han. Och det var för att jag skulle laga den, som inte jag fick fara och vaka. Jag ville det, ser doktorinnan, men Brita kan ju inte laga bra, och den här rätten förstår hon sig inte alls på att laga så, som den skall vara, och doktorn var angelägen om, att frun skulle få något riktigt godt i kväll; frun åt så litet i middags, sa’ han.»

Besegrad satte Elisa sig åter till bords. Detta bevis på kärleksfull omtanke rörde henne och kom samvetet till hjälp. Vreden var öfvervunnen.

Sedan hon slutat måltiden, dock utan att göra den så mycken heder, som Mari skulle önskat, gick hon till sin mans rum.

»Du kom ej in i salen?» sade hon.

»Nej, jag åt innan jag for», svarade han.

»Skulle du nå’nsin trott att mat kan ha en själ?» frågade hon.

Han knappast drog på munnen. Förargelsen öfver hennes oförsonlighet grodde ännu inom honom, och han tyckte att någon sorts uppgörelse mellan dem varit mera på sin plats nu än ett resonemang om materiens själ.

»Det har jag verkligen aldrig tänkt på», svarade han likgiltigt.

»Icke jag heller förr än i kväll», sade hon och petade en tjuf från ljuset, hvarunder lågan klart upplyste hennes ansikte. »Jag såg den i min favoriträtt, som du sagt till om.»

»Uppskattade du den?» frågade han blidkad af detta erkännande.

»Förstår du att den lärde mig blygas?»

Hennes röst var vek, och hon tycktes fortfarande mycket upptagen af ljuset.

»Blygas för hvad?»

»Öfver att jag var så ond.»

Hon såg på honom nu klart och öppet som vanligt. Han undrade, hur det kom sig, att när hon böjde sig, tycktes hon i själfva verket endast växa högre. Det tyckte han om.

»Du hade skäl att bli ond», sade han beredvilligt.

»Icke att bli ond, det kan aldrig försvaras», genmälde hon.

»Nu är du väl kategorisk», sade han leende; »dina grundsatser och påståenden äro i allmänhet alltför ideella att kunna hålla streck i vår krassa verklighet; du glömmer i din räkning med lifvet så många faktorer.»

»Men icke de viktigaste.»

Han skakade på hufvudet.

»Du ger vikt åt det obetydliga. Jag finner din lilla vrede fullt ursäktlig.»

»Om du sade förklarlig, så vore jag kanske af din mening», sade hon, »men det förklarliga kan ofta dock vara orätt.»

»Nå väl, det var mycket orätt af dig att bli ond, men jag förlåter dig. Är du nöjd nu?»

»Ja, till hälften.»

»Hvad är det som fattas?»

»Jag har mycket mer att säga dig, men vet inte om jag vågar.»

»Hvad är det för nonsens? Inte våga! Kom här och säg mig allt. Jag är inte så förkrossande i min vrede som somliga.»

Han satte sig i soffan och drog henne ned bredvid sig.

Hon tvekade att tala allvar med honom, då han var i skämtsamt lynne.

»Du älskar mig både för mycket och för litet», började hon.

»Jaså. Det där förefaller mig nästan som en motsägelse, men kanske det finns något inre sammanhang.»

»Du älskar mig för mycket t. ex. då du för min skull åsidosätter människokärlek och barmhärtighet.»

»Såsom nyss i kväll, menar du?» ifyllde han. »Var det så obarmhärtigt mot det där folket att låta dem få någon annan än dig till hjälp? Jag insåg ej, att du var så oersättlig för dem. Kanske råder du för lif och död?»

Hon rodnade träffad af hans ord, fast han gjorde mycket för att mildra dem.

»Du var grym, då du väckte stackars Signe.»

»Du ville ju inte följa mig med mindre. För resten somnade hon nog strax igen.»

»Det tror jag inte. Hon litar ej på Brita som på mig.»

»Så må hon skylla sig själf. Jag vet att Brita mycket väl kan göra hvad som behöfs, fast hon är litet tvär.»

»Mari har ett godt hjärta och ömmar för sjuka; hon hade kunnat det ännu bättre, men hon skulle stanna hemma för att laga min favoriträtt», sade Elisa sakta, medveten om att hennes ord måste såra.

»Och det förebrår du mig!»

»På samma gång som jag tackar dig för det», sade Elisa med en talande blick, som bad honom förstå henne rätt.

»Du är full af motsägelser i kväll», sade han blott.

»Jag rördes af ditt kärleksbevis, men hade hellre sett att du tänkt ut det bästa för din patient. Det hade varit din plikt, men du tänkte bara på mig. Jag stod dig i vägen. Du älskar mig för mycket ibland.»

»Och när älskar jag dig för litet?»

»Jag får ej vara för dig annat än din hustru. För människan i mig har du intet intresse.»

»Hvad menar du med människan i dig?» frågade han, och hans tanke gick tillbaka till en scen han iakttagit på anatomisalen för några år sedan och hvad han därvid tänkt.

»Det är det, som ej skall dö i döden, Andens lif.»

Han teg, men det var ej hennes ord, som tystat honom, utan minnet af den tid, då han sträfvat efter detta Andens lif, hvarom hon talat. Hvarför frågade han ej längre efter det, nu sedan han vunnit henne? Hade han aldrig begärt det för annat än att bli henne värdig? I denna stund erfor han något, som liknade saknad efter sökandet.

Hon visste icke hvad han tänkte, såg blott hans allvarsamma min och frågade i mildrande ton, om hon hade talat för rent ut.

»Du har för mycket samvete i din kärlek, Elisa. Du ledes ej endast af ditt hjärta i ditt förhållande till mig, som jag i mitt sätt mot dig, det är därför du icke förstår mig.»

»Samvetet är kärlekens salt», sade hon.

»Låt det inte bli för mycket salt bara.»

Hon undrade om han hade rätt. Var hon kanske alltför dömande mot det rent mänskliga, af fruktan för att ej det gudomliga skulle få komma till sin rätt? En fara är att bli öfverdrifvet sträng för att undgå slappheten. Den gyllne medelvägen är hårfin. Elisa kände, att själf kunde hon icke finna den. Hon kom ihåg hvad hon sagt till Signe i kväll. Närmare till Gud! Ja, det var sättet. Det svåra, som möter, är ägnadt att drifva oss närmare honom, se till att han vinner hvad han vill! Så ungefär hade hon talat, och nu vände hon dessa uppmaningar till sig själf. Just det svåra i hennes ställning kunde och borde drifva henne hjälpsökande närmare Gud i stället för att skilja henne ifrån honom. Ej blott för sin egen skull var hon ifrig, att det skulle verka så, utan också för sin makes, ty hennes umgängelse kunde bli ren och vinnande endast i den mån hon lefde nära Gud.

»Hvad tänker du på?» frågade han.

»På vikten af att komma närmare Gud», svarade hon med en nedslående känsla af att dessa ord icke funno genklang. Kanske hade de dock funnit detta mer än som blef fallet, om ej hennes misströstan därom röjt sig i både blick och tonfall.

Följande dag gick Elisa åter till stugan i Hanebyskogen. Visserligen blygdes hon att visa sig där efter sin snöpliga afresa föregående kväll, men den känslan fick icke råda.

Den unga torparhustrun var taktfull, ej med ett ord berörde hon det skedda, hon tackade blott för Britas hjälp och förklarade, att nästa natt kunde hon så väl reda sig ensam, hennes man var bättre i dag.

Elisa stannade en stund. När hon gick hemåt, kände hon sig ovanligt nedstämd. Hon var ej nöjd med sitt besök, tyckte sig ingenting ha uträttat.

»Gud välsigne henne», sade den sjuke, sedan hon gått; »det är som om allt ondt veke undan för henne.»

38

Moderlighet hade alltid varit ett framstående drag i Elisas karaktär. Att vårda och taga hand om var hennes lust. Fast hon allt ifrån sin tidigaste ungdom haft rikligt med tillfällen att följa sin håg i detta fall, tyckte hon sig hafva fått det hon i så hög grad önskade, först då hon höll ett eget litet barn i sina armar.

Små famlande händer, ögon som ej lärt att fästa blicken än, hela den lilla hjälplösa varelsen, som ej visste sina egna behof, endast kunde känna och skrika, lämnande åt andra att utröna och tillfredsställa dem, hvad kunde Elisa bättre begära? Moderligheten var starkare än allt annat, och hon hängaf sig åt den, utan aning om att hon kunde göra det för mycket. Men doktor Hessel var ej den, som såg en rival med blida ögon, ej ens om denne var hans egen son. Han kände sig försummad och tillbakasatt af sin hustru, men låtsade ej om det på annat sätt än att han försökte göra sig skadeslös.

Hos patron Hansson på Bergsjö fann han alltid en tillflykt, så ofta han kände sig ensam. Förströelserna, som bjödos där, voro kortspel och toddy. Patronen själf förstod ganska bra att hålla måttan, det vill säga, om man ej satte för stora fordringar på den, men han hade några herrar på bruket, och de kunde gå långt. En spelklubb bildades, och doktor Hessels uppträdande på Bergsjö blef snart en gifven signal för klubbmedlemmarne att samlas till verksamhet i ett af flygelrummen. Det kunde ibland draga sent ut och drickas tappert, och det hände emellanåt att doktor Hessel stannade natten öfver på Bergsjö.

Detta väckte slutligen Elisa. Hennes make höll på att glida ifrån henne; det fick ej ske.

Hon följde med till Bergsjö, men där blef hon snart lämnad ensam med fru Hansson i salongen. Herrarne drogo sig ned till flygeln.

»Låt oss gå dit ned», föreslog Elisa efter en stund.

»Det skulle de ej tycka om», invände fru Hansson.

»Hvarför inte?»

»De vilja vara i fred, förstår du. För resten få vi ej något roligt där; de se ej åt oss då de ha korten.»

»Låt oss försöka ändå», bad Elisa.

De gingo ned. Här stod röken som ett moln i rummet, kortspelet var i full gång, och både på toddy-*attiraljen och herrarne syntes, att de varit i flitig beröring med hvarandra. De senare hade svårt att dölja sin förvåning och sitt missnöje vid damernas inträde. Patron Hansson lyckades dock bäst; han förklarade sig förtjust öfver deras älskvärdhet, satte fram bekväma stolar och bjöd cigarretter. Han bevarade alltjämt något af sin ungdoms ridderliga beundran för Elisa.

Hon hade ännu stor makt öfver männen, då hon ville. I kväll var hon besluten att använda den mot korten och toddyn, och hon gjorde det med framgång. Hon tog emot cigarretten och drog några bloss, icke af smak, ty hon tyckte ej om att röka, men för att stämningen skulle blifva ledig. Den blef så också och herrarne tycktes så småningom försona sig med afbrottet. Elisa utvecklade all sin älskvärdhet och hon kunde vara oemotståndlig, när hon ville.

»Hvad kom åt dig i kväll?» frågade hennes man på hemvägen.

»Jag ville för en gång andas den atmosfär du söker nu för tiden», svarade hon. »Men den var kväfvande; hur kan du trifvas i den?»

»Alltid är den bättre än barnkammarluft.»

»Tycker du?»

Det sorgsna i hennes röst tycktes anklaga honom.

»Du får inte fordra, att jag skall vara som du, mer än jag fordrar, att du skall vara som jag», svarade han litet kärft. »Jag älskar inte alls att se en cigarrett mellan dina läppar och tycker inte du passar ihop med glas och spel. Min drottning var mycket malplacerad i det där flygelrummet. Det var under hennes värdighet att göra sig till för glopar sådana som de där kontorsherrarne.»

»Det var icke dem jag tänkte på.»

»Hvem då? Mig kanske?»

»Ja, endast dig.»

Han skrattade litet misstroget.

»Det låter vackert, men om det är så, hvarför bryr du dig inte litet mer om mig hemma, i stället för att fara med bort för att visa din älskvärdhet mot mig?»

Elisa svarade ej, men efter den färden märktes en bestämd förändring i hennes sätt. Hon gjorde allt för att draga sin make till sig igen, studerade honom noga och rättade sig efter hvad hon såg. Hennes bemödanden kröntes dock endast delvis med framgång. Kanske misstänkte han, att hennes ömhetsbevis härrörde lika mycket från pliktkänsla som från hjärteimpulser, och det kunde han ej med. En annan orsak var ock, att hans gamla lust sedan äfventyrstiden hade vaknat för att strida mot henne om honom.

Hård var kampen, men hon gaf ej tappt.

För egen del hade hon dock föga att beklaga sig öfver, mot henne var han mycket hänsynsfull. Hade de fest i hemmet, fick hon ge tonen, och aldrig fordrade han af henne något, som stred mot hennes samvete. Aldrig behöfde hon se honom, då han råkat taga sig för mycket till bästa. Vid sådana tillfällen höll han sig undan, men hon anade nog skälet, hvarför han stundom stannade natten öfver på Bergsjö. I sällskap med hennes gamle, lättledde far hvarken spelade han om pengar eller drack, och för det ansåg hon sig ej kunna vara honom nog tacksam. Sitt kall skötte han både skickligt och omsorgsfullt och lika var han mot hög och låg. Elisa fann mycket hos honom att älska och se upp till, och i hans kärlek var hon alltjämt varmt innesluten, fast hon ej längre hade samma makt öfver honom som förr. Men om det, som angick henne allra närmast och utgjorde centrum i hennes lif, kunde hon ej tala med honom. Att låta någon annan intaga hans plats som hennes själs förtrogne förbjöd hennes stolta finkänslighet. Gud blef därför den ende hon i sådana fall vände sig till. Så vande hon sig allt mer och mer att endast inför honom uttala sina innersta känslor, heligaste tankar och varmaste önskningar. De förlorade ej härpå, de vunno i djup och kraft, och hennes väsen fick något inåtvändt, men icke därför slutet.