Kitabı oku: «På Elghyttan», sayfa 16

42

Det var följande dag. Elisa satt i barnkammaren och skötte om sin minste pojke, då doktor Hessel inträdde. Han kom för att säga henne, att han ämnade resa med middagståget till närmaste hamnstad, hvarifrån han fått telefonbud från en sjökapten, som han känt och varit god vän med för länge sedan under sin vagabondtid. Kaptenen, som skulle ligga några dagar i hamnen, hade händelsevis fått höra, att hans för detta stallbroder fanns i närheten, och undrade om de ej kunde råkas.

»Jag reser nu med middagståget, och du skall ej vänta mig hem på ett par dar», slutade doktorn.

»Men hvarför bjöd du honom icke hit i stället?» frågade Elisa.

»Det föll mig icke in. Du och han passa ej ihop, om han är sådan han förr var, och det har jag intet skäl att betvifla.»

Elisa reste upp gossen i sitt knä. Han jollrade och hoppade i förtjusning. Fadern lät sin klocka dingla framför honom, och den lille grep skrattande efter den.

»Ack, Alfred, om du inte reste ändå!» sade Elisa med en bedjande blick.

»Hvarför skulle jag inte resa?»

»Du bör ej uppsöka vänner, som ha dåligt inflytande öfver dig», sade hon.

»Du talar till mig, som om jag vore en oerfaren pojke. Hur vet du för resten, att den där kaptenen har dåligt inflytande öfver mig? Du känner honom ju inte alls.»

»Du ville ju inte ha honom hit.»

»Ja därför, att ni två inte passa ihop. Behöfver det nödvändigt innebära att han är en usling?»

»Hvad ska’ ni ha för er där borta?» frågade hon litet kallt.

Hennes ton stack honom. Kyla och öfverlägsenhet tålde han icke.

»Vi ska’ upplifva gamla minnen», svarade han kort.

»Vid glaset?»

»Naturligtvis.»

Trotset i hans röst sade henne, att hon retat honom. Kölden vek, och smärtan tog öfverhand. Hon såg upp till honom med en bevekande blick.

»Alfred, för min skull res inte!»

Hon kunde ej själf förstå, hvarför hon kände en sådan ångest för hans tillämnade färd. Skulle något hända honom? Hon lade hela sin själ i bönen. Hade hon alls någon makt öfver honom, älskade han henne nog för att offra något för hennes skull?

Han tvekade några ögonblick, men så reste sig stoltheten och den manliga själfkänslan. Älska, ära och skydda henne, det ville han och det gjorde han, men något intrång på sin frihet kunde han icke tåla.

»Jag har sagt honom att jag kommer, och jag reser», svarade han bestämdt.

Hon sänkte blicken med ett uttryck af hopplöshet. Han blef otålig.

»Du fäster alldeles för stor vikt vid en småsak», sade han. »Hvad ondt ligger väl däri att jag vill träffa en gammal vän? Och om vi än lefva om litet, hvad gör det? Jag lofvar dig att vara alldeles nykter, när jag kommer hem igen. Jag skall säga dig en sanning, Elisa: genom att fordra för mycket vinner du ingenting.»

Med dessa ord lämnade han henne och gick att göra sig i ordning till afresan.

Efter en stund kom hon för att hjälpa honom och dröjde i hans rum tills vagnen körde fram. Icke många ord växlades mellan dem, men i hela hennes sätt låg en inbjudan till försoning, hvilken han låtsade ej märka.

»Jag far nu först på några sjukbesök», sade han brådskande, »sedan reser jag direkt till stationen. Farväl så länge. I öfvermorgon är jag hemma igen.»

Borta var han. Hon stod på gården och såg efter honom.

Just då vagnen svängde in i skogen, vände doktorn sig om och såg sin hustru stå under björkarnas brandgula löfverk, belyst af solen. Något längtansfullt och sorgset i hela hållningen slog honom. Blott ett par sekunder uppfångade hans blick henne, innan hon doldes af skogen.

»Jag kunde ju ha sagt henne ett vänligt ord», tänkte han, »men jag får väl säga så många fler vid hemkomsten.»

»Mamma gråter!»

Det var Sven. Han smög sin lilla hand i moderns.

Nu först märkte Elisa, att hennes ögon stodo fulla af tårar.

»Det går öfver strax», svarade hon och log mot Sven.

Men hennes leende var för sorgset för att kunna öfvertyga gossen.

»Hvarför är mamma ledsen?»

Själf glad, älskade han se andra glada.

»Pappa har rest bort», svarade hon.

»Men pappa kommer igen», sade gossen uppmuntrande.

»Ja, pappa kommer igen», upprepade hon drömmande och följde Sven, som drog henne ned till stranden.

Mamma måste se hans och Rigmors lilla barkskepp gå af stapeln. Hon satte sig på en sten.

Barnjungfrun gick på gången med lillingen på armen. Aslög tultade bredvid, men då hon fick syn på sin mamma, sprang hon skrattande dit. Elisa tog henne upp i famnen och lutade kinden mot barnets lockiga hjässa.

Barnet böjde sig undan, såg med en blå, klar blick in i moderns ansikte och klappade henne. Aslög liknade Sven i det fallet, att hon genast märkte om någon var ledsen, och icke gaf sig ro förrän hon lyckats trösta. Elisa kysste rörd de rosiga, mjuka kinderna och log.

»Mamma», sade Rigmor, »få vi inte fara ut och åka medan pappa är borta?»

»Kanske i morgon. I dag har hästen gått så mycket.»

»Åh, så roligt! Men säg inte kanske, lofva säkert!»

»Om det är vackert väder, åka vi till Elghyttan i morgon förmiddag.»

Barnen jublade. Elisa såg deras glädje och njöt af den, men på ett frånvarande sätt.

Hon kunde ej fästa sina tankar vid något, som hon företog denna dag. De gingo envist i kretsgång kring hennes mans ord: »genom att fordra för mycket vinner du ingenting».

På kvällen, sedan barnen voro lagda, satt Elisa ensam i sitt rum. Då trängde sig stridiga tankar och känslor på henne med makt. Hon tyckte att allt var ett kaos, men så småningom framgick klarhet och reda ur tumultet.

Hon såg ut. Från jord och vatten uppsteg en luftig dimma. Den sväfvade öfver Elgsjön, fuktade ängarna och svepte sitt flor kring trädens nedre grenar, men skogstopparna höjde sig öfver den, sträckande sig mot nattens stjärnor, som i ofördunklad klarhet strålade på himlen.

Det var när Elisa vände blicken från jordens dimmor till den höga, ljusa rymden, som lugn göts i hennes själ och klarhet i hennes oroliga inre. Ett obetvingligt behof att gifva uttryck åt det, som vunnit fasthet i hennes själ, grep henne. Lydande en inre röst satte hon sig ned och skref. Det föll sig naturligt att rikta orden till den frånvarande maken. Hon gjorde det utan att reflektera däröfver och utan tanke på att han någonsin skulle läsa det.

»Min älskade, du säger att jag fordrar för mycket och därför intet vinner. Men hur kan jag fordra mindre än allt af dig i ett fall, där det gäller allt för dig?

En famlande, oviss tro utan ankargrund kan vara tolerant, men när tron hvilar vid honom, som säger: ’Jag är vägen, sanningen och lifvet, ingen kommer till Fadern utan genom mig’, då kan ingen eftergift göras.

Gif dig därför helt med lif och själ i Jesu Kristi händer, jag besvär dig det för din frälsnings skull!

Jag dömer dig icke, ingen människa dömer dig, men ställ dig inför detta ord af världsförsonaren och världsdomaren: ’Den som tror på Sonen, han har evigt lif, men den som icke tror Sonen, skall icke få se lif, utan Guds vrede förblifver öfver honom.’

Och detta ord skall bestå, när himmel och jord förgås. O, låt det döma dig innan dess, medan du ännu kan få nåd!

Alfred, Alfred, öfvergif i tid den stad, öfver hvilken Kristus gråtande utbrister: ’Hur ofta har jag ej velat – men I villen icke!’»

Elisa lade bort pennan och såg ut i den stjärnljusa natten. Hur öppen och strålande står ej himmelen öfver jorden! Hvarför äro människoögon så sena att se uppåt in i den?

En känsla af oändligt vemod grep henne. Hon sörjde med något af Människosonens djupa sorg öfver det blinda mänskosläktet, som icke ser sitt eget väl, icke känner den dag, då det sökt är.

Hon skulle velat ropa ut till all världen de bevekande ord hon nyss skrifvit till sin make, hon skulle velat ringa i sanningens stormklocka och väcka de sofvande.

Men beställsamma händer linda klockans kläpp med bomull, att den ej må ge för starka ljud och skära i mänsklighetens sjuka öra.

O Herre, slit bort de förfuskares verk och fräls dem själfva, om än genom eld! Uppväck dina trogna vittnen, bekläd dem med din starkhet och låt dem segrande framgå i striden mot ondskans andemakter! Tillkomme ditt rike!

Elisa skref ej mer, hon bad med brinnande hjärta. Aldrig förr hade hon så genomströmmats af denna vidgande kärlek till Gud och all världen, i hvilken alla de egna önskningarna uppgå som gnistor i den stora elden. Underligt är det att bönfalla Gud för hans egen sak, men saligt är det då ens själs starkaste begär blir ett med hans; då är bönen bönhörelse och striden seger.

43

Vädret var vackert följande dag, hvarför barnen fingo sin utlofvade åktur. Till och med lilla Aslög fick följa med och var ej litet förtjust. Mamma körde själf, det brukade hon ofta, hennes hand var säker och Pålle lydig. Sven fick till sin stolthet hålla i tömmarna emellanåt.

På Elghyttan blefvo de mycket välkomna och måste stanna öfver middagen. Gustaf Adolf och Irene med familjer hade rest på morgonen, och majoren kände det rysligt tomt. Elisa och barnen kunde ej ha kommit lämpligare.

»Jag skulle helst alltid vilja ha alla mina barn omkring mig jämt», förklarade han.

Efter middagen bad han Elisa följa honom till hans rum. Det var något högst ovanligt. Men han ville visa henne lille Svens bref och säga henne hvilket djupt intryck det gjort på honom. Han hade lätt för att bli rörd, men denna gång var det mer allvar i hans rörelse än förr.

»Tror du Jesus kan frälsa en sådan gammal strunt som mig? Bryr han sig om det, tror du?» frågade han och såg på henne med sina rara blå ögon, som började bli litet skumma nu.

Om hon trodde det! Det var ingenting hon var vissare på.

Blott en kvart gaf han sig ro att språka med henne, men det samtalet fyllde hennes hjärta med glädje. Hon tänkte inte på annat under hemfärden. Hennes inre glädje afspeglade sig i anletsdragen och blef ej utan inverkan på barnen. Så muntert hade de ej pratat och skrattat under åkningen till Elghyttan som nu på vägen hem.

Ett kort uppehåll gjordes vid Signes stuga, sedan fortsattes färden med rask fart, ty Pålle längtade hem; han låg på så och tycktes orolig. Elisa började undra hvad det var åt honom. Då märkte hon, att luften med ens blifvit så stilla och tung, och kvällsdagern var gulröd och ovädersaktig. Hvad betydde det?

Hanebyskogen stod skymmande på ömse sidor om vägen, hvarför Elisa ej märkt de moln, som stigit upp, förrän de voro färdiga att urladda sig öfver hennes hufvud. Hur skulle det gå om det blefve åska, som Pålle var så rädd för? Ingen stuga fanns i närheten, det var därför ingen annan råd än att försöka hinna hem så fort som möjligt.

Redan glesnade skogen, och Elgsjön kom i sikte; strax skulle man vara framme. Då bröt ovädret löst med ens våldsamt och oförberedt. En skarp blixt upplyste skogen och åtföljdes ögonblickligen af en dundrande åskskräll.

Betagen af skräck tog hästen ett språng åt sidan, så att trillan stjälpte; sedan bar det af i sken. Elisa slungades hårdt mot ett träd och blef liggande vid dess fot, men barnen kastades på mjuk mossa och sluppo undan med skrämseln. De kröpo ängsligt intill sin mor, men hon rörde sig ej för att trösta eller hjälpa dem.

»Mamma då, mamma, säg något», bad Rigmor förtviflad, medan lilla Aslög lade sig så godt hon kunde i moderns famn för att få skydd mot åskan.

Sven kände ett stort ansvar. Han förstod att det var något riktigt på tok med hans mamma, men hvad skulle han göra? Inte kunde han lämna henne och systrarna för att springa efter hjälp, men ännu mindre kunde han låta dem ligga här.

»Mamma, vakna, älskade lilla mamma», sade han förenande sina böner med Rigmors.

Han strök varsamt hennes panna och andades på henne; hon var så blek och kall.

Då kom hjälp. Den vettskrämda hästen med sin kullstjälpta trilla hade fått folk på benen kring doktorshuset. Där kom en hel liten skara, bäfvande af ängslan för hvad den månde få se. Den syn, som visade sig, var i sanning gripande. Intet öga förblef torrt.

Man tog vård om barnen. En bår anskaffades och på den bars Elisa hem.

Bud skickades till Elghyttan. Telefonen var obrukbar, den hade gått sönder i ovädret.

Mari lagade att barnen fingo mat och skickade dem sedan i säng. Men lille Sven kunde ej förmås hvarken att äta eller lägga sig. Han vek ej från sin mammas sida, utan satt bredvid bädden, där de lagt henne.

Allt gjordes för att väcka henne till sans. Länge voro alla bemödanden fruktlösa, men ändtligen kröntes de med framgång.

Elisa slog upp ögonen. Blicken var frånvarande och beslöjad. Ett sakta kvidande banade sig väg öfver hennes färglösa läppar.

»Mamma», sade lille Sven bedjande.

Då vände hon blicken mot honom. Den var stel, men fick långsamt lif under det den hvilade på barnet.

Eftersom medvetandet återkom, upphörde jämmern, men att lidandet ej minskades röjde det smärtfyllda draget kring munnen. Hon behärskade sig för barnets skull.

»Älskade mamma, du får inte dö, du är bra nu», sade Sven halft bedjande, halft tröstande.

Hon skulle velat le för att lugna honom, men vågade icke, fruktande att plågorna skulle förvandla leendet till en grimas. Snart mindes hon allt och såg sig oroligt frågande omkring. Hvar voro de andra barnen? Mari förstod blicken och svarade, att barnen sofvo alldeles oskadade i sina bäddar.

Elisa slöt ögonen. Då hon kände plågorna i sitt inre och den stora svagheten, började tanken på döden föresväfva henne.

»Hvad är klockan?» frågade hon.

»Litet öfver tio», svarade Mari, som åtagit sig sjukvården.

»På morgonen?»

»Nej, på kvällen.»

Elisa suckade. Tärdes hon blott af de sjukas och plågades vanliga längtan att se tiden gå, eller fruktade hon att hennes lif skulle förrinna alltför hastigt?

Mari, som såg henne ligga stilla med slutna ögon, hoppades att hon sof. Men det var icke fallet, Elisa sof icke, hennes medvetande var ej heller omtöcknadt af dvala. Hon försökte göra upp räkenskapen med lifvet. Var hon beredd att dö?

En tanke trängde sig i förgrunden med plågsam intensitet. Alfred hade skilts från henne i förargelse. Måste hon dö utan att det blifvit godt mellan dem?

»Hvad är klockan?» frågade hon återigen.

Det måste väl vara morgon snart.

»Nära half elfva.»

Blott en kvart hade förgått. För henne hade minuterna varit timmar.

Hon kände att döden nalkades. Ljuflig som en hemförlofning hade hon tänkt sig honom, så hade hon sett honom i Sven Rises sista stund, men nu, när han kom till henne, var det ej stilla afton än, dagens värf var ofullbordadt. Om bara Alfred hunne komma och försoningens ord växlas! Men krafterna sjönko hastigt, dödens skugga föll redan öfver henne. Då slog hon upp ögonen och såg sig omkring.

Lille Sven satt vid moderns säng. Mari försökte just med mildt våld och öfvertalningar få honom därifrån, men han lät ej bortföra sig.

»Sven!»

Mamma kallade honom. Mari släppte sitt tag och gick bort till fönstret för att ingen skulle se hennes tårar.

Lille Sven klättrade upp på en pall och lutade sig ned mot modern; han förstod att hon ville säga honom något. Den döendes röst var så svag, att gossen måste hålla andan för att uppfånga orden. Så barn han var, fattade han stundens och budskapets vikt, fast han ej begrep deras fulla betydelse.

Elisas hjärta var lättadt. Försoningens ord skulle nå hennes man, äfven om han ej hunne hem, medan hon var kvar.

Krafterna sjönko hastigt, men tanken var ännu klar. Den stora stunden kom allt närmare.

Vid betydelsefulla skiften ser man tillbaka för att taga farväl af det förflutna, och framåt att hälsa det tillkommande. Elisa såg sitt jordelif som ett afslutadt helt. Jesu trogna kärlek var det, som klarast framträdde därur för hennes inre blick. Ej skulle han svika henne nu. »Jesus Kristus är densamme i går och i dag och desslikes i evighet.» Hon såg framåt. Hur skulle hon hälsa det tillkommande? Med goda föresatser? O nej, hon hade det bättre var: sin Herres löften. Ingen fanns, som kunde upprepa dem för henne, men hon bar dem i sitt hjärta. Särskildt ett strålade klart för henne, då hon nedsteg i dödens mörka dal: »Sannerligen säger jag dig, i dag skall du vara med mig i paradiset.»

»Mamma!»

Det var häpnad i detta dämpade rop. Lille Sven, som stod böjd öfver sin mamma för att höra om hon skulle säga något mera, hade sett hennes ansikte lysas upp af en underbar klarhet, sedan blef det så stilla. Han stod väntande att få se mamma slå upp ögonen, småle och säga, att hon ej alls hade ondt längre, ty så såg hon ut.

Då öppnades dörren. Christian och Edith inträdde bleka af oro. Så snart de fått veta hvad som händt, hade de låtit spänna för och åkt i karriär genom Hanebyskogen, men ett ögonkast på det orörliga ansiktet med sitt ljusa uttryck sade dem, att de kommit för sent.

Högljudt snyftande föll Christian på knä vid bädden.

Sven såg undrande på honom. Hvarför grät morbror så? En misstanke grep barnahjärtat. Gossen såg på mamma igen. Hon låg alldeles som nyss.

Edith gick fram och slog sina armar om gossen. Ett visst något i detta famntag lät honom känna, att det var oändligt synd om honom. Hvarför var det det?

Moster Edith ville lyfta ned honom från pallen, men han stretade emot.

»Nej, mamma kanske vill säga något», sade han tvekande och förlägen inför den blick moster Edith gaf honom.

»Din mamma kan ej säga något mera till dig», hviskade hon och en snyftning bröt sig fram.

Sven såg på henne med stora, frågande ögon, där dock en aning om sanningen röjde sig.

»Din mamma har gått till Gud.»

Ingen annan definition på döden skulle ha varit tillfyllest vid detta tillfälle.

Nu förstod Sven. Utan motstånd lät han sig föras i säng. Det var sent, men lille Sven var inte sömnig. Han låg länge vaken och upprepade för sig själf gång på gång hvad hans mamma sagt honom. Han var rädd att glömma ett enda ord; hon hade lagt stor vikt vid dem och varit så mån om, att han skulle uppfatta dem. De fäste sig i hans minne, trängde ned i hans hjärta, och när han ändtligen somnat, drömde han om dem.

44

Christian hade genast vid underrättelsen om olyckshändelsen sökt nå sin svåger, men detta var ingen lätt sak, då man icke visste hvar denne tagit in. Ett telegram afsändes på måfå, men nådde aldrig doktor Hessel.

Denne hade valt att fara hem med ett tidigt morgontåg. Det plågade honom att ha skilts från Elisa i ovänlighet, och nu ville han godtgöra detta genom att komma hem förr än hon väntade.

Järnvägsresan räckte fem timmar. Doktorn, som tillbringat natten tillsammans med sin vän, sof hela tiden godt på tåget och kände sig ganska uthvilad vid framkomsten till stationen.

Stationsinspektorens sätt att besvara hans hälsning väckte en flyktig förvåning hos honom. Hvarför såg människan så allvarsam ut? Hade något ledsamt händt honom, kanske någon af hans familj låg sjuk? Doktorn, som ej hade lust att försinka sig med frågor och ännu mindre med möjliga sjukbesök, skyndade afsiktligt bort, medan stationsinspektoren var upptagen af tåget.

Vandringen i den friska luften gjorde honom godt och piggade upp lifsandarna. Han ertappade sig med att gå i riktig språngmarsch. Det var rent löjligt hvilken brådska han hade att komma hem.

Ett par kvinnor, som han mötte på vägen, tittade på honom och glömde bort att hälsa. Han gaf dem en halft vänskaplig gliring för det. Sedan han gått förbi dem, kom han händelsevis att vända sig om. De stodo stilla och sågo efter honom, inbegripna i ett ifrigt samtal, för hvilket han tycktes utgöra ämnet.

»Hvad är det åt kärringarna?» tänkte han förargad och fortsatte sin väg.

En obehaglig misstämning smög sig öfver honom och stärktes ytterligare, då han längre fram mötte sin arrendator. Denne blef honom varse på litet afstånd och vek af in i skogen på ett ställe, där det hvarken fanns väg eller gångstig. Undvek karlen honom, och hvarför? Han påskyndade sina steg. Hvad betydde allt detta?

Då han ändtligen fick hemmet i sikte, slog ett intryck af stillhet och ödslighet emot honom. Ej ett ljud hördes, ingen människa syntes. Björkarnas löf föllo tätt som ett regn; den första nattfrosten hade lossat dem. På de grenar, som bildat ett guldglänsande hvalf öfver Elisa, när hon stått och sett efter honom vid hans afresa, fanns knappast ett blad kvar.

Lilla Aslög blef synlig bakom husknuten och tultade ned mot stranden. Hur kom det sig att hon gick så ensam och utan tillsyn? Fadern ropade hennes namn. Hon stannade och såg sig om. Då hon blef honom varse, ändrade hon kurs och lyftes snart högt upp på hans arm.

»Du lilla tjufunge, hur har du kunnat lista dig ut så här på egen hand? Hvad skall mamma säga, tror du?»

»Mamma sofver», svarade den lilla trygg.

»Sofver? Så här dags? Det vore bra olikt din mamma», sade han och kastade en blick upp mot sängkammarfönstren.

De stodo öppna.

»Mamma sofver», upprepade den lilla bestämdt; »mamma har gått till Gud.»

Doktorn gick hastigt in med Aslög ännu i sina armar. Han tyckte sig se Christian försvinna genom salsdörren, men då han slog upp denna, kom icke Christian utan Edith honom till mötes. En blick på hennes ansikte sade honom, hvad han redan visste, att något händt.

»Hvad är det?» utbrast han och satte ned Aslög så häftigt, att hon började gråta.

Ingen lade dock märke till barnatårar nu.

»Du fick väl telegrammet?» frågade Edith.

»Hvilket telegram? Jag har inte fått något.»

»Åh, inte det!»

Han blef varm och kall om hvart annat.

»Hvar är Elisa?»

Han tog sin svägerska så hårdt i armen, att hon blef rädd; då han märkte hennes sinnesrörelse, betvingade han sig.

»Säg mig allt, jag är förberedd nu, jag är lugn.»

Han var mer än lugn, han var stel.

»Försök att bära det som en man», stammade hon; »Elisa är – är sjuk.»

Det var henne omöjligt att komma fram med sanningen genast. Hon fruktade för hans förstånd.

»Säg alltsammans, säg så gärna att hon är död.»

Han trodde inte riktigt att så var, utan sade det för att bli motsagd. Men hennes tystnad bekräftade hans ord. Några minuter stod han som bedöfvad och frågade sedan hvar Elisa fanns. Då han fått veta det, gick han dit upp. Ingen var i rummet utom hon.

Timme efter timme förgick, men doktorn kom icke ut. Man blef orolig och gläntade på dörren. Han stod alltjämt vid bädden. Hvad som försiggick inom honom såg endast han, som genomskådar människohjärtans lönligheter.

»Edith, hvad ska’ vi ta oss till med honom? Ack, om Gustaf Adolf vore här!» utbrast Christian.

Äfven Edith hade denna dag sändt mången längtans suck efter Gustaf Adolf, ty ingen kunde handskas med sorgen som han. Telegram hade han fått, men var väl knappast att vänta i dag, och något måste göras snart. Då fick Edith en ljus idé.

»Barnen», sade hon; »låt oss släppa in dem.»

»Du vet alltid råd», sade Christian lättad.

Sven var icke till finnandes, men Rigmor och Aslög släpptes in till pappa och mamma.

Edith hade ej missräknat sig på deras förmåga att frambringa en kris och genom sitt blotta uppträdande därinne bryta stelheten i faderns sorg. Efter en stund kom han ut med dem.

Han begärde att få veta hur allt gått till. Men de yttre omständigheterna vid Elisas bortgång föreföllo honom oväsentliga inför det faktum att hon var borta. Edith märkte med förvåning, att han ej alls tycktes gräma sig öfver olyckshändelsen. Han betraktade tydligen det skedda såsom oundvikligen förutbestämdt. En högre makt hade ledt händelsernas gång och genomdrifvit sin vilja. Den öfvertygelsen hade han fått därinne i Elisas närhet.

Men hvarför skulle hon så hastigt ryckas bort ifrån honom, och han aldrig få tillfälle att säga henne det vänliga ord hon så tydligt längtat efter?

Åh, hvarför hade han ej stannat hemma, som hon bedt honom? Hvilken makt hade hindrat honom? Var det densamma, som tagit henne bort? Hvilken den makten var, det visste han, men icke af hvilken han leddes. Att han icke själf formade sina öden, så mycket insåg han nu.

Till det yttre föreföll han lugn och stel, endast blicken, när han råkade slå upp ögat, förrådde att hans inre var i uppror. Än reste han sig i vildt trots, än sjönk han förkrossad ned. Han kände sig som en lekboll för grymma, hånande makter, men midt i tumultet tyckte han sig höra en älskad stämma hviska att allt var kärlek.

Man sade honom, att Elisa haft sans innan hon dog. Hade hon längtat efter honom eller endast gladt sig åt att få slippa ifrån honom, som så illa motsvarat hennes ideella förväntningar? Hade hon vetat att hon skulle dö, och hvad hade hon tänkt? Ingen kunde svara honom. Blott tjänarne och barnen hade ju stått omkring hennes dödsbädd, ingen till hvilken hon kunnat hviska en afskedshälsning, ett budskap om förlåtelse och kärlek. Han tyckte, att om han blott fått detta, skulle han kunna andas igen, men nu ville sorgen kväfva honom.

Han stängde in sig i sitt rum, förklarande att ingen fick störa honom, och där kämpade han sin förtviflade kamp i ensamhet.

Dagen gick och natten. När följande morgon grydde, stred Alfred Hessel ännu med en, som var starkare än han. Men han började vackla, det hårda hammarslaget hade splittrat hälleberget.

Morgonsolen lyste med all sin klarhet in i rummet. Doktor Hessel drog ned gardinen. Solen fick ej skina på honom, där han gick af och an och vred händerna i ångest.

»Elisa, Elisa», mumlade han, »hvad ville jag ej nu ge för ett enda ord af dig! Men du är stum, och – jag förtjänar det.»

Det var tyst omkring honom, tyst i huset, och han hade en känsla af att tiden stod stilla.

Gud! Det var underligt, att han ej kunde tänka på Elisa utan att tänka på hennes Gud, denna hårda, grymma, obevekliga makt, som tagit henne bort. Men Elisa hade älskat sin Gud och talat om hans barmhärtighet. Säkert hade hon följt honom villigt, ja kanske med jubel, utan en saknadens tanke för hvad hon lämnade.

»Är du barmhärtig, Gud, så visa också mig barmhärtighet!»

Det ropet trängde sig fram ur hjärtat, nästan mot hans vilja, och det var både trots och bön däri, men föga tro.

Dörren öppnades sakta. Doktorn rynkade pannan. Hvem vågade störa honom?

Det var lille Sven som kom. Hela dagen i går hade man hindrat honom att gå till pappas rum, men nu hade han stigit upp tidigt och smugit sig ned. Han blef litet häpen att finna fadern redan där, det var ju så tidigt, men han blef glad på samma gång, ty nu behöfde han inte vara rädd, att man skulle upptäcka och föra bort honom, innan han hunnit träffa sin pappa.

»Hvad vill du?»

Vikten af det budskap, han fått sig anförtrodt att framföra, hade gifvit lille Sven en viss vikt i sina egna ögon, men nu öfvergaf honom hans värdighet.

»Mamma bad mig …» svarade han förlägen och tystnade rådvill.

Att hans budskap skulle bli mottaget så hade han ej väntat sig. Läpparna började darra, och han slog ned ögonen för att dölja tårarna. Pappa brukade inte tycka om att se honom gråta.

»Hvad bad mamma dig?»

Var det pappas röst? Så underlig den lät! Sven såg förvånad upp och glömde sina tårar.

Pappa satte honom på sitt knä och upprepade sin fråga. Då fick Sven sin vikt och värdighet tillbaka.

»Mamma sa’ så här: Bed pappa förlåta mig allt, så som han själf vill ha förlåtelse, när han skall dö.»

Den lille gossen såg rakt in i sin pappas ansikte och framförde sitt budskap, som om han läst upp en mycket märkvärdig utanläxa, där hvarje ord måste vara rätt.

»När sade hon det?»

»Då hon gick till Jesus, nej litet innan.»

»Till dig?»

»Ja.»

»Hörde ingen annan det?»

»Nej, det tror jag inte. Mari stod och grät vid fönstret och morbror Christian och moster Edith hade inte kommit än. Jag är säker på att hon sa’ så, jag hörde det alldeles, och jag har inte glömt ett enda ord», försäkrade gossen.

»Sade hon något mera?»

Hessel såg på gossen, färdig att sluka hvarje ord.

»Ja, efter en mycket liten stund såg hon upp igen och sa’: Ge pappa stora famnen ifrån mig!»

Sven såg frågande på fadern, undrande om han skulle göra det nu, och uppmuntrad af uttrycket i pappas ögon, gjorde han det.

Doktor Hessel tryckte gossen hårdt intill sig. Den starke mannen skakade, öfverväldigad af rörelse. Gud var barmhärtig och hade visat honom det.