Kitabı oku: «På Elghyttan», sayfa 15

39

Tiden förrinner, år lägges till år. De unga växa upp och bli vana vid lifvet, de gamla fastna allt mer, och om de än veta, att uppbrottet närmar sig, kännes det dem aflägsnare än i barndomen, då fantasien rör sig lika lätt i den tillkommande världen som i denna.

När gamle majoren på Elghyttan fyllde 80 år, kunde han ej fatta att han verkligen hunnit så långt i lifvets utförsbacke. Barn och barnbarn, hvilka samlats från skilda håll, hade också svårt att tro det, då de sågo hans ännu kraftiga gestalt.

Den gamle gladde sig som ett barn åt att se alla de sina omkring sig. Stolt var han också öfver dem.

»Att mina barn artat sig så väl är då inte min förtjänst, det kommer allt af deras kära mors välsignelse», sade han rörd och torkade bort en tår för att nästa ögonblick skämta igen på sitt godmodiga, gladlynta sätt.

Och barnen hedrade honom verkligen.

Af den late Christian hade blifvit en driftig landtbrukare. Detta underverk hade åstadkommits af små, späda barnahänder, som väckt slumrande krafter till lif och lockat fram fadersömhet ur ett hjärta, hvilket just ej nött ut sin kärleksförmåga förut. För människor i allmänhet hade han förblifvit ganska likgiltig, sina föräldrar och syskon hade han omfattat med en passiv kärlek, i sin hustru hade han först varit mycket förälskad, numera nöjde han sig med att lyda henne, men sina barn dyrkade han. För dem lefde han. Tanken att han själf en gång skulle ärfva Elghyttan hade ej gifvit honom hälften af den arbetskraft han började utveckla, så snart han i fädernegodset såg sin äldste lille sons blifvande arf. Arbetets välsignelse röjde sig ej blott i de yttre förhållandena, utan äfven i Christians egen karaktär och personlighet på det fördelaktigaste.

Gustaf Adolf hade fortfarande stor framgång eller, hvad mera är, välsignelse i sitt lifsverk. Allt gick honom väl i händer. Hans popularitet, som mången af afundsjuka eller misstro spått en snar öfvergång, var lika stor om inte större nu än vid början af hans verksamhet. Det tempel i hufvudstaden, där han var anställd, fylldes söndag efter söndag till sista plats. Stor var också hans enskilda själavård, och tusenden blickade upp till honom med förtroende och kärlek. Han bar sin oafbrutna framgång utan att högmodas, ty han tog den från Gud och icke som en frukt af egen förtjänst. Från Gud tog han äfven det kors han hade att bära i lifvet. Han var lyckligt gift, men hans hustru var mycket sjuklig och deras enda lilla flicka likaså. Familjekärlek var ett släktdrag hos Spitzenholdtarna och framträdde kanske starkast hos Gustaf Adolf. Med stor ömhet omfattade han sin fru och lilla dotter, och deras svaghet stegrade ytterligare det ridderliga i hans kärlek. Alltid var han glad att komma till barndomshemmet, och denna gång förhöjdes hans glädje därigenom att både hans hustru och dotter varit nog starka att åtfölja honom.

Den förr så svärmiska Irene hade utvecklat sig till en riktigt prosaisk och duktig fru. Med samma intresse, hvarmed hon en gång ägnat sig åt missionstanken, talade hon nu om sin lille Kristers första läxa i skolan, lille Allans öfvergång från kolt till riktiga byxor och om lillans tredje tand. Mänsklighetens lifsfrågor besvärade henne föga, icke så till förståendes att hon ej längre hyste intresse för dem, ty det gjorde hon visst, men hon behöfde ej arbeta sig till en egen mening, utan var i allt sådant sin mans eko. I hvardagslifvets små detaljer däremot ansåg hon sig som den bästa auktoritet och sin man som ett hjälplöst barn. Hon bestämde hvilken rock han skulle begagna och hvilken halsduk han skulle bära och så vidare. Vid bordet höll hon efter honom, att han inte i tankspriddhet snurrade med servettringen, petade på knif och gaffel, lekte med sin sked eller vred på sin tallrik. Han fann sig med beundransvärdt tålamod i alla hennes små myndiga tillrättavisningar. Kanske behöfde han dem och fann det lika lättande att slippa tänka på småsaker som hon att befrias från stora tankar. I många afseenden hade han gått framåt, fast hans åsikter voro sväfvande och hans tro saknade fasthet. Verksam del tog han i åtskilliga filantropiska föreningar, och åt allt, som gjordes för mänsklighetens upplysning och framåtskridande, skänkte han sitt intresse. Sin lärarebefattning innehade han fortfarande och höll dessutom bildande föredrag öfver olika ämnen, och dessa föreläsningar voro talrikt besökta i synnerhet af damer. Dessutom idkade han en vidsträckt författareverksamhet och hans litterära alster kunde påräkna en stor läsekrets.

Det hade ej fallit sig så lätt för honom att taga ledigt från alla dessa olika sysselsättningar och fara ned till Elghyttan, men Irene hade användt sin övertalningsförmåga och fått sin vilja fram. Barndomshemmet var henne liksom de andra syskonen kärt, och ej ville hon ensam saknas på den gamle faderns åttioårsdag. Utan sin man föll det henne icke in att fara och därför måste han med.

Hufvudpersonen vid familjefesten på Elghyttan var naturligtvis det hvitlockiga födelsedagsbarnet, men näst honom kom Torvald. Han hade i två år haft en anställning som ingeniör i Ryssland. Nu var han hemma på ett kortare besök. Käck och munter var han och blef inom fem minuter alla barnens förklarade favoritonkel.

På själfva födelsedagen samlades vänner och grannar för att fira den gamle. Tal höllos på vers och prosa. Åttio åren och silfverhåren fingo rimma på hvarandra, och glädjetåren satte sig i gubbens öga som ett extrarim.

Många både väntade och oväntade kärleksbevis fick majoren denna dag, men då han kom in i sitt rum för att gå till sängs, möttes han af den hälsning, som rörde honom mest. Ett litet bref låg på hufvudkudden.

Majoren putsade glasögonen, satte sig till rätta, flyttade på ljusen och öppnade brefvet. Det var skrifvet med stora, runda bokstäfver.

»Ja, ända till eder ålderdom har jag varit densamme, och jag bar eder ända till dess edra hår grånade. Så har jag gjort, och jag vill ännu lyfta och bära och rädda eder. Esaias 46:4.

Gud välsigne älskade Morfar

ber lille Sven.»

Det var allt, som stod där, men majoren kunde ändå inte läsa till slutet utan att behöfva putsa sina glasögon igen. Det dröjde också länge, innan han fått nog af brefvet, och då lade han det under hufvudkudden i en afsikt besläktad med skolgossens, när han stoppar dit läxboken. Majoren visste med sig, att han under sitt flydda lif nog icke så ofta låtit Gud bära sig, och han tänkte, att det oskyldiga barnets välsignelse och Guds löfte om räddning kunde vara en god hufvudkudde att hvila på.

40

Följande dag var söndag, och Gustaf Adolf predikade högmässan. Han tyckte alltid så mycket om att tala i sin fädernebygds kyrka, och folket tyckte ej mindre om att höra honom.

Efter gudstjänsten blef han länge uppehållen på kyrkbacken, ty många ville trycka hans hand och tala vid honom. Därför hade han sagt åt de sina, att de ej skulle vänta på honom, utan åka hem; han föredrog dessutom att gå.

Då han ändtligen blef fri, satte han af i sin vanliga friska fart, »liksom skjuten ur en kanon», som majoren brukade säga om honom.

Strax utanför kyrkogårdsgrindarna blef han dock hejdad af Elisa, som stod och väntade för att få hans sällskap hem.

De njöto alltid af att vara tillsammans på tu man hand, dessa två. Det förekom så sällan numera. Gustaf Adolfs besök på Elghyttan voro både sällsynta och korta, och många voro de, som då lade beslag på honom.

»Hvilken väg ska’ vi gå?» frågade Elisa.

»Genvägen förbi Elgsjön, så att jag får en liten titt på ditt hem», svarade han.

De hade mycket att tala om. Förtroligheten tycktes ej ha lidit något men af att omständigheterna höllo dem åtskils mer än förr.

För Gustaf Adolfs öppna natur föll det sig ej svårt att tala om det inre lifvet, men Elisa var i det fallet mera sluten och hade till följd af de förhållanden, i hvilka hon lefde, blifvit det i högre grad. Emellertid erfor hon nu en riktig lisa af samtalet med honom, som var den enda människa inför hvilken hon kände sig hågad att öppna sitt inre.

De talade om sin älskade Herre och detta underbara, fördolda lif med honom, detta lif, som aldrig kan fattas utan att lefvas. Båda hade de haft ganska likartade erfarenheter, de hade mer och mer lärt sig lida af den egna synden, men just af detta lidande drifvits till ett alltmer uteslutande beroende af Jesus Kristus. Gustaf Adolf tycktes dock mera besjälad af den onämnbara glädjen, än hans syster var.

»Är det inte stort att midt under förkrosselsen få känna vissheten om att vara Guds egen trots allt?» utbrast han med samma friska hänförelse som i ungdomen. »Att en sådan som jag kan få känna hur min sak är Guds och hans min! Gud själf är i borgen för min frälsning, jag står och faller med honom, det är trygghet.»

Elisa instämde, men hennes tonfall var icke dess mindre sorgset.

Han betraktade henne uppmärksamt. De hade hunnit fram till Elgsjön och stannat på den punkt, där man ser öfver till doktorsbostället på andra stranden. Byggnaden skymtade fram mellan björkarna, hvilkas höstgula löf glänste i solskenet. Elisas ögon fylldes af tårar under det hon såg dit öfver.

»Hvad är det?» frågade han mildt.

Hade lifvet böjt hans själsstarka syster? Han mindes sig aldrig ha sett henne modlös förr.

»Jag har en synd på mitt samvete, som jag tror är en af de svåraste», svarade hon sakta.

Han lade armen omkring henne som en tyst uppmuntran till den förtroliga biktens fortsättande. Då svek henne själfbehärskningen, hon dolde ansiktet vid hans bröst och grät stilla. Det var ej ungdomens våldsamma, ytliga sorg, dessa tårar flöto fram ur hennes innersta väsen.

»Tror du ej», frågade hon slutligen utan att lyfta hufvudet, »tror du ej, att man skall dömas strängast med afseende på hur man skött sin lifsuppgift?»

»Strängast?» upprepade han dröjande. »Jag vet inte, men det är ju förstås i dess utöfvande, som troheten skall visa sig, det är pundens förvaltning.»

Hon höjde hufvudet och såg honom rakt in i ögonen.

»Jag har förvaltat mitt pund så illa, att det ej inbringat det ringaste, snarare motsatsen. Jag har alldeles kommit till korta med den lifsuppgift Gud gifvit mig. Om det ens är han, som gifvit mig den», tillade hon och sänkte blicken; »ibland fruktar jag, att jag kanske tog mig den själf.»

De sista orden uttalades med knappt hörbar röst.

Han förstod hvad hon syftade på, och tryckte henne fastare intill sig.

»Du vet hvem som vill bära dina bekymmer, stilla din oro, förlåta dina misstag så väl som synder», sade han.

Hon såg bort mot sitt hem.

»Det gäller ett förfeladt lif», hviskade hon.

»Om så än vore, så är Guds nåd större än ett förfeladt lif. Allt, som du dömer hos dig, förlåter Gud.»

»Ja, jag tror det, jag tror att om jag doge nu, blefve jag salig för Jesu Kristi skull», hviskade hon, »men hvad skall jag svara Gud, när han frågar mig efter Alfred?»

»Jag tror knappast, att han frågar dig efter honom. Det är snarare du, som får fråga Gud efter Alfred, ty frälsningen är Guds sak och icke din.»

»Men är det ej min uppgift att vinna honom? Så har jag fattat den, och det har varit min främsta tanke under ett snart tioårigt äktenskap.»

»Din kärleks utsäde skall nog blifva välsignadt och bära sin frukt, när Herrens tid kommer.»

»Jag har ej sett ett spår till det än», sade Elisa, gifvande fritt lopp åt sin modlöshet för lisan af att blifva uppmuntrad. »Det tycks mig tvärt om, som om Alfred vore likgiltigare än någonsin för Gud.»

»Det kan tyckas så, men behöfver icke vara så», sade Gustaf Adolf. »Men äfven om det är det, kan ett enda ord af Gud rycka upp honom ur hans likgiltighet och slå ned hans motstånd.»

»Hvarför uttalar då inte Gud det ordet?»

»Han ser väl inte stunden vara inne än, hans förberedande verk är kanske icke gjordt ännu. Har du inte märkt hur ett ord af Gud, som du hört och läst hundra gånger, utan att det särskildt gripit dig, plötsligt får lif för dig och ingår med sin omskapande kraft i din varelse?»

»Jo, den erfarenheten har jag gjort», svarade hon eftertänksamt, och hennes blick ljusnade af dessa det dolda lifvets heliga minnen, hvilka hans ord frammanade.

»Och hvad var orsaken, att ordet med ens blef så lefvande för dig, om inte den, att inom dig vaknat ett behof, som liksom törstade just efter detta ord?»

»Men Alfred har inga andliga behof», sade hon, och ögat fördunklades åter, då tanken gick tillbaka till hennes man; »han är nöjd med sig själf och begär ingenting, som Guds ord kan ge.»

»Gud kan väcka dessa begär.»

»Hur? Det förefaller mig alldeles omöjligt.»

»För Gud är ingenting omöjligt. Fasthåll det!»

»Gustaf Adolf, det är bara med dig jag kan tala så här om min man, det förstår du nog», sade Elisa och tillade i låg ton: »han förefaller hård som sten mot Gud. Sådan var han ej före vårt giftermål och heller inte de första åren, utan har blifvit det så småningom. Kan det vara min inverkan, min ovishet?»

Gustaf Adolf dröjde en stund med svaret.

»Det tror jag icke», sade han slutligen; »naturligtvis har du fel, men du lefver dock ett uppriktigt lif inför Gud och är hans; är det inte så?»

»Jo», svarade hon med något af Petri bedröfvelse, då han svarade Jesus: Herre, du vet allting, du vet att jag har dig kär.

»Ser du, Elisa», återtog Gustaf Adolf, »jag tror inte felet är ditt, utan det måste bestämdt gå som med Alfred för hvar och en, som lefver i ständig beröring med en sann Jesu lärjunge, men medvetet motstår det inflytandet: han blir förhärdad eller förslöad. Men», tillade han tröstande, »Gud kan krossa hälleberg.»

»Åh, det måste bli med hårda slag», sade Elisa skakad af en lätt rysning.

Gustaf Adolf, som trodde att hon frös af att stå stilla, började gå vidare med hennes arm under sin.

Äfven i dag var det middag på Elghyttan, men blott för familjen och kyrkoherdens.

Framkommen uppsökte Elisa genast barnen. Lille Sven kom rusande emot henne med glädjestrålande ögon. Han hade ej sett sin mamma på hela förmiddagen och hade därför så mycket att tala om för henne.

41

Doktor Hessel, Gustaf Adolf, Helmer Bro och kyrkoherden rökte sina eftermiddagscigarrer ute på terrassen.

Den nye kyrkoherden, som för icke så länge sedan efterträdt den gamle prosten, var en mycket tilltalande personlighet. Han och Gustaf Adolf kände sig starkt dragna till hvarandra. Båda voro uppriktiga, ärliga naturer, men under det kyrkoherden var spekulativt anlagd och hade en stark böjelse att behandla religionen vetenskapligt, föraktade Gustaf Adolf lärdomen och ansåg förnuftet som en mycket dålig vägvisare i Guds rikes hemligheter. I följd af denna olikhet mellan dem blef deras samtal lätt en mycket liflig dispyt, hvilken dock fördes så, att de voro lika goda vänner om ej bättre vid dess slut, än de varit vid dess början. Denna eftermiddag kom talet att falla på den moderna bibelkritiken. Helmer Bro försvarade den, kyrkoherden fann åtskilligt godt i den, men Gustaf Adolf fördömde den. Doktor Hessel följde med blicken den fina blå rök, som från hans cigarr steg rakt upp i den stilla höstluften. Han åhörde samtalet med öfverlägsen likgiltighet, då och då nedlåtande sig till en anmärkning.

»Min käre Spitzenholdt», sade kyrkoherden, »du måste väl ändå erkänna, att bibeln ej är alltigenom gudomlig. Den är dock tillkommen genom människors bemedling.»

»Ja, men ’de heliga Guds män hafva talat rörda af den Helige Ande’.»

»Det förstås; icke dess mindre ingår mycket rent mänskligt i bibeln, och det är att skilja detta från det rent gudomliga, som är kritikens uppgift.»

»Och det tror du kritiken förmår? Aldrig i lifvet. Rycka upp kan den nog, men den rycker upp hvete för ogräs.»

»Således erkänner du ändå, att det finns ogräs i bibeln», inföll Helmer.

»För min del har jag icke sett det», sade Gustaf Adolf. »Att Gud vid nedskrifvandet af sitt ord begagnat sig af människor, har för mig intet störande, och om de olika böckerna bära de olika personligheternas prägel, så är det dock en sådan innerlig samklang mellan dem, att de måste vara inspirerade af en och samma Ande. Hvad man än må säga om bibeln, så ha vi ingenting annat att hålla oss till, om vi vilja finna vägen till Gud och lära känna honom. Bibeln är hans stora bref till mänskligheten. Med vår mun i stoftet borde vi nalkas den och inte med kritik. Den Helige Ande och icke förnuftet är den ende rätte bibeltolkaren.»

»Således har förnuftet ingenting att göra med religionen, ty Guds ord strider mot allt förnuft. Är det så?» frågade doktor Hessel.

»Nej, Guds ord öfvergår allt förnuft», svarade Gustaf Adolf med eftertryck.

Doktor Hessel ryckte på axlarna och teg.

»Religionen måste bekväma sig till att vara förnuftig, om den skall få annat än fantastiskt och dåraktigt folk under sitt välde», sade Helmer Bro.

»Guds rikes hemlighet är fördold för de visa och uppenbarad för de enfaldiga», sade Gustaf Adolf.

»Då ha de stackars visa intet annat val än att tänka ut en egen religion åt sig. De må då två sina händer och vara utan skuld», inföll doktor Hessel.

»De ha ett annat val, och det är att omvända sig och varda såsom barn», sade Gustaf Adolf.

»Jag anser dock, att äfven förnuftet har rätt att vara med i religionen och bli tillgodosedt», sade Helmer Bro.

»Man skall vara barn i ondskan, men ej i förståndet», instämde kyrkoherden.

»Hur skall du nu reda dig mot båda dina meningsfränder, G. A.?» frågade doktor Hessel, för korthetens skull tilltalande Gustaf Adolf med hans initialer.

»Visst skall förståndet vara med i religionen, men det måste liksom människans alla andra förmögenheter underordna sig trons och kärlekens lydnad», svarade Gustaf Adolf. »Du skall älska Herren din Gud af allt ditt hjärta och af all din själ och af allt ditt förstånd och af all din kraft. Men det står älska och icke kritisera.»

Han talade med glöd och lif. Hans värme steg dock ej till hetta så lätt som förr. Kanske hade åren lugnat hans ifriga sinne, men antagligare är, att det förtroliga, mångåriga umgänget med honom, som var mild och ödmjuk af hjärtat, gjutit saktmod i denna lifliga själ och gifvit hans nit mer af kärlekens eld än af harmens.

»Hvem kan fylla det budet?» frågade kyrkoherden tankfullt.

»Den, som af hjärtat kan ge rätta svaret på den fråga Jesus strax efter lagens främsta bud ställde till mänskligheten.»

Gustaf Adolfs svar lyckades rycka upp doktor Hessel ur hans förnäma likgiltighet. Den evangeliske, som alltid predikade, att människan ingenting förmår annat än synd, kom nu med det påståendet, att någon skulle kunna uppfylla Guds lag. Det var öfverraskande. Doktor Hessel vädrade en slående inkonsekvens och blef intresserad.

»Jag påminner mig inte frågan», anmärkte han.

»Hvad synes eder om Kristus?»

»Och har du gifvit rätta svaret?»

»Jag fann det i en stund, då jag var förlorad och Kristus stod framför mig med handen utsträckt till min räddning och den frågan i sin blick. Min Frälsare! så ljöd mitt hjärtas svar. Att det var det rätta fick jag erfara, då han lyfte mig upp ur syndens dom och herravälde till Guds barns härliga frihet.»

»Och nu älskar du Gud af allt ditt hjärta, hela din själ, af allt ditt förstånd och all din kraft?» frågade doktor Hessel alltmer förvånad.

Gustaf Adolf dröjde med svaret, ty han var rädd att säga antingen för mycket eller för litet.

»Min kärlek till Gud», sade han slutligen, »är till arten fullkomlig, ty den är tänd af Jesu kärlek. Men den har ej genomträngt hela min varelse än så som den en gång skall göra det. Därför älskar jag inte Gud som jag ville, men Jesu Kristi kärlek fyller ut bristerna i min. Han är min ställföreträdare. Hvad han gjort för mig blir mig i tron tillräknadt, tills han fullbordat sitt verk med mig.»

»Ett i sanning bekvämt sätt», anmärkte doktor Hessel.

»Strider det ej mot all rimlighet, att en annans gärning skall tillräknas mig?» framkastade Helmer Bro.

Han var beredd på en storm från Gustaf Adolf, men denne förekoms af kyrkoherden.

»Historien visar att det har skett mer än en gång», svarade denne lugnt. »Se här ett exempel. Jesu fiender bland judafolket ville döma honom till döden, men de kunde icke, ty judarne hade icke makt att utfärda en dödsdom. Då förmådde de Pilatus att göra det. Han gjorde det, men tvådde sina händer och frånsade sig all skuld i den rättfärdige mannens blod. Då ropade judarne: hans blod komme öfver oss och våra barn! De togo Pilati gärning på sig, som om den varit deras, och Pilatus öfverlät sin handling till dem. Genom Jerusalems förstöring och folkets förskingring till alla länder visade Gud, att han stadfäst och gillat gärningens öfverlåtande. På samma sätt är det, då en människa ser Kristi rena lif och hans försoningsdöd för synden och hon i sitt hjärta känner: så ville jag dö och försona min synd, om jag kunde, och sedan lefva som han. Och Jesus svarar: tag min död, tag mitt lif som om de vore dina. Då stadfäster Gud öfverlåtandet och behandlar människan, som om hon lefvat Jesu lif och dödt hans död.»

»Det var ett utmärkt och klart exempel. Tack för det!» utbrast Gustaf Adolf förtjust.

»Jag har ej funnit på det själf», svarade kyrkoherden, som ej ville lysa med lånta fjädrar. »Jag har det från en min vän, en filosofisk teolog, med hvilken du skulle sympatisera, Spitzenholdt. Han har läst och tänkt mycket, gifvit förnuftet sin fulla rätt, men kommit till samma resultat som du, att det står långt under tron och måste underordna sig densamma.»

»Ja, se det.»

»Men han skulle aldrig ha kommit till det resultatet om man stäckt hans förnuft, då det först höjde vingen till flykt i tankens rike. Då hade han stannat i trots, nu däremot har han frivilligt återvändt till arken att hvila ut i sin barndomstro, sedan han sökt sig trött i de vises lärosystemer. Man kan ej tvinga någon att tro.»

»Icke mot hans vilja», medgaf Gustaf Adolf. »Men om en människa riktigt vill, så nog kan hon komma till tro utan alltför långa omvägar.»

»Säg icke det. Icke alla födas med trons nådegåfva, som du tycks ha gjort», sade kyrkoherden; »somliga måste kämpa sig fram till ljus genom årslångt mörker.»

»Tron ligger visst icke i min natur», sade Gustaf Adolf; »jag kämpade utan den och var nära att förgås, då den plötsligt skänktes mig som en Guds gåfva.»

»Dina svårigheter måtte ändå ej ha bestått i några förnuftstvifvel, det kan jag omöjligt föreställa mig», anmärkte doktor Hessel småleende.

»Jo, jag tyckte det var mot allt förnuft, att där kunde finnas nåd för en så eländig usling som jag. Skulle jag följt mitt förnuft, så hade jag då sannerligen aldrig kommit till Gud.»

»Känslan af synd är intet hinder, snarare en hjälp, när det gäller att finna vägen till Guds hjärta», sade kyrkoherden tankfullt.

»Således är det bra att synda», anmärkte doktor Hessel och blåste rent munstycket efter den bortkastade cigarrstumpen.

»Nej, men att känna sin synd», svarade kyrkoherden.

»Man kan väl inte känna den, utan att ha den», sade doktorn.

»Men man kan ha den, utan att känna den», inföll Gustaf Adolf i afklippande ton, ty han förstod att svågern blott ville snärja och retas.

»Syndakänslans fara är att den skall bli starkare än tron på Guds nåd; då går det som med Judas», sade kyrkoherden.

»Ja, det var min fara», sade Gustaf Adolf.

»Jag skulle nästan ha trott det. Hur kom du ur den?» frågade kyrkoherden intresserad.

»Jag hade en vän, den bäste jag någonsin haft. På hans uppmaning tog jag trossprånget i mörkret, och de eviga armarna sveko mig ej. Sedan den stunden och efter den erfarenheten har hvarken synden eller något lärdomsväder fått mig att tvifla på mitt barnaskap hos Gud. Hans trofasthet har bevarat mig.»

»Hvad hette din vän?» frågade kyrkoherden.

»Sven Rise.»

En stunds tystnad följde på detta namn. Gustaf Adolfs tanke gick tillbaka till flydda tider och den hänsofne ungdomsvännen. Han hade alldeles förgätit dem, som sutto omkring honom, då han återkallades till verkligheten af doktor Hessels röst.

»Jag tycker», sade denne, »att ni föråldrade teologer krångla till frälsningen alldeles i onödan. I våra upplysta tider behöfs till det icke längre utgjutet, oskyldigt blod och genomgripande sinnesrevolutioner, utan bara en liten språkförändring, som lyckligtvis redan är till största delen genomförd. Helvetet t. ex. finns icke längre annat än som svordom, och djäfvulen har fått gå samma väg. I bildadt folks språk förekomma ej dessa ord, än mindre deras begrepp. Snart tål man inte höra talas om den gamla hederliga synden heller. Man talar ej mer om röfvare och mördare, utan om stackars sjuklingar, som lida af tjuf- och mordmani. Argsinthet och ledhet heta nu för tiden nervositet. Det går med stormsteg framåt. Mänskligheten frälser sig själf; inte behöfs det någon Frälsare.»

Det var omöjligt att af tonen afgöra, om doktor Hessel gisslade den riktning han tycktes prisa.

»Lyckligtvis äro de numera icke många, som tro på helvetet och djäfvulen», sade Helmer Bro.

»Ja, lyckligtvis», instämde doktorn. »Och den, som är allra gladast öfver det, är nog djäfvulen själf. Han kan uträtta mer för mänskligheten, ju mindre den tror på honom. Med Gud är det tvärtom. Han borde lära sig af sin motståndare att göra sig oberoende af tron, annars blir han snart afsatt.»

»Tala ej i sådan ton om din Gud!» utbrast Gustaf Adolf och började gå af och an på terrassen.

Doktor Hessel iakttog honom road som alltid, då han lyckats bringa honom ur jämvikten.

»Du gör tiden sämre än den är, Hessel», sade Helmer Bro; »om den icke tror på djäfvul och helvete och mindre fråssar i talet om synden, så är tron på Gud och det goda ännu stark.»

»Stark! Nej, min vän, stark är den inte, och länge håller den sig knappast. Sedan man afskaffat den onda treenigheten har man börjat med den goda. Den Helige Ande, utan hvilken man enligt Gustaf Adolf ej begriper en mening i bibeln, är ju för den moderna teologen bara luft, och Guds Son reducerad till en vanlig människa. Ännu så länge låter man Gud sitta kvar på sin tron, men skall det så förblifva, får han allt vara beskedlig och skrifva under allt hvad den allsmäktiga mänskligheten beslutar.»

Gustaf Adolf tvärstannade framför doktorn och betraktade honom förbryllad och forskande.

»Jag tycker om hvad du säger, men inte sättet», sade han. »Hvad menar du egentligen?»

Doktor Hessel öppnade just läpparna till ett satiriskt svar, men hejdade sig. Elisa nalkades, hon var redan inom hörhåll, och han ville ej såra hennes öra. Han reste sig och gick emot henne.

»Jag har blifvit just som frusen af att sitta stilla; vill du gå mig varm ett slag?» frågade han och drog hennes arm under sin.